Målfyrverkeri av Lloyd, Schüller och Usme – plus lite upptaktsträff

I dag har det varit damallsvensk upptaktsträff i Stockholm. Där utnämndes FC Rosengård även i år till stora guldfavoriter.

Malmöklubben fick 64,3 procent av tipsen, vilket bland annat väckte känslor hos Linköpings nyförvärv Natasha Dowie.

”Jag blev lite förolämpad när jag såg det. Jag skickade en bild på omröstningen till resten av laget ‘om ni behöver lite extra motivation, så här tycker folk om oss'”

Linköping fick 21,4 procent av tipsen och Göteborg fick 7,1 procent. Ströröster även till Djurgården, LB07 och Hammarby.

Jag vet inte om det är ett glädjande besked för Dowie och alla Linköpingsfans, men förra året var Rosengård ännu större favoriter på upptaktsträffen. Då fick Malmöklubben 73,7 procent av rösterna, medan Linköping bara fick 17,5 procent. Och då gick det ju ganska bra för LFC…

Personligen hade jag svårt att koncentrerat följa upptaktsträffen. Jag kan alltså inte sätta något betyg på tillställningen, men det jag såg tyckte jag var ok. Fast jag noterar att alla inte var nöjda.

För övrigt håller jag på att jobba på mitt eget damallsvenska tips. Och det är inte utan att man har en del våndor, för det känns verkligen inte lättippat i år. Men någon gång i slutet av veckan skall jag presentera tipset.

Den damallsvenska upptaktsträffen hölls ju mitt i ett landslagsfönster. I dag har det spelats två matcher i Sveriges VM-kvalgrupp. Jag hörde Peter Gerhardsson säga på upptaktsträffen att den assisterande förbundskaptenen Magnus Wikman bodde i samma hotellkorridor som det danska laget inför kvällens match mellan Danmark och Ukraina.

I kväll fick Wikman se sina rumsgrannar komma undan med andan i halsgropen. Danmark vann nämligen bara matchen med 1–0. Och segermålet dröjde ända till den 79:e minuten. Då var det Sanne Troelsgaard som frälste det danska laget.

Sanne Troelsgaard

I övrigt i den svenska gruppen vann Ungern bottenmötet med Kroatien med 3–1. För svensk del återstår ju först hemmamatch mot Kroatien. Därefter väntar dubbelmöten med Ukraina innan gruppspelet avslutas med gruppfinal mot Danmark. Dagens resultat visar dock att matcherna mot Ukraina kan bli luriga historier.

Som jag berättade i det förra inlägget spelas det flera spännande VM-kvalmatcher i morgon. I helgen var det bara en intressant match.

Där blev det 4–0-seger för Tyskland mot Tjeckien. Det var Horst Hrubesch:s första match som ansvarig för det tyska landslaget. Han valde att spela talangen Lea Schüller som forward. Det var andra gången 20-åringen från Essen fick chansen i den tyska startelvan. Och det är synd att säga annat än att hon tog chansen. Schüller gjorde nämligen alla de fyra tyska målen.

Tyskland har saknat en utpräglad måltjuv sedan Celia Sasic lade av. Kanske kan Schüller vara den målgörare man letat efter?

I morgon avgörs det om Sveriges F19-landslag eller Nederländernas får spela EM-slutspel. Lagen möttes i fredags, och det såg länge ut som att det svenska laget skulle ha ett kanonläge. Men en sen nederländsk kvittering gjorde att utgångsläget numera tyvärr ser rätt halvdant ut för svensk del. Fast sett till höjdpunkterna från matchen var 1–1 knappast orättvist.

Sverige och Nederländerna har båda fyra poäng, men det nederländska laget har fem måls bättre målskillnad. Sverige lär behöva ösa in mål mot Slovenien, eller få hjälp av en ungersk poäng mot Nederländerna.

Apropå Nederländerna skrev jag i det förra inlägget om Vivianne Miedema:s fantastiska prestation att nå upp till 50 landslagsmål redan innan hon fyller 22 år. Hon debuterade i landslaget i slutet av september 2013.

En som tog mycket längre tid på sig att nå 50, men som har haft högre tempo på målskyttet i målskyttet än Miedema de senaste åren är Carli Lloyd. Hon nådde 50 landslagsmål i början av april 2014. Nästan exakt fyra år senare kom hon i natt upp i 100.

Hennes mål i 6–2-segern mot Mexiko var ett av det lättare – en nick från en meter. Men 50 mål på fyra år är förstås grymt bra av snart 36-åriga Lloyd.

USA–Mexiko var en träningsmatch där Alex Morgan gjorde två av målen. Morgan var sannolikt världens bästa forward 2012 – ett år då hon gjorde makalösa 28 landslagsmål. Det året fick Morgan pris som USA:s bästa spelare, medan lagkompisen Abby Wambach utnämndes till bäst i världen…

Sedan dess har Morgan haft det rätt tufft, bland annat till följd av många småskador. Men nu verkar hon vara på väg tillbaka på allvar. Morgan blev tvåmålsskytt för andra landskampen i rad och har gjort tolv mål på sina tretton senaste landskamper. Totalt är hon uppe i 85, och närmar sig den där magiska 100-gränsen.

Med Lloyd ingår nu 16 spelare i 100-klubben. Kanske kan Morgan blir nästa medlem?

En spelare som verkligen vräkt in mål de senaste dagarna är Colombias Maria Catalina Usme. Hon inledde det Sydamerikanska mästerskapet med att göra fyra mål i 7–0-segern mot Uruguay. Sedan gjorde hon Colombias enda mål i 1–1-matchen mot Chile. Och i natt gjorde hon de tre första när Colombia vann nyckelmatchen mot Paraguay med hela 5–1. Totalt åtta mål från Usme på tre matcher alltså.

Nattens resultat innebär att det troligen blir just Colombia och Chile som går vidare från grupp A. I grupp B lär Brasilien ta ena platsen. Argentina och Venezuela ligger närmast den andra.

Apropå Brasilien hade de uppvisning mot Ecuador i går. Matchen slutade 8–0, och bland annat var det sista målet en riktig godbit:

I det Asiatiska mästerskapet har Kina vunnit två raka matcher, i dag blev det 3–0 mot Filippinerna. Kina är som väntat klart både för semifinal och för VM i Frankrike.

I den andra matchen i grupp A vann Thailand med hela 6–1 mot Jordanien. På torsdag gör Thailand och Filippinerna upp om den andra VM- och semifinalplatsen i gruppen.

Grupp B fick en intressant start när storfavoriten Australien inledde med en mållös match mot Sydkorea. Sett till klippet nedan var det The Matildas som förde matchen, dock utan att lyckas skapa speciellt många målchanser.

Med tanke på att även Japan ingår i gruppen finns det förutsättningar att gruppen blir en riktig rysare. Japan vann för övrigt sin öppningsmatch mot Vietnam med klara 4–0.

Tillbaka till Australien – och damallsvenskan. I går presenterade Hammarby nämligen Australiens spelskickliga Elise Kellond-Knight som nyförvärv för den damallsvenska vårsäsongen.

Därmed kan alla Hammarbyspelare känns sig säkra på att hålla vattenflaskorna i rätt riktning under våren…

27-åriga Kellond-Knight har betydligt fler styrkor än bara vätskelangning. Hon har en mycket duktig spelare, utrustad med en vänsterfot som är ett fint vapen på fasta situationer.

Hon är mångsidig, och har kommit med i VM:s allstarlag två gånger. 2011 gjorde hon det som vänsterback och 2015 som defensiv innermittfältare. På senare år har hon huvudsakligen spelat på mittfältet, men nu ser det ut som att hon spelar vänsterback igen i de Asiatiska mästerskapen.

 

Regelfundering, världslaget, Press och självmål

Under helgen fick vi klart med de fyra semifinallagen i Svenska cupen. Det blev Linköping, Rosengård, Eskilstuna och Djurgården. 13.30 på måndagen lottas det vilka som möter vilka till helgen. Lottningen direktsänds här.

Rosengård och Eskilstuna blev de två bästa gruppsegrarna och kan inte mötas. De kommer att ha hemmamatcher i semifinalerna.

Tillagt i efterhand: Semifinalerna lottades till Eskilstuna–Linköping och Rosengård–Djurgården. Vinnaren av Rosengård och Djurgården lottades att ha hemmamatch i finalen.

I de fyra gruppfinalerna blev det segrar för Eskilstuna (med 2–0 mot Kvarnsveden) och Rosengård (med 3–2 mot Kristianstad), medan Djurgården (1–1 borta mot Piteå) och Linköping (1–1 hemma mot Göteborg) gick vidare på kryss.

Det var dramatik i Arcushallen i Luleå på söndagskvällen när Djurgården kvitterade i fjärde övertidsminuten, och därmed slog ut Piteå.

När det gäller matchen mellan LFC och Göteborg har det varit lite eftersnack till hur rimligt det var att Linköping kunde avancera på kryss. Båda lagen slutade ju egentligen på exakt samma tabellrad, och spelade alltså oavgjort i inbördes möte. Linköping vann dock gruppen på bättre placering i damallsvenskan i fjol.

Med tanke på att förutsättningarna var klara innan avspark, och att klubbarna hade haft chansen att ha synpunkter innan reglerna spikades finns det inte så mycket att säga om att Linköping står som gruppsegrare. Däremot är det värt att diskutera upplägget till framtida cupupplagor.

För är det verkligen rimligt att lag som Linköping får flera olika fördelar i cupen för att de var ett topplag i damallsvenskan förra året? Det är ju inte ens samma turnering.

I reglerna för cupens gruppspel står det nämligen att:

1) Fyra lag av 16 seedas. Övriga tolv lottas in geografiskt i grupperna.

2) De fyra seedade lagen får två hemmamatcher vardera. Det är får även det lag som är lägst seedat i varje grupp. Däremot får det andra- och det tredjeseedade laget bara en hemmamatch.

3) Om två, tre eller fyra lag hamnar på exakt samma tabellrad och dessutom har lika i inbördes möte placeras det lag som lyckades bäst i damallsvenskan i fjol högst.

I alla de här tre punkterna hade alltså Linköping fördel gentemot Göteborg. LFC var ett av de fyra seedade lagen, vilket gjorde att man hade två hemmamatcher i gruppspelet, medan Göteborg var andraseedat och bara fick en hemmamatch.

LFC fick dessutom den avgörande matchen mot Göteborg på hemmaplan, och man kunde där spela på kryss eftersom man tog guld förra året, och därmed hade högre ranking.

Personligen tycker jag att LFC här har fått några fördelar för mycket på gamla meriter. När det gäller att särskilja lag som noterats för exakt samma tabellrad finns det flera framkomliga vägar att gå. Eftersom Linköping och Göteborg möttes i den sista omgången hade det ju lätt gått att avgöra gruppsegern via straffläggning.

Det hade ju förstås förutsatt att straffläggning var inskrivet i reglerna, vilket jag hoppas att det blir till nästa år. I de flesta gruppmatcher i kvalspel genomför man ju straffläggning om ifall det skulle bli lika. Samma sak borde införas i cupspelet, både för herrar och damer. Då hade vi sluppit att Linköpings damer och IFK Göteborgs herrar avancerat på ranking.

Om fler än två lag är inblandade kan det ju bli så att även straffarna blir lika. Då tycker jag att man skall ta till Fifas upplägg, där man sorterar efter fair play. Ifall Svenska Fotbollförbundet gjort som Fifa skulle Göteborg ha vunnit gruppen. De drog nämligen inte på sin några kort i gruppspelet, medan LFC ådrog sig en varning.

Under punkten 6.2 i tävlingsbestämmelserna till hösten borde det stå att placering i gruppspelet avgörs utifrån:

1) Flest poäng
2) Bäst målskillnad
3) Flest gjorda mål
4) Inbördes resultat
5) Inbördes straffläggning
6) Fair play
7) Högst ranking

Det om regler. Nu till själva matcherna. Jag hade på Linköping–Göteborg och Rosengård–Kristianstad på datorskärmar bredvid varandra. Mitt fokus var klart oftast riktat mot den förstnämnda matchen.

Det allmänna intrycket från Linköping Arena var att LFC såg väldigt svagt ut. Nu får man förstås väga in att Linköping hade haft fler spelare iväg på landslagsuppdrag än Göteborg samt att LFC i startelvan saknade viktiga pjäser som Maja Kildemoes, Lina Hurtig och nyligen värvade Natasha Dowie.

Klart är att de lär behövas. För stundtals blev faktiskt Linköping utspelat av Göteborg. Framför allt var det klasskillnad under de första 30 minuterna. Under den perioden hade Linköping det väldigt jobbigt i djupled.

Offensivt saknade mästarlaget helt djupledshot, vilket passade Göteborgs backlinje utmärkt. Defensivt blev Linköpings mittbackar gång på gång ifrånsprungna av Rebecka Blomqvist. Hon hade tre rena frilägen de första 28 minuterna. Ett av dem ledde till mål. Även om LFC ryckte upp sig lite sista kvarten kändes 0–1 i underkant i paus.

Rebecka Blomqvist

Inte heller i den andra halvleken hade LFC något anfallsspel att tala om. Dock bjöds man på ett mycket billigt mål när Beata Kollmats ställde sina försvarskamrater genom att lättvindigt släppa ett inlägg förbi sig. Bollen nådde Elin Landström som kunde trycka in kvitteringen.

Resten av matchen hade LFC trots allt hyfsad kontroll. Man valde att falla otroligt tidigt med hela backlinjen varje gång man kunde frukta att en djupledsboll var på gång. Det gjorde att man inte åkte på några fler frilägen. Men det ledde samtidigt också till att man inte orkade få till något anfallsspel.

Totalt sett i matchen var Göteborg det spelmässigt bättre laget, men LFC gjorde vad man behövde för att gå vidare. Dock lär LFC behöva höja sig ganska många snäpp om man skall ha minsta chans mot Manchester City om 1,5 veckor.

I hemmalaget var Hilda Carlén den överlägset bästa spelaren. Hon räddade mästarinnornas semifinalplats. Hon Göteborg imponerades jag återigen av Emma Koivisto, som framför allt var väldigt bra före paus, och av Taylor Leech. I den första halvleken utmärkte sig även målskytt Blomqvist.

När det gäller Rosengårds 3–2-seger mot Kristianstad är Anja Mittag spelaren att hylla. När jag såg Rosengård mot Qviding för några veckor sedan tyckte jag att tyskan såg ut att vara ungefär lika seg som i höstas. Men under söndagen såg hon vassare ut än på länge.

Hennes 2–1-mål är ju dessutom riktigt fotbollsgodis.

Under söndagen möttes för övrigt de båda damallsvenska nykomlingarna i en träningsmatch. Där vann Växjö med 3–0 mot Kalmar efter två mål och ett assist från Anna Anvegård. Se höjdpunkter från matchen här.

En nyhet som skulle kunna röra Sverige är den att Christen Press har tackat nej till Houston Dash och tros komma att spela sin klubbfotboll utanför USA i år. Saken är ju den att transferfönstren är stängda till alla större ligor utan den svenska och den norska. Press har ju spelat i Göteborg tidigare. Favorit i repris?

Christen Press

En favorit i repris blev det för Nilla Fischer när hon kom med i Fifpros världslag för andra året i rad. I det lag som presenterades på den internationella kvinnodagen fanns även en andra svensk spelare, nämligen Hedvig Lindahl. Kul.

Här är hela laget:

Målvakt:
Hedvig Lindahl (Sverige – Chelsea FC)

Hedvig Lindahl

Backar:
Lucy Bronze (England – Olympique Lyonnais)
Nilla Fischer (Sverige – VfL Wolfsburg)
Wendie Renard (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Irene Paredes (Spanien – PSG)

Irene Paredes

Mittfältare:
Camille Abily (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Dzsenifer Marozsán (Tyskland – Olympique Lyonnais)
Marta Vieira da Silva (Brasilien – Orlando Pride)

Marta

Forwards:
Pernille Harder (Danmark – VfL Wolfsburg)
Lieke Martens (Nederländerna – FC Barcelona)
Alex Morgan (USA – Orlando Pride)

Pernille Harder

Noterbart alltså att Sverige och Frankrike var enda länderna att få med fler än en spelare i laget. För svensk del var ju inte fjolåret något toppår. Och jag hade ju inte med någon svensk spelare i mitt världslag.

Men det ligger ofta en liten fördröjning i de här priserna och utnämningarna. Eftersom det sänds minimalt med damfotboll på tv har spelare och experter inte sett tillräckligt mycket, utan man går ofta på hur bra spelarna var i de senaste mästerskapen, eller vilken roll de har i sina lag.

Här är det intressant att varken Lindahl eller Fischer lyckades speciellt bra i fjolårets EM-slutspel. Jag hade till och med underkänt snittbetyg på Fischer. Dock har ju båda varit stabila och väldigt bra över tid de senaste åren, så på det sättet var utnämningarna både kul och klart välförtjänta.

Det var tredje gången Fifpro tog ut ett världslag. Här är de två tidigare:

2015:

Hope Solo Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Ertz (då Johnston) – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

2016:

Hope Solo – Leonie Maier, Wendie Renard, Nilla Fischer, Ali Krieger – Dzsenifer Marozsan, Carli Lloyd, Marta Vieira da Silva – Alex Morgan, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.

Så till helgens internationella matcher. Det var spelledigt både i England och Tyskland. I Frankrike har Lyon och Montpellier vunnit sina matcher, medan PSG spelar Parisderby i kväll.

Både Linda Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen när Montpellier vann med 3–1 borta mot Guingamp. Jakobsson satte dessutom 3–1-målet, hennes femte mål för säsongen. Noterbart i Lyons 5–0-seger mot Soyaux var att Ada Hegerberg var tillbaka efter två månaders skadefrånvaro. Och som alltid numera gjorde norskan mål. Hon satte sin 22:a fullträff på 14 ligamatcher.

I Spanien var det seriefinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Den slutade 1–1, vilket innebär att de regerande mästarinnorna Atletico leder med en poängs marginal med åtta omgångar kvar att spela. Storsatsande och stjärnspäckade Barca har inte vunnit på de två senaste säsongerna och kan alltså gå miste om titeln för tredje året i rad.

Atletico tog ledningen när Sonia Bermudez utnyttjade att landslagsmålvakten Sandra Panos missbedömde en långpassning. Barca kvitterade på straff genom Andressa Alves i början av den andra halvleken.

Slutligen en liten tillbakablick på förra veckans She Believes Cup. Där vann USA finalen med 1–0 mot England.

Jag har ju förutspått att USA skall tappa i kvalitet framöver. Jag backar inte från den spådomen, men kanske ändå att amerikanskorna kan komma att klamra sig fast vid positionen som världsetta några år till.

England är kanske den främsta utmanaren för tillfället, då Tyskland står och stampar med försvarsproblem.

I She Believes Cup hade i och för sig även England lite trubbel i de bakre leden. USA:s segermål i finalen var ett engelskt självmål, där tre engelska spelare var sist på bollen. Och faktum var att England gjorde självmål i alla sina tre matcher, och alla tre gångerna var mittbacken Mille Bright inblandad.

Först styrde hon in ett skott från Frankrikes Gaetane Thiney med ryggen…

…sedan hann hon inte undan på returen från Hasret Kayici:s skott, och…

…i finalen var det Bright som ställde till det för Karen Bardsley så att Megan Rapinoe:s inlägg gick i mål. Självmålet skrevs på Bardsley, men jag tycker nog ändå man kan säga att Bright gjorde tre självmål i turneringen. I varje fall 2,5…

Trots det var Bright inte den mest olyckliga spelaren i det engelska laget under veckan i USA. Det var i stället den före detta Göteborgs- och Rosengårdsspelaren Anita Asante. Knappt en kvart in i sin landslagscomeback åkte hon nämligen på en knäskada.

Det visade sig vara korsbandet. Därmed är Asante sannolikt borta från fotboll under resten av 2018. Förstås en vansinnigt tråkig nyhet.

Samuelsson klar för stjärnspäckat Arsenal

Nu är det klart var Jessica Samuelsson fortsätter sin karriär. Det blir i Arsenal, en klubb som numera har en makalöst stjärnspäckad laguppställning.

Framför allt är det i offensiven som Arsenal imponerar. Frågan är faktiskt om något annat lag i världen har en starkare forwardsuppsättning än Jodie Taylor, Vivianne Miedema och Kim Little. Den sistnämnda är ju tyvärr borta från spel för tillfället på grund av korsbandsskada.

Det skall sägas direkt att Arsenals hemsida inte är uppdaterad, vilket gör att jag inte är 100-procentigt säker på hur truppen ser ut. Men om jag inte missat något har Londonklubben även ett högst imponerande mittfält med spelare som Jordan Nobbs, Danielle van de Donk, Heather O’Reilly och Lisa Evans. Och man har en toppmålvakt i Sari van Veenendaal.

I backlinjen har man inte samma spetskompetens, även om Louise Quinn, Alex Scott och Leah Williamson är skickliga spelare. Men klart är att Arsenal tänker ta sig tillbaka till Europatoppen igen, och med tillskottet av Samuelsson har man tagit ytterligare ett kliv.

Det ska bli spännande att följa Arsenal och Samuelsson i vinter.

När jag ändå är igång och skriver kan det vara på sin plats att kommentera gårdagens nomineringar till Fifas pris till världens bästa fotbollsspelare 2017. Det som officiellt heter The Best FIFA Women’s Player 2017, men som jag brukar kalla Ballon d’Or eftersom det tidigare har motsvarat herrarnas franska guldboll.

Tyvärr har juryn återigen visat häpnadsväckande brist på kompetens vid nomineringen av några av de tio kandidaterna:

* Lucy Bronze, England/Manchester City
* Deyna Castellanos, Venezuela/Santa Clarita Blue Heat
* Pernille Harder, Danmark/Wolfsburg
* Samantha Kerr, Australien/
* Carli Lloyd, USA/Houston Dash
* Dzsenifer Marozsan, Tyskland/Lyon
* Lieke Martens, Nederländerna/Rosengård/Barcelona
* Vivianne Miedema, Nederländerna/Bayern München/Arsenal
* Jodie Taylor, England/Arsenal
* Wendie Renard, Frankrike/Lyon

De namn jag reagerar mot är Castellanos och Lloyd. Den senare har gjort ett landslagsmål på tio landskamper i år och i NWSL har hon gjort två mål. Lloyd har alltså inte gjort något som förtjänar en nominering det här året, hon lever tyvärr till 100 procent på gamla meriter – framför allt från VM 2015.

När det gäller Castellanos är det tvärtom, hon lever på förhoppningar om framtida storverk. 18-åringen från Venezuela är kanske världsfotbollens största talang, men ännu så länge är hon bara en talang. Hennes meriter från seniorfotboll är långt ifrån så goda att de borde räcka till en nominering i det här sammanhanget. Vad jag kan se har hon bara gjort en handfull A-landskamper, och klubbmässigt har hon spelat sju matcher i den amerikanska andraligan UWS.

På de sju matcherna gjorde hon i och för sig fem mål och imponerade så mycket att hon utnämndes till ligans bästa spelare. Men att sätta Castellanos före exempelvis Marta, Christine Sinclair och Saki Kumagai känns ju tyvärr som ett dåligt skämt. Hur tänkte juryn?

Det känns öppet om vem som kommer att vinna. Sannolikt står både Uefas och Fifas priser just nu i första hand mellan de båda damallsvenska bekantingarna Harder och Martens.

Pernille Harder

Där skulle jag sätta liten fördel för Harder i Uefapriset som även täcker hösten 2016. För danskan har ju under den här perioden fört LFC till damallsvenskt guld, lyft Wolfsburg till guld i Frauen-Bundesliga och fört Danmark till EM-final.

Lieke Martens

Martens har dominerat damallsvenskan under våren och fört Nederländerna till EM-guld – där hon dessutom prisades som turneringens bästa spelare. Gissningsvis väger EM-framgångarna tungt för nederländskan, så hon kanske har liten fördel i Fifapriset.

Fast jag skulle tyvärr inte bli förvånad om Lloyd vann igen…

Snabba svar på tal

I går funderade jag kring Jonas Björkgren:s uttalande om att Tabitha Chawinga är världens bästa forward. I natt presenterade sig flera motkandidater när fyra matcher spelades i NWSL.

Först gjorde formstarka Samantha Kerr sitt femte mål för säsongen på det här spektakulära sättet:

Cykelsparken förde tillfälligt upp Kerr i delad skytteligaledning. Men en stund senare gjorde Marta sitt sjätte mål för året och leder därmed skytteligan på egen hand. Marta och Kerr delar dessutom andraplatsen i assistligan på tre målpass vardera.

Martas mål finns 2,20 in i det här klippet. Precis innan finns repriser ur fler vinklar på Kerrs bicycleta.

Martas Orlando vann för övrigt matchen mot Kerrs Sky Blue med 3–2, ett resultat som gör att Orlando nu är tre poäng från slutspelsplats.

Den sista slutspelsplatsen hålls numera av Seattle Reign. De vann med 2–1 mot tabelltvåan Chicago efter två distinkta straffmål av Megan Rapinoe.

Trea ligger Portland, där Christine Sinclair i natt visade sin höga klass genom att göra två mål när Kansas City besegrades med 3–0. Sinclair ser som bekant ofta lite kantig ut. Men skenet bedrar. Hennes förstatouch med vänsterfoten och avslut med högerfoten vid 3–0-målet är exempelvis rent fotbollsgodis.

Hon gör det så snyggt att det inte ens ser speciellt märkvärdigt ut. Målet kommer 2.45 in i det här klippet:

North Carolina leder ligan och är det enda laget som man känner verkligen kommer att ta sig till slutspel.

Jag kikade några minuter på matchen mellan Orlando och Sky Blue. Det som fick mig att haja till mest utöver de fina målen var att Christie Rampone inte längre existerar. Den 42-åriga legendaren har återtagit sitt flicknamn och heter därmed Christie Pearce igen.

När jag ändå är inne på NWSL och starka insatser från världsstjärnor kan jag inte gå förbi det här skottet från den förra omgången. Carli Lloyd vet fortfarande hur man sätter en boll i krysset.

Är Chawinga världens bästa forward?

Hörde just ett kort inslag på P4 inför kvällens intervju med Tabitha Chawinga. I inslaget sa Kvarnsvedens tränare Jonas Björkgren att Chawinga för tillfället måste vara världens bästa forward.

Spontant hajar man ju till vid ett sådant påstående. Men efter lite fundering har jag kommit fram till att Björkgren nog har rätt. För vem skulle vara bättre?

Carli Lloyd har fått Fifas pris två år i rad, men var inte förtjänt av det för 2016, och borde inte vara någon kandidat alls för 2017 om hon inte höjer formen rejält i höst.

Ada Hegerberg vann priset som bästa spelaren i Europa för ett år sedan, men har inte nått lika höga höjder det senaste året. Eugenie Le Sommer och Alex Morgan var forwards i världslaget, och båda är bra, men jag skulle inte säga att någon av dem är bäst i världen för tillfället.

Tyskland har ingen riktig superforward för tillfället, utan lever på att man har många bra spelare. Likaså i Japan och England.

Christine Sinclair och Janine Beckie är vassa vapen i Kanada. Men är de bättre än vad Chawinga varit i vår? Knappast. Det har inte heller Australiens formstarka Sam Kerr.

Vi har förstås Marta, som briljerat i NWSL. Hon slog nästan 92 procent passningar till rätt adress i förrförra matchen, en makalös siffra för en poängspelare. Marta är alltså en het motkandidat. Hon är mer graciös och har bättre speluppfattning.

Fast som forward? Nej, jag tror inte att Marta hade fixat lika många mål i Kvarnsveden som Chawinga har gjort.

Vi har ju även Pernille Harder, som dominerade i damallsvenskan i fjol, och som var en jättesuccé i Wolfsburg. Harder är också en het motkandidat, kanske den allra hetaste. Fast jag tror inte heller att hon hade klarat av att bära Kvarnsveden som Chawinga har gjort.

Så snackar vi forward utifrån målskyttsperspektivet tror jag alltså att Björkgren har rätt. Tabitha Chawinga är nog för tillfället den vassaste målskytten i damfotbollsvärlden. Att listan över intresserade klubbar är jättelång är ett tecken på att fler delar den uppfattningen.

Chawinga kommer dock knappast att vinna några internationella priser för sin säsong. Dels har damallsvenskan tappat för mycket i rang, dels spelar hon inte för något landslag som syns i de stora mästerskapen.

Hon riskerar att hamna under radarn lite som Kim Little och Jess Fishlock. Den senare är en fantastisk spelare som sannolikt aldrig kommer att få spela något stort mästerskap. Wales är ju för dåligt.

I de klubblag hon spelar är hon däremot alltid bäst. I veckan var det en amerikansk damfotbollsexpert som nominerade Fishlock till titeln som den bästa spelaren totalt sett under 4,5 säsonger i NWSL.

Det var lite tankar om världens bästa spelare. Nu till Norge, som har presenterat sin EM-trupp. Den ser ut så här:

Bilder av Sverige–USA 0–1

Jag hade med mig kameran till Gamla Ullevi i torsdags. Här är drygt 100 bilder från matchen, dels som bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dels som en stor mosaik:

Here are my pictures from the friendly between Team Sweden and US WNT the 8th of june 2017 on Gamla Ullevi in Gothenburg. US WNT won with 1–0.

Lite fler tankar inför Sverige–USA

Sent i går kväll kom jag med lite snabba tankar kring kvällens träningslandskamp mot USA. Jag tror att Pia Sundhage känner sig rätt säker på nio av elva startspelare till EM-premiären mot Tyskland.

Det är de två positioner som jag nämnde i förra inlägget som är osäkra, alltså vänsterbacken samt den sista mittfältspositionen. När det gäller defensiven kommer inte Sundhage få något bättre test inför EM än kvällens match. Det blir därför som sagt extra spännande att se hur Jonna Andersson klarar sig.

Jonna Andersson

Men det finns naturligtvis många fler intressanta frågor kring laget. När vi gick in i årets landslagssäsong ville Sundhage ha lite längre anfall. Nu har hon lämnat den idén och satsar på stabilt försvarsspel och korta anfall.

Jag tycker att hon irrar fram och tillbaka mellan olika spelidéer lite väl mycket, men i grunden känns just stabilt försvarsspel och snabba, korta anfall som det spelsätt som bäst passar vårt landslag.

Som jag ser det har vi nämligen både för dålig bolltrygghet och kreativitet i backlinje och på mittfält för att kunna spela med långa anfall. Däremot har vi aggressivitet och snabbhet för att spela ett bra kontringsspel.

Nycklarna i kontringsspelet blir Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö, våra två mest kreativa spelare. Kan de hitta ett gott samarbete tror jag att det kan bli en rolig svenskt sommar i Nederländerna.

Men hittills i år har vårt landslag inte visat speciellt mycket. Det pratas EM-guld nu i förhandssnacket. Fast faktum är ju att det just nu inte finns speciellt mycket som talar för svenskt guld.

Under det här kalenderåret har vi följande facit:

Segrar mot: Australien och Ryssland.
Kryss mot: England B och Kina.
Förluster mot: Norge, Nederländerna och Kanada.

Det är inte direkt något facit som indikerar att Sundhages lag skall höja EM-bucklan i början av augusti. Det som talar för Sverige är att vårt lag brukar vara väldigt svårslaget i stora mästerskap, och att Sundhages lag brukar vara som bäst i utslagningsmatcher.

Sundhages Sverige brukar även vara väldigt stabilt mot USA. På fyra försök har vi en seger och tre kryss på 90 minuter, eller två segrar och två kryss om man räknar in förlängning och straffläggning.

Mot USA får vi alltså ett bra test på hur försvarsspelet fungerar. Det blir intressant att se hur högt det svenska laget trycker upp backlinjen. USA har ju väldigt mycket snabbhet i sin trupp, vilket blir en utmaning för våra spelskickliga, men lite långsamma mittbackar.

Hilda Carlén

Det blir även väldigt spännande att se hur Hilda Carlén klarar sig mot riktigt vasst motstånd. Jag har tidigare varit kritisk till Carlén som landslagsmålvakt, eftersom jag tycker att hon är för svag i luftrummet. I årets damallsvenska tycker jag dock att Piteås målvakt känts väldigt stabil. Hoppas den känslan kvarstår även sent i kväll.

I övrigt i matchen hoppas jag att Sundhage maximalt ger Jessica Samuelsson och Fridolina Rolfö 60 minuter. Båda har ju nyligen haft skador, och det vore väldigt illa för laget om de gick sönder igen. Med tanke på att det dessutom är ny match på tisdag och ny forskning säger att skaderisken för elitspelare ökar om de har mindre än sex dagar mellan matcher gäller det för Sundhage att tänka till i sin matchning.

När det gäller USA håller förbundskapten Jill Ellis på att bygga nytt inför VM 2019. Hennes 20 spelare stora trupp minskade till 19 när Jaelene Hinkle lämnade återbud med kort varsel. Det har spekulerats vilt i varför. Är ni nyfikna gick bloggen Hattrick igenom frågan i går.

Bland de 19 finns förstås flera etablerade och meriterade namn, men också flera nya. Ett nytt fast ändå inte är Julie Ertz. Det handlar nämligen om Julie Johnston som gift sig och bytt efternamn.

Här är en gissning på hur USA:s startelva i kväll kommer att se ut: Alyssa Naeher –  Kelley O’HaraCasey Short, Becky Sauerbrunn, Meghan KlingenbergRose Lavelle, Samantha MewisAllie Long, Mallory PughCarli Lloyd och Crystal Dunn.

Övriga spelare i den amerikanska truppen är: Abby Smith (mv), Julie Ertz, Abby Dahlkemper, Lindsey Horan, Megan RapinoeSydney Leroux Dwyer, Lynn Williams och Christen Press.

En ny spelare att kolla in extra noga är tekniska Rose Lavelle, hon är en lirare som jag verkligen fastnat för när jag sett henne på tv. Jag hoppas verkligen få chansen att studera henne live i kväll.

Nu på förmiddagen fick jag frågan på Twitter hur jag ser på dagens landskamper. Jag satte snabbt ihop följande bedömningar:

Sverige-USA 20-40-40
Irland-Island 25-35-40
Ryssland-Serbien 70-20-10
Portugal-Wales 45-30-25

Slutligen är det nu klart var Sveriges genrep spelas och vilka som står för motståndet. Som jag skrev i förrgår var det klart att det skulle bli en hemmamatch, och att den skulle gå på Västkusten.

Nu meddelar förbundet att genrepet spelas den 8 juli 18.15 i Falkenberg mot Mexiko. Det var ett intressant val av motstånd. Tycker man kanske att Mexiko liknar Italien i spelstilen?