Pressen vilar tungt på Rosengårds axlar

I helgen spelas den 18:e omgången av damallsvenskan. Avgörandets stund närmar sig med stormsteg, och fyra lag är fortfarande med i guldstriden.

Piteå och Rosengård som har guldet i egna händer. Om något av de båda lagen vinner alla sina fem återstående matcher vinner det också serien.

Troligen gäller även att tvåan Göteborg tar guld om man vinner sina fem avslutande matcher, men det är inte helt säkert. För Piteå måste också tappa poäng i någon match för att Göteborg skall kunna bli mästarinnor.

Kommer ni ihåg den 9 april då det var upptaktsträff för damallsvenskan. Då fick FC Rosengård hela 64,3 procent av guldtipsen. Varken Piteå eller Kristianstad fick några tips, medan Göteborg nådde 7,1 procent.

Kvar i guldracet när det börjar närma sig upploppsrakan är alltså den gigantiska favoriten, en outsider och två riktiga uppstickare. Pressen låg på Rosengård från start, och den har inte minskat. Tränare Jonas Eidevall har själv sagt att han tycker att det egna laget är seriens bästa. Till slut kan det fortfarande bli så att han, och alla vi som tippade Rosengård som guldmedaljörer får rätt.

Men hittills har inte Rosengård motsvarat förväntningarna. Faktum är att Malmöklubben ännu så länge inte har toppat damallsvenskan efter någon av de hittills spelade 17 omgångarna.

Totalt har man varit i serieledning i sex dagar. Det handlar om tre dagar i slutet av april och en dag i maj, då beroende på att man spelade före Piteå i den tredje och den fjärde omgången. Man ledde även serien två dagar i augusti, då beroende det att man spelade före Göteborg i 15:e omgången.

Men när alla lag har spelat lika många matcher har alltså inte Rosengård någon gång legat i toppen av tabellen. Hittills.

Samtidigt som Rosengård fortfarande har guldet i egna händer, har man även det klart tuffast spelschemat av de fyra guldkandidaterna. Utöver att man varvar damallsvenskan med Champions League skall Rosengård möta alla de tre huvudkonkurrenterna. Dessutom har man kvar att spela mot mardrömsmotståndaren Hammarby, som man har tre raka förluster mot, samt Vittsjö som man inte tagit full poäng mot sedan 2014.

Sett till de senaste matcherna tycker jag att det ser ut som att Rosengård känner pressen lite för mycket. Senast föll man tillbaka i fjolårshöstens synder, där man gång på gång tappade fokus, och började skrika över ofördelaktiga domslut.

I Linköping drog Rosengård på sig tre eller fyra varningar till följd av gnäll på domaren. Det är väldigt långt ifrån godkänt. För Sanne Troelsgaard och Nathalie Björn ledde det dessutom till röda kort och avstängningar. Så vinner man inga serier.

Sanne Troelsgaard

I de kommande matcherna ligger stort ansvar på tränare Eidevall och på rutinerade lagkaptenen Caroline Seger att få laget att fokusera på rätt saker – alltså att göra mål och vinna matcher.

Varken Eidevall eller Seger föregick dock med gott exempel i Linköping. Båda visade lite väl tydligt vad de tyckte om domare Sara Persson, något som kan ha bidragit till både förlusten och de röda korten. Seger hade exempelvis en lång och hetsig diskussion med Persson bara minuten innan LFC:s segermål.

Sara Persson och Pernille Harder

Och möjligen fick även Seger ett gult kort för snack på slutet. Det kan dock ha varit för en sen tackling som domare Persson håvade fram ostskivan. Därav tre eller fyra gula kort senast. De där korten kan bli avgörande även den här helgen. För varken Troelsgaard eller Björn får ju spela i söndagens glödheta Skånederby mot Kristianstad.

Det är en match som KDFF måste vinna om man skall ha kvar chansen att höja kronprinsessan Victorias pokal om några veckor. Det kanske inte är en absolut måstematch för Rosengård, men nästan. För i och med förlusten senast börjar marginalerna försvinna för seriefavoriten.

Det finns alltså förutsättningar för en riktig nagelbitare på Malmö IP på söndag 14.00. Noterbart är att KDFF inför förra hösten inte hade vunnit mot Rosengård (eller Malmöklubbens föregångare) i damallsvenskan. Nu har Kristianstad två raka segrar, men ingen av dem har varit i Malmö.

Det är för övrigt inte bara på spelare och ledares humör som man märker att avgörandet närmar sig. Senast var det en del både gummiarmar och -ben hos spelare i topplagen.

Landslagsmålvakten Zecira Musovic släppte ju exempelvis in ett mål (1–1) senast som hon skall rädda 999 gånger av 1000. Och i Göteborg bjöd Filippa Curmark in Vittsjö i matchen genom ett anmärkningsvärt självmål.

Filippa Curmark

Det faktum att väldigt få av de spelare och ledare som är inblandade i guldstriden faktiskt har varit med och vunnit SM-guld gör det hela ännu mer intressant. Det blir väldigt spännande att se vilka som klarar av att hantera pressen bäst.

Rosengård–Kristianstad på söndag är alltså omgångens riktiga toppmatch. För serieledande Piteå väntar bortamöte med Djurgården klockan 15.00 på söndag. Piteå spelar alltså sist av de fyra guldkandidaterna, något som kan innebära extra press.

Jag håller Piteå som favoriter på stadion, men höjer ett varningens finger för ett Djurgården som har tagit nio poäng på de fyra senaste omgångarna.

Först ut i guldstriden är Göteborg. De skall också till Stockholm, men för att möta Hammarby. Den matchen spelas lördag klockan 15.00. Göteborg är förstås klar favorit, inte minst eftersom man värvade Hammarbys kanske bästa spelare, Julia Zigiotti Olme, i somras.

Men samtidigt bör man vara medveten om att Göteborg inte har trivts mot Hammarby de senaste säsongerna. Bajen vände 0–1 till 3–1-seger på Valhalla i våras. Och Göteborg har bara en seger mot Hammarby på de fem senaste mötena.

På söndag är det även ett andra Skånederby. LB07 gästar Vittsjö i det som är sista chansen för Malmölaget. Vid förlust talar allt för att man får börja om i elitettan nästa år. Vid seger lever hoppet om räddat kontrakt vidare.

Apropå elitettan är det i helgen inga inbördes matcher mellan de fyra lag som gör upp om de allsvenska platserna. Dock har trean Lidköping en svår bortamatch i Kalix.

Utanför Sveriges gränser är förstås lördagskvällens final i amerikanska NWSL helgens stora begivenhet. 22.30 svensk tid tar regerande mästarinnorna Portland Thorns emot årets seriesuveräner North Carolina Courage. Matchen går att se på NWSL:s officiella hemsida.

Det är en repris på fjolårets final, där Portland vann lite lätt turligt. Jag håller North Carolina som favoriter, trots att de har bortaplan och trots att de har tre dagars kortare vila. North Carolina har en fantastisk fart i sitt anfallsspel, något jag tror kommer att bli avgörande. Portland har också sin styrka i offensiven, men deras anfallsspel bygger mer på finess.

Om ni har möjlighet att se matchen rekommenderar jag att ni tar chansen. Det kan bli en sevärd historia. En gissning är att det inte kommer att bli så mycket mittfältsspel.

I Frankrike är det måstematch för Montpellier redan i fjärde omgången. På söndag 15.00 tar svensklaget emot ett annat svensklag, PSG. Montpellier måste verkligen vinna för att ha kvar rimliga chanser att sluta topp två i årets liga.

Apropå PSG blev det i dag helt klart att Hanna Glas skrivit på ett tvåårskontrakt med klubben, samt att hon kommer att spela med tröja nummer 2.

I Tyskland är det full omgång på söndag. På DFB-tv visas spännande matchen Essen–Wolfsburg, den har avspark 15.00 på söndag. Noterbart är att det bara var just Wolfsburgs Nilla Fischer av svenskorna som spelade premiäromgången i Frauen-Bundesliga.

I England är det ligaomgång på söndag. Det är dock inga riktiga toppmöten den här gången. Serieledande Arsenal spelar hemma mot West Ham i en match jag hoppas att Jessica Samuelsson får vila ifrån. Hon har ju redan spelat två 90-minutersmatcher den senaste veckan.

Slutligen drog ligan i Italien i gång under fredagskvällen. Stephanie Öhrström vaktade Fiorentinas mål när man vann med klara 6–1 mot Atalanta.

Övriga matcher i premiäromgången spelas under lördagen (fyra) och söndagen (en).

Piteå tycks inte gilla Skåne

Damallsvenskan har nu tagit en liten landslagspaus. Och lagom till den har vi fått ett nytt ledarlag. Nu är det plötsligt Göteborg som alla jagar, samma Göteborg som efter sex omgångar låg på sjunde plats, elva poäng bakom Piteå.

Sedan dess har Göteborg tagit 24 poäng av 27 möjliga och leder nu tabellen med en poängs marginal till Piteå och Rosengård. Det svänger verkligen om vår högsta serie.

För Piteå verkar Skåne vara ett rött skynke. På sju matcher mot skånskt motstånd har norrbottningarna förlorat fem och bara vunnit två – de båda mot LB07. I går blev det 1–0-förlust hemma mot Kristianstad i en match som jag följde lite halvt okoncentrerat. Den bild jag fick var att det var rätt dålig spelkvalitet för att vara ett toppmöte.

Kanske kan det vara Piteås lycka att man bara har en Skånematch kvar, bortamötet med Rosengård i näst sista omgången? För mot lagen utanför Skåne har Piteå fortsatt full poäng.

Tittar man på tabelltoppen efter 15 omgångar är det faktiskt fortsatt fem lag som har chansen att ta hem guldet. Men för både Kristianstad och Linköping krävs det nog full poäng i de sju återstående matcherna om det skall bära hela vägen.

Om vi istället låter blicken vandra ner mot bottenstriden har det skapats en liten lucka mellan lagen under och över nedflyttningsstrecket.

Den här helgen vann ju både Djurgården och Växjö, vilket innebär att LB07 hamnat i ett prekärt läge. Malmölaget är nu 3,5 poäng efter Djurgården och 4,5 efter Hammarby, som båda dessutom har en match mindre spelad.

Det skall dock återigen konstateras att LB har mött fyra av de fem topplagen i höstupptakten, vilket gör att de har det klart ”lättaste” programmet av alla de lag som är mer eller mindre inblandade i nedflyttningsstriden. Både Djurgården och Hammarby har ju exempelvis redan mött Kalmar två gånger, medan LB har kvar ett möte med tabelljumbon.

En reflektion över de senaste årens bottenstrider är ju att det sedan 2015 är flera väldigt bra lag som har åkt ur. Det känns tråkigt att ett lag skall behöva följa Kalmar ner i elitettan. Precis som att det var tråkigt att Kvarnsveden och Örebro flyttades ner i fjol.

Som läget är nu i svensk damfotboll tycker jag gott att det finns plats för 14 lag i damallsvenskan. Kanske till och med för 16.

Nackdelen med en utökad serie är att det blir fler matcher och därmed både dyrare resekostnader och ett tuffare spelschema. Men totalt sett tycker jag att en utökning skulle vara något positivt, då det skulle öka antalet svenska spelare som får chansen att spela på högsta nivå. Det skulle också öka antalet orter/regioner med elitfotboll, vilket skulle locka fler unga tjejer till sporten.

Jag tycker att debatten om en utökning av damallsvenskan borde vara högaktuell, men jag hör och ser väldigt lite synpunkter i frågan.

Apropå damallsvenskan läste jag på bloggen Hattrick att det är problem med handläggningstider på Migrationsverket som gör att alla sommarens nyförvärv inte har kommit i spel ännu.

Det här är något jag funderat över några gånger. För jag har noterat att dambasketlag ofta har liknande problem med amerikanska nyförvärv. Däremot har jag knappt någonsin hört om några herrfotbolls- eller herrbasketlag där långväga nyförvärv fått vänta veckor på att bli spelklara. Någon som vet hur det kommer sig?

I dag samlas landslaget i Göteborg för de avgörande matcherna i VM-kvalgruppen. Jag noterade att P4 Kronobergs fotbollsexpert Hanna Höckert tycker att Växjös Nellie Karlsson borde ha varit med i Göteborg. Höckert verkar till och med se Karlsson som Sveriges för tillfället bästa försvarsspelare.

Det lilla jag har sett Nellie Karlsson kanske jag inte höjer henne så högt till skyarna, men visst har Växjöbacken potential. Och hon visade fina kvaliteter när hon gjorde 1–1-målet mot Vittsjö i går.

Det var inte bara i toppen av damallsvenskan som det tajtade till sig i helgen. Även i elitettan minskade avstånden i toppen. Ett hattrick av nya tyskan Sonja Giraud gjorde att Kvarnsveden vann sin första match på länge, och återigen knappade in på topptrion.

För inget av de tre topplagen vann. Lidköping kryssade mot Västerås BK30 och Kungsbacka mot Assi. Och Kif Örebro kammade noll i ”derbyt” mot Mallbacken. Värmländskornas 2–0-seger innebär att det för tillfället är Lidköping och Kungsbacka som ligger på damallsvensk plats.

I botten tog Uppsala en blytung trepoängare hemma mot Ljusdal. Den innebär att Uppsala i nuläget har lämnat den akuta nedflyttningsstriden.

Det om de båda inhemska toppserierna. I USA:s NWSL är nu 3,5 slutspelslag klara. North Carolina, Seattle och Portland har som bekant 100-procentigt säkrat sina platser.

Och genom söndagens 3–1-seger borta mot Orlando är nu även Chicago Red Stars väldigt nära att knipa den fjärde och sista platsen. Laget behöver två poäng på de två omgångar som återstår, och det troliga är att platsen säkras i nästa omgång, då man har hemmamatch mot tabelljumbon Sky Blue.

För Marta och Orlando innebar förlusten däremot att det är 100-procentigt klart att slutspelståget har gått.

Stor matchvinnare för Chicago i söndagens nyckelmatch var Australiens Sam Kerr, som gjorde två av målen och spelade fram till det tredje.

Kerr vann skytteligan i NWSL i fjol på 17 mål. Med två omgångar kvar av årets serie leder hon på 14, två före Lynn Williams och tre före Lindsey Horan.

Ingen har vunnit NWSL:s skytteliga mer än en gång, vilket ger Kerr en bra chans att bli historisk. Och det är ingen tvekan om att australiskan för tillfället är en av världens bästa spelare. Kanske till med med den allra bästa, som Rainer tyckte i bloggen Hattrick.

När den franska ligan drog i gång i helgen kopplade en annan pålitlig målskytt direkt ett litet grepp om skytteligan. Norska Ada Hegerberg gjorde nämligen två av Lyons mål i 8–0-segern mot Lille. Omgångens andra tvåmålsskytt var lagkompisen Amel Majri.

Det blev inga svenskmål i premiärrundan, även om Stina Blackstenius hade en boll inne. Vadstenaprodukten var dock avvinkad för offside. Ett svenskt assist blev det dock, för Montpellier segermål i 1–0-vinsten mot Dijon gjordes av Anouk Dekker, framnickad av Linda Sembrant.

Vittsjöförvärvet Linda Sällström fick en kanonstart på sin tid i Paris FC. Redan i tionde minuten gjorde hon sitt första ligamål. Hon stod även för det inspel som en Guingampback slog i eget mål till 2–0. Sett till klippet med höjdpunkter var Sällström planens gigant.

Det var helgens klubbfotboll i sammandrag. Kommande inlägg är det förstås fokus på VM-kval. Vårt svenska landslag håller just nu på att träna i Göteborg.

I den landslagsturnering som har pågått i en dryg vecka, Asiatiska spelen, är det nu bara fyra lag kvar. Tisdagens semifinaler spelas mellan Sydkorea–Japan och Kina–Taiwan. Här är ett klipp från Kinas kvartsfinal, där man vann med 5–0 mot Thailand. Spelskickliga PSG-förvärvet Wang Shuang gjorde tre mål:

Landslagstankar, vändningar och LFC:s nya forwards

Nina Jakobsson

På tisdag skall Peter Gerhardsson presentera sin trupp till de båda avgörande matcherna i VM-kvalet. I dag var sista chansen för de damallsvenska spelarna att visa att de skall vara med.

I söndags satt jag bredvid Gerhardsson på Valhalla. Utan att vi egentligen pratade om henne fick jag en känsla av att Nina Jakobsson hade en chans att komma med. Hon känns som en bra backup till Fridolina Rolfö.

Jakobsson har varit väldigt bra hela säsongen, och hennes formkurva fortsätter att peka uppåt. I dagens seriefinal var hon inblandad i det mesta Piteå skapade framåt.

Jag pratade däremot en lite med Gerhardsson om Jessica Samuelsson. I helgen har Arsenalbacken gjort en efterlängtad comeback med några minuters inhopp i en träningsmatch.

Kul för Samuelsson, men det rimliga är ju att comebacken kommer för sent för att hon skall vara aktuell för den kommande landslagstruppen.

Annars är ju både det troliga och rimliga att Gerhardsson satsar på de spelare som han använt tidigare i kvalet. Det som blir lite intressant är att se vem som blir tredjemålvakt bakom Hedvig Lindahl och Zecira Musovic. Senast var det Jennifer Falk, men hon har ju inte fått spela så jättemycket i Göteborg på sistone.

Falk stod i dagens seriefinal. De tre sista målen var hon chanslös på. Det första såg ganska ”lätt” ut vid en första anblick. Men efter att ha sett det några gånger tror jag kanske att det tar på en försvarare och ändrar riktning. Fast säker är jag inte.

Efter dagens seriefinal funderade jag lite över hur vanligt i årets damallsvenska det är att lag vänder underlägen till seger. Vid en snabb genomgång noterades att hälften av lagen i serien har vänt underlägen till seger.

Piteå är värst, de har vunnit tre matcher där de legat under. Vittsjö och Göteborg har vänt två underlägen medan Hammarby, Kristianstad och Djurgården har vänt var sitt.

Av de tio vändningarna har tre varit från tvåmålsunderlägen. Utöver Piteås i dag är det Vittsjö som reste sig mot Linköping samt Göteborg som vände mot Växjö.

Lag som klarar av att vända underlägen visar på mental styrka. Att Piteå visat både sig själva och sina motståndare att man vid tre tillfällen klarat av att vända underlägen till seger stärker förstås lagets aktier i den damallsvenska slutspurten.

Faktum är att kollar vi de tre topplagen har Piteå och Göteborg kommit i underläge i sex matcher vardera hittills i år, medan Rosengård bara hamnat i underläge fem gånger.

Ändå har Rosengård sämst facit i de här matcherna. De har bara tagit två poäng på de där fem matcherna, ingen gång har de alltså lyckats vända till seger. Piteå har tagit nio poäng från underläge och Göteborg sex.

Eskilstuna har inte vänt några underlägen till segrar. Men laget har tagit poäng från tvåmålsunderläge och i dag kändes det säkert lite som en vändning. Kristianstad hade ju nämligen straff i början av den andra halvleken.

Sannolikt höll halva damallsvenskan sina tummar för Kristianstadsseger, men Emelie Lundberg räddade Rita Chikwelu:s straff. Och i slutminuterna tryckte Hanna Glas in det mål som tar sörmlänningarna över nedflyttningsstrecket.

Nu är det i stället LB07 som är nere på nedflyttningsplats. Man föll i dagens Malmöderby med 3–0 mot Rosengård. LB har dock inlett hösten med att möta de båda topplagen Piteå och Rosengård.

LB:s inbördes möten med övriga lag på den nedre halvan kommer i de sju sista omgångarna. Det är där laget måste visa klass.

I övrigt i dag har vi fått klart med två kvartsfinalpar i U20-VM. I grupp B vann England före Nordkorea. I paus ledde Mexiko med 1–0 mot England, men engelskorna vände och vann med hela 6–1. Englands sista mål är ett av de konstigaste man sett. Det gjorde Lauren Hemp med höften.

Nordkorea avgjorde sin match mot Brasilien på övertid. Just innan hade brasilianskorna ett ribbskott. Nordkorea tog sig alltså vidare med ett nödrop.

I grupp A säkrade Frankrike gruppsegern via 4–0-seger mot redan slutspelsklara Nederländerna. Hos fransyskorna var Annahita Zamanian bänkad. Hennes ersättare Amelie Delabre gjorde tre mål.

U20-VM är för övrigt en stor framgång för Europa. Fyra av fem europeiska lag är redan klara för kvartsfinal, och i morgon kan även Spanien säkra en slutspelsplats. Deras avgörande match mot USA sänds på Eurosport 2 klockan 13.30. 16.30 visas även mötet mellan Tyskland och Haiti. Tyskorna har ju dock redan säkrat sin kvartsfinalplats.

De båda kvartsfinaler som är klara är England–Nederländerna och Frankrike–Nordkorea.

Det kan bli så att bara europeiska och asiatiska lag tar sig vidare. Två kontintenter som tappat rejält de senaste tio åren är Afrika och Sydamerika. I Afrika finns inga ungdomsmästerskap på flicksidan. De lag som kvalat in till U20-VM har spelat en kvalturnering, men den innehöll ingen final.

Sydamerika har ungdomsmästerskap, men det är ändå synd att säga att de sydamerikanska nationerna satsar på sina damlag. Utöver Brasilien är det få A-landslag som spelar landskamper mellan mästerskapen.

Ett världsdelsförbund som kan bli utan kvartsfinalplatser trots att man satsar stort är Concacaf, alltså Nord- och Mellanamerika. Där spelas det F15-mästerskap sedan 2014. Det tredje är i gång just nu, i morgon är det final mellan USA och Mexiko. Utöver världsdelsförbundets egna lag har Portugal och Nordirland varit med.

Slutligen hade jag trott att det skulle presenteras ett gäng damallsvenska nyförvärv under dagen. Och till slut kom det några. Först meddelade Linköping att man till slut hittat två nya forwards i engelsk-walesiska Emma Jones från Oregon State University och kanadensiska Marie-Yasmine Alidou d’Anjou från Olympique Marseille.

Jag har inte sett någon av dem, och kan inte bedöma deras kvalitet. Jag noterar dock att Alidou d’Anjou gjorde tre mål på 16 matcher (11 från start) i D1 Feminine den senaste säsongen.

Däremot är inte danska Dajan Hashemi klar för LFC ännu. Men enligt LFC:s hemsida omfattas hon inte av transferfönstret, utan man har augusti månad på sig att göra klart med henne.

I övrigt i dag har Hammarby meddelat att man hann rekrytera amerikanska Lauren Kaskie från Chicago Red Stars innan fönstret stängde.

Årets sista besök på Valhalla

Göteborg tackar fansen

I eftermiddags tog jag en sväng till Valhalla IP. Där fick jag se den sista matchen Göteborg FC spelar på den arenan för i år.

Resten av lagets hemmamatcher i damallsvenskan kommer man att spela på stora Ullevi, vilket innebär att Göteborg blir ett gräslag i höst. Frågan är om det är positivt eller negativt för laget i den guldstrid som man i högsta grad blandat sig i. Den frågan låter jag hänga i luften. Jag ställde den faktiskt inte till någon av dem jag pratade med efter Göteborgs 3–1-seger mot Eskilstuna.

I går läste jag i GP att Göteborgsfotbollen inte har gjort en så dålig vårsäsong på hela 2000-talet. Fast i går verkade Göteborgsfotbollen bara handla om män. Jag vet inte vad som hände under natten, men i dag inkluderas även damerna. I dag läste jag i samma tidning att ”Kopparbergs/Göteborg FC är Göteborgsfotbollens hopp om ett SM-tecken 2018.”

Så är det. Faktum är att Göteborg FC aldrig har legat bättre till halvvägs in i damallsvenskan än de gör i år. När laget kom tvåa 2012 hade man exempelvis hela nio poäng upp till serieledning efter elva omgångar. I år är som bekant avståndet bara två poäng. Dessutom har man värvat några spännande spelare i sommar.

Det fanns alltså anledning till stor nyfikenhet inför mötet mellan lagen på näst första och näst sista plats i tabellen.

Under den första halvleken märktes det inte speciellt mycket att det skiljde nio placeringar och tio poäng mellan lagen. Även om jag tyckte att det märktes att Göteborg hade lite större potential, och även lite bättre målchanser, så stod Eskilstuna upp väldigt bra.

Gästerna hade några fina kontringar, och jag tycker att det mållösa halvtidsresultatet var helt i sin ordning.

Men direkt från start i den andra halvleken skruvade Göteborg upp tempot. Och efter Rebecka Blomqvist:s ledningsmål var det i princip utspelning i cirka 20 minuter. Under den perioden utnyttjade Blomqvist en kort hörna perfekt, och serverade debutanten Karin Lundin till 2–0. Och under den perioden kunde det ha blivit fler hemmamål.

Karin Lundin

Men efter att Mimmi Larsson hade reducerat till 2–1 följde drygt tio minuter där Eskilstuna fick bra press på hemmalaget. Under den perioden hade gästernas lagkapten Petra Johansson en bra känsla:

”Där trodde jag att vi skulle komma ikapp – som vi gjorde mot Linköping.”

Men ett lite slumpartat mål från Amanda Johnsson Haahr i den 81:a minuten släckte det hoppet, och punkterade matchen.

Därmed är Eskilstuna kvar på den nedflyttningsplats laget har befunnit sig på efter tio av de tolv spelade omgångarna. Men när jag pratade med lagkapten Johansson var hon trots allt rätt positiv. Hon pratade om bra stämning och bra träningar.

”Vi har självförtroende. … Vi är ett mycket bättre lag nu än i början serien. Magnus ‘Munken’ Karlsson har kommit in med en tydlig idé om hur vi skall spela.”

Petra Johansson

Under den första halvleken visade man att det finns kvalitet i laget. Men den största kvaliteten på Valhalla fanns hos Göteborg, och hos Rebecka Blomqvist.

Hon var strålande på alla sätt. Spelmässigt strålade det om henne under den andra halvleken, då hon gjorde alltså ett mål och hade ett målpass. Och när jag pratade med henne efteråt fortsatte hon att stråla. Hon såg verkligen ut att trivas med fotbollslivet.

Rebecka Blomqvist

Personligen trodde jag att Blomqvist skulle få sitt lyft redan 2017. Jag såg henne under försäsongen i fjol och tyckte att hon såg så vass ut att jag tippade henne på topp tio i skytteligan. Det blev till slut fyra mål i fjol för Blomqvist. I år är hon redan uppe i sex fullträffar och är på gång att få ett jättegenombrott. Hon förklarar det så här:

”Jag har fått spela yttermittfältare, och har inte varit helt ordinarie. Nu får jag spela i den roll jag ha, och göra de saker jag kan. Och då har målen kommit.”

I dag bildade hon anfallspar med Karin Lundin. Nyförvärvet från Kungsbacka gjorde en mycket lovande debut. Visst såg man i vissa situationer att hon är van att få lite längre tid med bollen, men totalt sett var Lundin väldigt bra. Hon visade fin förmåga att hela tiden göra sig spelbar, och hon var inblandad i minst fyra vassa chanser – varav en blev mål.

Tanken från början var dock att ett annat nyförvärv skulle ha spelat bredvid Blomqvist, nämligen Julia Zigiotti Olme. Men en nackspärr på Olivia Schough gjorde att tränare Marcus Lantz möblerade om lite, och istället spelade Zigiotti på kanten.

Julia Zigiotti Olme

När jag pratade med Hammarbyförvärvet frågade jag förresten hur många efternamn hon vill att man skall använda. Hon svarade något dubbeltydigt:

”Du kan skriva båda. Men själv skriver jag bara Zigiotti.”

I övrigt sa hon bland annat att hon behövde klubb- och miljöombytet för att fortsätta utvecklas, att hon tror att Hammarby har något bra på gång samt att det är kul att hamna mitt i guldstriden. Hon sa också att det funkar att spela på kanten, men att hon helst spelar som forward.

Göteborg har verkligen en spännande forwardssituation. I dag såg vi att paret Blomqvist/Lundin funkade bra. Även Zigiotti Olme borde funka bra som komplement till Blomqvist.

”Jag och Rebecka har spelat ihop i landslaget och känner varandra. Jag faller gärna ner och blir lite släpande.”

Och i bakgrunden finns ju även Pauline Hammarlund.

Göteborg har som bekant även en stark besättning på målvaktssidan. Jag håller duon Loes Geurts och Jennifer Falk som seriens starkaste, knappt före Linköpings Stephanie Labbé och Matilda Haglund.

Loes Geurts

Jag snackade lite med Geurts, som upplever att hon och Falk har ett väldigt bra samarbete, samtidigt som de är konkurrenter.

”Vi hjälper varandra, samtidigt som vi båda förstås vill stå alla matcher. Jag har inte haft någon sådan här situation någon annanstans, utan jag har antingen varit uttalad förste- eller andremålvakt. Här är vi så jämna.”

Hon sa även att hon återigen står till förfogande om Nederländernas förbundskapten Sarina Wiegman skulle vilja ha tillbaka henne i landslaget.

”Jag tog en paus på ett halvår efter EM, men nu är jag tillgänglig om de vill. Jag tror att jag skulle kunna vara till nytta. Men skulle de inte vara intresserade har jag det bra här.”

En given fråga till Geurts var förstås vad hon egentligen heter. Det ämnet fick henne faktiskt att tända till lite.

”Det är faktiskt inte acceptabelt med alla de olika uttal de haft på damallsvenskan.tv.”

Hur uttalar hon då sitt namn? Jag är ingen expert på transkribering, men förnamnet skulle jag skriva Låos eller möjligen Låvs. Och efternamnet är Schörts.

Vi får väl se hur många olika namn hon kan få under året. I sista vårmatchen kallades hon Loos Gojerts, och på klippet med höjdpunkter från dagens match heter hon Leos Görts.

På det här klippet kallas för övrigt Göteborgs sista målskytt för Amanda Johansson Haahr, vilket också är fel. Hon heter ju Johnsson, något som även Göteborgs speaker verkar ha missat.

Under drygt tio minuter i eftermiddags var Göteborg uppe i serieledning. Sedan nickade Nina Jakobsson in Piteås ledningsmål i Malmö, vilket gjorde att de rödvita ligger kvar i topp.

Nina Jakobsson

Under en kort period trodde jag att Anna Welin hade kvitterat på straff i slutet av den första halvleken, för det kom upp på livescore på svenskfotboll.se. Men när jag kollade igen i början av den andra halvleken hade det målet strukits. Någon som vet vad som hände där?

För Piteå vann ju till slut med 2–0, vilket innebär att det väntar en ren seriefinal mellan just Piteå och Göteborg på söndag, en match de Göteborgsspelare jag pratade med i dag ser fram emot. Och de är inte ensamma – jag ser också fram emot den matchen.

Alla de tre topplagen vann i dag. Sett till klippet från Rosengårds 1–0-seger i Växjö var den helt i sin ordning, Malmölaget ser ut att ha skapat väldigt många bra chanser. Och viktigt för dem att Anja Mittag fick göra mål.

Matchen spelades för övrigt på ett nytt hybridgräs som Växjö inte ens hade fått träna på tidigare. Det minskade helt klart Växjös fördel av hemmaplan. Däremot hade smålänningarna för en gångs skull en ok publiksiffra, 815.

Utifrån tv-höjdpunkterna borde även fjärdeplacerade Kristianstad ha vunnit i dag. Men laget tappade två poäng på övertid mot Djurgården. Gästernas 2–2-kvittering var ju nämligen ett väldigt billigt mål, ett sådant man inte har råd att släppa in om man vill vinna guld.

Noterbart i hemmalaget att vårens toppforward Ogonna Chukwudi spelade vänsterback, och därifrån assisterade till Rita Chikwelu:s 1–1-kvittering. Hos Djurgården var det nyförvärven Sherifatu Sumaila och Julia Spetsmark som fixade lagets ledningsmål.

I övrigt i damallsvenskan i dag delade Linköping och Vittsjö på poängen, medan Hammarby tog en förväntad trepoängare mot Kalmar.

Det här var för övrigt en väldigt bra söndag för Annahita Zamanian. I Göteborg vann hennes KGFC med 3–1 och i Vannes fick hennes Frankrike en kanonstart på U20-VM genom att vinna med hela 4–1 mot Ghana. Zamanian själv spelade hela matchen.

I övrigt i U20-VM vann Nederländerna med 2–1 mot Nya Zeeland efter att Fenna Kalma gjort ett mål och ett assist.

Jag fick även rätt i att Mexiko är ett starkt lag. Mexikanskorna vände 1–2 till 3–2-seger mot Brasilien i grupp B, som är den på pappret allra tuffaste gruppen.

Där skrällde England och vann med klara 3–1 mot regerande mästarinnorna från Nordkorea. Där blev Alessia Russo, som pluggar på college för North Carolina Tar Heels, tvåmålsskytt.

 

Den stora guiden till den damallsvenska hösten 2018

I morgon börjar den andra halvleken av damallsvenskan 2018. Under söndagen har vi något så ovanligt som en hel damallsvensk omgång på samma dag.

När vårsäsongen tog slut utlovade jag att göra en rejäl genomgång av läget i serien. Det tog sin lilla tid, men bättre sent…

Inför avspark i våras spådde jag att året damallsvenska skulle bli jämn, men att den ändå kunde komma att delas upp i upp till fyra delar. Jag skrev:

”Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.”

Halvvägs kan man väl säga att serien är uppdelad i tre delar, varav en del bara består av ett lag – Kalmar. Inför hösten är det fem lag som kan vinna och sex lag som riskerar att följa med Kalmar ner i elitettan.

Den stora positiva överraskningen har varit Piteå. Även Hammarby, Växjö och LB07 ligger på plus. Den stora besvikelsen är Eskilstuna, men även Rosengård, Linköping och Djurgården gjorde en sämre vår än jag hade trott.

Här är min genomgång lag för lag:

Piteå firar

1) Piteå IF 24 poäng, 17–13 i målskillnad

Piteå vann höstserien i fjol och följde upp genom att vinna vårserien i år. På så sätt känns det ju helt i sin ordning om laget även får höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober.

Men det är en sak att vinna höst- och vårserier, en annan att ta hem en guldstrid. Under hösten kommer Piteå spelare att ha en helt annan press på sina axlar än vad något Piteålag någonsin tidigare haft. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar den utmaningen.

Det har varit lugnt hos serieledarna i sommar, truppen ser likadan ut nu som den gjorde i våras. Kontinuitet har kännetecknat Piteå under en längre period. I november–december såg dem som en högst tänkbar utmanare om guldet, men skador och sjukdomar rörde till det i vintras. Det gjorde att jag sänkte laget till sjätte plats i mitt tips inför serien, något jag snart fick anledning att ångra.

Piteå inledde ju nämligen damallsvenskan fantastiskt stabilt. Även om det aldrig var någon stor marginal vann man de sju första matcherna. Sedan följde tre raka förluster. Den andra, den på Kristianstad Arena var jag på plats och såg.

Det var en intressant match, som jag har lovat att komma med en rapport från. Den kommer här. Piteå är ju känt för att spela en rak fotboll, där man är väldigt bra på att pressa, vinna andrabollar, minimera risker och utnyttja fasta situationer. Den bilden sprids gärna av motståndare, media och ja, den har även spridits i den här bloggen.

Men det Piteå jag såg var inget riskminimerande lag som slog långbollar. Jag såg ett spelande lag, ett passningsorienterat Piteå där målvakten rullade ut bollarna istället för att slå långa utsparkar.

Mycket av lagets spel byggde på uppspel mot duktiga bollmottagaren Nina Jakobsson. Innan den här säsongen hade jag inte sett hennes storhet, men i år har Jakobsson imponerat på mig varje gång jag sett Piteå.

I Kristianstad hade hon kanske inte sin bästa match, men hon fick ändå visa upp sin utmärkta förstatouch. Hon är verkligen otroligt bra på att få bollen att fastna vid fötterna, och sedan hålla den nära kroppen. Hon är även bra på att vända upp, mycket eftersom hon är lite avig vilket gör det svårt att se vilket håll hon skall vända åt.

Lagets andra anfallsväg i Kristianstad var spelvändningar ut mot vänsterkanten, där Madelen Janogy härjade så framgångsrikt att KDFF valde att byta högerback i paus.

Efter presskonferensen, där både Stellan Carlsson och Julia Karlernäs var nöjda med sitt lags prestation, pratade jag en stund med Carlsson. Det var ett intressant samtal.

Där framkom bland annat att Janogy var småskadad hela våren, vilket gjorde att det bara var på slutet av våren hon kunde spela 90 minuter, vilket hon gjorde i två matcher. Av vad jag såg var Janogy väldigt pigg. Om hon får vara frisk i höst kanske hon kan få det där riktiga genombrottet som jag redan häromåret trodde att hon skulle få.

Med en formstark Janogy får Piteå ett klart bättre djupledshot än man haft under större delen av våren, där många av målen kommit på fasta situationer. June Pedersen:s vänsterfot kan visa sig bli guld värd.

I övrigt berättade Carlsson att han trots allt hade varit med på näst intill alla träningar under våren. Han sa också att Piteå inte har tränat på andrabollsspel en enda gång under hans tid som tränare. Det var intressant, för hans spelare har över tid varit väldigt bra på just det spelet.

När det gäller spelare till landslaget var tränare Carlsson försiktig i sina uttalanden. Jag har ju lobbat lite för att testa Ronja Aronsson i landslaget på högerbacksplats eftersom jag tycker att hon dels har en väldigt bra högerfot för uppspel och inlägg, dels för att jag tycker att hon är mer spelskicklig än de kandidater som Peter Gerhardsson använt sig av.

Frågetecknet kring Aronsson handlar om hennes defensiv. På en direkt fråga om hennes kapacitet i försvarsspelet konstaterade Carlsson att Aronsson har klarat defensiven mot alla damallsvenska lag.

Jag hade för övrigt tänkt att studera Aronssons ytterbacksspel lite extra, men tyvärr fick jag inte någon bra chans till det. När jag hade henne på min kant i Kristianstad huserade hon nämligen i en mer central roll.

En spelare som vi pratade lite om, och som imponerade på mig är Ellen Löfqvist. Hon gör ett jättejobb på centralt mittfält för Piteå, och jag tror att hon är redo att tas ut i A-landslagstruppen. Det verkade Stellan Carlsson också tycka.

Slutligen, hur går det då för Piteå i höst?

Jag tror inte att laget kommer att rasa ihop, utan Piteå är ett av de tre lag jag ser som tänkbara guldvinnare. Kanske till och med det jag innerst inne tror mest på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

2) Göteborg FC 22 poäng, 18–12 i målskillnad

In: Karin Lundin (fw, Kungsbacka), Julia Zigiotti Olme (fw, Hammarby) och Emma Pennsäter (b, Bröndby).
Ut: Christen Press (fw, Utah Royals), Adelina Engman (mf/fw, Chelsea), Irvina Bajramovic (fw, Rössö) och Victoria Bergkvist (b, Rössö).

Efter en lite knagglig start avslutade Göteborg våren med fem raka segrar och man har nu skaffat sig ett suveränt utgångsläge inför höstsäsongen.

Det har skett en hel del förändringar i truppen under sommaren. De största är förstås att Christen Press och Adelina Engman lämnat. I upptakten av hösten får KGFC även klara sig utan formstarka Annahita Zamanian som är i Frankrike och spelar U20-VM.

Trots att laget har tappat sitt affischnamn i Press tror jag att Göteborg kan bli livsfarligt i höst. Man spelade nämligen ett bättre lagspel utan henne. Zamanian och framför allt Rebecka Blomqvist växte i Press frånvaro.

Nu har man dessutom fått in två spännande spelare i Hammarbys bästa offensiva spelare Julia Zigiotti Olme samt Kungsbackas smarta forward Karin Lundin, vilket ökar anfallsalternativen. Som en joker finns även Pauline Hammarlund att tillgå. Jag vet inte hennes exakta status, men det verkar som att hon skall bli spelklar under hösten.

Göteborg spelar en snabb och fin anfallsfotboll. Jag tycker att man är det lag i serien som har det allra bästa anfallsspelet. Jag har inga siffror som belägg, men känslan är att Göteborg är det lag som skapar mest i själva spelet. Man är inte alls lika beroende av fasta situationer som många av de andra lagen i vår högsta serie.

Elin Rubensson

En orsak till det snabba anfallsspelet är ju förstås att laget mycket bygger kring Elin Rubensson, som är en spelare som inte är mycket för att trampa på bollen eller spela i sidled. Rubensson gillar fart och att ta sig framåt i djupled. Rubensson gillar även Göteborg så mycket att hon under sommaren har skrivit på ett femårskontrakt med klubben. Det där är ju något otroligt ovanligt inom damfotbollen, där klubbar med sviktande ekonomi sällan har råd att skriva längre än max tvåårsavtal.

Precis som Piteå är Göteborg ett av de tre lag som jag tror kan få höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober. Lagets högstanivå är såpass hög att det skulle kunna bära hela vägen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

3) FC Rosengård 20 poäng, 24–9 i målskillnad

In: –.
Ut: Ali Riley (b, Chelsea)

Under försäsongen och några omgångar in i damallsvenskan kändes Rosengård som det klart starkaste laget. Man har också både gjort flest mål och släppt in minst.

Men efter att bara ha tagit en poäng på de tre sista våromgångarna ligger man ändå bara trea, med fyra poäng upp till toppen.

Det lag som kändes så stabilt och välbyggt i serieupptakten tappade spetsen när Anja Mittag:s form blev sämre. Med Rosengårds nuvarande trupp känns det som avgörande för offensiven att Mittag presterar.

Anja Mittag

Tyskan var lysande i mars och april – under den perioden kändes det nästan som att Rosengård gjorde mål när de ville.

Noterbart är att nio av Rosengårds 24 mål kom mot Eskilstuna. Räknar man bort den matchen ligger Malmöklubbens målskörd på ungefär samma nivå som övriga lag på den övre tabellhalvan. Om Rosengård skall ta det guld många av oss trodde på inför seriestart måste man bli vassare över tid. Man måste helt enkelt skapa fler målchanser.

I den här artikeln säger tränare Jonas Eidevall att han tycker att Rosengård har varit klart bäst i damallsvenskan på mittplanen, men att laget har förbättringspotential i båda straffområdena.

Under sommaren tappar man viktiga Ali Riley, vilket innebär att man framför allt förlorar snabbhet i defensiven, något som kan bli kostsamt.

Ali Riley

Klubben letar efter nya spelare, men har ingen klar till återstarten. I den länkade artikeln förklarar Eidevall att han vill konkurrensutsätta fler positioner, samt att man prioriterar spets för bredd i sin rekrytering. Det senare är förstås vettigt då man har en bra egen ungdomsverksamhet som bör kunna skapa bredden.

Kanske att Johanna Rytting Kaneryd kan vara i spel under hösten. Det har gått knappt nio månader sedan hon drog av korsbandet, vilket borde innebära att hon är på gång. Hon var ju landslagsspelare när hon skadade sig, men man skall sannolikt inte förvänta sig mer än några inhopp från henne.

Ett annat frågetecken finns för Lotta Schelin. Känslan är ju tyvärr att 34-åringen har gjort sin sista match. Men visst vore det otroligt roligt om vi fick se henne i spel igen?

Lotta Schelin

När det gäller guldstriden känns det som att Rosengård har avgörandet i egna händer. Kan man hitta tillbaka till den tyngd man hade i serieupptakten, och behålla den hela hösten – då hamnar guldet i Malmö.

Jag tror att höstupptakten blir otroligt viktig. Hittar man flytet talar mycket för att det bär hela vägen. Men om man har kvar den tveksamhet som kännetecknade laget i slutet av vårsäsongen, då kommer Rosengård att få kämpa för att ens ta en Champions Leagueplats.

KDFF tackar publiken

4) Kristianstads DFF 19 poäng, 14–12 i målskillnad

Precis som Piteå har Kristianstad inte gjort några förändringar under sommaren. Elisabet Gunnarsdottir satsar på kontinuitet.

Jag tippade laget just på fjärde plats inför seriestart. Känslan är att man skulle kunna hamna ännu högre, om man får lite flyt i höst.

Inför seriestart skrev jag att Kristianstad är känsligt för skador, och att jag exempelvis kunde tänka mig att Gunnarsdottir gärna såg att Brett Maron skulle spela alla 22 matcherna.

Maron har inte spelat en enda minut under våren. Men det har inte behövts, för egna produkten Moa Olsson har gjort det fantastiskt stabilt så här långt. Visst släppte hon ett billigt mål mot Linköping, men har i övrigt har det sett väldigt bra ut. Och Maron kan få jobba för att ta tillbaka platsen mellan stolparna. Det är kul när det kommer fram unga, talangfulla målvakter.

Alice Nilsson och Moa Olsson

När jag gjorde min lilla utflykt till Kristianstads fina fotbollsarena passade jag förstås även på att studera KDFF. På presskonferensen efter segern mot Piteå konstaterades att man hade tränat på att spela sig förbi Piteås höga press. Men det klarade man ändå inte, mycket beroende på att toppforwarden Ogonna Chukwudi mest hela tiden befann sig i offsideposition.

Redan efter en halvtimma valde tränare Gunnarsdottir att förändra i sitt lag genom att flytta upp Amanda Edgren som toppforward och skicka ut Chukwudi på vänsterkanten. Det var ett bra drag. Ett drag jag tycker att Gunnarsdottir skall använda oftare.

Amanda Edgren

Trots att Chukwudi har fått chansen på topp i de flesta matcherna har hon bara gjort ett mål. Hon känns vilsen som forward, och hamnar alltså alldeles för ofta i offsideposition. Däremot är hon utmärkt på kanten, när hon bättre vet hur hon skall använda sin snabbhet.

Edgren har gjort fem mål och är bra som bollmottagare. Uppspel på Edgren och utspel till snabba Chukwudi borde kunna vara ett framgångsrecept för KDFF. Ett recept som kanske skulle kunna innebära att laget gör lite fler mål. För det är just målskyttet som måste till om man skall kunna avancera ytterligare någon placering.

I övrigt gick det inte att missa hur otroligt viktig Sif Atladottir är för sitt lag. Mittbacken skötte periodvis försvarsspelet på egen hand. Jag såg även vilken betydelse underskattade Becky Edwards har för lagets mittfält. Under den halvtimme i den första halvleken där Piteå dominerade var det Edwards som var klippan i KDFF.

Annars är det ju oftast duon Rita Chikwelu och Alice Nilsson som märks mest på mitten. Chikwelu hade ingen toppendag när jag var på plats, kanske inte Nilsson heller. Men den senare imponerade ändå med sin löpvilja.

Kollar vi backlinjen har jag hyllat Therese Ivarsson:s tajming och kompromisslöshet i luftrummet. Vänsterbacken delar för övrigt ledningen i den interna skytteligan med Edgren. Båda är vassa på fasta situationer, och det är på sådana som en stor del av KDFF:s mål har kommit.

Josefine Rybrink

Precis som med Piteås Ronja Aronsson har jag lobbat för att Kristianstads högerback Josefine Rybrink skall testas i landslaget. Men precis som med Aronsson användes inte Rybrink som ytterback, utan var defensiv innermittfältare i matchen. Det var lite snopet.

Men med tanke på vilken stor roll Rybrink fått, och klarat av, under sin första damallsvenska säsong tvekar jag ändå inte på att hon är en spelare som Gerhardsson kommer att kolla in framöver.

Min känsla kring KDFF är att laget kommer att sluta ungefär där man ligger, alltså kring fjärde plats. Laget är väldigt svårslaget, men känslan är att man har lite för få offensiva vapen för att på allvar utmana om guldet.

Stephanie Labbé

5) Linköpings FC 18 poäng, 22–13 i målskillnad

In: Olof Unogård (tränare) och Stephanie Labbé (mv).
Ut: Henrik Jensen (tränare, Midtjylland U-lag), Marija Banusic (fw, Beijing BG Phoenix), Nicoline Sörensen (mf/fw, ?) och Natasha Dowie (fw, ?).

Mästarlagets insatser var vårens stora samtalsämne, inte minst i den här bloggen. Inledningsvis hade LFC stora defensiva problem. Man klev upp högt med hela laget, vilket man straffades för eftersom backlinjen var för långsam.

Tränare Marcus Walfridson fick ta smällen, och sparkades. In kom Henrik Jensen, sambo till mittbacken Janni Arnth. Han valde att bänka fjolårets succéspelare Marija Banusic, dra hem laget till lägre utgångspositioner och predika hårt arbete.

Under Jensen lyfte LFC från ett till synes hopplöst läge, och när serien nu återstartar finns faktiskt återigen chansen till ett tredje guld på rad för Östergötlands stolthet.

Men, och det är ett stor men. När serien nu återstartar är inte Jensen kvar. Det är inte heller vårens skyttedrottning Natasha Dowie. LFC går alltså in på tredje tränaren på några månader och den fjärde på mindre än ett år. Och man går in i hösten utan forwards.

De nyförvärv som förväntas ansluta är inte på plats ännu, och de riskerar att dröja i ytterligare någon vecka. Det innebär att nye tränaren Olof Unogård riskerar att behöva bygga om laget ett par gånger i höst.

Det brukar ta minst ett par matcher att bygga om ett lag, oftast tar det ännu längre tid. Och med tanke på att LFC ligger efter inför höstsäsongen har man inte någon tid att förlora. Poängen måste trilla in direkt från omstarten, annars är det troligt att man slutar någonstans mellan fjärde och sjätte plats.

Hittills har man säkrat upp på målvaktssidan genom att värva världsmålvakten Stephanie Labbé. Med tanke på att man skall dubbelarbeta med Champions League i höst var det kanske klokt. Samtidigt är det tråkigt för Matilda Haglund som under våren visade att hon är en fullgod damallsvensk målvakt. Personligen tycker jag att hon var bättre än landslagsmålvakten Hilda Carlén.

Målvaktssidan har alltså LFC säkrat upp. Personligen hade jag kanske ändå tyckt att man borde ha skaffat en mittback till, samt minst en forward. För den stora frågan i höst är vem som skall stå för målskyttet.

I fjol klev Lina Hurtig fram för LFC under hösten. Hon börjar bli i speldugligt skick även i år, men att tro att hon skall bära laget efter ett halvårs skadefrånvaro känns inte rimligt.

Kosovare Asllani

På centralt mittfält har det varit ett lyft att sätta Kosovare Asllani som tia med två sittande innermittfältare bakom. Det har skapat en stabilitet i laget, och även gjort att Filippa Angeldahl som inledde säsongen svagt äntligen känts trygg.

Men det var det där med målen. Hur skall Unogård göra för att LFC skall få sådan spets på anfallsspelet att även 2018 kan bli ett guldkantat år?

6) Hammarby IF 15 poäng, 18–14 i målskillnad

In: Lotta Ökvist (b/ymf, Orlando Pride) och Milica Mijatović (fw, Albi).
Ut: Julia Zigiotti Olme (fw, Göteborg).

Utöver Piteå är det bara Hammarby som har toppat damallsvenskan 2018 efter en färdigspelad omgång. Man gjorde det efter den första och den andra. Man gjorde det mycket eftersom Julia Zigiotti Olme var lysande.

Under lagets starka start var man väldigt vassa framåt. Bajen gjorde sju mål på de två första omgångarna. Men sedan kom en svacka med fem raka förluster, en svacka som kostade Ann-Helen Grahm jobbet som lagets tränare.

Det var förstås en chansning av Grahm att hoppa på jobbet efter att Olof Unogård fått sparken. Unogård var spelarnas man, och sparkades av styrelsen mot spelarnas vilja. Grahm var rekryterad av styrelsen. Under sådana förutsättningar måste man göra omedelbar megasuccé, annars riskerar man snart få söka nytt jobb.

Grahm ersattes av oprövade Isak Dahlin som fick en kanonstart med tre raka segrar innan våren avslutades med en uddamålsförlust i Kristianstad.

Hammarby är alltså en av vårens positiva överraskningar, även om jag gjort till ovana att underskatta laget hade jag inte trott att det skulle återfinnas på tabellens övre halva efter våren.

Jag hade inte heller trott att man skulle klara av att locka Stockholmspubliken och därmed toppa publikligan med ett snitt på 2024 åskådare. Bara en gång under våren hade Bajen under 1000 åskådare – starkt jobbat.

Sportsligt är det ju dock så jämnt i tabellens mittenskikt att avståndet ner till Eskilstuna på nedflyttningsplats bara är 3,5 poäng. Och Hammarby tillhör helt klart de lag som ligger i den akuta riskzonen att dras in i nedflyttningsstriden i höst.

Elise Kellond-Knight

Att man nu under sommaren har tappat Zigiotti är förstås ett tungt avbräck. Däremot var det viktigt att man kunde behålla Elise Kellond-Knight, som är en riktig klasspelare. De gånger jag kollat på Bajen under våren har jag imponerats av veteranen Madeleine Tegström. Hon är inte den spelare som brukar få de stora rubrikerna, men oj vad nyttig hon är för sitt lag.

Zigiottis ersättare kommer från Serbien och heter Milica Mijatović. Hon är ett oskrivet kort för mig.

Kanske att talangerna Alma Nygren och Astrid Larsson kan få lite mer speltid i höst. Det är två spelare jag sätter en del förhoppningar till.

I övrigt behövde Hammarby en ny ytterback efter att Catherine Dahlström drabbats av en korsbandsskada. Den luckan fylldes genom Piteåbördiga Lotta Ökvist.

I nuläget är Hammarby det lag som ligger bäst till av dem som är indragna i bottenstriden. En känsla är att Bajen kommer att få kämpa för kontraktet i höst. Men som bekant, jag har ju en ovana av att underskatta laget…

7) Växjö DFF 14 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Signe Holt Andersen (mf, Århus), Osinachi Ohale (b/mf, Vittsjö)
Ut: Malin Fors (mf, slutar) 

Från seriens bästa publiklag till seriens sämsta. Bara en gång under våren lockade Växjö över 500 personer, och det var i Smålandsderbyt mot Kalmar. Växjös publiksiffror är tyvärr skamligt dåliga, inte minst med tanke på att man är en pigg nykomling.

Sportsligt var Växjö svårplacerat inför serien, och det har egentligen inte förändrats. Nykomlingen låt på tredje plats efter åtta omgångar, och kändes då som det topplag som man själva utmålat sig som. Minns att klubbledningen tog sikte på topp sex inför seriestart.

Men med bara en poäng på vårens tre sista omgångar är man plötsligt mer botten än toppen, trots att man ligger i mitten – det är ju bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket.

Anna Anvegård

Även om jag trodde hårt på Anna Anvegård måste hon räknas som ett jättestort utropstecken. Inför serien skrev jag att jag absolut trodde att hon skulle kunna uppnå tvåsiffrigt antal mål, eftersom hennes teknik och spelsinne även skulle funka bra i hösta serien.

Den analysen känner jag mig nöjd med. Anvegård har ju redan gjort nio mål, och bör alltså klara tvåsiffrigt med råge. Det tog henne bara ett par matcher att acklimatisera sig till allsvenskan, sedan kom målen – nio på de nio senaste omgångarna.

Dessutom har hon blivit landslagsspelare. Där har hon inte acklimatiserat sig ännu, utan hängde lite i luften i de båda inhopp hon fick göra. Det hindrar inte att jag tycker att hon är värd att satsa på i tiarollen framöver. Om hon bara ges lite tid att lära sig omgivningen i landslaget kommer hon säkerligen att fixa även den nivån.

Faktum är att hon även skulle kunna spela nia i landslaget. Där är hennes främst konkurrensmedel att hon har klart mycket bättre speluppfattning än konkurrenterna om spetsplatsen, på minuskontot är att hon inte är lika snabb i djupled.

Frida Boriero

Växjö som lag har kännetecknats av kortpassningsspel samt att man försöker vara spelförande. Utöver Anvegård gillar jag centrala mittfältaren Frida Boriero, som jag också tycker har blågul potential.

På mitten har ändå serbiska Jelena Cankovic varit den som imponerat allra mest. Hon står bokförd för fem assist, vilket är flest av alla i serien. Nu vet vi ju alla att damallsvenskans officiella assistliga är ett skämt, men Cankovic siffra indikerar ändå att hon är inblandad i mycket positivt för sitt lag. Spelare med kapacitet att slå avgörande passningar växer inte på träd i vår högsta serie.

Sommarens värvningar känns mer som drag att bredda truppen över tid än som direkta spetsvärvningar. Totalt sett tror jag fortsatt att Växjö kommer att vara ett mittengäng. Laget är för bra för att åka ner i elitettan.

8) LB07 14 poäng, 13–16 i målskillnad

In: Hanna Persson (fw, Bröndby)
Ut: –

Inför damallsvensk avspark tippade jag LB07 på nedflyttningsplats, jag gjorde det eftersom magkänslan sa att Malmölaget skulle kunna få det svårt i år.

Ännu så länge har inte min magkänsla varit direkt klockren. För precis som i fjol gjorde Malmölaget en stark vårsäsong. I fjol låg man så högt som på fjärde plats efter halva serien, nu är man på åttonde. Kollar vi poängutdelning hade man 16 vid den här tiden i fjol, alltså två mer.

I fjol tappade man fart på hösten, det har man inte råd med i år – avståndet ner till det riktiga träsket är ju bara två poäng.

Som lag betraktat är LB07 i första hand just ett lag. I förra veckan läste jag rubriken ”Otäck huvudskada för LB07-stjärna” på SVT:s hemsida. Den första reaktionen var att LB07 väl ändå inte har några stjärnor.

Jag skulle säga att man har en ganska grå spelartrupp. Fast det går ju att komma långt utan profilerade affischnamn. Likt Piteå gör LB sin grej väldigt bra.

Den huvudskadade spelaren var mittbacken Maria Möller Thomsen, en spelare som tränare Otto Persson beskriver som ”en jätte för oss i försvaret”. Ännu så länge skulle jag inte säga att den 19-åriga danskan har blivit en damallsvensk stjärna, men hon är absolut en spelare att hålla lite extra koll på i LB07.

För övrigt har jag inte sett några uppgifter kring hur det gått med Möller Thomsen. Jag hoppas verkligen att hon är ok och kan vara med från start i höst.

Tittar vi på lagets offensiv har Mia Persson haft en bra vår, där hon gjorde fem mål – lika många som på hela säsongen i fjol. En spelare som också haft en bra vår är ytterbacken Sofia Wännerdahl. Hon är bokförd för fem assist och delar ledningen i den där officiella assistligan som jag egentligen lovat att aldrig nämna i den här bloggen, men nu nämnt två gånger i samma inlägg. Klart är att Wännerdahls inlägg och fasta situationer är väldigt viktiga för Malmöklubben.

Hur går det då för LB07 i höst?

Mitt tips nu är att man kommer att få kämpa för kontraktet, men att man bör ha bra chans att hänga kvar. I nuläget finns det andra lag som känns sämre. LB gynnas ju av att ha haft ett lugnt transferfönster och i princip kan spela med samma lag i höst som man gjorde i våras.

Julia Spetsmark

9) Djurgårdens IF 13 poäng, 12–15 i målskillnad

In: Julia Spetsmark (fw/ymf, Manchester City), Sherifatu Sumaila (fw, LA Galaxy) och Maddie Bauer (b, Seattle Reign)
Ut: Petronella Ekroth (b, Juventus). Under våren lämnade även Jenna Hellstrom.

Inför avspark såg jag Djurgården som ett av sju lag med potential att utmana i den absoluta toppen. Även om jag placerade dem som sjua trodde jag att de snarare skulle slåss om medaljer än om nytt kontrakt.

Men Djurgårdens vår har varit en besvikelse, mycket eftersom laget är väldigt skadeförföljt. Expempelvis spelade Malin Diaz bara fyra matcher, det spännande norska nyförvävet Ingrid Ryland gjorde bara tre och Tempest-Marie Norlin spelade inte någon. Dessutom missade Mia Jalkerud några matcher på slutet av våren.

Nu verkar det dock vara bättring på gång. Till klubbens hemsida rapporterar tränar Joel Riddez att:

”Tempest är i full träning nu. … Jalkerud och Ingrid är nästan 100 procent. Sen får vi eventuellt se Malin Diaz i höst också.”

Det är ju förstås lovande för laget, som gjort några spännande nytillskott under uppehållet. Framför allt har Djurgården behövt jobba med sin offensiv. Det är ju bara svaga Kalmar som gjort färre mål i serien.

Under våren finns ju de båda defensiva spelarna Sheila van den Bulk och Ingibjörg Sigurdardottir topp tre i den interna skytteligan.

Sheila van den Bulk

Orsaker till det är förstås skadeproblemen på viktiga Mia Jalkerud, samt på att Jenna Hellstrom stack hem till Kanada efter några omgångar.

Det positiva med problemen är ju att nu 17-åriga Tilde Lindwall (hon var 16 år under hela vårsäsongen) har fått mycket speltid, och har visat att hon har stor framtida potential. Men Lindwall är inte redo att bära ett damallsvenskt anfall ännu.

Därmed borde det förstås vara utmärkt för lagets spets att man fått in fart med Julia Spetsmark samt en forward i Sherifatu Sumaila, som jag dock inte vet något åt. Men med Norlin frisk och Jalkerud på väg tillbaka borde laget kunna göra fler mål i höst.

Även amerikanska nyförvärvet Maddie Bauer blir spännande att följa. Hon har varit lagkapten i amerikanska ungdomslandslag, vilket skapar förväntningar.

När man i morgon sparkar i gång hösten i Kristianstad är Djurgården bara två poäng från nedflyttning. Mitt tips är att laget lyfter sig i höst och slutar i tabellens mittenskikt.

Linda Sällström

10) Vittsjö GIK 12 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Sofie Junge Pedersen (mf, Levante) och Catherine ”CJ” Bott (b, Jena).
Ut: Linda Sällström (fw, Paris FC), Osinachi Ohale (b/mf, Växjö), Genessee Daughetee (b/mf, ?) och Lorena White (b/mf, ?)

Vittsjö blandade och gav i våras. Trots att laget ligger och balanserar på nedflyttningsstrecket har man faktiskt plusmålskillnad.

Man vann mot Piteå, Linköping och Växjö, men föll mot svaga Kalmar. Insatserna mot Linköping och Piteå var högklassiga, och vad gäller antalet insläppta mål har man mer gemensamt med topplagen än med de andra i botten.

Den defensiva stabiliteten talar för Vittsjö i höstens jakt på nytt kontrakt. Det som talar emot är förstås förlusten av Linda Sällström till Paris FC. I fjol gjorde Sällström 15 av 24 mål. Under våren gjorde hon sju av 14. Totalt har alltså finländskan gjort 22 av 38 mål – vilket är 58 procent.

Sofie Junge Pedersen

Sofie Junge Pedersen och CJ Bott känns som två bra nyförvärv. Men de vräker inte in mål. I höst kommer pressen att bli blytung på Hannah Wilkinson och de andra Vittsjöanfallarna att producera.

För i och med tappet av Sällström känns det som att Vittsjö i högsta grad ligger i farozonen för att åka ur. I nuläget ligger det nära till hands att tippa det nordostskånska laget på en slutlig elfteplats.

11) Eskilstuna United 12 poäng, 13–22 i målskillnad

In: Tia Hälinen (mf, Sparta Prag) och Shannon Woeller (b, Jena)
Ut: Cornelia Ellefors (fw, BK30 Västerås). Dessutom lämnade Molly Menchel under våren till följd av en korsbandsskada.

Eskilstuna var trea både 2016 och i fjol. I år ligger man alltså på nedflyttningsplats efter halva serien.

Det är ingen tvekan om vilket lag som vårens stora negativa överraskning. Orsaken till det dåliga resultatet är att man fick en katastrofal start, mycket beroende på mängder av skador på backar.

Inför serien konstaterade jag att laget skulle vara väldigt känsligt för skador. Att den ordinarie startelvan är väldigt stark, men att det ser tunt ut utanför den.

Hanna Glas

Vid det sanslösa 9–0-raset mot Rosengård i den tredje omgången saknades hela sex backar på grund av skador: Hanna Glas, Vaila Barsley, Brianne Reed, Annica Svensson, Sarah Bergman och Molly Menchel.

Det där läget har sakta men säkert förbättrats, och tolv poäng på de åtta sista omgångarna talar för att laget är på väg att hitta rätt.

Under den struliga våren bytte man tränare. Nyrekryterade Jonas Björkgren fick sparken efter segern mot Hammarby i maj, och ersattes av Magnus ”Munken” Karlsson – pappa till spelaren Felicia Karlsson.

Samma klubbledning som hade anställt Björkgren några månader tidigare sparkade honom redan efter fyra omgångar, och motiverade sitt beslut med att Björkgrens ledarstil inte passade i Eskilstuna. De kanske borde ha kollat ledarstilen innan de gav honom ett tvåårskontrakt.

Mimmi Larsson

Under Karlssons ledning har Loreta Kullashi, som gjorde succé i landslaget i vintras placerats på en kant. Som jag ser det är Kullashi en typisk tia, och det är slöseri med talang att ha henne på kanten. Men tränare Karlsson har valt att satsa på ett forwardspar med två rena djupledslöpare i Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå den matchningen, något jag skrev lite om i ett tidigare inlägg.

Just för tillfället är Kullashi skadad. Hur illa det är vet jag inte, men hon var i alla fall inte med i förra veckans träningsmatch mot Linköping.

Jag tror inte att Eskilstuna kommer att åka ur, utan att de kommer att klättra några placeringar i höst. Truppen innehåller tillräckligt många klasspelare för att klara ut den här situationen.

12) IFK Kalmar 3 poäng, 8–35 i målskillnad

In: –
Ut: Aivi Luik (mf, Levante)

Man hade ju på känn från början att Kalmar var alldeles för dåligt för damallsvenskan. Och tyvärr har det också visat sig vara så, även om man inledde piggt och stod upp väl i flera matcher.

Men sedan blev laget hårt skadedrabbat och från juni och framåt var det rena natta. Bland annat hade man fyra raka matcher utan att göra mål innan man gjorde en bra insats mot Göteborg (2–3) i våravslutningen.

Skadelistan är verkligen dödstråkig läsning. Där finns skyttedrottningen Amanda Fredriksson, som har dragit av korsbandet. Där finns även Emelie Brandt (korsbandsskada), Selma Berggren (allvarlig broskskada), Maja Fridberg (korsbandsskada) Emma Danielsson (korsbandsskada och Ida Strömblad (axel, har brutit kontraktet).

Under våren har även Maja Träff Williams (knäskada) och Kristin Haugstad (bäckenet) varit uppsatta på skadelistan, men båda skall vara tillbaka i höst.

Oavsett är Kalmar i praktiken redan klart för nedflyttning. Det innebär att klubbledningen gör bäst i att ägna hösten åt att förbereda sig för elitettan. Alltså genom att bygga en spelartrupp som kan göra att laget snabbt återvänder.

Det här kan faktiskt vara en fördel mot att vara med ändå in i slutspurten. Faran med att åka ut plötsligt och oväntat är ju att man inte får tid att förbereda sig. Det tar ett tag att hämta sig från chocken. Och sedan är risken stor att man står där utan spelare.

Anna Anvegård

* Det kan förstås även finns anledning att ta en liten koll på skytteligan. Inför seriestart tippade jag att tio i topp skulle se ut så här:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Efter halva serien ser det ut så här:

1) Anna Anvegård och Natasha Dowie, 9 mål
3) Linda Sällström, 7 mål
4) Anja Mittag, 6 mål
5) Amanda Edgren, Therese Ivarsson, Julia Zigiotti Olme, Julia Karlernäs, Mia Persson och Rebecka Blomqvist, 5 mål.

Fem av mina kandidater finns alltså med på topp tio. Och på delad elfteplats återfinns bland annat Troelsgaard och Press. Jag tycker nog att jag trots allt får godkänt på mitt tips.

Med tanke på att Dowie och Sällström nu lämnar damallsvenskan kommer det att stå mellan Anvegård och Mittag i höst. I den kampen hade jag nog satsat mina pengar på Växjöspelaren.

* Slutligen några ord om elitettan, där höstsäsongen sedan några timmer tillbaka är i gång. Där var jag helt ute och reste i våras genom att tippa AIK som slutsegrare. Bakom dem trodde jag att Örebro, Kvarnsveden, Assi och Kungsbacka skulle slåss om den andra, damallsvenska platsen. Just de fyra lagen finns också med på topp fem.

Fast det känns som att det egentligen bara är mellan fyra lag som kampen står. De fyra är Örebro, Kvarnsveden, Kungsbacka – och skrällgänget Lidköping.

Just Lidköping tippade jag på nedflyttningsplats ihop med Böljan och Asarum. När det gäller de båda andra lagen var jag rätt ute, men kring Lidköping visste jag inte att nykomlingarna värvat in en handfull amerikanska spelare, vilket lyft deras kvalitet rejält.

Faktum är att jag nu tror att det blir just Lidköping och Örebro som går upp, att Kvarnsveden blir trea och att krisande Kungsbacka tappar lite i höst.

Örebro känns som seriens mest stabila lag, och Lidköping har stärkt upp sitt lag ytterligare i sommar och känns väldigt starkt. I dag vann LFK med 5–2 borta mot AIK efter att ha haft 14–5 i avslut mot mål. Största hotet mot de två tror jag alltså kommer från Kvarnsveden som avslutade våren starkt med sex segrar på de sju sista matcherna.

Kungsbacka har under sommaren tappat skyttedrottningen Karin Lundin och sin tränare Jamal El Moussaoui. Den senare delvis på grund av att han inte fått betalt av klubben. Samtidigt som jag hade välkomnat ett damallsvenskt lag till från Västsverige så känns det inte som att Kungsbacka är tillräckligt välskött. Det känns som att klubben bör koncentrera sig på att lösa sin ekonomi innan man funderar på att ta klivet upp.

Allra sist. Här är de bilder jag tagit under våren:

Nyförvärv, talangutveckling, Marozsan och Norheim

Under onsdagen hände det lite på silly seasonfronten. Djurgården, Göteborg och Hammarby hittade varsin ny spelare.

Djurgården plockade in amerikanska backen Maddie Bauer. Det innebar att man snabbt fyllde luckan efter Petronella Ekroth.

Hammarby har ju en lucka efter Julia Zigiotti Olme. Den luckan verkar serbiska Milica Mijatovic vara tänkt att fylla.

Slutligen breddar Göteborg sin backbesättning genom att värva Emma Pennsäter från Bröndby. Göteborg har på sistone plockat in rätt många spelare från Rosengårds överskottslager, med Elin Rubensson och Nathalie Persson som två fullträffar. Nu hoppas man säkert på ett liknande utfall med Pennsäter.

Jag tycker att det är bra att Göteborg värvar unga svenska spelare, precis som Linköping gjorde för några år sedan. Dock har jag skrivit det förut, och skriver det igen – totalt sett är Göteborg och Linköping alldeles för dåliga på talangutveckling.

Båda klubbarna är bra på förädling av andras talanger, men de har ingen ungdomsverksamhet och utvecklar således inga egna talanger. Följden har blivit att två av landets mest folkrika kommuner (Göteborg och Linköping) är klart underrepresenterade i våra landslag och i elitfotbollen. De tre andra mest folkrika kommunerna (Stockholm, Malmö och Uppsala) har däremot massor av elitspelare.

Kollar man på inbjudningsklassen för tjejer (F17 Elit) i pågående Gothia cup saknas just LFC och Göteborg. Däremot är övriga tre topplag med; Piteå, Rosengård och Kristianstad. Det är tre lag som varit väldigt bra på att få fram egna talanger. Även om Rosengård med föregångare har haft svårt att släppa fram talangerna för den sista förädlingen till elitspelare har klubben i alla fall fått fram talanger, vilket är det klart viktigaste.

Av övriga två måste ju Kristianstad hyllas. Tittar man på lagets damallsvenska trupp vimlar det av egna eller ”närproducerade” spelare. Kanske att flera av de andra damallsvenska klubbarna borde ta en sväng till KDFF och kolla hur man arbetar?

I Göteborg har IFK Göteborg klivit fram och tagit ansvar för talangutveckling, vilket är intressant. Man undrar ju om Blåvitt bara kommer att släppa talangerna framöver, eller om man kanske har egna ambitioner på damsidan.

Det om svenska talanger.

Rosengård har för övrigt under onsdagen bekräftat att man skall testa den kenyanska talangen Corazone Aquino.

I nästa vecka är det dags för inbjudningsturneringen Tournament of Nations där värdlandet USA i år bjudit in Australien, Brasilien och Japan. Australien presenterade under tisdagen sin trupp så här kreativt:

Dagen efter meddelade man att truppen utökats med en 21:a spelare, den 15-åriga talangen Mary Fowler. Förbundskapten Alan Stajcic är knappast rädd för att släppa fram unga spelare. I grunden är jag positiv till det här, men samtidigt skall man vara medveten om att en för tidig debut inte är bra – det kan tvärtom vara förödande för karriären. Det gäller alltså att man verkligen känner att de riktigt unga spelare som får chansen är mentalt redo för det.

Här är Japans trupp. Även USA har presenterat en första trupp till turneringen. Den skall dock bantas med ett par spelare.

Apropå USA berättade Rainer i bloggen Hattrick under onsdagen om hur det är att vara proffs i Sky Blue. Jag skall inte ge mig in på ämnet mer än att jag konstaterar att klubben verkar ha trivsamma faciliteter…

I juletid kom nyheten om att alla matcher i franska D1 Feminine den kommande ligasäsongen skall tv-sändas. Nu har formerna för sändningarna blivit klara. Dee bygger på att det blir två huvudmatcher i varje omgång.

Från en trevlig nyhet från Frankrike till en otrevlig från Tyskland. Lyons och Tysklands storstjärna Dzsenifer Marozsan har nämligen dragit på sig lungemboli, vilket är blodproppar i lungorna. Den närmaste tiden blir det därför ingen träning för Marozsan. Det är bara att hoppas att problemen går över så snabbt det bara är möjligt.

Slutligen så drog F19-EM igång under onsdagen. Där blev det succé för Norge och Piteås Andrea Norheim. Hon gjorde nämligen båda målen när norskorna vann med 2–0 mot favorittippade Spanien. Jag har inte hittat något klipp med målen, men väl en kort intervju med Norheim:

I övrigt vann Tyskland med 1–0 mot Danmark och Nederländerna med 3–1 mot Italien. Slutligen reste sig värdnationen Schweiz från 2–0-underläge mot Frankrike och fixade kryss. Den sistnämnda matchen är den enda där Uefa ännu så länge har lagt upp klipp med höjdpunkter. Sett till klippet verkar det oavgjorda resultatet ha speglat matchen rätt bra.

Popp, van de Sanden och Kristianstad

Nu har jag också hunnit se Champions Leaguefinalen. Och det var en final som blev ganska mycket som man trott, i varje fall i 90 minuter.

Matchen slutade ju 0–0 efter ordinarie tid, precis som jag hade tippat. Så långt var det chansfattigt och tillknäppt. Lyon hade som alltid mest boll, men spelkvaliteten var inte av högsta klass. Troligtvis genom att båda lagen spelade ett bra försvarsspel, och tvingade fram misstag från motståndarna.

Eventuellt gjorde dock Lyon och Amandine Henry ett mål. Hennes nick var troligen över mållinjen. Men kameravinkeln på tv var sådan att det var omöjligt att 100-procentigt fastställa att bollen var inne. Och tyvärr hade Uefa inte kostat på sig att fixa målkameror till damernas final. Svagt.

Det fanns även ett antal straffsituationer i matchen. Wolfsburg skulle förstås haft en när Sarah Bouhaddi var sen i en duell med Sara Björk Gunnarsdottir. Lika självklart som att utespelare inte får dela ut sena sparkar är ju att målvakter inte får slå folk i huvudet. Men även Lyon hade ett par straffsituationer. Så domarens feghet jämnade ut sig.

I förlängningen fick vi sedan den sprakande fotbollsfest som vi hoppats på. Wolfsburg gick på knäna efter att ha fått försvara sig i 90 minuter. Dessutom hade de 120 minuters cupfinal i benen och tvingats byta ut viktiga Björk Gunnarsdottir. Trots det tog man en tidig ledning genom Pernille Harder i 93:e minuten.

Där och då hade plötsligt Wolfsburg fått ett litet övertag. Lyon hade ju haft svårt att skapa chanser, och man hade dessutom en handikappad målvakt. Bouhaddi hade nämligen skadat vänsterhanden på övertid, och det var tydligt att hon inte kunde använda den handen som hon ville i förlängningen.

Tillagt i efterhand: Bouhaddi spelade hela förlängningen med bruten vänsterhand. Hon har således spelat färdigt för den här säsongen.

Wolfsburgs övertag varade dock inte i många minuter. Nästan direkt på Harders ledningsmål skedde nämligen två saker som båda kan sägas vara matchavgörande. Först bytte Lyons tränare Reynald Pedros ut Saki Kumagai och satte in Shanice van de Sanden. Eftersom han tidigare hade bytt in Delphine Cascarino för Selma Bacha satsade Pedros fullt ut på fart.

Normalt får det franska storlaget inte får så stora ytor, utan då har man mer nytta av instick från bollsäkra passningsspelare som Kumagai, Henry, Le Sommer och Dzsenifer Marozsan. Men i finalen hade inte Marozsan någon av sina bättre dagar i offensiven, vilket gjorde det rimligt att dra tillbaka henne ett snäpp.

van de Sanden hade inte lyckats speciellt bra tidigare i Lyon. Men i förlängningen mot Wolfsburg fick den nederländska yttern plötsligt massor av yta. Och då går det som bekant väldigt fort.

Kort efter bytet gjorde Alexandra Popp bort sig. Mitt antagande om att de båda lagen skulle ställa upp med samma startelvor som förra helgen visade ju sig vara korrekt. Det jag hade missat var att Wolfsburg hade gjort Popp spelklar efter 3,5 veckors skadeuppehåll. Det blev således den nickstarka tyskan som tog Claudia Neto:s plats på centralt mittfält.

Kanske hade det varit bättre om Popp vilat några veckor till. För i den 96:e minuten gjorde hon en vansinnessatsning mot Cascarino på mittplan. Och då Popp redan hade ett gult kort (också det solklart) fick ett redan tröttkört Wolfsburg avsluta med tio spelare.

De sista 24 minuterna var uppvisning från Lyons sida. Man gjorde fyra fina mål, tre på passning från van de Sanden:

Alla fyra Lyonmålen var alltså snygga. Själv är jag lite svag för smarta löpningar i straffområdet, och sådana fick vi se vid 3–1-målet. På klippet ovan syns tydligast hur fint Delphine Cascarino löper bort Nilla Fischer från området framför målet, och på så sätt ger Ada Hegerberg en jätteyta att löpa in på. Ingen skugga över Fischer dock – jag tycker nog att hon totalt sett var Wolfsburgs bästa spelare i finalen.

Hegerbergs 3–1 var för övrigt norskans 15:e i årets Champions League – så många har ingen tidigare gjort i samma turnering.

4–1 gjordes av inhoppande Camille Abily. Hon är tillsammans med Corine Petit och Elodie Thomis inne på sin sista vecka som elitfotbollsspelare. Efter morgondagens ligaomgång och torsdagens cupfinal lägger trion skorna på hyllan.

Det mest spännande i den avslutande ligaomgången är för övrigt bottenstriden, där hela sex lag riskerar att tvingas följa med Olympique Marseille ner i andraligan.

Bordeaux    –13   22
Rodez         –24   22
Fleury          –23   21
Albi             –23   20
Lille             –24   20
————————
Guingamp   –17   19

För att göra det extra raffinerat har Guingamp hemmamatch mot jumbon Marseille och nästjumbon Lille har bortamatch mot inblandade Bordeaux. Övriga inblandande spelar enligt följande:

Paris FC–Fleury
Rodez–Lyon
Montpellier–Albi

I toppen har Montpellier en liten, liten chans att snuva PSG på andraplatsen. För att det skall ske måste Montpellier vinna mot Albi samtidigt som PSG förlorar borta mot tabellfemman Soyeaux.

Till Tyskland, och ytterligare en fransk före detta storspelare som slutar. Bayern München meddelade nämligen häromdagen att Laura Georges avslutar sin karriär.

Hennes Bayern München spelar en nyckelmatch i morgon (direktsänds på DFB-tv 14.00). I den näst sista ligaomgången ställs man nämligen mot ett tröttkört Wolfsburg. Hemmaseger skulle innebära att Bayern i princip har säkrat sin plats i höstens Champions League. Poängförlust, och mycket talar för att Freiburg har kvar chansen på andraplatsen in i slutomgången.

Wolfsburg               +49   55
Bayern München    +45   47
———–
Freiburg                  +31   44

Här är resterande matcher för Bayern och Freiburg:

I morgon: Bayern–Wolfsburg och Jena–Freiburg.
Söndag den 3 juni: Frankfurt–Bayern och Freiburg–Essen.

Så till Sverige och damallsvenskan, där jag sedan senast har sett Kristianstads två senaste matcher. Den mot Rosengård var lysande, medan dagens mot Eskilstuna var rätt dålig. Trots både varierande matchkvalitet och prestationer innebar matcherna sex hemmapoäng till KDFF, som nu ligger tvåa i tabellen.

Mot Rosengård stod Kristianstad för en väldigt framgångsrik press under de första 45 minuterna. Trots att Malmölaget tydligen var förvarnat hamnade deras spelare på hälarna, blev passiva och initiativlösa. Deras passningar slogs bakom medspelare, eller på fel fot. Det var första gången i år jag såg Rosengård se riktigt beskedligt ut.

Kristianstad visade däremot upp både löpvilja och bolltrygghet, inte minst från Rita Chikwelu och Alice Nilsson. När Rosengård försökte sätta press flyttade KDFF-spelarna bollen på ett bra sätt och kunde spela sig förbi.

Dock var Malmölaget på väg in i matchen efter paus. Man gjorde åtta bra minuter, men sedan rasade allt när Nathalie Björn gjorde en megatavla och upphävde offsiden på Ogonna Chukwudi, vilket ledde till hemmalagets helt matchavgörande 2–0-mål.

Efter matchen letade inte Rosengårds spelare och ledare ursäkter, utan kritiserade sin egen insats och förklarade att Kristianstad hade varit det bättre laget. Snyggt.

Tränare Jonas Eidevall hade ju faktiskt lätt kunnat skylla på att man tvingades spela utan Caroline Seger, samt att både Sanne Troelsgaard och Simone Boye Sörensen tvingades kliva av på grund av skadekänningar. För de skadorna var självklart faktorer i matchen. Men har jag uppfattat rätt valde Eidevall att säga att hans lag gjorde en frustrerande insats, och att man skall kunna vinna oavsett skadorna. Det här är en stor skillnad mot hur det lät i höstas, då Rosengårds spelare och ledare gärna gnällde på domare, eller andra saker när resultaten gick emot.

I dag vann Kristianstad igen. Det som var gemensamt för lagets två senaste matcher var att Sif Atladottir återigen var en jätte i backlinjen, att Alice Nilsson återigen sprang kopiöst – borde inte Peter Gerhardsson ta en titt på henne?, samt att Therese Ivarsson gjorde ännu ett mål. Hon har gjort fem mål totalt, och är nu uppe i delad ledning av skytteligan med Anja Mittag. Starkt.

Alice Nilsson

Men fotbollsmässigt var det inte roligt att se dagens match. Det var hafsigt och massor av felpass. I den första halvleken kändes det som att Kristianstad hade totalkontroll, trots att de bara skapade tre klara målchanser. Så långt uppträdde Eskilstuna som ett nedflyttningslag.

Gästerna hade sällan adress på sina uppspel, utan det var nästan uteslutande långa bollar på Bengt, och som bekant får inte Bengt spela i damallsvenskan…

Den enda Eskilstunaspelare som kändes lite konstruktiv under de första 45 minuterna var Loreta Kullashi, som dock bara kom nära att få fram någon av sina genomskärare. Efter paus försvann Kullashi nästan helt ur matchen. Ändå såg Eskilstuna lite vassare ut i den andra halvleken, i varje fall under en period i inledningen.

Då lyckades trion Hanna Glas, Felicia Karlsson och Mimmi Larsson skapa lite oreda i hemmaförsvaret. Men närmare än två avslut utanför från Larsson kom man inte. Det trots att hemmaspelarna såg dödströtta ut redan efter 55–60 minuter.

Eskilstunas lag känns knappast tryggt och fungerande. Det skall nästa vecka till Kalmar för ångestladdat bottenmöte. Från vad jag sett av de båda lagen hittills känns Kalmar som knappa favoriter i den matchen.

I torsdags spelades ju också två damallsvenska matcher. Där vann Linköping borta mot Hammarby på matchens sista spark, medan Djurgården och LB07 delade på poängen. I morgon på mors dag möts Hammarby och Djurgården i årets första Stockholmsderby. Det känns som en öppen historia.

Matchen Göteborg–Piteå känns också öppen, även om jag skulle sätta en tvåa som utgångstips. Däremot känns hemmalagen som favoriter i de två sista matcherna; Växjö–Kalmar och Rosengård–VIttsjö.

I elitettan fortsätter det att vara superjämnt. Efter att de tre topplagen Lidköping, Örebro och Kungsbacka tagit varsin poäng i den här omgången kan Sundsvall och AIK vid segrar i morgon gå upp på allsvensk plats. Sundsvall skall till Mallbacken och AIK till Asarum.

Slutligen tänkte jag återvända till en av de senaste veckornas hetaste frågor här i bloggen, nämligen domartillsättningar. Under veckan har jag kollat med en person med stor kunskap i frågan om hur lämpligt det var att Malmödomaren Tess Olofsson dömde en cupfinal med ett Malmölag på planen.

Svaret var att den typen av tillsättningar bör undvikas, då de sätter domaren i en jobbig situation. Jag trodde att fotbollen hade gjort som basketen, alltså helt börjat bortse från domarnas hemvist. Men så är det inte. Man har fortfarande som grundpolicy att Gävledomare inte skall döma lag från Gävle, eller att Malmödomare inte skall döma lag från Malmö.