I kväll är det supermatchen, del 1

OBS. Inlägget uppdaterat med länkar till Slavia–Bayern och Barca–LSK. Aftonbladet visar Lyon–Wolfsburg för pluskunder. Chelsea visar torsdagens match i sin app.

I kväll spelas tre av de fyra första kvartsfinalerna i Champions League. Den fjärde går i morgon. Fokus är självklart riktat mot Frankrike och Lyon, där de regerande mästarinnorna tar mot fjolårets finalmotståndare Wolfsburg.

Här är en liten guide till de fyra kvartsfinalerna. Notera att oddsen handlar om avancemang till semifinal, inte om de första matcherna. Samt att jag kommer att uppdatera inlägget när jag hittar sändningar:

18.30: Slavia Prag–Bayern München

Odds: 5–95
Tv/Stream: Visas här:

Kommentar: Slavia stod för en för svensk del väldigt tråkig jätteskräll i höstas genom att helt rättvist slå ut FC Rosengård.

Fast nu har det tjeckiska storlaget skrällt klart. Slavia är bara tvåa i en den tjeckiska ligan och åkte på en blytung smäll i fredags då man föll med 2–0 i seriefinalen mot Sparta Prag.

Bayern München däremot kommer till Prag med superform. Laget har inte förlorat sedan stjärnsmällen (0–6) mot Wolfsburg i mitten av september. Och man har nu elva raka segrar. Det mesta talar för att Bayern avgör det här dubbelmötet redan i dag. Kanske efter mål av Fridolina Rolfö?

19.00: Barcelona–LSK Kvinner

Odds: 90–10
Tv/Stream: Visas här:

Kommentar: Det mesta talar för Barca här. Inte minst att det katalanska storlaget är mitt inne i säsong, det är inte norska LSK. Även om LSK har starka spelare i bland annat Guro Reiten, Ingrid Syrstad Engen, Elise Thorsnes och Emilie Haavi vimlar det av stjärnor i Barcelona.

Barca lär dessutom komma med gott självförtroende efter att ha vunnit den spanska seriefinalen inför drygt 60 000 åskådare i helgen. Även i kväll ser det ut att bli en fin publiksiffra – även om den är i en annan division än den Atletico Madrid fick till. Även Barcelona bjuder nämligen på entrén.

Det som kan tala för en norsk skräll är att Barca får klara sig utan formstarka Asisat Oshoala som ju sträckte sig efter att ha avgjort seriefinalen.

20.45: Lyon–Wolfsburg

Odds: 60–40
Tv/Stream: Aftonbladet sänder för pluskunder.
Kommentar: Det är en fördel att få avsluta europeiska cupmatcher på hemmaplan. Det känns dock som den enda fördel Wolfsburg har inför det här supermötet.

I höstas trodde jag möjligen att vi var på gång att få se ett tronskifte i europeisk klubbfotboll. Wolfsburg ångade fram i en makalös takt i Frauen-Bundesliga, medan Lyon inte kändes lika överlägset i franska D1 Feminine som tidigare.

Och då hade det ju varit hyfsat jämnt mellan lagen förra våren. Fjolårets Champions Leaguefinal var ju en nagelbitare, även om Lyon till slut vann med 4–1. Det krävdes ju förlängning – och ett superinhopp av Shanice van de Sanden för fransk seger.

Men till den här kvartsfinalen är det återigen Lyon som kommer med superform. Laget har inte förlorat sedan mötet med North Carolina Courage i juli. Man har 29 raka matcher utan förlust och tolv raka segrar. Och man släpper bara in mål i snitt i var femte match.

Wolfsburg däremot har hackat lite i vinter. Man har släppt in Bayern München i guldstriden och Nilla Fischer:s lag känns inte alls lika ostoppbart som i början av höstsäsongen.

Kanske kan just det att laget för en gångs skull får slå ur underläge vara det som talar mest för Wolfsburg? Men mitt tips är ändå klart: Lyon tar det här dubbelmötet, även om jag tror att det kan bli tajt. I jämna matcher har det hänt att fransyskornas spel har låst sig.

Torsdag 20.05: Chelsea–PSG

Odds: 49–51
Tv/Stream: Matchen sänds i Chelseas app. Den går att finna här.
Kommentar: Mötet mellan de båda svensklagen är på förhand den klart mest svårtippade kvartsfinalen. Båda lagen har till synes haft god form den senaste tiden. Chelsea säkrade i helgen en plats i FA-cupfinalen, vilket gör att man kan rädda en halvdan säsongen även utan avancemang till semifinal i Champions League.

PSG gör en kanonsäsong, och har ännu kvar hoppet om det franska ligaguldet. Seger borta mot Lyon i seriefinalen den 13 april och Parislaget har greppet om pokalen. Jag tror att PSG, inte minst i kraft av hemmaplan i returen, tar sig vidare till semifinal. Men det är mer magkänsla än ett supersäkert tips. För det här mötet känns som sagt klart mest svårtippat av alla kvartsfinalerna. Om Hedvig Lindahl (för jag tror att hon kommer att stå) har två bra dagar blir det Chelsea som spelar semifinal mot vinnarna av Lyon och Wolfsburg.

Rolfö tillbaka som målskytt

Det svenska landslaget lämnade Algarve cup med diverse frågetecken för anfallarna. En som inte var med i Algarve är Fridolina Rolfö.

Hon gjorde i dag sin första match från start i år – och hon blev målskytt. Rolfö satte 2–0-målet i 37:e minuten när hennes Bayern München vann med 3–1 borta mot Frankfurt i tyska cupens kvartsfinal. Rolfö spelade 83 minuter.

Tidigare i år har hon gjort två inhopp i ligan, och på dem stått för ett mål. Utan att ha sett henne spela känns det i alla fall hennes målsnitt som lovande för landslaget in mot VM.

Utöver Bayern München har även Hoffenheim säkrat en semifinalplats i dag.

I Spanien har Barcelona vunnit med 4–1 mot Real Sociedad. En bra uppladdning inför helgens seriefinal i Madrid, till vilken Atletico nu har sålt över 50 000 biljetter.

För Atletico gäller det nu att inte glömma att man även har match i morgon. Då är det nämligen Madridderby borta mot Rayo Vallecano. Inför morgondagens match leder Ateltico serien med tre poäng. Seger i morgon innebär alltså att man har sex poängs ledning med sig till seriefinalen.

Utöver det rent sportsliga har det hänt en hel del den senaste tiden. Några av sakerna har ni redan skrivit om i bloggens kommentatorsfält. Kul att det tas upp nya ämnen där, så jag slipper att sätta agendan för alla diskussioner. Jag tänkte ändå göra ett litet nyhetssvep.

Internationellt sett är väl det amerikanska landslagets stämning av förbundet den största nyheten. När Alex Morgan slog igenom i landslaget kändes hon inte som någon som stod på barrikaderna och kämpade. Men ju större stjärna hon blivit, desto större plats har hon tagit. Nu är det Morgan och Megan Rapinoe som sköter landslagsspelarnas talan (se länkat SVT-klipp). Kul.

Apropå USA har jag njutit av det här målet från Tobin Heath rätt många gånger de senaste dagarna. Det är ett mål som har så mycket. Löpningen, hur hon skär in framför motståndaren, frispelningen – och framför att avslutet. Vänta gärna in reprisen från bakom mål för att se hur läckert bollen sitter i krysset.

Så till Sverige. Här på västkusten har det varit fokus på IFK Göteborg och Elfsborg den senaste veckan. Blåvitt klubbade igenom att de skall starta damlag på sitt årsmöte i går. Och allt talar för att Elfsborg tar ett likadant beslut på sitt årsmöte i morgon. Kul med storklubbar på herrsidan som startar damlag. Dock återstår det att se hur hård satsning det blir.

Apropå årsmöten har både Växjö DFF och Linköpings FC haft sådana i veckan. Båda klubbarna redovisar stora förluster för 2018. Det är värst i Linköping, där LFC gick back med 1,4 miljoner kronor förra året. Därmed ligger klubben totalt på minus 1,3 miljoner kronor.

Även Växjö ligger på ett rejält minus – totalt 563 000 kronor. Det efter att ha gjort en förlust på drygt 700 000 kronor under 2018. Växjö står dessutom utan ordförande, och behöver ha ett extra årsmöte om några veckor.

Tråkigt att de här nyheterna om klubbar med svag ekonomi återkommer varje år. Det är självklart inte lätt att driva damelitverksamhet. Men det borde ändå vara lättare i damallsvenskan än i elitettan.

Jag tror faktiskt att elitettan i år kan vara den svenska serie som har längst resor – och då inkluderar jag alla sporter. Bara avståndet mellan Borgeby och Kalix (Assi) är ju väldigt långt. Men även i övrigt är ju lagen väldigt väl utspridda över landet. Klart är att lagen i elitettan behöver starka sponsorer i år.

Apropå sponsorer meddelade klädföretaget Adidas nyligen att man tänker betala lika höga segerbonusar för de Adidasspelare som tar VM-guld i sommar som man gjorde till deras manliga motsvarigheter i fjol. Det är ett stort steg.

Adidas ligger också bakom den svenska landslagströjan.

En annan klädsponsor, Nike, samlade en mycket stor mängd världsstjärnor i går för att göra reklam för sina dräkter inför sommarens VM-slutspel. Det här är ju en rätt hyfsad selfie som Sam Kerr fick till.

Så till Norge där man väljer att göra om serieupplägget från och med säsongen 2020. Med röstsiffrorna 186–40 valde den norska förbundsstämman i lördags att klubba igenom ett seriesystem med bara tio lag i toppserien. Och där de fyra främsta lagen möts i en mästerskapsserie i dubbelmöten på hösten. Samt att lag 5–10 plus två lag från andradivisionen spelar i en nedflyttningsserie i enkelmöten.

Jag kan inte den norska situationen. Men jag är glad att vi inte diskuterar något sådant här i Sverige. Jag är ju som bekant tvärtom en förespråkare av en utökad damallsvenska.

Visst finns det fördelar med en mästerskapsserie. Spänningen i guldstriden kommer ju att leva in i senhösten, vilket är bra. Samtidigt gillar jag att det lag som varit bäst över hela säsongen också vinner guldet. Så behöver det inte bli i Norge framöver.

Det har också framkommit en del kritik mot förändringen. Inte minst mot upplägget med att segraren i nedflyttningsserien får spela Champions League-playoff mot tvåan i mästerskapsserien. I teorin innebär det att ett lag som tar noll poäng i grundserien faktiskt kan gå till Champions League. Den möjligheten borde inte finnas.

Vi slutar väl där vi började, med en svensk målskytt i utlandet. I det här fallet handlar det om en träningsmatch. Men kul ändå att Julia Spetsmark har hittat målet för sin nya klubb, North Carolina Courage.

Fler frågor än svar i Algarve cup

Algarve cup blev en intressant och kanske lite jobbig turnering för svensk del. Den skapade ju nämligen fler frågor än den gav svar. Jag tror att förbundskapten Peter Gerhardsson numera har en hel del myror i huvudet när det gäller startelvan.

Där är målvakten fortsatt given, det är även det centrala mittfältet. Men både i backlinjen och i anfallet finns det stora frågetecken. Mycket större än det fanns inför turneringen.

Det här återkommer jag till senare i inlägget. Först tänkte jag ge mig på en liten analys av placeringsmatchen mot Kanada, den som slutade 0–0 och där det sedan blev förlust efter straffläggning. En straffläggning där Sverige slog fyra riktigt bra straffar, en okej och en riktigt dålig.

Det var förstås bra för Gerhardsson att få se sina spelare i en straffläggning. Men viktigast var de ordinarie 90 minuterna. Där valde vår förbundskapten att spela sin givna målvakt, Hedvig Lindahl. Han matchade också sitt givna centrala mittfält med Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani.

Stina Blackstenius

I anfallet valde Gerhardsson trion Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och Lina Hurtig, vilket känns logiskt om man tittar tillbaka på hans dryga 1,5 år på jobbet. Under hela den tiden har de här tre spelarna haft en plats i startelvan – när de varit friska. De har varit hans förstaval.

Här gör jag en notering om att även Fridolina Rolfö har varit ett förstaval i anfallet under hela perioden. Men vad jag kan komma ihåg har inte samtliga fyra varit spelbara samtidigt någon gång, så Gerhardsson har aldrig behövt välja bort någon ur kvartetten.

Det som överraskande i placeringsmatchen var förbundskaptenens val av backlinje. Där startade han med en fyrbackslinje bestående av rakt igenom mittbackar i form av Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson.

Som jag många gånger konstaterat har Sverige väldigt många bra mittbackar samtidigt som det är tunt med både ytterbackar och yttermittfältare. Och mot Kanada spelade landslaget på sätt och vis utan både och. För Hurtig och Jakobsson är ju i grunden mer forwards än yttermittfältare, även om båda alltmer utvecklats till kantspelare.

Hur funkade då den här uppställningen?

Defensivt gick det bra. Då tänker jag i första hand på att Kanada inte tilläts skapa speciellt många vassa lägen. Jag räknade till totalt tre kanadensiska målchanser, och ingen av dem var egentligen 100-procentig. Det var väldigt bra. Att hålla nollan mot lag på världsrankingens topp tio är alltid bra.

Däremot bet inte den svenska pressen som man vill. Kanada spelade sig tvärtom ganska enkelt förbi Sveriges anfall och mittfält. Men trots många till synes bra lägen att skapa målchanser kom man sällan längre än fram till Sveriges straffområde.

Offensivt får däremot inte det svenska spelet godkänt. I den första halvleken pressade Kanada sönder vårt uppbyggnadsspel. De gånger vi hade bollen under kontroll på offensiv planhalva före paus kan räknas på ena handens fingrar.

Kanada är försvarsstarkt, laget har inte släppt in ett enda mål på fyra landskamper i år. Det har blivit 1–0-segrar mot Norge och Skottland och mållöst mot Sverige och Island. Kanadensiskorna spelade ett slags 4–3–2–1 i försvar, där de klev väldigt högt och störde den svenska backlinjen. Dessutom låg Kanadas mittfält väldigt nära de svenska mittfältarna, vilket gjorde det svårt för vårt lag att spela upp via mittfältet.

Följden blev att vår backlinje väldigt ofta tvingades rulla hem bollen till Hedvig Lindahl. Eller att backarna kände sig tvungna att lyfta längre bollar mot våra forwards.

Hedvig Lindahl

Och det är ett spel som ju är hopplöst när aktuella forwards inte är några speciellt duktiga bollmottagare. Både Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson är ju i första hand djupledslöpare. Ingen av dem är speciellt bra felvänd, framför allt inte om bollarna kommer i luften.

Det här var ett återkommande problem under Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten. Hon valde ofta forwards som bara ville ha bollar i djupled. Samtidigt som hon hade ett upplägg där backarna ofta tvingades till höga och långa uppspel. Följden blev att de motståndare som fick minsta press på vår backlinje ofta ganska ostört kunde ta hand om våra långa uppspel.

Just så såg det ut de första 65 minuterna i matchen mot Kanada. Så långt hade Kadeisha Buchanan framstått som världens överlägset bästa mittback. Visst är Buchanan bra, men hon kan göra ganska grova misstag när hon hamnar under press.

Men nu vann hon allt. Blackstenius och Jakobsson hade det länge väldigt, väldigt jobbigt. De gånger vi trots allt fick fast bollen högt upp i planen var de när Lina Hurtig hade hunnit  upp och var måltavla för uppspelen.

Lina Hurtig

Vänder vi på det fick Christine Sinclair och Nichelle Prince ofta fast bollen i kamp med Sveriges backlinje. Smarta Sinclair är en spelartyp man bara hade älskat att få in i vårt landslag – en spelare som alltid gör otroligt mycket nytta.

Några av de noteringar jag gjorde under den första halvleken såg ut så här:

* Våra backar hittar sällan enkla uppspel. Det tvingas tvärtom gång på gång passa hem till egen målvakt.

* Kanadas backar/mittfältare har ofta flera uppspelspunkter att sikta på. Sveriges backar ser ofta bara ryggar framför sig. Det är alldeles för många gulblå spelare som inte vill ha bollen, som hela tiden signalerade: ”Passa inte till mig”

* Hur stort tålamod har Gerhardsson med Stina Blackstenius? Det tog 18 minuter innan hon slog en passning till rätt adress. Det känns som att det är ett stort jobb den här våren att få henne att börja tro på sig själv igen.

I den andra halvleken blev den svenska offensiven lite bättre. Möjligen skapade vi även en målchans. Jag är nämligen osäker på om Nilla Fischers ribbskott skall räknas eller inte. Det var ju tydlig offside på Blackstenius i förstaläget, men jag uppfattade inte om domarna hade koll på det, eller om avslutet skulle ha blivit mål om det gått under ribban.

Klart är att det inte hade blivit mål i VM – om man väljer att använda sig av videodomarsystemet VAR.

Mimmi Larsson

Beroende på hur man räknar slutade det således 3–0 eller 3–1 i klara målchanser till Kanada. De sista 25 minuterna tycker jag att Sverige var minst lika bra som kanadensiskorna. En viktig orsak till det var att Mimmi Larsson kom in och tog kampen med Buchanan.

Med Larsson på planen fick vi fast bollen på offensiv planhalva vid upprepade tillfällen. Plötsligt såg Buchanan mänsklig ut. Mimmi Larsson var verkligen ett stort utropstecken under Algarve cup. Det enda riktigt dåliga hon gjorde var väl straffen mot Kanada. Den var i och för sig inom ramen, vilket är prio ett. Men annars hade bollen sämsta möjliga placering.

Larsson var inte den enda som lyfte det svenska spelet i slutet av matchen. Med 25 minuter kvar bytte Gerhardsson till 3–4–1–2, vilket funkade mycket bättre. Plötsligt kom Amanda Ilestedt in i spelet, och stod för flera fina uppspel.

Anna Anvegård

När Anna Anvegård kom in blev spelkvaliteten ännu bättre. Jag tror knappt att Växjöstjärnan slog bort en boll under de cirka 15 minuter hon spelade. Dessutom slog hon en klockren straff. Överhuvud taget upplevde jag det som att Sverige var spelskickligt i slutet av matchen. Så kändes det inte i den första halvleken.

Min uppfattning är att valet av forwards är avgörande i den här frågan. Om man har forwards som klarar av det felvända spelet går det att variera långa och korta uppspel, och då är det mycket svårare för motståndarna att hitta rätt i sitt försvarsspel.

Och det är bland annat i valet av forwards som Peter Gerhardsson har fått något att fundera över. Känslan är att Fridolina Rolfö har stärkt sin aktier under Algarve cup – utan att vara med.

Mimmi Larsson har också stärkt sina. Det har också Anna Anvegård, Lina Hurtig, och sannolikt även Madelen Janogy. Däremot borde framför allt Stina Blackstenius och Olivia Schough ha tappat ganska mycket mark. Sofia Jakobsson har sannolikt också försämrat sin position något. Noterbart är att Jakobsson plötsligt var riktigt bra mot Kanada efter att Larsson bytts in. Jakobsson gör ingen stor nytta i uppbyggnadsfas, men kommer till sin rätt när vi väl får bollen bakom motståndarnas mittfält.

Det är ju inte så många landskamper kvar innan VM, och jag gissar att Gerhardsson och hans kollegor i landslagsledningen just nu är väldigt villrådiga i valet av forwards för VM-elvan. Inte minst måste man våndas kring Blackstenius. Hon har ju tidigare varit en mästerskapsspelare, en spelare för de stora matcherna. Nu lär det hållas många tummar för att hon hittar sig själv igen under våren hemma i Östergötland.

Även i backlinjen tajtades konkurrensen till. Inför Algarve cup såg jag, och sannolikt även Gerhardsson, duon Nilla Fischer och Linda Sembrant som given i en startelva. Magdalena Eriksson hade sannolikt också ett väldigt bra utgångsläge.

Magdalena Eriksson

Av dem har Eriksson stärkt sin position rejält. Hon känns numera som den mest givna i backlinjen, även om det kan bli på några olika positioner. Eriksson får ideligen lovord från England, och det hon presterade i Algarve var genomgående väldigt bra.

Däremot upplevde jag både Fischer och Sembrant som darrigare än på mycket länge. Det är lite oroväckande, för det är svårare att göra stora förändringar i en backlinje tätt inpå mästerskap. Där vill man ha spelare som är väl samtrimmade.

När det gäller mittbackarna tycker jag att Amanda Ilestedt flyttade fram sina positioner när hon agerade mittback. De 65 minuterna hon hade som högerback var däremot inget vidare. Sandra Adolfsson hade en riktigt jobbig halvlek mot Portugal, och försvagade nog sina VM-chanser.

Av de tre ytterbackarna tycker jag att Jonna Andersson var genomgående bra när hon fick speltid. Mia Carlsson var klart godkänd i sin match, medan Hanna Glas inledde turneringen blekt. Hennes inhopp mot Kanada var dock en ljusglimt.

Den sista backen, Nathalie Björn, användes mest på mittfältet. Jag tycker att hon skötte sig riktigt bra som backup till Caroline Seger. Men visst behövs det en del slipning innan hon är redo att ta rollen på allvar i landslaget. Man såg ju mindre brister både i nivån på risktagningen i passningsspelet och i valet av position. Något annat hade dock varit sensationellt då Björn ju är ovan vid att vara defensiv innermittfältare.

Julia Zigiotti Olme

I övrigt tror jag som sagt att trion Seger, Rubensson och Asllani har ett järngrepp om platser i VM-elvan. Julia Zigiotti Olme känns som en Gerhardssonfavorit, men det är lite svårbedömt om hon har stärkt eller försvagat sin position inför VM. Även Hanna Folkesson:s insats i Algarve är lite svårbedömd, mest eftersom hon inte fick så jättemycket speltid. Det talar väl i sig för att hennes VM-plats är hotad.

Sammantaget blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson matchar laget mot Tyskland och Österrike i april. Plötsligt känns det ju som att det kan finnas ganska många öppna platser i både backlinje och anfall.

För förbundskaptenen är en stor fråga hur mycket tålamod han skall ha med formsvaga spelare som han tidigare haft som förstaval. Den frågan är inte lätt. Det riskerar ju att skapa oro i laget om han gör många ändringar nära inpå mästerskapet.

Kvartsfinaldags i cupen

Landslagsfönstret är stängt för den här gången, och vi laddar för en helg där det svenska, och kanske även det internationella damfotbollsfokuset är riktat mot Svenska cupen, och de fyra ”kvartsfinaler” som spelas de kommande dagarna.

Man kan förstås även kalla det för fyra gruppfinaler. Eftersom väldigt många spelare hade landskamper så sent som i onsdags ligger huvuddelen av helgens matcher på söndagen. Men redan under lördagen skall vi i alla fall få fram ett semifinallag i cupen.

Det blir antingen Eskilstuna eller Djurgården. Det känns som en vidöppen historia mellan två på pappret rätt jämna lag. United har fördel både av hemmaplan och av att gå vidare på kryss. Ändå har jag en liten känsla av att det kan bli Djurgården i semi. Bortaseger med 2–1?

Under söndagen spelas sedan de övriga tre grupp-/kvartsfinalerna. Där är det tv-sändning på glödheta mötet Göteborg–Linköping, med avspark 13.00. Där är mitt tips att Göteborg avancerar. Precis som Eskilstuna har Göteborg både fördel av hemmaplan och av att vinna gruppen vid ett oavgjort resultat. Jag tror att det borde passa KGFC att eventuellt få chansen att ligga lite på kontring.

I Malmö är det Skånederby mellan Rosengård och Kristianstad. I den matchen är det gästerna som avancerar vid kryss. Traditionen säger ju att Rosengård alltid vinner hemma mot KDFF. Fast något säger mig att det kan vara dags att bryta den traditionen. Kristianstad har känts väldigt vasst den här försäsongen.

Slutligen skall Piteå försvara ledningen i sin grupp. De svenska mästarinnorna avancerar vid poäng mot Hammarby. Sannolikt har Piteå till och med råd att förlora med ett par måls marginal. Det gör man dock inte. Piteå vinner även sin sista gruppmatch och blir det fjärde och sista semifinallaget.

I England är det spelledigt i helgen. Nästa ligaomgång spelas på onsdag. Även i Tyskland är det spelledigt. Där väntar närmast kvartsfinaler i cupen på tisdag och onsdag. Höjdaren där är onsdagens svenskmöte, Wolfsburg–Potsdam.

Även i Frankrike är det cupspel närmast, här i form av semifinaler på söndag. Där bör Lyon och Paris FC ta var sin finalplats.

Utanför Sverige är det alltså ont om spännande matcher i helgen. Nästa riktiga riktiga höjdare är nog den spanska seriefinalen mellan Atletico Madrid och Barcelona nästa söndag. Den spelas på Atleticos herrlags arena, Wanda Metropolitano. Och det är redan sålt över 40 000 biljetter. Det finns alltså förutsättningar för att bli tidernas seriefinal i en europeisk liga. Men den matchen är alltså först nästa helg.

Kanon att få möta Kanada

Trots förlusten mot Portugal vinner Sverige sin grupp i Algarve cup. Dessutom drog Peter Gerhardsson:s lag en vinstlott när det gäller motstånd i placeringsmatchen – för där väntar Kanada på onsdag 18.00 (sänds av TV12).

Jag gissar att Gerhardsson hade tagit just Kanada om han få välja motstånd i onsdagens placeringsmatch. Personligen tycker jag nämligen att det är ett perfekt motstånd i VM-förberedelserna.

Dels är världsfemman Kanada det högst rankade laget av alla i Algarve cup. Dels har Kanada ganska många likheter med Sveriges VM-motståndare USA.

Kanada har tagit fyra poäng på sina två matcher i Algarve. Först spelade man 0–0 mot Island. Sett till klippet nedan var det en match som Kanada dominerade rätt rejält, och där kanadensiskorna borde ha vunnit med ett par måls marginal.

I fredags vann sedan Kanada med 1–0 mot VM-klara Skottland. Christine Sinclair satte segermålet från straffpunkten, det var hennes landslagsmål nummer 179. Nu är hon bara sex mål ifrån Abby Wambach:s världsrekord. Sinclair är förstås en spelare Sverige får se upp med. Andra spelare att ha ögonen på är spelskickliga innermittfältaren Jessie Fleming och snabba forwarden/yttermittfältaren Janine Beckie.

Sverige–Kanada är match om tredje plats. Finalen spelas mellan Norge och skrällgänget Polen. Polskorna har tagit två fina skalper. I fredags vann man med hela 3–0 mot Spanien, och i dag blev det 1–0-seger mot Nederländerna.

Dock skall de konstateras att både Spanien och Nederländerna ställde upp med rena B-lag mot Polen. De båda lagen hade sina bästa uppställningar i det inbördes mötet i onsdags, där Spanien vann med 2–0. Här de respektive förbundens höjdpunkter:

Efter förlusten mot Portugal fick förbundskapten Gerhardsson en hel del kritik för sina laguttagningar i kommentatorsfälten i både den här och i Rainers blogg. Kritiken handlade i stor utsträckning om att Gerhardsson rullade på för mycket folk, och att han spelade med ett B-lag mot Portugal.

För övrigt har Sveriges C-lag (U23-landslaget) i dag vunnit med 1–0 mot Ryssland. Målnickare var Växjös Nellie Karlsson. Starkt gjort av Sveriges tredjelag att vinna mot ett lag som spelade EM-slutspel för drygt 1,5 år sedan.

Tillbaka till Gerhardsson och kritiken. Jag tänker inte stämma in i den. Jag tyckte ju att Pia Sundhage gav för få spelare chansen. Och då kan man inte gnälla när Gerhardsson gör tvärtom.

Faktum är att i princip alla större nationer har rullat på mycket folk i gruppspelet i Algarve cup. Kanada är nog det lag som bytt minst – sju av deras spelare startade i båda gruppmatcherna.

Spanien och Nederländerna valde alltså att köra rena B-lag mot Polen. Jag tror att Sverige och Gerhardsson hade tänkt att köra med två ganska jämna uppställningar. Men med facit på hand kändes det som ett B-lag mot Portugal.

Men tittar vi på hur en tänkt VM-elva såg ut inför Algarve cup tror jag att Hanna Glas, Nilla Fischer, Jonna Andersson, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och kanske även Lina Hurtig var tänkta VM-startspelare i startelvan mot Portugal.

Samt att Hedvig Lindahl, Glas, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani var tänkta VM-startspelare i elvan mot Schweiz.

Det man kan ifrågasätta kring de båda startelvorna är ju det centrala mittfält som Gerhardsson ställde upp mot Portugal. Jag tycker att det känns intressant att testa Nathalie Björn som defensiv innermittfältare. Vi har ingen spelare som ens är i närheten av lika bolltrygg som Caroline Seger att sätta in i den rollen. På sikt skulle Björn kunna vara ett alternativ.

Men det kändes inte bra att testa henne i den rollen i en sådan här uppställning, där hon bildade ett innermittfält med ytterligare en orutinerad spelare på landslagsnivå i Julia Zigiotti Olme. Skall man testa Björn i rollen hade det varit bättre att spela henne i ett tremannamittfält hop med Rubensson och Asllani.

Som jag ser det var det just på innermittfältet vi förlorade matchen mot Portugal. Orutinen där skapade sannolikt otrygghet i backlinjen, och var nog orsaken till att vi fick se en darrigare Nilla Fischer än på väldigt länge.

Med det sagt blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson formerar sin elva mot Kanada. Förbundskaptenen har ju sagt att han kommer att köra med en tänkbar VM-elva i placeringsmatchen.

Det innebär ju att han kommer att ha Lindahl i målet. Det är även givet att han kör tre centrala mittfältare i Seger, Rubensson och Asllani.

Jag tror även att trion Fischer, Sembrant och Eriksson kommer att spela. Antingen är alla mittbackar, eller så får Eriksson agera vänsterback i en fyrbackslinje.

I utgångsläget är det Glas till höger i backlinjen, och Jonna Andersson till vänster – om man spelar med tre mittbackar. Men det tror jag att Gerhardsson väljer i en sådan här match.

Glad känns dock lite formsvag. Hon har dessutom startat båda matcherna hittills, så det skulle kunna bli Nathalie Björn på högerbacken.

De stora frågetecknen finns dock framåt. Jag är övertygad om att Gerhardsson när han tog ut truppen hade Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson i sin VM-startelva. I 4–4–1–1-uppställningen skulle de kompletteras med Hurtig eller Olivia Schough på vänsterkanten.

Men ingen i trion Blackstenius, Jakobsson och Schough har imponerat i Algarve. Det har däremot Hurtig och Mimmi Larsson gjort. Och även om jag inte tyckte att Madelen Janogy var fantastisk mot Schweiz så var hon bättre än Jakobsson.

Jag tror således att Gerhardsson har viss vånda i valet av anfallsspelare. Lägg till att han förhoppningsvis även har tillgång till Anna Anvegård på onsdag. Och att Fridolina Rolfö också bör beredas plats.

Men tänker vi onsdag och Kanada så tippar jag på att Gerhardsson trots allt låter Blackstenius och Jakobsson starta. Båda har naggat självförtroende, och behöver positiv stöttning om de skall bli tillgångar i VM. Att peta dem nu skulle kunna vara kontraproduktivt, då det riskerar att sänka duons självförtroende ytterligare.

I en sådan har träningsturnering kan man göra en ”social laguttagning” även i ett landslag. Men om inte Blackstenius och Jakobsson har lyft sitt spel fram till nästa samling, den i april, bör nog Gerhardsson börja starta med andra spelare mot Tyskland och Österrike.

Det är många landslag som för tillfället är i väg och spelar olika turneringar. Alla våra gruppmotståndare i VM har varit i farten i dagarna.

Chile var i Montego Bay i Jamaica och föll med 3–2 i morse svensk tid. Ett resultat som inte imponerar.

Thailand deltar i Cypern cup. Där inledde man med 4–0-seger mot Ungern, vilket är ett bra resultat. Sverige vann ju bara med 5–0 och 4–1 mot ungerskorna i VM-kvalet. Sedan har det blivit förluster med 2–1 mot Mexiko och 4–1 mot Italien.

Det sista laget i vår VM-grupp är ju USA. De spelar sin egen She Believes cup, där man inlett med två 2–2-matcher. Först mot Japan, sedan mot England.

Jag har inte haft tid att se några matcher utöver Sveriges den senaste veckan. Men känslan från det man hör är att det gått en hel del grus i det amerikanska maskineri som såg så välsmort ut för bara några månader sedan.

Det jag sett av USA är klippet nedan med höjdpunkter från Japanmatchen. Där rekommenderar jag att kolla in Alex Morgan:s 99:e landslagsmål. Det handlar om en läcker bröstning. Så avslutar bara en riktigt vass målskytt.

Jag rekommenderar även Japans läckra 2–2-kvittering där tekniska Yui Hasegawa serverar ett otroligt snyggt pass till Yuka Momiki. Fast här kan jag ju säga att om inte Momiki hade gjort mål skulle jag tvärtom ifrågasatt Hasagawas val att passa. För är man fri i straffområdet måste man verkligen vara 100 procent säker på en passning – annars är det eget avslut som gäller.

Det är Japan och England som är turneringens utropstecknen så här långt. De möts i sista omgången i ett slags final. Vinnaren i matchen vinner turneringen. Fast blir det kryss talar mycket för att det blir USA som vinner.

England inledde cupen med att vända 0–1 till 2–1 mot Brasilien. Segermålet från Beth Mead är sevärt. Det handlar om ett mycket snyggt skott ur dålig vinkel.

Två länder som valt bort att spela turnering under det här landslagsfönstret är Frankrike och Tyskland. De möttes dock i en landskamp, där tyskorna drog längsta strået. Lea Schüller blev matchens enda målskytt:

I Australien spelas också en turnering. Där har värdnationen inlett med segrar mot Nya Zeeland och Sydkorea. I sista omgången väntar slagpåsen Argentina. Allt talar för att The Matildas vinner sin egen cup.

Här är Emily Gielnik:s 4–1-mål mot Sydkorea:

Koreanskornas mål gjordes av Chelseas Ji So-Yun:

Turneringens mål har dock Vittsjös CJ Bott stått för. Ska man ändå göra sitt första landslagsmål kan man ju lika gärna göra det rejält:

Avslutningsvis spelas placeringsmatcherna i Algarve cup så här:

Final: Norge–Polen

Här är Norges tre mål i segermatchen mot Kina:

Match om tredje plats: Sverige–Kanada

Match om femte plats: Skottland–Danmark

Här är Danmarks segermål mot Kina från i dag (målskytt Pernille Harder):

Match om sjunde plats: Spanien–Schweiz

Match om nionde plats: Portugal–Island

Match om elfte plats: Kina–Nederländerna

 

Förlust mot Portugal – det är underkänt

Sverige gjorde en riktigt svag insats i kväll mot Portugal. Portugisiskorna vann med 2–1 efter segermål av Claudia Neto i 93:e minuten.

På sätt och vis var segern rättvis. Jag hade 4–1 i målchanser och 4–1 i hörnor till Portugal.

Fast samtidigt var Portugals seger lite av en förlust för fotbollen. Dels för att matchen förstördes av en usel domare, dels för att de rödklädda inte verkade intresserade av att spela i den första halvleken.

I tio minuter kändes Sverige–Portugal som en match mellan ett landslag och ett juniorlag. Utan att komma till några målchanser kändes Sverige som flera storlekar större än sina motståndare. Men började Portugal hitta rätt i sin press.

Och under resten av den första halvleken hade Sverige jätteproblem med att få till något anfallsspel. Man skapade inte en enda målchans, mycket eftersom det var otroligt statiskt och förutsägbart i uppbyggnadsfas. De enda två som ibland lyckades få till något konstruktivt var Jonna Andersson och Lina Hurtig.

I början hade inte heller Portugal något spel. Tvärtom gjorde de allt för att hålla nere speltiden. De rödklädda låg ner så ofta och länge de bara kunde. Och de gjorde allt för att förrycka rytmen i matchen, och för att provocera svenskorna till att tappa fokus på spelet.

Den första var en halvlek som på alla sätt förstärkte min uppfattning om att fotbollen borde gå över på effektiv speltid. Frågan är hur många minuter bollen var i spel. Max 25?

Tyvärr drabbades matchen, och framför allt Sverige, alltså av en oduglig domare. Hon heter Maria-Belén Carvajal, kommer från Chile och skall tyvärr även döma i sommarens VM-slutspel. Som tur är har vi Chile i vår grupp, så vi kan inte drabbas av henne i Frankrike.

Jag tyckte att Portugal gjorde sig skyldigt både till fler och värre regelbrott än Sverige under den första halvleken. Ändå lyckades Carvajal hitta tre varningar – samtliga till svenska spelare och två hårt dömda till Julia Zigiotti Olme. Hon såg rött i minut 41, så under 49 minuter tvingades Sverige spela med en man kort.

Nu var den här matchen inte bara mörker, utan den kan ge en hel del viktiga lärdomar. Det är exempelvis troligt att Chile kommer att försöka använda sig av en liknande taktik mot Sverige i VM. Och det är även risk att vi kommer att drabbas av dåliga domarinsatser i mästerskapet.

Det svenska spelet blev bättre efter paus. Fast det blev aldrig tillräckligt bra. Det är mycket tydlig att Sverige inte har två startelvor av internationell klass. För det hjälpte ju inte ens att vi fick ett ledningsmål i gåva i minut 68. Den frispark som Nathalie Björn gjorde mål på klassar jag inte ens som målchans, utan bara som en gigantisk målvaktstavla.

Tyvärr bjöd Cajsa Andersson tillbaka tre minuter senare. Piteåmålvaktens tavla var inte lika grov, men hon hamnade likväl på mellanhand när Diana Silva nickade in kvitteringen. Där bör Andersson stå kvar på mållinjen – om hon inte kan ta undan bollen. Samtidigt bör förstås Caroline Seger göra ett bättre jobb i duellen med Silva.

Eftersom Polen samtidigt stod för en jätteskräll genom att vinna med 3–0 mot Spanien kunde faktiskt 1–1 ha räckt för svensk finalplats i Algarve. Men på övertid kom alltså 2–1-målet. Det kom efter att Claudia Neto utnyttjat tveksamheter i det svenska mittförsvaret.

I och med förlusten kan Sverige som bäst få spela match om tredje pris i Algarve. Men troligare är att det blir spel om femte eller sjunde plats. Vilket det blir avgörs när sista gruppomgången spelas på måndag.

Tittar vi på hur Sverige agerade rent taktiskt såg det inledningsvis ut som 3–2–4–1 i anfall och 4–4–2 i försvar. Laguppställningen var: Cajsa Andersson – Amanda Ilestedt (Linda Sembrant, 62), Nilla Fischer, Sandra Adolfsson (Caroline Seger, 46) – Hanna Glas (Hanna Folkesson, 62), Nathalie Björn, Julia Zigiotti Olme (rött kort, 41), Jonna Andersson (Magdalena Eriksson, 81) – Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius (Mimmi Larsson, 62), Lina Hurtig (Olivia Schough, 62).

I och med utvisningen på Zigiotti blev det en hel del förändringar i det svenska laget. I slutet av den första halvleken gick Sandra Adolfsson upp på mittfältet. Och efter paus gick Caroline Seger in bredvid Nathalie Björn på centralt mittfält. Dessutom tog Hanna Glas och Lina Hurtig varsitt steg bakåt.

Efter bytena i minut 62 spelade Sverige 4–3–2 enligt följande: Andersson – Björn, Fischer, Sembrant, Andersson/Eriksson – Folkesson, Seger, Schough – Larsson, Jakobsson.

Om jag avslutningsvis skall ägna mig åt lite spelarkritik så var det länge sedan betygen genomgående var så låga. Man skall ha spelat minst 30 minuter för att få betyg, och jag hittar inte någon trea.

Jonna Andersson och Lina Hurtig är mina två starka tvåor. Tvåor går även till Amanda Ilestedt, Caroline Seger, Cajsa Andersson, Nathalie Björn och med viss tvekan även till Sofia Jakobsson.

Ännu mer tvekan känner jag inför trion Fischer, Zigiotti Olme och Glas. Så stor tvekan att de faller ner på underkänt – alltså ettor. Ettor får även Sandra Adolfsson och Stina Blackstenius, som båda hade en riktigt svart dag.

Blackstenius ser ut att helt sakna självförtroende. Det är bara att hoppas att några månader i Linköping kan få henne att börja agera på instinkt igen. För ikväll var hade Sverige en väldigt villrådig forward i startelvan.

Totalt sett ger jag landslaget 1,58 i betyg – alltså underkänt.

 

Larsson vill med till Frankrike

Mimmi Larsson

När jag har tittat på konkurrenssituationen bland forwards i landslaget har jag känt att Mimmi Larsson:s plats i VM-truppen suttit löst.

I dag visade Larsson att hon inte tänker ge sig utan kamp. Det Torsbyfostrade Linköpingsförvärvet gjorde nämligen tre mål när Sverige vann med säkra 4–1 mot Schweiz i första gruppmatchen i Algarve cup.

Jag har inte sett matchen speciellt koncentrerat. Men av det jag sett var det LFC-duon Larsson och Kosovare Asllani som stod för spetsen i det svenska anfallsspelet. Asllani gjorde ett mål och spelade fram till två innan hon blev utbytt. Och Larsson gjorde alltså de tre övriga.

Skönt för landslaget att göra fyra mål förstås, inte minst med tanke på att Sverige blev mållöst efter rätt statiskt anfallsspel senast mot Sydafrika. Det hör väl förvisso till saken att det var otroligt dåligt försvarsspel av Schweiz vid flera av målen, framför allt vid 3–1 och 4–1, men det såg inte speciellt vasst ut vid 1–0 heller.

Fast 1–0-målet kanske jag framför allt vill tillskriva ett precist inlägg från Asllani och både fin position och fint placerad nick från Larsson.

3–1 var snyggt inplacerat i bortre krysset av Asllani. Men hon borde egentligen inte ha fått bollen. En schweizisk back gjorde dock en jättemiss och gav Asllani läget. Vid 4–1 fick först Mia Carlsson stå ensam i straffområdet på en hörna och sedan lämnade man Larsson helt ensam mitt framför målet. Så generöst försvarsspel skall vi inte räkna med att ställas mot i VM.

Det snyggaste spelmålet gjorde ändå Schweiz. Ramona Bachmann stod för förarbetet när hon kom rättvänd och hittade in på ytan bakom Mia Carlsson. Sedan blev det sidledspassning så att Ana Maria Crnogorcevic kunde bredsida in 1–1-kvitteringen i tomt mål bakom en chanslös Hedvig Lindahl. I det läget såg man lite brister i den svenska backlinjen. Riktigt så lätt bör det inte vara att hitta in på ytorna bakom.

Men totalt sett var det en helt okej svensk insats. I den första halvleken hittade svenskorna ofta in till Asllani på ytan mellan Schweiz backlinje och mittfält.

Sverige spelade så här (4–2–3–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas (Nathalie Björn, 63), Linda Sembrant (Amanda Ilestedt, 76), Magdalena Eriksson, Mia Carlsson – Elin Rubensson, Caroline Seger (Hanna Folkesson, 63) – Madelen Janogy, Kosovare Asllani (Julia Zigiotti Olme, 63), Olivia Schough (Lina Hurtig, 63) – Mimmi Larsson (Sofia Jakobsson, 76).

De två andra gruppmatcher som färdigspelats i Algarve cup i dag har varit: Kanada–Island 0–0 och Norge–Danmark 2–1. I den fjärde och sista matchen leder Spanien med 1–0 mot Nederländerna med 30 minuter kvar att spela.