Straffar var helgens melodi

Här kommer helgens internationella genomgång. Den börjar i Italien där det var ren guldfinal sent på söndagskvällen.

I Italien funkar det ju så att om två lag slutar på samma poäng i toppen skall de spela ren final om guldet. Så blev det i år, och i går gjorde därför Juventus och Brescia upp om guldet i Novara om titeln.

Det blev en riktig rysare som slutade 0–0 efter 90 minuter. Det var även mållöst efter en halvtimmes förlängning, vilket innebar straffläggning. Även den var jämn. Efter grundomgången stod det 4–4.

Men i första särskjutningsomgången gjorde Juventus mål, medan Brescia missade sin. Guldet således till Juventus.

Turinklubbens första år med damlag får således klassas som en stor succé. Laget vann 20 av 22 matcher och tog alltså hem guldet. Det blir spännande att se hur Juve satsar vidare, om det exempelvis kommer att bli några svenska spelare i laget framöver. I år har man haft nordiskt i form av norska Ingvild Isaksen och finska duon Tuija Hyyrynen och Sanni Franssi.

När det gäller svenskt i Italien har Jenny Hjohlman haft en kanonhelg. Hon spelade nämligen en huvudroll när hennes CF Florentia gick upp i serie A efter 3–0-seger i den direkt avgörande kvalmatchen mot Roma CF.

Hjohlman drog upp anfallet som ledde till 1–0-målet och hade flera högklassiga chanser före paus, dock utan att lyckas förvalta någon. Efter paus klev dock svenskan fram och fixade 2–0 med ett riktigt solomål.

I och med segern gör Hjolman Stephanie Öhrström och Julia Molin sällskap i serie A till hösten.

Så till Tyskland, och ett nytt straffdrama. I lördags avgjordes den tyska cupfinalen mellan Wolfsburg och Bayern München. Och precis som i den italienska ligafinalen var det 0–0 efter såväl 90 som 120 minuter.

Jag har inte sett matchen, men utifrån de två klipp med höjdpunkter jag sett, så fick de 17 692 i Köln uppleva en match med fullständigt fantastiskt målvaktsspel.

Både Manuela Zinsberger och Almuth Schult höll alltså dels nollan i själva matchen, sedan räddade de två straffar vardera i straffläggningen. Eftersom Bayern dock även drog en straff i ribban blev det 3–2 till Wolfsburg – och Nilla Fischer fick återigen höja pokalen.

Det var fjärde året i rad som Wolfsburg tog hem den tyska cupen, DFB-pokal. Höjdpunkter från finalen finns dels här, dels här:

Nästa anhalt blir England, där WSL nu är färdigspelad. Det blev Manchester City som tog den andraplats som leder till Champions League. Laget vann med 3–0 hemma mot Everton och höll därmed undan med en poängs marginal för Arsenal.

Citys svenska spelare, Julia Spetsmark, har bara spelat 72 minuter i ligan, och hon har bara ingått i matchtrupperna två gånger de senaste tre månaderna. Klubbyte på gång?

Chelsea var ju redan klara mästarinnor. När de vann sin avslutningsmatch med 3–2 i Liverpool var Magdalena Eriksson enda svenska i startelvan. Jonna Andersson byttes in i 59:e i underläge 2–0 och fick således vara med om lagets vändning.

Chelsea har rullat en del på spelare. Eriksson var den svensk som spelade flest, med 15 av 18 ligamatcher. Hedvig Lindahl och Andersson spelade tio matcher vardera.

Den sista svenska spelaren i ligan är ju Arsenals Jessica Samuelsson. Hon hann bara med två ligamatcher innan hon drog på sig den fotskada hon nu skall vara så gott som frisk från.

Skytteligan vanns av Birminghams Ellen White på 15 mål närmast före Citys Nikita Parris på elva och Liverpools Beth England med tio mål.

Jonna Andersson blev bästa svenska målskytt med fyra fullträffar. Magdalena Eriksson gjorde två. Ingen mer svensk blev målskytt i WSL den här säsongen.

Vidare till Frankrike där alltså helgens toppmatch spelades redan i fredags, då Lyon och PSG spelade 0–0, bland annat efter straffräddning från PSG:s Tiane Endler.

Således kommer både Lyon och Wolfsburg till torsdagens Champions Leaguefinal med mållösa matcher i ryggen. Blir det nytt straffdrama då, tro?

I lördags tog Montpellier sista halmstrået för att snuva PSG på andraplatsen genom att vinna med 2–0 borta mot Lille. Det var en seger som verkar ha suttit hårt inne, då båda målen kom under de sista tio minuterna.

Såväl Linda Sembrant, Sofia Jakobsson som Stina Blackstenius ingick i Montpelliers startelva. De två förstnämnda spelade 90 minuter, medan Blackstenius fick kliva av efter en halvtimma. De båda svenska forwardarna har lidit av lite måltorka på sistone. För båda kom senaste ligamålet mot PSG den 1 april.

Inför slutomgången är dock Blackstenius kvar på fjärde plats i skytteligan med sina tolv fullträffar. Skytteligan leds fortsatt av Ada Stolsmo Hegerberg på 30 mål.

Norskan har missat två omgångar på grund av skada, det bidrar till att hon får svårt att slå slå ut sig själv från topp fem när det gäller flest gjorda mål på en säsong i D1 Feminine. Den topplistan ser ut så här:

42 mål: Sandrine Bretigny, Lyon, 2006/07
38 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2004/05
36 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2005/06
34 mål: Lotta Schelin, Lyon, 2014/15
33 mål: Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon, 2015/16

Slutligen skickar jag ett stort grattis till finsk damfotboll. I dag avgörs ju nämligen F17-EM. I kväll är det final mellan Tyskland och Spanien.

Men redan vid lunchtid har man för ovanlighets skulle spelat en match om tredje plats, det brukar ju inte förekomma bronsmatcher i Europamästerskap. Den matchen spelades eftersom Europa bara har tre platser i höstens F17-VM i Uruguay, det var alltså en ren VM-kvalmatch mellan England och Finland.

England tog en tidig ledning, men Finland vände till 2–1-seger – och är VM-klart. Kul.

Viktiga svenskmål i Frankrike

På torsdag, i Ungern, drar tävlingsåret i gång för vårt A-landslag. Flera av spelarna genrepade i dag med viktiga ligamatcher, och inte mindre än tre av våra offensiva spelare blev målskyttar.

Jag börjar i Frankrike där Montpellier stod för en otroligt stark andra halvlek i nyckelmatchen mot PSG. I den halvleken gjorde laget från den franska sydkusten tre mål, vilket ledde till en hyperviktig 3–0-seger.

Sofia Jakobsson

Det var Sofia Jakobsson som visade vägen genom att först rulla in 1–0 på ett friläge i 49:e minuten. En kvart senare fick hon ett nytt friläge, där hon föll och fick straff. Den satte Janice Cayman till 2–0.

Jakobsson och Linda Sembrant ingick i Montpelliers startelva, medan Stina Blackstenius var bänkad från start. Den Vadstenafostrade powerforwarden byttes in i minut 69 istället för danska Katrine Veje. Fem minuter senare tog Blackstenius emot en rensning från Jakobsson på egen planhalva, och satte sedan fart. PSG-backarna lyckades aldrig fånga in Blackstenius, som gjorde 3–0.

Montpelliers 3–0-seger kan bli oerhört viktig. Den innebär nämligen att laget nu vinner det inbördes mötet med PSG. De båda lagen har lika många poäng i nuläget, men Parislaget har fem matcher kvar, medan Montpellier bara har fyra. Dock skall noteras att PSG har kvar ett möte med suveräna serieledarna Lyon. Sannolikt måste PSG ta poäng i den matchen för att få spela i Champions League till hösten.

Lyon vann för övrigt med 4–0 mot Albi idag. Därmed har man nu 18 raka segrar och målskillnaden 88–4. Man behöver fem poäng till för att säkra ytterligare en ligaseger.

Ada Stolsmo Hegerberg

I skytteligan ryckte Ada Stolsmo Hegerberg ytterligare genom att göra två mål i dag. Norskan har gjort 26 mål och leder med nio före PSG:s talang Marie Antoinette Katoto. Blackstenius gjorde sitt tolfte mål och ligger fyra i skytteligan, medan Jakobsson gjorde sitt sjunde och delar tiondeplatsen.

I tyska Frauen-Bundesliga finns det inte längre något obesegrat lag. I omgång 15 sprack nämligen Turbine Potsdams förlustnolla. Wolfsburg med Nilla Fischer vann svenskmötet mot Potsdam med Amanda Ilestedt med 1–0. Segerskytt blev norska Caroline Graham Hansen i den andra halvleken.

Resultatet innebär att Wolfsburg har ett järngrepp om ligaguldet, samt att Potsdam nu får det svårt att ta en plats i Champions League. Med sju omgångar kvar har man nämligen fem poäng upp till Freiburg och sju upp till Bayern München (som dock har en match mer spelad).

Fridolina Rolfö

Bayern vann för övrigt den svåra bortamatchen mot SC Sand med övertygande 4–0. Där visade formstarka Fridolina Rolfö vägen genom att sätta 1–0 redan i sjätte minuten. Det var Rolfös sjätte mål i ligan, en notering som placerar henne på en delad fjärdeplats i skytteligan. Pernille Harder leder överlägset på 14, medan Lina Magull är tvåa på tio.

Även i England spelades det viktiga matcher. Där stärkte Chelsea sin ligaledning, trots att man ”bara” fick 1–1 i Londonderbyt mot Arsenal.

Huvudkonkurrenten Manchester City är nämligen väldigt formsvagt för tillfället. I dag föll man mycket överraskande med 2–0 hemma mot tabellsexan Reading. På sina åtta senaste matcher har City bara vunnit två under ordinarie tid – tyvärr handlar det om de båda matcherna mot Linköping.

I dag startade City med exakt samma elva som startade på Linköping Arena i onsdags. Kanske är det spelschemat som knäcker laget, tränare Nick Cushing borde nog ha valt att rulla på lite fler spelare.

I Londonderbyt spelade hela svensktrion Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Jonna Andersson 90 minuter. Chelsea tog ledningen med 1–0 när Ramona Bachmann och Fran Kirby utnyttjade ett misstag från Arsenalmålvakten Sari van Veenendaal.

Arsenal kvitterade genom Beth Mead just före paus.

I den haltande ligatabellen står nu Chelsea på 29 poäng, vilket är tre fler än tvåan Manchester City. Chelsea har dock spelat 13 matcher, medan City bara står på tolv. Arsenal är på fjärde plats, åtta poäng bakom Chelsea. Dock har Arsenal bara spelat elva matcher, vilket gör att de kan komma upp i 27 poäng om de vinner sina hängmatcher. Minst tre lag är alltså inblandade i guldstriden.

I Spanien vann både Atletico Madrid och Barcelona i dag. Det innebär att Atletico är kvar i tabelltoppen, en poäng före Barca. Fem omgångar återstår.

På svensk mark har det varit en träningsmatch mellan Vittsjö och IFK Kalmar i dag. Resultatet blev 1–1, vilket sannolikt var väldigt viktigt för självförtroendet i Kalmar.

Slutligen till landslagsfotbollen. I förra inlägget nämnde jag att de Asiatiska mästerskapen drar igång kommande vecka. Det gör även de Sydamerikanska mästerskapen. När det gäller Asien genrepade andrahandsfavoriterna Japan i dag genom att vinna med klara 7–1 mot Ghana. Japanskorna utnyttjade snyggt vid flera tillfällen en naivt högt stående ghanansk backlinje:

 

 

Manchester City gav LFC två lektioner i fotboll

Vi visste ju det redan tidigare, men den här senaste veckan har det återigen blivit tydligt att damallsvenskan i mycket snabb hastighet tappar mark gentemot ligorna i Tyskland, Frankrike, England och Spanien.

Vår serie är fortfarande rankad trea i Europa, men det är bara en tidsfråga innan vi rasar ner ett par trappsteg. För numera är våra topplag chanslösa mot topplagen i nämnda ligor – i varje fall de tre förstnämnda.

I höstas var det Rosengård som blev utklassat av Chelsea, och nu har ett formsvagt Manchester City givit Linköping två rejäla fotbollslektioner på kort tid.

Visst kan man ha invändningarna att LFC inte är i säsong, samt att man har ny tränare som håller på att bygga nytt. Fast ingen av de invändningarna är så stor att den förklarar de gigantiska skillnader som var mellan City och LFC, så länge matchen levde.

Som sagt har Manchester City varit inne i en svacka på sistone. Under hösten, och fram till mitten av februari, spelade man 20 matcher – vann 19 och spelade en oavgjord.

Från mitten av februari och fram till första kvartsfinalmötet med Linköping stod City på sina fyra senaste matcher på två kryss (varav ett slutade med seger efter förlängning) och två förluster. Dessutom behövde man förlängning i helgen mot Sunderland, något som innebär att man nu har fem raka matcher mot engelskt motstånd utan seger under 90 minuter.

Mot Linköping hade däremot Manchester City inga som helst problem att ta två segrar. Först 2–0 (1–0) på hemmaplan och i dag 5–3 (4–0) på Linköping Arena.

Tittar vi på LFC använde sig tränare Marcus Walfridson två olika sätt att möta City. I England valde han en mer defensiv grunduppställning. Vid bollvinster var det tydligt att man hade tanken att snabbt försöka komma in bakom den ganska långsamma, engelska backlinjen.

Den taktiken ledde bara till en enda egen målchans. Däremot hade man trots allt ganska bra defensiv kontroll. Visst gjorde City två mål och hade två skott i målramen, men LFC spelade ju trots allt i numerärt underläge i en stor del av matchen. Så defensivt var det klart godkänt.

Orsaken till det svaga anfallsspelet låg i att bara en LFC-spelare egentligen fixade tempot. Och det var Kosvare Asllani.

Övriga LFC-spelare hade vansinniga problem med att orientera sig samt med att hinna få kontroll på bollen. Och de långa passningarna såg sällan ut som passningar.

När det gäller uppställningen av laget reagerade jag över att Walfridson matchade ett mittförsvar med Janni Arnth och Lisa Lantz, alltså en väldigt långsam duo. Det skulle ju också bli kostsamt, då Lantz på kort tid drog på sig två kort och såg till att laget fick spela i numerärt underläge. Jag ställde mig frågande redan när LFC värvade Lantz från Umeå, och jag kan inte säga att jag förstått mer av värvningen efteråt. I min värld har hon mycket att bevisa.

I dagens retur valde Walfridson att låta sitt lag kliva fram och sätta hög press. Den taktiken höll i drygt tio minuter minuter. Eller. Spelmässigt sett såg det riktigt bra ut i cirka 20 minuter. Så långt hade jag 2–1 i klara målchanser till hemmalaget, och ännu större övervikt om man även räknar in lägen.

Problemet var att det var Manchester City som hade gjort mål på sin enda chans. Och som även gjorde mål på sin andra. Gästerna fortsatte att vara effektiva hela vägen fram till paus. LFC:s höga press passade Manchester City som handsken. När LFC-spelarna inte orkade sätta full press, utan kraften började avta, hittade gästerna snabbt ytor att komma rättvända mot hemmalagets darriga backlinje.

I paus var det 0–4 och dubbelmötet var stendött.

Jag hade i paus ritat ner stora frågetecken för om LFC kommer att kunna spela den här typen av hög press i damallsvenskan. För pressen innebär ju att bristerna i den egna backlinjen blottläggs. Nu är inte de damallsvenska lagen lika vassa som Manchester City, men det känns ändå som en stor chanstagning att sätta hög press med så långsam backlinje. För även utan Lantz känns det segt bakåt i Linköping i år.

Ett annat stort frågetecken satte jag för LFC:s agerande vid defensiva hörnor. Där blev det kaos lite väl ofta för att det skulle kännas stabilt.

Ett tredje frågetecken satte jag för Kosovare Asllani, som inte alls nådde förra veckans nivå. Där kom dock ett svar ganska snart. Hon var illamående och blev utbytt i paus. Hon borde förstås inte ha spelat överhuvud taget.

Efter paus ryckte LFC upp sig, och jämnade ut siffrorna. Fast det där var ju tyvärr bara kosmetika. City hade totalkoll på dubbelmötet, bytte ut sin tvåmålsskytt (19-åriga Georgia Stanway) redan i paus och såg inte speciellt bekymrat ut över att släppa in tre mål efter paus.

Positivt i den andra halvleken för LFC var att Marija Banusic gjorde två mål och att Tove Almqvist stod för ett kanoninhopp med ett mål och förarbetet till de två andra.

Trots att dubbelmötet avslutades med 45 rätt positiva minuter för Linköping tror jag att Marcus Walfridson har fått väldigt mycket att fundera över efter det här dubbelmötet. Hans lag har visat flera stora svagheter, svagheter som de damallsvenska konkurrenterna knappast kan ha missat. För Walfridson blir det en utmaning att skapa defensiv stabilitet hos de svenska mästarinorna.

Tre svenskmål på Linköping Arena i kväll alltså. Det blev även ett i London, där Montpelliers Sofia Jakobsson hittade rätt mot Chelsea och Hedvig Lindahl. Fast Jakobssons 1–1-lobb var ett mål som till slut fick tröststatus.

Chelsea vann totalt med 5–1 efter 3–1 (1–1) i kväll. Mål av Fran Kirby (2) och Ramona Bachmann.

Hos Chelsea spelade Lindahl och Magdalena Eriksson hela matchen, medan Jonna Andersson var utanför matchtruppen. Hos Montpellier spelade b och Jakobsson hela matchen, medan Stina Blackstenius byttes ut i 79:e minuten.

I Barcelona gjorde ett taktiskt, tillbakadraget Barca match av kvartsfinalmötet med Lyon i 2×90 minuter. Det blev till slut totalt 3–1 till Lyon efter att fransyskorna lite turligt vunnit kvällens bortamatch med 1–0. Jag skriver turligt eftersom jag inte tror att hela bollen var över mållinjen när Eugenie Le Sommer nickade in segermålet.

Lyon ägde spelet, men Barca spelade smart och hade hela tiden massor av spelare framför storspelande målvakten Sandra Panos. Lyon till semi, men Barca visar att man är redo för stora uppgifter framöver.

Den sista kvartsfinalen var den mellan Wolfsburg och Slavia Prag. Där var det avgjort redan efter tyskornas 5–0-seger i första omgången. I dag blev det 1–1 i den retur som mest var en transportsträcka. En transportsträcka där tyskorna bland annat vilade Pernille Harder och Caroline Graham Hansen, men där Nilla Fischer spelade 90 minuter.

Dagens resultat gör att vi får Lyon–Manchester City och Chelsea–Wolfsburg i intressanta semifinaler om några veckor. Eftersom vi har tre svensklag vidare kommer det att bli minst en svensk spelare i final.

Regelfundering, världslaget, Press och självmål

Under helgen fick vi klart med de fyra semifinallagen i Svenska cupen. Det blev Linköping, Rosengård, Eskilstuna och Djurgården. 13.30 på måndagen lottas det vilka som möter vilka till helgen. Lottningen direktsänds här.

Rosengård och Eskilstuna blev de två bästa gruppsegrarna och kan inte mötas. De kommer att ha hemmamatcher i semifinalerna.

Tillagt i efterhand: Semifinalerna lottades till Eskilstuna–Linköping och Rosengård–Djurgården. Vinnaren av Rosengård och Djurgården lottades att ha hemmamatch i finalen.

I de fyra gruppfinalerna blev det segrar för Eskilstuna (med 2–0 mot Kvarnsveden) och Rosengård (med 3–2 mot Kristianstad), medan Djurgården (1–1 borta mot Piteå) och Linköping (1–1 hemma mot Göteborg) gick vidare på kryss.

Det var dramatik i Arcushallen i Luleå på söndagskvällen när Djurgården kvitterade i fjärde övertidsminuten, och därmed slog ut Piteå.

När det gäller matchen mellan LFC och Göteborg har det varit lite eftersnack till hur rimligt det var att Linköping kunde avancera på kryss. Båda lagen slutade ju egentligen på exakt samma tabellrad, och spelade alltså oavgjort i inbördes möte. Linköping vann dock gruppen på bättre placering i damallsvenskan i fjol.

Med tanke på att förutsättningarna var klara innan avspark, och att klubbarna hade haft chansen att ha synpunkter innan reglerna spikades finns det inte så mycket att säga om att Linköping står som gruppsegrare. Däremot är det värt att diskutera upplägget till framtida cupupplagor.

För är det verkligen rimligt att lag som Linköping får flera olika fördelar i cupen för att de var ett topplag i damallsvenskan förra året? Det är ju inte ens samma turnering.

I reglerna för cupens gruppspel står det nämligen att:

1) Fyra lag av 16 seedas. Övriga tolv lottas in geografiskt i grupperna.

2) De fyra seedade lagen får två hemmamatcher vardera. Det är får även det lag som är lägst seedat i varje grupp. Däremot får det andra- och det tredjeseedade laget bara en hemmamatch.

3) Om två, tre eller fyra lag hamnar på exakt samma tabellrad och dessutom har lika i inbördes möte placeras det lag som lyckades bäst i damallsvenskan i fjol högst.

I alla de här tre punkterna hade alltså Linköping fördel gentemot Göteborg. LFC var ett av de fyra seedade lagen, vilket gjorde att man hade två hemmamatcher i gruppspelet, medan Göteborg var andraseedat och bara fick en hemmamatch.

LFC fick dessutom den avgörande matchen mot Göteborg på hemmaplan, och man kunde där spela på kryss eftersom man tog guld förra året, och därmed hade högre ranking.

Personligen tycker jag att LFC här har fått några fördelar för mycket på gamla meriter. När det gäller att särskilja lag som noterats för exakt samma tabellrad finns det flera framkomliga vägar att gå. Eftersom Linköping och Göteborg möttes i den sista omgången hade det ju lätt gått att avgöra gruppsegern via straffläggning.

Det hade ju förstås förutsatt att straffläggning var inskrivet i reglerna, vilket jag hoppas att det blir till nästa år. I de flesta gruppmatcher i kvalspel genomför man ju straffläggning om ifall det skulle bli lika. Samma sak borde införas i cupspelet, både för herrar och damer. Då hade vi sluppit att Linköpings damer och IFK Göteborgs herrar avancerat på ranking.

Om fler än två lag är inblandade kan det ju bli så att även straffarna blir lika. Då tycker jag att man skall ta till Fifas upplägg, där man sorterar efter fair play. Ifall Svenska Fotbollförbundet gjort som Fifa skulle Göteborg ha vunnit gruppen. De drog nämligen inte på sin några kort i gruppspelet, medan LFC ådrog sig en varning.

Under punkten 6.2 i tävlingsbestämmelserna till hösten borde det stå att placering i gruppspelet avgörs utifrån:

1) Flest poäng
2) Bäst målskillnad
3) Flest gjorda mål
4) Inbördes resultat
5) Inbördes straffläggning
6) Fair play
7) Högst ranking

Det om regler. Nu till själva matcherna. Jag hade på Linköping–Göteborg och Rosengård–Kristianstad på datorskärmar bredvid varandra. Mitt fokus var klart oftast riktat mot den förstnämnda matchen.

Det allmänna intrycket från Linköping Arena var att LFC såg väldigt svagt ut. Nu får man förstås väga in att Linköping hade haft fler spelare iväg på landslagsuppdrag än Göteborg samt att LFC i startelvan saknade viktiga pjäser som Maja Kildemoes, Lina Hurtig och nyligen värvade Natasha Dowie.

Klart är att de lär behövas. För stundtals blev faktiskt Linköping utspelat av Göteborg. Framför allt var det klasskillnad under de första 30 minuterna. Under den perioden hade Linköping det väldigt jobbigt i djupled.

Offensivt saknade mästarlaget helt djupledshot, vilket passade Göteborgs backlinje utmärkt. Defensivt blev Linköpings mittbackar gång på gång ifrånsprungna av Rebecka Blomqvist. Hon hade tre rena frilägen de första 28 minuterna. Ett av dem ledde till mål. Även om LFC ryckte upp sig lite sista kvarten kändes 0–1 i underkant i paus.

Rebecka Blomqvist

Inte heller i den andra halvleken hade LFC något anfallsspel att tala om. Dock bjöds man på ett mycket billigt mål när Beata Kollmats ställde sina försvarskamrater genom att lättvindigt släppa ett inlägg förbi sig. Bollen nådde Elin Landström som kunde trycka in kvitteringen.

Resten av matchen hade LFC trots allt hyfsad kontroll. Man valde att falla otroligt tidigt med hela backlinjen varje gång man kunde frukta att en djupledsboll var på gång. Det gjorde att man inte åkte på några fler frilägen. Men det ledde samtidigt också till att man inte orkade få till något anfallsspel.

Totalt sett i matchen var Göteborg det spelmässigt bättre laget, men LFC gjorde vad man behövde för att gå vidare. Dock lär LFC behöva höja sig ganska många snäpp om man skall ha minsta chans mot Manchester City om 1,5 veckor.

I hemmalaget var Hilda Carlén den överlägset bästa spelaren. Hon räddade mästarinnornas semifinalplats. Hon Göteborg imponerades jag återigen av Emma Koivisto, som framför allt var väldigt bra före paus, och av Taylor Leech. I den första halvleken utmärkte sig även målskytt Blomqvist.

När det gäller Rosengårds 3–2-seger mot Kristianstad är Anja Mittag spelaren att hylla. När jag såg Rosengård mot Qviding för några veckor sedan tyckte jag att tyskan såg ut att vara ungefär lika seg som i höstas. Men under söndagen såg hon vassare ut än på länge.

Hennes 2–1-mål är ju dessutom riktigt fotbollsgodis.

Under söndagen möttes för övrigt de båda damallsvenska nykomlingarna i en träningsmatch. Där vann Växjö med 3–0 mot Kalmar efter två mål och ett assist från Anna Anvegård. Se höjdpunkter från matchen här.

En nyhet som skulle kunna röra Sverige är den att Christen Press har tackat nej till Houston Dash och tros komma att spela sin klubbfotboll utanför USA i år. Saken är ju den att transferfönstren är stängda till alla större ligor utan den svenska och den norska. Press har ju spelat i Göteborg tidigare. Favorit i repris?

Christen Press

En favorit i repris blev det för Nilla Fischer när hon kom med i Fifpros världslag för andra året i rad. I det lag som presenterades på den internationella kvinnodagen fanns även en andra svensk spelare, nämligen Hedvig Lindahl. Kul.

Här är hela laget:

Målvakt:
Hedvig Lindahl (Sverige – Chelsea FC)

Hedvig Lindahl

Backar:
Lucy Bronze (England – Olympique Lyonnais)
Nilla Fischer (Sverige – VfL Wolfsburg)
Wendie Renard (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Irene Paredes (Spanien – PSG)

Irene Paredes

Mittfältare:
Camille Abily (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Dzsenifer Marozsán (Tyskland – Olympique Lyonnais)
Marta Vieira da Silva (Brasilien – Orlando Pride)

Marta

Forwards:
Pernille Harder (Danmark – VfL Wolfsburg)
Lieke Martens (Nederländerna – FC Barcelona)
Alex Morgan (USA – Orlando Pride)

Pernille Harder

Noterbart alltså att Sverige och Frankrike var enda länderna att få med fler än en spelare i laget. För svensk del var ju inte fjolåret något toppår. Och jag hade ju inte med någon svensk spelare i mitt världslag.

Men det ligger ofta en liten fördröjning i de här priserna och utnämningarna. Eftersom det sänds minimalt med damfotboll på tv har spelare och experter inte sett tillräckligt mycket, utan man går ofta på hur bra spelarna var i de senaste mästerskapen, eller vilken roll de har i sina lag.

Här är det intressant att varken Lindahl eller Fischer lyckades speciellt bra i fjolårets EM-slutspel. Jag hade till och med underkänt snittbetyg på Fischer. Dock har ju båda varit stabila och väldigt bra över tid de senaste åren, så på det sättet var utnämningarna både kul och klart välförtjänta.

Det var tredje gången Fifpro tog ut ett världslag. Här är de två tidigare:

2015:

Hope Solo Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Ertz (då Johnston) – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

2016:

Hope Solo – Leonie Maier, Wendie Renard, Nilla Fischer, Ali Krieger – Dzsenifer Marozsan, Carli Lloyd, Marta Vieira da Silva – Alex Morgan, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.

Så till helgens internationella matcher. Det var spelledigt både i England och Tyskland. I Frankrike har Lyon och Montpellier vunnit sina matcher, medan PSG spelar Parisderby i kväll.

Både Linda Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen när Montpellier vann med 3–1 borta mot Guingamp. Jakobsson satte dessutom 3–1-målet, hennes femte mål för säsongen. Noterbart i Lyons 5–0-seger mot Soyaux var att Ada Hegerberg var tillbaka efter två månaders skadefrånvaro. Och som alltid numera gjorde norskan mål. Hon satte sin 22:a fullträff på 14 ligamatcher.

I Spanien var det seriefinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Den slutade 1–1, vilket innebär att de regerande mästarinnorna Atletico leder med en poängs marginal med åtta omgångar kvar att spela. Storsatsande och stjärnspäckade Barca har inte vunnit på de två senaste säsongerna och kan alltså gå miste om titeln för tredje året i rad.

Atletico tog ledningen när Sonia Bermudez utnyttjade att landslagsmålvakten Sandra Panos missbedömde en långpassning. Barca kvitterade på straff genom Andressa Alves i början av den andra halvleken.

Slutligen en liten tillbakablick på förra veckans She Believes Cup. Där vann USA finalen med 1–0 mot England.

Jag har ju förutspått att USA skall tappa i kvalitet framöver. Jag backar inte från den spådomen, men kanske ändå att amerikanskorna kan komma att klamra sig fast vid positionen som världsetta några år till.

England är kanske den främsta utmanaren för tillfället, då Tyskland står och stampar med försvarsproblem.

I She Believes Cup hade i och för sig även England lite trubbel i de bakre leden. USA:s segermål i finalen var ett engelskt självmål, där tre engelska spelare var sist på bollen. Och faktum var att England gjorde självmål i alla sina tre matcher, och alla tre gångerna var mittbacken Mille Bright inblandad.

Först styrde hon in ett skott från Frankrikes Gaetane Thiney med ryggen…

…sedan hann hon inte undan på returen från Hasret Kayici:s skott, och…

…i finalen var det Bright som ställde till det för Karen Bardsley så att Megan Rapinoe:s inlägg gick i mål. Självmålet skrevs på Bardsley, men jag tycker nog ändå man kan säga att Bright gjorde tre självmål i turneringen. I varje fall 2,5…

Trots det var Bright inte den mest olyckliga spelaren i det engelska laget under veckan i USA. Det var i stället den före detta Göteborgs- och Rosengårdsspelaren Anita Asante. Knappt en kvart in i sin landslagscomeback åkte hon nämligen på en knäskada.

Det visade sig vara korsbandet. Därmed är Asante sannolikt borta från fotboll under resten av 2018. Förstås en vansinnigt tråkig nyhet.

Höjdpunkter från ett antal landskamper

Det har ju spelats ett antal landskamper runt om i världen de senaste dagarna. Sveriges seger i Sydafrika avhandlades i förra inlägget.

Här kommer lite höjdpunkter från några andra matcher. Först till nattens match i San Diego, där USA krossade ett givmilt Danmark med 5–1.

Danskorna inledde bra och Nadia Nadim nickade in ett riktigt klassmål på hörna till 0–1. Men därefter stod danskorna för ganska många prestationer som var långt ifrån världsklass. Det handlade både slappa försvarsingripanden och om grova missar i uppspelen.

En spelare som riskerar att drömma mardrömmar om snabba amerikanskor är Linköpings Janni Arnth. Inte för att hon stod för något av de misstag som ledde till USA:s mål, utan för att hon helt enkelt inte hängde med. Flera av hemmamålen kom efter att Arnth blivit ifrånsprungen. Jobbigt.

I väntan på att US Soccer lägger upp ett längre sammandrag från matchen på youtube lägger jag upp målen via twitterlänkar:

Under rubriken grova missar i uppspelen placeras även Italiens ledningsmål mot Frankrike i lördagskvällens 1–1-match. En match Frankrike borde ha vunnit sett till antalet målchanser. Men italienskorna hade ett ribbskott på slutet, och kunde fått med sig segern.

Grova misstag var även avgörande när Spanien vann med 2–0 mot Nederländerna. Vid det spanska 1–0-målet är det domartrion som hamnar i fokus. Bollen ser ju knappast ut att vara över mållinjen. Visst är kameravinkeln usel, men Sari van Veenendaal måste stå väldigt långt in i målet för att hela bollen skall vara över linjen.

Vid 2–0 slår Merel van Dongen ett makalöst hål i luften, som öppnar för spanjorskorna.

Tisdag kväll 18.00 spelar Norge mot Island i La Manga. Den matchen sänds av det norska förbundet på deras hemsida.

I förra veckan vann norskorna med 3–0 mot Skottland efter två mål av Isabell Herlovsen och ett snyggt nickmål av Maria Thorisdottir:

Så till de nordamerikanska U20-mästerskapen där det nu är helt klart vilka fyra lag som spelar semifinal längre fram i veckan. Det blir som väntat Haiti, Kanada, USA och Mexiko.

Det intressanta blir vilka som ställs mot vilka. I kväll och i morgon kväll är det gruppfinaler, där först Kanada och Haiti gör upp om gruppsegern i grupp A. Sedan gör Mexiko och USA upp om vilka som skall möta Haiti i semifinal – vilket innebär en jättechans både till finalplats och en biljett till U20-VM i Frankrike.

För Kanada och Haiti kommer det att bli en riktigt tuff semifinal, hur de än spelar i kväll (avspark 21.00, matchen sänds på concacafs youtubekanal). Både USA och Mexiko är nämligen väldigt starka lag, på olika sätt. När jag i ett tidigare inlägg skrev att det troliga var att USA och Kanada möts i finalen tänkte jag inte helt klart. Mexiko är nämligen ett mycket bra lag.

Vid U20-VM 2016 dominerade mexikanskorna kvartsfinalen mot USA rätt rejält, men man tappade sin 1–0-ledning till 2–1-förlust på slutet. Och hittills i det pågående mästerskapet har Mexiko sett klart vassare ut än USA. Amerikanskorna var ytterst nära att tappa poäng mot Jamaica i natt. Man räddades av de båda barndomskompisarna Sophia Smith och Jaelin Howell, som båda varit med på läger med A-landslaget.

I slutminuterna och ställningen 1–1 kom Smith, som hade gjort 1–0 på en snyggt slagen frispark, runt till vänster och spelade snett bakåt till Howell – som avgjorde.

USA flyger nu även in Tierna Davidson, som startade i A-landslaget mot Danmark i natt.

Kanada har ännu fler A-landslagsmeriterade spelare. De har också turneringens stora spelare så här långt, i 16-åriga Jordyn Huitema. Hon har gjort fem mål och ett assist på tre matcher. Det är inga märkvärdiga mål, men Huitema utmärker sig mest genom att ha den unika förmågan att befinna sig på rätt plats i rätt ögonblick.

Det är ju inte så att Kanada har gjort 25 mål, utan man har gjort sju – och sex av dem har alltså Huitema en stor del i. I Kanadas lag finns ytterligare en mängd spelare som spelat i, eller varit på läger med A-landslaget. Jag tänker på målvakten Lysianne Proulx, mittbackarna Maya Antoine och Hannah Taylor, ytterbacken Ashley Cathro, kantspelaren Jayde Riviere, centrala mittfältarna Julia Grosso och Sarah Stratigakis samt forwarden Garbrille Carle.

Lägg till Jessie Fleming och Deanne Rose, och Kanada har elva spelare födda 1998 eller senare som fått känna på A-landslagsmiljön. Jämför man med Sverige har vi bara släppt fram en i aktuella åldrar, Loreta Kullashi. Jag gillar den kanadensiska modellen, där man ger unga spelare vittring.

Men det är förstås inte självklart att den modellen är bäst för alla. För vissa spelare kan det ju även innebära en tung press att prestera. Så ibland kan den svenska modellen vara minst lika bra.

Apropå Kanada kikade jag lite på deras senaste match, och jag gillade hur laget strävade efter att spela sig fram. Kanada har ju tidigare mest stått för ett fysiskt sparka och spring-spel. Men nu börjar man även få fram lirare. Kreativa Fleming är ju en sådan. Hon är ju dock inte med i det här laget. Där står 17-åriga Julia Grosso (född den 29 augusti 2000) för mycket av spelskickligheten.

Grosso och Fleming har förutsättningar att bli ett av världens bästa innermittfältspar framöver. Grosso är den spelartyp vi i Sverige skriker efter, alltså en ersättare till Caroline Seger som släpande innermittfältare. Grosso har skön känsla i vänsterfoten och ligger alltså bakom väldigt mycket positivt. Jag skulle inte förvånas om hon kommer att matchas in i Kanadas A-landslag redan till nästa års VM-slutspel.

Aktuella nyheter – och lite tränarproblematik

Landslaget är samlat i Sydafrika, och sett till de bilder de lägger upp på sociala medier verkar det vara en rätt trevlig samling så här långt.

Touchdown South Africa ☀️👋🏼#swewnt #camp #southafrica

A post shared by Elin Rubensson (@erubensson) on

Under lägret spelar de alltså en inofficiell träningsmatch på torsdag och så riktig landskamp på söndag 14.00.

Blickar vi tillbaka mot den helg som gått var det en rätt trött damfotbollshelg. Höjdpunkterna var semifinalerna i engelska WSL cup samt återstarten i franska D1 Feminine.

Vi fick en svensk målskytt i Frankrike. Det var Linda Sembrant som tidigt nickade in 1–0-målet i Montpelliers 3–2-seger mot Olympique Marseille. Noterbart var att lagets bästa målskytt hittills i ligan, Stina Blackstenius, var bänkad och byttes in först med 21 minuter kvar. Det var tredje gången i ligan som Blackstenius började på bänken.

I övrigt i Frankrike så håller Ada Stolsmo Hegerberg sitt fantastiska målsnitt på fler än två mål per tävlingsmatch sedan fjolårets EM-slutspel. Norskan gjorde ett äkta hattrick, alltså tre mål i rad i samma halvlek, när Lyon vann med 4–0 borta mot Paris FC – det lag som tidigare hette Juvisy.

Hegerberg är nu uppe i 21 ligamål på 13 omgångar. Hon har därmed nio omgångar kvar att ta peta bort sig själv från topp fem när det gäller flest gjorda mål på en säsong i D1 Feminine. Den ser ut så här i nuläget:

42 mål: Sandrine Bretigny, Lyon, 2006/07
38 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2004/05
36 mål: Marinette Pichon, Juvisy 2005/06
34 mål: Lotta Schelin, Lyon, 2014/15
33 mål: Ada Stolsmo Hegerberg, Lyon, 2015/16

Hegerberg är för övrigt inne på sin fjärde säsong i den franska ligan, och är uppe på 97 mål efter 77 matcher. Lyons bästa målskytt genom tiderna är Lotta Schelin. Hon behövde drygt sex säsonger för att komma upp i 100 ligamål. Totalt gjorde Schelin 143 mål på 138 ligamatcher. Det rekordet ser ut att vara i fara.

Apropå Frankrike uppges PSG:s Shirley Cruz vara nästa toppspelare att sticka till Kina för att tjäna pengar.

En annan aktuell nyhet är att Pernille Harder har förlängt sitt kontrakt med Wolfsburg med ytterligare ett år. Det gäller nu fram till 2020.

Så till England där det blir Manchester City och Arsenal som spelar finalen i WSL cup. I semifinalerna vann City med 1–0 borta mot Chelsea (mål av Nadia Nadim) och Arsenal med 3–2 borta mot Reading.

Till Australien där det är sex lag som slåss om de fyra slutspelsplatserna i W-league nu när lagen har två eller tre omgångar kvar att spela.

Brisbane Roar leder serien och känns i praktiken slutspelsklart. Det gör även Sydney FC efter deras bortaseger mot Perth Glory i helgen. Just Glory ligger på sjätte plats, och klart sämst till av de sex lag med slutspelschans. Troligen gör Newcastle Jets, Melbourne City och Canberra United upp om de två sista semifinalplatserna.

I helgen drog Sydamerikas U20-mästerskap i gång i Ecuador. Det är en turnering där Venezuela och Brasilien är favoriter att ta de två platserna till årets U20-VM. Paraguay ses som första utmanare. De tre favoritlagen har inlett med varsin seger.

Just Venezuela och Brasilien möts i natt svensk tid i gruppspelet. Fokus hamnar förstås på turneringens storstjärna, Venezuelas Deyna Castellanos. Ni vet hon som officiellt röstades fram som en av världens tre bästa spelare under 2017 – trots att hon inte presterat på internationell seniornivå ännu.

På ungdomsnivå presterar dock Castellanos. Det var just hon som gjorde Venezuelas segermål i öppningsmatchen mot Uruguay.

Som avslutning på inlägget tänkte jag ta upp tränarfrågan. På sociala medier har den internationella damfotbollsdiskussionen de senaste dagarna delvis handlat om att orutinerade tränare släpps fram på toppjobb inom damfotbollen.

Orsaken är att omeriterade Phil Neville uppges vara klar som ny engelsk förbundskapten.

Neville är inte den första ”nybörjaren” som får ett toppjobb direkt inom damfotbollen. Som exempel har även nämnts den tyska förbundskaptenen Steffi Jones samt förre franske förbundskaptenen Oliver Echaouafni. Ingen av de tre har haft fem års tränarerfarenhet innan de blivit ansvariga för ett av världens bästa landslag.

I Sverige har det ju varit lite debatt kring kvinnliga tränare sedan Linköping inte hittade den assisterande tränare man eftersökte. Och det är ju inte så konstigt, det finns ju inte så många tränarutbildade kvinnor.

När jag kollade den lista över de tränare i Sverige som har den högsta tränarutbildningen, Pro – fanns bara fyra kvinnor. Nu verkar i och för sig inte listan vara uppdaterad de senaste tre–fyra åren, men det har knappast tillkommit så speciellt många.

Noterbart här är att Svenska Fotbollförbundet kräver att de ansvariga tränarna i herrarnas allsvenska och superetta skall ha just Pro-utbildning. Men att de själva anställer förbundskaptener på flicklandslag som inte har aktuell utbildning. Det känns ju väldigt konstigt. Om de tar in förbundskaptener som inte har högsta utbildningen borde ju förbundet snabbast möjligt se till att aktuella personer får Pro-utbildningen.

Inte heller Lilie Persson, som ju är utbildningsansvarig på tjejsidan, verkar ha högsta utbildningen. Hur ser det ut?

Positivt här är att Uefa har gått in och betalat tränarutbildning (dock inte Pro) för ett antal före detta elitspelare på damsidan, bland annat Malin Levenstad. Henne hör ni förresten prata balanserat om kvinnliga tränare i veckans avsnitt av Fotbollsarena Radiosporten.

Att Uefa går in och betalar känns för övrigt som ett bra steg. Att underlätta för kvinnor att få de dyra utbildningarna är ett väldigt bra steg mot större jämställdhet inom fotbollen.

Bilder av 2017 – del 4, EM

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är dags att ytterligare utöka bloggens bildarkiv. Här är 140 bilder från fjolårets EM-slutspel på Sverige, Danmark, Norge, Schweiz, Frankrike, Spanien och Skottland.