Cupfinal, avsked, drömmål, basket och Lidköping

18.15 på Malmö IP (och TV12) startar alltså årets cupfinal mellan Rosengård och Linköping. I en kommentar till förra inlägget fick jag frågan om hur många åskådare jag tror att det blir.

Mitt svar var 1 500–2 000 och byggde på siffrorna i de fem senaste finalerna:

2017: 1 860 på Linköping Arena.
2016: 2 057 på Malmö IP.
2015: 5 602 på Linköping Arena.
2014: 1 223 på Linköping Arena.
2013: Ingen cupfinal.
2012: 768 på Valhalla IP.

Då hade jag dock glömt att cupfinalen krockar med den herrallsvenska matchen mellan Trelleborgs FF och Malmö FF, vilket gör att cupfinalen självklart har fått mindre utrymme i skånsk media än den hade fått om den varit dagens huvudmatch i Malmöregionen.

Lägg till att Svenska Fotbollförbundets marknadsföring av matchen är blek – cupfinalen ligger som tredjegrej på förbundets hemsida efter nyheter om P17- och F16-landslaget. Dessutom har Rosengård haft de riktigt svaga publiksiffrorna 895 och 456 hittills i damallsvenskan.

Nu känner jag därmed att vi får vara glada om det blir en fyrsiffrig publiksiffra i kväll. Tråkigt att vara nöjd med det med tanke på att det är de senaste årens svenska suveräner som ställs mot varandra.

Så en liten uppsamling från i går. I engelska WSL vann Chelsea kvällsmatchen mot Sunderland med 2–1 efter mål av Fran Kirby och Eni Aluko. Därmed räcker det för Chelsea att ta en poäng på de två sista för att säkra ligaguldet.

Jonna Andersson var enda svenska spelare i Chelsea i går. Hon byttes ut mot Claire Rafferty i 59:e minuten.

Rafferty är en trotjänare i Chelsea, som nu är inne på sina sista veckor efter tio år i klubben. Gårdagens match var hennes sista på hemmaplan.

Vad jag förstått kommer inte Rafferty att sluta med fotbollen. Det kommer däremot klubbkompisen Katie Chapman att göra. Hon har således bara två matcher kvar innan pensionen. Samma sak gäller för Arsenals Alex Scott som avtackats i alla möjliga sammanhang de senaste veckorna.

Om vi återvänder till det sportsliga i England noterar jag att det 14 engelska spelare i topp av skytteligan i WSL. Birminghams Ellen White leder på tolv mål, och bästa utländska målskytten är fyra spelare som delar på 15:e plats med fyra mål; Maren Mjelde, Ji So-Yun, Natasha Harding och Nadia Nadim. Jonna Andersson finns på 19:e plats med tre mål och Magdalena Eriksson finns på 34:e med två fullträffar.

Ellen White

I Tyskland slapp Wolfsburgs herrar direktnedflyttning, men faran är inte över ännu. Laget tvingas nämligen till kval för att hålla sig kvar i herrarnas Bundesliga. I damernas Bundesliga finner sannolikt klubben guld nu i eftermddag. Deras hemmamatch mot Essen pågår i skrivande stund (avspark 14.00) och direktsänds på DFB-tv.

Det är inte bara i England det är tid för avtackningar. I Frankrike har Lyon tre trotjänare att tacka av den kommande tiden i form av Camille Abily, Elodis Thomis och Corine Petit. Tre spelare som alla har haft viktiga roller under klubbens storhetstid.

I USA:s NWSL bjöd Seattles Megan Rapinoe på ett riktigt konstmål när Sky Blue besegrades med 4–1 i natt. Det är som bekant väldigt svårt att göra så här från stillastående:

Även Christine Nairn:s 2–0-mål för Orlando i 2–1-segern borta mot Portland är sevärt:

När vi ändå är i USA tänkte jag kort växla från fotboll till basket. I NBA finns ju nämligen en barriärbytande coach i Becky Hammon. Hon är assisterande coach till Gregg Popovich i storlaget San Antonio Spurs. Hammon är unik eftersom hon är den första kvinna att bli heltidsanställd assisterande coach i någon av de fyra stora sporterna (Amerikansk fotboll, baseball, basket och ishockey) i Nordamerika.

Nu finns uppgifter att Hammon kommer att intervjuas som en av kandidater att att bli historisk kvinnlig huvudcoach för NBA-klubben Milwaukee Bucks. Det har väckt känslor i USA, där rätt många män inte verkar redo för en kvinnlig basketcoach.

En som klivit in på Hammons sida är den spanska superstjärnan Pau Gasol. Han har skrivit ett mycket läsvärt inlägg om kvinnliga ledare på The Players Tribune.

Därmed lämnar jag USA för att avsluta i Sverige. Eller, lite USA blir det allt även här. Det hände ju nämligen saker i elitettan i går eftermiddag och kväll.

Serieledande Kungsbacka DFF har haft det väldigt rörigt på ledarsidan de senaste åren. Det har bland annat varit täta tränarbyten.

Sent på lördagskvällen lade klubben först upp ett tack till Stefan Friberg, som slutar. Samtidigt meddelade man att man byter klubbchef från Christer Björkroth till Dennis Ingman. Jag vet inte hur stora förändringar det här är, men kontinuitet är ju ofta en framgångsfaktor inom idrott, och någon större kontinuitet verkar det inte finnas i Kungsbacka.

Tittar vi på tabellen leds den ju dock av just Kungsbacka på 13 poäng. På seneftermiddagen i går tog sig nykomlingen Lidköping upp på den andraplats som leder till damallsvenskan.

Lidköping har tre raka segrar och ser starkt ut. Det är ju bara att erkänna att jag inte var speciellt väl uppdaterad på Lidköpings värvningar när jag tippade laget på nedflyttning inför säsongsstart.

LFK har ju nämligen värvat en hel hög spelare från USA. I går hade man fem amerikanskor plus nigerianska Sarah Michael i startelvan. Klubben hade tidigare en handfull egna spelare av klass, spelare som lyft tillsammans med alla de utländska förstärkningarna. Lidköping har absolut förutsättningar att bli årets positiva överraskning i elitettan.

 

Regelfundering, världslaget, Press och självmål

Under helgen fick vi klart med de fyra semifinallagen i Svenska cupen. Det blev Linköping, Rosengård, Eskilstuna och Djurgården. 13.30 på måndagen lottas det vilka som möter vilka till helgen. Lottningen direktsänds här.

Rosengård och Eskilstuna blev de två bästa gruppsegrarna och kan inte mötas. De kommer att ha hemmamatcher i semifinalerna.

Tillagt i efterhand: Semifinalerna lottades till Eskilstuna–Linköping och Rosengård–Djurgården. Vinnaren av Rosengård och Djurgården lottades att ha hemmamatch i finalen.

I de fyra gruppfinalerna blev det segrar för Eskilstuna (med 2–0 mot Kvarnsveden) och Rosengård (med 3–2 mot Kristianstad), medan Djurgården (1–1 borta mot Piteå) och Linköping (1–1 hemma mot Göteborg) gick vidare på kryss.

Det var dramatik i Arcushallen i Luleå på söndagskvällen när Djurgården kvitterade i fjärde övertidsminuten, och därmed slog ut Piteå.

När det gäller matchen mellan LFC och Göteborg har det varit lite eftersnack till hur rimligt det var att Linköping kunde avancera på kryss. Båda lagen slutade ju egentligen på exakt samma tabellrad, och spelade alltså oavgjort i inbördes möte. Linköping vann dock gruppen på bättre placering i damallsvenskan i fjol.

Med tanke på att förutsättningarna var klara innan avspark, och att klubbarna hade haft chansen att ha synpunkter innan reglerna spikades finns det inte så mycket att säga om att Linköping står som gruppsegrare. Däremot är det värt att diskutera upplägget till framtida cupupplagor.

För är det verkligen rimligt att lag som Linköping får flera olika fördelar i cupen för att de var ett topplag i damallsvenskan förra året? Det är ju inte ens samma turnering.

I reglerna för cupens gruppspel står det nämligen att:

1) Fyra lag av 16 seedas. Övriga tolv lottas in geografiskt i grupperna.

2) De fyra seedade lagen får två hemmamatcher vardera. Det är får även det lag som är lägst seedat i varje grupp. Däremot får det andra- och det tredjeseedade laget bara en hemmamatch.

3) Om två, tre eller fyra lag hamnar på exakt samma tabellrad och dessutom har lika i inbördes möte placeras det lag som lyckades bäst i damallsvenskan i fjol högst.

I alla de här tre punkterna hade alltså Linköping fördel gentemot Göteborg. LFC var ett av de fyra seedade lagen, vilket gjorde att man hade två hemmamatcher i gruppspelet, medan Göteborg var andraseedat och bara fick en hemmamatch.

LFC fick dessutom den avgörande matchen mot Göteborg på hemmaplan, och man kunde där spela på kryss eftersom man tog guld förra året, och därmed hade högre ranking.

Personligen tycker jag att LFC här har fått några fördelar för mycket på gamla meriter. När det gäller att särskilja lag som noterats för exakt samma tabellrad finns det flera framkomliga vägar att gå. Eftersom Linköping och Göteborg möttes i den sista omgången hade det ju lätt gått att avgöra gruppsegern via straffläggning.

Det hade ju förstås förutsatt att straffläggning var inskrivet i reglerna, vilket jag hoppas att det blir till nästa år. I de flesta gruppmatcher i kvalspel genomför man ju straffläggning om ifall det skulle bli lika. Samma sak borde införas i cupspelet, både för herrar och damer. Då hade vi sluppit att Linköpings damer och IFK Göteborgs herrar avancerat på ranking.

Om fler än två lag är inblandade kan det ju bli så att även straffarna blir lika. Då tycker jag att man skall ta till Fifas upplägg, där man sorterar efter fair play. Ifall Svenska Fotbollförbundet gjort som Fifa skulle Göteborg ha vunnit gruppen. De drog nämligen inte på sin några kort i gruppspelet, medan LFC ådrog sig en varning.

Under punkten 6.2 i tävlingsbestämmelserna till hösten borde det stå att placering i gruppspelet avgörs utifrån:

1) Flest poäng
2) Bäst målskillnad
3) Flest gjorda mål
4) Inbördes resultat
5) Inbördes straffläggning
6) Fair play
7) Högst ranking

Det om regler. Nu till själva matcherna. Jag hade på Linköping–Göteborg och Rosengård–Kristianstad på datorskärmar bredvid varandra. Mitt fokus var klart oftast riktat mot den förstnämnda matchen.

Det allmänna intrycket från Linköping Arena var att LFC såg väldigt svagt ut. Nu får man förstås väga in att Linköping hade haft fler spelare iväg på landslagsuppdrag än Göteborg samt att LFC i startelvan saknade viktiga pjäser som Maja Kildemoes, Lina Hurtig och nyligen värvade Natasha Dowie.

Klart är att de lär behövas. För stundtals blev faktiskt Linköping utspelat av Göteborg. Framför allt var det klasskillnad under de första 30 minuterna. Under den perioden hade Linköping det väldigt jobbigt i djupled.

Offensivt saknade mästarlaget helt djupledshot, vilket passade Göteborgs backlinje utmärkt. Defensivt blev Linköpings mittbackar gång på gång ifrånsprungna av Rebecka Blomqvist. Hon hade tre rena frilägen de första 28 minuterna. Ett av dem ledde till mål. Även om LFC ryckte upp sig lite sista kvarten kändes 0–1 i underkant i paus.

Rebecka Blomqvist

Inte heller i den andra halvleken hade LFC något anfallsspel att tala om. Dock bjöds man på ett mycket billigt mål när Beata Kollmats ställde sina försvarskamrater genom att lättvindigt släppa ett inlägg förbi sig. Bollen nådde Elin Landström som kunde trycka in kvitteringen.

Resten av matchen hade LFC trots allt hyfsad kontroll. Man valde att falla otroligt tidigt med hela backlinjen varje gång man kunde frukta att en djupledsboll var på gång. Det gjorde att man inte åkte på några fler frilägen. Men det ledde samtidigt också till att man inte orkade få till något anfallsspel.

Totalt sett i matchen var Göteborg det spelmässigt bättre laget, men LFC gjorde vad man behövde för att gå vidare. Dock lär LFC behöva höja sig ganska många snäpp om man skall ha minsta chans mot Manchester City om 1,5 veckor.

I hemmalaget var Hilda Carlén den överlägset bästa spelaren. Hon räddade mästarinnornas semifinalplats. Hon Göteborg imponerades jag återigen av Emma Koivisto, som framför allt var väldigt bra före paus, och av Taylor Leech. I den första halvleken utmärkte sig även målskytt Blomqvist.

När det gäller Rosengårds 3–2-seger mot Kristianstad är Anja Mittag spelaren att hylla. När jag såg Rosengård mot Qviding för några veckor sedan tyckte jag att tyskan såg ut att vara ungefär lika seg som i höstas. Men under söndagen såg hon vassare ut än på länge.

Hennes 2–1-mål är ju dessutom riktigt fotbollsgodis.

Under söndagen möttes för övrigt de båda damallsvenska nykomlingarna i en träningsmatch. Där vann Växjö med 3–0 mot Kalmar efter två mål och ett assist från Anna Anvegård. Se höjdpunkter från matchen här.

En nyhet som skulle kunna röra Sverige är den att Christen Press har tackat nej till Houston Dash och tros komma att spela sin klubbfotboll utanför USA i år. Saken är ju den att transferfönstren är stängda till alla större ligor utan den svenska och den norska. Press har ju spelat i Göteborg tidigare. Favorit i repris?

Christen Press

En favorit i repris blev det för Nilla Fischer när hon kom med i Fifpros världslag för andra året i rad. I det lag som presenterades på den internationella kvinnodagen fanns även en andra svensk spelare, nämligen Hedvig Lindahl. Kul.

Här är hela laget:

Målvakt:
Hedvig Lindahl (Sverige – Chelsea FC)

Hedvig Lindahl

Backar:
Lucy Bronze (England – Olympique Lyonnais)
Nilla Fischer (Sverige – VfL Wolfsburg)
Wendie Renard (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Irene Paredes (Spanien – PSG)

Irene Paredes

Mittfältare:
Camille Abily (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Dzsenifer Marozsán (Tyskland – Olympique Lyonnais)
Marta Vieira da Silva (Brasilien – Orlando Pride)

Marta

Forwards:
Pernille Harder (Danmark – VfL Wolfsburg)
Lieke Martens (Nederländerna – FC Barcelona)
Alex Morgan (USA – Orlando Pride)

Pernille Harder

Noterbart alltså att Sverige och Frankrike var enda länderna att få med fler än en spelare i laget. För svensk del var ju inte fjolåret något toppår. Och jag hade ju inte med någon svensk spelare i mitt världslag.

Men det ligger ofta en liten fördröjning i de här priserna och utnämningarna. Eftersom det sänds minimalt med damfotboll på tv har spelare och experter inte sett tillräckligt mycket, utan man går ofta på hur bra spelarna var i de senaste mästerskapen, eller vilken roll de har i sina lag.

Här är det intressant att varken Lindahl eller Fischer lyckades speciellt bra i fjolårets EM-slutspel. Jag hade till och med underkänt snittbetyg på Fischer. Dock har ju båda varit stabila och väldigt bra över tid de senaste åren, så på det sättet var utnämningarna både kul och klart välförtjänta.

Det var tredje gången Fifpro tog ut ett världslag. Här är de två tidigare:

2015:

Hope Solo Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Ertz (då Johnston) – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

2016:

Hope Solo – Leonie Maier, Wendie Renard, Nilla Fischer, Ali Krieger – Dzsenifer Marozsan, Carli Lloyd, Marta Vieira da Silva – Alex Morgan, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.

Så till helgens internationella matcher. Det var spelledigt både i England och Tyskland. I Frankrike har Lyon och Montpellier vunnit sina matcher, medan PSG spelar Parisderby i kväll.

Både Linda Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen när Montpellier vann med 3–1 borta mot Guingamp. Jakobsson satte dessutom 3–1-målet, hennes femte mål för säsongen. Noterbart i Lyons 5–0-seger mot Soyaux var att Ada Hegerberg var tillbaka efter två månaders skadefrånvaro. Och som alltid numera gjorde norskan mål. Hon satte sin 22:a fullträff på 14 ligamatcher.

I Spanien var det seriefinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Den slutade 1–1, vilket innebär att de regerande mästarinnorna Atletico leder med en poängs marginal med åtta omgångar kvar att spela. Storsatsande och stjärnspäckade Barca har inte vunnit på de två senaste säsongerna och kan alltså gå miste om titeln för tredje året i rad.

Atletico tog ledningen när Sonia Bermudez utnyttjade att landslagsmålvakten Sandra Panos missbedömde en långpassning. Barca kvitterade på straff genom Andressa Alves i början av den andra halvleken.

Slutligen en liten tillbakablick på förra veckans She Believes Cup. Där vann USA finalen med 1–0 mot England.

Jag har ju förutspått att USA skall tappa i kvalitet framöver. Jag backar inte från den spådomen, men kanske ändå att amerikanskorna kan komma att klamra sig fast vid positionen som världsetta några år till.

England är kanske den främsta utmanaren för tillfället, då Tyskland står och stampar med försvarsproblem.

I She Believes Cup hade i och för sig även England lite trubbel i de bakre leden. USA:s segermål i finalen var ett engelskt självmål, där tre engelska spelare var sist på bollen. Och faktum var att England gjorde självmål i alla sina tre matcher, och alla tre gångerna var mittbacken Mille Bright inblandad.

Först styrde hon in ett skott från Frankrikes Gaetane Thiney med ryggen…

…sedan hann hon inte undan på returen från Hasret Kayici:s skott, och…

…i finalen var det Bright som ställde till det för Karen Bardsley så att Megan Rapinoe:s inlägg gick i mål. Självmålet skrevs på Bardsley, men jag tycker nog ändå man kan säga att Bright gjorde tre självmål i turneringen. I varje fall 2,5…

Trots det var Bright inte den mest olyckliga spelaren i det engelska laget under veckan i USA. Det var i stället den före detta Göteborgs- och Rosengårdsspelaren Anita Asante. Knappt en kvart in i sin landslagscomeback åkte hon nämligen på en knäskada.

Det visade sig vara korsbandet. Därmed är Asante sannolikt borta från fotboll under resten av 2018. Förstås en vansinnigt tråkig nyhet.

Snabba svar på tal

I går funderade jag kring Jonas Björkgren:s uttalande om att Tabitha Chawinga är världens bästa forward. I natt presenterade sig flera motkandidater när fyra matcher spelades i NWSL.

Först gjorde formstarka Samantha Kerr sitt femte mål för säsongen på det här spektakulära sättet:

Cykelsparken förde tillfälligt upp Kerr i delad skytteligaledning. Men en stund senare gjorde Marta sitt sjätte mål för året och leder därmed skytteligan på egen hand. Marta och Kerr delar dessutom andraplatsen i assistligan på tre målpass vardera.

Martas mål finns 2,20 in i det här klippet. Precis innan finns repriser ur fler vinklar på Kerrs bicycleta.

Martas Orlando vann för övrigt matchen mot Kerrs Sky Blue med 3–2, ett resultat som gör att Orlando nu är tre poäng från slutspelsplats.

Den sista slutspelsplatsen hålls numera av Seattle Reign. De vann med 2–1 mot tabelltvåan Chicago efter två distinkta straffmål av Megan Rapinoe.

Trea ligger Portland, där Christine Sinclair i natt visade sin höga klass genom att göra två mål när Kansas City besegrades med 3–0. Sinclair ser som bekant ofta lite kantig ut. Men skenet bedrar. Hennes förstatouch med vänsterfoten och avslut med högerfoten vid 3–0-målet är exempelvis rent fotbollsgodis.

Hon gör det så snyggt att det inte ens ser speciellt märkvärdigt ut. Målet kommer 2.45 in i det här klippet:

North Carolina leder ligan och är det enda laget som man känner verkligen kommer att ta sig till slutspel.

Jag kikade några minuter på matchen mellan Orlando och Sky Blue. Det som fick mig att haja till mest utöver de fina målen var att Christie Rampone inte längre existerar. Den 42-åriga legendaren har återtagit sitt flicknamn och heter därmed Christie Pearce igen.

När jag ändå är inne på NWSL och starka insatser från världsstjärnor kan jag inte gå förbi det här skottet från den förra omgången. Carli Lloyd vet fortfarande hur man sätter en boll i krysset.

Bilder av Sverige–USA 0–1

Jag hade med mig kameran till Gamla Ullevi i torsdags. Här är drygt 100 bilder från matchen, dels som bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dels som en stor mosaik:

Here are my pictures from the friendly between Team Sweden and US WNT the 8th of june 2017 on Gamla Ullevi in Gothenburg. US WNT won with 1–0.

Lite fler tankar inför Sverige–USA

Sent i går kväll kom jag med lite snabba tankar kring kvällens träningslandskamp mot USA. Jag tror att Pia Sundhage känner sig rätt säker på nio av elva startspelare till EM-premiären mot Tyskland.

Det är de två positioner som jag nämnde i förra inlägget som är osäkra, alltså vänsterbacken samt den sista mittfältspositionen. När det gäller defensiven kommer inte Sundhage få något bättre test inför EM än kvällens match. Det blir därför som sagt extra spännande att se hur Jonna Andersson klarar sig.

Jonna Andersson

Men det finns naturligtvis många fler intressanta frågor kring laget. När vi gick in i årets landslagssäsong ville Sundhage ha lite längre anfall. Nu har hon lämnat den idén och satsar på stabilt försvarsspel och korta anfall.

Jag tycker att hon irrar fram och tillbaka mellan olika spelidéer lite väl mycket, men i grunden känns just stabilt försvarsspel och snabba, korta anfall som det spelsätt som bäst passar vårt landslag.

Som jag ser det har vi nämligen både för dålig bolltrygghet och kreativitet i backlinje och på mittfält för att kunna spela med långa anfall. Däremot har vi aggressivitet och snabbhet för att spela ett bra kontringsspel.

Nycklarna i kontringsspelet blir Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö, våra två mest kreativa spelare. Kan de hitta ett gott samarbete tror jag att det kan bli en rolig svenskt sommar i Nederländerna.

Men hittills i år har vårt landslag inte visat speciellt mycket. Det pratas EM-guld nu i förhandssnacket. Fast faktum är ju att det just nu inte finns speciellt mycket som talar för svenskt guld.

Under det här kalenderåret har vi följande facit:

Segrar mot: Australien och Ryssland.
Kryss mot: England B och Kina.
Förluster mot: Norge, Nederländerna och Kanada.

Det är inte direkt något facit som indikerar att Sundhages lag skall höja EM-bucklan i början av augusti. Det som talar för Sverige är att vårt lag brukar vara väldigt svårslaget i stora mästerskap, och att Sundhages lag brukar vara som bäst i utslagningsmatcher.

Sundhages Sverige brukar även vara väldigt stabilt mot USA. På fyra försök har vi en seger och tre kryss på 90 minuter, eller två segrar och två kryss om man räknar in förlängning och straffläggning.

Mot USA får vi alltså ett bra test på hur försvarsspelet fungerar. Det blir intressant att se hur högt det svenska laget trycker upp backlinjen. USA har ju väldigt mycket snabbhet i sin trupp, vilket blir en utmaning för våra spelskickliga, men lite långsamma mittbackar.

Hilda Carlén

Det blir även väldigt spännande att se hur Hilda Carlén klarar sig mot riktigt vasst motstånd. Jag har tidigare varit kritisk till Carlén som landslagsmålvakt, eftersom jag tycker att hon är för svag i luftrummet. I årets damallsvenska tycker jag dock att Piteås målvakt känts väldigt stabil. Hoppas den känslan kvarstår även sent i kväll.

I övrigt i matchen hoppas jag att Sundhage maximalt ger Jessica Samuelsson och Fridolina Rolfö 60 minuter. Båda har ju nyligen haft skador, och det vore väldigt illa för laget om de gick sönder igen. Med tanke på att det dessutom är ny match på tisdag och ny forskning säger att skaderisken för elitspelare ökar om de har mindre än sex dagar mellan matcher gäller det för Sundhage att tänka till i sin matchning.

När det gäller USA håller förbundskapten Jill Ellis på att bygga nytt inför VM 2019. Hennes 20 spelare stora trupp minskade till 19 när Jaelene Hinkle lämnade återbud med kort varsel. Det har spekulerats vilt i varför. Är ni nyfikna gick bloggen Hattrick igenom frågan i går.

Bland de 19 finns förstås flera etablerade och meriterade namn, men också flera nya. Ett nytt fast ändå inte är Julie Ertz. Det handlar nämligen om Julie Johnston som gift sig och bytt efternamn.

Här är en gissning på hur USA:s startelva i kväll kommer att se ut: Alyssa Naeher –  Kelley O’HaraCasey Short, Becky Sauerbrunn, Meghan KlingenbergRose Lavelle, Samantha MewisAllie Long, Mallory PughCarli Lloyd och Crystal Dunn.

Övriga spelare i den amerikanska truppen är: Abby Smith (mv), Julie Ertz, Abby Dahlkemper, Lindsey Horan, Megan RapinoeSydney Leroux Dwyer, Lynn Williams och Christen Press.

En ny spelare att kolla in extra noga är tekniska Rose Lavelle, hon är en lirare som jag verkligen fastnat för när jag sett henne på tv. Jag hoppas verkligen få chansen att studera henne live i kväll.

Nu på förmiddagen fick jag frågan på Twitter hur jag ser på dagens landskamper. Jag satte snabbt ihop följande bedömningar:

Sverige-USA 20-40-40
Irland-Island 25-35-40
Ryssland-Serbien 70-20-10
Portugal-Wales 45-30-25

Slutligen är det nu klart var Sveriges genrep spelas och vilka som står för motståndet. Som jag skrev i förrgår var det klart att det skulle bli en hemmamatch, och att den skulle gå på Västkusten.

Nu meddelar förbundet att genrepet spelas den 8 juli 18.15 i Falkenberg mot Mexiko. Det var ett intressant val av motstånd. Tycker man kanske att Mexiko liknar Italien i spelstilen?

Tunga avbräck för U20-landslaget

I går var jag i Malmö för att bevaka MFF–Elfsborg i herrallsvenskan. Jag hade lite tid över, så jag kikade in på FC Rosengårds kansli en liten stund. Trevligt.

Därifrån fick jag med mig en rätt väntad nyhet, nämligen att Rosengård inte kommer att släppa Zecira Musovic eller Ebba Wieder till U20-VM. Orsaken till att de båda saknades på förra landslagslägret var just att Rosengård hade meddelat förbundet att spelarna inte kommer att få åka till VM. Det lät som att även Eskilstuna har beslutat att hålla kvar sina aktuella spelare, Nathalie Björn och Emma Jansson.

Det är förstås tunga avbräck för Calle Barrling som presenterar sin VM-trupp på torsdag, men jag förstår klubbarna. De måste prioritera sitt Champions League-spel, och har inte råd att släppa i väg tänkbara startspelare till Papua Nya Guinea.

Framför allt tycker man ju synd om Musovic som missar sitt fjärde mästerskap på två år. Hon har varit för bra både för att få vara med och vinna U19-EM och för att få åka till U20-VM. Däremot har hon precis hållits utanför både fjolårets VM- och årets OS-trupp. För hennes skull får vi väl hoppas att hennes tid kommer.

Synd dock att en Champions Leagueomgång krockar med U20-VM, för det lär ju innebära att fler stjärnspelare missar mästerskapet i Papua Nya Guinea. Lyon lär väl exempelvis inte släppa Pauline Bremer. Även flera spanska och franska spelare lär hållas kvar i Europa. Tråkigt.

Innan jag går över på klubbfotboll, och kollar lite på vad som väntar i helgen, tänkte jag rekommendera Malin Jonson:s krönika från EM-kvalavslutningen Danmark–Sverige. Det är en både välformulerad och vass text.

Lite av eftersnacket till den matchen har förresten handlat om matchning av skadade spelare. I Linköping har det varit upprörda reaktioner på att en småskadad Jessica Samuelsson tvingades spela hela matchen i Viborg. Hon har nämligen inte mycket naturlig vila framför sig. För serieledande Linköping väntar nämligen en tuff matchperiod som börjar med hemmamöte med Djurgården i morgon lördag och fortsätter med bortamatcher i Göteborg på onsdag och Örebro på söndag.

Veckan efter Örebromatchen är det seriefinal hemma mot Rosengård. Den kommer för övrigt att tv-sändas av SVT. Kul. Det borde kunna bli rätt bra tittarsiffror.

För Rosengård väntar närmast bortamatch mot Kristianstad på söndag. Det är en av många måstematcher för Malmöklubben, som sannolikt inte har råd att tappa fler poäng om de skall kunna vinna guldet.

Andra intressanta matcher på söndag är Mallbacken–Vittsjö och Umeå–Örebro. Blir det bortasegrar i båda matcherna kan Vittsjö och Örebro börja planera för damallsvenskan 2017. Blir det däremot hemmasegrar i båda matcherna kommer återigen i princip halva serien på allvar att vara indragen i nedflyttningsstriden.

Det verkar förresten inte bara vara i Linköping man rasar över hur Pia Sundhage matchade sin trupp i Danmark. Enligt obekräftade uppgifter riskerar Pauline Hammarlund missa några matcher för Göteborg som följd av hennes inhopp i den andra halvleken i tisdags.

Elin Magnusson

Elin Magnusson

Från damallsvenskan till lite herrfotboll. Den före detta Kif Örebrokaptenen Elin Magnusson har gjort succé under sin första säsong som tränare. Hon förde upp Yxhults herrar från division fyra till division tre. Starkt jobbat.

Därmed lämnar jag Sverige för en genomgång av vad som väntar i helgen i övriga damfotbollsvärlden. Det är en rätt kul helg som väntar, med gigantmöte i Tyskland, seriefinal i England och avslutande grundspelsomgång i USA.

I Tyskland spelar alltså Bayern München–Wolfsburg på söndag 14.00. Tungviktsmatchen visas förstås på DFB-tv och känns vidöppen. Risken är att det blir en ganska stängd och chansfattig historia, men förhoppningsvis blir det högklassig fotbollspropaganda.

I engelska WSL är det seriefinal och tillika svenskmöte. Manchester City–Chelsea drabbar samman på söndag 15.00. Tar City en poäng är de klara ligamästare.

I USA är det alltså sista grundspelsomgången i NWSL. Konstigt nog har omgången inte gemensam speltid. Den spänning som finns kvar handlar ju om huruvida Western New York Flash eller Seattle Reign tar den sista slutspelplatsen. Men när det är avspark i Seattles bortamatch mot Houston riskerar saken vara avgjord sedan ett dygn tillbaka. Vinner Western New York borta mot tabelljumbon Boston blir det ju nämligen WNY som tar fjärdeplatsen.

I USA har förresten följetongen kring Megan Rapinoe och nationalsången fortsatt. Lite överraskande menade lagkapten Carli Lloyd att saken har besvärat landslaget den senaste tiden. Vid tidigare distraktioner har ju spelarna sagt att de inte har påverkats.

Det här utspelet gjorde Lloyd inför avspark i matchen USA–Nederländerna. Jag såg en rätt stor del av den matchen, och den var riktigt bra. Holländskorna bjöd upp till spel och skakade länge USA. Även om det till slut blev hemmaseger med 3–1 var jag imponerad av farten på det nederländska anfallsspelet. Laget kan helt klart bli en attraktion i nästa års hemma-EM.

Det är i USA det händer

Det var en händelserik helg för flera av de amerikanska OS-spelarna i NWSL. Men först till det rent sportsliga, där de fyra lagen på slutspelsplats (Washington, Portland, Chicago och Western New York) tog stora steg mot att också bli de fyra lag som gör upp om titeln.

Gårdagsnattens nyckelmatch mellan Chicago och Seattle slutade nämligen 2–2, vilket gör att tabellfemman Seattle kommer att få mycket svårt att nå ikapp något av de fyra topplagen.

Men det är alltså inte det sportsliga som eftersnacket till helgens matcher handlar om, utan om USA:s tre kanske allra största stjärnor.

Megan Rapinoe skaffade sig rubriker genom att ställa sig på knä under nationalsången. Hon gjorde det som ett stöd till San Fransisco 49ers quarterback Colin Kaepernick som gjorde samma sak häromveckan. Kaepernick gjorde det för att han menar att färgade inte har samma värde som vita i USA.

Rapione motiverade sitt stöd genom:

”Som gay i amerika vet jag vad det innebär att titta på flaggan och känna att den inte skyddar alla våra friheter. Det här var något litet som jag kunde göra och som jag planerar att fortsätta göra i framtiden. Förhoppningsvis kan det sätta igång en meningsfull debatt.”

I nationalistiska USA har Rapinoe förstås väckt en hel del heta känslor.

Heta känslor väcks tydligen hos Carli Lloyd när hon ser journalisten Corey Roepken på lokaltidningen Houston Chronicle. Så heta att hon vägrade starta sin presskonferens efter helgens match mot Orlando innan Roepken hade lämnat lokalen.

Den typen av mediebojkott känns inte speciellt amerikansk. Men Lloyd menar att Roepken har skadat hennes anseende genom att ifrågasätta varför det tog så lång tid efter OS innan Lloyd var tillbaka i sitt Houston Dash. Bland annat genom den här tweeten:

Personligen tycker jag nog också att det tagit uppseendeväckande lång tid för Lloyd att återvända till sitt klubblag efter OS. I fjol var hon tillbaka i verksamhet med Houston en vecka efter VM-finalen. I år tog det alltså 2,5 veckor innan hon gjorde sin första träning – trots att USA spelade fyra matcher mindre än i VM.

Det var inte ologiskt att en journalist kommenterade Lloyds frånvaro, inte minst som frågan länge hängde i luften. På en presskonferens den 18 augusti efter matchen Houston–Washington sa Houstons tränare Randy Waldrum att han inte visste när Lloyd skulle vara tillbaka, eftersom hon hade vissa åttaganden. Redan i den matchen var för övrigt Ali Krieger tillbaka i spel för Wasington, något som förvånade Waldrum.

Klart är att det faktum att de amerikanska landslagsspelarna har sina kontrakt hos förbundet gör det svårt för klubbarna att planera sin verksamhet. Nästan lika klart känns det att journalist Roepken trampade på en öm tå hos Lloyd.

Hon var för övrigt lysande i sin comeback i Houston.

Eftersnacket till den matchen handlade dock inte bara om Lloyds agerande på presskonferensen. Det handlade minst lika mycket om säkerhet. För som grädde på moset sprang en supporter in på planen och bad om Alex Morgan:s autograf i firandet efter att hon gjort mål.

Alex Morgans mål kom förresten på den här snygga och väl genomförda  frisparksvarianten:

Slutligen en liten sväng hem till Sverige, först i form av ett klipp från Linköping. På sistone har många lag nickat i ring i sitt omklädningsrum, och avslutat med att nicka bollen i en papperskorg. LFC ökade i förra veckan svårighetsgraden på leken genom att låta Claudia Neto passa på volley. Det gick ju bra…

Den här veckan spelas det en hel damallsvensk omgång på onsdagskvällen. Det känns förresten ovanligt att en hel omgång spelas på samma kväll. Det bör bli segrar för topplagen, för Linköping skall ju bara vinna mot ett formsvagt Umeå och Rosengård är ju jättefavorit hemma mot Göteborg.

Sara Lindén

Sara Lindén

Apropå Göteborg såg jag att Sara Lindén i lördags nådde drömgränsen 100 damallsvenska mål i GFC. Jag letade efter statistik som visar var det placerar Lindén bland damallsvenska målskyttar historiskt sett. Men jag hittade ingen. Någon som vet om det finns någon tillförlitlig sammanställning av damallsvenskans bästa målskyttar genom tiderna?

Alla övriga matcher har mer eller mindre inverkan på bottenstriden. Den mest intressanta tycker jag är Mallbackens viktiga hemmamatch mot Djurgården. Värmländskorna har bara tagit en poäng på de fem senaste omgångarna och är i stort behov av att vända trenden.