Rosengård cupmästare efter klar 1–0-seger

FC Rosengård var spelmässigt överlägset, men vann ändå bara med 1–0 mot Linköping i cupfinalen inför 1 157 åskådare.

Egentligen är det ju en dålig publiksiffra på en final, men som jag skrev innan i dag får vi vara glada om det blev fyrsiffrigt.

Rosengårds spelare är förstås också glada. De vann hörnorna med 13–1, hade tre bollar i målställningen och vann min målchansräkning med 8–1. Hemmasegern var alltså odiskutabel.

Men att göra ett mål på åtta klara målchanser är egentligen inte godkänt. Man bör göra mål på var tredje eller fjärde chans. Mot Eskilstuna gjorde Rosengård mål på varannan målchans, den gången vann de min statistik med 18–2 (10–1).

Sanne Troelsgaard

Men släpper man inte in några mål räcker det ju att göra ett. Segermålet kom på en av de 13 hörnorna. Anja Mittag skickade in den hårt i målområdet. Och Sanne Troelsgaard kunde nicka in bollen i tomt mål från nära håll efter att Hilda Carlén missbedömt bollbanan totalt.

Även om Carlén har blivit bättre i luftrummet är hon fortsatt långt ifrån landslagsklass på hörnor. Så där grovt får man inte missbedöma en boll som hamnar inne i målområdet.

Personligen fattar jag inte varför inte Linköpings motståndare slår in alla hörnor nära målet, likt den hörna som gav målet. Rosengårds försök att gång på gång testa långa hörnor kändes lite ogenomtänkt. Mot målvakter som äger sitt målområde kan den typen av hörnor vara ett bra vapen, men mot Linköping känns det som att det är läge att slå in bollen i målområdet.

Efter målet gjorde Linköping ett försök att flytta fram sina positioner. Man bytte in Marija Banusic och flyttade fram Kosovare Asllani. Då fick LFC lite mer anfallsspel, samtidigt som Rosengård fick ännu klarare målchanser.

I några minuter trodde jag möjligen att vi skulle få se en kvittering, men på slutet hade Rosengård god kontroll. I slutminuten fick dessutom Banusic grovt rött kort för att med kraft ha sparkat Troelsgaard i magen.

Det röda kortet går inte att snacka bort, och det innebär att Banusic troligen även kommer att bli avstängd en eller två matcher i damallsvenskan. Dock håller jag med tränare Henrik Jensen:s analys från TV12, att det inte var en medveten nedsparkning, utan att Banusic försökte rensa, men gjorde det med väldigt dålig tajming.

När det gäller Rosengård bör nog tränare Jonas Eidevall jobba hårt med inlöp i straffområdet vid inspel och inlägg, vilka ytor som bör täckas. Hans spelare blev ofta stillastående och passiva när bollarna slogs in.

Dessutom bör man hitta ett lite rakare spel. Caroline Seger ser klart bättre ut än förra året, men Seger slår fortsatt nästan bara passningar i sidled eller bakåt. Med hennes spelsinne borde hon kunna hitta fler offensiva alternativ.

Kollar man på cupfinaler är det en jättefördel att spelar på hemmaplan. Det här var den åttonde hemmasegern på de tio senaste finalerna. Det var också Rosengårds tredje raka cuptitel.

Dock bör det ju konstateras att det lag som vunnit cupfinalen inte har vunnit damallsvenskan samma år sedan 2009 – då Linköping tog dubbeln. Kan Rosengård bryta den ”förbannelsen”?

Vändningar, Askungesaga och publikfiasko

I mitt tips av damallsvenskan skrev jag att det kändes svårare än på många år att tippa serien. Med tolv matcher och två omgångar spelade har jag ingen anledning att ändra den uppfattningen.

Tvärtom känns det som att jag gjorde det lätt för mig och delade upp serien i fler delar än jag borde ha gjort. För så här långt är det bara två saker man kan känna sig säker på – och det är att Rosengård kommer att slåss om guldet och att IFK Kalmar kommer att få kämpa för att hänga kvar.

Övriga tio lag är rätt svårbedömda. Helgens omgång kännetecknades av svängiga matcher. I tre matcher hade ett lag (Göteborg, Kristianstad och Linköping) till synes klara grepp. Som bekant tog inget av de lagen en trepoängare.

Om vi börjar med den minst omskrivna matchen, Skånederbyt på Malmö IP, så tappade Kristianstad ledningar med 2–0 och 3–1 till 3–3. LB:s upphämtning från 1–3 till 3–3 kom efter två riktiga klassmål.

Först vred Anna Welin läckert in en frispark, sedan bjöd Elisa Lang Nilsson på en volley i den högre skolan. Det kanske inte är så snyggt att det kan bli en kandidat till årets mål, men svårighetsgraden där hon rör sig i en riktning och skjuter i en annan är väldigt hög.

I den matchen finns även en liten Askungen-saga. Jag kan erkänna att jag för ett år sedan inte hade någon koll på Therese Ivarsson. Inför fjolårets säsong hade den snart 29-åriga mittbacken gjort fyra mål på knappt 80 damallsvenska matcher.

Framför allt under hösten i fjol reagerade jag över hur bra Ivarsson var på offensiva fasta situationer. Hon gjorde också fem mål på sina 22 damallsvenska matcher under 2017. I år har hon tagit ännu ett kliv. Ivarsson gjorde tre mål i Kristianstads genrep och ett i premiären mot Vittsjö.

Det gjorde att Elisabet Gunnarsdottir flyttade upp Ivarsson i anfallet i lördags. Mittbacken tackade för förtroendet genom att göra två nya mål – och nu leder Ivarsson skytteligan med tre fullträffar.

Självklart är Ivarsson inne i en sådan där period av flyt som man ibland kan komma in i. Men jag vägrar att kalla hennes målskytte för en tillfällighet. För som jag ser det är Ivarsson just nu den damallsvenska spelare som är allra bäst på att röra sig i offensivt straffområde vid fasta situationer. Hon håller helt klart hög internationell klass på den fronten.

Så till Göteborg där hemmalaget fick smaka på sin egen medicin från premiäromgången. Jag hade på matchen parallellt med att jag jobbade, vilket gjorde att jag bara såg fragment. Men det jag såg var att Göteborg kändes en klass bättre än Hammarby före paus, ungefär som Rosengård gjorde mot Göteborg i premiären.

Göteborgs 1–0-ledning efter 45 minuter kändes som i underkant. Då bjöd Hammarby på en favorit i repris. För precis som i fjol vann Bajen den andra halvleken på Valhalla med 3–0. I fjol lång man under med 3–0 i halvtid, och fick således bara en poäng. I år visade man effektivitet och gjorde i princip mål på alla sina chanser – och fick med sig tre poäng hem till Stockholm.

Hammarbys effektivitet med sju mål på två omgångar imponerar. Men jag är inte helt säker på att den kommer att hålla i sig. Därmed tror jag att Bajen får passa på att njuta av serieledningen så länge det håller i sig.

Tillbaka till Skåne, där Vittsjö skrällde till rejält. För när Marija Banusic gjorde 0–2 på Vittsjö IP från straffpunkten var det inget som talade för en vändning.

Visst hade Vittsjö haft ett bättre grundspel än Linköping under de första 23 minuterna. Men att de svenska mästarinnorna skulle tappa en tvåmålsledning trodde jag inte på. Speciellt inte som Linköping hade varit hypereffektivt och gjort mål på sina två första målchanser i matchen. Och med 2–0 i ryggen trodde jag att LFC skulle kontra sönder Vittsjö.

Banusics 0–1 är ju värt ett eget kapitel. Efter en kort hörna vred hon med vänsterfoten in bollen hur snyggt som helst vid bortre stolpen. Ett klassmål.

Men det skulle alltså vända. På bloggen Hattrick läser jag att LFC-tränaren Marcus Walfridson upplevde det som att hans lag hade fin kontroll före paus.

”Vi har inte lika mycket boll men fin kontroll i första halvlek. I andra halvlek tappade vi boll för mycket. Vi måste se oss själva i spegeln och utvärdera vad vi höll på med.”

Det är möjligt att han kände så. Men jag hade 4–4 i klara målchanser, och medan LFC i princip inte hade några fler anfall så var Vittsjös forwardsduo Linda Sällström/Hannah Wilkinson nära att rinna igenom vid ett par tillfällen redan före paus.

Frilägena kom istället efter sidbytet. Till slut var Vittsjös seger snarast i underkant. Utöver sina tre mål hade man fyra bollar i målramen, plus ytterligare flera vassa chanser. Totalt stannade min räkning av klara målchanser på 11–6 till Vittsjö, med reservation för att jag kan ha missat några på grund av de ganska omfattande bildstörningarna på damallsvenskan.tv efter paus.

Jag har flera gånger skrivit om bristen på snabbhet i LFC:s backlinje. Den var återigen tydlig. Men, och det är ett stort MEN. Jag skulle säga att LFC förlorade matchen högre upp i planen.

Vittsjö tilläts ju nämligen att mata in precisa bollar bakom LFC:s backlinje. Där måste forwards och framför allt mittfältare göra ett mycket bättre jobb. Det är ju hopplöst att spela i en backlinje när motståndarna hela tiden får tid att sikta in djupledsbollarna.

Som jag ser det vann Johanna Andersson och Michelle de Jongh kampen om det centrala mittfältet på knockout mot Filippa Angeldahl och Emma Lennartsson, delvis på grund av att Vittsjöduon hade bättre hjälp av sina forwards. Visst saknar LFC Kosovare Asllani där i mitten, men räcker det med att hon kommer tillbaka för att man skall börja vinna bollar centralt? Jag kan inte säga att jag känner mig helt säker på det. Det är många bitar som behöver falla på plats i tränare Walfridsons lagbygge om LFC skall bli en seriös guldkandidat den här säsongen.

Och det är ju faktiskt värt att notera att Vittsjö trots allt saknade sin kanske allra bästa spelare i konsten att servera djupledspassningar, Emmi Alanen. Vittsjö står på fyra poäng, trots två svåra öppningsmatcher och skador på nyckelspelarna Sandra Adolfsson och Alanen – det är imponerande.

Jag tippade laget på åttonde plats. Men då hade jag inte räknat med att Wilkinson skulle vara så bra. Hittills har laget visat att man har kapacitet för den övre halvan, och kanske mer än så. Den spelmässiga insatsen i söndags var helt klart av medaljklass.

I söndags tog Piteå sin andra raka seger genom att vinna i Eskilstuna, där United är fortsatt poänglöst, och under nedflyttningsstrecket. Den matchen har jag bara sett höjdpunkterna från, vilket gör att jag inte kan bedöma lagens insatser.

Jag har inte heller sett mer än höjdpunkter från Kalmar–Rosengård. Men där sa ju resultatet 0–4 det mesta. Dock kan Rosengårds seger bli dyrköpt, då Anja Mittag tvingades kliva av med något slags knäskada. För Rosengårds och framför allt Mittags skull får vi hoppas att det inte är något allvarligt.

Kalmar ligger sist i tabellen med noll poäng och 1–6 i målskillnad. Den andra nykomlingen Växjö DFF har också bara gjort ett mål. Men man har tre poäng efter en imponerande seger mot Djurgården.

Jag tyckte ju att Stockholmslaget imponerade stort i premiäromgången. I Växjö nådde man inte samma höjder. Det skall sägas att det här var en match som jag bara följde sporadiskt. Men jag upplevde att Djurgården var bättre och hade rätt bra kontroll en bit in i den andra halvleken.

Ändå kändes inte Växjös seger orättvis. Laget visade återigen att man har kapacitet att hamna högre upp i tabellen än den tiondeplats som jag tippat dem på. Växjö är en pigg nykomling – rent sportsigt.

Publikt gjorde däremot Kalmar en mycket bättre premiär än Växjö. Men efter publiksuccén i premiäromgången kom damallsvenskan ner på jorden i den andra omgången. De lysande undantagen var förstås Kalmar, där 1 398 personer hade tagit sig till Gröndals IP, samt pålitliga Eskilstuna.

Även om LB07 hade den sämsta publiksiffran (genomusla 228) är det siffran i Växjö som jag tycker är den största besvikelsen.

Visst låg Växjös hemmapremiär bara någon timma innan stadens hockeystolthet Lakers spelade SM-final. Men 446 är en av de allra sämsta premiärsiffrorna en damallsvensk nykomling har haft i modern tid. Siffran är till och med lägre än vad laget hade i sin hemmapremiär i elitettan i fjol. Tråkigt. Vi får hoppas att intresset för damallsvenskan ökar i Växjö nu sedan hockeyguldet är i hamn.

Jag ville för övrigt kolla exakt hur bra Kalmars siffra står sig, och hur dålig Växjös är. Sedan säsongen 2003 finns alla publiksiffror i damallsvenskan på svenskfotboll.se. Jag gick igenom vad alla de 33 nykomlingarna från 2003 och framåt har haft för premiärpublik. Här är hela listan:

1) Linköpings FC, 2004 –        5 502
2) Piteå IF, 2011 –                   2 470
3) Piteå IF, 2009 –                   2 243
4) Kristianstads DFF, 2008 –   2 225
5) QBIK, 2005 –                     2 036
6) Eskilstuna United, 2014 –  1 853
7) Hammarby, 2015 –            1 619
8) Falköpings KIK, 2007 –      1 404
9) IFK Kalmar, 2018 –          1 398
10) AIK, 2007 –                     1 363
11) Själevads IK, 2004 –        1 318
12) Vittsjö GIK, 2012 –           1 271
13) Bälinge IF, 2006 –            1 248
14) Karlslunds IF, 2003 –        1 225
15) Dalsjöfors Goif, 2011 –     1 031
16) Östers IF, 2003 –                985
17) Kvarnsveden, 2016 –         911
18) Djurgårdens IF, 2016 –       821
19) AIK, 2005 –                        813
20) Hammarby IF, 2017 –         683
21) Stattena IF, 2003 –             663
22) Mallbackens IF, 2015 –       660
23) Mallbackens IF, 2013 –       652
24) Stattena IF, 2009 –             645
25) Sunnanå SK, 2013 –          625
26) Jitex BK, 2006 –                 550
27) AIK, 2014 –                         513
28) Jitex BK, 2010 –                 504
29) LB07, 2017 –                      485
30) Tyresö FF, 2010 –                450
31) Växjö DFF, 2018 –             446
32) Umeå Södra FF, 2008 –      342
33) AIK, 2012 –                         307

Alla lag i botten av den här listan, utom Växjö, kommer från orter som redan hade minst ett lag i damallsvenskan. Tidigare var Sunnanås 625 åskådare sämsta publiksiffran på en ort som inte haft damallsvensk fotboll året innan. Nu tar Växjö över den bottennoteringen med rätt stor marginal.

Jag hade tänkt att även ha med en internationell genomgång i det här inlägget. Men den får vänta. Jag avslutar istället med att konstatera att tabellerna för våra två högsta serier ser ganska lika ut vad gäller poängfördelning efter två omgångar.

Precis som i damallsvenskan har elitettan exempelvis två fullpoängare i Kif Örebro och Kungsbacka och två nollpoängare i Assi och Mallbacken. Huruvida det är en indikation på hur det kommer att sluta återstår att se. Kungsbackas 3–2-seger mot Kvarnsveden, där man likt VIttsjö vände tvåmålsunderläge, är i vart fall en signal om att Kungsbacka verkar ha som plan att vara med och kämpa i toppen.

Det stora tipset av damallsvenskan 2018

I dag 13.30 är det avspark för damallsvenskan 2018. Det har således blivit hög tid att tippa årets serie. De senaste åren har damallsvenskan varit uppdelad, vilket har gjort det hyfsat lätt att placera lagen i rätt del av tabellen. Även om det förstås alltid har varit några lag som överraskat i positiv eller negativ riktning.

Visst kan serien bli uppdelad även i år, kanske ända upp till fyra delar. Men tipset känns ändå väldigt mycket svårare än de senaste åren – känslan är ju nämligen att avstånden både inom och mellan de olika grupperingarna har minskat rejält.

Vilka delar är det då jag tänker på? Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.

I fjol såg jag egentligen bara två lag som kunde hamna etta och tvåa. I år hittar jag alltså sju lag som alla har en hyfsad möjlighet att ta en Champions Leagueplats.

Mycket mer om det här strax.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig den här gissningen är tänkte jag först göra något som jag glömde i fjol – nämligen rätta mitt tips av damallsvenskan 2017.

Det tipset presenterades i ett inlägg som hette ”Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017.” Där inledde jag snyggt med att pricka in såväl ettan, tvåan som trean. Därefter gick det inte lika bra. Här är facit, med mina tips inom parentes:

Rätt placering: Linköping (1), Rosengård (2) och Eskilstuna (3).

En placering fel: Piteå IF (5).

Två placeringar fel: Kristianstads DFF (7), Vittsjö GIK (8) och Kvarnsvedens IK (9) och LB07 (11).

Fyra placeringar fel: Göteborg FC (4) och Djurgårdens IF (10).

Fem placeringar fel: Hammarby IF (12).

Sex placeringar fel: Kif Örebro (6).

Eftersom det är jättesvårt att tippa en serie brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. Således ger jag alltså mig själv godkänt på åtta av tolv lag i fjol. Kring de övriga fyra var jag däremot helt ute och reste. Jag underskattade de båda Stockholmslagen medan jag överskattade såväl Göteborg som Örebro.

Nu vet ni alltså hur trovärdiga mina spådomar är.

När jag satt ihop det här tipset har jag först tittat tillbaka på fjolåret, sedan bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat på resultat i träningsmatcher. Sedan har jag låtit magkänslan bestämma.

När man kollar tillbaka på hur det gick i fjol är det viktigt att komma ihåg att damallsvenskan 2017 var som två olika serier. En på våren, med två otroligt starka topplag som stod i särklass. Och en på hösten, där topplagen hade försvagats av värvningar, där det plötsligt var hyperjämnt mellan åtta lag.

Visst påverkades avslutningen av serien av att guldstriden var avgjord på ett ganska tidigt stadium. Men innan jag kommer till saken – mina tips – tänkte jag påminna om hur den damallsvenska tabellen såg ut efter EM-uppehållet i fjol.

Här är den damallsvenska hösttabellen 2017:

Piteå                 21–11 21
Linköping         18–14  21
Eskilstuna         21–14 18
Göteborg          15–10 18
Rosengård        21–14 17
Hammarby        14– 9  17
Kristianstad       19–15 17
Djurgården        17–20 15
Vittsjö                12–12 12
LB07                  8–19  10
Kvarnsveden     17–24  8
Örebro               11–30  3

Med tanke på att topplagens trupper i mycket större utsträckning liknar de som de hade i höstas än de som de hade förra våren tycker jag alltså att hösttabellen är hyperintressant.

Det är risk att det blir stora skillnader mellan vår och höst även i år, bland annat eftersom flera av seriens största profiler bara har kontrakt fram till sommaren. Fast vilka de skillnaderna blir är ju omöjligt att förutspå.

Det är även så att många lag har en riktigt stark elva, men en i övrigt ganska tunn trupp, vilket innebär att de är skadekänsliga. Det finns anledning att tro att de lag som klarar sig utan skador är de som lyckas bäst. Men även här är det ju omöjligt att förutspå vilka som lyckas bäst hälsomässigt.

Därmed är jag framme vid själva tipset. Och ja, den här gången tror jag på tronskifte:

1) FC Rosengård

I fjol inledde Rosengård knackigt, man var sex poäng efter Linköping redan efter fem omgångar. Det avståndet var konstant fortfarande efter 16 omgångar, när man oväntat sparkade tränaren Jack Majgaard Jensen.

Resten av hösten var rent ut sagt kass. Inhoppande tränaren Malin Levenstad lyckades bara leda laget till åtta poäng på de sex sista omgångarna. Och man åkte ur Champions League. Sedan dess har man dessutom tappat sin bästa målskytt, Ella Masar McLeod och Lotta Schelin är fortsatt sjukskriven.

Ändå tror jag alltså på att guldet hamnar i Malmö i höst. Jag bygger det tipset på det lilla jag sett av Rosengård under våren.

Anja Mittag

Det har känts som att de kommit betydligt längre i sitt lagbygge än huvudkonkurrenterna. Och framför allt har den gamla Anja Mittag varit tillbaka. Hon uppträdde färglöst och utan självförtroende under i princip hela fjolårssäsongen.

Den här våren har hon däremot varit den där smarta, målfarliga måldrottningen som vi tidigare vant oss vid. Att Sanne Troelsgaard dessutom verkar ha konserverat sin fina höstform gör att Rosengård känns betydligt vassare än i fjol.

I de båda cupmatcherna mot Kristianstad och Djurgården imponerade Rosengård genom att man tycktes ha en extra växel att lägga in när det behövdes.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Visst fanns det skavanker i spelet. Man sätter hård press, vilket gör att laget blir sårbart, framför allt i djupled, när det inte lyckas med sin press. Och det jag sett tycker jag inte att de hade löst hur de skulle utnyttja det intressanta, norska forwardsförvärvet Lisa-Marie Karlseng Utland. Och Troelsgaard har bara ett halvårskontrakt, vilket gör att man riskerar att tappa henne i sommar. Halvårskontrakt gäller även för Iva Landeka.

Möjligen kan ju dock nyförvärvet Johanna Rytting Kaneryd vara tillbaka i höst. Och kanske, kanske även Schelin.

Ser man till startelvan tycker jag att Rosengård är klart starkare nu än de var i höstas. Caroline Seger verkar ha lyft sig ett snäpp, och dessutom är ju Simone Boye Sörensen tillbaka i spel – hon bör ju i princip ses som ett nyförvärv. Men truppen är tunn, och skadekänslig. Bland annat lär ju klubbledningen hålla alla tummar för att Zecira Musovic inte skadar sig.

Det finns alltså många frågetecken kring Rosengård. Men magkänslan och vårens intryck är ändå att Jonas Eidevall återigen kommer att få fira SM-guld i höst.

2) Kopparbergs Göteborg FC

Det här är en chansning. Jag är medveten om att jag har övervärderat Göteborg vid ett par tillfällen, och jag kan erkänna att det var nära att jag sänkte dem några snäpp när jag såg att bloggen Hattrick också satte KGFC som tvåa. Det är ju roligare om man kan sticka ut lite…

Som jag ser det är det alltså sju lag som har kapacitet att slåss om platserna i Champions League. Åker Göteborg på skador samtidigt som prestigevärvningen Christen Press sticker i sommar, då kan det bli undre halvan igen.

Göteborg var som som bekant nedflyttningshotat ända in i näst sista omgången i fjol. Man snyggade till tabellplaceringen lite genom en stark höstspurt, och slutade som åtta.

Det är värt att fundera lite över ifrån vad fjolårsproblemen härstämmade. Det korta svaret är målvaktsproblem. Minns att Jennifer Falk drabbades av hjärnskakning redan efter fyra omgångar. Göteborg spelade sedan med unga och orutinerade målvakter under resten av våren, vilket skapade en stor osäkerhet i försvarsspelet, en osäkerhet som hängde med långt in på hösten. Ändå tog man till slut 18 poäng på de elva sista omgångarna, och var det allra mest formstarka laget på slutet.

Jennifer Falk och Loes Geurts

Nu är Falk tillbaka, och jämfört med fjolåret har man dessutom stärkt målvaktssidan med Loes Geurts, vilket gör att Göteborg sannolikt har seriens starkaste målvaktspar. Det är en trygghet.

Dessutom har man ju nu även stärkt upp resten av laget på ett bra sätt under vintern. Backlinjen har nu ytterligare spetsats med intressanta Emma Koivisto – som har imponerat stort på mig varje gång jag sett henne, mittfältet med Julia Roddar och Olivia Schough och nyligen lyfte man även forwardslinjen med ett halvårskontrakt med världsspelaren Christen Press. På minuskontot finns inga tyngre avbräck.

Göteborg ser helt enkelt väldigt spännande ut.

Under fjolåret tillkom mittbacken Taylor Leech, som fick ordning på mittförsvaret på hösten. Leech får sällan några stora rubriker, men känns som en av damallsvenskans allra bästa mittbackar. Hon kommer att ha en otroligt viktig roll i årets Göteborgslag. Det kommer förstås även löpstarka Elin Rubensson att ha.

Vad talar då emot Göteborg? Egentligen ganska mycket. Det är inte lätt att gå från nedflyttningsstrid till en topposition över en vinter. Skall man slåss i toppen krävs ju nämligen att man hittar en jämnhet och stabilitet som KGFC inte haft på flera år.

Pauline Hammarlund

Sedan finns det frågetecken för statusen på Pauline Hammarlund. Rapporter från Göteborg säger att hon ännu så länge ser rätt ringrostig ut. Men skulle nye tränaren Marcus Lantz få igång Hammarlund, och Press stannar året ut – då känns inte mitt tips helt galet.

3) Linköpings FC

LFC har blivit svenska mästarinnor två år i rad. Två säsonger där man kunnat säkra guldet på ett tidigt stadium.

Egentligen borde ju Linköping vara storfavoriter även i år. Fast på den damallsvenska upptaktsträffen fick man bara 21,4 procent av guldtipsen. Och jag tippar alltså laget först på tredje plats.

I fjol vann LFC serien på en vansinnigt imponerande vårsäsong, där man bärgade 30 av sina 51 poäng. Noterbart är att laget faktiskt var obesegrat på bortaplan. Men tog sju fler poäng borta än man gjorde hemma på Linköpings Arena. Det är rätt ovanligt.

Både poäng- och spelmässigt var laget klart sämre under hösten. Och sedan dess har man bytt tränare samt tappat ett par riktigt viktiga spelare i Kristine Minde, Claudia Neto och Jonna Andersson.

Lina Hurtig

Dessutom drabbades man nyligen av ytterligare ett tungt avbräck när Lina Hurtig drog på sig en fotskada som håller henne borta från spel under hela våren.

Även om Filippa Angeldahl är ett intressant nyförvärv känns LFC som ett sämre lag våren 2018 än det var våren 2017. Och ett klart sämre lag än våren 2016.

Nye tränaren Marcus Walfridson måste få ihop alla bitar klockrent från start om det skall kunna bli ett tredje raka guld till LFC. Walfridson är för övrigt lärjunge till Raymond Verheijen, vilket borde innebära att laget skall spela en mycket snabb fotboll som bygger på mycket löpning. Verheijens lag flyttar ofta bollen mycket snabbt i anfallsspelet, och har spelare som gärna löper i djupled.

Det är inte omöjligt med ett tredje raka guld. LFC har en bra trupp, och om Walfridson hittar ett vägvinnande spel kan jag få stå med lång näsa i höst.

Men utifrån det jag sett av LFC under våren känns det dock inte rimligt att tippa laget på guldplats. Det har helt enkelt väckts för många frågetecken. Några av dem handlar om passningskvaliteten från ytterbacksplats, om snabbheten och bredden i backlinjen samt om hur man har det med bollvinnare på mittfältet.

Hilda Carlén

När jag tittar på LFC:s backbesättning undrar jag varför man inte värvade en back till? Medan det finns många starka alternativ på mittfältet är det väldigt tunt i backlinjen. På upptaktsträffen öppnade Walfridson för att han kanske kommer att spela med tre mittbackar framöver. Blir intressant att följa.

Oavsett vilket är känslan att Hilda Carlén kommer att bli otroligt viktig i försvarsspelet. Hon måste göra en riktig kanonsäsong om det skall bli guldstrid. Samma sak med Kosovare Asllani på mittfältet.

Offensivt är Marija Banusic en nyckelspelare som behöver producera under hela året. Men kanske ändå att engelska Natasha Dowie är allra viktigast. Hon ger ju laget ett vasst djupledsalternativ, vilket var något som saknades i höstas då spelet ofta blev väldigt statiskt. Dowie är dock en av de spelare i serien som bara har halvårskontrakt. Om hon sticker i sommar behöver LFC hitta en annan lösning på djupledsspelet.

4) Kristianstads DFF

Det här är en ny chansning. Fast ändå inte så stor. Kristianstad var starkt i höstas, och har fått behålla hela fjolårslaget. Underifrån kommer massor av spännande talanger och dessutom har man värvat intressanta Josefin Rybrink.

Josefine Rybrink

På pappret känns Elisabet Gunnarsdottir:s lagbygge nu fullt flygfärdigt. Hon har ju stuckit ut hakan och pratat guld och medaljer tidigare år. Då har det dock känts lite som drömmar och förhoppningar. Nu är det mer rimligt.

Precis som många andra lag i serien är Kristianstad förstås känsligt för skador på vissa nyckelspelare. Jag kan exempelvis tänka mig att Gunnarsdottir gärna ser att Brett Maron och Rita Chikwelu spelar alla 22 matcherna.

Jag tror ändå att Kristianstad är redo för sin första medalj – ett brons. Tittar man på truppen har man en bra backlinje. Sif Atladottir och Mia Carlsson har varit bra länge. I fjol fick Therese Ivarsson ett litet genombrott, och till det har man Rybrink och Hanna Sandström.

På mitten kretsar det mesta kring Chikwelu, som är en av damallsvenskans allra bästa spelare. Men även landslagsaktuella Amanda Edgren har en viktig roll. Och på kanten blir det spännande att se om unga Evelina Duljan fortsätter att utvecklas.

Framåt sätts hoppet delvis till Ogonna Chukwudi. Men även belgiska frisparksexperten Tine Schryvers bör kunna bidraga med poäng.

Just fasta situationer är en styrka. Man har många nickstarka spelare, och utöver frisparksexpert kan man oroa motståndarna med långa inkast från Atladottir.

Det som måste förbättras om mitt medaljtips skall slå in är bortaspelet. I fjol tog Kristianstad 20 poäng på hemmaplan, vilket bara var två färre än topptrion Linköping, Rosengård och Eskilstuna. Däremot blev det bara elva KDFF-poäng på bortaplan. Där måste man höja sig i år.

Dessutom måste man få en bättre start. I fjol låg man i botten i början – det blev bara sju poäng på de åtta första omgångarna. Men 24 poäng på de 14 sista matcherna gjorde att man spurtade upp till en fin femteplats.

5) Eskilstuna United

Det här är ett lag som har genomgått en ganska stor förvandling under vintern. Förutom tränarbyte från Viktor Eriksson till Jonas Björkgren och stor omsättning på spelarsidan tycks 3–5–2 ha blivit 4–3–3.

I varje fall konstaterade Björkgren på den damallsvenska upptaktsträffen att Eskilstuna kommer att spela med fyrbackslinje i år. Samt att man kommer att slå en och annan längre passning än tidigare.

Mimmi Larsson

På ett sätt tar det emot att tippa Eskilstuna som femma. Efter sjundeplatsen 2014 har Eskilstuna varit topp tre de senaste tre åren. Möjligheten finns absolut att hamna där i år igen. Laget är ett av de sju som kan sno åt sig en Champions Leagueplats i höst.

Det som talar för ny medalj är att man har två vassa forwards i Loreta Kullashi och Mimmi Larsson samt att trion Petra Johansson, Ngozie Okobi och Lisa Dahlkvist bör ha förutsättningar att bli ett av seriens starkaste mittfält.

Man är även av tradition starka på fasta situationen, så räkna med att Vaila Barsley och de andra nickstarka Eskilstunaspelarna kommer att göra mål på några hörnor, inläggsfrisparkar och inkast. Nya mittbacken Brianne Reed kastar väldigt långt.

På minuskontot finns framför allt alla förändringar. Och det är de som gör att min magkänsla säger att Eskilstuna kan få lite av ett mellanår.

Laget känns också väldigt känsligt för skador. Tittar man på startelvan är den fortsatt väldigt stark. Men utanför en startelva ser det tunt ut, vilket gör att tränare Björkgren gör bäst i att hålla sin elva ordinarie friska.

Över tid är Eskilstuna ett lag jag har sett för lite. Nu under våren har det bara blivit en halv match, cupmötet med Linköping. Där måste jag dock säga att jag tyckte att man såg rätt bra ut. Man hade problem med Natasha Dowie i djupled, men totalt sett tyckte jag att Eskilstuna både skapade mer och dessutom såg ut att ha ett tryggare grundspel.

Kanske att värvningen av amerikanska Molly Menchel handlade om att öka snabbheten i defensiven. Genrepet mot Göteborg förra helgen slutade 2–2, en match där båda lagen saknade några ungdomslandslagsspelare – Kullashi var exempelvis inte med.

I den matchen fick vi se ett exempel på att Dahlkvists fina långpassningar kan bli ett vapen för Eskilstuna som ju har stor snabbhet framåt, framför allt i Felicia Karlsson men även i Mimmi Larsson.

Att Dahlkvist redan är spelklar talar för Eskilstuna. Hon verkar rejält revanschsugen efter drygt 1,5 tunga säsonger sedan OS-succén i Rio.

6) Piteå IF

Som har gått att se en bit upp i inlägget vann alltså Piteå den damallsvenska hösttabellen i fjol. Och inledningsvis såg man ut att kunna bli det stora segrarlaget under silly season.

Någonstans i slutet av förra året hade jag Piteå högt i min ranking. De byggde en trupp som kändes väldigt spännande, och som jag såg som en tänkbar utmanare om guldet. Då kände jag att Piteå hade förutsättningar att ställa ett starkare lag på benen än 2017. Samt att man hade en fördel mot toppkonkurrenterna eftersom man inte behöver samma inkörningsperiod – stommen laget var ju i princip intakt.

Josefin Johansson och Fanny Andersson

Men sedan försvann Stellan Carlsson och Josefin Johansson. Och så kom skadorna på Faith Ikidi, Elin Bragnum och Madelen Janogy – vilket har gjort att Piteå har dalat i mitt tips. Framtiden får utvisa om man dalat för långt. I nuläget känns Piteå väldigt svårbedömt.

När det är dags för avspark i allsvenskan verkar ju tränare Carlsson trots allt vara tillbaka i så stor utsträckning att han skall leda laget i matcherna. Och både Ikidi och Janogy är tillbaka i spel.

Piteå har tagit medalj de tre senaste säsongerna, och är med bland de sju lag som har potential att slåss i den absoluta toppen.

Det väl inarbetade grundspelet är en styrka. Mittbacken Faith Ikidi är fortsatt en av seriens allra bästa spelare, och hörnor och inläggsfrisparkar från June Pedersen blir ofta till farliga målchanser. Sedan blir det spännande att se om Madelen Janogy är redo att ta ytterligare ett steg i sin utveckling. Hon gjorde sju mål i fjol, men behöver nog upp på tvåsiffrigt i år om Piteå skall kunna utmana allra högst upp i tabellen.

Madelen Janogy

Noterbart från fjolåret var att ”hemmastarka” Piteå nästan tog lika många poäng (17) på bortaplan som man gjorde hemma på LF Arena (19).

Från fjolåret har man till slut tappat två nyckelspelare i Hilda Carlén och mammalediga Josefin Johansson. Det blir intressant att se var Cajsa Andersson kan uträtta i ny miljö. I fjol var hon den målvakt som höll flest nollor av alla (nio). Bakom Andersson har Piteå lovande Moa Öhman, vilket bör innebära att laget inte skall behöva lida så mycket av förlusten av Carlén.

Frågan är vad Johanssons uppehåll innebär. Hon har ju haft en nyckelroll i lagets väl utvecklade andrabollserövring. Nu har hon ersatts av amerikanska Jocelyn Blankenship, en spelare som är helt ny för mig. Om Blankenship visar sig vara en fullträff, då kan mitt tips av Piteå vara helt galet.

7) Djurgårdens IF

Det är lika bra att säga det direkt: Jag har undervärderat Djurgården två år i rad. 2016 tippade jag dem sist när de kom sexa och i fjol hade jag dem som tia, när de återigen kom sexa.

Den enkla utvägen hade alltså varit att tippa laget som sexa i år. Men det är ju alltså trångt och jämnt i toppen i år, och i nuläget håller jag Stockholmslaget lägst av de sju lag som har potential att slåss om medaljerna.

Johanna Rytting Kaneryd

Jämför man Djurgårdens trupp i fjol med årets skulle jag säga att laget är ganska jämbördigt. Man har tunga tapp i Katrin Schmidt och Johanna Rytting Kaneryd, två spelare som bar laget i fjol. Dessutom hann man inte få tillbaka Emilia Brodin (före detta Appelqvist) från hennes korsbandsskada förrän hon tog mammaledigt.

Men man har gjort en stark silly season och värvat namnkunnigt i Malin Diaz, Irma Helin, Fanny Andersson och Ingrid Ryland. Dessutom kommer kanadensiska Jenna Hellstrom in med fart i forwardslinjen. Ett nyförvärv som jag inte kan bedöma, men som får massor av rosor från de som sett henne under våren är isländska mittbacken Ingibjörg Sigurdardottir. Om hon är så bra som det sägs kan jag ha undervärderat Djurgården en tredje gång.

Gudbjörg Gunnarsdottir

För Djurgården har kanske seriens allra bästa målvakt i Gudbjörg Gunnarsdottir. Backlinjen känns stabil och mittfältet väldigt intressant. Och framåt har Mia Jalkerud visat att hon är en pålitlig målskytt.

Djurgården är alltså det sista laget av de som jag tror kommer att slåss om platserna i toppen. Jag skulle bli förvånad om vi får se något av de sju lagen i bottenstriden. De fem lag som återstår är också de som jag tror riskerar att dras ner i kampen kring nedflyttningsstrecket.

8) Vittsjö GIK

I fjol levde Vittsjö ganska farligt. Man slutade precis ovanför nedflyttningsstrecket, efter att ha tagit fler poäng (tolv) på bortaplan än hemma på Vittsjö IP (elva). Avståndet ner till Kvarnsveden under strecket var fyra poäng.

Sedan i fjol har man sin startelva mer eller mindre intakt. Man har tappat Ngozi Okobi och ersatt henne med Michelle de Jongh. Den senare är en spelare jag hoppats mycket på, men som inte riktigt tagit det sista steget ännu. Kanske kan det här vara de Jonghs säsong? Vittsjö har även tappat mittbacken Ifeoma Dieke till IFK Kalmar. Henne har man ersatt med Lorina White, som är ett oskrivet kort för mig.

Även Vittsjö är ett lag med en stark startelva, men med tunn trupp. Skadefria skulle man kunna hamna ytterligare något pinnhål högre än den åttondeplats jag förutspår. Men med skador på fel spelare kan det sluta riktigt illa.

Linda Sällström

Med fel spelare tänker jag i första hand på Linda Sällström, som stannade trots lockrop från andra håll. Den finländska landslagsforwarden gjorde 15 mål i fjol, vilket var över 60 procent av Vittsjös totala målskörd. På upptaktsträffen i måndags tippades hon ha ungefär lika stor betydelse för lagets målskörd även i år. Något som hon inte tycktes uppskatta fullt ut. Lite lätt uppgivet sa hon:

”Jag lyckades inte riktigt snacka ner förväntningarna.”

Andra nyckelspelare i Vittsjö är landslagsaktuella mittbacken Sandra Adolfsson och målvakten Shannon Lynn. Lynn hade näst högst räddningsprocent av alla målvakter i fjolårets serie.

Shannon Lynn

9) Hammarby IF

I fjol låg Hammarby under nedflyttningsstrecket efter 14 omgångar. Sedan gjorde laget en kanonavslutning på serien, och till slut tog man lika många poäng på hösten som FC Rosengård.

Det borde alltså ha varit uppåt i fjolårets nykomling i vinter. Fast tyvärr har det varit en del negativa rubriker under silly season. Först kom det fram att man hade stora problem med ekonomin, vilket fick supportrar att samla in 420 000 kronor. Sedan var det oro i lagledningen, oro som slutade med att succétränaren Olof Unogård tvingades lämna.

Han har ersatts av Ann-Helen Grahm har kommit in och fått ta hand om en tunn, men rätt intressant trupp. Nyckelspelare är förstås målvakten Emma Holmgren, som efter en lite fumlig start, i fjol växte ut till en av damallsvenskans allra bästa målvakter. Att hon höll nio nollor och till slut hade högst räddningsprocent av alla är bevis för det.

Alexandra Lindberg

Framför Holmgren gillade jag hur lugnt och tryggt mittbacksparet Alexandra Lindberg och Sejde Abrahamsson agerade. De båda är helt klart väldigt underskattade. På mittfältet har man gjort ett kap i Australiens Elise Kellond-Knight, som dock bara är kontrakterad för ett halvår. Och eftersom The Matildas har en vecka kvar i de Asiatiska mästerskapen riskerar det bli ganska få matcher i grönt för den vänsterfotade bollvinnaren.

Framåt har man tappat speluppläggaren Filippa Angeldahl till Linköping, vilket förstås är tungt. Men det finns ändå flera intressanta offensiva spelare i truppen. Julia Zigiotti Olme och Emma Jansson (ny från Örebro) gjorde åtta respektive fem mål i fjolårets serie. Tillsammans med lovande tonåringarna Alma Nygren och Astrid Larsson borde Zigiotti Olme och Jansson kunna fixa till lite mål även i år.

En efterlängtad nyhet för Hammarby är att man efter många år ”i exil” äntligen är tillbaka på Hammarby IP igen. Nu var det dock inget fel på lagets hemmafacit i fjol, 17 hemmapoäng var tvärtom väldigt bra. Sportsligt är det snarare på bortaplan man behöver lyfta sig lite – där tog man bara tio poäng ifjol, vilket var sämst av alla de lag som hängde kvar.

Hammarby är ett av de lag som i första hand bör hamna någonstans mellan åttonde och elfte plats. Jag placerar dem alltså som nia, väl medveten om att jag ifjol underskattade de båda Stockholmslagen ganska rejält. Så kanske att Bajen till slut hamnar på en betydligt högre placering…

10) Växjö DFF

Här är ytterligare ett väldigt svårtippat lag. Själva siktar klubbledningen på topp sex. I höstas var känslan att man kanske skulle kunna klara det. Laget kändes piggt och spännande. Man satte nytt poängrekord i elitettan och nådde fina målskillnaden 83–17.

Att seriesegrarna i elitettan utan undantag har hängt kvar sitt första år i allsvenskan förstärkte bilden av att Växjö skulle kunna bli en riktigt stark nykomling. Under vintern måste jag dock säga att jag blivit mer och mer osäker på Växjö.

Katie Fraine

När det gäller värvningar var det viktigt att hitta en ny målvakt och en stabil mittback, vilket man gjort i Katie Fraine och Jennie Nordin. I övrigt litar man i stort på den trupp som spelade upp laget.

I träningsmatcherna har det gått lite upp och ner. I genrepet vann man med 5–0 mot Kungsbacka. Att man vinner mot elitettanlag är ju dock inte oväntat, det visade man ju med eftertryck i fjol. Mot motstånd av damallsvensk klass har man noterat 1–1 mot Vittsjö, 3–0 mot Kalmar, 0–2 mot LB07, 1–2 mot norska LSK och 0–0 mot Kristianstad.

Jag har hela tiden känt att Växjö borde kunna hänga kvar. Och resultaten från försäsongen indikerar att laget har nivån som krävs för att hävda sig mot allsvenskt motstånd. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar sig i morgondagens premiär i Linköping.

Anna Anvegård

Mitt tips på Växjö känns ändå väldigt osäkert. Om affischnamnet Anna Anvegård fortsätter att leverera kan laget absolut hamna några platser högre upp i tabellen. Anvegård är ju för övrigt en otroligt intressant spelare.

Jag läste att hon har gjort 146 seriemål på de senaste fem säsongerna. I fjol blev det 33 i elitettan. Nu skall hon för första gången på allvar testa sig mot damallsvenska backar. Vi skall väl kanske inte räkna med att hon gör 33 mål – men tvåsiffrigt tror jag absolut att hon kan uppnå. Hennes teknik och spelsinne bör funka bra även i hösta serien.

11) LB 07

Det var inte lätt att hitta det andra nedflyttningslaget, bredvid IFK Kalmar. Men även om jag helst hade velat placera LB07 lite högre säger magkänslan att Malmölaget kan få det svårt i år.

Efter att ha överraskat alla under våren i fjol gjorde laget en svag höst, där det bara blev tio poäng. Defensivt läckte det en del, man höll bara nollan två gånger (minst av alla) och hamnade till slut på 43 insläppta mål.

Offensivt gjorde man inte så många mål, men man gjorde dem när det som mest behövdes. Faktum var att det var bara två gånger i fjol som LB07 blev poänglöst när man gjorde mål framåt.

Jag såg LB borta mot Göteborg i cupen i våras. Då tyckte jag att de spelade bra fram till straffområdet, men att spetsen saknades. Då var dock isländska nyförvärvet Rakel Hönnudottir helt färsk i laget, och man saknade även snabba Hanna Terry. Kanske att de båda kan ge laget lite udd. Och i så fall riskerar jag att få fel i mitt tips.

För det här är ett tips jag inte är ett dugg säker på. Egentligen känner jag att det bara finns en riktigt given nedflyttningskandidat. Alla de andra elva lagen har kapacitet att hamna en bit upp i tabellen.

Anna Welin

När det gäller LB07 har jag en favoritspelare där i mittfältaren Anna Welin. Hon och Mia Persson blev lagets bästa målskyttar i fjol med fem vardera. Welin är dock väldigt mycket mer än bara en målskytt. Hon är även en pådrivare, bollvinnare och en duktig passningsspelare. Visst kanske hon är lite långsam, men jag tycker ändå att hon borde vara med i landslagsdiskussionen.

Om Anna Welin gör en kanonsäsong lär jag inte få rätt i mitt tips. Men så här inför avspark får LB07 slå ur underläge.

12) IFK Kalmar

IFK Kalmar var sist in i årets serie, och det känns nästan omöjligt att inte tippa laget sist. I varje fall utifrån en bedömning av lagets spelartrupp.

Man var ett väldigt målglatt gäng i fjol är man gick upp i allsvenskan. Det blev 68 mål framåt och hela 41 bakåt. Det innebär ett snitt på 2,6 framåt och 1,6 bakåt.

Framför allt är det siffran över insläppta mål som oroar. Tittar man på fjolårets nykomlingar så hade LB07 släppt in 31 mål (1,2 i snitt) i elitettan året innan och Hammarby 22 (0,85). I fjol släppte de lagen 43 (1,95) respektive 26 (1,2).

Det är ju förstås naturligt att man släpper in fler mål i snitt i damallsvenskan än i elitettan. Kommer man upp med ett snitt på 1,6 insläppta talar mycket för att den siffran kan öka till kring 2,5 i allsvenskan.

Och de båda lag som släppte in fler än två mål i snitt per match i fjolårets damallsvenska var Kvarnsveden och Kif Örebro – alltså de lag som nu spelar i elitettan.

Ifeoma Dieke

Det är ju tydligt att ledningen i IFK Kalmar är medveten om att man har släppt in för många mål. I vinter har man värvat två duktiga målvakter i Tove Enblom och Lina Lundqvist. Man har även fått in rutinerade Ifeoma Dieke i backlinjen bredvid Elin Bergqvist och Elsa Karlsson. Av vad jag förstått tänker man spela 3–4–3, något som säkert snarare kommer att se ut som 5–4–1 i många matcher.

Sett till försäsongen har det inte värvningarna i de bakre leden hjälpt. Kalmar föll i genrepet mot Kristianstad med 4–1. Tidigare under vintern/våren har man förlorat med 8–1 mot Rosengård, 2–0 mot LB07 och 3–0 mot Växjö. Och så glädjeämnet, 1–1 mot Vittsjö den 1 april. Totalt 3–18 på fem matcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen alltså.

Det är siffror som innebär att IFK Kalmar slår rejält ur underläge. Siffror som tyvärr för nykomlingen indikerar att laget riskerar att bli en slagpåse i högsta serien. Jag hoppas att man kan lyfta sig, för det är alltid roligare om det blir en jämn serie, där alla lag kan sno poäng av alla.

Om Kalmar skall kunna skrälla sig kvar måste man snabbt täta till defensiven. Den rutinerade australiska mittfältaren Aivi Luik måste vara en fullträff. Och så måste förstås skyttedrottningen Amanda Fredriksson leverera. Hon testade damallsvenskan med Jitex för några år sedan. Då blev det ingen succé. Nu är hon några år äldre och borde kunna göra bättre ifrån sig.

Anja Mittag

Apropå skyttedrottningar har jag nu kommit fram till skytteligan. Den är ju vansinnigt svårtippad i år eftersom heta trion Press, Dowie och Troelsgaard bara har kontrakt för halva säsongen. Här är ändå ett försök att hitta årets tio mest målfarliga spelare i damallsvenskan:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Andra spelare som är kandidater att slå sig in på listan är Olivia Schough, Pauline Hammarlund, Madelen Janogy, Julia Zigiotti Olme, Lisa-Marie Karlseng Utland, Amanda Fredriksson, Amanda Edgren och Rakel Hönnudottir.

Det var mitt tips av damallsvenskan 2018. Apropå damallsvenskan har DN listat seriens tio bästa spelare på 2000-talet. Spelare som har presterat på hög nivå över tid, och som har varit viktiga för sitt lags framgångar, har prioriterats. Den listan ser ut så här:

1) Marta Vieira da Silva
2) Malin Moström
3) Victoria Sandell
4) Hanna Ljungberg
5) Hanna Marklund
6) Karolina Westberg
7) Therese Sjögran
8) Caroline Seger
9) Anja Mittag
10) Ramona Bachmann

Personligen tycker jag att det är en bra lista. Marta är ohotad etta och trion Moström, Sandell och Ljungberg är de tre bästa svenska spelarna. Personligen skulle jag nog ha plockat bort Sjögran och istället satt in Pernille Harder, men visst kan man argumentera för att Sjögran varit viktig för Malmö/Rosengård.

Så en kort koll på vår näst högsta serie. Även elitettan har ju premiär i dag. Tyvärr är jag långt ifrån lika insatt på elitettan som på damallsvenskan, och min tid räcker inte till att sätta mig in i serien.

För bevakningen av elitettan var det väldigt tråkigt att bloggen Spelare 12 lades ner. Men om jag ändå skall försöka mig på ett litet tips av toppen och botten av vår näst högsta serie så tror jag att det kan vara dags för AIK att ta steget upp igen. Laget har verkat starkt på försäsongen.

Bredvid Solnaklubben ser jag ytterligare fyra kandidater till en allsvensk plats. Båda nykomlingarna ovanifrån, Örebro och Kvarnsveden, vill säkerligen vara med i kampen. Framför allt har Kvarnsveden fått behålla stora delar av sitt lag från i fjol. Visst är tappet av Tabitha Chawinga blytungt, men duon Temwa Chawinga och Lova Lundin bör vara ett väldigt bra anfallspar i vår näst högsta serie.

I övrigt känns fjolårets fyra och femma, Assi och Kungsbacka, intressanta även i år. Båda lagen bör ha potential att vara med i toppen. Men om jag hade varit sådan att jag satsade pengar skulle jag satsat på AIK och Kvarnsveden som etta och tvåa i serien.

I botten är det lätt att placera de tre nykomlingarna; Asarum, Lidköping och Ljusdal. Även Böljan känns som ett lag som riskerar att få slåss i botten. Av de fyra har Ljusdal gjort några bra värvningar, som får mig att tro att de kanske har bäst chans att överraska.

Damfotboll under påsken

Det förra inlägget handlade mycket om kampen mellan traditionella damfotbollsklubbar och herrfotbollsklubbar med damfotboll på programmet.

Som av en tillfällighet är påskens höjdarmatch i världen just ett möte mellan den gamla och nya damfotbollsvärlden. Klockan 15.00 på påskdagen tar nämligen Turbine Potsdam, Europas just nu bästa traditionella damfotbollsklubb, emot Wolfsburg, som ju är en av de herrfotbollsklubbar som satsat hårdast på damfotboll under 2010-talet.

Utöver att det är en match mellan den gamla och nya damfotbollsvärlden är det såväl topp- som svenskmöte. Obesegrade Potsdam, med Amanda Ilestedt i laget, ligger på fjärde plats, fem poäng från en Champions Leagueplats och sju poäng från serieledningen.

Amanda Ilestedt

Nilla Fischer:s Wolfsburg är just det lag som ligger i tabelltoppen. Seger för varghonorna, som Wolfsburgs damer kallas, skulle innebära serieledning med fem poäng med sju omgångar kvar att spela.

För Potsdam är tre poäng nog ett måste om man skall ha med guldet att göra. Trots att laget alltså inte har förlorat någon av de 14 spelade matcherna har man halkat efter eftersom man noterat hela sex kryss. Nu behöver man segrar för att utmana på allvar. Potsdam tvingas avvara nyckelspelaren Tabea Kemme. Hon är knäskadad och riskerar missa större delen av vårsäsongen. Matchen direktsänds för övrigt på DFB-tv.

I England är helgens toppmatch Londonderbyt mellan Arsenal och Chelsea. Och i Frankrike spelar Montpellier måstematch hemma mot PSG i kampen om andraplatsen bakom Lyon. PSG vann hemmamatchen mot 3–1, vilket innebär att Montpellier helst skall vinna med större siffror om man vill ha chansen till Champions Leaguespel i höst.

Precis som svenskmötet i Tyskland spelas både Londonderbyt och den franska toppmatchen under påskdagen.

På svensk mark gör nu våra elitklubbar sina sista förberedelser inför seriestarten om två veckor. Det har spelats några träningsmatcher under helgen. Under långfredagen blev det 0–0 mellan Kristianstad och Växjö, medan Eskilstuna besegrade Brages P16 med 2–0.

Lisa Dahlkvist

Från Eskilstunas match noteras att Lisa Dahlkvist överraskande nog spelade den första halvleken. Jag hade fattat det som att Dahlkvist skulle missa stora delar av vårsäsongen till följd av en hälskada, men att hon redan är tillbaka i spel är förstås en bra nyhet för Eskilstuna.

Se målen här:

Inför det första målet räknar jag till 17 passningar i rad inom laget innan Mimmi Larsson springer igenom och sätter bollen.

I dag har det varit Malmöderby mellan Rosengård och LB07. Där vann Rosengård med 2–1 efter att Anja Mittag gjort båda sitt lags mål och isländska nyförvärvet Rakel Hönnudottir reducerat för LB på slutet. Mittag tycks ha hittat tillbaka till målformen den här våren. Det är något som kan bli guld värt för Rosengård.

En som länge letat efter sin toppform är Antonia Göransson. För några veckor sedan presenterades hon som nyförvärv av Kungsbacka i elitettan. Men härom veckan var hon plötsligt i stället klar för seriekonkurrenten Assi.

Sofia Jakobsson och Antonia Göransson

Till GP förklarade Kungsbackas klubbchef att Göransson visst hade haft ett ettårskontrakt med klubben:

”Jo, men bara ett muntligt. Under tiden hon var här kunde hon knappt träna. Vi hade inte det tålamodet och bestämde oss för att förlita oss på den truppen vi har.”

Fallet Göransson är tråkigt. Våren 2013 var hon tveklöst den bästa svenska vänsterspelaren jag sett. Hon var dominant i Potsdam i Frauen-Bundesliga, kändes närmast outtröttlig längs kanten i ett 3–4–3-spel. Den säsongen gjorde hon dessutom fina åtta mål i den tyska ligan.

Inför EM 2013 hade jag Göransson som tänkbar kandidat för ett dreamteam. Hemma-EM blev dock ett fiasko. Göransson fick bära hundhuvudet för 1–1 mot Danmark, trots att det var Lotta Schelin och Kosovare Asllani som missade straffar.

Efter EM har hon bara startat en tävlingslandskamp, och det var som vänsterback mot Färöarna i VM-kvalet samma höst. Säsongen 2013/14 var svag. I slutet av den skrev jag att hon kanske skulle anlita en mental tränare. Och ett år senare kallade jag henne för ett mysterium. Det var inget mysterium – det var diabetes.

Jag har dålig koll på diabetes. Men jag hoppas verkligen att Göransson får ihop sjukdom, träning och självförtroende och återigen närmar sig sin toppnivå. För det gör lite ont att se en sådan megatalang kämpa i skymundan för att ta sig tillbaka.

Apropå elitettan meddelade Mittmedia och VK Media nyligen att de kommer att sända minst 60 matcher från vår näst högsta serie. De båda mediekoncernerna täcker ju totalt sex av seriens lag; KIF Örebro, Kvarnsvedens IK, Ljusdals IF, Sundsvalls DFF, Västerås BK 30 och Umeå IK.

Härom veckan debuterade Pia Sundhage i tävlingssammanhang som förbundskapten för Sveriges U17/01-landslag. Man kan väl kortfattat säga att det inte blev någon succé.

Sverige föll i två av tre matcher i EM-kvalet, och var aldrig nära någon plats i sommarens slutspel. Där gör följande lag upp om EM-titeln samt tre platser till senhöstens U17-VM i Uruguay: Litauen (värdnation), England, Tyskland, Italien, Nederländerna, Spanien, Polen och Finland.

Sverige föll mot både Finland och Frankrike i kvalet. Jag kollade och såg att vi har mött båda de lagen tidigare i den här årgången, och förlorat. Så motgången skall väl inte skyllas på Sundhage.

Men vi kan konstatera att det inte har gått speciellt bra för de svenska juniorlandslagen de senaste åren. Känslan är att vi är på väg att tappa mark inom flickfotbollen, vilket känns beklagligt.

Vi får vi hoppas att F19/99-landslaget kan vända trenden i deras förestående EM-kval. Med start på onsdag gör man upp med Ungern, Slovenien och Nederländerna om en plats i slutspelet. Det svenska 99-landslaget känns intressant, och har med Loreta Kullashi som affischnamn.

På seniorsidan är de Asiatiska mästerskapen den största nu aktuella tävlingen. Det mästerskapet, som även funkar som VM-kval, drar i gång i Jordanien på fredag. Där har favoriterna Japan och Australien lottats i samma grupp.

Mitt tips är att semifinalerna spelas enligt: Australien–Thailand och Japan–Kina och att Australien sedan slår japanskorna i finalen, samt att Sydkorea slår Jordanien om den femte och sista VM-platsen.

Australien och Thailand möttes för övrigt i en träningsmatch härom dagen. Den vann The Matildas med 5–0. Matchen går att se här nedan:

Målen kom i minuterna 6 (Alex Chidiac), 42 (Lisa De Vanna), 44 (Chloe Logarzo), 52 (De Vanna) samt 72 (Larissa Crummer).

Förra helgen drog både amerikanska NWSL och norska toppserien igång. I Norge har numera nedlagda bloggen Spelare12 under vintern lyft upp Vålerenga som en tänkbar guldkandidat.

I premiären visade dock de senaste årens norska suveräner LSK att de inte tänker släppa greppet om toppserien frivilligt till Vålerenga. LSK vann nämligen lagens inbördes möte med hela 5–0. Guro Reiten:s 5–0-mål från bara några meter in på offensiv planhalva är för övrigt en riktig godbit.

Nykomlingen Lyn vann sin premiärmatch med 2–1 mot Röa. Där gjorde Mimmi Löfwenius comeback, och spelade 90 minuter.

Hos Röa saknades Kristin Carlsson i matchtruppen, och i Kolbotns premiärtrupp saknades Sanna Svensson. Vad jag vet är det de tre svenska spelare som finns i årets toppserie, men jag kan inte säga att jag följt med speciellt noga i toppseriens silly season.

I NWSL har vi bara en svensk spelare i år. Det är Lotta Ökvist som efter många om och men till slut hamnade i Orlando Pride tillsammans med bland annat Marta och Alex Morgan. I Prides öppningsmatch mot nya Utah Royals blev Ökvist kvar på bänken hela matchen. Det slutade för övrigt 1–1.

Ökvist får en ny chans till debut i kväll, 21.30 svensk tid. Då spelar Pride borta mot Washington Spirit. För oss utanför USA skall matchen gå att se på ligans hemsida.

Upptakten i NWSL har totalt sett varit väldigt jämn. De fem matcher som har spelats har slutat i två uddamålssegrar och tre kryss. Som mest har det blivit tre mål i en match. Vi får väl se om det kan smälla lite mer i påskens matcher.

I år är det nio lag som kommer till spel i NWSL. Till nästa år pratas det däremot om utökning. Bland annat skall FC Barcelona vara på gång att skapa ett lag i Los Angeles ihop med den före detta superstjärnan i basket, Earvin ”Magic” Johnson. Visst låter väl det intressant?

 

Regelfundering, världslaget, Press och självmål

Under helgen fick vi klart med de fyra semifinallagen i Svenska cupen. Det blev Linköping, Rosengård, Eskilstuna och Djurgården. 13.30 på måndagen lottas det vilka som möter vilka till helgen. Lottningen direktsänds här.

Rosengård och Eskilstuna blev de två bästa gruppsegrarna och kan inte mötas. De kommer att ha hemmamatcher i semifinalerna.

Tillagt i efterhand: Semifinalerna lottades till Eskilstuna–Linköping och Rosengård–Djurgården. Vinnaren av Rosengård och Djurgården lottades att ha hemmamatch i finalen.

I de fyra gruppfinalerna blev det segrar för Eskilstuna (med 2–0 mot Kvarnsveden) och Rosengård (med 3–2 mot Kristianstad), medan Djurgården (1–1 borta mot Piteå) och Linköping (1–1 hemma mot Göteborg) gick vidare på kryss.

Det var dramatik i Arcushallen i Luleå på söndagskvällen när Djurgården kvitterade i fjärde övertidsminuten, och därmed slog ut Piteå.

När det gäller matchen mellan LFC och Göteborg har det varit lite eftersnack till hur rimligt det var att Linköping kunde avancera på kryss. Båda lagen slutade ju egentligen på exakt samma tabellrad, och spelade alltså oavgjort i inbördes möte. Linköping vann dock gruppen på bättre placering i damallsvenskan i fjol.

Med tanke på att förutsättningarna var klara innan avspark, och att klubbarna hade haft chansen att ha synpunkter innan reglerna spikades finns det inte så mycket att säga om att Linköping står som gruppsegrare. Däremot är det värt att diskutera upplägget till framtida cupupplagor.

För är det verkligen rimligt att lag som Linköping får flera olika fördelar i cupen för att de var ett topplag i damallsvenskan förra året? Det är ju inte ens samma turnering.

I reglerna för cupens gruppspel står det nämligen att:

1) Fyra lag av 16 seedas. Övriga tolv lottas in geografiskt i grupperna.

2) De fyra seedade lagen får två hemmamatcher vardera. Det är får även det lag som är lägst seedat i varje grupp. Däremot får det andra- och det tredjeseedade laget bara en hemmamatch.

3) Om två, tre eller fyra lag hamnar på exakt samma tabellrad och dessutom har lika i inbördes möte placeras det lag som lyckades bäst i damallsvenskan i fjol högst.

I alla de här tre punkterna hade alltså Linköping fördel gentemot Göteborg. LFC var ett av de fyra seedade lagen, vilket gjorde att man hade två hemmamatcher i gruppspelet, medan Göteborg var andraseedat och bara fick en hemmamatch.

LFC fick dessutom den avgörande matchen mot Göteborg på hemmaplan, och man kunde där spela på kryss eftersom man tog guld förra året, och därmed hade högre ranking.

Personligen tycker jag att LFC här har fått några fördelar för mycket på gamla meriter. När det gäller att särskilja lag som noterats för exakt samma tabellrad finns det flera framkomliga vägar att gå. Eftersom Linköping och Göteborg möttes i den sista omgången hade det ju lätt gått att avgöra gruppsegern via straffläggning.

Det hade ju förstås förutsatt att straffläggning var inskrivet i reglerna, vilket jag hoppas att det blir till nästa år. I de flesta gruppmatcher i kvalspel genomför man ju straffläggning om ifall det skulle bli lika. Samma sak borde införas i cupspelet, både för herrar och damer. Då hade vi sluppit att Linköpings damer och IFK Göteborgs herrar avancerat på ranking.

Om fler än två lag är inblandade kan det ju bli så att även straffarna blir lika. Då tycker jag att man skall ta till Fifas upplägg, där man sorterar efter fair play. Ifall Svenska Fotbollförbundet gjort som Fifa skulle Göteborg ha vunnit gruppen. De drog nämligen inte på sin några kort i gruppspelet, medan LFC ådrog sig en varning.

Under punkten 6.2 i tävlingsbestämmelserna till hösten borde det stå att placering i gruppspelet avgörs utifrån:

1) Flest poäng
2) Bäst målskillnad
3) Flest gjorda mål
4) Inbördes resultat
5) Inbördes straffläggning
6) Fair play
7) Högst ranking

Det om regler. Nu till själva matcherna. Jag hade på Linköping–Göteborg och Rosengård–Kristianstad på datorskärmar bredvid varandra. Mitt fokus var klart oftast riktat mot den förstnämnda matchen.

Det allmänna intrycket från Linköping Arena var att LFC såg väldigt svagt ut. Nu får man förstås väga in att Linköping hade haft fler spelare iväg på landslagsuppdrag än Göteborg samt att LFC i startelvan saknade viktiga pjäser som Maja Kildemoes, Lina Hurtig och nyligen värvade Natasha Dowie.

Klart är att de lär behövas. För stundtals blev faktiskt Linköping utspelat av Göteborg. Framför allt var det klasskillnad under de första 30 minuterna. Under den perioden hade Linköping det väldigt jobbigt i djupled.

Offensivt saknade mästarlaget helt djupledshot, vilket passade Göteborgs backlinje utmärkt. Defensivt blev Linköpings mittbackar gång på gång ifrånsprungna av Rebecka Blomqvist. Hon hade tre rena frilägen de första 28 minuterna. Ett av dem ledde till mål. Även om LFC ryckte upp sig lite sista kvarten kändes 0–1 i underkant i paus.

Rebecka Blomqvist

Inte heller i den andra halvleken hade LFC något anfallsspel att tala om. Dock bjöds man på ett mycket billigt mål när Beata Kollmats ställde sina försvarskamrater genom att lättvindigt släppa ett inlägg förbi sig. Bollen nådde Elin Landström som kunde trycka in kvitteringen.

Resten av matchen hade LFC trots allt hyfsad kontroll. Man valde att falla otroligt tidigt med hela backlinjen varje gång man kunde frukta att en djupledsboll var på gång. Det gjorde att man inte åkte på några fler frilägen. Men det ledde samtidigt också till att man inte orkade få till något anfallsspel.

Totalt sett i matchen var Göteborg det spelmässigt bättre laget, men LFC gjorde vad man behövde för att gå vidare. Dock lär LFC behöva höja sig ganska många snäpp om man skall ha minsta chans mot Manchester City om 1,5 veckor.

I hemmalaget var Hilda Carlén den överlägset bästa spelaren. Hon räddade mästarinnornas semifinalplats. Hon Göteborg imponerades jag återigen av Emma Koivisto, som framför allt var väldigt bra före paus, och av Taylor Leech. I den första halvleken utmärkte sig även målskytt Blomqvist.

När det gäller Rosengårds 3–2-seger mot Kristianstad är Anja Mittag spelaren att hylla. När jag såg Rosengård mot Qviding för några veckor sedan tyckte jag att tyskan såg ut att vara ungefär lika seg som i höstas. Men under söndagen såg hon vassare ut än på länge.

Hennes 2–1-mål är ju dessutom riktigt fotbollsgodis.

Under söndagen möttes för övrigt de båda damallsvenska nykomlingarna i en träningsmatch. Där vann Växjö med 3–0 mot Kalmar efter två mål och ett assist från Anna Anvegård. Se höjdpunkter från matchen här.

En nyhet som skulle kunna röra Sverige är den att Christen Press har tackat nej till Houston Dash och tros komma att spela sin klubbfotboll utanför USA i år. Saken är ju den att transferfönstren är stängda till alla större ligor utan den svenska och den norska. Press har ju spelat i Göteborg tidigare. Favorit i repris?

Christen Press

En favorit i repris blev det för Nilla Fischer när hon kom med i Fifpros världslag för andra året i rad. I det lag som presenterades på den internationella kvinnodagen fanns även en andra svensk spelare, nämligen Hedvig Lindahl. Kul.

Här är hela laget:

Målvakt:
Hedvig Lindahl (Sverige – Chelsea FC)

Hedvig Lindahl

Backar:
Lucy Bronze (England – Olympique Lyonnais)
Nilla Fischer (Sverige – VfL Wolfsburg)
Wendie Renard (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Irene Paredes (Spanien – PSG)

Irene Paredes

Mittfältare:
Camille Abily (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Dzsenifer Marozsán (Tyskland – Olympique Lyonnais)
Marta Vieira da Silva (Brasilien – Orlando Pride)

Marta

Forwards:
Pernille Harder (Danmark – VfL Wolfsburg)
Lieke Martens (Nederländerna – FC Barcelona)
Alex Morgan (USA – Orlando Pride)

Pernille Harder

Noterbart alltså att Sverige och Frankrike var enda länderna att få med fler än en spelare i laget. För svensk del var ju inte fjolåret något toppår. Och jag hade ju inte med någon svensk spelare i mitt världslag.

Men det ligger ofta en liten fördröjning i de här priserna och utnämningarna. Eftersom det sänds minimalt med damfotboll på tv har spelare och experter inte sett tillräckligt mycket, utan man går ofta på hur bra spelarna var i de senaste mästerskapen, eller vilken roll de har i sina lag.

Här är det intressant att varken Lindahl eller Fischer lyckades speciellt bra i fjolårets EM-slutspel. Jag hade till och med underkänt snittbetyg på Fischer. Dock har ju båda varit stabila och väldigt bra över tid de senaste åren, så på det sättet var utnämningarna både kul och klart välförtjänta.

Det var tredje gången Fifpro tog ut ett världslag. Här är de två tidigare:

2015:

Hope Solo Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Ertz (då Johnston) – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

2016:

Hope Solo – Leonie Maier, Wendie Renard, Nilla Fischer, Ali Krieger – Dzsenifer Marozsan, Carli Lloyd, Marta Vieira da Silva – Alex Morgan, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.

Så till helgens internationella matcher. Det var spelledigt både i England och Tyskland. I Frankrike har Lyon och Montpellier vunnit sina matcher, medan PSG spelar Parisderby i kväll.

Både Linda Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen när Montpellier vann med 3–1 borta mot Guingamp. Jakobsson satte dessutom 3–1-målet, hennes femte mål för säsongen. Noterbart i Lyons 5–0-seger mot Soyaux var att Ada Hegerberg var tillbaka efter två månaders skadefrånvaro. Och som alltid numera gjorde norskan mål. Hon satte sin 22:a fullträff på 14 ligamatcher.

I Spanien var det seriefinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Den slutade 1–1, vilket innebär att de regerande mästarinnorna Atletico leder med en poängs marginal med åtta omgångar kvar att spela. Storsatsande och stjärnspäckade Barca har inte vunnit på de två senaste säsongerna och kan alltså gå miste om titeln för tredje året i rad.

Atletico tog ledningen när Sonia Bermudez utnyttjade att landslagsmålvakten Sandra Panos missbedömde en långpassning. Barca kvitterade på straff genom Andressa Alves i början av den andra halvleken.

Slutligen en liten tillbakablick på förra veckans She Believes Cup. Där vann USA finalen med 1–0 mot England.

Jag har ju förutspått att USA skall tappa i kvalitet framöver. Jag backar inte från den spådomen, men kanske ändå att amerikanskorna kan komma att klamra sig fast vid positionen som världsetta några år till.

England är kanske den främsta utmanaren för tillfället, då Tyskland står och stampar med försvarsproblem.

I She Believes Cup hade i och för sig även England lite trubbel i de bakre leden. USA:s segermål i finalen var ett engelskt självmål, där tre engelska spelare var sist på bollen. Och faktum var att England gjorde självmål i alla sina tre matcher, och alla tre gångerna var mittbacken Mille Bright inblandad.

Först styrde hon in ett skott från Frankrikes Gaetane Thiney med ryggen…

…sedan hann hon inte undan på returen från Hasret Kayici:s skott, och…

…i finalen var det Bright som ställde till det för Karen Bardsley så att Megan Rapinoe:s inlägg gick i mål. Självmålet skrevs på Bardsley, men jag tycker nog ändå man kan säga att Bright gjorde tre självmål i turneringen. I varje fall 2,5…

Trots det var Bright inte den mest olyckliga spelaren i det engelska laget under veckan i USA. Det var i stället den före detta Göteborgs- och Rosengårdsspelaren Anita Asante. Knappt en kvart in i sin landslagscomeback åkte hon nämligen på en knäskada.

Det visade sig vara korsbandet. Därmed är Asante sannolikt borta från fotboll under resten av 2018. Förstås en vansinnigt tråkig nyhet.

Den stora årskrönikan över 2017

Ett år är alldeles strax slut, och det är därmed dags för bloggens stora årskrönika. Den följer samma upplägg som de senaste åren, alltså sammanfattas året med hjälp av en mängd ledord.

2017 kommer vi i första hand minnas som året där Nederländerna vann EM-guld på hemmaplan, och där flera landslag reste sig mot ojämlikheten inom fotbollen. Dags för själva krönikan. Trevlig läsning.

Här är årets…

Assist: I allsvenskan stod Kristianstads Amanda Edgren för den läckraste framspelningen. Det var mot LB07 som hon trollade friskt inför KDFF:s 2–0-mål. Se konstnumret 1.15 in på det här klippet:

Baksmälla: Den drabbade svenska mästarinnorna Linköping, som föll med pinsamma 6–0 hemma mot Eskilstuna i matchen där hemmapubliken skulle fira sitt mästarlag. För övrigt samma Eskilstuna som en vecka tidigare hade rasat ihop och förlorat med 5–1 mot nedflyttningshotade Göteborg.

Bottenranking: I höstas, när Pia Sundhage lämnade över Sveriges landslag, var det nere på rekordlåga elfte plats på världsrankingen. Under slutet av året steg vi till plats 10, men det är ändå den lägsta plats Sverige haft vid ett årsskifte.

Bästa spelare: Det var Lieke Martens, i varje fall såtillvida att hon vann enligt alla, stora officiella priser. Fast personligen håller jag Pernille Harder lite, lite högre. Att just Martens, Harder och Sam Kerr har varit de tre bästa tycker de flesta – typ alla utom Fifa.

Dans: Den bjöd Österrike på i den mixade zonen efter var och varenda skräll i EM-slutspelet. Och österrikiskorna stod ju för en hel hög skrällinsatser.

Diamantbollen: Gick till Kosovare Asllani. Välförtjänt efter att hon gjort en säsong där hon hållit en stabilt hög nivå.

EM: EM som helhet sammanfattades här. och den svenska EM-insatsen sammanfattade jag i det här inlägget. Jag har ännu rätt många bilder kvar att publicera. De lär läggas upp under de kommande dagarna.

Fall: Det stod Mark Sampson för. Englands tidigare förbundskapten gick in i året som en av damfotbollens mest firade och respekterade ledare. Hans fall i höstas blev tungt. Det fanns massor av bottnar i fallet, men det började med det här.

Firande 1: Nederländerna hade många skäl till firande under sitt hemma-EM. Så här såg det ut före matcherna:

Och firandet nådde förstås sin kulmen efter guldet:

Firande 2: Danmark skrällde sig till EM-final genom att bland annat slå ut Norge och Tyskland, Europas två bästa nationer, rent historiskt sett. EM-silvret skulle förstås firas på Rådhusplatsen:

Firande 3: Österrike gick in i EM som det tredje lägst rankade laget. De lämnade som det tredje bästa, utan att förlora en enda match. Klart att det skulle firas:

Franska nerver: De franska nerverna satt förstås på Frankrike. Laget hade varit bäst i världen under våren, men när EM kom var formen som bortblåst. Man var först snubblande nära att åka ut redan i gruppspelet. Sedan blev det respass direkt i kvartsfinalen, mot England. Frankrike har således fortfarande aldrig tagit medalj i ett stor seniormästerskap.

Funktionär: Det handlar förstås om den planskötare som skulle visa Tysklands förbundskapten Steffi Jones att det gick alldeles utmärkt att spela EM-fotboll på Spartastadions något regnblöta gräsmatta…

Gamla meriter: Hade Carli Lloyd som till och med själv blev överraskad och närmast bedrövad (se klippet) när hon i januari vann Fifas pris som världens bästa spelare 2016. Sannolikt tyckte juryn att hennes insatser från 2015 var så bra så att de skulle räknas dubbelt…

Jobbigaste hjärnskakningar: De drabbade Lotta Schelin och Jennifer Falk, som båda missade stora delar av säsongen. Man håller ju tummarna för att få se båda återställda på planen igen nu till våren.

Konflikter: Det brann till mellan spelare och förbund på många håll under året. Några exempel är Danmark USA, Irland och Argentina, samt i viss mån även Brasilien. Även Sverige fick sin släng av sleven på hösten, när landslagsspelarna hotade med att bojkotta fotbollsgalan.

Längst gick de danska spelarna, som strejkade bort VM-kvalmatchen mot Sverige. Uefa var oväntat snälla i sin första dom för det tilltaget. Men domen är överklagad, så vi får se hur det slutar för danskorna.

Korsbandsskador: Som vanligt blev det en ganska lång lista över spelare som ådrog sig den jobbigaste av fotbollsskador. Bland annat fick vi tre korsbandsskador under EM-slutspelet. Här är ett urval av drabbade: Emilia Brodin (hette Appelqvist när hon skadade sig), Sofia Jakobsson, Johanna Rasmussen, Linda Hallin, Denise Sundberg, Amy Rodriguez, Julie Trustrup, Annica Svensson, Kim Little, Elena SadikuValentina Cernoia, Lisa Makas, Line S Jensen, Sarah Bergman och Johanna Rytting Kaneryd.

En extra tanke här skänker jag förstås till extremt otursförföljda Sadiku. Må trenden äntligen vända för henne under 2018.

Påväg hem till Malmö, lyssnar på min favoritmusik och tänker på vad jag har gått igenom dessa 4 senaste veckorna och mina tårar bara rinner ner. Först blev jag förstörd att mitt korsband slets av för 3e gången i samma knä. Tänkte på olika tankar som att min karriär är över, vad som skall hända hädanefter osv. Men sen hände det som inte fick hända, efter titthålsoperationen så fick jag en infektion. En infektion som var så allvarlig och aggressiv att jag bara ville ge upp, sova och inte vakna mer. En smärta jag aldrig upplevt innan. Tänker tillbaks och mina tårar rinner fortfarande ner, för utan er, mina vänner och familj. Så skulle jag ha gett upp och säkerligen inte suttit på det här tåget påväg hem. Ni gav mig styrka när jag inte orkade kämpa mer och såg till att jag inte var ensam. Ni grät med mig när jag hade som ondast, ni höll om mig när jag vred på mig av smärtan och ni fick mig att skratta även fast jag egentligen inte ville. Jag blev till och med matad när jag inte hade orken att äta själv. Jag har fått ett helt annat perspektiv på mitt liv. Är så tacksam att jag har 2 ben, trodde ett tag att de skulle amputera mitt ben. Är så tacksam för det mina skador har gett mig, den här styrkan att inte ge upp utan att kämpa fast det gör så jävla ont och sedan övervinna det. Att stå som en vinnare. Är så tacksam för mina fantastiska vänner, min älskade familj, underbara laget och Sveriges sjukvård. Är så tacksam för all kärlek jag får uppleva. Det är så sjukt att det man tycker är så viktigt blir så oviktigt när hälsan inte är bra. Tack till er alla som hört av sig till mig, stöttat mig och tagit hand om mig under mitt livs värsta upplevelse. Efter 7 operationer på SÖS och 3 veckor på sjukhuset så fick jag veta igår att mitt infektionsvärde låg på 7(under 5 är normalt) för 4 veckor sen låg den på över 300. Jag klarade det, vi klarade det, tillsammans! Nu väntar en lång resa tillbaks, men jag är inte orolig, allt kommer lösa sig, har ju trots allt världens bästa människor runt mig ❤️

A post shared by Elena Sadiku 🇸🇪|🇦🇱 (@elenasadiku93) on

Lönelyft: Fick de norska landslagsspelarna sedan herrlandslaget gått med på att dela jämnt med damerna. Även om det inte är direkt kopplat till lönefrågan, finns en koppling, och man minns ju gärna hur norska landslagsmannen Mats Möller Dahlie försvarade damfotbollen i somras:

Da jeg var 15 år gammel flyttet jeg til Manchester, hvor jeg spilte for Manchester United i tre år. Der møtte jeg en machokultur og en garbedrobekultur som var ny og uvant, og som har preget meg siden. «Don’t show you are cold» fikk jeg beskjed om på benken, iført shorts og T-skjorte i minusgrader. Det var bare ett eksempel på hvordan de ønsket å herde oss til å bli det de mente var «real men». Og mye av det var bra. Jeg trengte å bli herdet, for du kan ikke synes synd på deg selv hvis du skal lykkes i fotballen, og slik er jeg glad for at jeg gikk den veien jeg gikk. Men hvordan mange så på jenter og kvinner, det preger meg fortsatt i dag. Jeg tror mye er blitt annerledes i den tradisjonelle engelske fotballkulturen i løpet av de siste årene, for jeg ser mange tegn til at store klubber tar jenter og fotball på et helt annet alvor nå, men i den fotballkulturen jeg var en del av var kvinner og fotball en vits. Det ble bare latterliggjort. Det var en ekkel generell holdning til hva kvinner skulle være og skulle gjøre, som var totalt dominerende. Jeg vet ikke om de tenkte over det selv, sannsynligvis ikke, men det fikk meg til å tenke. For jeg vokste opp og spilte med jenter som nå er blitt Europas beste. Jeg vet nøyaktig hvor hardt de har jobbet, og det er hardere enn de fleste uansett kjønn. Derfor forakter jeg alle som ikke viser jentene respekt, som slenger dritt og skriver dritt i kommentarfeltene nærmest for moro skyld. Sammen med holdningene jeg møtte i England for en del år siden, er det en påminnelse om at likestillingen kanskje ikke er kommet langt likevel. Ja, jeg tror vi har kommet lenger i Norge, men hvis alle ser seg selv i speilet, så tror jeg mange av oss vil finne ut at de kan bedre. Jeg sier ikke at alle må se på, men jeg synes vi skal støtte jentene våre hundre prosent, og det starter med oss menn. Heia Norge og lykke til i EM!

A post shared by Mats Møller Dæhli (@matsdaehli95) on

Miss: Tre Gintraspelare kom ensamma med det tomma målet i hemmamötet med Barcelona i Champions League. Det visade sig dock vara svårare än man kan tänka sig att få in bollen…

Mål 1: Kristianstads belgiska forward Tine Schryvers är en av världens bästa frisparksskyttar. Det visade hon när Rosengård kom på besök:

Mål 2: Årets hårdaste nick kom från Schweiz Ana-Maria Crnogorcevic, ett mål som länge såg ut att skicka ut Frankrike ur EM:

Mål 3: Kristianstadsbacken Therese Ivarsson slog till med en cykelspark hemma mot LB07 i höstas:

Mål 4: Ada Stolsmo Hegerberg är i första hand en duktig straffområdesspelare. Men Lyons norska måldrottning kan även slå till från distans. Titta bara här:

Mål 5: Årets chipp stod Turbine Potsdams Tabea Kemme för. Det här målet i toppmötet med Freiburg är helt enkelt mästerligt:

Mål 6: Linköpings Marija Banusic hade en mycket bra vårsäsong. Hon inledde även hösten på ett lysande sätt. Bland annat genom att vrida in den här godbiten mot Kif Örebro:

Mål 7: Lyons Claire Lavogez tog det här inspelet från Pauline Bremer i steget, och skickade bollen rakt upp i krysset. Någon läckrare halvvolley sågs väl knappast under året?

Mål 8: Årets volley drog Frankfurts kanadensiska landslagsspelare Sophie Schmidt i väg mot Freiburg i våras:

Mål 9: Sam Kerr vräkte in mål under året, både för Sky Blue, Perth Glory och Australiens landslag. Flera av dem var högst sevärda, inte minste den här bicycletan:

Mål 10: Det gjorde förstås fler riktigt snygga mål under året. Från damallsvenskan har jag ett solomål från Tabitha Chawinga, två bomber från Emma Jansson och ett vänsterskott i krysset från Olivia Schough. Tyvärr är det inte så lätt att hitta de där målen. Damallsvenskan.tv borde vara bättre på att dela med sig av de godbitar som tillkommer i serien.

Mästarinnor: Årets stora vinnare var förstås Europamästarinnorna för landslags, Nederländerna och för klubblag, Lyon.

Medan Nederländerna tog klara segrar i alla sina matcher i EM behövde Lyon straffläggning, som avgjordes först i åttonde omgången innan PSG besegrades i Champions Leaguefinalen. Lyon vann för övrigt också franska ligan.

Här är ett gäng andra mästarinnor fast på nationell nivå: Linköping, Wolfsburg, LSK Kvinner, Fiorentina, Atletico Madrid, Portland Thorns, NTV Beleza och Melbourne City.

Nominering: Fifa gav ett gäng gamla storspelare i uppgift att ta fram världens tio bästa spelare. Det gick så där. De där storspelarna var nog bättre på planen än de har koll på modern fotboll.

Dessutom är Fifas pris till världens bästa spelare upplagt på ett sådant sätt att det är mer Jerringpriset än Bragdguldet, alltså mer popularitet än jury. Följden blev att Fifa i slutet av september presenterade en finaltrio där två av namnen gav priset ett löjets skimmer.

Carli Lloyd hade ju nämligen nämligen haft ett mycket svagt år. Och Deyna Castellanos har ännu inte några större meriter från seniorfotboll. Tack och lov vann ju till slut Lieke Martens.

Nya storlag: Juventus startade damlag i somras, och har omgående visat allvar i sin satsning. Klubben tappade inte en enda poäng under sitt premiärår.

Pappersstrul: Inträffade egentligen redan 2016, men offentliggjordes under årets allra första dagar. Det var PSG som hade använt en icke registrerad spelare mot Albi, och som tappade ledningen i den franska ligan på slarvet.

Paragrafrytteri: Svenska fotbollförbundets tävlingskommitté som förklarade att Vittsjö GIK inte fick spela hemma på IP i damallsvenskan om man inte ökade antalet sittplatser under tak från 640 till 800. Tack och lov löste Vittsjö saken.

Personligen är jag sådan att jag tycker att regler skall följas. Men ibland blir det bara löjligt. Och det här var i högsta grad ett sådant fall, dessutom var det ett fall där ingen skulle drabbas.

Publiklag: Portland Thorns drog återigen flest åskådare av alla lag i världen. Årets snitt hamnade på 17 653. Deras lägsta publiksiffra den här säsongen var 14 471, fler än det någonsin varit på en damallsvensk match. Faktum är att Portlands bottenrekord alla kategorier (drygt 9600 åskådare) också är högre än det damallsvenska publikrekordet.

Dessutom är Portland ett lag som tar ”herrpriser” för sina biljetter. Således är man det lag i världen som har överlägset störst publikintäkter. Många damfotbollsklubbar borde åka till Portland och kolla hur man bär sig åt för att upprätthålla intresset.

I Sverige vann återigen Eskilstuna United publikligan, den här gången med ett snitt på 1612 åskådare. Även Piteå och Rosengård kom upp på fyrsiffrigt publiksnitt. Totalt blev snittet i damallsvenska 809 åskådare, en knapp sänkning jämfört med 2016.

Räddning: Den stod Österrikes och Bayern Münchens Manuela Zinsberger för i EM, på Amandine Henry:s skott.

Spelarflykt: Under året drabbades damallsvenskan av en rekordstor brandskattning på toppspelare. Följande damallsvenska toppspelare presenterades som nyförvärv av utländska klubbar under kalenderåret 2017: Stina Blackstenius, Gaelle Enganamouit, Marta Vieira da Silva, Amanda Ilestedt, Lieke Martens, Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Jessica Samuelsson, Tabitha Chawinga, Claudia Neto, Jonna Andersson, Erin McLeod, Julia Spetsmark, Kristine Minde, Anita Asante och Ella Masar McLeod.

Visst har det även varit en viss inflyttning av toppspelare, bland annat i form av Anja Mittag, Caroline Seger, Kosovare Asllani och Simone Boye Sörensen. Men det hindrar inte att damallsvenskan i mycket snabb hastighet tappar mark internationellt sett. Och det finns inget som tyder på att trenden kommer att vända.

Skrällgäng 1: Österrike. Jag varnade för Österrike inför EM, men min varning gällde att de skulle ha en chans att ta sig vidare ur gruppspelet.

Men jag hade aldrig kunnat ana att de skulle lämna Nederländerna med bronsmedaljer efter att inte ha förlorat någon match i spel. Österrike charmade inte någon med publikfriande spel. De gjorde det med fantastisk organisation och ett makalöst uppoffrande arbete. Dessutom hade de en av EM:s allra bästa målvakter i Manuela Zinsberger – hon släppte bara in ett mål på 510 minuters spel. Fantastiskt bra gjort.

Österrike vann sin grupp efter seger mot Schweiz, kryss mot Frankrike och seger mot Island. Sedan vann man på straffar mot Spanien i kvarten, innan man åkte ut i semifinal på straffar mot Danmark. I semifinalen missade Österrike dessutom en straff under ordinarie tid:

Skrällgäng 2: Är förstås nämnda Danmark. Framför allt var det en jätteskräll att laget trots tidigt underläge mot Tyskland lyckades vända och vinna EM-kvartsfinalen med 2–1. De senaste 20 årens europeiska dominanter var besegrade och utslagna.

Danmark tog sig sedan till final, där man som bekant föll mot Nederländerna i det som kan ha varit årets allra bästa fotbollsmatch.

Skrällgäng 3: På svensk mark var helt klart Assi från Kalix årets skrällag. De var med i kampen om en damallsvensk plats ända in i slutomgångarna i elitettan.

Skrällgäng 4: Island. Laget gjorde ett ok EM-slutspel, men blev ändå poänglöst. Utdelningen kom i efterhand. För i VM-kvalet skällde man till rejält och slog Tyskland på bortaplan med 3–2. Då blev isländskorna så här glada:

Skyttedrottningar: Englands Jodie Taylor blev årets stora skyttedrottning. Hon vann ju skytteligan i EM närmast före Nederländernas Vivianne Miedema.

Fast många skulle kanske ändå säga att Miedema var årets målskytt i Europa. Hon vann ju nämligen också skytteligan i Champions League tillsammans med Zsanett Jakabfi, Wolfsburg. Båda gjorde åtta mål.

Kollar vi liga för liga vann ju Tabitha Chawinga skytteligan i damallsvenskan på fantastiska 26 mål. Resultatet är extra stor eftersom hon gjorde det för ett lag som åkte ur, Kvarnsveden. I elitettan vann Växjös Anna Anvegård på 33 mål.

I Frankrike delade Lyonduon Ada Stolsmo Hegerberg och Eugenie Le Sommer på skyttligasegern med 20 mål vardera. Frankfurts Mandy Islacker var bästa målskytt i Frauen-Bundesliga för andra året i rad. Den här gången på 19 mål. I NWSL vann Sam Kerr på rekordnoteringen 17 mål.

Höstens skyttedrottning var tveklöst Ada Stolsmo Hegerberg. Norskan gjorde 31 mål på 16 matcher för Lyon. Sannolikt har hon redan avgjort skytteligan i Champions League, trots att hon bara spelat fyra matcher där. På dem har hon dock gjort 13 mål, vilket blir svårt att toppa. Turneringsrekordet ligger på 14. En notering Hegerberg har bra chanser att slå.

Snällaste: Jonna Andersson, som tog sig till landslaget som back utan att dra på sig en enda varning under hela karriären. Mot Rosengård på senhösten sprack dock sviten. Där drog Andersson på sig ett rätt billigt gult kort i en duell med Anja Mittag.

Sparkade tränare: Jack Majgaard Jensen tvingades lämna Rosengård under hösten och när Kif Örebro i princip redan var klart för nedflyttning fick Martin Skogman byta arbetsuppgifter. Tvärtom var det i elitettan, där Växjös Pierre Persson fick gå när laget i praktiken var klart för uppflyttning.

Efter säsongen tvingades även mästartränaren Kim Björkegren lämna sitt jobb. Även Stefan Rehn fick tacka för sig i Göteborg.

På landslagsnivå var det ett tungt år för franska förbundskaptener. Både Oliver Echouafni och Bruno Bini (som ledde Kina) tvingades söka nya jobb. Även Brasiliens Emily Lima fick lämna jobbet. Det tyngsta fallet drabbade ju ändå Englands Mark Sampson. Se ovan.

Spridning bland segrarna: Konkurrensen inom damfotbollen blir allt större. Det märks på spridningen av segrare i årets större turneringar. Den blev så här:

EM: Nederländerna
She Believes Cup: Frankrike
Algarve cup: Spanien
Tournament of Nations: Australien
Cypern cup: Schweiz
Ostasiatiska mästerskapen: Nordkorea

Ingen av stormakterna den senaste tioårsperioden; USA, Tyskland och Japan lyckades alltså ta någon titel under 2017.

Svenska bakslag 1: FC Rosengård blev avklätt av Barcelona i vårens kvartsfinal i Champions League. Det spanska laget vann med totalt 3–0.

Svenska bakslag 2: FC Rosengård blev avklätt av Chelsea i höstens åttondelsfinal i Champions League. Det engelska laget vann med totalt 4–0.

Svenska cupmästarinnor: Blev FC Rosengård för andra året i rad. Cupmästarinnor i andra länder blev bland annat Wolfsburg, Lyon, Manchester City och Avaldsnes.

Svenska mästarinnor: Linköpings FC försvarade sitt guld. Man var inte lika svårslagna och suveräna som 2016. Men LFC vann ändå med nio poängs marginal till slut, vilket förstås är väldigt starkt.

Det fanns även svenska spelare som blev mästarinnor utanför Sveriges gränser, nämligen: Caroline Seger både i Frankrike och i Champions League, Nilla Fischer i Tyskland, Stephanie Öhrström i Italien och Julia Molin på Cypern.

Tack och adjö: I år har bland annat följande spelare tackat för sig: Sofia Lundgren, Lina Nilsson, Carola Söberg och Christie Rampone. Tack.

Tårar: 22-åriga Ada Stolsmo Hegerberg grät sig först ur EM, sedan också ur det norska landslaget.

Tårta: Den bakades i Skottland och var en hyllning till Eskilstuna United.

Utspel: Var många, och ett stort antal levererades från Malmö och frispråkige Jack Majgaard Jensen. Han började i mars med att hårt kritisera svensk talangutveckling samt matchningen av landslaget i Algarve cup. I april var han kritisk mot hur Pia Sundhage matchade skadade Lotta Schelin. Och i september vände han sig mot domarnivån i damallsvenskan.

Det var en genomgång av lite av varje. Jag har garanterat missat en hel del godbitare. Kom gärna med tips om höjdpunkter eller bottennapp från året som gått. Och ni: Gott nytt 2018!

Drömlott för Linköping – men nit för Rosengård

Alldeles nyss lottades 16 lag från elva olika länder in i Champions Leagues åttondelsfinaler. Utfallet blev så här:

Sparta Prag–Linköping
Gintra–Barcelona
Chelsea–Rosengård
LSK–Manchester City
Brescia–Montpellier
BIIK Kazygurt–Lyon
Fiorentina–Wolfsburg
Stjarnan–Slavia Prag

Lagen som står först inleder med hemmamatch 8/9 november. Returerna spelas 15/16 november.

Sveriges båda representanter börjar alltså borta. Rosengård ställs mot engelska svensklaget Chelsea med Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson. Tillsammans med Montpellier var det tuffast möjliga lottning för Malmöklubben. Med tanke på nuvarande form håller jag Chelsea som ganska klara favoriter i det dubbelmötet. Såg 65–35 i engelsk favör.

Svenskmöte blir det också mellan Fiorentina och Wolfsburg, där självklart tyskorna är megafavoriter. Noterbart i övrigt att isländska Stjarnan i Slavia Prag fick en lottning som gör det fullt möjligt för laget att ta sig vidare till vårens kvartsfinal.

För Linköping var de båda lagen från Prag de drömlotter som fanns att tillgå. Den tjeckiska huvudstaden är för övrigt första stad någonsin att få med två lag till åttondelsfinal. Och visst hade de svenska mästarinnorna flyt. Sparta är det sämsta laget av de åtta seedade. Här ser jag LFC som storfavoriter, det är minst 90–10 i svensk favör.

Apropå Linköping såg jag sent i går kväll Kristine Minde:s segermål mot Kristianstad. Norskan är en av damallsvenskans allra nyttigaste spelare. Hon är sällan glimrande, men alltid stabil. Dessutom har hon en fantastisk förmåga att göra viktiga mål.

Nu i höst har Minde gjort 1–0-målet i fem av lagets sju senaste matcher i damallsvenskan och Champions League. Otroligt imponerande.

Dessutom är ju Minde mer allround än de flesta andra spelare. Jag vet inte hur hon är som målvakt, men alla andra positioner löser hon klockrent.

Jag blir inte förvånad om hon gör ytterligare några viktiga mål den här hösten. Fast i damallsvenskan är det ju inte ens säkert att LFC behöver göra några fler mål.

För sett till vad som Rosengård visade upp på Valhalla i går känns det långt ifrån säkert att Malmölaget tar full poäng i de sista tre omgångarna. För efter målkalasen mot Djurgården och Cluj var det trubbiga och statiska Rosengård tillbaka igen.

Jag trodde möjligen att Anja Mittag skulle lyfta självförtroendet av att dels göra ledningsmålet mot Djurgården, dels visa vägen mot Cluj. Men inte ens det där 50:e Champions Leaguemålet verkar ha fått tyskan att lyfta på huvudet.

För mot Göteborg såg hon allt annat än självsäker ut. Hon stod för ett par riktigt grova missar i den andra halvleken, bland annat lyckades hon vid ett par tillfällen att skjuta över såväl målet som det fångstnät som finns bakom. Bland annat inträffade det vid en frispark från ett väldigt bra läge.

* I dag har landslagstruppen samlats i Göteborg inför fredagens VM-kvalmöte med Danmark. Dagens nyhet är att Sofia Jakobsson ansluter till samlingen för att träna med laget.

Jakobsson startade igen, och spelade 86 minuter i gårdagens 1–0-seger för Montpellier. Någon som är bättre utbildad inom rehabilitering efter knäskador än jag får gärna säga till om jag är helt ute och reser. Men visst känns det väl som fullständig idioti att Jakobsson direkt efter sin långa skadefrånvaro för korsbandsskada har spelat 45, 85 respektive 86 minuter inom åtta dagar?

Noterbart att Stina Blackstenius däremot fick inleda på bänken. Hon byttes in i 53:e minuten. Det blev dock inga svenskmål i den franska ligan i helgen. Däremot blev vann båda svensklagen PSG och Montpellier sina matcher med 1–0.

* Det tyska svenskmötet mellan Wolfsburg och Turbine Potsdam slutade 2–2 efter att lagen bjudit varandra på varsitt mål. Amanda Ilestedt utmärkte sig med en spektakulär brytning i den andra halvleken, och Nilla Fischer slog den öppnande passningen som ledde till 2–1-målet. Höjdpunkter finns här.

Utöver höjdpunkterna hann jag se några få minuter i matchupptakten innan jag stack till Göteborg i går. Uppfattade jag kommentatorn rätt hade Zsanett Jakabfi tackat nej till att vara med i Ungerns landslag den kommande samlingen. Stämmer det blir motståndet i Borås nästa tisdag ännu mer överkomligt. Jag har försökt hitta den ungerska truppen till Sverigematchen, men inte lyckats.

* Så till USA där det såg ut så här när Portland Thorns kom hem till Portland:

Spelmässigt var alltså inte finalen någon höjdare. Även publiksiffran på 8124 var en liten besvikelse. Den amerikanska ligan ligger annars flera klasser före de europeiska när det gäller publikintresset.

Snittet i grundserien blev 5083 åskådare. Flest hade förstås Portland Thorns med 17 653. Deras lägsta publiksiffra den här säsongen var 14 471, fler än det någonsin varit på en damallsvensk match. Faktum är att Portlands bottenrekord alla kategorier (drygt 9600 åskådare) också är högre än det damallsvenska publikrekordet.

Sämst publiksnitt i år i NWSL hade FC Kansas City med 1 788. Det är det bara Eskilstuna United som slår i damallsvenskan.

Apropå NWSL blev Christine Sinclair första spelare att vinna fyra proffstitlar i USA. Hon vann WPS 2010 med FC Gold Pride och 2011 med Western New York Flash. Nu har hon vunnit NWSL två gånger med Portland. Hon har dessutom 4–0 i ligafinaler.