En riktig maktdemonstration av Lyon

Europas bästa lag säsongen 2018/19 heter samma sak som det gjorde även 2015/16, 2016/17 och 2017/18 – alltså Olympique Lyonnais.

I några av de där tidigare finalerna har den franska superklubben varit illa ute. Och inför dagens final skrev jag att:

”Jag tror inte på någon överkörning.”

Men oj vad fel jag hade. Lyon var flera klasser för stora för Barcelona den här kvällen. När Toni Duggan sköt utanför i ett bra läge i fjärde minuten tänkte jag att det där var just den typ av läge som en underdog som Barca behöver göra mål på för att ha chansen att vinna titeln.

Några minuter senare hade den uppfattningen stärkts. För Lyon var nämligen närmast 100-procentigt under den första halvtimman. Hemmaspelaren Dzsenifer Marozsan gjorde 1–0 minuten senare på fransyskornas första målchans.

Och strax efter satte Ada Hegerberg 2–0. Båda de målen kom efter fint förspel från Shanice van de Sanden på högerkanten. Reynald Pedros har i princip delat på speltiden i lika stora delar den här säsongen mellan van de Sanden och Delphine Cascarino på högerkanten.

Den här gången föll valet på nederländskan – vilket var ett succédrag. Jag skulle nämligen säga att det var just van de Sanden som vann matchen åt Lyon.

Ja, jag vet att Ada Hegerberg stod för ett äkta hattrick på 21 minuter. 3–0 och 4–0 kom på framspelningar från Amel Majri och Lucy Bronze. Men jag känner ändå att det var van de Sanden som var den stora skillnaden mellan lagen. Barcelona hängde helt enkelt inte med på sin vänsterkant.

I den andra halvleken hade Barca flera 100-procentiga målchanser innan inhopparen Asisat Oshoala, fint framspelad av Lieke Martens, satte tröstmålet fram till 4–1.

Just Martens och Alexia Putellas hade varsin superchans som kanske kunde ha givit lite nerv åt en final som kändes avgjord efter en halvtimma. Till slut vann Lyon med 4–1 i mål och 11–2 i avslut mot mål.

Det är bara att buga och gratulera tidernas bästa damfotbollslag. För den här finalen var en riktig maktdemonstration.

Ada Hegerbergs hattrick innebär för övrigt att hon nu vid 23 års ålder är uppe på fjärdeplatsen i tidernas skytteliga för Champions League. Norskan har gjort 44 mål. Framför sig har hon Anja Mittag på 51, Conny Pohlers på 48 och Marta på 46.

En mycket jämnare final spelades under fredagseftermiddagen i F17-EM. Där vann Tyskland guldet efter straffläggning mot Nederländerna. Det var en rätt udda straffläggning där båda lagen satte sina två första straffar. Sedan brändes sju raka, innan Tysklands Mieke Schiemann avgjorde genom att skicka upp bollen i krysset.

En spelare att hålla ögonen på är Nederländernas Nikita Tromp som gjorde mål i finalen och totalt nådde upp till sex mål i slutspelet – och totalt 18 under den här upplagan av U17-EM. Det är tangerat rekord med landsmaninnan Vivianne Miedema.

Tromp gjorde dessutom nio mål i fjol, vilket innebär att hon är bäst genom tiderna i U17-EM-sammanhang med 27 mål. Där är Miedema tvåa på 20 och Elin Rubensson delar tredjeplatsen med 15.

I kväll har en betydligt mycket äldre måldrottning än Tromp tagit ytterligare ett steg närmare världsrekordet. Christine Sinclair gjorde nämligen ett mål och ett assist när Kanada vann med 3–0 mot Mexiko i kanadensiskornas sista landskamp innan avresan mot VM.

Därmed står nu Sinclair på 181 landslagsmål – bara tre ifrån Abby Wambach:s världsrekord. Slås rekordet i Frankrike?

Nu är det dags att sätta punkt. I morgon är en annan dag. Då påbörjas den sista damallsvenska omgången inför VM-uppehållet med toppmötet Vittsjö–Piteå. Det blir riktigt spännande.

Kanon att få möta Kanada

Trots förlusten mot Portugal vinner Sverige sin grupp i Algarve cup. Dessutom drog Peter Gerhardsson:s lag en vinstlott när det gäller motstånd i placeringsmatchen – för där väntar Kanada på onsdag 18.00 (sänds av TV12).

Jag gissar att Gerhardsson hade tagit just Kanada om han få välja motstånd i onsdagens placeringsmatch. Personligen tycker jag nämligen att det är ett perfekt motstånd i VM-förberedelserna.

Dels är världsfemman Kanada det högst rankade laget av alla i Algarve cup. Dels har Kanada ganska många likheter med Sveriges VM-motståndare USA.

Kanada har tagit fyra poäng på sina två matcher i Algarve. Först spelade man 0–0 mot Island. Sett till klippet nedan var det en match som Kanada dominerade rätt rejält, och där kanadensiskorna borde ha vunnit med ett par måls marginal.

I fredags vann sedan Kanada med 1–0 mot VM-klara Skottland. Christine Sinclair satte segermålet från straffpunkten, det var hennes landslagsmål nummer 179. Nu är hon bara sex mål ifrån Abby Wambach:s världsrekord. Sinclair är förstås en spelare Sverige får se upp med. Andra spelare att ha ögonen på är spelskickliga innermittfältaren Jessie Fleming och snabba forwarden/yttermittfältaren Janine Beckie.

Sverige–Kanada är match om tredje plats. Finalen spelas mellan Norge och skrällgänget Polen. Polskorna har tagit två fina skalper. I fredags vann man med hela 3–0 mot Spanien, och i dag blev det 1–0-seger mot Nederländerna.

Dock skall de konstateras att både Spanien och Nederländerna ställde upp med rena B-lag mot Polen. De båda lagen hade sina bästa uppställningar i det inbördes mötet i onsdags, där Spanien vann med 2–0. Här de respektive förbundens höjdpunkter:

Efter förlusten mot Portugal fick förbundskapten Gerhardsson en hel del kritik för sina laguttagningar i kommentatorsfälten i både den här och i Rainers blogg. Kritiken handlade i stor utsträckning om att Gerhardsson rullade på för mycket folk, och att han spelade med ett B-lag mot Portugal.

För övrigt har Sveriges C-lag (U23-landslaget) i dag vunnit med 1–0 mot Ryssland. Målnickare var Växjös Nellie Karlsson. Starkt gjort av Sveriges tredjelag att vinna mot ett lag som spelade EM-slutspel för drygt 1,5 år sedan.

Tillbaka till Gerhardsson och kritiken. Jag tänker inte stämma in i den. Jag tyckte ju att Pia Sundhage gav för få spelare chansen. Och då kan man inte gnälla när Gerhardsson gör tvärtom.

Faktum är att i princip alla större nationer har rullat på mycket folk i gruppspelet i Algarve cup. Kanada är nog det lag som bytt minst – sju av deras spelare startade i båda gruppmatcherna.

Spanien och Nederländerna valde alltså att köra rena B-lag mot Polen. Jag tror att Sverige och Gerhardsson hade tänkt att köra med två ganska jämna uppställningar. Men med facit på hand kändes det som ett B-lag mot Portugal.

Men tittar vi på hur en tänkt VM-elva såg ut inför Algarve cup tror jag att Hanna Glas, Nilla Fischer, Jonna Andersson, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och kanske även Lina Hurtig var tänkta VM-startspelare i startelvan mot Portugal.

Samt att Hedvig Lindahl, Glas, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani var tänkta VM-startspelare i elvan mot Schweiz.

Det man kan ifrågasätta kring de båda startelvorna är ju det centrala mittfält som Gerhardsson ställde upp mot Portugal. Jag tycker att det känns intressant att testa Nathalie Björn som defensiv innermittfältare. Vi har ingen spelare som ens är i närheten av lika bolltrygg som Caroline Seger att sätta in i den rollen. På sikt skulle Björn kunna vara ett alternativ.

Men det kändes inte bra att testa henne i den rollen i en sådan här uppställning, där hon bildade ett innermittfält med ytterligare en orutinerad spelare på landslagsnivå i Julia Zigiotti Olme. Skall man testa Björn i rollen hade det varit bättre att spela henne i ett tremannamittfält hop med Rubensson och Asllani.

Som jag ser det var det just på innermittfältet vi förlorade matchen mot Portugal. Orutinen där skapade sannolikt otrygghet i backlinjen, och var nog orsaken till att vi fick se en darrigare Nilla Fischer än på väldigt länge.

Med det sagt blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson formerar sin elva mot Kanada. Förbundskaptenen har ju sagt att han kommer att köra med en tänkbar VM-elva i placeringsmatchen.

Det innebär ju att han kommer att ha Lindahl i målet. Det är även givet att han kör tre centrala mittfältare i Seger, Rubensson och Asllani.

Jag tror även att trion Fischer, Sembrant och Eriksson kommer att spela. Antingen är alla mittbackar, eller så får Eriksson agera vänsterback i en fyrbackslinje.

I utgångsläget är det Glas till höger i backlinjen, och Jonna Andersson till vänster – om man spelar med tre mittbackar. Men det tror jag att Gerhardsson väljer i en sådan här match.

Glad känns dock lite formsvag. Hon har dessutom startat båda matcherna hittills, så det skulle kunna bli Nathalie Björn på högerbacken.

De stora frågetecknen finns dock framåt. Jag är övertygad om att Gerhardsson när han tog ut truppen hade Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson i sin VM-startelva. I 4–4–1–1-uppställningen skulle de kompletteras med Hurtig eller Olivia Schough på vänsterkanten.

Men ingen i trion Blackstenius, Jakobsson och Schough har imponerat i Algarve. Det har däremot Hurtig och Mimmi Larsson gjort. Och även om jag inte tyckte att Madelen Janogy var fantastisk mot Schweiz så var hon bättre än Jakobsson.

Jag tror således att Gerhardsson har viss vånda i valet av anfallsspelare. Lägg till att han förhoppningsvis även har tillgång till Anna Anvegård på onsdag. Och att Fridolina Rolfö också bör beredas plats.

Men tänker vi onsdag och Kanada så tippar jag på att Gerhardsson trots allt låter Blackstenius och Jakobsson starta. Båda har naggat självförtroende, och behöver positiv stöttning om de skall bli tillgångar i VM. Att peta dem nu skulle kunna vara kontraproduktivt, då det riskerar att sänka duons självförtroende ytterligare.

I en sådan har träningsturnering kan man göra en ”social laguttagning” även i ett landslag. Men om inte Blackstenius och Jakobsson har lyft sitt spel fram till nästa samling, den i april, bör nog Gerhardsson börja starta med andra spelare mot Tyskland och Österrike.

Det är många landslag som för tillfället är i väg och spelar olika turneringar. Alla våra gruppmotståndare i VM har varit i farten i dagarna.

Chile var i Montego Bay i Jamaica och föll med 3–2 i morse svensk tid. Ett resultat som inte imponerar.

Thailand deltar i Cypern cup. Där inledde man med 4–0-seger mot Ungern, vilket är ett bra resultat. Sverige vann ju bara med 5–0 och 4–1 mot ungerskorna i VM-kvalet. Sedan har det blivit förluster med 2–1 mot Mexiko och 4–1 mot Italien.

Det sista laget i vår VM-grupp är ju USA. De spelar sin egen She Believes cup, där man inlett med två 2–2-matcher. Först mot Japan, sedan mot England.

Jag har inte haft tid att se några matcher utöver Sveriges den senaste veckan. Men känslan från det man hör är att det gått en hel del grus i det amerikanska maskineri som såg så välsmort ut för bara några månader sedan.

Det jag sett av USA är klippet nedan med höjdpunkter från Japanmatchen. Där rekommenderar jag att kolla in Alex Morgan:s 99:e landslagsmål. Det handlar om en läcker bröstning. Så avslutar bara en riktigt vass målskytt.

Jag rekommenderar även Japans läckra 2–2-kvittering där tekniska Yui Hasegawa serverar ett otroligt snyggt pass till Yuka Momiki. Fast här kan jag ju säga att om inte Momiki hade gjort mål skulle jag tvärtom ifrågasatt Hasagawas val att passa. För är man fri i straffområdet måste man verkligen vara 100 procent säker på en passning – annars är det eget avslut som gäller.

Det är Japan och England som är turneringens utropstecknen så här långt. De möts i sista omgången i ett slags final. Vinnaren i matchen vinner turneringen. Fast blir det kryss talar mycket för att det blir USA som vinner.

England inledde cupen med att vända 0–1 till 2–1 mot Brasilien. Segermålet från Beth Mead är sevärt. Det handlar om ett mycket snyggt skott ur dålig vinkel.

Två länder som valt bort att spela turnering under det här landslagsfönstret är Frankrike och Tyskland. De möttes dock i en landskamp, där tyskorna drog längsta strået. Lea Schüller blev matchens enda målskytt:

I Australien spelas också en turnering. Där har värdnationen inlett med segrar mot Nya Zeeland och Sydkorea. I sista omgången väntar slagpåsen Argentina. Allt talar för att The Matildas vinner sin egen cup.

Här är Emily Gielnik:s 4–1-mål mot Sydkorea:

Koreanskornas mål gjordes av Chelseas Ji So-Yun:

Turneringens mål har dock Vittsjös CJ Bott stått för. Ska man ändå göra sitt första landslagsmål kan man ju lika gärna göra det rejält:

Avslutningsvis spelas placeringsmatcherna i Algarve cup så här:

Final: Norge–Polen

Här är Norges tre mål i segermatchen mot Kina:

Match om tredje plats: Sverige–Kanada

Match om femte plats: Skottland–Danmark

Här är Danmarks segermål mot Kina från i dag (målskytt Pernille Harder):

Match om sjunde plats: Spanien–Schweiz

Match om nionde plats: Portugal–Island

Match om elfte plats: Kina–Nederländerna

 

Lite av varje inför en spännande helg

Vi står inför en spännande helg i damallsvenskan. Men innan jag dyker ner i vår inhemska fotboll blir det några ord om det pågående VM-kvalet.

I nuläget är 15 av 24 VM-nationer klara. Natten mot måndag får vi två till, och natten mot torsdag ytterligare ett. Med allra största sannolikhet heter de nationer som kvalar in natten mot måndag USA och Kanada.

De lagen är precis så överlägsna i det Nordamerikanska mästerskapet som man kunde förvänta sig. USA har 18–0 på sin tre matcher och Kanada har 17–1.

För Kanada gjorde för övrigt Christine Sinclair i natt sitt 175:e landslagsmål. Därmed har den fantastiska kanadensiskan nio mål upp till att tangera Abby Wambach:s världsrekord. Om inte 35-åriga Sinclair drabbas av någon allvarlig skada bör hon ta över rekordet under nästa år.

Sinclairs mål nummer 175 kom när Costa Rica besegrades med 3–1, vilket gör att Las Ticas är borta från nästa års VM-slutspel. Faktum är att nattens resultat var sådana att Costa Rica inte hade tagit en semifinalplats ens om de fått kryss mot Jamaica i början av veckan.

Nu blir det USA–Jamaica och Kanada–Panama i semifinalerna. Vinnarna tar varsin VM-plats. Det gör även vinnaren av nästa veckas bronsmatch. Dessutom får förloraren ytterligare en chans via playoff mot Argentina i november.

Således har nu Panama och Jamaica tre chanser vardera att kvala in till VM. Samtidigt som det är kul att damfotbollen breddas och man gillar skrällag, så känns det väldigt tråkigt att nationer som just Panama och Jamaica skall gå vidare på Mexikos och Costa Ricas bekostnad.

För kollar man Panamas världsranking noteras att det här är ett landslag som bara återuppstår var fjärde år till de olika VM-kvalen. Mellan kvalen skiter Panama fullständigt i damfotboll. Samma sak gäller Jamaica. På så sätt hade det varit betydligt mycket bättre för damfotbollen att länder som faktiskt bryr sig, som Mexiko och Costa Rica hade fått spela VM.

Men vi får väl hoppas att den här chansen innebär att förbunden i Panama och Jamaica börjar bry sig om sina damlandslag.

Emma Berglund

Därmed är det dags att kolla lite på vad som väntar inom helgens klubbfotboll. Jag börjar i Frankrike, för i eftermiddag kom Radiosporten med den trevliga nyheten att Emma Berglund är uttagen i PSG:s matchtrupp till lördagens bortamöte med Metz.

Helgens match i D1 Feminine är annars söndagens match mellan Lyon och Montpellier – en match som är svensklagets allra sista chans att rädda säsongen.

I engelska WSL är det ett spännande svenskmöte och tillika Londonderby mellan Chelsea och serieledande Arsenal. Det är en match Chelsea absolut inte för förlora om de skall hänga med The Gunners i tabelltoppen.

I Tyskland kändes det lite som att luften gick ur Frauen-Bundesliga när Wolfsburg vann med 6–0 mot Bayern München i förra omgången. Wolfsburg och Freiburg har för övrigt inte släppt in mål ännu efter tre omgångar.

På söndag skall Nilla Fischer:s lag till Bremen för att möta Werder, medan tabelltvåan Freiburg tar emot Duisburg.

Luften har däremot inte på något sätt gått ur damallsvenskan, utan där lever ju spänningen i högsta grad både i toppen och botten.

Om vi börjar i botten är det söndagens möte mellan Djurgården och Vittsjö som är helgens riktiga ångestmöte. En match som känns öppen. Historiskt sett har Vittsjö 3–1 i inbördes segrar, men alla skånskornas viktorior har tagits på hemmaplan. På stadion har Vittsjö ännu så länge inga segrar.

Övriga bottenlag ställs mot topplag. LB07 skall till Kristianstad medan Hammarby skall till Malmö. LB har vaknat i elfte timman, men behöver sannolikt vinna två matcher till. I Kristianstad slår man ur underläge, Malmöklubben har inte vunnit mot KDFF någon gång i damallsvenskan, och hemmalaget har också varit formstarkt på sistone.

Hammarby är självklart inte heller favoriter mot Rosengård. Men jag tror ändå att det här är en match Malmöklubben är lite rädd för. Bajen har ju nämligen vunnit lagens tre senaste möten, alla med uddamålet. Hammarby har således varit Rosengårds så kallade boogieteam de senaste åren.

Och då Rosengårds match startar efter att Piteå har spelat klart i Kalmar kan pressen vara tung på hemmaspelarnas axlar.

För Piteå skall ju bara vinna på Gröndals IP. Och just det är väl det enda svåra med den här matchen, att alla förväntar sig att serieledarna skall åka till Småland och hämta tre enkla poäng.

Däremot är det väl ingen som tror att Göteborg bara kan åka till Småland och hämta hem en trea. Växjö är ju en betydligt mycket trixigare motståndare än Kalmar. Växjö är även ett väldigt ojämnt och svårtippat lag. Men eftersom de gjorde en svag insats senast är det väl inte omöjligt att Anna Anvegård med lagkamrater kommer att tvinga Göteborg att prestera på sin absoluta topp om Göteborgs guldhopp skall leva in i nästa vecka.

Lördagens enda damallsvenska match, Linköping–Eskilstuna, är så nära ett mittenmöte man kan komma i vår högsta serie. Det skriver jag trots att jag ju räknade in United i bottenstriden efter förra omgången. Då skrev jag att en poäng till kan räcka och att tre garanterat räcker.

De tre poängen kan komma på Linköping Arena. Där vann United i fjol med förkrossande 6–0. Jag skulle inte tippa på sådana siffror under lördagen, men bortaseger känns inte omöjligt. LFC kommer ju till spel utan ordinarie målvakten Stephanie Labbé, som ju är med Kanadas landslag, och korsbandsskadade Johanna Rasmussen.

På nyhetsfronten har mittbacken Taylor Leach förlängt sitt kontrakt med Göteborg så att det löper över säsongen 2019. En annan mittback som har förlängt sitt kontrakt är Glodis Perla Viggosdottir som blir kvar i Rosengård även över säsongen 2020.

En annan aktuell damallsvensk nyhet, fast med elitettantouch, är att Kalmar givit duon Martin Sjöstrand och Joakim Lindén Johansson uppdraget att leda laget tillbaka till högsta serien.

Under lördagen kan Kungsbacka DFF uppnå damallsvensk status. Det gör halläningarna om de tar poäng borta mot Västerås BK30 eller om Kvarnsveden tappar poäng i helgens toppmöte, hemma mot Kif Örebro. Det är för övrigt en match Kvarnsveden bara måste vinna om de skall ha kvar en rimlig chans att kunna återvända till damallsvenskan direkt.

Slutligen drar kvalet till elitettan igång i helgen. Under lördagen spelar Borgeby–Jitex och på söndag är det första mötena mellan Rössö–BP och Bollstanäs–Morön. Må bästa lag vinna. Fast egentligen tycker jag att det här kvalet inte borde finnas. Jag tycker att seriesegrare skall gå upp en division.

Det hindrar inte att jag håller en extra tumme för Jitex. Inte för att jag har något emot Borgeby, utan för att det är tredje året i rad som Mölndalsklubben har vunnit sin division I-serie. Det vore verkligen grymt om de inte går upp i år heller.

Frankrike tog sin största seger

Tidigt på den internationella kvinnodagens morgon, svensk tid, hände något omvälvande i damfotbollsvärlden. Frankrike vann med hela 3–0 borta mot USA, vilket fick följden att fransyskorna vann She Believes Cup, medan USA kom sist.

Strax fler reaktioner på det, först några ord om den svenska startelvan till kvällens möte med Ryssland. Har jag fattat rätt sänds första halvtimman (avspark 19.30) på på SVT2 och så går SVT24 in från 20.00. Vill man se hela matchen utan kanalbyten är det webben och SVT Play som gäller.

Pia Sundhage gör inga stora förändringar i sin startuppställning, hon kör på med sin stomme av nyckelspelare. Så har Sundhage alltid jobbat, och grundtanken att verkligen svetsa samman en tajt elva är ju bra. Det finns många fördelar med kontinuitet.

Samtidigt får det inte bli så att spelarna i elvan känner sig givna, och där tycker jag Sundhage har ett problem. Hon har helt enkelt för många spelare som är givna. Så här tidigt på året tycker jag i princip att hon kan konkurrensutsätta alla positioner. Men så jobbar inte Sundhage tyvärr. De enda som sitter löst är de på bänken, för där skiftas det stundtals rätt vilt.

Ut Sundhages tänkta EM-elva får Jonna Andersson vila i dag, vilket ger plats för Hanna Glas på vänsterbacksplatsen. Så här ser dagens elva ut: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Glas – Hanna Folkesson, Lisa Dahlkvist, Caroline SegerKosovare AsllaniOlivia Schough och Lotta Schelin.

Hanna Glas

Jag gissar att valet av Schough bredvid Schelin innebär att Sundhage tycker att Eskilstunaspelaren har varit Sveriges näst bästa forward i Algarve. Det tycker inte jag. Spontant kan jag inte komma på att Schough haft ett enda avslut värt namnet. Jag kan inte heller komma på att hon varit direkt inblandad i någon farlig målchans.

Jag hade hellre sett att Mimmi Larsson eller Lina Hurtig testats som toppforwards bredvid Schelin. Men Hurtig lär ju behövas som avlastning på mittfältet. Där har ju Sundhage nämligen tagit med för få spelare i sin trupp. Visst gick Elin Rubensson sönder, men det hade ändå känts mer rimligt att ta bort en ytterback och plockat in en till central mittfältare. Speciellt som Magdalena Eriksson är användbar både som mitt- och ytterback.

Jag kan ju nämligen inte förstå varför inte Katrin Schmidt är med i den här truppen. Hon fick 15 minuter mot Norge i Algarve, sedan trillade hon ner flera hack på Sundhages lista. Tråkigt, för jag tycker att Schmidt borde passa in utmärkt i det här spelsystemet.

Katrin Schmidt

Dagens motståndare Ryssland innehåller några spännande spelare. Nu skall det sägas att jag inte har sett dem på några år, så de här omdömena kan ha passerat datummärkningen. Men målvakten Elvira Todua minns jag som en högst ojämn spelare, hon är välväxt och spänstig och blandar insatser av högsta världsklass med rena barnmisstag.

I EM 2013 visade sig Todua från sin bästa sida, där var jag mycket nära att ta med henne i mitt allstarlag. Bland utespelarna är Elena Morozova och Ekaterina Sochneva duktiga spelare som jag fastnat för. Sochneva är dock avstängd i dag, så henne behöver Sverige inte bekymra sig för. Morozova har tidigare varit en smart forward, men verkar nu husera på mittfältet.

Vilket som är Ryssland ett lag som vi skall slå med ett par måls marginal, även med en sliten trupp. För slitna verkade ju våra spelare vara mot Nederländerna. Visst verkade planen vara av den långsamma typen. Det kändes som att det var väldigt svårt att få fart på bollen, men det är knappast ändå hela förklaringen till ett långsamt anfallsspel.

Vi får se om det blir mer fart och löpvilja i dag. Är det något Schough är bra på så är det ju att löpa. Men totalt sett borde det svenska laget vara slitet när de går in i fjärde matchen på sju dygn. Speciellt när man läser följande mening i det senaste referatet på förbundets egen hemsida:

”Sverige störde Holland högt i planen och kunde norpa åt sig bollen vid ett antal tillfällen. Men den hårda träningen samt det intensiva matchandet gjorde sig synlig i det svenska laget.”

Hårda träningen? Det låter väl inte så genomtänkt under en så intensiv turnering.

Därmed lämnar jag vårt svenska landslag för nu och återvänder till nattens skräll. USA har ju varit världsetta alla år utom ett sedan 2008. Man har aldrig varit sämre än tvåa, och man förlorar väldigt sällan på hemmaplan.

Men nu börjar övriga världen knappa in. 1–0-förlusten mot England följdes alltså upp med en 3–0-förlust mot Frankrike. Såvitt jag förstått hade USA aldrig tidigare förlorat två raka hemmamatcher. Och det är ytterst ovanligt att man går mållöst av planen två matcher i rad.

Det här var bara femte gången i historien som USA förlorade med tre mål eller mer. En gång tidigare har man förlorat med 3–0 på hemmaplan, det var mot Tyskland i VM-semifinalen 2003. De andra tre storförlusterna har varit i VM 2007 mot Brasilien samt mot Norge i Algarve cup 1998 och mot Kanada i Algarve cup 2001. Det här var alltså största förlusten på tio år.

Nu hör det ju till saken att USA inte har något mästerskap förrän VM 2019, så man borde kunna kosta på sig att testa rätt rejält. Man har provat många nya spelare på sistone, och i She Believes Cup har man exempelvis försökt spela med en trebackslinje.

Noterbart här är dock att när Tom Sermanni testade rejält för fyra år sedan – och förlorade två matcher i Algarve cup – då fick han sparken. Nu börjar rösterna höras för att förbundet även skall sparka Jill Ellis.

Sanningen är väl dock att Ellis har ett sämre material att jobba med nu än för några år sedan. Nyckelspelare som Christie Rampone, Shannon Boxx och Abby Wambach har fallit för åldersstrecket, Hope Solo har straffat ut sig och framför allt har speluppläggaren Lauren Holiday lagt av.

Ersättarna har inte hållit samma höga klass, och USA har haft svårt med återväxten. Visst vann man F20-VM 2012, men det laget kämpade sig till segern, det var inte ett lag med massor av stor talang. I senare årgångar har USA långt ifrån imponerat i ungdomsmästerskapen. Kanske att amerikanskornas tid på tronen börjar gå mot sitt slut.

För Frankrike däremot ser framtiden ljus ut. Man har haft väldigt talangfulla ungdomslandslag de senaste åren, och nattens seger antyder att man kanske är på väg att skrämma bort gamla spöken. Som bekant har ju Frankrike fortfarande aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap, inte ens i EM.

Deras största segrar har varit två vinster i Cypern Cup. Nu har man vunnit något större, för även om det bara är fyra lag i She Believes Cup är det fyra av världens fem högst rankade lag. Så nattens turneringsseger är Frankrikes största viktoria någonsin på seniornivå.

Framför allt imponerar sättet som man vann turneringen på, det rymmer nämligen ett stort mått av god moral. I öppningsmatchen mot England kom man i underläge, men visade styrka och vände till 2–1-seger efter två mål under matchens sista 20 minuter.

Mot Tyskland i den andra matchen var Frankrike enligt uppgift det spelmässigt klart sämre laget. Men trots att tyskorna radade upp målchanser stod fransyskorna emot. Bland annat räddade Sarah Bouhaddi en straff från Mandy Islacker.

Och så då slutligen nattens storseger mot USA. Fransyskorna gjorde två tidiga mål, men det har man gjort förr mot USA, och tappat. Det franska laget var tydligen pressat i början av den andra halvleken, men återigen stod man emot – och kunde dessutom kontra in ett 3–0-mål.

Här är målen, 1–0 på straff av Camille Abily efter att Eugenie Le Sommer fällts:

2–0 gjorde Le Sommer på en snabb kontring där inte USA:s trebackslinje hängde med:

Slutligen stötte Abily in 3–0-målet i den andra halvleken. Jag gillar hur Elodie Thomis och Amandine Henry öppnar kanten för Eve Perisset i förarbetet till målet. De båda fransyskorna hanterar det dåliga underlaget perfekt, och drar på sig en hel hög amerikanskor.

Frankrike visar alltså att man tänker vara med och slåss om segern i EM. Tyskland har också visat klass i USA. I natt vann man med 1–0 mot England, och spelmässigt har man varit väl så bra som både USA och Frankrike i de båda första matcherna.

Med tanke på att även England och Spanien gjort bra ifrån sig i veckan, och att lag som Norge, Danmark och Nederländerna har skrällpotential, kan vi räkna med ett rekordjämnt mästerskap i sommar. Vi får hoppas att Sverige kan behålla den defensiva stabilitet man visat hittills i vår, och även addera lite mer offensiv spets – för då kommer vi också vara med och slåss om de ädlaste medaljerna.

I kväll hyllas en av tidernas största

I samband med USA:s match mot England i dag 23.00 svensk tid skall en av tidernas största spelare hyllas.

Det handlar om Christie Rampone, född Pearce den 24 juni 1975, alltså den spelare som gjort näst flest landskamper av alla genom alla tider. Rampone, som fick lyfta VM-pokalen efter VM-guldet 2015, stannade på 311 landskamper. Bara Kristine Lilly har fler, 354.

Christie Rampone

Christie Rampone

Rampone spelade i USA:s landslag i hela 19 år, och har varit med och vunnit fem stora titlar – vad jag kan hitta är det fler än någon annan spelare. Med stora titlar räknar jag här förstås bara OS och VM – alltså inte världsdelsmästerskap. Rampone blev världsmästare 1999 och 2015 samt olympisk mästare 2004, 2008 och 2012.

Den slitstarka mittbacken har fortfarande inte lagt skorna på hyllan. Men efter VM-guldet 2015 fasades hon ut från landslaget, därmed har det inte funnits någon riktig avslutningsmatch för henne. Och därför kommer hyllningen i dag.

US Soccer är ju väldigt bra på att hylla sina hjältar. Här är deras hyllningsvideo till Rampone:

Kvällens match är andra gruppspelsomgången av She Belives cup, där USA har bjudit in England, Tyskland och Frankrike. I onsdags vann fransyskorna med 2–1 mot England och USA med 1–0 mot Tyskland. Här är höjdpunkter från den amerikanska segern:

Apropå höjdpunkter är här sådana från Spaniens 3–0-seger mot Norge från i går:

Som road av statistik noterar jag att Kanadas Christine Sinclair gjorde sitt 167:e landslagsmål i går. Hon har numera ”bara” 17 upp till världsrekordhållaren Abby Wambach. Sinclair är tvåa på den lista där Mia Hamm ligger trea med 158.

Allra sist bjuder jag på det här två veckor gamla drömmålet från den franska cupen, en halvvolley av Lyons Claire Lavogez som jag lyckats missa tidigare:

Mållöst – då blir det USA nästa

Det blev inga mål i Sveriges grupp i natt. Det var överhuvudtaget rätt dåliga matcher i den tredje och sista gruppomgången. Såväl Brasilien, USA, Kanada, Australien, Tyskland som Frankrike valde att vila nyckelspelare, vilket gjorde att alla topplagen tappade i spelkvalitet.

Det blev också 2,5 skrällar. Den halva var Sydafrikas poäng mot Brasilien. De stora var dels Colombias poäng mot USA, dels Kanadas seger mot Tyskland. Jag hade satt sannolikheten till nio respektive tio procent på de resultaten.

Jag har mer eller mindre kollat på alla dagens sex matcher. En match har rullat på tv:n, den andra på datorn. Strax mina noteringar, men först, så här ser slutspelsträdet ut:

Kvartsfinalerna spelas så här:
Brasilien–Australien – natten mot lördag 03.00
USA–Sverige – fredag 18.00

Kanada–Frankrike – natten mot lördag 00.00
Kina–Tyskland – fredag 21.00

Så till min bild av gårdagskvällens och nattens matcher:

Sverige–Kina 0–0

Efter kryss mot Kina, då väntar värsta möjliga motståndare i kvartsfinalen. Nu tappade USA poäng i dag, och man släppte in två mål – vilket också är positivt för Sverige.

Men med den anfallskvalitet som svenskorna visat upp i de tre matcherna hittills skall det närmast till ett mirakel om vårt lag skall få spela medaljmatcher i den här turneringen.

I dag valde Pia Sundhage att kasta om lite i startelvan jämfört med förra matchen. I backlinjen kom Jessica Samuelsson och Linda Sembrant tillbaka. På mittfältet fick Kosovare Asllani lämna plats för Elin Rubensson och i forwardslinjen bänkades Sofia Jakobsson till förmån för Olivia Schough. Det gav laget en mer defensiv balansering.

Det blev också en väldigt defensiv och chansfattig match. Sverige hade den enda riktigt heta målchansen när Lotta Schelin blev framspelad av Fridolina Rolfö i den nionde minuten. Schelin trycktes undan precis i skottögonblicket och hon fick inte tillräckligt bra träff för att bollen skulle passera den kinesiska målvakten.

Under resten av matchen var det bara nästanchanser för de två lagen. Det var Kina som hade det större bollinnehavet, men skapade alltså ingen riktigt bra målchans. Det var alltså ett gott betyg på försvarsspelet.

Dock skall det väl konstateras att Kina slutade grupptvåa på kryss, vilket gjorde att de oftast anföll med handbromsen nedtryckt. Det kommer inte USA att göra på fredag.

Den svenska offensiven var ganska blek. Återigen saknades det kvalitet i passningsspelet. Det slarvades på rätt många håll, i den första halvleken orsakade exempelvis annars passningssäkra Nilla Fischer väldigt många bolltapp. Hon var inte ensam, utan det slarvades på många fötter. Det skall även sägas att Fischer skärpte sig i den andra halvleken.

Det är så tydligt att de svenska spelarna är mer stressade och mindre bolltrygga än spelarna i de andra topplagen i världen.

Viasats expertkommentator Bojan Djordjic var kritisk mot det svenska spelet. Han frågade sig bland annat att:

”Vad är det för fotboll vi vill spela? Det känns inte som att man bestämt sig. Nu blir det bara mellanmjölk av det.”

Så är det. I dag gjorde Schelin och Schough bra defensiva insatser. Men anfallsmässigt fick de inte jättemycket uträttat. De gjorde många löpningar, men tyvärr tycker jag fortfarande att de ofta springer fel. Återigen var Fridolina Rolfö bästa svenska forward. Offensivt gjorde även Kosovare Asllani ett piggt inhopp.

Jag hade dock gärna sett stora och starka Stina Blackstenius mot det kinesiska laget. Jag tror att hon hade fått uträttat mycket mer än vad Schelin och Schough förmådde göra.

Jag tycker nog ändå att Elin Rubensson var bästa svenska spelare i dag. Hon är en av få spelare som har ett genomgående bra passningsspel, och som inte bara slår alibipassningar utan också söker konstruktiva lösningar.

Totalt sett en ok svensk insats, den bästa i OS. Men även om USA inte har imponerat speciellt mycket i turneringen har man ju tyvärr väldigt svårt att se hur vårt lag skall kunna ta sig till semifinal.

Skall man leta positiva saker är en att Sverige slipper att resa, matchen spelas ju i Brasilia där vårt lag redan befinner sig.

Brasilien–Sydafrika 0–0

Det var den match jag tittade minst på i natt. Dels för att det var final för Sarah Sjöström under den första halvleken, dels för att jag förstås hade fokus riktat mot Sveriges match.

Under den första halvleken noterades ett friläge för Sydafrika och ett stolpskott för ett reservbetonat Brasilien. Den första halvtimmen i den andra såg jag också varsin riktigt vass chans. De sista minuterna låg Brasilien på för ett segermål, och skapade mycket. Men det blev mållöst, vilket självklart var en framgång för Sydafrika. Laget lämnar OS med en poäng och 0–3 i målskillnad. Det är ändå godkänt, med tanke på förutsättningarna. För fyra år sedan hade de 1–7 i målskillnad.

Brasilien spelar intressant kvartsfinal mot Australien. Alltså samma lag som man åkte ut mot i VM i fjol. Båda lagen är bättre sedan dess, och båda lagen har starkare offensiv än defensiv. I fjol höll jag The Matildas som knapp favorit inför åttondelsfinalen. I år får nog Brasilien bära favorittrycket eftersom de har hemmaplan. Men det vore ingen skräll om hemmalaget skulle åka ut natten mot lördag.

Kanada–Tyskland 2–1

Det här var en riktig skräll. Kanada vann alltså mot Tyskland, trots att kanadensiskorna nästan ställde upp med så mycket B-lag man bara kunde.

Kadeisha Buchanan var avstängd och man vilade Christine Sinclair och Janine Beckie helt, Diana Matheson spelade bara en halvtimme och Jessie Fleming och Ashley Lawrence spelade varsin halvlek.

Lawrence är för övrigt en spelare jag gillar. Hon kan spela på massor av olika positioner och är härligt bolltrygg. Precis en sådan spelare ett lag som Kanada behöver.

Visst hade Tyskland också bänkat flera ordinarie spelare, men jag trodde nog allt att den tyska truppen skulle vara bredare och starkare än Kanadas. Så var det inte.

Tyskland hade i och för sig 67 procent av bollinnehavet, och visst kunde tyskorna ha fått en andra straff när Anja Mittag föll vid ledning 1–0. Ledningsmålet kom på straff genom Melanie Behringer. Men totalt sett var det tyska laget rätt uddlöst och blekt.

Jag måste säga att jag är vansinnigt besviken på Dzsenifer Marozsan så här långt i turneringen. Det är hon som skall bära det här tyska laget i offensiven. Hon har en makalös talang, men tyvärr presterar hon för sällan på den höga nivå man vet hon kan.

Faktum är att när jag ser det tyska laget spela så funderar jag över om inte Katrin Schmidt faktiskt borde ha platsat i den här truppen. Men jag är förstås glad om hon istället kan bli aktuell för vårt svenska landslag till nästa års EM-slutspel.

Kanadas båda mål gjordes av Melissa Tancredi. Det var Örebroforwardens sjätte och sjunde mål i OS-sammanhang. Det placerar henne på åttonde plats i tidernas OS-skytteliga. Toppen i den ligan ser för övrigt ut så här:

14 mål: Cristiane
10 mål: Marta och Birgit Prinz
9 mål: Abby Wambach och Christine Sinclair
8 mål: Pretinha och Carli Lloyd
7 mål: Tancredi
6 mål: Lotta Schelin

Kanada gick alltså genom gruppen utan poängförlust. Som tack för det väntar nu Frankrike i kvartsfinal. De möttes i en träningsmatch för några veckor sedan. Då vann fransyskorna med 1–0, men rapporterna säger att Kanada var minst lika bra i spelet. Och Kanada vann ju när lagen möttes i bronsmatch i den förra OS-turneringen. Så John Herdman:s lag har trots allt positiva vibbar från att möta Frankrike i olympiska spel.

För tysk del klarade man andraplatsen i gruppen med ett måls marginal. Det innebär att man får Kina – alltså en klart mycket lättare match än Kanada. Känns ju inte helt logiskt…

Tyskorna kommer att vara favoriter i kvartsfinalen, men det finns viss skrällchans för kinesiskorna.

Australien–Zimbabwe 6–1

Australien sprang rakt igenom direkt, Lisa De Vanna gjorde 1–0 redan efter en dryg minut. Det blev alltså aldrig det minsta spännande i början.

Det blev däremot spännande på slutet. När Tysklands match var slut stod det klart att tyskorna hade stannat på fyra poäng och målskillnaden 9–5. Då återstod tre minuter att spela och Australien hade fyra poäng och 8–5. Det var alltså bara ett mål ifrån lottning om andraplatsen.

Nu tog tyskorna andraplatsen och får möta Kina, medan Australien alltså får spela mot Brasilien i första utslagsmatchen – precis som i fjolårets VM-turnering.

Australien vilade för övrigt formstarka Sam Kerr mot Zimbabwe. Istället blev inhopparen Michelle Heyman bästa målskytt – hon gjorde två. Så här snyggt satte hon sitt andra:

Zimbabwe slutade på noll poäng och 3–15 i målskillnad – det är det sämsta facit någon lag någonsin haft i en OS-turnering. Det hindrade inte att laget firade sitt tredje och sista OS-mål så här:

Kanske firade Zimbabwe att de slipper ligga sist i OS-fotbollens maratontabell. Där återfinns nämligen Colombia, som på två turneringar har noll poäng …

Frankrike–Nya Zeeland 3–0

Till slut blev det ett resultat som passade Sverige. Det innebar nämligen att vårt lag till och med hade chansen att gå vidare till kvartsfinal via uddamålsförlust mot Kina.

Men spelmässigt var inte den franska segern lika solklar som siffrorna. Trots att laget inte var klart för slutspel valde Frankrike att vila flera ordinarie spelare från start. Effekten blev att den vanliga offensiva anstormningen från start uteblev.
Det franska laget var väldigt uddlöst de första 30 minuterna. Där tyckte jag att Nya Zeeland hade full kontroll, och jag började fundera på om inte Ferns till och med skulle kunna vinna matchen.

Sannolikt kände även Philippe Bergerôo att hans lag levde lite farligt. För redan efter 35 minuter bytte han ut Marie-Laure Delie och satte in Eugenie Le Sommer för att få spets. Det bytet betalade sig direkt. Redan efter tre minuter på planen slog Le Sommer till.

Louisa Cadamuro följde upp med två mål och såg till att det franska laget får till en revanschmatch mot Kanada i kvartsfinal. Revansch för förlusten i bronsmatchen i London för fyra år sedan. Det här var Cadamuros första fullträff:

USA–Colombia 2–2 

USA vilade folk, och hamnade i lite trubbel. Hope Solo stod nämligen för en riktigt anmärkningsvärd Rembrant när hon lät Maria Catalina Usme göra Colombias första OS-mål någonsin.

Glädjen i Colombia går det inte att ta miste om, och plötsligt fick Colombias spelare massor av energi. Under en period var USA riktigt frustrerat. Under den perioden tog dessutom Frankrike ledningen mot Nya Zeeland, vilket innebar att fransyskorna var förbi USA i tabellen. Det läget varade dock bara i ett par minuter. Sedan slog Crystal Dunn till:

När Mallory Pugh gjorde 2–1 till USA var Colombia nere på sista plats i den olympiska maratontabellen. Men Catalina Usme var inte nöjd med ett mål. Hon hade en frispark i ribban med en kvart kvar. Och i matchens allra sista ordinarie minuter gjorde hon så här:

Colombia tog sin första OS-poäng någonsin. Och skickade ner Zimbabwe på jumboplatsen i den olympiska maratontabellen. USA vann gruppen och spelar alltså kvartsfinal mot Sverige på fredag. En match där USA förstås är jättefavorit. Amerikanskorna har ju aldrig missat en OS-final.

Skytteligan:
3 mål: Beckie och Behringer.
2 mål: Usme, Cadamuro, Le Sommer, Sara Däbritz, Cristiane, Marta, Beatriz, Sinclair, Tancredi, Carli Lloyd och Heyman.

Med Sundhage genom OS-historien

Om två dygn är de olympiska fotbollsturneringen i gång. Historiskt har OS varit ett svenskt sorgebarn, trots att vi är ett av bara tre lag som varit med i samtliga turneringar.

Sverige har bara gjort 20 mål och tagit 21 poäng på 19 matcher, med det ligger vi sjua i maratontabellen. Den enda statistik vi toppar är den över förlorade matcher. Sverige har förlorat tio OS-matcher – flest tillsammans med Brasilien.

Här är toppen av den olympiska maratontabellen:

1) USA          5 OS – 28 matcher – 58–23 i målskillnad – 72 poäng.
2) Brasilien    5 – 26 – 44–26 – 42
3) Tyskland   4 – 19 – 35–15 – 41
4) Norge       3 – 14 – 26–19 – 28
5) Kina          4 – 14 – 22–22 – 22
6) Japan       4 – 18 – 22–26 – 21

Den svenska tabellraden ser för övrigt ut så här i sin helhet:

Sverige (5 OS)   19   6    3    10    20–  24    21

Närmaste bakom finns Kanada och Frankrike, men båda är på behörigt avstånd.

8) Kanada     2 – 10 – 17–14 – 14
9) Frankrike   1 – 6 – 11–8 – 9

Sju länder har tagit medaljer ser fördelningen ut så här:

1) USA               4–1–0
2) Norge             1–0–1
3) Brasilien          0–2–0
4) Japan              0–1–0
Kina                 0–1–0
6) Tyskland          0–0–3
7) Kanada           0–0–1

Sverige har alltså haft det tufft. Som bäst har vi kommit på fjärde plats 2004, men även den turneringen bar länge fiaskostämpel.

Den svensk som haft största olympiska framgångar är Pia Sundhage – som varit med på den vinnande sidan i tre raka OS. Tony Gustavsson har varit med en gång. Vi får väl se om Sundhage sitter på något magiskt framgångsrecept…

Apropå Sundhage har hon varit med i olika roller under de fem OS-turneringarna. I samband med 3–0-segern mot Japan i Kalmar bad jag henne om att berätta om sin minnen av de fem tidigare spelen.

Här är en genomgång av de fem tidigare turneringarna, kryddade med Sundhage minnen:

Atlanta 1996:
Åtta lag deltog. De fördelades på två fyrlagsgrupper, där ettan och tvåan gick till semifinal. Sverige var utslaget redan efter gruppspelets två första matcher. Där blev det förluster mot Kina med 2–0 och USA med 2–1. En avslutande 3–1-seger mot Danmark gjorde att vi slutade sexa.

I finalen möttes våra gruppmotståndare USA och Kina. USA vann med 2–1. Norge, som åkte ut mot USA efter förlängning i semifinalen, tog bronset. Brasilien blev fyra. I skytteligan delades segern mellan norskorna Linda Medalen, Ann Kristin Aarønes och Brasiliens Pretinha.

Pia Sundhage om OS 1996:

”Då är jag spelare under Bengt Simonsson. Det är mitt sista år som spelare och jag spelar min sista landskamp när vi vinner mot Danmark. Men vi förlorar både mot USA och Kina – som sedermera spelar final. Det var historiskt eftersom det var det första OS:et, det var mycket som var spännande.”

Sydney 2000:
Det var samma upplägg som i Atlanta, alltså åtta lag fördelade på två grupper. Och inte heller den här gången överlevde vi gruppspelet. Tvärtom var det här Sveriges sämsta mästerskap någonsin, trots att vi fick en bra lottning och slapp de båda VM-finalisterna från 1999 USA och Kina.

Vi lämnade Sydney med bara en poäng och ett gjort mål. De kom när vi spelade 1–1 mot värdnationen Australien i andra gruppmatchen. I övrigt blev det 2–0-förlust mot Brasilien i första matchen och 1–0-förlust mot Tyskland i sista omgången.

I semifinalerna vann Norge med 1–0 mot Tyskland och USA med 1–0 mot Brasilien. Finalen blev en rysare, där de favorittippade amerikanskorna kvitterade till 2–2 på övertid genom Tiffeny Milbrett. Men i sudden death fick norskorna sista ordet. Elva minuter in i den första förlängningskvarten sköt Dagny Mellgren guldet till Norge. I bronsmatchen vann Tyskland med 2–0 mot Brasilien.

Finalen går att se här. Segermålet kommer efter 1.37,00:

Skytteligan vanns av Kinas superstjärna Sun Wen – hon gjorde fyra mål.

Sundhage om OS 2000:

”Då var jag bevakare åt Marika Domanski Lyfors. Då hade jag precis lagt av att spela fotboll. Det var ett himla åkande, mycket prata fotboll och göra det bästa av det.”

Aten 2004:
En turnering med ett mycket udda upplägg. Tio lag var med. De fördelades på tre grupper, två med tre lag och en med fyra. Åtta av de tio lagen gick till kvartsfinal.

Sverige kom till Grekland som vice världsmästare, och med tunga förväntningar på axlarna. Vi fick en riktig drömlottning där vi ställdes mot svaga lag som Japan och Nigeria i gruppspelet. Trots det var fiaskot nära.

Det började redan i genrepet. Där blev det stortorsk mot Norge – 0–4. Och i Volos åkte vårt lag på tidernas stjärnsmäll i öppningsmatchen – japanskorna, som då var långt ifrån den världsklass de håller nu – vann med 1–0. I andra matchen låg vi sedan under med 1–0 i halvtid mot Nigeria. Men två mål i andra halvleken (Hanna Marklund i 68:e och Malin Moström fem minuter senare) ledde inte bara till seger. De ledde till gruppseger. Alla gruppens tre lag slutade på tre poäng vardera – och alla gick till kvartsfinal. Udda.

I kvartsfinalen vann vi mot Australien med 2–1 efter mål av Hanna Ljungberg och Sara Larsson. Sedan var det roliga slut. Det blev förlust med 1–0 mot Brasilien i semifinalen, och samma förlustsiffror mot Tyskland i bronsmatchen. Som sagt. Godkänt, men inte mer.

Finalen vann USA mot Brasilien med 2–1 efter förlängning. Abby Wambach blev matchhjälte när hon nickade in en hörna i 112:e minuten. Se det målet 2.07,30 in i det här klippet:

I skytteligan delade Birgit Prinz och Cristiane segern med fem mål vardera.

Sundhage om OS 2004:

”Jag var bevakare igen, men nu var det för April Heinrichs i USA, och då vet jag att USA går ju alltid så bra, där såg jag finalen, när de spelade mot Brasilien, och att de höll på att tappa matchen. … Jag minns alla dessa samtal från April – hon vill ha information direkt. Det var lite skillnad på hur Marika hanterar information. … Under den turneringen tränade jag Hope Solo dessutom – hon var tredjemålvakten.”

Peking 2008:
Den här gången var antalet lag utökade till tolv. De fördelades på tre fyrlagsgrupper. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna gick vidare till kvartsfinal.

Sverige föll mot Kina i premiären med 2–1. Det var första gången Sverige gjorde mål (Lotta Schelin) i en OS-premiär. Sedan vann vi mot Argentina med 1–0 och Kanada med 2–1, och gick till kvartsfinal som grupptvåa.

I kvarten väntade Tyskland, som vann med 2–0 efter förlängning. Tyskorna föll sedan med 4–1 mot Brasilien i semifinal. Pia Sundhages USA vann den andra semin mot skrällgänget Japan med 4–2. Tyskland tog bronset efter 2–0-seger mot japanskorna.

Finalen var länge mållös. Men i förläningens sjätte minut drog Carli Lloyd i väg det vänsterskott som ordnade det amerikanska guldmålet. Se det 1,10 in i det här klippet:

I skytteligan var det Cristiane som tog hem spelet. Hon gjorde fem mål.

Sundhage om sitt första OS-guld som amerikansk förbundskapten:

”Största minnet är faktiskt att vi förlorade mot Norge i första matchen. Det var USA:s första förlust under ordinarie tid någonsin i ett OS. Den vändningen, där vi till slut vinner, är något alldeles makalöst. Där fick jag stöd av April Heinrichs som sa att ‘ni kan göra något som inget annat amerikanskt landslag har gjort – ni kan förlora och ändå vinna.’ När USA har förlorat i mästerskap hade det alltid varit i utslagsmatcher. Det körde vi på, och tyckte var häftigt. Och finalen, med Marta som var fantastisk. Hope Solo var ju bara bäst. Och vinst med Carli Lloyds mål i förlängningen.”

London 2012:
Turneringen hade samma upplägg som 2008, alltså tolv lag i tre fyrlagsgrupper. Sverige fick en drömstart genom 4–1-seger mot Sydafrika. Där var det 3–0 redan efter drygt 20 minuters spel.

Segern följdes upp av en meriterande 0–0-match mot regerande världsmästarna Japan.

2–2 mot Kanada i sista gruppmatchen innebar att Sverige för första gången vann sin grupp i ett OS. Det var dock klen tröst. Det blev starka Frankrike i kvartsfinalen – och hemresa. Nilla Fischer gav dock Sverige en tidig ledning. Fransyskorna tilläts kvittera i samband med hörna, sedan Hedvig Lindahl gjort ett tveksamt ingripande. Där vände matchen. Frankrike vann med 2–1.

I semifinalen föll sedan Frankrike med 2–1 mot Japan efter att Elise Bussaglia missat straff i matchens slutskede. Den andra semifinalen var en fantastisk match. Där vann USA mot Kanada med 4–3 efter att Alex Morgan nickat in segermålet i förlängningens slutskede. USA vann trots att Kanada hade haft ledningen tre gånger. Det var en match där Christine Sinclair var fullständigt makalöst bra.

I finalen på Wembley vann USA med 2–1 mot ett mycket starkt Japan. Bronset tog Kanada efter 1–0-seger mot Frankrike. Skyttedrottning blev just Kanadas Sinclair med sex mål.

Sundhage om sitt andra OS-guld:

”2012 är det Wembley som är det stora, stora – 83 000 åskådare. Jag tyckte att vi var bättre än Japan 2011 – i VM-finalen, men förlorade. Den här gången tyckte jag att det var tvärtom, att Japan var bättre än vi. Men vi fann ett sätt att vinna. Vi vann med 2–1, ledde med 2–0. Jag kommer så väl ihåg dagarna efter i OS-byn, då går man omkring där och har vunnit guld. Då fick jag se de svenska handbollsherrarna gå till final. … Det är en fantastisk stund att vara i OS-byn när man har presterat färdigt – och man är bäst. Man går omkring som om man är bäst dessutom då. Det är något väldigt speciellt. Man får njuta av guldmedaljen väldigt, väldigt länge.”

På onsdag är det dags att skriva ny historia. Då börjar årets OS-turnering.

Slutligen lite svensk spelarstatistik i OS. Här är de som spelat flest OS-matcher för Sverige:
12: Victoria Sandell-Svensson och Therese Sjögran.
11: Sara Larsson och Lotta Schelin.
10: Kicki Bengtsson och Hanna Ljungberg.
9: Malin Andersson och Frida Östberg.
8: Hedvig Lindahl, Caroline Seger, Sara Thunebro, Caroline Jönsson och Malin Moström.

Och här är den svenska skytteligan inför Rio-OS:
5: Lotta Schelin
3: Nilla Fischer
2: Malin Swedberg
1: Nio olika spelare, bland annat Lisa Dahlkvist och Sofia Jakobsson. Samt ett självmål.