Musovic till Chelsea – ett bra miljöombyte

Det har gått en vecka sedan det senaste inlägget. En händelserik vecka. Det förra inlägget hette Karlernäs till Sevilla – ett bra miljöombyte. Nu behövde jag bara byta namn, i övrigt kunde jag återanvända rubriken.

För i dag har alltså Zecira Musovic presenterats som nyförvärv av engelska ”ligaledarna” Chelsea. Jag sätter ligaledarna inom citationstecken eftersom Chelsea ligger tvåa i tabellen, men har en match mindre spelad och leder om man räknar snittpoäng.

Jag tror alltså att det här är ett bra miljöombyte för Musovic. Jag tror nämligen att hon behöver ha lite eld i baken för att ta nästa steg i utvecklingen. Det senaste året har Jennifer Falk både gått förbi och dragit ifrån i kampen om platsen som förstamålvakt i landslaget. Det är förstås en kamp som förhoppningsvis även Hedvig Lindahl lär vilja vara med i framöver.

Jag vet att många av er som läser bloggen tycker att Lindahl borde flytta på sig och ge plats för de yngre. Jag delar inte den uppfattningen. Sverige har inte så många toppspelare att vi har råd att sätta en åldersgräns för landslagsspel. Jag tycker att Peter Gerhardsson resonerar klokt när han säger att han inte bryr sig om ålder, utom om förmåga. Det spelar ingen roll om spelarna är 15 år eller 40 – bara de är tillräckligt bra för landslagsspel.

Och jag tycker alltså inte att Musovic har varit tillräckligt bra för att spela i landslaget. Men jag tror att hon kan bli. Hon är bara 24 år, vilket är väldigt ungt för en målvakt.

Jag tyckte exempelvis inte att Hedvig Lindahl höll på internationell nivå förrän hon passerade 30-strecket. Men då blev hon å andra sidan plötsligt en världsmålvakt.

Zecira Musovic

Zecira Musovic kan definitivt ha en liknande utveckling – om hon får rätt utmaningar. Och klivet till Chelsea är helt klart en utmaning. I Rosengård har hon varit lite för självskriven i ett par år. Det är inte bra för motivationen. I Chelsea är hon långt ifrån självskriven – vilket bör bli en motivationsboost. 

Det blir i alla fall väldigt spännande att följa henne i WSL.

I hennes sista match för Rosengård var hon närmast arbetslös. Det var ju redan vid lottningen klart att Malmöklubben skulle avancera till åttondelsfinal i Champions League.

Georgiska Lanchkhuti var sannolikt det allra sämsta laget Rosengård mött på hela året. Och då har man ändå mött både Västerås BK 30 och Eskilsminne i Svenska cupen. Mot Lanchkhuti blev det totalt 17–0 efter 7–0 borta och 10–0 i Malmö i onsdags.

Rosengårds största hjälte i onsdags hette Daniela Sabatino. Den 35-åriga forwardsstjärnan nickade nämligen till i femte övertidsminuten i Prag och gjorde målet som tog Fiorentina vidare på Slavia Prags bekostnad. Målet som går att se tre minuter in i det här klippet gör att Rosengård blir seedat när åttondelsfinalerna lottas i februari:

Det innebär att Rosengård kommer att möta något av följande lag i nästa omgång:

  • Fortuna Hjörring
  • Biik Kazygurt
  • St Pölten
  • Sparta Prag
  • Atletico Madrid
  • Vålerenga/Bröndby
  • Fiorentina
  • LSK Kvinner

Där är Atletico Madrid nitlotten. Mot alla andra lag kommer Rosengård att vara klar favorit att avancera vidare till kvartsfinal.

Den här upplagan av Champions League var ju annars den där vi i många år fått höra att Göteborg skulle spela final.

Men Göteborg var aldrig nära mot Manchester City. Som jag skrev efter första matchen förlorade de svenska mästarinnorna dubbelmötet för länge sedan – när man snålade och skrev kontrakt som löpte ut den sista november.

Därmed tvingades man spela mot det engelska storlaget med ett B-lag. Och det går förstås inte. Göteborg hade slagit ur underläge även med starkast möjliga uppställning. Men då tror jag att de hade haft en riktigt bra chans till avancemang.

Nu var man chanslösa. Det var kattens lek med råttan hela matchen i onsdags, något som ju faktiskt känns lite pinsamt för svensk damfotboll. När vi äntligen har lag som kan konkurrera på internationell nivå gör klubbledningarna bort sig. Tråkigt.

Det gör alltså att Göteborgs annars så succéartade säsong avslutas vid skampålen.

Och vi kommer att påminnas om pinsamheten under hela första halvåret 2021. Finalen i den här upplagan av Champions League spelas ju nämligen just i Göteborg.

Johanna Rytting Kaneryd

Innan jag lämnar Göteborg och Rosengård noterar jag att Johanna Rytting Kaneryd valt att byta mellan topplagen. Det tror jag också är ett smart val, både av spelare och klubb. Hon är inte samma turbo på kanten som Natalia Kuikka och Emma Koivisto, men har ändå egenskaper som bör passa in bra i Göteborgs spelsätt. Om inte annat skulle hon kunna ersätta Rebecka Blomqvist i rollen bakom de båda forwardarna.

En annan anmärkningsvärd värvning den här veckan var att Piteås finska talang Vilma Koivisto går ner i elitettan, till Umeå IK. Känslan var att Koivisto höll på att växa fram till en riktigt bra damallsvensk spelare. Hon bör således vara ett kanonförvärv i elitettan.

Det har varit en massa andra truppförändringar i damallsvenskan den här veckan. Bland annat har AIK gjort två spännande värvningar i Japan och Island, samt skrivit långtidskontrakt med tre mycket intressanta framtidsnamn. Allt om damallsvenskan silly season hittar ni som vanligt på bloggens speciella silly seasonsida.

Kollar vi utomlands så var det Fifa-gala i går. Där fick vi veta att världens bästa spelare 2020 heter Lucy Bronze. Av det jag sett har hon inte varit lika bra i år som hon var i fjol. Bronze var således inte mitt val. Däremot kan jag tycka att det är kul att en ytterback får priset. För normalt står ytterbackar i princip lägst i rang vid sådana här prisutdelningar.

Vi fick också veta att Sarina Wiegman varit världens bästa tränare i år. Det var ännu konstigare. Wiegman fick antagligen priset för att hon skall bli Englands nästa förbundskapten. Eller så fick hon det för att hon förde Nederländerna till EM-guld 2017 och VM-final 2019.

Meriterna 2020 är nämligen mindre bra. Det nederländska landslaget har i och för sig kvalat in till EM-slutspelet. Men på åtta landskamper i år har man fyra segrar (två mot Kosovo och en vardera mot Ryssland och Estland), tre kryss och en förlust mot USA. Inte mycket att skryta med.

Vid Fifagalan valdes även Lyons Sarah Bouhaddi till världens bästa målvakt. Det konstiga här är att vid samma gala presenterades Fifpros officiella världslag. Där hette målvakten Tiane Endler. Jag hade röstat för Endler i båda sammanhangen, men Bouhaddi är en väldigt bra målvakt och det är inte oförtjänt att hon fick Fifa-priset.

Däremot är många av de som är med i världslaget högst oförtjänta av sina platser. Fifpro är spelarfacket för världens alla professionella spelare. Det är alltså världens bästa spelare som röstat fram elvan. Genom sina val visar spelarna tydligt att de inte har speciellt bra koll på vad som händer i deras egen sport. Bland annat har Megan Rapinoe i princip bett om ursäkt för att hon kommit med i världslaget.

Hon har nämligen inte spelat en enda hela match i år. Totalt kom hon upp i 367 minuter, fördelat på fem matcher i det nordamerikanska OS-kvalet och tre i She Believes cup.

Rapinoes tweet om att hon kom med för att det visas för lite damfotboll på tv är nog med verkligheten överensstämmande. 

Världslaget i sin helhet: Endler – Bronze, Wendie Renard, Millie BrightDelphine Cascarino, Barbara Bonansea, Vero Boquete, Rapinoe – Pernille Harder, Vivianne Miedema och Tobin Heath.

Utöver Rapinoe sätter man stora frågetecken kring vad Vero, Millie Bright och Barbara Bonansea gör i det där laget.

Förhoppningsvis går det att se mer damfotboll på tv under 2021. I Sverige kan man redan i morgon se spanska ligan på svensk tv, i form av det heta Madridderbyt mellan Real och Atletico. Kul att Viasat utökar sin damfotbollsbevakning.

Här är helgens svenska tv-guide:

Lördag
12.00: Real Madrid–Atletico Madrid i Liga Iberdrola på Viaplay och Viasat Sport Extra.

Söndag
13.30: Arsenal–Everton i WSL på Viaplay och Viasat Sport 1.
14.00: SC Sand–Bayern München i Frauen-Bundesliga på Viaplay.
15.30: Brighton & Hove Albion–Reading i WSL på Viaplay och Viasat Sport 1.  

I övrigt finns de en ny internationell damfotboll-community kallad wnited.com. På deras sida kan man hitta icke geoblockade tv-sändningar från internationell damfotboll. Genom dem såg jag för övrigt Lyon–Juventus i tisdags. Det var en tillställning som Lyon ägde från första till sista sekund.

Jag brukar säga att Linda Sembrant aldrig gör några misstag. Men i tisdags var ett undantag. För där stod vår svenska landslagsmittback för en riktigt grov miss som öppnade för Lyons ledningsmål.

Äntligen är det dags för Champions League

Tillagt i efterhand. Här kan man se Rosengårds match:

I morgon drar Champions League äntligen igång för svensk del. Rosengård spelar redan klockan 11.00 borta mot georgiska Lanchkhuti. Det är ett motstånd som Malmöklubben enkelt skall avfärda.

Vad jag fått fram har Lanchkhuti i princip bara inhemska spelare i laget. Och Georgiens landslag noterade noll poäng och målskillnaden 3–45 i en EM-kvalgrupp som bland annat innehöll Bosnien, Israel och Malta.

Det värsta motståndet kanske är underlaget på arenan i Tiblisi, en gräsmatta som ser lite lätt ojämn ut.

För Göteborg väntar som bekant betydligt tuffare motstånd. 16.00 kommer Manchester City till Valhalla.

Som bekant har Göteborg tappat flera tunga spelare sedan damallsvenskans avslutning. Det var sagt att man trots allt skulle kunna använda Julia Zigiotti Olme i morgondagens match. Men när Göteborg tidigare i dag presenterade sin matchtrupp fanns inte landslagsmittfältaren med.

Det saknades också backar i truppen. Bara tre fanns med, och en av dem var F19-spelaren Elma Junttila Nelhage. Hon kommer knappast starta mot Manchester City. Utan Emma Koivisto och Emma Kullberg lär få sällskap antingen av Filippa Curmark eller Julia Roddar. Det är knappast optimalt.

Göteborgs avbräck är något som motståndarna noterat. På en presskonferens inför matchen fick Citys manager Gareth Taylor frågor om hur han tror att Göteborg påverkas av att ha tappat spelare som Natalia Kuikka, Emily Sonnett, Emma Berglund, Zigiotti och Rebecka Blomqvist. Svaret: 

”Vi kan helt klart ha fördelar av det. Det skulle inte vara idealiskt för oss att inte spela på en månad, och dessutom förlora ett antal spelare. … Men, jag tror ändå att det kommer att bli en riktigt tuff match. Det är på deras plan, och på ett underlag som de är vana vid. Så saker kommer inte att bli lätta för oss. Men jag är förväntansfull och ser fram emot att få se vad vi kan göra.”

Jag tror också att Göteborg kanske kan stå emot bra på hemmaplan. Men jag skulle bli väldigt (positivt) överraskad om det här brandskattade Göteborgslaget klarade av att slå ut Manchester City över två matcher. Det vore en bragd.

Det är ju faktiskt anmärkningsvärt att Göteborg ställt till det till för sig på det här sättet inför den här turneringen. Just upplagan 2020/2021 är ju som bekant den Champions League-turnering där Göteborg har som mål att gå till final.

Jag har inte haft tid att sätta ihop någon större guide till sextondelsfinalerna. Men kortfattat så tror jag på avancemang för de seedade lagen i 13 av 16 möten. Jag vacklade lite inför mötet Fiorentina–Slavia Prag. Möjligtvis kan Stephanie Öhrström:s gäng skrälla. Det vore för övrigt väldigt bra för svensk del, för då blir Rosengård seedat i åttondelen.

I tre av sextondelsfinalerna håller jag se oseedade lagen (hemmalagen) som knappa favoriter. De matcher jag tänker på är Vålerenga–Brøndby, Sparta Prag–Glasgow City och St Pölten–FC Zürich. Men de oseedade är verkligen inte stora favoriter i de här tre mötena, utan jag utesluter inte att vi kan få rakt igenom avancemang för seedade lag.

Här på hemmaplan rullade silly season vidare. Emma Östlund presenterades av Eskilstuna – vilket överraskade mig en aning. Men en riktigt spännande värvning för ett Eskilstuna som ju kommer från en riktig fiaskosäsong.

Vi fick även veta att Thomas Mårtensson bildar kommando med tidigare Umeåtränaren Robert Bergström kommande år. Det känns som en välkomponerad duo med Mårtenssons defensiva kunnande och Bergströms offensiva spelidé. Vittsjö är ju en klubb som överpresterat sett till ekonomiska förutsättningar de senaste två åren. Jag tycker det känns som att man håller på att bygga något väldigt intressant även inför kommande år.

Något som däremot är rent gräsligt är innehållet i den här nyheten från Kina. Där får spelarna tydligen inte färga håret. Så går det till i en diktatur där man kämpar mot individualism…

Nitlott för Göteborg – igen

Kopparbergs Göteborg FC drog en nitlott för andra året i rad. I fjol lottades man mot Bayern München, och den här gången blir det Manchester City WFC som väntar i sextondelsfinalen.

Jag ger Göteborg 15–20 procents chans i det dubbelmötet. Chansen hade varit större om man hade haft tillgång till hela sitt guldlag. Men nu kommer ju Göteborg att tvingas möta City utan Emma Berglund, Natalia Kuikka, Julia Zigiotti-Olme och Rebecka Blomqvist. Det är inga bra förutsättningar.

Med full trupp hade jag nog höjt Göteborgs chanser till 30–40 procent. City har ju nämligen startat årets seriespel i WSL ganska trögt. Man ligger på femte plats med tre segrar, tre kryss och en förlust på sju omgångar. Höstens höjdpunkt för City var förstås när man nyligen vann FA-cupfinalen mot Everton efter förlängning.

Det skall sägas att Göteborg gjorde det bra mot Bayern München i fjol, och bara åkte ut på fler mål på bortaplan.

Manchester City var i semifinal i Champions League våren 2018. Men de två senaste åren har man åkt ut på ett tidigt skede – båda gångerna mot spanska Atletico Madrid. 2019 försvann man redan i sextondelsfinal och i fjol föll man med totalt 3–2 i åttondelsfinalen. Göteborg får nog slå en signal till Madrid och kolla hur Atletico har tämjt City…

City har förstås landslagsspelare på varenda position. Manchesterklubbens allra största stjärnor är högerbacken Lucy Bronze och amerikanska mittfältaren Rose Lavelle. Några andra spelare i den stjärnspäckade truppen är Steph Houghton, Jill Scott, Sam Mewis och Ellen White.

Tyvärr alltså en riktigt dålig lottning för Göteborg. Det innebär ju tyvärr också en dålig lott för svensk damfotboll som helhet. Alla svenska lag gynnas ju av att våra lag går så långt som möjligt, vilket leder till att rankingpoängen höjds för alla svenska lag.

För FC Rosengård blev det däremot en väldigt bra lottning. Man lottades mot det sämsta – i varje fall lägst rankade – laget i turneringen, georgiska Lanchkhuti. Utöver att det är en jobbig resa till Georgien var det alltså en riktig drömlott.

Jag ger Rosengård sisådär 99,9 procents chans att avancera. Det skall liksom inte gå att åka ut mot ett sådant motstånd över två matcher.

Hela lottningen syns på de här bilderna:

Där noteras att Juventus, precis som Göteborg, hade oflyt i lottningen för andra året i rad. De italienska mästarinnorna, med Linda Sembrant och Lina Hurtig i laget, gör sin tredje turnering, och man har ännu inte vunnit en enda match. 

Risken är uppenbar att den mindre smickrande sviten står sig även över lagets tredje deltagande i tävlingen. Man lottades nämligen mot mästarlaget Lyon i sextondelsfinal den här gången. I fjol föll man med totalt 4–1 mot Barcelona.

Spännande tisdag – Eriksson tar priset

Inlägget uppdaterat med senaste nytt kring Champions Leaguelottningen

Vi står inför en väldigt spännande damfotbollstisdag. Först skall Göteborg och Rosengård lottas in i Champions League, sedan skall vi få veta vem som får diamantbollen 2020.

Måndagens stora nyhet var förstås bekräftelsen på att Rebecka Blomqvist fortsätter sin karriär i Wolfsburg.

För ett år sedan hade jag sagt att det var ett dåligt klubbval. Då hade nämligen Wolfsburg ett överflöd av forwards, och chansen till speltid hade varit högst begränsad.

Men nu är läget annorlunda. Wolfsburg skriker efter en målskytt efter att Pernille Harder lämnat och både Ewa Pajor och Alexandra Popp dragit på sig skador. Det har öppnat för Karina Sævik, som dock inte tagit chansen. Norskan har bara gjort ett mål på fem starter, vilket är lite i ett topplag som Wolfsburg.

Blomqvist får förstås inte spela förrän efter årsskiftet. Men känslan är att hon kommer att få chansen att visa upp sig. Och personligen tycker jag att det skall bli väldigt spännande att se vad hon kan göra i en högklassig omgivning. Blomqvist är en väldigt smart spelare, och borde kunna kombinera på ett bra sätt med alla de landslagsspelare som kommer att omge henne.

Uppdatering. När jag först skrev det här inlägget trodde jag att Blomqvists nya klubb, Wolfsburg, under tisdagen kunde lottas mot hennes gamla, Göteborg. Jag hade dock missat att Uefa har delat in lagen i fyra grupper, och att Göteborg och Wolfsburg därmed inte kan lottas mot varandra.

När Champions Leagues sextondelsfinaler lottas klockan 12.00 på tisdagen, svensk tid, har de svenska lagen klart olika förutsättningar. Lottningen skall för övrigt gå att se på uefa.com. Rosengård är seedat och kommer att få möta ett lag man bör vinna mot. Göteborg är däremot oseedat och har två riktiga mardrömslotter i sin grupp.

Som synes av listan ovan försämras läget för de svenska klubbarna för varje år som går. Rosengård har nu fallit till niondeplatsen på rankingen, vilket innebär att de riskerar mardrömslottning redan i åttondelsfinalen. Deras chanser i Champions League skulle öka betydligt om något av de åtta lag som är högre rankat än dem åker ut direkt i sextondelen.

Tittar vi på tänkbara lotter för Rosengård så slapp de att få med den riktiga nitlotten, Juventus, i sin lottningsgrupp. De fyra lag Malmöklubben kan möta är:

* Lanchkhuti (Georgien)
* FK Zhytlobud-2 Kharkiv (Ukraina)
* ŽFK Spartak Subotica (Serbien)
* FC Minsk (Belarus)

Det låter väl inte som några drömresor. Men det är fyra motståndare som Rosengård bara måste slå ut, även om serbiska Subotica gjort bra matcher mot Wolfsburg och Atletico Madrid i fjol. Det vore ett megafiasko om inte Rosengård spelar åttondelsfinal till våren.

För Göteborg ser det mycket värre ut. Av de 15 motståndare som var tänkbara från början kändes åtta som väldigt svåra. Då tänkte jag på de båda lagen från Tyskland, England, Frankrike och Spanien. Även Slavia Prag har visat sig vara ett väldigt svårspelat motstånd. I utgångsläget tänkte jag att Göteborg nog hoppas på en resa till Danmark, Norge, Kazakstan eller allra helst till Skottland eller Schweiz.

Numera är bara en av de drömresorna fortsatt aktuella. Göteborg kan nämligen lottas mot något av följande fyra lag:

* Brøndby (Danmark)
* Slavia Praha (Tjeckien)
* Paris Saint-Germain (Frankrike)
* Manchester City (England)

Mot danskorna ser jag Göteborg som klar favorit. Mot tjeckiskorna är det 50/50, medan KGFC slår rejält ur underläge mot både PSG och City.

Klockan 20.00 på tisdagskvällen sänder TV4 ”galan” Fotbollsåret – ett program där vi kommer att få veta vem som får diamantbollen. Jag är på Hanna Marklund:s sida, och röstar för Magdalena Eriksson.

Visst sköt Fridolina Rolfö Wolfsburg till Champions Leaguefinal, Kosovare Asllani har haft en kanonhöst i Real Madrid och Jennifer Falk har varit suverän i damallsvenskan. Och vissa vill lyfta Caroline Seger, Anna Anvegård och Hanna Glas.

Folk får lyfta vilka namn de vill. För mig känns faktiskt Magdalena Eriksson som ett fullständigt självklart val.

Magdalena Eriksson

Sedan hon tog över kaptensbindeln i Chelsea i januari 2019 har hon inte varit med och förlorat en enda ligamatch. Diamantbollen handlar ju om 2020, och under det här kalenderåret är Eriksson obesegrad i Chelseadressen i både liga och cuper. Som lagkapten har hon fått lyfta segerpokalen efter ligan, ligacupen samt Community Shield.

I landslaget har hon gjort två mål på fyra EM-kvalmatcher den här säsongen. Och hon växer alltmer ut till en ledare även här. Som sagt: Ge diamantbollen till Magda Eriksson.

Erikssons och Jonna Andersson:s Chelsea är ju ytterligare ett lag som Göteborg kan lottas mot i morgon. Faktum är att vi har en mängd svensklag i morgondagens lottning.

De båda tyska representanterna Wolfsburg (Fridolina Rolfö och alltså snart Rebecka Blomqvist) och Bayern München (Hanna Glas och Amanda Ilestedt) har ju svenska spelare. Det har även de båda italienska, i Juventus spelar ju Linda Sembrant, Lina Hurtig och Annahita Zamanian och hos Fiorentina har vi Stephanie Öhrström. I Slavia Prag spelar Mia Persson, i Atletico Madrid finns ju Hedvig Lindahl, som verkar vara på väg tillbaka från sin skada, och hos norska LSK finns Cathrine Dahlström.

Det kunde ha varit ytterligare svensk representation. Apollon från Cypern, som tränas av Kim Björkegren och som har Filippa Wallén, Klara Folkesson samt korsbandsskadade Matilda Abramo i truppen, var ytterst nära att kvala in.

De båda kvalomgångarna avgjordes i enkelmöten. Och i den andra kvalomgången mötte Apollon polska Gornik Leczna. Svensklaget, där Wallén spelade hela matchen och Folkesson hoppade in, tog ledningen med 1–0 redan i tredje minuten. Ledningen stod sig in i slutkvarten. Där gjorde dock polskorna två snabba mål och tog platsen i sextondelsfinalen.

Slutligen tänkte jag bara tipsa om att det finns en ny flik på Forum Elitettan.

Grattis Kopparbergs Göteborg FC – Svenska mästarinnor 2020

Den klubb som hösten 1995 gick upp till damallsvenskan som Landvetter Idrottsflickor har äntligen nått hela vägen. Ja, det handlar om den klubb som fick Kopparbergs som namnsponsor och som 2004 flyttade in till centrala Göteborg och bytte namn till Kopparbergs Göteborg FC.

Jag använde ordet äntligen i första meningen eftersom KGFC varit nära flera gånger. Men det dröjde alltså till klockan 16.54 lördagen den 7 november 2020 innan det var dags för guldhjälmar för ett SM-guld.

Det är således också dags att skicka ett stort grattis till klubben för deras första SM-guld.

Det är ett högst välförtjänt firande som nu pågår i Linköping. Göteborg vann nämligen den svåra bortamatchen på Linköping Arena med förkrossande 7–0. Sju mot noll.

Det var stundtals uppvisning. Göteborg visade ingen guldfrossa. Tvärtom hade man extrem effektivitet när det behövdes som mest. Jag räknade inte målchanser i dag. Men när Natalia Kuikka gjorde 0–5 i minut 59 hade inte Göteborg missat många målchanser. Göteborg hade kunnat göra sju mål i många matcher i år. Men det dröjde till omgång 21.

Och det första guldet dröjde alltså till 2020.

Om vi blickar tillbaka lite så var ju Göteborg ett topplag flera år under Torbjörn Nilsson:s tid. När han lämnade efter säsongen 2013 hade klubben en svacka, där man byggde om sin trupp. Bland annat var man nära att åka ut 2017 under Stefan Rehn:s ledning.

Året efter kom Marcus Lantz och Jörgen Ericson och började jobba in ett vägvinnande spel. Laget var nära att nå hela vägen både 2018 och 2019. Och i år, när Lantz var utbytt mot Mats Gren, gick det vägen.

Årets trupp är otroligt stark och bra. Men mitt i firandet finns det frågetecken. På SportbladetPlay var expertkommentator Pär Lagerström nyfiken på hur långt det här laget skulle kunna nå i Champions League.

Tyvärr är det väl så att varken han eller någon annan kommer att få det svaret. För det är redan klart att Natalia Kuikka lämnar för Portland Thorns. Och Emma Berglund ryktas vara på gång till Rosengård. Hon som klubben först inte ville behålla, men sedan ändå vill ha kvar. Och Emily Sonnett är ju bara i Sverige på lån. Sedan har vi Vilde Bøe Risa som gärna vill ut i Europa. Är någon av dem kvar i klubben efter årsskiftet?

Tillagt i efterhand: Glömde ju här att det även uppgivits att Rebecka Blomqvist kan vara på väg bort. Hon har bland annat kopplats ihop med tyska storklubben Wolfsburg.

Men just nu är kanske inte är bästa ögonblicket att väcka frågetecken kring Göteborgs lag. Tvärtom är det nu läge att imponeras av hur årets lag agerat. Jag har tyckt att Göteborg spelat damallsvenskans finaste och roligaste fotboll de senaste tre åren. Nu har de svart på vitt att de också spelar den bästa fotbollen. Grattis.

I skrivande stund berättar de på SportbladetPlay att Jennifer Falk skall guldmålas efter att ha hållit nollan för 14:e gången den här säsongen. Välförtjänt. Och Emma Berglund berättar om lagets arbetsmoral, hur 100-procentigt alla tar sitt hemjobb. Det är förstås värt att nämna. Årets Göteborg är ett lag där man har stor löpvilja i båda riktningarna. Något som förstås är ett framgångsrecept.

Det finns självklart anledning att återkomma med fler analyser. Innan jag avrundar noterar jag att Växjö DFF spelar i damallsvenskan även 2021. Laget har imponerat stort i höst och vann måstematchen hemma mot Eskilstuna med 2–0. Grattis Växjö.

Det var för övrigt en före detta Göteborgsspelare som visade vägen. Amanda Johnsson Haahr satte det viktiga 1–0-målet. Det andra målet vill nog Emelie Lundberg helst glömma. Det var en av årets större målvaktstavlor.

Växjö håller sig alltså kvar. I dag har vi även fått veta att Vittsjö slutar på femte plats. Det efter 4–0-seger mot Kif Örebro. Med tanke på hur det såg ut i serieupptakten är det bra gjort av Vittsjö att ta en så fin placering.

Slutligen har Kristianstad i dag både säkrat en Champions Leagueplats och passerat Rosengård i tabellen. Man vann med 4–1 mot Uppsala. Grattis till KDFF till bästa placeringen någonsin. Man blir alltså sämst trea.

Kristianstads seger innebär att det nu är press på Rosengård inför morgondagens bortamöte med Piteå. Malmöklubben har knappast råd att förlora. För då är risken uppenbar att man inte ens blir bäst i Skåne i år.

Morgondagens fokus kommer dock i första hand vara riktat mot bottenstriden. En strid där det nu alltså är klart att det blir Umeå, Djurgården eller Piteå som följer med Uppsala ner i elitettan. Och Umeå och Djurgården möts ju i morgon.

I elitettan leder AIK med 6–1 mot Bollstanäs. Även om det är några minuter kvar kan vi gratulera Solnaklubben till säkrad serieseger. Tidigare under eftermiddagen har vi noterat blytunga segrar för Lidköping och Älvsjö i botten. Segrar som innebär att Kvarnsveden och Sandviken kommer att ligga under strecket inför slutomgången nästa lördag. Den där bottenstriden har förutsättningar att bli en rysare. Precis som damallsvenskans.

Halvtid: Kantspelet tar Rosengård till serieledning

Det är paus i seriefinalen på Malmö IP. FC Rosengård leder med 2–0 efter att ha gjort båda målen på spelvändningar bakom Göteborg kantspelare. Målskyttar är just Rosengårds båda kantspelare Ali Riley och Jessica Samuelsson.

Rosengård valde att starta med en uppställning där man körde med sin mest offensiva backlinje, alltså med Katrine Veje istället för Malin Levenstad. För att balansera upp lite körde man med Riley istället för Sofie Svava på vänsterkanten. Noterbart också att Hanna Bennison är lätt vadskadad och inte ens finns med på bänken.

Hos Göteborg gick amerikanska nyförvärvet Emily Sonnett rakt in i startelvan. Däremot fick Rebecka Blomqvist börja på bänken. Det innebär att man satsade på ett lite mer fysiskt mittfält med Filippa Curmark, Filippa Angeldahl och Julia Zigiotti. Noterbart att även både Emma Berglund och Vilde Bøe Risa sitter på bänken.

Matchen startade i ett rasande tempo. Passningskvaliteten var inledningsvis ganska långt ifrån lika bra som intensiteten. Båda lagen hade flera farliga bolltapp.

Det var ändå Göteborg som inledde bäst genom att sätta hög press och störa hemmalaget. När Rosengård fick tag på bollen blev det tydligt att de ville söka ytorna bakom Göteborgs högt upptryckta kantspelare – vilket så här långt är en succétaktik.

Först slogs många långpassningar ut mot Samuelsson på ytan bakom Julia Roddar i Göteborgs vänsterförsvar. Sedan växlade man kant, och körde några spelvändningar mot Riley.

Inledningsvis var det ändå Göteborg som kom till bäst lägen, och det kändes som att serieledarna hade hyfsad kontroll när ledningsmålet kom efter 25.25.

Det kom på en spelvändning där Nathalie Björn slog första passningen och Mimmi Larsson förlängde ut bollen mot Göteborgs högerkant. Riley klev in från kanten, vände bort Emma Koivisto, och satte bollen lågt vid första stolpen.

Caroline Seger löpte in i bollbanan, och skymde Jennifer Falk. Seger är precis i offsidelinjen. Det är svårt att se på tv-bilderna, men känslan är att Seger var precis på rätt sida – och att det således var korrekt att godkänna målet.

Tillagt i efterhand: Enligt SVT:s kommentatorer, som har tillgång till mer detaljerade reprisbilder än jag, var det offside. Således hade Rosengård väldig tur här. För det är ju alltid otroligt viktigt att få första målet. 

Efter målet var Rosengård det bättre laget. Göteborg stördes av att Stina Blackstenius tvingades av efter 30 minuter. Hon lindades högt upp på högerbenet, mot skinkan. Rebecka Blomqvist kom in.

Efter 39.50 kom även 2–0. Julia Roddar stod för ett kostsamt bolltapp när hon högt upp i planen satte en passning bakom sitt eget lags mittfält. Precis som vid 1–0 gjorde Rosengård en snabb spelvändning ut mot Riley på vänsterkanten. Nyzeeländskan bröt in i planen och stod för ett fint instick till Mimmi Larsson, som i sin tur avslutade i stolpens insida. Returen skickade Jessica Samuelsson upp i nättaket. Snyggt.

Jag har för övrigt länge väntat på att det skall lossna för Samuelsson. I dag har hon hittills varit väldigt bra. Bättre än på länge.

Hur har då Emily Sonnett skött sig? Jo, det känns som att hon kan bli en klippa Göteborgs backlinje framöver. Men efter fyra dagar i Sverige känns det som att hon inte har koll på hur hennes medspelare vill ha bollen. Det har varit ett par situationer där hon inte riktigt har kunnat läsa av de andra göteborgarna.

45 minuter kvar. Just nu är det FC Rosengård som toppar damallsvenskan. Vi får se hur det ser ut om en timme.

Tidigare i dag har Vittsjö och Djurgården sparkat ner Piteå riktigt i bottenträsket. Djurgården tog en imponerande 1–0-seger borta mot Kristianstad. Jag hade fokus på matchen i Vittsjö. Men av det lilla jag såg från Kristianstad Arena var stockholmarnas seger helt i sin ordning.

Olivia Schough

En storspelande Brett Maron höll hemmalaget kvar i första halvlek. Segermålet kom i stället i 73:e minuten, när Tilde Lindwall snyggt frispelade Olivia Schough. Djurgården har verkligen hittat rätt i defensiven med Portia Boakye som mittback. Raka nollor mot tvåan Rosengård och borta mot trean Kristianstad är högst otroligt starkt.

I Vittsjö var hemmalaget överlägset före paus. Mie Leth Jans gjorde 1–0 och Clara Markstedt 2–0. Men ett lite slumpartat reduceringsmål från Fanny Andersson i 43:e minuten gav Eskilstuna lite hopp just innan paus.

Fanny Andersson

Och i den andra halvleken jobbade sig Eskilstuna allt närmare Vittsjös mål. I 84:e minuten kom en inte helt ologisk kvittering när en omarkerad Caisa Collin kunde placera in bollen på ett fint inspel från Amanda Nildén. Där kändes det som att Eskilstuna även kunde vända.

Så blev det inte.

I 89:e minuten fick nyss inbytta Linn Vickius grovt rött kort. Domare Lovisa Johansson befann sig nära situationen när Vickius med full kraft sparkade Nellie Persson över smalbenet. Vickius hade säkert avsikten att rensa bort bollen. Men sparken var vårdslös och jag tycker att domare Johansson valde rätt färg på kortet.

Domaren skall även ha cred för att ha varit väldigt välplacerad, och ta ett bra beslut, när Vittsjö ropade på straff för hands strax innan 1–0-målet. Bra match av Lovisa Johansson.

Lovisa Johansson

På frisparken efter Vickius utvisning kom Vittsjös segermål. Ebba Wieder:s lyftning var känslig, Kajsa Lind:s nick genomtänkt och Emily Gielnik:s avslut både smart och behärskat. Ett snyggt mål, och tre otroligt viktiga poäng till Vittsjö.

Resultaten innebär att Vittsjö och Djurgården är uppe på 13 poäng, bara en färre än Eskilstuna.

Den tredje eftermiddagsmatchen spelades i Uppsala. Där gjorde Karin Lundin de två mål som tog gästande Kif Örebro från underläge till 2–1-seger. Lundins kvittering var ett drömmål medan segermålet bar kämpavinjett.

Karin Lundin

Jag såg väldigt lite från den här matchen. Men känslan är att det var rätt jämnt, och att det var en blytung förlust för ett Uppsala, som nu halkar efter i bottenstriden. Bortamatchen mot Umeå på lördag blir otroligt viktig för uppläningarna.

Örebro däremot avancerar upp på femte plats, och kan just nu rätt lugnt mer kolla uppåt i tabellen än oroa sig för negativa streck.

Resultaten innebär även att det är lite press på Växjö inför dagens sena match. Förlust där och man är fyra poäng under strecket efter tolv omgångar. I den matchen har gästande Linköping chansen att återta den tredjeplats man tappade i förra omgången.

Stor damallsvensk halvtidsrapport

Elva omgångar är spelade, elva återstår. Det är halvtidspaus i damallsvenskan, och det är dags för en stor genomgång av hur lagen sett ut under sommarens elva omgångar.

När vi nu går in i höstsäsongen noteras att de flesta klubbarna rent numerärt har större och bredare trupper än på många år. Jag har fått en del frågor om hur jag ur etisk synvinkel ser på de många värvningarna efter coronapausen.

Och visst finns det tveksam etik i att först permittera sina spelare och låta staten betala stora delar av lönerna, och sedan värva nya spelare. Men jag kan ändå inte säga att jag är  upprörd över hur de damallsvenska klubbarna har agerat.

En stor del av sommarens värvningar har handlat om att täcka upp för skadade spelare – vilket jag tycker är helt okej. De värvningar som är tveksamma är ju de som är till för att förstärka trupperna. Och visst har det varit några sådana, men känslan är att det dels varit sådana som planerats sedan länge, dels varit färre än vanligt.

Så jag tänker inte rasa mot de damallsvenska klubbarnas arbete under silly season. Faktum är att jag tycker att det är betydligt mycket tveksammare ur etisk synvinkel när lag i herrallsvenskan eller hockeyns SHL utnyttjar statens medel för sina löneutbetalningar.

I de serierna handlar det om att använda statsmedel för att betala höginkomsttagare. Det är ju knappt en spelare i herrallsvenskan eller SHL som har en månadslön under 48 800 kronor. De allra flesta spelarna här hade lätt klarat sig ett år med halverade löner. Och då hade inte staten behövt rycka in.

I damallsvenskan finns det inte många höginkomsttagare. Tvärtom tvingas de flesta spelarna ha jobb vid sidan om fotbollen för att klara försörjningen. Således finns det inte några större utrymmen för klubbarna att sänka sina utgifter under några längre perioder.

Det om etik och ekonomi. Nu till sport. Efter elva omgångar kan man likna serien vid ett cykellopp som delats upp i tre delar – två små utbrytargrupper och en stor huvudklunga.

Den första utbrytargruppen är guldstriden, som består av två lag – Göteborg och Rosengård. De har åtta respektive fem poäng ner till nästa lilla utbrytargrupp, de som slåss om spel i Champions League – Kristianstad och Linköping.

Den gruppen har i sin tur sju respektive fem poäng ner till huvudklungan bestående av åtta lag som ligger inom sex poängs marginal.

För guldstriden är söndag en otroligt avgörande dag. Då möts de båda mästarkandidaterna för andra och sista gången. Det är Rosengård som har kniven mot strupen. Om Malmöklubben förlorar får den väldigt svårt att försvara sitt guld.

Här förutsättningar för den tidiga seriefinalen, samt en genomgång av läget i samtliga damallsvenskans tolv lag:

Twitterkontot Damallsv Nyheter har gjort en genomgång av de första elva omgångarna lag för lag, samt tagit ut tre bästa spelarna i varje lag. Det är få lag där jag håller med om spelarrankingen. Men jag lägger ändå med tweetsen i genomgången.

Jubel över Rubenssons frisparksmål

1) Göteborg FC

Bloggens tips: 2

Göteborg har gjort en otroligt imponerande sommar. Laget är obesegrat efter att ha hållit en jämn och hög nivå i precis varenda match.

I fjol tyckte jag att Göteborg hade den högsta högstanivån i serien, men att man föll i guldstriden på att man hade en betydligt längre lägstanivå än Rosengård. Hittills i år har det varit tvärtom. Rosengård har haft en högre högstanivå, men också den klart lägsta lägstanivån.

Tyvärr är ju förbundets och EFD:s damallsvenska statistik ett totalhaveri. Det finns bland annat inga bra och lättillgängliga siffror över avslut. Men min bild är att Göteborg har kommit till klart flest avslut i serien. Och att de sannolikt kommit till tvåsiffrigt antal 100-procentiga målchanser i varenda match. Sådan jämnhet har inte Rosengård varit nära.

Göteborgs spel är väl inarbetat, det är tredje säsongen man jobbar på ett liknande sätt. Det är en snabb fotboll som jag gillar skarpt. Spelet bygger på hårda och distinkta passningar och på rejäla löpningar. Man är starka centralt, men har även ett väldigt fint kantspel.

Inför seriestart trodde jag att Göteborgs guldhopp stod och föll med mittfältsgiganten Vilde Bøe Risa. Med Elin Rubensson borta kändes norskans betydelse för spelet som gigantisk. Jag står fast vid att Göteborg spelar klart bäst med Bøe Risa på planen. Men laget har visat att det är väldigt starkt även utan henne.

För trots att man spelat sex av matcherna utan norskan – bland annat den första seriefinalen – har man lyckats hålla en väldigt jämn och hög nivå. Imponerande. Och Bøe Risa är på väg tillbaka, kanske att hon är redo för spel redan i morgon på Malmö IP.

Allt är förstås inte perfekt i Göteborg, utan det finns förbättringspotential på vissa områden. Ett viktigt sådant är målskyttet. Trots att Göteborg sannolikt både skapat överlägset flest målchanser och kommit till flest avslut har man inte gjort flest mål. En orsak är att prestigeförvärvet Stina Blackstenius varit väldigt ineffektiv.

Göteborgs båda tränare Mats Gren och Jörgen Ericson har valt att satsa på Blackstenius. Det innebär samtidigt att man prioriterat ner den spelare som jag tycker är Göteborgs bästa avslutare – Rebecka Blomqvist.

Fjolårets skytteligatvåa är inte lika kraftfull och har har lägre status än Blackstenius. Det har gjort att Blomqvist i stor utsträckning fått spela i andra roller än den som toppforward. Ändå ligger hon långt före Blackstenius i antal mål per spelade minuter.

Stina Blackstenius 8 starter, 800 minuter – 4 mål – 1 mål per 200 minuter
Pauline Hammarlund 10 starter, 818 minuter – 7 mål – 1 mål per 117 minuter
Rebecka Blomqvist 7 starter, 600 minuter – 5 mål – 1 mål per 120 minuter

Frågan är hur långt tålamod Göteborgsledningen har med Blackstenius. Grundförutsättningen för att kunna göra mål är att man skapar chanser. Och skapar, det gör landslagsanfallaren. Men tyvärr känns det ofta rätt ofarligt när hon kommer i fria lägen.

Problem med målskyttet alltså. Defensivt är däremot Göteborg bäst i serien så här långt. Man har släppt in minst mål – fyra stycken. Och på de nio senaste omgångarna har Jennifer Falk hållit nollan sju gånger. Falk har varit lysande. Ändå kan jag tänka mig att målvaktssidan har skapat lite lätt oro för klubbledningen. Bakom Falk har man nämligen bara haft helt oprövade junioren Lisa Hall den här våren. Orsaken är att Loes Geurts håller på att kämpa sig tillbaka från en hjärnskakning.

Nu står Göteborg inför en riktigt avgörande del av säsongen. I fjol ledde laget serien vid VM-uppehållet. Sedan hade man två tunga perioder under hösten. Den period där man på riktigt tappade guldchansen inträffade i månadsskiftet augusti/september. Då lyckades man bara ta en poäng på tre omgångar.

Nu är vi framme vid månadsskiftet augusti/september, och för Göteborg väntar närmast tvåan Rosengård, trean Kristianstad och det Eskilstuna man tappade poäng mot i serieupptakten. Spännande.

Spännande också att meriterade nyförvärvet Emily Sonnett skall vara spelklar redan till söndagens seriefinal. Här är för övrigt en första svensk intervju med henne.

FC Rosengård

2) FC Rosengård

Bloggens tips: 1

Förlust mot Eskilstuna och kryss mot Djurgården. 9–1 mot Uppsala, 7–1 mot Linköping och 6–0 mot Örebro. Det har varit en vår med skyhöga berg och djupa dalar för de svenska mästarinnorna.

Man har ett ganska svårt spelsätt, där offensiven bygger på långa och väl uppbyggda anfall. Inledningsvis hade man jätteproblem att få det att klaffa, och man gjorde bara tre mål på de tre första omgångarna. Sakta men säkert växlade man upp och efter ett tag började man vräka in mål. Men när laget började se ostoppbart ut kom ett tungt bakslag igen genom 0–0 i senaste matchen, den mot dåvarande nästjumbon Djurgården.

Klart är att Rosengård har en enormt hög högstanivå den här säsongen. De har seriens bästa avslutare, och har också gjort 34 mål – klart flest av alla. De har även ett stabilt försvarsspel som bygger på en fin återerövringspress. Bara sex insläppta mål på elva omgångar är mycket väl godkänt.

Vassast framåt har förstås Mimmi Larsson varit. Hon gjorde bland annat tio mål på fem omgångar från sjätte till tionde och står totalt på elva fullträffar.

Larsson såg het ut redan från start i serien, men led inledningsvis av lagets låga bolltempo. När bollen började passas snabbare kom också hennes målskytte igång. Tillsammans med Loreta Kullashi i Eskilstuna ser jag Larsson som vårens spelare i damallsvenskan.

Bredvid sig har hon fjolårets skytteligavinnare Anna Anvegård. Hon hade en tung vår i fjol, men vaknade till på hösten och ledde laget till guld genom elva mål på sina elva sista matcher. Även i år känns Anvegård som ett sparkapital. Hon har gjort godkända fem mål så här långt. Ja, jag vet att hon står på sex fullträffar i den officiella statistiken. Men där har hon fått tillgodoräkna sig ett självmål.

Det känns ändå som att Anvegård har en växel till att lägga in. Blir hon höstens spelare även i år?

Apropå Rosengårds forwards noterade jag att lagkapten Caroline Seger i den här artikeln säger att:

”Skönt att våra forwards kommit igång.”

Det låter nästan som att det var forwards fel att laget gjorde få mål i början av serien. Så tycker inte jag att det var. Jag anser att det var resten av laget som inte lyckades driva upp bolltempot och förse forwards med rätt bollar.

Jag skulle säga att problemen grundades i att Rosengård haft problem med rollfördelningen mellan alla sina statusspelare.

Inledningsvis kändes det som att trion Seger, Sanne Troelsgaard och Jelena Cankovic ville spela exakt samma roll i laget, vilket bromsade passningstempot rejält. Alla vill hellre ha bollen på kropp än ta djupledslöpningar. Alla ville använda minst två tillslag, helst fler. Följden blev att spelet blev långsamt och förutsägbart, vilket gjorde det lätt för motståndarnas backlinjer att plocka bort forwards.

Här har dock Rosengård förbättrat sig betydligt. Man har hittat en rimlig rollfördelning mellan mittfältarna där framför allt Troelsgaard går mer i djupled. Men ibland blir det bakslag, som mot Djurgården.

Den spelare som fått lida i konkurrensen med högstatustrion är Hanna Bennison. 18-åringen har bara ungefär hälften så mycket speltid som de andra tre centrala mittfältarna. Men hon har sett bra ut i sina inhopp, och om jag hade varit coach för Rosengård hade jag velat ha Bennison på planen så mycket som möjligt. Det eftersom hon är en mer naturlig djupledslöpare än de andra. Men även för att hon gärna skjuter, vilket Rosengård mår väldigt bra av.

Trots att Cankovic även spelat forward är Bennison Rosengårds klart målfarligaste mittfältare så här långt. Här är lite statistik kring Rosengårds centrala mittfältare:

Caroline Seger 808 minuter, 9 starter – 2 mål, 404 minuter per mål
Sanne Troelsgaard 848 minuter, 10 starter – 1 mål, 848 minuter per mål
Jelena Cankovic 955 minuter, 11 starter – 4 mål, 239 minuter per mål
Hanna Bennison 482 minuter, 5 starter – 3 mål, 160 minuter per mål

Totalt har Rosengård gjort starka 34 mål. Trots det har laget alltså tre poäng upp till Göteborg, och kniven mot strupen inför morgondagens seriefinal.

En förlust vore verkligen förödande för Malmöklubben. Att ta in sex poäng på tio omgångar på ett lag som bara tappat fyra poäng på tolv matcher är ingen lek.

Men även vid kryss känns det svårt. Då bör nog Rosengård ta 30 poäng på de sista tio omgångarna för att ha kvar chansen att få lyfta kronprinsessan Victorias pokal.

Och det blir verkligen inte lätt. Årets damallsvenska saknar ju rena stryklag. En mindre bra dag kan därför toppduon tappa poäng mot vilket lag som helst.

Det går alltså att gå på nitar. Problemet för Rosengård är att de hittills är det topplag som haft klart störst problem mot lagen i huvudklungan.

Göteborg har haft mycket bättre marginaler. Göteborg har vunnit åtta matcher med minst två måls marginal. Rosengård å sin sida bara har fem segrar med två måls marginal eller mer. Trots att Rosengård gjort sju fler mål har alltså Göteborg tagit säkrare poäng.

Visst kan det ändras, och Göteborg drabbas av en svacka i höst. Men det kan Rosengård också. Så om Malmöklubben tänker vinna guldet måste den nog ta poäng i seriefinalen – helst alla tre.

Kristianstads DFF

3) Kristianstads DFF

Bloggens tips: 6

Det varnades för Kristianstad från flera håll inför seriestart. Jag var lite tveksam med tanke på vilken strulig försäsong man hade. Det var bältros på Elisabet Gunnarsdottir, korsband på Moa Olsson och så blev Sif Atladottir gravid. Det sista var ju egentligen en trevlig nyhet. Den ställde dock till det i KDFF:s försvar.

I premiären åkte man sedan på en riktig stjärnsmäll i Göteborg. Efter att ha varit det bättre laget i 40 minuter blev man sönderkontrat och föll med 5–1.

De stora siffrorna följde med länge. Kristianstad är det lag som totalt sett har varit inblandade i flest mål. Att det blivit många framåt är förstås välkommet. Men inledningsvis blev det även lite för många bakåt. Dessutom drog Atladottirs ersättare Elise Kellond-Knight av korsbandet, vilket ytterligare ökade den defensiva oron.

När segrarna började trilla in kom nästa smäll – Mia Carlsson bröt foten. De sista matcherna satte man mittfältet i backlinjen, och spikade igen. Efter de två inledande förlusterna har laget trots skadeeländet gått som tåget. Man har nio raka utan förlust och ser allt stabilare ut.

Svava Ros Gudmundsdottir är pigg i djupled, och bakom henne fyller Jutta Rantala och Amanda Edgren på. Dessutom har man ett grymt hot från distans i Therese Sessy Åsland, som kan leverera välplacerade projektiler med både höger och vänster fot.

Noterbart i övrigt att lagkapten Alice Nilsson inledde serien i en tiaroll. Sedan gjorde hon några matcher där hon brukar, på centralt mittfält, innan hon i de senaste matcherna har fått agera högerback. Det krävs stor skicklighet för att hantera så olika positioner, och jag tycker att Nilsson gjort en väldigt bra sommar.

Lagom till andra delen av serien har laget nu även fått in tre nya försvarsspelare, något som gör att KDFF känns som en glödhet kandidat till att spela Champions League nästa höst.

Linköpings FC tackar klacken

4) Linköpings FC

Bloggens tips: 3

Starten var suverän. Frida Maanum slog de öppnande passningarna och Ebere Orji gjorde mål så fort hon kom in i straffområdet.

Sedan fick norskan skadeproblem och nigerianskan tappade flytet. Skadelistan innehöll för övrigt många fler än bara Maanum. Inte minst har viktiga Olga Ahtinen varit saknad den senaste tiden.

Det LFC som inledningsvis såg sylvasst ut i kontringsspelet i de första omgångarna har på sistone i stället blivit sönderkontrat. Framför allt har man varit väldigt tröga i mittförsvaret.

I vårens sista match valde man att byta till trebackslinje, vilket skulle kunna vara receptet för framgång i höst. Linköping har många duktiga, offensiva spelare så hittar man bara en defensiv stabilitet så bör man kunna fixa de mål som krävs för en medalj.

Personligen är jag väldigt nyfiken på att se bollskickliga trion Maanum, Lina Hurtig och nya Yuka Momiki tillsammans. Rent teoretiskt känns det som spelare som borde trivas väldigt bra ihop. De borde kunna leverera riktigt fina bollar till Uchenna Kanu och Orji.

Emelie Lundberg

5) Eskilstuna United DFF

Bloggens tips: 5

Eskilstuna är de svaga starternas lag. För tredje året i rad låg det lag som har Champions League-ambitioner i absoluta botten efter åtta omgångar.

En orsak till den svaga starten är att man bara har en spelare som gör mål. Det är Loreta Kullashi, och hon är en av vårens spelare i serien. Men det krävs fler spelare som producerar.

Defensivt är laget helt okej, även även om man släppt in några lite väl lätta mål, framför allt på fasta situationer. För några år sedan var United ett av seriens allra bästa lag på fasta. Man gjorde många mål framåt och släppte knappt in några bakåt. Nu känns laget betydligt svagare i luftrummet.

Det har lett till att den normalt stabila OS-silvermedaljören från 2016, Emelie Lundberg, på sistone fått se ett antal matcher från bänken. Amerikanska Cosette ”Cozy” Morché har tagit över platsen mellan stolparna, och i stort sett gjort det stabilt.

I fjol var Eskilstuna höstens lag i damallsvenskan. Halimatu Ayinde och Felicia Rogic var två glödheta spelare. Kan de kopiera det i år finns en liten chans på tredjeplatsen. Men sju poäng är en stor marginal.

Heidi Kollanen

6) Kif Örebro

Bloggens tips: 9

Inför seriestart tappade Örebro de flesta av sina nyckelspelare från i fjol. Framför allt satte jag stort frågetecken kring hur fjolårets sensation, Emma Kullberg skulle kunna ersättas i trebackslinjen.

Det visade sig att Emma Östlund var redo att ta den rollen. Och offensivt har Heidi Kollanen:s inlägg till Karin Lundin varit grymt vassa vapen. Lundin är sannolikt seriens mest nickstarka forward.

Utöver en naiv insats mot Rosengård har Örebro imponerat med stabilitet. Fyra av de fem förlusterna har varit med uddamålet. Om man även kan få till lite bättre effektivitet så skall laget inte behöva oroa sig för nedflyttningsstrecket. Å andra sidan är fyra poäng ingen stor marginal om man drabbas av skador på nyckelspelare.

Kayla Braffet

7) Umeå IK

Bloggens tips: 11

Efter fem omgångar kände jag mig säker på att Umeå skulle åka ut. Laget hade en poäng och målskillnaden 3–12. De spelade en långsam fotboll som byggde på tålmodigt rullande i uppbyggnadsfas. Dessutom släppte de in en hel del enkla mål i luftrummet.

Personligen saknade jag både fart och spets i laget, även om Therese Simonsson tidigt visade kvaliteter. Jag efterlyste ett mer cyniskt UIK.

De senaste sex omgångarna har västerbottningarna givit svar på tal. De har tagit elva poäng, och bara förlorat mot serieledande Göteborg. Och speciellt cyniskt har de inte heller spelat.

Däremot fick de in kraft när de började spela med Lova Lundin. Hon var spelaren som gick i bräschen för lagets vändning. Och farten har ökat ju mer supertalangen Monica Jusu Bah har spelat. Plus att Kayla Braffet ser alltmer bekväm ut i UIK:s spel.

UIK har trott stenhårt på sin spelidé, även när den inte gav utdelning i poäng. De lyssnade inte på kritiker som jag, utan körde sitt race. Det är beundransvärt. Eller. De har väl delvis anpassat sig till den damallsvenska nivån. Jag tycker att de blivit lite snabbare i uppbyggnadsfasen, de tar lite mindre risker.

Dessutom har de alltså bytt lite i startelvan. Det kör med lite andra spelare nu än det var i början. Och nu känns det som att UIK har bra chans att hålla sig kvar.

Extra glädjande här är att man spelar med ett väldigt hemvävt manskap. Jag fick det till att man spelade hela sju umetjejer senast borta mot Göteborg. Dessutom fanns det två i Göteborgs trupp. De nio umetjejerna är fostrade i en mängd olika klubbar. Bara Göteborgs Emma Kullberg har UIK som moderklubb. UIK samlar sedan talangerna i sina juniorlag.

Och man har fler umebor i sin damallsvenska trupp än de som var med i Göteborg. Imponerande att kunna få fram så många allsvenska spelare i en stad av Umeås storlek. Det vittnar om att klubbarna har en bra flickverksamhet. Eller om att det är något i vattnet i Umeå…

Tillbaka till UIK:s vår.

Det finns fortfarande en del naiva inslag i spelet. Mot Göteborg noterade jag exempelvis att de rullade igång frisparkar på offensiv planhalva. Det är förstås bra om det finns möjlighet att överraska motståndarna. Men rulla igång för rullandets skull är slöseri.

Fasta situationer är otroligt viktiga i damallsvenskan, och när chansen finns att lyfta upp nickstarka spelare bör man ta den. Där har Umeå absolut förbättringspotential.

Piteå skrattar och ler

8) Piteå IF

Bloggens tips: 7

Piteå vann borta mot Umeå i premiären. Och var tio poäng före efter fem omgångar. När lagen nu möts i returmöte är Piteå passerat i kampen om bäst i norr.

Medan UIK har en tydlig identitet i sitt spel kämpar Piteå med sin nya identitet. Laget har alltmer bollinnehav, men tyvärr också allt mindre spets i anfallen. Bara tolv gjorda mål på elva omgångar är inte godkänt.

Kanske att det kan vända med Madelen Janogy tillbaka i truppen. Under våren har väldigt mycket i offensiven kretsat kring Fernanda Da Silva och Josefin Johansson. Nu får de avlastning.

Defensivt har Piteå haft det svårt på kanterna. Centralt står ju alltid Faith Ikidi i vägen för motståndarnas anfall. Och totalt sett tycker jag att nya målvakten Guru Pettersen har gjort en bra vår. Men det är som sagt på kanterna som laget varit sårbart. Kanske kan det ha med omställningen från 3–5–2 till 4–4–2 att göra?

Piteå är ett lag som har roterat friskt i truppen. Och visst, man har ju haft ett extremt jobbigt reseschema under jul och augusti. Kanske att laget kan lyfta igen nu när det blir  rimligare avstånd mellan matcherna?

9) Djurgårdens IF

Bloggens tips: 8

Djurgården har tagit nio av sina tio poäng på hemmaplan. Laget har framför allt varit försvarsstarkt. Bara topplagen Göteborg och Rosengård har släppt in färre mål.

Och kanske att ytterligare pusselbitar föll på plats för tränare Pierre Fondin i 0–0-skrällen mot Rosengård. Där visade ju nämligen Portia Boakye att hon har enorm potential som mittback. Tidigare har hon visat klass både som forward och vänsterback. Men känslan är att den ghananska storstjärnan är i mittförsvaret för att stanna.

Därmed återstår att knäcka den offensiva nöten. För Djurgården är det lag som gjort näst minst mål. Det är väldigt tydligt att man saknar Mia Jalkerud. Tilde Lindwall är en offensiv talang, och är lagets bästa målskytt med tre. Men man behöver även någon lite mer kraftfull forward som kan bana väg för Lindwall.

I övrigt stod Olivia Schough för en stark start på säsongen. På sistone har Malin Diaz hyllats av flera, och dessutom lanseras som landslagskandidat. Personligen har jag sett henne för lite på sistone. Hon var ju bänkad både mot Göteborg och Rosengård.

Men Diaz är en spelare med väldigt intressanta egenskaper. Hon har tidigare varit och nosat på landslaget i omgångar. Kanske att hon nu kan vara redo för det stora genombrottet?

Vittsjö GIK

10) Vittsjö GIK

Bloggens tips: 4

Vittsjö är seriens stora besvikelse så här långt. De fick väldigt många medaljtips i år – bland annat här i bloggen. Men en riktig katastrofstart gjorde att medaljdrömmarna ganska snart var borta.

Redan innan serien startade drog viktiga Tove Almqvist korsbandet. Dessutom har inte Alexandra Benediktsson blivit frisk från den knäskada hon drog på sig redan i februari.

I de första två omgångarna hade man tunn trupp – och marginalerna mot sig i avgörande ögonblick. I tredje omgången drog 2019 års bästa damallsvenska målvakt, Sabrina D’Angelo, korsbandet.

Vändningen kom efter att duktiga australiska forwarden Emily Gielnik anslöt. Och sedan laget fått full bänk har man lyft över nedflyttningsstrecket. När nu även Elizabeth Eddy och Rebecka Quinn ansluter känns det som att Vittsjö bör få så bra stabilitet att laget skall slippa slåss i botten.

Jämfört med fjolåret är det ju framför allt defensiven som fallerat. Efter elva omgångar i fjol hade Vittsjö målskillnaden 18–7. I år har man 14–20. Man har alltså nästan släppt in tre gånger så många mål som i fjol.

11) IK Uppsala Fotboll

Bloggens tips: 12

Uppsala har bara två utländska spelare, och man har på alla sätt den minst meriterade truppen i serien. Uppsalas trupp innehåller exempelvis bara en spelare som gjort A-landskamper. Anna Rakel Petursdottir har spelat sju för Island.

En stor del av spelarna i truppen hade inte någon som helst damallsvensk rutin inför säsongen. Med tanke på det har Uppsala gjort en stark vår. Laget spelar efter sina resurser.

De står ofta lågt, och går på kontring. Emma Holmgren skapar trygghet i defensiven och duon Cornelia Kapocs och Cassandra Korhonen är nyttiga i kontringsspelet. Dessutom är man bra på fasta situationer.

Trots att man vann ”rätt” matcher i serieupptakten har man nu ändå rasat under strecket. På pappret skall inte Uppsala hålla sig kvar. Och känslan är att man kommer att få svårt att ha två lag bakom sig i november.

Det har inte lyst lika mycket om laget på sistone. Det har bara blivit tre poäng på de sju sista omgångarna. Men man är förstås inte chanslösa.

När Uppsala får defensiven att stämma är man ett svårspelat lag, ett lag som är otäckt att möta. Så om man toppar formen till rätt matcher kan det räcka.

Men det väntar två nyckelmatcher direkt i höstupptakten. Det måste nog bli minst tre poäng på hemmamötet med Kif Örebro och bortamatchen i Umeå.

Maria Nilsson instruerar Sandra Lindkvist, Alexandra Jonasson och Signe Holt Andersen

12) Växjö DFF

Bloggens tips: 10

Växjö kommer till alldeles för få avslut och gör inga mål. Därför ligger laget sist och är riktigt illa ute.

I veckan har man gjort om i lagledningen. De elva första omgångarna delade Maria Nilsson och Magnus Olsson på tränaruppdraget. Numera är Nilsson ensam tränare medan Olsson har blivit sportchef.

Vi får se om det kan få laget att lyfta. Men som det sett ut under sommaren har jag svårt att se Växjö passera två lag. Alla andra lag känns bättre.

Hittills har Växjö alltså bara gjort fem mål – och man har släppt in 21. Att ha tre fler poäng än gjorda mål är i och för sig starkt. Men i övrigt är det inte mycket som kan anses vara starkt. Tidigare var man väldigt bra hemma på Myran/Växjö Arena/Visma Arena. Men i år har det bara blivit fem hemmapoäng på fem matcher.

Hoppet står till att nya duon Ini-Abasi Umotong och Antonia Göransson kan understödja hyperviktiga Signe Holt Andersen så att laget får ett anfallsspel värt namnet. Men jag är skeptisk.

Det känns som att det enda som kan rädda Växjö är om två andra lag rasar igenom. Jag tror nämligen inte att Växjö tar fler poäng i höst än de gjort hittills.

Signe Holt Andersen

Den damallsvenska hösten startar redan 14.00 i dag med slaget om norr, Piteå–Umeå. I övrigt i dag är det ju ytterligare två kvartsfinaler i Champions League i kväll 20.00.

I morgon har vi fem damallsvenska matcher med Rosengård–Göteborg 18.00 som given höjdpunkt. Det är ju faktiskt troligt att den matchen blir hela säsongens höjdpunkt. Den sänds på SVT, och kanske blir det återigen kanonsiffror likt förra helgen då damallsvenskan krossade herrallsvenskan.

Och vet ni vad? Det är inte bara i Sverige som det är seriefinal den här helgen. I dag 14.45 kan ni som har tillgång till NRK 1 se norska toppmötet mellan LSK Kvinner och Vålerenga.

 

 

Här är vårens lag i damallsvenskan

Efter fem omgångar  av damallsvenskan gjorde jag en ranking av seriens fem bästa spelare så långt. Då hade jag inte med en enda spelare från FC Rosengård.

Nu är vi halvvägs i serien, och jag har istället valt att ta ut en elva – vårens lag. Eller möjligen att vi det här året skall kalla det för sommarens lag, vårmatcherna började ju först i slutet av juni. Det är ett lag som av naturliga skäl kretsar kring spelare från Göteborg och Rosengård. Två lag som tyvärr redan möts i sin returmatch på söndag.

Här har seriemarkarna på förbundet misslyckats. För den seriefinalen hade man ju gärna haft längre fram i serien.

Mer framåtblick mot den matchen kommer senare. Nu är det tillbakablick som gäller, och alltså mitt sommarens lag. Det är uppställt 3–5–2, och har dessutom sju avbytare. Det handlar alltså om en full matchtrupp.

Kom gärna med synpunkter, eller ännu hellre – ta ut era egna vårens/sommarens lag i damallsvenskan. Här är mitt:

Jennifer Falk

Jennifer Falk, Göteborg

Det känns som att Falk på allvar är på väg att ta täten i ledet av alla kandidater till att ersätta Hedvig Lindahl i landslaget. Jennifer Falk är ett riktigt bollgeni. Hon satsade på tennis upp till 15 års ålder. Sedan började hon med fotboll – som utespelare.

Först som 18-åring blev nu 27-åriga Falk målvakt. Hon är alltså relativt färsk på posten, och växer för varje säsong.

Hon har alltid varit modig i utrusningarna. Tidigare har hon relativt ofta kommit ut snett. De missbedömningarna har dock minskat rejält i år. Hon var snett ute på Piteås tröstmål, och darrade lite första kvarten mot Umeå. Annars tycker jag att Falk har varit superstabil i målet.

Dessutom jobbar hon långt ute som en extra back, vilket ger trygghet åt Göteborgs försvarsspel. Falk är den målvakt som släppt in minst mål i serien. Hon har sju nollor på de nio senaste matcherna, och var faktiskt ganska klar etta för mig.

Emma Kullberg

Emma Kullberg, Göteborg FC

Umeå IK-produkten var 2009 med och tog silver i F19-EM. Och var året efter var hon startspelare i det svenska F20-landslag som nådde kvartsfinal i VM. Spåddes då en lysande karriär.

Men fick inte det genombrott många väntade sig. Efter att även ha testat i Öster och Vittsjö försvann hon från elitfotbollen, bland annat till följd av stress och prestationsångest. Hon hann spela både i division I och II innan hon kom tillbaka till Umeå IK och elitettan 2017.

Det stora genombrottet för 28-åringen (fyller 29 den 25 september) kom i fjol i Örebro. I år har hon varit den sammanhållande kraften i Göteborgs trebackslinje. Hon är snabb, passningssäker och modig med bollen. Kullberg passar helt enkelt klockrent i Göteborgs spelsätt.

Kändes inte helt redo för landslaget när hon fick chansen i vintras. Men känslan är att hon vuxit ytterligare i Göteborg, och att det kan vara värt för Peter Gerhardsson att ge henne chansen igen.

Faith Ikidi

Faith Ikidi, Piteå IF

Den 33-åriga svensk-nigerianskan är inne på sin elfte säsong i Piteå. Hon har hela tiden varit nyckeln i norrbottningarnas försvarsspel. Så även i år.

Hon är precis lika placeringssäker och svårpasserad som tidigare. Och med sin oefterhärmliga, iskalla och tekniska spelstil är hon väldigt underhållande att se.

Som jag tidigare skrivit tyckte jag att hennes karriär såg ut att vara på väg ner under guldsäsongen 2018. Då hade hon en del farliga bolltapp och missade dribblingar. Men i år har jag varken sett bolltapp eller missade dribblingar. Bara en norrbottnisk backklippa.

Glodis Perla Viggosdottir

Glodis Perla Viggosdottir, FC Rosengård

Den 25-åriga isländskan är urtypen av en stabil försvarsspelare. Hon kliver in rejält i närkamperna, är en av damallsvenskans allra starkaste i luftrummet och dessutom en utmärkt passningsspelare.

Jag tycker att hon växer för varje år, blir bara stabilare och stabilare. I år har hon varierat lite mellan den centrala rollen och den till vänster i Rosengårds trebackslinje. Hon är viktig i lagets uppbyggnadsspel. Hon kan slå passningar som slår ut lagdelar, men oftast driver hon upp tempot och skapar på så sätt tid för lagkompisar att slå de där genomskärande bollarna.

Emma Koivisto

Emma Koivisto, Göteborg FC

Längst ut till höger på mittfältet huserar en ett finländskt konditionsfenomen. 25-åringen (fyller 26 den 25 september) verkar kunna springa precis hur mycket som helst.

Hon jobbar från hörnflagga till hörnflagga, och när det kommer inlägg från vänster dyker hon nästan alltid upp vid bortre stolpen. Som kantspelare är hon dessutom bra på att slå sin back och på att leverera fina inspel.

Delar av våren har Koivisto fått vikariera i trebackslinjen, något hon gjort väldigt bra. Samtidigt känns det som lite slöseri på seriens bästa kantspelare att hon inte får fritt spelrum för sina fantastiska löpningar.

Vilde Bøe Risa

Vilde Bøe Risa, Göteborg FC

Norskan har inte spelat sedan den femte omgången. Ändå finns hon med på mittfältet i vårens lag. Skälet är förstås att hon var väldigt dominant så länge hon var med.

Jag ser 25-åringen som Göteborgs absolut viktigaste spelare. Av lagets mittfältare är hon den som är klart bäst på att hitta egna forwards genom att spela igenom motståndarnas mittfält. Hon är kanske dessutom bäst i serien på spelvändningar.

Hennes känsliga fötter levererar även utmärkta frisparkar och hörnor. En nyckelspelare. Inför seriestart ansåg jag att Bøe Risa var den enda spelare som Göteborg inte kunde ersätta. Och jag trodde att man skulle bli klart sämre utan henne.

Nu har laget tagit 16 poäng på sex matcher utan norskan. Göteborg har således hittat sätt att ersätta henne. Dock är jag övertygad om att laget blir ännu bättre när Bøe Risa är tillbaka.

Caroline Seger

Caroline Seger, FC Rosengård

35-åringen har sett ung ut den här våren. Rosengård led inledningsvis av lågt bolltempo och förutsägbara spelvägar. En av de som snabbast lade om spelstilen och satte fart på bollen var Seger.

Det var en positiv överraskning för mig, jag har ofta tyckt att Seger trampat väl mycket på bollen och därmed bromsat ett snabbt anfallsspel.

Men den senaste tiden har den passningssäkra veteranen visat att hon absolut kan spela framåt. Man har blivit glad av att se Seger spela på sistone.

Mimmi Larsson och Frida Maanum

Frida Leonhardsen Maanum, Linköpings FC

Den spelskickliga 21-åringen som fått sin fostran i norska plantskolan Lyn toppade min ranking av seriens bästa spelare efter fem omgångar. Hon har sedan dess haft skadeproblem. Det är sannolikt ingen slump att Linköping inledde starkt, men har tappat i kvalitet under den period Maanum bara kunna spela sporadiskt.

Den där fina starten gör att norskan tar plats som mittfältskreatör i vårens lag. Det är en njutning att se henne behandla bollen. Och hennes segermål mot Eskilstuna, där hon från stillastående smekte in bollen i krysset, är definitivt ett av årets läckraste mål i damallsvenskan.

Julia Roddar

Julia Roddar, Göteborg FC

På många sätt den stora skrällen i vårens lag. Roddar var ju nämligen inte ordinarie i Göteborg när serien startade. Men när Emma Berglund fick skadeproblem och Natalia Kuikka fick flytta ner i backliinjen öppnades dörren på vänsterkanten för Roddar.

Den 28-åriga dalkullan från Falun tackade – och presterade direkt. Hon var ett tag lagets bästa målskytt. Hon har varit suverän både på att slå sin motståndare och på att skapa utrymme för inlägg.

Hon står på tre mål och tre assist, och har varit en av Göteborgs allra mest stabila och pålitliga spelare så här långt. Hade medspelarna varit lite mer effektiva skulle hon haft betydligt fler assist. För hon har matat in fina inlägg hela säsongen.

Det blir väldigt spännande att se hur Roddar matchas när Berglund och Emily Sonnett skall in i laget igen.

Loreta Kullashi

Loreta Kullashi, Eskilstuna United DFF

Kullashi hade bara spelat tio matcher i damallsvenskan när hon gjorde succédebut i A-landslaget. Ni minns väl hennes två mål i inhoppet borta mot Sydafrika i januari 2018?

Där och då trodde man att den nu 21-åriga forwarden skulle storma in i Gerhardssons elva. Hon var också med i Algarve cup den våren. Sedan förstörde skador större delen av 2018, och påverkade även prestationerna en bra bit in i fjolåret. Först i oktober var hon tillbaka i landslaget igen.

Och den här sommaren har hon visat att hon skall vara med i landslaget framöver också. Den smarta, tekniska och hårt arbetande forwarden bär Eskilstunas offensiv på sina axlar. Hon har gjort nio mål – hälften av lagets 18. Dessutom spelat fram till ytterligare två. Imponerande.

Delar titeln vårens spelare med Mimmi Larsson.

Mimmi Larsson

Mimmi Larsson, FC Rosengård

Fysisk djupledsforward som ju fick spela ytter i Linköping i fjol. Har i år visat vilken jättepotential hon har som central forward.

Led inledningsvis i serien av att Rosengård hade för många spelare som bromsade tempot genom att trampa på bollen. Men när Malmöklubben fick upp farten lyste 26-åringen från Torsby – och började ösa in mål.

Hon leder nu skytteligan på elva fullträffar och borde ligga väldigt nära en startplats i nästa landslagselva. I mina ögon är Larsson tillsammans med Loreta Kullashi vårens spelare i damallsvenskan.

Ersättare:

Zecira Musovic, FC Rosengård
Målvakt. Har varit stabil, men inte lika briljant som Falk. Har vid sidan av planen tagit som krönikör hos Fotbollskanalen tagit en roll som seriens taleskvinna. Den har hon skött med bravur.

Emma Berglund, Göteborg FC
Back. Lugn, passningsskicklig och brytsäker. Berglund har gjort en riktigt stark comeback efter flera års bortavaro.

Nathalie Björn, FC Rosengård
Back. Den i Rosengård som är bäst på att spela igenom motståndarnas lagdelar. Väldigt nära en plats i startelvan.

Alice Nilsson, Kristianstads DFF
Back/mittfältare/forward. Började våren som pigg forward och avslutade som back. Har varit bra på alla positioner. En sådan allroundtalang är förstås en jättetillgång på den här bänken.

Jelena Cankovic, FC Rosengård
Mittfältare/forward. Leder den riktiga assistligan på sju målpassningar. Har dessutom gjort fyra mål. Briljant i sina bästa stunder. Men blir ofta lite för långsam med bollen, vilket gör att jag inte tycker att hon platsar i startelvan av vårens lag.

Therese Sessy Åsland, Kristianstads DFF
Mittfältare. Är inte seriens snabbaste spelare. Men ändå en av de mer sevärda. Har ett makalöst tillslag med både höger och vänster fot. Står på två mål och fem assist.

Pauline Hammarlund, Göteborg FC
Forward. Med sju mål och fyra assist är Hammarlund en av fyra spelare som toppar poängligan med elva poäng. Göteborgs vassaste forward så här långt.

Det var min matchtrupp om 18 spelare. Allra närmast en plats var finländska duon Natalia Kuikka och Heidi Kollanen. Andra spelare som funnits med i funderingarna har varit Emma Holmgren, Sofie Svava, Halimatu Ayinde, Josefin Johansson, Fernanda Da Silva, Lisa Klinga, Svava Ros Gudmundsdottir, Rebecka Blomqvist, Cornelia Kapocs, Olivia Schough, Malin Diaz och Therese Simonsson.

Skytteligan

Som ni säkert vet är Svenska fotbollförbundets officiella statistik ett stort skämt. Som tur är finns det alternativ till förbundets skit. Bloggaren Jared Burzynski sammanställer korrekt statistik från damallsvenskan. Tio i topp på den riktiga skytteligan ser ut så här efter halva serien:

1) Mimmi Larsson – 11 mål
2) Loreta Kullashi – 9 mål
3) Pauline Hammarlund – 7 mål
4) Clara Markstedt och Svava Ros Gudmundsdottir – båda 6 mål
6) Anna Anvegård, Ebere Orji, Uchenna Kanu, Rebecka Blomqvist och Karin Lundin – alla 5 mål.

Assistligan

I år är det flera fel i förbundets officiella skytteliga. I assistligan är det som vanligt knappt ett rätt. Den officiella assistligan har varit ett haveri i många år, och ingen ansvarig på förbund eller EFD tycks tycka det är viktigt att vi förses med korrekt information.

Återigen är det till Jared Burzynski man får vända sig. Hans assistliga bygger på Fifas assistregler, som är mycket bättre än det upplägg som SvFF säger sig använda sig av. Jag skriver ”säger sig använda sig av” eftersom de inte klarar av att redovisa en assistliga som följer det egna upplägget.

Här är toppen av Burzynskis assistliga efter halva damallsvenskan 2020:

1) Jelena Cankovic, 7 assist
2) Heidi Kollanen, 6 assist
3) Therese Sessy Åsland, 5 assist
4) Kaisa Collin, Pauline Hammarlund och Julia Zigiotti Olme, alla 4 assist

Jelena Cankovic

Det innebär att toppen av poängligan ser ut så här:

1) Mimmi Larsson 11, 11+0
2) Loreta Kullashi 11, 9+2
3) Pauline Hammarlund 11, 7+4
4) Jelena Cankovic 11, 4+7
5) Heidi Kollanen 8, 2+6

 

Klart med Lavelle och Sonnett

För några timmar sedan kom bekräftelsen på att de båda amerikanska landslagsspelarna Rose Lavelle och Emily Sonnett skall spela i Europa i höst.

Lavelle ansluter till Manchester City, precis som Sam Mewis tidigare gjort. Och Sonnett går till Göteborg, som bloggen igår, som första svenska media, kunde berätta. Det handlar om ett korttidskontrakt, och inte ett regelrätt lån.

Otroligt kul med en världsmästare i damallsvenskan igen. Den senaste damallsvenska spelaren som har ett VM-guld hemma i prishyllan var ju Anja Mittag förra våren. Och den senaste regerande världsmästaren i svensk fotboll var Christen Press just i Göteborg våren 2018.

Det skall sägas att Mittag och Press hade större del i sina länder respektive VM-guld än Emily Sonnett hade förra året. Den 26-åriga backen gjorde bara ett åtta minuter långt inhopp för Abby Dahlkemper i slutet av segermatchen mot Chile.

Men totalt har Sonnett ändå gjort imponerande 45 landskamper för USA. Hon har framför allt spelat antingen ytter- eller mittback, vilket gör att hon borde passa väldigt bra i Göteborgs trebacksupplägg.

När jag tänker Emily Sonnett tänker jag snabb, aggressiv nickstark – och glad. Jag tänker att Göteborg har fått över en riktig glädjespridare, något som verkligen kan vara guld värt i höst.

Min bild är att Sonnett är otroligt populär både bland med- och motspelare. Jag får snabbt bilden i mitt huvud av Amandine Henry som inför en landskamp mellan Frankrike och USA står och väntar på sina gamla lagkompisar i Portland, Lindsey Horan och Sonnett:

Det är alltså framför allt i luftrummet och i sitt aggressiva närkampsspel som Sonnett utmärker sig. Hon är väldigt nyttig både på defensiva och offensiva fasta situationer. Passningsspelet är helt okej, även om hon sällan är spelaren som slår ut motståndarnas lagdelar. Men det är något hon kommer att få gott om möjligheter att träna på i passningsorienterade Göteborg.

Det blir för övrigt spännande att se hur Göteborgs lag kommer att formeras med Sonnett på plats och med Vilde Bøe Risa på väg tillbaka. En gissning är att ett helt ordinarie Göteborg ser ut så här: Jennifer Falk – Emily Sonnett, Emma Kullberg, Emma BerglundEmma Koivisto, Vilde Bøe Risa, Rebecka Blomqvist, Julia Zigiotti Olme, Natalia KuikkaPauline Hammarlund och Stina Blackstenius.

Det skulle innebära bänkplatser för Julia Roddar, Filippa Curmark och Filippa Angeldahl. Möjligen att man beroende på motstånd skulle kunna tänkas plocka in Curmark, flytta upp Zigiotti ett halvsteg och peta Blomqvist.

Göteborg i topp på halvtidstabellen

Göteborg jublar

Göteborg vann dagens tidiga match mot Umeå med 2–0 (0–0). Filippa Curmark kom in i paus och pricksköt snyggt in ledningsmålet efter 4.25 på planen. På slutet satte Stina Blackstenius spiken till 2–0.

Därmed är det klart att Göteborg toppar halvtidstabellen. I kväll får vi veta om det blir med fyra, tre eller en poängs marginal. Det troliga är ju att Rosengård vinner på Stockholms stadion och att halvtidsavståndet stannar vid en poäng.

Göteborgs seger var odiskutabel. Jag hade 12–1 (5–1) i klara målchanser till Göteborg. Avsluten vann hemmalaget officiellt med 26–2, varav 14–0 på mål. Det där är dock missvisande statistik då Göteborg fick tillgodoräkna sig ett par inlägg samt att några skott som gick utanför sattes upp som på mål. Dessutom hade Umeå ett avslut på mål, som Jennifer Falk styrde upp i ribban. Gissningsvis var de korrekta siffrorna för avslut på mål kanske 10–1.

Umeå gjorde en bra match, och tog framgångsrikt bort viktiga Rebecka Blomqvist ur spelet. Gästerna levde ända till 88.45, då Blackstenius gjorde 2–0-målet, vilket måste anses vara en klart godkänd insats.

I halvtid kommer UIK att ligga sjua eller åtta, och man kommer att ha två eller tre poäng ner till nedflyttningsstrecket. Det får också anses vara klart godkänt.

Larsson briljerade mot Linköping

Fem mål av Mimmi Larsson mot klubben som skickade ut henne på kanten. Och Kristianstad klättrar upp på Champions Leagueplats.

Mimmi Larsson

Det är väl dagens huvudrubriker. Den tionde omgången innebar segrar för Rosengård, Kristianstad, Göteborg, Umeå och Kif Örebro. I Piteå blev det oavgjort mellan hemmalaget och Djurgården.

I dag kunde man se tre matcher samtidigt. Jag hade Rosengård–Linköping som huvudmatch från start. Där förlorade LFC egentligen redan på uppvärmningen. Då slog nämligen Frida Maanum upp sin skada, vilket innebar att Emma Lennartsson fick lämna backlinjen och Lisa Hurtig komma in i mittförsvaret bredvid Nilla Fischer.

Det mittbacksparet hängde inte alls med i Larssons svängar. Då spelade det ingen roll att LFC hade ett fint kontringsspel före paus. Ett väldigt imponerande Rosengård fick förhållandevis enkla mål, och hade återigen en sådan där underbart rolig fotbollsdag.

Jag släppte matchen efter 4–1, men noterade att det trillade in tre mål till på slutet. 16–2 på två matcher mot Uppsala och Linköping är otroligt imponerande. Mimmi Larsson gjorde fem av dagens mål – bland annat ett äkta hattrick i andra halvlek och var förstås lysande. Hon kopplade ett rejält grepp om skytteligasegern.

Jag kollade in Caroline Seger lite extra. Hon har hyllats av Jonas Eidevall, och jag ville kolla om det bara var uppmuntran, eller om det var förtjänat. Och av det jag såg var det förtjänat. Det var länge sedan jag såg Seger så bra. Jag brukar tycka att hon spelar alldeles för mycket i sidled eller bakåt. Men det hon visade idag var någon helt annat. Hon startade många anfall genom att spela igenom Linköpings mittfält. Kul att se Seger så konstuktiv.

Rosengård är verkligen briljant nu. Apropå Malmöklubben undrar jag vart Johanna Rytting Kaneryd tagit vägen? Det sas ju att det inte var någon fara med henne efter att hon gått av matchen mot Piteå med skadekänning. Men hon har inte suttit med på bänken sedan dess. Var det värre än man trodde?

I Vittsjö vann Göteborg med 2–0 efter ganska tidiga mål av Rebecka Blomqvist och Natalia Kuikka. Göteborg kvar i tabelltopp och Vittsjö kvar i botten.

Kristianstad vann också med 2–0, det mot nästjumbon Växjö. Därmed är alltså Kristianstad ny tabelltrea. Växjö presenterade idag Antonia Göransson som nyförvärv. Hon skall ha förändrat sin spelstil sedan hon var landslagsspelare. Det blir kul att se henne i damallsvenskan igen.

Även Kristianstad värvade innan transferfönstret stängde. Två nya spelare förväntas presenteras när som helst.

Piteå–Djurgården 1–1 var en match jag knappt såg något av. Djurgården fick i alla fall ta säsongens första bortapoäng. Piteå tog också en skön poäng efter fyra raka förluster.

I Örebro hade hemmalaget fyra ribbträffar. Uppsala var inte heller ofarligt, och jag tycker att gästerna skulle ha haft straff för hands efter 60.30. Det i ställningen 1–1. Nu vann istället Örebro på ett nickmål från Frida Skogman på slutet. Tungt för Uppsala.

Tungt också för Eskilstuna som fick ett fint ledningsmål bortdömt för offside i den första halvleken i Umeå. På reprisbilderna tycker jag inte att det ser ut som offside på Matilda Plan. Men kameravinkeln är så dålig att jag inte 100-procentigt kan slå fast att målet borde ha godkänts.

I stället blev det UIK som tog en ny seger. Therese Simonsson avgjorde från straffpunkten. Umelaget imponerar stort för tillfället. Elva poäng på de fem senaste omgångarna innebär att UIK nu är på övre halvan. Starkt.

Apropå Eskilstuna såg jag att tränare Magnus Karlsson avslöjade att klubben inte bara varit nära att få låna Denise O’Sullivan. I den länkade artikeln säger Karlsson:

”Vi hade ett liknande, ännu bättre namn, på gång för några veckor sedan och då tycker jag att det är värt att göra något.”

Man undrar ju vad det kan ha varit för namn? Personligen tycker jag att det är otroligt tråkigt att de inte fick in O’Sullivan – för det tycker jag är ett av damfotbollsvärldens allra mest spännande namn.

I november hade amerikanska damfotbollsajten Equalizer Soccer en artikel med rubriken: ”Denise O’Sullivan might be the best player no one is talking about.” Och så är det. O’Sullivan är otroligt underskattad bland damfotbollsexperter.

Fast inte bland spelarna. Två år i rad har hennes lagkompisar i North Carolina Courage – USA:s överlägset bästa klubblag – valt henne till lagets bästa spelare. Och när alla ligans spelare valde NWSL:s allstarlag i fjol fanns irländskan med.

Maktdemonstration, taktisk triumf – och otäck skada

Det har varit en händelserik damallsvensk lördag. I toppen är Göteborg tillbaka i serieledning. Laget gav bästa möjliga svar på Rosengårds imponerande 9–1-seger från Uppsala. I dag var det Göteborg som stod för en maktdemonstration i Piteå. 5–1-segern var snarast i underkant.

I övrigt blev det segrar för Umeå, Örebro, Eskilstuna och Kristianstad, samt tyvärr en riktigt otäck skada på Kristianstads Mia Carlsson. Men vi tar det i tur och ordning.

Det här var en damallsvensk lördag som startade väldigt stelt. I varje fall för oss som satt och tittade på Sportbladet Play. Inledningsvis var det stillbilder från Piteå, och försnacket från Umeå kunde jag inte se alls.

Det var ändå matchen i Umeå som jag fick igång först, precis efter matchstart. De frusna bilderna från mötet Piteå–Göteborg tinade upp så att det blev rörligt strax efter att Rebecka Blomqvist hade placerat in 0–1 i närmaste krysset.

Rebecka Blomqvist

Den här dagen gick det för övrigt återigen att se en match på dator och en på mobil, vilket ju faktiskt det minsta man kan begära. Jag tycker ju att man även bör kunna se två matcher samtidigt på olika datorer, fast det har inte gått den här omgången.

Min första huvudmatch var den i Piteå, där Göteborg valde att starta med alla sina tre forwardsstjärnor. Rebecka Blomqvist hade i en släpande roll – precis som hon var i slutet av matchen mot Linköping – bakom Stina Blackstenius och Pauline Hammarlund.

Det innebar att Julia Zigiotti fick ta ett halvsteg bakåt i planen medan Filippa Angeldahl hamnade på bänken. Det känns som en betydligt bättre mittfältslösning för Göteborg som redan från start kändes betydligt mycket vassare i offensiven än man gjort i de första halvlekarna mot Rosengård och Linköping.

Angeldahl har inlett debutsäsongen i Göteborg stabilt utan att glänsa. Jag tycker att det blir lite för mycket sidled från henne. I den roll hon har vill man se lite mer offensiva initiativ.

Precis som jag skrev inför omgången så har Piteå haft det jobbigt med att försvara på kanterna, vilket kändes som ett stort problem inför matchen då ju kantspelet är Göteborgs stora styrka. Det märktes från start. Piteå hade väldigt jobbigt i sitt vänsterförsvar. Därifrån kom 0–1 och ytterligare flera fina lägen redan första kvarten.

Sedan flyttade Stellan Carlsson över Josefin Johansson till vänstersidan. Det hjälpte något, men inte bättre än att även 0–2 kom från Göteborgs högersida. Det var faktiskt en storspelande Guro Pettersen som höll nere siffrorna före paus. 0–4 hade absolut inte varit missvisande.

Piteås enda målchans före paus var slumpartad, när Nina Jakobsson träffades av en rensning. Man hade nog behövt för ett mål där för att få känna lite vittring. Och man hade definitivt behövt få mål på Josefin Johanssons chans i 52:a minuten. Avslutet gick dock i stolpen, och sju minuter senare gjorde istället Hammarlund 0–3.

Pauline Hammarlund

Resten av matchen spelade Göteborg av snyggt. Hammarlund och Blomqvist blev tvåmålsskyttar. Blomqvist hade dessutom ett assist.  Det måste vara svårt att hålla henne på bänken framöver.

På övertid kunde Julia Karlernäs göra ett tröstmål när Jennifer Falk kom lite snett på ett inlägg. Men det ändrar inte det faktum att det totalt sett var klasskillnad mellan lagen.

I Umeå var det jämnt med lite plus för Vittsjö före paus. Hemmalaget UIK var aldrig ofarligt och kom också till ett par 100-procentiga målchanser under de första 45. Efter paus var hemmalaget det klart bättre laget, och man tog till slut en stark 3–0-seger.

Här gjorde Tove Enblom två riktigt fina räddningar i 2–0-ledning. Umeås målvakter har haft det tufft i serieupptakten. Kul för Enblom att få agera lite matchvinnare. Kul också att 17-åriga Monica Jusu Bah fick göra mål. Hon ser riktigt rapp och intressant ut – ett framtidsnamn. Segern ger Umeå lite tillfälligt andrum.

För Vittsjö var det en riktigt tung förlust. Framför allt har man väldiga problem i backlinjen. Gissningsvis kommer man att presentera två defensivt inriktade spelare de kommande dagarna, varav minst en bör vara mittback.

Jag valde bort de första halvlekarna i de båda matcher som startade 15.00. I Eskilstuna var det redan 3–0 i paus, vilket gjorde att matchen på stadion blev huvudmatch i den andra halvleken. Där ledde Örebro med 1–0 efter 45 minuter.

Båda matcherna blev mållösa efter paus. Tre sköna poäng vardera till Eskilstuna och Örebro alltså. Och i båda fallen känns det som att det var högst rättvist. För Eskilstuna gjorde Loreta Kullashi två nya mål, vilket gör att hon är uppe i åtta mål och återigen är ensam ledare i skytteligan. Segern gör också att Eskilstuna avancerar två placeringar till den femte.

Loreta Kullashi

I Stockholm höll Djurgården bollen på Örebros planhalva i halvlekens första 25–30 minuter, dock utan att komma till målchanser. När man trodde att hemmalaget skulle öka trycket och sätta in en rejäl sista anstormning var det istället gästerna som tog över.

Örebro kontrollerade sista kvarten och kunde ha gjort ett par mål till. Bland annat hade Karin Lundin en kanon i ribban och inhopparen Frida Skogman tvingade hemmamålvakten Kathrine Østergaard Larsen till en kanonräddning.

Tre rättvisa poäng till Örebro, som får lite andrum – om man nu kan prata om det i en tabell där det skiljer fyra poäng mellan femte och tolfte plats? Djurgården däremot åkte på första hemmaförlusten och är numera bara över nedflyttningsstrecket på målskillnad. Under det där strecket ligger numera Växjö och Vittsjö.

I Linköping chockade gästerna Kristianstad på flera sätt. Dels med ledningsmål redan i fjärde minuten. Ett fint anfall avslutades av Therese Sessy Åsland. Men Cajsa Andersson, som hade fått chansen i hemmamålet, borde väl ändå ha tagit det skottet? Tidigare landslagsaktuella Andersson har inlett säsongen svajigt, och känns nu som ganska klar tvåa bakom Matilda Haglund.

Matilda Haglund

Den reaktionssnabba och spelskickliga 23-åringen från Järpås i Lidköpings kommun har sett väldigt bra ut i år. Jag har varit nära att berömma henne flera gånger tidigare, men det har fallit bort. Nu saknades hon i Linköpings mål i matchupptakten.

Det var 0–3 i paus. Utöver det första målet går det inte att lasta Cajsa Andersson. LFC körde totalfast i ett ombyggt Kristianstad. Skånskorna hade en nykomponerad trebacklinje med Alice Nilsson, Eveliina Summanen och Mia Carlsson. I försvar spelade man 5–1–3–1 med fokus på att stänga mitten. Och det lyckades lysande.

Linköping vill gärna spela centralt, och fastnade gång på gång i Kristianstads fälla. Man kan kalla det en taktisk triumf från tränare Elisabet Gunnarsdottir. Therese Sessy Åsland hade fantastiska 45 minuter och följde upp 1–0-målet med två läckra assist till Amanda Edgren och Svava Ros Gudmundsdottir.

Elisabet Gunnarsdottir

2–0 var ett fantastiskt mål. Både Åslands läckra passning och Edgrens två toucher var mästerliga. I paus hade jag 5–1 i heta målchanser till Kristianstad. Den officiella statistiken visade 3–0 i hörnor till Linköping men hela 8–1 i avslut på mål till gästerna.

Linköpings drag att ha Nilla Fischer centralt med ansvar för att ta hand om snabba Gudmundsdottir var ingen succé. Landslagsbackens svaghet i löpduellerna avslöjades där skoningslöst. Vid isländskans 3–0-mål agerade Fischer väldigt passivt och gav inte Cajsa Andersson nödvändig hjälp.

Kristianstad kunde dock inte jubla fullt ut i paus. Man åkte nämligen på en riktigt otäck skada på Mia Carlsson. Hennes vänsterfot hängde på ett sätt som tyvärr skapade känslan av fraktur och en riktigt lång frånvaro.

Bilden på Carlssons hängande fot var dagens riktiga skräckupplevelse. Det är bara att hålla alla tummar och tår för Carlsson.

Mia Carlsson

Den andra halvleken hade Linköping bollen utan att komma till speciellt många chanser. Den bästa hade Ebere Orji redan i 47:e minuten. Hennes nick i stolpen hade behövt bli mål för att LFC skulle kunna vända. En reducering där kunde ha ändrat på saker, för Kristianstad såg tröttkört ut ganska tidigt i den andra halvleken. Man orkade inte alls löpa lika mycket i offensiven, utan fastnade oftast på egen planhalva.

Men Kristianstad orkade ändå hålla emot. Skånskorna höll första nollan för säsongen och är nu bara en poäng bakom Linköping i tabellen. Ett LFC som skall till Malmö för att möta Rosengård på onsdag. Samtidigt tar KDFF emot Växjö.

Mia Carlssons skada svider förstås för Kristianstad. På övertid var jag rädd för en ny skada. Ebere Orji stod för en ful aktion när hon knuffade in Alice Nilsson i Brett Maron. Målvakten var i luften när smällen kom, och landningen var inte snygg. Jag var rädd för en ny knäskada, men Maron reste sig och spelade ut matchen. Hoppas att det gick bra med Maron.

Brett Maron

Orji fick gult kort, vilket jag tycker är helt riktigt. Den där typen av smällar mot målvakter som är i luften och har händerna på bollen är farliga, och bör stävjas. Jag minns att Mimmi Larsson hade två sådana mot Jennifer Falk i toppmötet med Göteborg utan åtgärd.

En rolig grej på övertid var att 15-åriga Mathilde Janzen fick ett par minuter på planen. Supertalangen som spelar sin landslagsfotboll för Tyskland är en riktigt spännande spelare. Jag hade hoppats få se henne några minuter till. Men kul ändå att hon nu fått göra sin damallsvenska debut.

I elitettan är det numera bara tre lag kvar i toppstriden. Hammarby vann nämligen i Kalmar med 2–1. Kalmar var det lite bättre laget före paus, och ledde rättvist med 1–0 halvvägs.

Efter paus var det Hammarbys match. Man rullade upp Kalmarförsvaret två gånger första tolv minuterna och gjorde två fina mål – Emma Jansson och Emma Westin målskyttar. Sedan hade Bajen bra kontroll fram till övertiden. Då exploderade Kalmar och hade tre fina kvitteringschanser i samband med hörnor, bland annat en nick i ribban från Tabby Tindell.

Kalmar hade nog behövt få in en kvittering där. För nu krävs det väldigt mycket om småländskorna skall kunna sluta topp två i år. Dels måste man för egen del rada upp segrar. Samtidigt måste man hoppas att två lag i trion AIK, Morön och Hammarby drabbas av rejäla svackor.

Även Jitex tappade mark i toppen. Mölndalslaget tog ledningen borta mot AIK. Men Solnaklubben vände till 4–2-seger, och kommer allt närmare damallsvenskan.

I mitten och botten tog BP och Alingsås viktiga segrar. Som det ser ut nu är det tre av Sandviken, Lidköping, Kvarnsveden och Sunnanå som kommer att åka ur.

Apropå näst högsta divisionen. I Forum elitettan har jag i dag skrivit om tre nyförvärv i serien.

Blacksteniusderbyt – och en proffskoll

Stina Blackstenius visade vägen när Göteborg via 2–0 på Valhalla hakade av Linköping i guldstriden. Och i Eskilstuna skrällde till Uppsala med en klar 3–1-seger.

Stina Blackstenius

Måndagens damallsvenska toppmöte var på alla sätt en riktig prestigematch. Det var ju nämligen ett möte mellan två klubbar som haft några rejäla duster den här våren.

Och då tänker jag inte alls på den cupmatch i februari som Göteborg vann med 3–1. Eller ju, jag tänker ju på Linköpings målskytt i den matchen – Stina Blackstenius. Som bekant hade de båda klubbarna först en konflikt om landslagsforwarden, sedan även en andra konflikt om amerikanska Brianne Folds.

Det här var första mötet mellan klubbarna efter de båda bråken. Ett möte som vi skulle kunna kalla ”Blacksteniusderbyt” eftersom hon naturligtvis stod i fokus både före, under och efter matchen.

Inför avspark stod även lagens båda nyckelspelare Vilde Bøe Risa och Frida Leonhardsen Maanum i strålkastarljuset. De norska landslagsmittfältarna har skadeproblem och var frågetecken. Eller. Bøe Risa förklarade inför matchen i GP att hon fortsatt stoppas av en känning i låret:

”Jag hoppas kunna vara spelklar mot Piteå i nästa match, men det är svårt att säga säkert nu.”

Maanum utmålades som ett frågetecken i Corren. MIttfältsstjärnan var med till Göteborg, men satt kvar på bänken hela matchen.

Att det var en het och viktig match märktes direkt. Det small rejält minst fyra–fem gånger under den första halvleken. Först tvingades Göteborgs Emma Berglund ut efter en smäll mot huvudet. Det skall ha varit en säkerhetsåtgärd.

Och sedan bars Linköpings Olga Ahtinen av på bår efter att ha legat och vridit sig i smärta en stund. Den spontana känslan var att det inte gick så bra med Ahtinen. Men första rapporten sa att det bara var en stukad fot, vilket ju trots allt låter lovande.

Det blev minst sex minuters tilläggstid i den första halvleken. I den första extraminuten var Blackstenius påpassligt där med huvudet och nickade in ledningsmålet. Och i sjunde övertidsminuten var det forwardskollegan Pauline Hammarlund:s tur att göra mål. Båda gångerna stod Julia Roddar för assisten.

2–0 till Göteborg i paus kändes rejält i överkant, även om hemmalaget hade varit det lite bättre laget i en tät första halvlek.

De där två målen var precis vad Göteborg behövde. För den andra halvleken gick helt och hållet i hemmalagets favör. Jag noterade till slut 11–1 (4–0) i klara målchanser. Avsluten blev 16–4 vara 9–2 på mål. Till slut var 2–0 i underkant.

Och Blackstenius var jättebra. Det var hennes överlägset bästa match i Göteborg. Hon visade att hon har kvar den unika förmågan att vara bäst när det gäller.

För tidigare under den här säsongen har hon inte spelat på den nivå man förväntar sig av en landslagsforward.

Stina Blackstenius håller världsklass när hon kommer rättvänd med boll. Men i många andra delar av spelet är hon medelmåttig. I ett Göteborg som oftast ställs mot låga försvar får Blackstenius inte många chanser att komma rättvänd. Det gör att hon istället tvingas försöka klara saker som hon inte är bra på, som felvänt spel.

Jag tycker att hon dock har sett bättre och bättre ut i den disciplinen, och att hon har gjort några lovande matcher, men även några dåliga. I toppmötet mot Rosengård senast var hon långa stunder riktigt vilsen, och kanske planens allra sämsta spelare.

Men i dag hittade hon däremot rätt. Inte minst efter paus, då hon fick spela mer rättvänd och var inblandad i massor av målchanser.

Inför dagens match funderade jag lite över vad man skall ha för förväntningar på Blackstenius. Jag gick då igenom hennes målstatistik från karriären. Jag kom fram till att vi kanske har för höga förväntningar på anfallarens målskytte.

Hennes snitt talar för att hennes normalnivå ligger kring tio mål per år. I liga- och Champions Leaguematcher har hon nu gjort 76 mål på 161 matcher, vilket ger 0,47 mål per match.

Det här är hennes åttonde säsong på elitnivå. Vid en lite närmare tillbakablick noterar jag att det i princip bara är tre år där hon riktigt öst in mål.

Det handlar om 2013 där hon som 17-åring gjorde nio mål på elva starter. Sedan gjorde hon 20 av Linköpings 73 mål i damallsvenskan guldåret 2016, och hon satte 16 ligamål för Montpellier kalenderåret 2017.

Kanske att de tre åren alltså är undantagen. Både 2018 och 2019 stannade hon på nio ligamål, vilket stämmer väl överens med hennes snitt. Det här är ju inga dåliga siffror – Blackstenius är en pålitlig målskytt. Men hon är kanske ingen skyttedrottning, vilket många nog hade tänkt när hon flyttade hem i fjol.

I landslaget är hennes målsnitt 0,25 per match efter 14 mål på 56 matcher. År för år ser det ut så här:

2015: 0 mål på en match
2016: 3 mål på tolv matcher
2017: 2 mål på 17 matcher
2018: 5 mål på 10 matcher
2019: 4 mål på 14 matcher
2020: 0 mål på två matcher

Det som stärker Blackstenius siffror i landslaget är att fyra av målen har kommit i utslagsmatcher i OS och VM. Hon har alltså klivit fram i avgörande lägen – vilket är en stor styrka. I dag klev hon alltså fram igen.

Därmed kan hon nog behålla sin startplats i Göteborg – trots att jag tycker att både Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist totalt sett har varit bättre under de inledande åtta omgångarna.

Men Blackstenius är en spelare med väldigt hög status, vilket inte är helt okomplicerat. Det skapar höga krav på henne själv, och på många sätt problem för hennes tränare.

Kolla bara på fjolåret i Linköping. Då var både Blackstenius och Mimmi Larsson nyförvärv. Blackstenius hade dock högre status, vilket gjorde att hon flck platsen som ensam forward. Och hon behöll den länge, trots att Larsson egentligen var bättre hela säsongen.

Jag är rätt övertygad om att Olof Unogård hade matchat laget annorlunda om han i efterhand hade fått chansen att göra om säsongen 2019.

I år kom Blackstenius till ett Göteborg där Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist har utgjort ett väl sammansvetsat anfallspar i några år. Nyförvärvet har dock högst status av de tre, och sedan hon ansågs vara fullt frisk har Blackstenius spelat mest av dem. Här är deras facit så här långt:

Stina Blackstenius      5 starter, 531 minuter – 2 mål
Pauline Hammarlund  7 starter, 588 minuter – 5 mål
Rebecka Blomqvist    4 starter, 346 minuter – 2 mål

I Göteborg ser problematiken annorlunda ut för tränarna. Samtidigt som nyförvärvet måste erbjudas en chans att lära sig spelet riskerar man att sänka självförtroendet på de tidigare anfallarna som får maka på sig. I första hand har man valt att flytta på Blomqvist, som ju varit Göteborgs bästa målskytt både 2018 och 2019.

Med tanke på dagens insats är det svårt att säga att Göteborgs tränarduo har gjort fel som valt att satsa på Blackstenius och Hammarlund. Samtidigt har Blomqvist gjort jättebra inhopp både mot Rosengård och i dag. Så det kan inte vara lätt att formera anfallsuppställningen i Göteborg.

I övrigt måste jag säga att Julia Roddar och Jennifer Falk är två spelare som tagit stora kliv det här året. Roddar har fina inlägg och inspel och ligger bakom väldigt många Göteborgschanser. Och Falk har slipat bort många av sina ojämnheter. Tidigare gjorde hon minst något halvdant ingripande per match. Det gör hon inte längre. Kanske att det är Falk som skall ta över efter Hedvig Lindahl i landslaget framöver?

I varje fall tycker jag att Falk varit lite stabilare och tryggare än huvudkonkurrenten Zecira Musovic hittills i år.

Ytterligare en Göteborgsspelare som har sett bra ut i de senaste matcherna är Emma Berglund. Jag tyckte att hon höll landslagsklass mot Rosengård. I dag fick hon bara spela en halvtimma. Men hon visar att hon vill vara med i Peter Gerhardsson:s gäng framöver.

Det gör även Nilla Fischer. I dag tyckte jag att hon visade att hon har mer att ge på högsta nivån. Linköping förlorade den här matchen på mittfältet. När både Frida Maanum och Olga Ahtinen saknades blev det för mycket. Då hade Unogård behövt klona Fischer och Emma Lennartsson och spelat dem både i backlinjen och på mittfältet.

Jag har hela tiden trott att LFC som bäst kan bli trea i år. De har något på gång, men behöver nog det här året som uppbyggnad. Lördagens hemmamatch mot Kristianstad är en riktig nyckelmatch för Linköping.

I dagens andra match ledde Uppsala redan med 3–0 i paus borta mot Eskilstuna. Det blev 3–1, något som sannolikt stärker uppländskorna efter tre raka förluster. Plötsligt är Uppsala uppe på övre tabellhalvan igen.

Däremot är Eskilstuna bara en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Faktum är att United bara hade åtta poäng efter åtta omgångar i fjol också. Då var målskillnaden 4–7, i år är den 13–15. Årets Eskilstuna är alltså väldigt mycket målgladare än fjolårets. Men det har inte tagit fler poäng.

I fjol började laget sin klättring genom tabellen i omgång 9. Får vi en repris i år?

Jag kan tyvärr inte ge någon analys av matchen Eskilstuna–Uppsala, för i dag var det återigen så att man bara kunde se en match. Jag kunde inte se den andra varken på min andra dator eller på mobilen. Tråkigt.

Det om damallsvenskan. Nu en liten internationell utblick.

Under söndagen återstartade den franska damfotbollen. I våras avbröts ligan, medan cupen bara tog paus. I går spelades semifinalerna. Först vann Lyon som väntat mot vårens ligasexa Guingamp. Det blev dock bara 1–0 efter mål i den andra halvleken av Nikita Parris, som nickade in ett inlägg från Wendie Renard.

På kvällen var det den senaste säsongens trea, Girondins de Bordeaux, som tog emot tvåan PSG. Det var en match med munskyddsförsedd publik på läktarna. Det är ju en ovan syn nuförtiden.

Jag såg stora delar av den andra halvleken. Det var 1–0 till Bordeaux i paus. Det var nederländska forwarden Katja Snoeijs som utnyttjade en försvarsmiss och iskallt rullade in ledningsmålet mellan stolpen och PSG-målvakten Tiane Endler.

Den andra halvleken blev en enda lång anstormning från PSG. Irene Paredes nickade också in kvitteringen på hörna. Sedan satt man bara och väntade på PSG:s segermål. Det kom också i 84:e minuten genom inhopparen, Signe Bruun. Danskan var pigg och hade en jättechans att även göra 3–1.

Bordeaux är inget dåligt lag. De har flera landslagsmeriterade spelare, bland annat var högermittfältaren, den tidigare Lyonspelaren Claire Lavogez väldigt bra. Och Bordeaux kunde faktiskt ha vunnit. För i den 72:a minuten stack hemmalaget upp, och Jamaicas skyttedrottning Khadija Shaw hade ett volleyskott klockrent i stolpen.

Det blir dock drömfinal mellan PSG och Lyon på söndag. En final utan svensk spelare. Det här är ju första säsongen sedan 2012 som vi inte har någon svensk i PSG. Under de senaste åtta åren har ju i tur och ordning Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emma Berglund, Annahita Zamanian och Hanna Glas spelat i storklubben från Paris.

I år har vi två svenska spelare i franska D1 Feminine. Dels Marija Banusic i Montpellier, dels Julia Spetsmark i Fleury 91. De båda har spelat träningsmatcher i helgen. Banusic spelade den första halvleken när Montpellier föll med 3–0 (0–0) mot Barcelona. Och Spetsmark gjorde mål när Fleury i helgen föll med 4–3 mot belgiska Anderlecht. Se målet här:

Den senaste svenskan i PSG var ju Hanna Glas. Hon har i helgen debuterat för Bayern München. Hon gjorde det i en träningsmatch mot FC Zürich. Nummer fem Glas ingick i startelvan när Bayern vann med 5–0.

Apropå Bayern har Verena Schweers, hon som tidigare Verena Faisst, beslutat av avsluta sin karriär. På meritlistan finns 47 landskamper för Tyskland, två Champions Leaguetitlar samt två tyska ligaguld.

I Italien spelade Linda Sembrant hela matchen och Annahita Zamanian den andra halvleken när Juventus vann med 6–1 mot Florentia i en träningsmatch.

I Florentia finns också svenska spelare. Sara Nilsson gör sin andra säsong och Jonna Dahlberg har nyss anslutit från Israel. Huruvida någon av dem spelade i träningsmatchen har jag inte kunnat få fram.

Det var nämligen en träningsmatch som spelades bakom stängda dörrar, något som tyvärr blir allt vanligare inom damfotbollen. Jag skriver tyvärr för jag tror nämligen inte att sporten som sådan har något att vinna på hemlighetsmakeri. Damfotbollens styrka har ju tvärtom varit att den är otroligt mycket mer lättillgänglig än herrfotbollen.

Kollar vi på svenska spelare i Italien så är det rätt många i år. Jenny Hjohlman har ju flyttat till Napoli och Stephanie Öhrström har förlängt med Fiorentina. Och Emelie Helmvall tycks vara kvar i Pink Bari.

I våras spelade Patrycja Jerzak för Napoli, men hon är avtackad och har såvitt jag kan hitta inte någon ny klubb. Julia Molin var i fjol i Sassuolo, men även hon verkar nu vara klubblös. Hon har i alla fall tackat för sin tid i Sassuolo:

Bilder av damallsvenskan 2019 – första delen

Detta bildspel kräver JavaScript.

När man är fast i coronakarantän hinner man gå igenom både det ena och de andra. Jag insåg bland annat att jag inte hade gått igenom alla de bilder jag tog från damallsvenska arenor efter fjolårets VM-turnering.

Nu har jag gått igenom dem, och hittade närmare 400 bilder som jag ansåg vara publicerbara. Det är bilder från tio matcher med nio olika klubbar. Här kommer de första cirka 130 bilderna.

Oavgjort både i toppen och botten

Dagens resultat blev Göteborg–Rosengård 1–1 och Växjö–Umeå 2–2. I toppmötet var oavgjort till slut ett resultat båda lagen kan vara nöjda med.

Göteborg skall vara nöjda för att de kunde ha varit i ett par måls underläge i paus. Den första halvleken inleddes i ett makalöst högt tempo. Jag kan inte minnas när jag senast såg en damallsvensk match där allt gick så fort som det gjorde under de första 20 minuterna.

Även om tempot bedarrade under den första halvlekens andra halva hade Rosengård så långt full koll. Det såg däremot hela annorlunda ut efter paus.

Då var det nämligen Göteborg som var bäst. Trots att Rosengård gjorde fem byten och Göteborg bara två var det hemmalaget som var starkast på slutet. Kan det kanske vara en indikation om att Göteborg har tränat bättre under den extremlånga försäsongen?

Det var Göteborgs löpstarka kanter som fixade ledningsmålet i 53:e minuten. Julia Roddar slog ett fint inlägg som nådde Emma Koivisto vid bortre stolpen. Det var Göteborgs första riktiga målchans.

Efter målet skapade Göteborg klart mer än Rosengård, vilket gör att Malmöklubben trots allt kan vara nöjd med att få in en kvittering. Mimmi Larsson utnyttjade nämligen gästernas enda målchans efter paus.

På en djupledspassning från Jelena Cankovic vann Larsson löpduellen med Emma Kullberg och avslutade sedan via Natalia Kuikka. Touchen på Göteborgsbacken ställde Jennifer Falk chanslös.

Strax efter kvitteringen kom Rebecka Blomqvist in för Göteborg. Hon gjorde ett riktigt piggt inhopp och var inte långt ifrån att få huvudet på en inläggsfrispark i 88:e minuten. Det var näst bästa chansen att avgöra. Den bästa var en lobb från Julia Zigiotti, som Zecira Musovic gjorde en fin räddning på.

Det blev 1–1, vilket till slut båda lagen kan vara nöjda med. Därmed leder Göteborg serien före Rosengård efter sju omgångar.

I botten föll Vittsjö ner till sista plats. Det efter att Växjö och Umeå också fått varsin poäng. Där hade UIK matchen i sin hand. Lova Lundin grävde fram ledningsmålet åt Kayla Braffet genom att hugga på en retur. Lundin grävde ännu mer när hon kämpade in 2–0 efter hörna i början av andra halvleken.

I 2–0-ledning hade Umeå även en boll i insidan av stolpen. Men i 67:e minuten bjöd domare Lovisa Johansson in Växjö i matchen genom att ge hemmalaget en helt galen straff. Signe Holt Andersen fick en liten, liten, liten touch från Sanna Kullberg. Danskan tog en rövare och kastade sig. Domare Johansson gick på filmningen, och Holt Andersen satte sedan straffen.

Elva minuter senare lyfte Holt Andersen även in kvitteringen efter att Lisa Dahlkvist missbedömt en långboll från Emilie Henriksen och lurat sina försvarskollegor.

Delad pott, ett resultat som egentligen båda lagen skall vara missnöjda med. Växjö genom att det inte är bra att tappa poäng mot bottenkonkurrenter på hemmaplan. Umeå genom att de hade matchen i sin hand, men tappade den.