Kanon att få möta Kanada

Trots förlusten mot Portugal vinner Sverige sin grupp i Algarve cup. Dessutom drog Peter Gerhardsson:s lag en vinstlott när det gäller motstånd i placeringsmatchen – för där väntar Kanada på onsdag 18.00 (sänds av TV12).

Jag gissar att Gerhardsson hade tagit just Kanada om han få välja motstånd i onsdagens placeringsmatch. Personligen tycker jag nämligen att det är ett perfekt motstånd i VM-förberedelserna.

Dels är världsfemman Kanada det högst rankade laget av alla i Algarve cup. Dels har Kanada ganska många likheter med Sveriges VM-motståndare USA.

Kanada har tagit fyra poäng på sina två matcher i Algarve. Först spelade man 0–0 mot Island. Sett till klippet nedan var det en match som Kanada dominerade rätt rejält, och där kanadensiskorna borde ha vunnit med ett par måls marginal.

I fredags vann sedan Kanada med 1–0 mot VM-klara Skottland. Christine Sinclair satte segermålet från straffpunkten, det var hennes landslagsmål nummer 179. Nu är hon bara sex mål ifrån Abby Wambach:s världsrekord. Sinclair är förstås en spelare Sverige får se upp med. Andra spelare att ha ögonen på är spelskickliga innermittfältaren Jessie Fleming och snabba forwarden/yttermittfältaren Janine Beckie.

Sverige–Kanada är match om tredje plats. Finalen spelas mellan Norge och skrällgänget Polen. Polskorna har tagit två fina skalper. I fredags vann man med hela 3–0 mot Spanien, och i dag blev det 1–0-seger mot Nederländerna.

Dock skall de konstateras att både Spanien och Nederländerna ställde upp med rena B-lag mot Polen. De båda lagen hade sina bästa uppställningar i det inbördes mötet i onsdags, där Spanien vann med 2–0. Här de respektive förbundens höjdpunkter:

Efter förlusten mot Portugal fick förbundskapten Gerhardsson en hel del kritik för sina laguttagningar i kommentatorsfälten i både den här och i Rainers blogg. Kritiken handlade i stor utsträckning om att Gerhardsson rullade på för mycket folk, och att han spelade med ett B-lag mot Portugal.

För övrigt har Sveriges C-lag (U23-landslaget) i dag vunnit med 1–0 mot Ryssland. Målnickare var Växjös Nellie Karlsson. Starkt gjort av Sveriges tredjelag att vinna mot ett lag som spelade EM-slutspel för drygt 1,5 år sedan.

Tillbaka till Gerhardsson och kritiken. Jag tänker inte stämma in i den. Jag tyckte ju att Pia Sundhage gav för få spelare chansen. Och då kan man inte gnälla när Gerhardsson gör tvärtom.

Faktum är att i princip alla större nationer har rullat på mycket folk i gruppspelet i Algarve cup. Kanada är nog det lag som bytt minst – sju av deras spelare startade i båda gruppmatcherna.

Spanien och Nederländerna valde alltså att köra rena B-lag mot Polen. Jag tror att Sverige och Gerhardsson hade tänkt att köra med två ganska jämna uppställningar. Men med facit på hand kändes det som ett B-lag mot Portugal.

Men tittar vi på hur en tänkt VM-elva såg ut inför Algarve cup tror jag att Hanna Glas, Nilla Fischer, Jonna Andersson, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och kanske även Lina Hurtig var tänkta VM-startspelare i startelvan mot Portugal.

Samt att Hedvig Lindahl, Glas, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani var tänkta VM-startspelare i elvan mot Schweiz.

Det man kan ifrågasätta kring de båda startelvorna är ju det centrala mittfält som Gerhardsson ställde upp mot Portugal. Jag tycker att det känns intressant att testa Nathalie Björn som defensiv innermittfältare. Vi har ingen spelare som ens är i närheten av lika bolltrygg som Caroline Seger att sätta in i den rollen. På sikt skulle Björn kunna vara ett alternativ.

Men det kändes inte bra att testa henne i den rollen i en sådan här uppställning, där hon bildade ett innermittfält med ytterligare en orutinerad spelare på landslagsnivå i Julia Zigiotti Olme. Skall man testa Björn i rollen hade det varit bättre att spela henne i ett tremannamittfält hop med Rubensson och Asllani.

Som jag ser det var det just på innermittfältet vi förlorade matchen mot Portugal. Orutinen där skapade sannolikt otrygghet i backlinjen, och var nog orsaken till att vi fick se en darrigare Nilla Fischer än på väldigt länge.

Med det sagt blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson formerar sin elva mot Kanada. Förbundskaptenen har ju sagt att han kommer att köra med en tänkbar VM-elva i placeringsmatchen.

Det innebär ju att han kommer att ha Lindahl i målet. Det är även givet att han kör tre centrala mittfältare i Seger, Rubensson och Asllani.

Jag tror även att trion Fischer, Sembrant och Eriksson kommer att spela. Antingen är alla mittbackar, eller så får Eriksson agera vänsterback i en fyrbackslinje.

I utgångsläget är det Glas till höger i backlinjen, och Jonna Andersson till vänster – om man spelar med tre mittbackar. Men det tror jag att Gerhardsson väljer i en sådan här match.

Glad känns dock lite formsvag. Hon har dessutom startat båda matcherna hittills, så det skulle kunna bli Nathalie Björn på högerbacken.

De stora frågetecknen finns dock framåt. Jag är övertygad om att Gerhardsson när han tog ut truppen hade Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson i sin VM-startelva. I 4–4–1–1-uppställningen skulle de kompletteras med Hurtig eller Olivia Schough på vänsterkanten.

Men ingen i trion Blackstenius, Jakobsson och Schough har imponerat i Algarve. Det har däremot Hurtig och Mimmi Larsson gjort. Och även om jag inte tyckte att Madelen Janogy var fantastisk mot Schweiz så var hon bättre än Jakobsson.

Jag tror således att Gerhardsson har viss vånda i valet av anfallsspelare. Lägg till att han förhoppningsvis även har tillgång till Anna Anvegård på onsdag. Och att Fridolina Rolfö också bör beredas plats.

Men tänker vi onsdag och Kanada så tippar jag på att Gerhardsson trots allt låter Blackstenius och Jakobsson starta. Båda har naggat självförtroende, och behöver positiv stöttning om de skall bli tillgångar i VM. Att peta dem nu skulle kunna vara kontraproduktivt, då det riskerar att sänka duons självförtroende ytterligare.

I en sådan har träningsturnering kan man göra en ”social laguttagning” även i ett landslag. Men om inte Blackstenius och Jakobsson har lyft sitt spel fram till nästa samling, den i april, bör nog Gerhardsson börja starta med andra spelare mot Tyskland och Österrike.

Det är många landslag som för tillfället är i väg och spelar olika turneringar. Alla våra gruppmotståndare i VM har varit i farten i dagarna.

Chile var i Montego Bay i Jamaica och föll med 3–2 i morse svensk tid. Ett resultat som inte imponerar.

Thailand deltar i Cypern cup. Där inledde man med 4–0-seger mot Ungern, vilket är ett bra resultat. Sverige vann ju bara med 5–0 och 4–1 mot ungerskorna i VM-kvalet. Sedan har det blivit förluster med 2–1 mot Mexiko och 4–1 mot Italien.

Det sista laget i vår VM-grupp är ju USA. De spelar sin egen She Believes cup, där man inlett med två 2–2-matcher. Först mot Japan, sedan mot England.

Jag har inte haft tid att se några matcher utöver Sveriges den senaste veckan. Men känslan från det man hör är att det gått en hel del grus i det amerikanska maskineri som såg så välsmort ut för bara några månader sedan.

Det jag sett av USA är klippet nedan med höjdpunkter från Japanmatchen. Där rekommenderar jag att kolla in Alex Morgan:s 99:e landslagsmål. Det handlar om en läcker bröstning. Så avslutar bara en riktigt vass målskytt.

Jag rekommenderar även Japans läckra 2–2-kvittering där tekniska Yui Hasegawa serverar ett otroligt snyggt pass till Yuka Momiki. Fast här kan jag ju säga att om inte Momiki hade gjort mål skulle jag tvärtom ifrågasatt Hasagawas val att passa. För är man fri i straffområdet måste man verkligen vara 100 procent säker på en passning – annars är det eget avslut som gäller.

Det är Japan och England som är turneringens utropstecknen så här långt. De möts i sista omgången i ett slags final. Vinnaren i matchen vinner turneringen. Fast blir det kryss talar mycket för att det blir USA som vinner.

England inledde cupen med att vända 0–1 till 2–1 mot Brasilien. Segermålet från Beth Mead är sevärt. Det handlar om ett mycket snyggt skott ur dålig vinkel.

Två länder som valt bort att spela turnering under det här landslagsfönstret är Frankrike och Tyskland. De möttes dock i en landskamp, där tyskorna drog längsta strået. Lea Schüller blev matchens enda målskytt:

I Australien spelas också en turnering. Där har värdnationen inlett med segrar mot Nya Zeeland och Sydkorea. I sista omgången väntar slagpåsen Argentina. Allt talar för att The Matildas vinner sin egen cup.

Här är Emily Gielnik:s 4–1-mål mot Sydkorea:

Koreanskornas mål gjordes av Chelseas Ji So-Yun:

Turneringens mål har dock Vittsjös CJ Bott stått för. Ska man ändå göra sitt första landslagsmål kan man ju lika gärna göra det rejält:

Avslutningsvis spelas placeringsmatcherna i Algarve cup så här:

Final: Norge–Polen

Här är Norges tre mål i segermatchen mot Kina:

Match om tredje plats: Sverige–Kanada

Match om femte plats: Skottland–Danmark

Här är Danmarks segermål mot Kina från i dag (målskytt Pernille Harder):

Match om sjunde plats: Spanien–Schweiz

Match om nionde plats: Portugal–Island

Match om elfte plats: Kina–Nederländerna

 

Bilder från hösten 2018

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var ett tag sedan jag hade framme min stillbildskamera. När jag kollade igenom minneskortet noterade jag ett antal bilder som jag inte hade lagt upp på bloggen tidigare.

Det handlar om bilder från Sveriges båda landskamper mot Ukraina och Danmark samt från damallsvenska toppmötet Rosengård–Piteå. Här är de som mosaik:

Styv kuling i ankdammen

De senaste dagarna har det blåst upp en liten konflikt inom svensk damfotboll. Orsaken till konflikten är olika syn på elitflicklägret, eller Svenska Fotbollförbundets utvecklingsläger som det numera heter, samt F15-landslaget.

Huvudkonflikten står mellan förbundet – företrätt av duon Pia Sundhage och Lilie Persson – och några av distrikten.

Lilie Persson och Pia Sundhage

Bakgrunden är den att Skånes och Hallands distriktsförbund har valt att inte vara med vid elitflicklägret de senaste åren. I år fick de sällskap av Västergötland i sin ”bojkott”. De tre distrikten tycker att 15 år är en för tidig ålder för selektering.

Följden har blivit att inga spelare från Skåne, Halland eller Västergötland har kommit med när Sundhage kallat till den första landslagssamlingen för F15/03-landslaget. I torsdagens GP gick att läsa följande citat från Sundhage:

”Det är uppenbarligen tre distrikt som inte är lojala med förbundet, vilket jag personligen tycker är konstigt.”

Redan 2016, när Sundhage var förbundskapten för A-landslaget, var hon kritisk till att Halland och Skåne hade slopat sina distriktslag. Till Hallandsposten kommenterade hon det så här:

”Svaret kommer från hjärtat: vansinnigt.”

I den artikeln är det tydligt att Sundhage älskar Elitflicklägret/Svenska Fotbollförbundets Utvecklingsläger:

”Det här är en manifestation för svensk flick- och damfotboll. Domare sitter här, vi har utbildningar, det är mycket ledare och det andas fotboll. Jag som är född i den andan, jag förstår inte. Det här är kanon för den som är intresserad av fotboll och som hamnar här på Elitflicklägret i en vecka. Fantastiskt.”

Faktum är ju att Sverige har varit ett av de länder som drivit på för att få till F15-landslag. Länge hade vi inga motståndare, så vår första F15-landskamp spelades så sent som i oktober 2006. Nu tycker alltså vissa distrikt att 15-åringar inte klarar av den selektering som ett ungdomslandslag innebär.

I grunden förstår jag Sundhages åtgärd. Spontant tycker jag att de tre distrikten har glömt vad de håller på med – idrott. Och idrott handlar om konkurrens och tävling – och därmed även utslagning.

Visst skall man vara försiktig med barn. Men 15-åringar är inte barn, de klarar av selektering. På tjejsidan spelar många 15-åringar redan seniorfotboll, där det handlar om att göra resultat. Här i Boråsområdet har vi flera 03:or som spelar i ettan, tvåan och trean. De kan spelets regler.

Dock blir Sundhages drag att helt utestänga tre distrikt som företräder ungefär en fjärdedel av landets spelare lite lätt patetiskt. Hon säger att hon inte kan åka runt i alla distrikt, och det köper jag rakt av.

Men det blir ju absurt när en spelare som Kristianstads Evelina Duljan inte finns med bland de 46 spelare Sundhage tagit ut. För självklart har Sundhage sett Duljan, och lika självklart är att förbundskaptenen ser KDFF-talangen som en av landets allra bästa 15-åringar. Duljan blir ju inte sämre bara för att Skåne har nobbat utvecklingslägret.

Förhoppningsvis kan dock det här leda till en vettig debatt framöver. För jag håller med de tre upproriska distrikten att det går att göra förbättringar av talangverksamheten. Exempelvis är det inte speciellt logiskt att alla 24 distrikt har 16 spelare vardera på förbundets talangläger. De stora distrikten borde kunna få med fler spelare.

Det är även ett problem att spelare som är födda tidigt på året är överrepresenterade på talanglägren. Kanske att man skulle förbestämma att hälften av talangerna måste vara födda på årets andra halva. Eller så har man två läger.

Det finns fler åtgärder att vidtaga, som att inte bara ta ut de i dagsläget bästa spelarna, utan även hitta vägar för att motivera spelare som ligger efter i den fysiska utvecklingen men som har egenskaper som kan göra dem till framtida storspelare. För killar födda 2001 har man kört med ett så kallat ”Future team,” vilket kanske skulle kunna vara en framkomlig väg även för damerna.

Kollar man på den konflikt som nu blåst upp inom svensk damfotboll skulle jag säga att det är spelare från mindre klubbar som blir mest lidande. De talanger som redan är hos elitlag som Rosengård, LB07, Kristianstad och Vittsjö får bra träning och erbjuds utmaningar i den dagliga verksamheten.

Men för 15-åriga talanger i mindre klubbar kan det vara en nyttig aha-upplevelse att få veta att man tillhör landets 46 bästa spelare. En aha-upplevelse som kan få spelarna att satsa lite extra, och kanske fundera på att välja en elitfotbollsbana när de väljer gymnasieprogram i höst.

Till en annan fråga inom talangutvecklingen, nämligen om hur man skall träna. Jag noterade i onsdags att Lisa Ek högg på Twitter efter att ha läst lite synpunkter från Simon Thern:

Efter lite kommunikation blev Ek och Thern rätt överens om hur man skall jobba, och det var kortfattat fler drillövningar i tidig ålder för att sedan allt mer gå över på spelövningar. Här är lite synpunkter i frågan från Ek och Kristianstads landslagsspelare Mia Carlsson:

Det om träning. Nu vidare till lite fotboll. Efter en lugn period händer det plötsligt rätt mycket. Under tiden jag skrivit det här inlägget har jag kollat in Australien–Brasilien i Tournament of Nations. The Matildas vann med 3–1 efter att två bjudningar från Brasilien samt ett riktigt världsklassavslut från Sam Kerr, på en läcker framspelning från Tameka Butt. Apropå selektering och landslag bytte The Matildas in 15-åriga Mary Fowler på övertid…

Senare i natt spelar USA mot Japan i den turneringen. I natt drar även International Champions Cup igång med North Carolina Courage–PSG och Lyon–Manchester City. Matcherna i den turneringen direktsänds på dess Facebooksida.

Natten mot onsdag vann Manchester City med 1–0 i en 80 minuter lång träningsmatch mot PSG. Jag såg den andra halvleken och förvånades över hur svagt PSG var.

Visst var laget väldigt reservbetonat, men jag tror inte jag såg dem någon gång slå fler än två passningar i rad inom laget. City kändes mer överlägset i spelet än laget var mot Linköping i Champions League i våras.

När det gäller City var laget dock väldigt ineffektivt. Man spelade på offensiv planhalva mest hela tiden, men kom ändå knappt till några avslut i PSG:s straffområde. Segermålet från Nadia Nadim gjordes dock just på ett avslut från nära håll:

https://twitter.com/WoSoComps/status/1022037374942044160

Under fredagen spelas semifinalerna i U19-EM. Dit har både Norge och Danmark tagit sig – grattis. Dock bör man nog vara medveten om att det är ett devalverat EM i år.

Toppnationerna Frankrike, Spanien, Tyskland och Nederländerna har alla skickat B-betonade lag. Orsaken är ju förstås att alla de fyra nationerna håller på att förbereda sig för U20-VM, och därmed har sina bästa 19-åringar i det äldre landslaget.

Det finns alltså goda guldmöjligheter för Norge och Danmark. Under fredagseftermiddagen ställs norskorna mot Tyskland i första semifinalen (14.00) och danskorna mot Spanien i den andra (18.15).

Natten mot fredag spelas sedan semifinalerna i Centralamerikanska och karibiska spelen. Där är matcherna Mexiko–Venezuela och Costa Rica–Trinidad och Tobago.

Några som nu går på semester är lagen i den kinesiska superligan. Där åkte svensklaget Beijing på en riktig käftsmäll i sista omgången före uppehållet. Borta mot Shanghai föll man med hela 6–0.

Så till lite spelarnytt. Den före detta Tyresömittfältaren Thaisa Moreno är numera kontraktslös. NWSL-klubben Sky Blue bröt med brasilianskan häromdagen.

Thaisa Moreno

I England har Adelina Engman nu äntligen fått posera i Chelseatröja:

Så några aktuella övergångar. Skotska landslagsspelaren Chloe Arthur går från Bristol till Birmingham.

Och schweiziska landslagsspelaren Eseosa Aigbogun har gjort klart med Paris FC:

Bilder av 2017 – del 5, EM-kvartsfinaler

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då har jag nått fram till mitt sista inlägg med tidigare icke publicerade bilder från fjolårets EM-slutspel. Den här gången handlar det om de bilder jag tog på de två EM-kvartsfinaler som jag såg på plats i Nederländerna, alltså värdnationens 2–0-seger mot Sverige och Englands 1–0-viktoria mot Frankrike.

Det är totalt 144 bilder. Här är de i mosaikform:

Kullashi är namnet för dagen

Sverige vann med 3–0 borta mot Sydafrika efter att debutanten Loreta Kullashi gjort två av målen och Sydafrikas backlinje bjudit på ett.

Det var en träningsmatch i januari, och såg väldigt mycket ut som en träningsmatch i januari brukar göra. Hade det inte varit för Kullashis inhopp skulle Peter Gerhardsson inte haft mycket att glädjas åt.

Men under de 45 minuter Kullashi fick visade hon att hon verkligen vill vara med och konkurrera om en plats i startelvan även när det blir riktiga matcher. För det är inte lätt att göra avtryck efter paus i träningslandskamper. Då görs det ju nämligen byten var tionde minut, byten som förrycker spelet och försvårar för spelarna att hitta bra samarbeten.

Men avtryck var just vad 18-åringen från Eskilstuna United gjorde. Två mål och en situation där hon borde haft straff är ju helt enkelt ett lysande facit av en landslagsdebut. Marija Banusic lär få kämpa framöver om hon skall hålla startplatsen som tia.

I övrigt fick tyvärr Peter Gerhardsson samma svar som vi brukade få på Pia Sundhage:s tid. Alltså att det inte får något speciellt bra passningsspel när man väljer tre djupledsgående forwards. Det gjorde Sundhage gång på gång, och det funkade aldrig.

Nu gjorde Gerhardsson ett liknande test, med samma utgång. Stundtals, framför allt under den första halvleken, rullade Sverige boll riktigt snyggt i backlinjen och upp på centrala mittfältare. Stina Blackstenius var även oväntat duktig på att göra sig spelbar i uppspelsfas.

Men när bollen hamnade framför det svenska mittfältet blev det sällan något. Orsaken var huvudsakligen valet av forwards. Man saknade spelare med god speluppfattning som Fridolina Rolfö och Lina Hurtig (som klev av på uppvärmningen) rätt rejält. De är nämligen forwards som söker samarbeten med omgivningen. Både Blackstenius och Sofia Jakobsson är väldigt duktiga i djupled, men ingen av dem är speciellt bra på att kombinera med lagkompisar.

Även om 2–0-målet kom på ett fint samarbete mellan just Montpellierspelarna.

Och Olivia Schough var som hon brukar i landslaget. Bra intentioner, men inte tillräckligt bra genomförande. Det blir hela tiden bara nästan bra.

I den första halvleken skapade Sydafrika fler riktigt vassa chanser än Sverige, jag räknade till 3–2. Efter paus hade vårt landslag god kontroll i defensiven, och så fixade ju Kullashi målen.

Faktum är att bara en svensk lyckades bli tvåmålsskytt i landslaget i fjol, och det var Kosovare Asllani vid två tillfällen. Fjolårets skytteliga i landslaget såg för övrigt ut så här:

5 mål: Asllani.

3 mål: Lotta Schelin.

2 mål: Blackstenius, Hurtig, Nilla Fischer och Caroline Seger,

1 mål: Jakobsson, Rolfö och Linda Sembrant,

Startelvan mot Sydafrika

Med en timme till avspark (TV12, 13.00) har Peter Gerhardsson presenterat sin första startelva för året. Den ser ut så här:

Hilda Carlén – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lina Hurtig – Olivia Schough, Stina Blackstenius, Sofia Jakobsson.

I verkligheten kommer det ju sannolikt bli mer 4–2–3–1 i anfall och 4–4–1–1 i försvar. Gissar att det blir Hurtig som får tia-rollen.

Sveriges startelva i EM-kvartsfinalen.

Om man jämför dagens elva med den på bilden, som var Pia Sundhage:s sista, så är ju halva laget av olika skäl utbytt. Och det tycker jag är väldigt bra. Det är ju första matchen för året, och ett bra läge att testa lite nytt.

Bilder av 2017 – del 3, EM

Detta bildspel kräver JavaScript.

Som utlovat fortsätter jag att ladda upp de bilder från 2017 som funnits i min dator, men som jag antingen hade glömt eller inte hade hunnit ladda upp tidigare. Redan i förra bildinlägget nådde jag fram till EM, och den första svenska träningen som jag bevittnade.

Den här gången blir det rakt igenom bilder från EM. Det handlar dels om ytterligare en svensk träning samt bilder från matcherna Spanien–Portugal, Sverige–Ryssland och Frankrike–Österrike. Totalt handlar det om 132 bilder. Här är de även en och en:

Tankar om att Kif Örebro åker ur

Djurgården vann i kväll i Örebro med 3–0, ett resultat som innebär att stockholmarna har en god chans att sluta trea i årets serie.

Man är nu femma med två poäng upp till Eskilstuna och fyra mål upp till Piteå. För Djurgården återstår bortamatch mot Göteborg och hemmamatch mot just Piteå. Med tanke på att Eskilstuna har kvar en resa till Linköping kan sex Djurgårdspoäng räcka till litet silver.

Men ok då, huvudnyheten kring dagens resultat är förstås att Kif Örebro bara har damallsvensk status i ytterligare två matcher. Sedan blir det att bygga om truppen för elitettan.

Skall man ge en anledning till att den klubb som spelade i Champions League för två år sedan nu åker ner i elitettan är det just alla ombyggen.

Sarah Michael

I sista omgången 2014 säkrade Kif Örebro de stora silvermedaljerna via 2–0-seger hemma mot Eskilstuna. Närkingarnas startelva såg ut så här: Stephanie LabbéSusanna Lehtinen, Marina Pettersson Engström, Eve-Marie Nault, Elin MagnussonLucie Martinkova, Irena Martinkova, Annika Kukkonen, Ogonna ChukwudiSanna Talonen, Sarah Michael. Laget leddes av prisade tränaren Rickard Nilsson.

Hanna Folkesson

Redan till 2015 tappade man flera av spelarna i 2014 års startelva. Men på förhand såg ersättarna spännande ut. Tvillingarna Martinkova ersattes exempelvis av duon Hanna Folkesson och Lisa Dahlkvist. Men Folkesson drog av korsbandet inför seriestart, och gjorde inte en enda match för Örebro. Och Dahlkvist stack till PSG på sommaren.

När Kif Örebro på hösten spelade 1–1 hemma (5976 åskådare) och 0–0 borta mot just PSG i Champions League stod alltså lagets stora prestigevärvning på motsatt planhalva. Trots att laget var brandskattat blev det en femteplacering i damallsvenskan 2015.

Men fallet skulle fortsätta. Efter PSG-matcherna slutade tränare Nilsson, under vintern blev Kif även av med traditionsbärare som Elin Magnusson, Marina Pettersson Engström, Susanna Lehtinen och Sanna Talonen. Plus att Sarah Michael missade hela den damallsvenska säsongen 2016 till följd av en korsbandsskada.

Sanna Talonen

Följden av alla förändringar blev att laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden under våren. Men trots att man var på uppgång, och tog åtta poäng på de fyra sista omgångarna innan OS-uppehållet, fick nye tränaren Giorgos Papachristou lämna under sommaren. I det läget hade Örebro 14 poäng, och låg fem poäng över nedflyttningsstrecket.

Officiellt uppgavs att det dels var ekonomiska skäl, dels en organisationsförändring som låg bakom. Dock hade klubben ekonomi nog att värva hem Lisa Dahlkvist igen dagarna innan tränarbytet.

Ny tränare blev Martin Skogman. Under hans ledning tog Örebro nio poäng på säsongens tio sista omgångar. Med totalt 23 poäng slutade man på åttondeplatsen, med god marginal ner till nedflyttningsstrecket.

I vintras väntade nya ommöbleringar i truppen. Tanken var att Kif Örebro skulle spela helsvenskt under 2017. Så har det också varit, med ett undantag. I somras värvade man in amerikanska målvakten Nora Abolins som reserv till Carola Söberg. Abolins har spelat en halvlek i årets allsvenska.

Men trots att Örebro har använt hela nio spelare som var uttagna i landslagstrupper under Pia Sundhage har laget inte räckt till.

När nedflyttningsplatsen i kväll blev klar såg startelvan ut så här: Söberg – Hanne Gråhns, Emelie Andersson, Petterson Engström, Freja OlofssonJulia Spetsmark, Dahlkvist, Fanny Andersson, Michelle de JonghJenny Hjohlman, Emma Jansson.

Marie Hammarström

In byttes Frida Svensson och comebackande Marie Hammarström-Liljesson. Av de 13 som spelade i kväll fanns alltså bara Pettersson Engström kvar från startelvan i sista omgången för tre år sedan. Det är verkligen en otroligt stor omsättning på spelare.

En andra spelare från den där 2014-elvan ledde laget. I dag gjorde ju Elin Magnusson sin första match som damallsvensk tränare.

Martin Skogman fick som bekant lämna efter 6–1-förlusten mot Hammarby senast. Hans facit på på 29 damallsvenska omgångar som Örebrotränare blev 21 poäng.

Jag har förvånats över att han inte valde att ändra i sitt mittförsvar, för jag tycker att man tappat många poäng på brister i mittlåset. Jag noterar att Magnusson tycks hålla med, för hon testade ju ett nytt mittförsvar i dag. Sett till höjdpunkterna från damallsvenskan.tv blev det dock ingen förbättring.

I övrigt är jag inte man att säga hur mycket som hängt på tränaren och hur mycket som berott på spelarna. Men klart är att ett lag med så många landslagsaktuella spelare borde klara av att hänga kvar i damallsvenskan.

Spontant kan man nog hävda att Sundhage har övervärderat några av spelarna. Samtidigt tycker jag att Örebro har flera väldigt intressanta spelare i truppen. Spelare som borde kunna göra väldigt mycket bättre resultat än de gjort.

Lisa Dahlkvist

Personligen har jag exempelvis trott mycket på Michelle de Jongh, och jag hoppas fortfarande på henne. Men i år har det tyvärr inte lyft ett dugg för mittfältaren.

En annan spelare som haft det tungt är Dahlkvist. Jag hörde henne på radion för en stund sedan. Där gjorde hon klart att hon inte spelar i elitettan nästa år.

Det blir intressant att se var hon hamnar. Personligen tycker jag att hon borde kunna bli en bra mittback. Hon har en bra speluppfattning, och när hon får tid har hon väldigt bra spelvändningar. Och som mittback har man oftast lite mer tid med bollen än som central mittfältare.

Dahlkvist lär inte bli den enda som lämnar Örebro. De spelare som fortfarande drömmer om landslaget bör ju spela i damallsvenskan.

Under sina 15 raka säsonger i damallsvenskan har Kif Örebro byggt en damfotbollstradition i Närke. En tradition som bör vara en tillgång i det här läget. Å andra sidan finns en liknande tradition i Umeå, och som bekant blev UIK söndervärvat i vintras.

Örebro lär som sagt också få bygga om laget igen i vinter. Här gäller det för klubbledningen att både visa fingertoppskänsla och vara handlingskraftig, att snabbt visa att man har som mål att omgående återvända till hösta serien. I så fall kan sejouren i näst högsta serien bli kortvarig.

* I övrigt i dag har Rosengård förlängt kontraktet med Zecira Musovic fram till och med 2020. Enligt den här långa intervjun kommer både Erin McLeod och Ella Masar McLeod att lämna Malmöklubben. Den förstnämnda har inte erbjudits nytt kontrakt, medan Masar McLeod sägs välja att flytta till ny europeisk klubbadress.

Enligt den här artikeln i Sydsvenskan är det även osäkert med Anita Asante:s framtid i Rosengård. Även om det är på en annan nivå än i Örebro krävs det nu fingertoppskänsla även från Rosengårds klubbledning. För två raka andraplatser utan att ens vara nära guldet är inte godkänt i Malmö.

 

Bilder av Göteborg-Kvarnsveden

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag hade med mig kameran till Valhalla i går. Diverse av de bilder jag tog finns i bildspelet ovan, samt i mosaiken i botten.

* När jag ändå gör ett nytt inlägg tänkte jag passa på att samla upp diverse saker som hänt. I förra inlägget skrev jag några rader om att Pia Sundhage har synpunkter på träningsmängden i damallsvenskan. Som väntat får hon både medhåll och mothugg. Intressanta synpunkter är det hur som helst från flera olika håll.

* När det gäller helgens internationella ligamatcher har bloggen Spelare 12 haft en utmärkt genomgång av lördagens internationella matcher.

När det gäller söndag var det fokus på Tyskland och Frauen-Bundesliga. Där vann topplagen under söndagen, alltså segrar för såväl Wolfsburg, Freiburg, Frankfurt som Bayern München.

I Bayerns 4–0-seger mot Hoffenheim gjorde Fridolina Rolfö 2–0-målet. Höjdpunkter från den matchen ser du här.

I kväll kom det dock en liten skräll. Nykomlingen Werder Bremen tog nämligen poäng borta mot obesegrade Turbine Potsdam. Trots att Amanda Ilestedt:s lag (svenskan spelade hela matchen) hade ett stort spelövertag, och tog ledningen redan i andra minuten, slutade matchen 1–1.

Därmed föll Potsdam till femte plats i tabellen, en tabell som leds av Wolfsburg med maximala tolv poäng, närmast före Freiburg på tio.

* Så till Brasilien där ytterligare en spelare i dag har tackat för sig i landslaget. Det handlar den här gången om Maurine, som därmed blir den fjärde på några dagar att tacka för sig.

https://www.instagram.com/p/BZwWbzcDQpA/?taken-by=maurine

En annan stjärnspelare från Brasilien är förstås Marta. När den sista omgången av NWSL spelades var frågan vilka lag som skulle mötas i semifinalerna.

De redan klara seriesegrarna North Carolina tog emot Orlando, i något som kunde bli en förmatch till nästa helgs semifinalspel. Orlando behövde vinna för att ta tredjeplatsen, och i stället få möta tabelltvåan Portland.

När matchklockan passerat 90 minuter stod det 2–2 och Orlando fick frispark i kanonläge. Vid bollen ställde Marta, Alex Morgan och Alanna Kennedy upp. Som ni hör på klippet nedan var kommentatorerna säkra på att någon av de båda superstjärnorna skulle kliva fram. Det blev istället australiskan, och hon gjorde så här:

Det snygga målet lyfte alltså Orlando från fjärde till tredje plats i sluttabellen. Därmed spelas semifinalerna i NWSL så här:

Lördag 19.30 svensk tid: Portland Thorns–Orlando Pride
Söndag 19.30 svensk tid: North Carolina Courage–Chicago Red Stars

Finalen spelas söndagen den 14 oktober klockan 20.30 svensk tid.

I övrigt i ligan satte Australiens superstjärna Sam Kerr nytt målrekord med 17 fullträffar. Kerr är en otroligt spännande spelare eftersom hon gör mål på så många olika sätt. Kolla bara på den här kavalkaden:

Många tycker att Kerr borde ha varit en av tre finalister i kampen om titeln som världens bästa spelare 2016/17. Och sett till det senaste halvåret hade jag inte protesterat mot det.

Det där Fifapriset lär ju gå till Lieke Martens. Och när hon står för sådana här uppvisningar är det svårt att protestera:

Slutligen, här är bilderna från gårdagens match I Göteborg i mosaik:

Roddar – skräll i Gerhardssons trupp

Julia Roddar

Det blir två ändringar från den trupp Peter Gerhardsson hade med sig till Kroatien. Nathalie Björn och Tove Almqvist får ge plats åt Magdalena Eriksson och Julia Roddar.

Roddar är förstås överraskningen. Jag hade inte sett den 25-åriga Kvarnsvedenmittfältaren på plats förrän i går, och då imponerades framför allt av hennes första halvlek. Där var hon väldigt bra, absolut landslagsmässig.

Gerhardsson var ju också på plats på Valhalla i går. Den matchen var kanske inte avgörande för valet, för förbundskaptenen sa på den nyss avslutade presskonferensen att Roddar fanns med i tankarna även förra gången.

Kollar man på de 23 spelare som är uttagna till VM-kvalmatcherna mot Danmark och Ungern har Gerhardsson valt ett nytt upplägg. Senast var det tre målvakter och sedan två spelare per position. Nu har man valt fem mittbackar, för övrigt den lagdel som förbundskaptenen bedömer som starkast, och bara tre ytterbackar.

Senast sa man att mångsidighet inte var en faktor man tog hänsyn till. Nu lär det ha varit annorlunda, för på pappret tog man ut fem centrala mittfältare, fem forwards och bara två kantspelare i Lina Hurtig och Johanna Rytting Kaneryd.

Men av de centrala mittfältarna är ju framför allt Elin Rubensson en tänkbar kantspelare och bland forwards kan både Julia Spetsmark och Fridolina Rolfö spela som yttermittfältare.

Det presenterades även en U23-trupp på presskonferensen. Tyvärr valde jag att se den via SVT, som bröt sin direktsändning i samma ögonblick som U23-truppen skulle offentliggöras. Innan jag hade tagit mig förbi all reklam och fått igång Fotbollskanalens sändning var truppen presenterad och man var inne i frågestunden.

Jag hörde alltså inte vad som sades om U23-laget. Men ser här att truppen till landskampen mot Norge innehåller såväl Björn, Almqvist som tidigare A-landslagsspelarna Malin Diaz och Pauline Hammarlund.

På presskonferensens frågestund fick Peter Gerhardsson frågor om Pia Sundhage:s färska utspel om att det tränas för lite i svensk damfotboll:

Träningsmängd är ett intressant ämne. Min uppfattning är att Sundhage har rätt i att spelarna kan nöta tekniska detaljer i väldigt mycket större utsträckning än de gör. Men jag vet att det finns andra åsikter också. Exempelvis minns jag att Magdalena Eriksson sa så här förra sommaren när jag frågade henne om hur ofta hon nöter hörnor:

”Vi brukar inte få köra så mycket extra för Martin (Sjögren), han blir arg på oss då, eftersom det sliter på kroppen. Han vill inte att vi ska bli skadade. Men tio minuter, en kvart brukar jag stå.”

Apropå Sundhage ser jag att Gerhardsson även fick en fråga om Lotta Schelin och Lisa Dahlkvist. Schelin verkar alltså inte vara tillbaka i träning ännu efter EM. Tråkigt.

Almqvist i Gerhardssons första elva

Radiosporten rapporterar i dag om Peter Gerhardsson:s allra första elva. Det handlar i och för sig om en elva som är uppställd vid spel på träning, men för att vara en sådan känns den ovanligt intressant.

Den såg ut så här: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna AnderssonFridolina Rolfö, Tove Almqvist, Caroline Seger, Lina HurtigMarija Banusic, Stina Blackstenius.

Det här är ju förstås ett väldigt offensivt balanserat lag, men med tanke på att det är Kroatien som väntar i första VM-kvalmatchen är det förstås rätt att tänka offensivt.

Målvakt och backlinje är alltså exakt samma spelare som Pia Sundhage valde. Jag kan inte säga att jag har några synpunkter på det, i varje fall inte nu när Magdalena Eriksson inte är med i truppen. Erikssons vänsterfot skriker man ju alltid efter i samband med fasta situationer.

Magdalena Ericsson, Emma Berglund, Olivia Schough, Sofia Jakobsson och Emilia Appelqvist

Bland de sex spelarna på mittfält och i anfall är det däremot fyra nya spelare och fem nya positioner jämfört med den elva Sundhage startade EM-slutspelet med. Där bildade ju Olivia Schough, Lisa Dahlkvist och Kosovare Asllani mittfält ihop med Caroline Seger. Nu är de två förstnämnda helt petade ur truppen, medan Asllani i varje fall inte fanns med i den första elvan.

Det där är ju inte så lite intressant. Faktum är att jag över tid tror att Asllani är bättre lämpad för en defensiv innermittfältsroll än vad Seger är. Jag ser lite möjligheter att Asllani kan få samma utveckling som Anders Svensson fick. Alltså en teknisk lirare med bra speluppfattning som stack till England och utvecklade sitt närkampsspel och växte ut till en spelskicklig defensiv innermittfältare.

När det gäller Seger är jag fortsatt skeptisk till hennes defensiva speluppfattning. En riktigt duktig defensiv innermittfältare hade aldrig släppt kontakten med Marija Banusic som Seger gjorde vid Linköpings 2–0-mål senast.

Men jag antar att Gerhardsson vill ha kvar Seger i laget på grund av bollskicklighet och kanske framför allt på grund av sina ledaregenskaper.

Bredvid Seger hade Gerhardsson alltså Tove Almqvist i dag. Det är ju rätt överraskande, i varje fall med tanke på att Almqvist väl var petad ur Linköpings startelva senast mot Rosengård? Ni som har bättre insyn i LFC än jag, det var väl en petning och ingen skada som gjorde att hon var bänkad?

Fridolina Rolfö

På kanterna finns alltså Lina Hurtig och Fridolina Rolfö. Det som är överraskande med det är ju att Gerhardsson har varit noga med att poängtera att han tagit ut två spelare per position och att mångsidighet inte är en faktor där. Ändå sätter han en spelare han tagit ut som forward på kanten.

Att spela yttermittfältare är ju dock ingen ny roll för Rolfö. Under de år jag följde henne på nära håll, alltså när hon spelade i Jitex, var hon ju huvudsakligen just yttermittfältare. Dock huserade hon mest till vänster, fast det är ju inte någon jättestor skillnad att spela på motsatt kant.

Rolfö var en utmärkt kantspelare. Jag minns för övrigt att jag någon gång föreslog att hon skulle kunna bli en utmärkt offensiv vänsterback i landslaget. Jag hittar inte det inlägget nu, och det där känns kanske inte lika aktuellt längre.

Marija Banusic

På topp ställde alltså Gerhardsson upp med Blackstenius och Banusic. Det är ett intressant par bestående av en fotbollshjärna och ett fysmonster. Eftersom Kroatien antagligen kommer att spela rätt defensivt tycker jag att det är rätt att spela med Banusic. I en sådan match kommer hennes styrkor mer till pass än i matcher där forwards även måste göra ett stenhårt försvarsarbete.

Noterbart är att huvudspelet förstärks rejält med den här uppställningen. Sundhage ställde ofta upp med ett gäng offensiva spelare som inte kunde nicka. Här är fem av de sex mittfältarna och forwardarna duktiga huvudspelare, vilket gör att det blir lättare att få till ett inläggsspel.

Nu vet vi ju inte ännu om det här blir startelvan mot Kroatien. Men så mycket tid har inte Gerhardsson på sig inför premiären av VM-kvalet att han kan slösa bort träningspassen på att testa uppställningar som han inte tänkt sig.

Så gissningsvis ser startlaget mot Kroatien ut ungefär som det som testades i dag. Intressant.

För övrigt är VM-kvalet nu igång. I Sveriges grupp slutade Ukraina–Kroatien 1–1 efter att tyskfödda Jenaspelaren Ivana Rudelic kvitterat för kroatiskorna i slutminuten. I dag har även Norge och Schweiz tagit varsin 4–1-seger. Mer om VM-kvalet i kommande inlägg.

I övrigt i dag har det rapporterats om tränarbyten både i LB07 och i Växjö DFF. Hos Växjö meddelade ex-tränare Pierre Persson häromdagen att han slutar efter den här säsongen. Som tack för det fick han sparken i går.

Pierre Persson

Spontant känns det som att det här var ett rätt konstigt sätt från klubbens sida att tacka för ett bra arbete. Samtidigt kan man kanske ha en liten förståelse för att klubbledningen ser en chans att testa ett framtida alternativ i skarpt läge.

När det gäller LB07 får Sven Sjunnesson däremot köra vidare säsongen ut. Därefter blir han återigen akademichef och ersätts på tränarposten av sin assistent Otto Persson.

På spelarsidan har Michaela Johnsson lämnat LB07 efter en udda konflikt med just Sjunnesson. Johnsson skall under en period ha bojkottat träningar och matcher som följd av besvikelse över ett samtal hon haft med sin tränare.

Enligt länken ovan skall sportchef Johan Andersson ha sagt så här till Sydsvenskan om konflikten:

”Affären är avslutad för vår del och vi är inte intresserade av att få tillbaka henne till LB07 igen.”

Lång analys av ett svenskt EM-misslyckande

Det har tagit sin tid, men med en vecka tills Peter Gerhardsson presenterar sin första landslagstrupp är det förstås hög tid att äntligen publicera min sammanfattning av både Sveriges EM-insats, och av Pia Sundhage:s fem år som svensk förbundskapten.

Inlägget innehåller även lite funderingar kring hur Gerhardsson kan komma att ställa upp det svenska landslaget framöver. Men jag börjar med Sundhages fem år. Stora delar av sammanfattningen gjorde jag redan i det här inlägget från innan EM. Där skrev jag att:

”Efter EM är det dags att sätta slutbetyg på Sundhages tid vid rodret. Sett till det viktigaste – resultaten i mästerskap – är hon redan med beröm godkänd. Medalj i två av tre slutspel är ett väldigt bra facit. Skulle laget även få kliva upp på pallen i EM skulle jag säga att Sundhage är vår mest framgångsrika förbundskapten någonsin.”

Nu har vi facit på allt, utom på vilken världsranking hon lämnar landslaget. Vi vet att det är OS-silvret som sticker ut som Sundhages stora prestation. Det resultatet rankar jag som svensk damfotbolls bästa någonsin, vilket resultatmässigt motiverar ett totalbetyg som är lite bättre än bara godkänt.

Det här inlägget fokuserar på sport, men innan jag går djupare in på det sportsliga är det ju värt att nämna att Sundhage gjort en mycket stor insats för svensk damfotboll när det gäller marknadsföring. Hon har synts i alla möjliga sammanhang och varit sportens ansikte utåt. På den punkten har hon verkligen varit mästerlig.

Men sanningen är ju att om man lyfter bort OS-silvret har det tyvärr varit fem medelmåttiga landslagsår under Sundhage. Fem år där vi har rasat till vår sämsta ranking någonsin, och där mästerskapsresultaten har varit blygsamma. Ett brons på två EM-slutspel är ett svagt facit sett till Sveriges tradition, där vi historiskt sett har tagit medaljer i åtta av tolv Europamästerskap. Och VM-insatsen i Kanada var ju ett jättefiasko – den sämsta svenska mästerskapsinsatsen någonsin.

I det länkade inlägget ovan noteras att hårt kritiserade företrädaren Thomas Dennerby har bättre facit än Sundhage i alla typer av matcher, utom utslagsmatcher i stora mästerskap. Där slutade Dennerby på 2–4 och Sundhage på 3–4. Det är alltså de båda härliga straffsegrarna mot USA och Brasilien som gör att Sundhage hos de breda massorna trots allt kommer att bli ihågkommen som en framgångsrik förbundskapten.

Spelmässigt finns det däremot inte så mycket att ta med sig från de här fem åren. Sundhage har inte lyckats sätta någon personlig prägel på det svenska landslagets spelsätt. Nästan alla hennes idéer till förändringar har misslyckats.

Nilla Fischer

Den taktiska förändring som har blivit lyckad är omskolningen av Nilla Fischer till mittback. Däremot har alla försök att hitta ett bättre offensivt spel varit fiaskoartade och Sundhage lämnar ett landslag i behov av stor översyn.

Sundhages arbetsmetodik, som utgår från spelare och inte från spelsätt, har helt enkelt inte funkat i Sverige.

Grundupplägget har sett ungefär likadant ut Inför varje mästerskap. Sundhage har tidigt valt att satsa på elva spelare och sedan försökt få dem att spela ihop sig. Hon har ofta även presenterat något nytt spelsystem, men instruktionerna har varit luddiga, så luddiga att spelarna själva inte alltid verkar ha förstått hur de skall göra.

Efter att ha vunnit mot svaga motståndare i kvalen har de nya spelsystemen skrotats när de visat sig ihåliga mot starkare motstånd. Den här gången var det tänkta spelsystemet ett slags 4–4–2 med diamant i anfall, där Kosovare Asllani skulle ha den fria rollen, och ett rent 4–4–2 i försvar. Det upplägget skrotades efter Algarve, det ersattes av ett rent 4–4–2.

Kosovare Asllani

Under Sundhages inledande år var försvarsspel närmast en svordom. Sundhage besvarade alla frågor om försvar med att prata anfallsspel. Bristen på försvarstänk ledde till att det svenska laget tappade sin trygghet. Efter VM-debaclet 2015 tvingades Sundhage backa och försöka hitta tillbaka till det gamla försvarsspelet.

Spelarmässigt har Sundhage varit noga med att ha kontinuitet i startelvan. För de elva utvalda har det varit ett bra upplägg, de har kunnat känna närmast full trygghet. De har haft råd att göra både en, två och tre svaga insatser, och ändå fått fortsätta starta. Däremot har det varit närmast hopplöst för spelarna utanför elvan. De har behövt göra flera toppinsatser på rad för att ha en chans att utmana.

Eftersom det tar tid att spela ihop sig har de äldre spelarna haft stor fördel av Sundhages upplägg. De har ju redan spelat ihop under många år, och känner varandra. Det har gjort att nya spelare inte har givits någon riktig chans att slå sig in, vilket i sin tur har gjort att den nödvändiga generationsväxlingen har dröjt.

Caroline Seger och Pia Sundhage

Sundhage har hela tiden kramat sina favoriter, framför allt Caroline Seger och Lotta Schelin. Förbundskaptenen har inte vågat ta striden att konkurrensutsätta duon ens när de varit dåliga. På det sättet liknar hennes tid i Sverige den i USA. Även där körde Sundhage på med samma gamla spelare hela vägen och lämnade till sin efterträdare att genomföra en generationsväxling. När han, Tom Sermanni, började konkurrensutsätta de gamla stjärnorna blev de arga och såg till att han blev avsatt. Måtte det inte hända i Sverige också.

Här har Sundhage skyllt på att de yngre inte har hållit måttet, men som jag ser det har hon en stod skuld i sammanhanget, hennes arbetssätt har ju som sagt stängt ute nya spelare.

Följden har blivit att Sundhage under huvuddelen av sina fem år som svensk förbundskapten spelade med Thomas Dennerbys lag. I årets EM-slutspel hade Sverige samma stomme som Dennerby använde i OS 2012. De enda spelare som bytts bort är i princip de som fallit för åldersstrecket.

Sundhage har alltså varken utvecklat det svenska spelet eller genomfört någon förändring i truppen. Hon har hela tiden poängterat hur viktigt det är med rutin. Och visst är det viktigt med erfarenhet.

Men i årets EM-slutspel blev det tydligt att en ny generation spelare håller på att ta över i Europatoppen – jag tänker på de tidiga 90-talisterna. Som exempel var 13 av de 14 spelare som Nederländerna använde i EM-finalen födda på 1990-talet – bara Anouk Dekker är 80-talist. Och EM:s succélag Österrike använde bara en spelare under turneringen som var född på 1980-talet, Nina Burger – resten var 90-talister.

I Sundhages kvartsfinallag var däremot åtta av 13 spelare födda på 1980-talet. Sverige hade alltså bara fem 90-talister på planen i Doetinchem. Och då hör det till saken att Sverige har vunnit F19-EM med två årgångar 90-talister, medan Nederländerna bara har vunnit F19-EM en gång och Österrike aldrig varit topp fyra.

Ser man till den svenska prestationen var vi det fjärde högst rankade laget i Europa inför avspark, och det tycktes rimligt att Sverige borde då kunna ta sig till semifinal.

Även om det inte var oväntat att vårt lag skulle åka ut i kvartsfinal, det följde ju exempelvis både mitt och många av de damallsvenska tränarnas tips, måste resultatet räknas som ett misslyckande.

Kollar vi på Pia Sundhages EM-insats tyckte jag under själva slutspelet att hon på det stora hela att hon matchade laget bra. Hon ställde exempelvis det efter omständigheterna bästa möjliga laget på benen i kvartsfinalen. Däremot hade hon gjort misstag tidigare. Dels var ju bristen på spelidé förstås besvärande, dels borde hon ha rullat på mer folk under våren, så att hon hade skapat sig alternativ. Det är ju jättesvårt att redan i januari förutse vilka spelare som skall ha toppform i juli. Mer om det strax.

Först till ett stort frågetecken som väckts nu i efterhand. Som sitt första drag som svensk förbundskapten valde Sundhage hösten 2012 att peta Nilla Fischer som lagkapten och ge Lotta Schelin och Caroline Seger förtroendet. Trots att de båda tappat i kvalitet under de här fem åren har Sundhage alltså hela tiden byggt sin elva kring duon.

Inför EM betonade Sundhage vikten av att Schelin alltid var på planen, förbundskaptenen menade att det skulle skrämma konkurrenterna. Till Aftonbladet sa Sundhage så här om Schelin:

”Hon har den största respekten hos motståndarna. Jag känner själv ”YES” om man spelar mot ett gäng (Tyskland) och de byter ut (Dzsenifer) Marozsán. Men flyttar man henne finns hon fortfarande med på plan. Jag har mycket respekt för den känslan.”

Nu i efterhand har man förstått att det krävdes smärtstillande för att kunna hålla Schelin på planen. Utan att veta speciellt många omständigheter kring nackskadan känns det ju vansinnigt att låta Schelin spela 90 minuter i alla matcher. Så beroende av henne var inte Sverige att man behövde pressa henne maximalt.

Det hade ju exempelvis gått utmärkt att ta av Schelin efter 60 minuter mot Ryssland, och när man ändå vilade spelare mot Italien kunde ju Schelin ha sett den matchen från läktaren. Nu när man vet att hon inte kunde spela för Rosengård i den damallsvenska återstarten till följd av skadan undrar man ju lite hur Sundhage tänkte i frågan.

Sannolikt påverkades hon av att hon alltså hade bestämt sin EM-elva lång tid i förväg. I huvudsak var elvan redan klar i januari, något man ganska lätt kan se genom en tillbakablick på landslagsåret. Inför EM hade Sverige spelat tio landskamper under 2017, fyra spelare hade startat alla de tio landskamperna: Jessica Samuelsson, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist och Caroline Seger.

Så här ser fördelningen ut för övriga:
9 starter (3): Nilla Fischer, Linda Sembrant och Jonna Andersson.
7 starter (2): Hedvig Lindahl och Lotta Schelin.
6 starter (2): Fridolina Rolfö och Olivia Schough.
3 starter (1): Hilda Carlén.
2 starter (4): Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius.
1 start (6): Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas, Pauline Hammarlund, Lina Hurtig och Josefin Johansson.

Som tillägg kan man konstatera att trion Lindahl, Schelin och Rolfö sannolikt hade haft fler starter om de inte haft skadefrånvaro.

Utav de elva som startade mot Tyskland i EM-premiären var Olivia Schough den enda som inte var tilltänkt för EM-elvan redan i januari. Då gällde fortfarande det modifierade 4–3–3-upplägget, och då stod Jakobsson och Blackstenius före Schough i kön. Men när spelsystemet istället började kallas 4–4–2 öppnades dörren för Eskilstunaspelaren.

Faran med Sundhages upplägg är alltså att det inte känner av formtoppar. På formfronten var det exempelvis helt rätt i mars att ha Stina Blackstenius vid sidan – hon var dålig då, medan Lotta Schelin såg pigg ut. I juli var det däremot tvärtom, då var Blackstenius den mest formstarka forwarden medan Schelin var blek, kanske delvis på grund av att hon alltså besvärades av sin nackskada.

Eftersom Sundhage hade byggt EM-laget kring Schelin och Caroline Seger blev läget problematiskt när ingen av dem visade sig hålla tillräcklig nivå i Nederländerna. Därmed tvingades Sundhage använda hela gruppspelet för att testa fram nya lösningar.

Det började dock bra för svensk del.

Sverige–Tyskland 0–0 
Målchanser: 1–3
Avslut mot mål: 2–5
Avslut totalt: 10–16

Sundhage startade med den elva hon byggt upp under våren. Laget kämpade väl och tog en välförtjänt poäng mot ett rätt svagt Tyskland. Det var en poäng som gav rejäl råg i ryggen. Det var förstås en fjäder i hatten att kunna hålla nollan mot de regerande Europa- och OS-mästarinnorna.

Hedvig Lindahl och Linda Sembrant gjorde kanoninsatser och höll ihop det svenska försvarsspelet, som såg stabilt ut. Det som oroade var att man bara skapade en målchans samt att man bara hade två avslut mot mål. Dessutom höll bara en av Olivia Schough:s fem hörnor önskvärd nivå. För Sundhages del var det dessutom besvärande att den enda riktigt vassa svenska målchansen skapades av inhopparen Stina Blackstenius. Startelvan förmådde alltså inte få till en enda farlig målchans.

Sverige–Ryssland 2–0 (1–0)
Målchanser: 12–0
Avslut mot mål: 5–3
Avslut totalt: 23–9

Det skall sägas direkt, av de 13 lag jag såg live i EM var Ryssland det klart sämsta. Flera av spelarna var väldigt långt ifrån någon mästerskapsklass.

Det hindrar dock inte att Sverige gjorde en stabil och bra insats i den här matchen. Vårt lag fick ryskorna att se ut som ett gäng från lägre divisioner.

Sundhage hade valt att anpassa sin elva efter motståndet och tagit in Magdalena Eriksson som vänsterback för att höja kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar. Eriksson låg bakom sex av de svenska målchanserna, det var på en frispark från Eriksson som Lotta Schelin nickade in 1–0-målet.

Schelin startade för övrigt ihop med Stina Blackstenius den här gången. Efter pausvilan byttes Fridolina Rolfö in som forward, och Schelin fick testa att spela som yttermittfältare. Det var första testet av den uppställningen.

Det var dessutom ett lovande test, mycket eftersom Rolfö och Blackstenius visade prov på gott samarbete. Rolfö gick i och för sig mållös av planen, men i minut 57 var hon inte långt ifrån att göra Årets mål 2017. Hennes volleymottagning följt av volleyskott just över, var en otroligt läcker aktion. Blackstenius gick däremot inte mållös av planen. Hon kämpade in 2–0-målet på egen hand.

Den svenska segern var solklar. Känslan efteråt var ändå att Sverige borde ha gjort fler mål. Problemet var att kvaliteten på de svenska avsluten var för dålig. Det är inte godkänt att bara få fem av 23 avslut mot mål. Och att bara två av 23 gick in var ett annat svaghetstecken.

I och med att Tyskland vann med 2–1 mot Italien senare samma kväll var Sverige i praktiken kvartsfinalklart. Man hade exempelvis råd med en uddamålsförlust mot Italien i sista gruppmatchen.

Sverige–Italien 2–3 (1–2) 
Målchanser: 8–7
Avslut mot mål: 4–4
Avslut totalt: 13–12

Laguttagningen mot Italien blev mycket omdiskuterad, både under och efter EM. Med facit på hand går det att konstatera att Pia Sundhages lösning inte var den bästa möjliga för svensk del. Med facit på hand hade Sverige vunnit på att satsa allt på gruppsegern.

Jag försvarade dock Sundhages upplägg då, och jag försvarar det fortfarande. Nu vet vi att det hade räckt med svensk seger mot de redan utslagna italienskorna för att få möta Danmark i kvartsfinalen. Inför sista gruppomgången var det däremot inte lika givet. Sverige hade ju inte gruppsegern i egna händer, det skulle ju med stor sannolikhet bli en målskillnadsaffär mot Tyskland. Och alla vi som hade sett Ryssland live hade ju noterat hur vansinnigt svagt det ryska laget var.

Även om tyskorna inte hade imponerat i de två första matcherna kände jag att det fanns anledning att tro att Tyskland skulle kunna göra en mängd mål mot ryskorna. Med ett tidigt ledningsmål kunde det rinna i väg, och då riskerade vi hamna i ett läge där Sverige pressade sin startelva maximalt till ingen nytta.

Därför tyckte jag att det var rimligt att vila spelare inför kvartsfinalen. Det var även rimligt att testa några alternativa lösningar. Mest testades i backlinjen, där Elin Rubensson kom in som högerback och där Sundhage prövade Linda Sembrant och Magdalena Eriksson som mittbackspar.

Testerna i backlinjen skulle visa sig bli väldigt misslyckade, mycket beroende på en tidig miss från rutinerade Sembrant som skapade stor osäkerhet. Hon missade en mottagning efter 3,30 och serverade Daniela Sabatino till Italiens ledningsmål. Att hamna i underläge är något Sverige blivit mycket dåligt på under Sundhages ledning. Sista gången Sundhage fick vara med och vända underläge till seger var VM-genrepet mot Nederländerna i juni 2015. Och senaste gången Sverige ens tagit poäng ur underläge var i OS-kvalet i mars 2016, också då mot Nederländerna.

Det tidiga målet gav italienskorna massor av energi, medan den första halvleken var rent usel från svensk sida. Efter 45 minuter ledde Italien med 2–1 i mål och 5–2 i klara målchanser. Enda ljusglimten så långt var att Blackstenius fortsatte att visa klass. Det var hon som på egen hand fixade den straff Lotta Schelin gjorde 1–1 på.

I paus gjorde Sundhage två byten. In kom Lisa Dahlkvist och Fridolina Rolfö, och båda var väldigt bra. Framför allt den senare gjorde ett superinhopp. Direkt i halvlekens upptakt stod hon för ett läckert förarbete till 2–2-målet.

Sedan satt man bara och väntade på det svenska ledningsmålet. Det var långa stunder utspelning, och efter 80 minuter hade Sverige 6–0 i klara målchanser i halvleken. De bästa var en stolpnick från Blackstenius och en nick från Dahlkvist som räddades av en utespelare på mållinjen.

I 85:e minuten kom dock kallduschen. Efter ett missat uppspel i mitten av planen från Magdalena Eriksson kunde Italien göra 3–2. Sverige föll, och det blev kvartsfinal mot Nederländerna.

Sverige–Nederländerna 0–2 (0–1)
Målchanser: 3–4
Avslut mot mål: 2–2
Avslut totalt: 9–9

Sundhage hade testat klart med elvan, och skrotat den uppställning hon kört med hela våren. Schelin var nu flyttad till högerkanten och Schough till bänken. Förbundskaptenen valde att för första gången någonsin starta med Rolfö/Blackstenius som forwardspar.

Det var en grå och mulen lördag i Doetinchem, men lagom till hemmalagets segerfest glimtade till och med solen fram. Som svensk led man efter slutsignalen. Samtidigt gick det inte att undvika att få ståpäls av den fantastiska glädje som hemmalaget och -publiken visade. Och jag mår fortfarande väldigt bra varje gång jag hör ”Viva Hollandia”.

Det svenska laget mådde däremot inte så bra av hemmaspelarnas firande. I det läget kändes det dessutom som att Nederländerna hade varit helt överlägset i matchen.

Fast så här i efterhand var känns inte skillnaden som gigantisk. Den första halvtimmen var exempelvis relativt jämn. Visst kändes hemmaspelarna lite kvickare, men det var inte jättestor skillnad.

För andra matchen i rad var det ett svenskt misstag som blev förödande. Vid en frispark valde Hedvig Lindahl en helt galen placering bakom muren. Hon såg inte bollen, som Lieke Martens lugnt kunde vrida in i Lindahls hörn. Efteråt var vår målvakt med rätta rejält självkritisk.

Sverige inledde sedan den andra halvleken piggt och man skapade två kanonchanser under de första tio minuterna. Men här såg man skillnaden mellan Sverige och Nederländerna. Medan värdnationen hade mycket hög kvalitet på sina avslut missade de svenska spelarna målet. Ur fria lägen misslyckades nämligen både Rolfö och Blackstenius med att träffa inom ramen.

I 64:e minuten missade Rolfö dessutom en passning när det svenska laget var på väg framåt i planen. Nederländerna fick kontra mot ett svenskt försvar där bara de tvåa långsamma mittbackarna var på plats. Shanice van de Sanden sprang ifrån Sembrant på kanten och Vivianne Miedema sprang förbi Fischer i mitten. 2–0 var ett faktum.

I 80:e minuten fick Lotta Schelin en reducering bortdömd för knapp offside. I det läget stod det inte bara 2–0 i mål. Det stod även 2–0 i avslut mot mål.

Den stora skillnaden mellan Nederländerna och Sverige handlade alltså om kvalitet, såväl passningskvalitet som kvaliteten på avsluten. Vid de svenska träningarna reagerade jag på hur en stor mängd av skotten passerade utanför eller över målet, trots att spelarna då fick chansen att avsluta utan motståndare. Träffbilden var förstås ännu sämre i matcherna.

Vid en jämförelse mellan Sverige och Nederländerna under hela turneringen behövde mästarlaget 2,4 avslut för att få ett mot mål, Sverige behövde 4,2. Ännu större var skillnaden i avslut per mål. Nederländerna gjorde ett mål per 5,8 avslut, medan Sverige behövde hela 13,5 avslut per mål. Vi behövde alltså komma till mycket mer än dubbelt så många lägen som de nederländska spelarna.

Det är ju en otroligt stor skillnad.

En annan intressant notering är att Sverige faktiskt slog fler passningar till rätt adress per match än ”bollsäkra” Nederländerna – 304 mot 270. Den stora skillnaden är ju förstås att Nederländerna har mycket bättre kvalitet på sina passningar kring offensivt straffområde.

Att förbättra kvaliteten på det svenska passningsspelet och på avsluten är en stor utmaning för alla som jobbar med spelarutveckling inom svensk damfotboll.

Magdalena Eriksson

Här har inte minst landslagen stort ansvar, inte minst flicklandslagen. Där gäller det att satsa på rätt typ av talanger, och lägga fokus på rätt saker. I en intervju i Corren efter utträdet ur EM sa Magdalena Eriksson så här:

”I alla ungdomslandslag jag varit med i har det fokuserats på försvarsspel. Det har alltid varit så. Då är det klart att man inte riktigt vet vad man ska göra när man får bollen. Det hoppas jag att det blir ändring på. Det är dags att utveckla annat.”

Det är ju i och för sig inte fel att lära talangerna att försvara sig. Men felet görs om förbundskaptenerna dessutom väljer spelare för att spela försvarsspel. Förbundskaptenerna måste välja talanger utifrån speluppfattning, kreativitet och bollbehandling om Sverige skall kunna bli spelförande framöver. Inte efter fysik och defensiv kapacitet.

Sedan måste förstås talangerna slussas in i A-landslagstruppen. Här har Pia Sundhage varit en bromskloss. Hon har hellre valt att fylla de sista platserna i sina mästerskapstrupper med 26-åriga debutanter än med 19-åriga. Exempelvis hade Sundhage inför EM inte matchat in någon från Sveriges mest framgångsrika ungdomslandslag (96–97-kullen) i sin startelva.

En intressant notering är att Norges damfotbollschef Even Pellerud har lagt upp sin analys av EM och av den norska insatsen på NFF:s hemsida. Det vore spännande att se något liknande från den svenska damfotbollsledningen.

Åter till den nämnda Corren-intervjun med Magda Eriksson. Där säger hon att:

”Jag hoppas att vi ska kunna utveckla ett eget spel. Det behöver inte vara lika snyggt som Spanien, men ett spel som passar våra spelartyper. Inte bara ligga på kontring och hoppas på att motståndarna ska göra ett misstag.”

På den punkten har Peter Gerhardsson en stor utmaning framför sig. Det skall bli mycket spännande att se hur han tacklar utmaningen. Hela intervjun med Magdalena Eriksson går för övrigt att läsa via den här tweeten:

Mer om framtidens landslag strax. Först lite spelarkritik. Jag utgår ifrån de snittbetyg spelarna fick av mig under EM. Enligt min betygsättning var en reserv bäst av alla:

3,25:
Stina Blackstenius
287 spelminuter, 2 mål. Mina betyg: 3+3+4+3 – 13/4. Kom till EM som reserv, gjorde ett par kanoninhopp och snodde åt sig en plats i startelvan. Var klart mest effektiva forwarden genom att göra två mål, fixa en straff och ha en nick i stolpen. Totalt var hon inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser.

Måste ändå jobba på att få bättre kvalitet i sina bollkontakter. Borde nämligen gjort fler mål. Hade exempelvis chansen att kvittera mot Nederländerna, men sköt högt över. Dock är Blackstenius en av de forwards som Peter Gerhardsson bör bygga sitt lag kring.

Stina Blackstenius

3,00:
Kosovare Asllani
315 spelminuter. Mina betyg: 3+4+2+3 – 12/4. Gjorde en svag insats mot Italien, var annars klart bästa svenska mittfältaren i EM. Har jobbat upp sitt försvarsspel och därigenom gått ifrån att vara enbart offensiv till att blir en tvåvägsspelare. Gjorde nu nästan sina bästa insatser i defensiven, men visade då och då sin kreativitet, bland annat genom ett ribbskott mot Ryssland och en fin frispelning av Rolfö mot Nederländerna.

2,50:
Hedvig Lindahl
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+2+1 – 10/4. Gjorde en kanonmatch mot Tyskland, vilket drar upp snittbetyget. Men det förhindrar inte att känslan ändå var att Lindahl inte motsvarade de högt ställda förväntningar man hade efter fjolårets OS-succé. Det var ju tyvärr vår målvakt som gjorde misstaget som ledde till Nederländernas ledningsmål i kvartsfinalen – ett mål som ledde till den svenska hemresan. Där ställde Lindahl som nämnts upp muren fel vid en frispark. Misstaget till trots, Chelseamålvakten känns ändå fortsatt som klar svensk etta.

Lotta Schelin
360 spelminuter. Två mål (varav en straff). Mina betyg: 3+3+2+2 – 10/4. Schelin gjorde två mål på fyra matcher, vilket berättigar ett godkänt betyg. Dock tycker jag så här i efterhand att hon har hamnat för högt, det var ju egentligen bara mot ett extremt svagt Ryssland som Schelin skapade något. Enligt mina anteckningar hade hon inte en enda farlig målchans i de tre övriga matcherna. Då tänker jag på chanser hon skapade själv, och som inte vinkades av för offside. För hon gjorde ju ett straffmål mot Italien och ett offsidemål mot Nederländerna.

I efterhand har jag alltså sett att Schelin spelade EM med en nackskada, men fick smärtstillande för att klara matcherna. Hur det påverkade henne är oklart. Oklar är även Schelins framtid i landslaget. Hon har bristande speluppfattning och är därför vansinnigt svår att samarbeta med. Personligen ser jag Schelin som en framtida truppspelare, men inte som någon starter.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö
219 spelminuter. Mina betyg: 2+3+3+2 – 10/4. Jag gillar Rolfös spelstil, vilket syns på hennes snittbetyg. Det är nog nämligen Rolfös högsta snitt i EM, vad jag sett har alla andra medier givit Bayern Münchenspelaren klart lägre betyg än vad jag gjorde. Min motivering till det höga betyget är att hon betyder mycket för det svenska spelet, Rolfös fotbollshjärna ligger bakom mycket positivt. Exempelvis blev Stina Blackstenius mycket bättre när hon spelade med Rolfö. De båda hade för övrigt ett samarbete som jag inte sett hos svenska landslagsforwards under hela Schelineran.

Skall man vara kritisk var Rolfö lite av svensk syndabock mot Nederländerna. När hon frispelades av Asllani i början av den andra halvleken måste Rolfö få avslutet på mål. Måste. Och det var Bayern Münchenspelarens felpass som ledde till hemmalagets 2–0-mål. Ändå ser jag Rolfö som framtiden. Det gör ju för övrigt även Even Pellerud.

2,33:
Jessica Samuelsson
270 spelminuter. Mina betyg: 3+2+x+2 – 7/3. Samuelsson var som jag ser det vårens klart bästa spelare i landslaget, något som gjorde att man hade jättehögt uppskruvade förväntningar på henne inför EM. Hon var bra, men inte så strålande som man hade hoppats. Framför allt kom hon lite snett in i kvartsfinalen och drog på sig ett par farliga frisparkar och ett gult kort. Den ena frisparken var den som ledde till 1–0-målet. Samuelsson är dock ett givet framtidsnamn på den svenska högerkanten, hon har fortfarande sina bästa år framför sig.

Jonna Andersson
258 spelminuter. Mina betyg: 3+x+2+2 – 7/3. Linköpingsbacken var ifrågasatt inför EM, inte minst av undertecknad. Som synes på betygen tycker jag att hon skötte sig helt ok under mästerskapet. Hon klarade exempelvis försvarsspelet alldeles utmärkt både mot Tyskland och Nederländerna. Det mål som uppstod på hennes kant i kvartsfinalen kan inte Andersson lastas för. Hennes styrka finns ju dock i inläggsspelet, det fick vi dock inte se något av i EM, Andersson valde oftast att ta det säkra före det osäkra.

2,25:
Linda Sembrant
360 spelminuter. Mina betyg: 4+3+1+1 – 9/4. Inledde EM strålande och var bästa svenska spelare i de två första matcherna. Sedan gav hon bort ett ledningsmål i matchupptakten mot Italien och tappade mycket av sitt självförtroende. I kvartsfinalen hade hon problem att hänga med i tempot, precis som alla andra i den svenska centrallinjen.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist
288 spelminuter. Mina betyg: 3+2+3+1 – 9/4. Brukar vara en mästerskapsspelare. Men den här gången lyckades hon inte toppa formen till mästerskapet. Gjorde ett fint inhopp mot Italien och en bra kämpainsats mot Tyskland. Men fick inte spelet att lyfta som det kan. Kändes stundtals väldigt långsam med bollen.

2,00:
Magdalena Eriksson
183 spelminuter. Mina betyg: x+3+1+x – 4/2. Erikssons vänsterfot är Sveriges bästa anfallsvapen, framför allt i samband med fasta situationer. Eriksson var inblandad i åtta av Sveriges 24 målchanser, alltså lika många som Blackstenius. Defensivt hade hon däremot en riktigt tung dag mot Italien, där hon var inblandad i de två sista baklängesmålen. Det blir intressant att se hur Gerhardsson tänker använda Eriksson.

Hanna Folkesson
134 spelminuter. Mina betyg: x+x+2+x – 2/1. Fick äntligen spela ett mästerskap. Gjorde också ett piggt inhopp mot Ryssland, där hon på kort tid var inblandad i en hel del. Startade i förlustmatchen mot Italien och gjorde en ok insats.

1,75:
Caroline Seger
315 spelminuter. Mina betyg: 3+2+1+1 – 7/4. Enligt mina anteckningar var Seger inte inblandad i en enda riktigt vass, svensk målchans under hela mästerskapet. Det är självklart långt ifrån godkänt för den spelare som Pia Sundhage byggt sitt mittfält runt.

Faktum är att Seger kändes ovanligt seg, hon hade exempelvis jätteproblem att hänga med i kvartsfinalen. Kanske var det ovanan vid att spela toppmatcher som lyste igenom, i Lyon hade hon ju bara spelat mot bottenlagen. Oavsett måste hon kliva upp ett par nivåer om det skall vara läge att satsa vidare på henne i landslaget framöver.

1,67:
Nilla Fischer
270 spelminuter. Mina betyg: 2+2+x+1 – 5/3. Så här i efterhand tycker jag nog att jag varit hård mot Fischer – hon hamnar väl lågt i snittbetyget. Visst slog hon ett par indianare och visst hade hon tempoproblem mot Nederländerna, men totalt sett tycker jag ändå att hon gjorde en godkänd turnering. Det man saknade var delaktighet i offensiven. Hon brukar ju göra något mål och skapa farliga chanser i samband med fasta situationer. Men den här gången kom inte Fischer lika rätt på hörnor och frisparkar som hon brukar.

1,50:
Elin Rubensson
124 spelminuter. Mina betyg: 2+x+1+x – 3/2. Hade en tung turnering. Kämpade bra i inhoppet mot Tyskland, men kom däremot helt fel som högerback mot Italien. Ovanan vid att spela på positionen blev övertydlig, Rubensson agerade i princip utan självförtroende från start i matchen.

1,33:
Olivia Schough
180 spelminuter. Mina betyg: 1+2+1+x – 4/3. Som ni säkert vet vid det här laget tycker jag inte att Schough har hållit landslagsklass det senaste året. Tyvärr var EM inget undantag, Eskilstunaspelaren var i mitt tycke Sveriges sämsta spelare i turneringen. Hon var också den enda av Sundhages elva utvalda som bänkades i kvartsfinalen. Något Schough själv faktiskt tyckte var logiskt.

Schough har i grunden ofta rätt bra tankar. Hennes problem är dock att hon saknar rätt tajming, vilket gör att hennes intentioner sällan leder till något konstruktivt. Min gissning är att hennes landslagsplats är i stor fara nu när det kommer en ny förbundskapten.

Ej betygsatta:
Pauline Hammarlund, 17 spelminuter.
Julia Spetsmark, 11 spelminuter.
Mimmi Larsson, 9 spelminuter.

Övriga spelare i truppen:
Hilda Carlén
Emelie Lundberg
Hanna Glas
Emma Berglund
Josefin Johansson

Dags att titta framåt. Dagen efter Sveriges utträde ur EM ställde jag frågan till Pia Sundhage om hur hon ser på framtiden för svensk damfotboll. Svaret blev en krönika av Simon Bank.

Sundhage svarade alltså att framtiden är ljus – men att man behöver göra en omvärldsanalys. Så är det. Sverige ligger fortfarande långt fram genom att vi har fler spelare än de flesta andra länderna i Europa. Och vi är numera det enda landet som alltid varit i EM-kvartsfinal, och dessutom det enda europeiska landet som tagit sig till alla VM och OS.

Men vår ranking är rekorddålig och vi har alltså ändå tappat ganska mycket mark mot många av de konkurrenterna. Självklart måste man fundera över hur man skall ta tillbaka den förlorade marken. Lite tankar kring det finns ovan, i avsnittet om Magdalena Erikssons Corren-intervju.

Den viktiga diskussionen handlar om hur talangerna utbildas. Tyvärr får ju fortfarande de manliga talangerna de bästa tränarna, damlagen har sällan råd att anställa högklassiga utbildare till sina talanglag.

Personligen kan jag tycka att Österrikes utbildningsmodell känns otroligt intressant. Den liknar väl på något sätt det upplägg vi hade i Sverige för 25 år sedan, där de största talangerna samlades på några få fotbollsgymnasium. Kanske att den nuvarande utbildningslösningen där vi tagit bort alla riksfotbollsgymnasium har varit ett dåligt utvecklingssteg?

Tyvärr verkar det inte föras någon debatt i damfotbolls-Sverige kring utvecklingsfrågor. I varje fall inte i offentligheten. Tråkigt.

En som har stor påverkan på utvecklingen är förstås Peter Gerhardsson. Båda gångerna när jag har träffat honom de senaste månaderna har han berättat om hur han har åkt runt och studerat hur de olika damallsvenska klubbarna spelar. Han har lite lätt bekymrat konstaterat att spelsätten spretar rätt rejält. Gerhardsson har ju nämligen sagt att han vill att spelarna skall ha roller i landslaget som så mycket som möjligt liknar deras roller i klubblagen.

Även om spelsätten alltså varierar skulle tyder väl en hel del på att Gerhardsson trots allt måste välja ett 4–4–2-upplägg. Fast så kommer förresten inte Gerhardsson att uttrycka sig. Han gillar nämligen inte att använda sifferkombinationer när hon pratar om olika spelsätt.

Sett till svensk tradition är 4–4–2 det givna upplägget. Men kollar man på vilket spelarunderlag som finns i vårt land känns det inte alls lika självklart.

Vi har ju nämligen ett överflöd på duktiga mittbackar och forwards, medan det är stor brist på kantspelare, både ytterbackar och yttermittfältare.

Därmed skulle jag säga att en 3–5–2-uppställning känns som det spelsätt som passar det svenska spelarmaterialet bäst.

Bloggen Spelare 12 har gått igenom vilka kandidater som finns, lagdel för lagdel. Jag tänker inte vara lika utförlig i det här inlägget, utan tänker nöja mig med att kasta fram lite namn.

På målvaktssidan är Hedvig Lindahl fortfarande självklar etta. De två främsta utmanarna bör vara Hilda Carlén och Jennifer Falk (när hon blir frisk igen).

I 3–5–2 skulle man kunna göra plats för tre mittbackar, alltså skulle Magdalena Eriksson kunna matchas in bredvid Nilla Fischer och Linda Sembrant. Där är även Emma Berglund, Amanda Ilestedt och kanske framför allt Nathalie Björn högaktuella namn.

Löpstarka Jessica Samuelsson är som klippt och skuren för att ta hand om högerkanten. Kanske att Elin Rubensson skulle kunna vara en bra backup. Till vänster skulle man önska en Antonia Göransson av 2012 års form. I väntan på att hon hittar tillbaka dit är Jonna Andersson sannolikt bästa alternativet. Men vill man ha en mer offensiv lösning tycker jag att Johanna Rytting Kaneryd är värd att testas. Djurgårdsspelaren växer alltmer ut till en personlig favorit.

Tittar vi på det centrala mittfältet är mina huvudnamn Katrin Schmidt, Lina Hurtig, Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Malin Diaz samt förstås även Caroline Seger och Lisa Dahlkvist. Till nästa år bör även Emilia Brodin vara aktuell. Här hoppas jag dock på sikt att spelare som Tove Almqvist, Ebba Wieder och Ellen Löfqvist skall kunna utmana.

När det gäller forwardssidan hoppas jag att Gerhardsson satsar på duon Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Andra spännande kandidater här är Marija Banusic, Lotta Schelin, Sofia Jakobsson och bubblaren Anna Anvegård. Det är bland forwards som vi har störst konkurrens. Här finns ju även spelare som Pauline Hammarlund, Mimmi Larsson och varför inte Amanda Edgren?

 

En damfotbollsresa genom Nordeuropa

Så är man hemma igen. Min lilla utflykt till Nederländerna slutade på 318 mil, nästan 14 dygn, 10 matcher med 13 olika lag och på fem olika arenor.

På vägen hem passade jag på att köpa på mig lite tidningar från Nederländerna, Tyskland och Danmark. Och slutsatsen är att både nederländare och danskar nu har vaknat.

För skall jag vara ärlig tycker jag att arrangörslandet knappast har ansträngt sig under mästerskapet. Jag prioriterade ju att följa det svenska lagets aktiviteter samt att hinna se så många matcher som möjligt. Därmed orkade jag inte åka in i stadskärnorna och insupa atmosfär, utan det blev mest motorvägar och infartsleder till arenorna.

Och längs motorvägarna fanns inga som helst spår av att ett Europamästerskap i fotboll spelades. Jag bodde i den lilla staden Zevenaar (drygt 30 000 invånare). Utöver att Sverige tränade på den lokala fotbollsarenan såg jag inga spår av EM i stan.

Inget i affärer, och faktiskt väldigt lite i media. Man kan säga att vad jag har sett av EM-bevakning i nederländska tidningar har det nästan till 100 procent handlat om det egna laget. Men det har inte varit daglig bevakning, det har varit en införtext på matchdagarna och en–två sidor efter.

Det har känts som en väldigt trött och plikttrogen bevakning. När värdnationens landslag hade pressträff två dagar innan kvartsfinalen mot Sverige var det mest svenska reportrar där.

Även dagen innan kvartsfinalen var det fler svenska journalister än nederländska på matcharenan i Doetinchem. Kanske att vi i Sverige även var fler under matchdagen, men där har jag svårt att bedöma, för då var det så många från andra länder som också var där.

Men nu har Nederländerna vaknat. Nu verkar det äntligen vara EM-feber i värdnationen. När jag tog en kaffe i Zevenaar i söndags hörde jag Martens och van de Sanden nämnas i flera samtal. Och de tidningar jag köpte på hemresan i måndags var äntligen späckade med artiklar om landslaget, Oranje Leeuwinnen.

De här härliga lagbilderna som togs under Wolter Kroes hyllningssång Viva Hollandia dök upp i alla tidningar.

Nederländska tidningar efter EM-kvartsfinalen

Och nu verkar det plötsligt ha blivit lite av hysteri i Nederländerna. Den här gången är det både fans…

…och media som är med på tåget. Visst var det tråkigt för Pia Sundhage och Sverige att åka ut i kvartsfinalen. Men för damfotbollen som sport är det här förstås vansinnigt kul.

De extra biljetter till semifinalen mot England som släpptes i dag var slut på fem minuter.

Det om Nederländerna. I Tyskland har man kommit längre, och i tyska tidningar har landslaget fått rätt bra uppmärksamhet i ett par års tid.

Det stod därmed rätt mycket om det tyska uttåget i de olika tidningarna. Och om det faktum att matchen regnade bort på lördagskvällen. På något ställe var det någon lustig som kopplade ihop de två sakerna. Alltså att vattnet forsade från himlen på lördagen, och ur de tyska spelarnas ögon på söndagen.

Och de var flera som grät, bland annat förbundskapten Steffi Jones. Hon är förstås en av de som får kritik, i hennes fall för att hon körde med olika startelvor i alla matcherna.

En annan som kritiseras är stjärnan Dzsenifer Marozsan, det var ju hon som skulle bära det tyska laget i EM, men hon har varit en besvikelse. Marozsan och Anja Mittag var för övrigt de enda spelarna som fick lägsta betyget av Bild i Danmarksmatchen.

Men känslan jag får från de artiklar jag läst är att Jones kommer att få fortsätta på jobbet. Hon hade ju oflytet av att ta över samtidigt som ett stort antal spelare slutade i landslaget, och de flesta experter verkar överens om att hon skall få längre tid på sig för att fortsätta genomföra den pågående generationsväxlingen.

I tidningen Die Welt ser man även något positivt med det egna uttåget. Det har ju varit så självklart att Tyskland skall vinna EM att man tidigare knappt blivit glad över gulden. Att nu alltfler länder börjar komma ikapp gör att EM blir mer intressant framöver.

Tyska tidningar efter EM-uttåget

Vill man läsa mer om debatten i Tyskland rekommenderas det här inlägget.

På färjan till Danmark sålde man två olika danska tidningar, Ekstra Bladet och BT. Båda hade tre hela sidor om den danska kvartsfinalskrällen.

Ekstra Bladet toppade sin sportbilaga med rubriken ”Vi kan vinna”. Det är förstås en korrekt insikt, för tidningen är det sannolikt även en lätt pinsam insikt. Det är nämligen lätt att se att Ekstra Bladet inte är på plats i Nederländerna.

Av fyra texter är tre från den danska nyhetsbyrån Ritzau, och den fjärde är en intervju med DR:s (Danmarks Radios) expertkommentator Arnela Muminovic.

Jag har sett Danmark på plats två gånger, båda gångerna har jag noterat att det är väldigt få danska journalister på plats i Nederländerna. Så få att det inte varit någon dansk på de danska ”efter matchen-presskonferenserna”.

Däremot har det varit några i den mixade zonen, en av dem är BT:s Christian Winther Johansen. Jag kände igen honom på hans byline.

BT är alltså på plats, deras uppvaknande har alltså kommit tidigare än konkurrenttidning Ekstra Bladet. De danska tidningarna ligger dock mycket långt efter de svenska. Faktum är att Pia Sundhage på sin avslutande presskonferens uttryckte viss förvåning över storleken det svenska medieuppbådet under de fem senaste åren.

”Jag hade inte förväntat mig att ni är så många. Men det är jag jätteglad för.”

Det svenska medieuppbådet var förstås ännu större för fyra år sedan. Det var knappast det danska. BT:s sportchef Morten Crone Sejersböl konstaterar i sin krönika att han såg Danmark–Tyskland från Sverige, där Sundhages lag är lika stort som det danska damlandslaget i handboll.

Crone Sejersböl erkänner att han för fyra år sedan inte ens visste om att Danmark skulle spela EM-slutspel i Sverige. Den här gången har han koll på mästerskapet och det danska laget. Det är ju förstås en stor förbättring.

Och kanske att det kan bli lite ”Pernille Harder-feber” i Danmark nu. Det skulle Harder vara förtjänt av på alla sätt. Jag har inte träffat henne så många gånger, men har bara positiva ord att säga. Hon verkar vara omtyckt av alla.

Dessutom är hon en unik spelare, en som är bra på det mesta. Hon är den typ av stjärna som varje tränare vill ha i sitt lag, en som leder laget både genom kreativitet i offensiven och genom stenhårt arbete i defensiven.

Danska tidningar efter EM-skrällen

Det fjärde landet på min hemresa är förstås Sverige. Väl hemma noterade jag den här utmärkta och intressanta TT-intervjun med Peter Gerhardsson. Har ni inte läst den, gör det.

Han säger ganska mycket det man vill höra i det här läget. Bland annat att han vill ha tillgång till alla spelare han kan få och att han tänker skapa en tydlig spelidé.

Här hemifrån har jag även noterat två tråkiga skador som kan påverka utgången av EM. Dels var det en fraktur som Englands målvakt Karen Bardsley drabbades av mot Frankrike. Därmed är EM över för den före detta Linköpingsmålvaktens del.

Jag måste säga att jag var förvånad att hon stod kvar så länge som hon gjorde. Redan andra gången hon låg ner, borde hon ha givit upp. Både för sin egen och för lagets skull.

En ännu tråkigare skada har drabbat Österrikes Lisa Makas. Hon som gjorde ledningsmålet i gruppspelsmatchen mot Frankrike drog av korsbandet i kvartsfinalen mot Spanien, och är alltså borta både från EM och från hela den kommande säsongen i tyska Duisburg.

Förstås vansinnigt tråkigt.

En annan tråkig sak, fast på en helt annan nivå, är att den match jag såg i söndags var Camille Abily:s sista i det franska landslaget. Jag hade inte hört det innan, att EM var hennes avskedsturnering. Men det är förstås ytterligare en stor spelare som lämnar Frankrikes lag. Louisa Cadamuro i fjol, och så nu Abily.

Englands förbundskapten Mark Sampson höll för övrigt en fantastiskt bra presskonferens efter kvartsfinalsegern. Där inledde han med att hylla Abily för hennes enastående karriär. Det gillade jag. Så agerar en stor segrare.

Mer om England och Sampson i kommande inlägg. Nu tänkte jag sätta punkt med en liten anekdot från min egen EM-resa.

Jag bodde på ett rätt ocharmigt hotell i Zevenaar, hotellet låg precis vid motorvägen. De första dagarna var det väldigt varmt, vilket gjorde att det gick åt väldigt mycket dricka. I det skedet trodde jag bara att Zevenaar var en by med ett industriområde.

För det fanns bara en Burger King och tre bensinstationer på vägen från hotellet till idrottsplatsen. Några affärer såg jag inte till. Den dricka jag behövde ha på mina utflykter köpte jag på den välsorterade Shell-macken.

Det var samma man som expierade mig de tre första dagarna. Han lärde sig snabbt att den där utlänningen bara köpte dricka. Så när jag fjärde dagen ställde upp en refillpåse med spolarvätska bredvid vattenflaskorna och läsken tittade den omtänksamme bensinmacksföreståndaren på mig och sa:

”Not to drink”

Dagen efter i Duiven

Det har gått 17 timmar sedan Sverige gjorde sin sorti från EM-slutspelet, och man känner sig fortfarande tom.

På förmiddagen var jag i Duiven, på det svenska spelarhotellet, och lyssnade på landslagets sista presskonferens för det här mästerskapet. Och på Pia Sundhage:s sista som svensk förbundskapten.

Presskonferens på spelarhotellet i Duiven

Presskonferens på spelarhotellet i Duiven

Det var drygt 25 svenska journalister på plats. Och när det gäller mediebevakningen tror jag att Sverige vinner guld i det här Europamästerskapet. Det var i alla fall betydligt fler svenska journalister än nederländska på plats vid presskonferenserna dagen före kvartsfinalen.

Och läser man de nederländska tidningarna skriver de inte speciellt mycket. Där vinner vi på knockout. Det är väl Tyskland som kan hota i den här grenen. Fast lägger vi till radio och TV blir det nog ändå svensk seger. Inte i något annat land tv-sänds alla matcher i en nationell kanal.

Fotbollsmässigt blir det ju alltså däremot ingen svensk medalj. De svenska spelarna och ledarna åker hem i dag, och jag åker hem i morgon. För min del var det planerat sedan länge. För spelarna var det däremot minst en vecka tidigare än de tänkt sig.

Det var rätt nedslagna miner på spelarhotellet i dag. Caroline Seger jämförde gårdagskvällens lagsamling med en begravning. Det var lite muntrare i dag, fast inte mycket.

Sundhage var rätt samlad. Hon sa sig se en ljus framtid för svensk damfotboll, och ville inte svara på kritiken att hon släppt fram för få unga spelare. För att kunna svara på det ville hon ha namn.

Klart är att hon inte direkt lämnar över ett dukat bord till Peter Gerhardsson. Hon har satsar fullt ut på elva spelare, och nästan hela centrallinjen är på väg ut. Med tanke på att VM-kvalet drar i gång om någon månad, och där är det långt ifrån självklart att Sverige vinner sin grupp. Ni minns väl lottningen?

Jo, just det. Vi ställs mot Danmark igen. Det Danmark som just precis kvitterade till 1–1 mot Tyskland i sin kvartsfinal. Jag missade de första 20 minuterna, där danska målvakten Stina Lykke Petersen gav bort ett tyskt ledningsmål. Under de 25 minuter jag har sett har danskorna känts klart vassare.

Men om Danmark bjuder Sverige lika generöst som Lykke Petersen bjöd tyskorna skall vi ha chans att ta direktplatsen till VM. Annars kan det bli riktigt, riktigt tufft.

Men mer om det framöver. Jag skall förstås även sätta ihop ett inlägg där jag sammanfattar den svenska EM-insatsen. Men det får vänta tills jag är hemma i Sverige. I dag skall jag njuta av dagens tre matcher, den sista på plats i Deventer.

Det ser ut att bli bästa elvan ändå

Vi var många journalister som fick känslan i går att Pia Sundhage skulle spela Lotta Schelin på topp bredvid Stina Blackstenius från start i EM-kvartsfinalen. Och att Fridolina Rolfö skulle få börja från bänken.

När Fotbollskanalen för en stund sedan avslöjade elvan var det dock den elva jag hade hoppats på. Alltså Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Schelin, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Kosovare Asllani – Blackstenius och Rolfö. Det tror jag är bästa möjliga svenska laget mot det här motståndet.

Jag har för övrigt varit nere i centrala Doetinchem och känt av kvartsfinalfebern. Och det är skön stämning här i stan. Inte minst var det väldigt glada miner när de nederländska supportrarna nyss marscherade hit till arenan.

Det här har förutsättningar att bli en riktig fotbollsfest.