Första omgången i sammanfattning

Tio av tolv lag har visat upp sig i damallsvenskan. Och ännu så länge känner jag mig hyfsat nöjd med det tips jag presenterade i fredags.

Jag tänkte gå igenom lagen match för match. Jag var på plats i Varberg i går på matchen Kungsbacka–Göteborg. Utöver att jag känner mig nöjd med att ha Göteborg i toppen och Kungsbacka i botten var det så stor klasskillnad att det var svårt att dra några slutsatser kring något av lagen.

I Göteborg noterades återigen att norska Vilde Böe Risa är ett kanonförvärv. När jag satt på Påskbergsvallen funderade jag lite över om hon är damallsvenskans bästa defensiva mittfältare. Och jag kom fram till att hon sannolikt är det. I varje fall vad gäller passningsspelet, där hon slår ovanligt många bollar framåt för den positionen. Hennes defensiva egenskaper ser också ut att vara bra, men där har hon inte testats speciellt mycket ännu i de matcher som jag sett. Så där vill jag vänta lite med omdömet.

Kungsbacka inledde piggt i fem–sex minuter. Men det var också det laget hade. Man tappade ofta bollen centralt, och åkte på farliga omställningar. Och riktigt oroande för Kungsbacka vara att det blev kaos i lagets straffområde på nästan alla Göteborgs fasta situationer. Och Göteborg är långt ifrån det bästa laget i damallsvenskan på fasta.

Jag räknade till 0–14 i målchanser. Officiellt blev det 1–10 i avslut. Och här är det tyvärr läge för en avstickare från själva matchen.

En avstickare om just den officiella statistiken. I fjol slutade man att räkna skott eller nickar som gick utanför som avslut. Jag har tidigare i vår till min glädje noterat att avslut utanför har återinförts i herrallsvenskan och i herrarnas superetta.

Men i damallsvenskan är det tydligen inte att räkna som avslut när Rebecka Blomqvist är fri och placerar bollen några centimeter utanför ena stolpen. Jag noterade i dag att det inte heller är att räkna som avslut när Eskilstuna har ett skott som räddas vid mållinjen av en Rosengårdsback. Regeln verkar vara att det bara räknas som avslut mot mål om målvakten räddar. Absurt.

Saken var den att jag kände mig övertygad om att Kungsbackas utmärkta målvakt Moa Öhman hade räddat betydligt fler än fyra skott i matchen. Göteborgs tio avslut är nämligen fördelade på tre mål, tre ramträffar och just fyra räddningar.

När jag jämförde med mina anteckningar saknades en handfull räddningar från Öhman. Bland annat hade två frilägesräddningar mot nämnda Rebecka Blomqvist bara bokförts som hörna. Tydligen får inte målvakten räddning om den styr ut bollen till hörna… Synd om Moa Öhman som borde fått betydligt bättre statistik.

I grunden är ju inte den här statistiken så viktig. Det är ju egentligen bara antalet mål som är relevant. Men när det ändå sitter folk på alla matcher och bokför de här sakerna hade det ju varit kul om det hade gjorts korrekt.

Nu blir ju tyvärr den damallsvenska statistiken totalt irrelevant. Jag har ju som bekant många gånger påtalat att damallsvenskans officiella assistliga är ett skämt. I fjol vanns det officiella skämtet av Olivia Schough på tio målpassningar. Fast det var som sagt ett skämt.

Nu när vi redan i första omgången vet att förbundets officiella statistik är ett skämt behöver vi inte bry oss om den någon gång mer i år.

Tråkigt.

Vidare till dagens matcher. Först ut var Eskilstuna–Rosengård. Där har jag ju tippat Eskilstuna på nionde plats och Rosengård på andra. Om jag var nöjd med mitt tips i lördagens match fanns det större skäl till fundering efter den här.

Där startade Rosengård med troliga VM-spelare som Fiona Brown och Lisa Marie Utland på bänken, men med 16-åriga Hanna Bennison från start. Kul.

Hanna Bennison

Av klippet ovan kan man tro att det var en enahanda match, där allt handlade om Rosengård. Så upplevde jag det inte. I en chansfattig första halvlek skapade Rosengård lite oreda i Eskilstunas straffområde några gånger, men gästerna kom inte till något riktigt farligt avslut.

Eskilstuna var stabilt och absolut inte ofarligt i sina omställningar. I minut 61 prickade nyförvärvet Halimatu Ayinde ribbans underkant, och i minut 68:e hade Loreta Kullashi ett skott som nickades bort på mållinjen.

Däremellan fick vi se omgångens näst största domartavla. För i den 66:e minuten skulle Rosengård förstås ha haft straff när Iva Landeka slog ett inlägg in i Eskilstunas straffområde. Där sträckte Matilda Plan snyggt ut armen och tog emot bollen med den. Svagt att ingen av domarna såg det. Av reaktionerna att döma såg däremot alla Rosengårdsspelare Plans handpåläggning.

I 85 minuter kändes ändå oavgjort som ett helt rimligt resultat. Rosengård fick till ett avgörande. Segermålet gjordes i 90:e minuten av Nathalie Björn, som distinkt utnyttjade en målvaktstavla från Emelie Lundberg.

På ett högerinlägg missade hemmamålvakten sin utboxning, och bollen damp ner vid straffpunkten, precis framför Björn.

I det läget tyckte man synd om Eskilstuna, som hade visade kvalitet, och som sagt inte var oförtjänt av en poäng. Man spelade 5–4–1 med Loreta Kullashi högst upp. Ayinde och Felicia Karlsson kom med fart bakifrån, och gjorde att hemmalaget kändes vasst. Det såg helt klart ut att finnas potential i United för en bättre slutplacering än den nionde.

För Rosengårds del var själva segern det största styrkebeskedet. Det kännetecknar ju ett topplag att man kan vinna även när man inte har en hundraprocentig dag. För spelmässigt kändes det inte som något guldspel.

I Kristianstad var LB07 på besök. Och båda lagen visade ungefär den kvalitet jag hade förväntat mig.

Jag har kikat lite på alla matcher utom den här. Det var ju 2–0 redan efter några minuter, så det kändes inte meningsfullt.

Men klippet med höjdpunkter visar att KDFF är ett topplag, och att LB07 måste upp flera klasser om man skall kunna hålla sig kvar i högsta serien.

Till Piteå, där Djurgården var på besök. Där var hemmalaget det klart bättre laget, även om det som vanligt i Piteås matcher bara blev en uddamålsseger.

Segermålet tyckte Nina Jakobsson in från nära håll, fint framnickad av comebackande Josefin Johansson.

De sista 25 minuterna hade jag problem med sändningen på damallsvenskan.tv, men av klippet ovan ser det ju ändå ut som att Djurgården klarade av att flytta upp spelet och få till en slutforcering.

Bland det sista jag hann se innan bilden började hacka var omgångens domarmiss – kanske till och med en kandidat till en av årets grövsta missar.

För hur kan man undvika att blåsa straff efter 59.30, när Djurgårdens målvakt Jennifer Pelley fullständigt kör över Julia Karlernäs. Pelley rammar Karlernäs med hög fart, och slår henne samtidigt i huvudet. Personligen tycker jag att det dessutom nog borde ha varit rött kort. Det är farligt att boxa motståndare i huvudet.

Den här situationen är extra intressant eftersom målvakter faktiskt väldigt ofta tillåts boxa motståndare i huvudet utan åtgärd. Är målvakter sena längs marken, och träffar en motståndares fot blir det nästan alltid straff.

Men de betydligt mycket farligare situationer när målvakterna är för sena i luftrummet och slår motståndarna i huvudet blir det faktiskt väldigt sällan straff. Så sällan att inte ens tv-kommentatorn reagerade över den solklara straffen. Han sa bara:

”Det är en ganska misstajmad situation från Pelley.”

Sammanfattingsvis så imponerade Piteå, och visade att man inte tänker ge ifrån sig Kronprinsessan Victorias pokal utan kamp. Även Djurgården visade kvalitet. Kul förresten att se Malin Diaz tillbaka i damallsvenskan igen. Det var ett tag sedan.

Dagens sista match var den mellan de två lag som jag tippat skall bli seriens positiva överraskningar, Kif Örebro och Vittsjö GIK.

På Behrn Arena visade Kif Örebro direkt att man inte kommer att bli något stryklag i den här serien. Precis som när jag såg dem mot Göteborg var laget stabilt i defensiven, och så har de sina fyra snabba nordamerikanskor framåt.

Kvartetten Kayla Braffet, Heather Williams, Addison Steiner och Jenna Hellstrom satte rejäl skräck i Vittsjös försvar. Det var också Williams som gjorde segermålet efter att Sandra Adolfsson misslyckats med att rensa bort ett inspel från Hellstrom.

Kif Örebro kommer att vara ett otäckt lag att möta för alla motståndare. Så där är jag nöjd med min ”skrällvarning”. Jag tippade ju Kif på åttonde plats.

Däremot är jag mer orolig över min skrällvarning på Vittsjö. För det jag såg i den andra halvleken var blekt och fantasilöst.

I fjol hade Vittsjö väldigt svårt att föra matcher. Det är ju ingen slump att de var bättre mot topp- än mot bottenlagen. Problematiken att föra matcher har man inte jobbat bort. Utan Vittsjö var en besvikelse i dag. På annandag påsk väntar hemmapremiär mot Kungsbacka. Det är ett lag Vittsjö måste slå om man inte skall riskera att dras in i bottenträsket även i år.

En match återstår av öppningsomgången, den spelas på onsdag mellan Linköping och Växjö, två lag som redan mötts två gånger i år. Det blev kryss i cupen och Växjöseger i en träningsmatch.

Dagens internationella utblick börjar i Tyskland, där Bayern Münchens chanser att vinna ligaguldet minskade dramatiskt i dag. Fridolina Rolfö sköt i och för sig in 2–2-målet via en försvarare i den 90:e minuten. Men Bayern tappade ändå två poäng hemma mot Essen, ett resultat som innebär att Wolfsburg nu leder tabellen med två poäng och 20 mål. Fyra omgångar återstår.

I England blir det West Ham och Manchester City som möts i FA-cupfinalen. West Ham slog ut Reading efter straffläggning och City vann med 1–0 mot svensklaget Chelsea.

Citys segermål var ett självmål från Magdalena Eriksson i 91:a minuten. Grymt tungt för Eriksson förstås.

Jag har inte sett något klipp på målet. Däremot finns klipp på hur nära Chelsea hade varit ytterst en stund tidigare. Först genom Fran Kirby

och sedan genom Erin Cuthbert:

I USA var det premiär för NWSL den här helgen. Fjolårsmästarna North Carolina Courage är laget att slå. I premiären spelade Julia Spetsmark:s lag 1–1 mot Chicago Red Stars. Den första målskytten i årets ligaspel är också den som gjort flest mål i ligan genom tiderna, Australiens superstjärna Sam Kerr.

Slutligen så har det ju spelats full premiäromgång i elitettan i helgen. Noterbart där att två av tre nykomlingar vann. Både Morön och Borgeby verkar vara lag att räkna med. Kul.

Kul också att det går att läsa om tre av premiärmatcherna i min nya flik, Forum Elitettan. Där finns även en liten presentation av just nämnda Morön. Hoppas att fler tar chansen att rapportera om matcher och nyheter kring elitettan.

Bilder från Valhalla

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

I dag har det varit nyhetstorka i damfotbollsvärlden. Det som har hänt är att kvalet till Champions League har dragit igång.

Såvitt jag vet har ingen svensk spelare varit i aktion, isländska Thor/KA:s Johanna Henriksson satt nämligen på bänken när laget inledde sitt gruppspel med 2–0-seger mot nordirländska Linfield.

I övrigt noteras att Cecilie Pedersen räddade norska Avaldsnes genom att sätta segermålet till 3–2 i slutminuterna mot Portugals mästarlag Sporting. Portugisiskorna tog ledningen med 2–1 i början av den andra halvleken, men norskorna lyckades alltså vända. Avaldsnes två första mål gjordes av två spelare som tidigare varit i damallsvenskan, nämligen Gaelle Enganamouit och Maruscha Waldus.

Alla tisdagens resultat finns här.

Det här blir ett kort inlägg, eller kanske snarare ett inlägg med kort. För här är de bilder jag knäppte på Valhalla i söndags. Ovan finns de som bildspel, och här nedan som mosaik:

Den stora guiden till den damallsvenska hösten 2018

I morgon börjar den andra halvleken av damallsvenskan 2018. Under söndagen har vi något så ovanligt som en hel damallsvensk omgång på samma dag.

När vårsäsongen tog slut utlovade jag att göra en rejäl genomgång av läget i serien. Det tog sin lilla tid, men bättre sent…

Inför avspark i våras spådde jag att året damallsvenska skulle bli jämn, men att den ändå kunde komma att delas upp i upp till fyra delar. Jag skrev:

”Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.”

Halvvägs kan man väl säga att serien är uppdelad i tre delar, varav en del bara består av ett lag – Kalmar. Inför hösten är det fem lag som kan vinna och sex lag som riskerar att följa med Kalmar ner i elitettan.

Den stora positiva överraskningen har varit Piteå. Även Hammarby, Växjö och LB07 ligger på plus. Den stora besvikelsen är Eskilstuna, men även Rosengård, Linköping och Djurgården gjorde en sämre vår än jag hade trott.

Här är min genomgång lag för lag:

Piteå firar

1) Piteå IF 24 poäng, 17–13 i målskillnad

Piteå vann höstserien i fjol och följde upp genom att vinna vårserien i år. På så sätt känns det ju helt i sin ordning om laget även får höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober.

Men det är en sak att vinna höst- och vårserier, en annan att ta hem en guldstrid. Under hösten kommer Piteå spelare att ha en helt annan press på sina axlar än vad något Piteålag någonsin tidigare haft. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar den utmaningen.

Det har varit lugnt hos serieledarna i sommar, truppen ser likadan ut nu som den gjorde i våras. Kontinuitet har kännetecknat Piteå under en längre period. I november–december såg dem som en högst tänkbar utmanare om guldet, men skador och sjukdomar rörde till det i vintras. Det gjorde att jag sänkte laget till sjätte plats i mitt tips inför serien, något jag snart fick anledning att ångra.

Piteå inledde ju nämligen damallsvenskan fantastiskt stabilt. Även om det aldrig var någon stor marginal vann man de sju första matcherna. Sedan följde tre raka förluster. Den andra, den på Kristianstad Arena var jag på plats och såg.

Det var en intressant match, som jag har lovat att komma med en rapport från. Den kommer här. Piteå är ju känt för att spela en rak fotboll, där man är väldigt bra på att pressa, vinna andrabollar, minimera risker och utnyttja fasta situationer. Den bilden sprids gärna av motståndare, media och ja, den har även spridits i den här bloggen.

Men det Piteå jag såg var inget riskminimerande lag som slog långbollar. Jag såg ett spelande lag, ett passningsorienterat Piteå där målvakten rullade ut bollarna istället för att slå långa utsparkar.

Mycket av lagets spel byggde på uppspel mot duktiga bollmottagaren Nina Jakobsson. Innan den här säsongen hade jag inte sett hennes storhet, men i år har Jakobsson imponerat på mig varje gång jag sett Piteå.

I Kristianstad hade hon kanske inte sin bästa match, men hon fick ändå visa upp sin utmärkta förstatouch. Hon är verkligen otroligt bra på att få bollen att fastna vid fötterna, och sedan hålla den nära kroppen. Hon är även bra på att vända upp, mycket eftersom hon är lite avig vilket gör det svårt att se vilket håll hon skall vända åt.

Lagets andra anfallsväg i Kristianstad var spelvändningar ut mot vänsterkanten, där Madelen Janogy härjade så framgångsrikt att KDFF valde att byta högerback i paus.

Efter presskonferensen, där både Stellan Carlsson och Julia Karlernäs var nöjda med sitt lags prestation, pratade jag en stund med Carlsson. Det var ett intressant samtal.

Där framkom bland annat att Janogy var småskadad hela våren, vilket gjorde att det bara var på slutet av våren hon kunde spela 90 minuter, vilket hon gjorde i två matcher. Av vad jag såg var Janogy väldigt pigg. Om hon får vara frisk i höst kanske hon kan få det där riktiga genombrottet som jag redan häromåret trodde att hon skulle få.

Med en formstark Janogy får Piteå ett klart bättre djupledshot än man haft under större delen av våren, där många av målen kommit på fasta situationer. June Pedersen:s vänsterfot kan visa sig bli guld värd.

I övrigt berättade Carlsson att han trots allt hade varit med på näst intill alla träningar under våren. Han sa också att Piteå inte har tränat på andrabollsspel en enda gång under hans tid som tränare. Det var intressant, för hans spelare har över tid varit väldigt bra på just det spelet.

När det gäller spelare till landslaget var tränare Carlsson försiktig i sina uttalanden. Jag har ju lobbat lite för att testa Ronja Aronsson i landslaget på högerbacksplats eftersom jag tycker att hon dels har en väldigt bra högerfot för uppspel och inlägg, dels för att jag tycker att hon är mer spelskicklig än de kandidater som Peter Gerhardsson använt sig av.

Frågetecknet kring Aronsson handlar om hennes defensiv. På en direkt fråga om hennes kapacitet i försvarsspelet konstaterade Carlsson att Aronsson har klarat defensiven mot alla damallsvenska lag.

Jag hade för övrigt tänkt att studera Aronssons ytterbacksspel lite extra, men tyvärr fick jag inte någon bra chans till det. När jag hade henne på min kant i Kristianstad huserade hon nämligen i en mer central roll.

En spelare som vi pratade lite om, och som imponerade på mig är Ellen Löfqvist. Hon gör ett jättejobb på centralt mittfält för Piteå, och jag tror att hon är redo att tas ut i A-landslagstruppen. Det verkade Stellan Carlsson också tycka.

Slutligen, hur går det då för Piteå i höst?

Jag tror inte att laget kommer att rasa ihop, utan Piteå är ett av de tre lag jag ser som tänkbara guldvinnare. Kanske till och med det jag innerst inne tror mest på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

2) Göteborg FC 22 poäng, 18–12 i målskillnad

In: Karin Lundin (fw, Kungsbacka), Julia Zigiotti Olme (fw, Hammarby) och Emma Pennsäter (b, Bröndby).
Ut: Christen Press (fw, Utah Royals), Adelina Engman (mf/fw, Chelsea), Irvina Bajramovic (fw, Rössö) och Victoria Bergkvist (b, Rössö).

Efter en lite knagglig start avslutade Göteborg våren med fem raka segrar och man har nu skaffat sig ett suveränt utgångsläge inför höstsäsongen.

Det har skett en hel del förändringar i truppen under sommaren. De största är förstås att Christen Press och Adelina Engman lämnat. I upptakten av hösten får KGFC även klara sig utan formstarka Annahita Zamanian som är i Frankrike och spelar U20-VM.

Trots att laget har tappat sitt affischnamn i Press tror jag att Göteborg kan bli livsfarligt i höst. Man spelade nämligen ett bättre lagspel utan henne. Zamanian och framför allt Rebecka Blomqvist växte i Press frånvaro.

Nu har man dessutom fått in två spännande spelare i Hammarbys bästa offensiva spelare Julia Zigiotti Olme samt Kungsbackas smarta forward Karin Lundin, vilket ökar anfallsalternativen. Som en joker finns även Pauline Hammarlund att tillgå. Jag vet inte hennes exakta status, men det verkar som att hon skall bli spelklar under hösten.

Göteborg spelar en snabb och fin anfallsfotboll. Jag tycker att man är det lag i serien som har det allra bästa anfallsspelet. Jag har inga siffror som belägg, men känslan är att Göteborg är det lag som skapar mest i själva spelet. Man är inte alls lika beroende av fasta situationer som många av de andra lagen i vår högsta serie.

Elin Rubensson

En orsak till det snabba anfallsspelet är ju förstås att laget mycket bygger kring Elin Rubensson, som är en spelare som inte är mycket för att trampa på bollen eller spela i sidled. Rubensson gillar fart och att ta sig framåt i djupled. Rubensson gillar även Göteborg så mycket att hon under sommaren har skrivit på ett femårskontrakt med klubben. Det där är ju något otroligt ovanligt inom damfotbollen, där klubbar med sviktande ekonomi sällan har råd att skriva längre än max tvåårsavtal.

Precis som Piteå är Göteborg ett av de tre lag som jag tror kan få höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober. Lagets högstanivå är såpass hög att det skulle kunna bära hela vägen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

3) FC Rosengård 20 poäng, 24–9 i målskillnad

In: –.
Ut: Ali Riley (b, Chelsea)

Under försäsongen och några omgångar in i damallsvenskan kändes Rosengård som det klart starkaste laget. Man har också både gjort flest mål och släppt in minst.

Men efter att bara ha tagit en poäng på de tre sista våromgångarna ligger man ändå bara trea, med fyra poäng upp till toppen.

Det lag som kändes så stabilt och välbyggt i serieupptakten tappade spetsen när Anja Mittag:s form blev sämre. Med Rosengårds nuvarande trupp känns det som avgörande för offensiven att Mittag presterar.

Anja Mittag

Tyskan var lysande i mars och april – under den perioden kändes det nästan som att Rosengård gjorde mål när de ville.

Noterbart är att nio av Rosengårds 24 mål kom mot Eskilstuna. Räknar man bort den matchen ligger Malmöklubbens målskörd på ungefär samma nivå som övriga lag på den övre tabellhalvan. Om Rosengård skall ta det guld många av oss trodde på inför seriestart måste man bli vassare över tid. Man måste helt enkelt skapa fler målchanser.

I den här artikeln säger tränare Jonas Eidevall att han tycker att Rosengård har varit klart bäst i damallsvenskan på mittplanen, men att laget har förbättringspotential i båda straffområdena.

Under sommaren tappar man viktiga Ali Riley, vilket innebär att man framför allt förlorar snabbhet i defensiven, något som kan bli kostsamt.

Ali Riley

Klubben letar efter nya spelare, men har ingen klar till återstarten. I den länkade artikeln förklarar Eidevall att han vill konkurrensutsätta fler positioner, samt att man prioriterar spets för bredd i sin rekrytering. Det senare är förstås vettigt då man har en bra egen ungdomsverksamhet som bör kunna skapa bredden.

Kanske att Johanna Rytting Kaneryd kan vara i spel under hösten. Det har gått knappt nio månader sedan hon drog av korsbandet, vilket borde innebära att hon är på gång. Hon var ju landslagsspelare när hon skadade sig, men man skall sannolikt inte förvänta sig mer än några inhopp från henne.

Ett annat frågetecken finns för Lotta Schelin. Känslan är ju tyvärr att 34-åringen har gjort sin sista match. Men visst vore det otroligt roligt om vi fick se henne i spel igen?

Lotta Schelin

När det gäller guldstriden känns det som att Rosengård har avgörandet i egna händer. Kan man hitta tillbaka till den tyngd man hade i serieupptakten, och behålla den hela hösten – då hamnar guldet i Malmö.

Jag tror att höstupptakten blir otroligt viktig. Hittar man flytet talar mycket för att det bär hela vägen. Men om man har kvar den tveksamhet som kännetecknade laget i slutet av vårsäsongen, då kommer Rosengård att få kämpa för att ens ta en Champions Leagueplats.

KDFF tackar publiken

4) Kristianstads DFF 19 poäng, 14–12 i målskillnad

Precis som Piteå har Kristianstad inte gjort några förändringar under sommaren. Elisabet Gunnarsdottir satsar på kontinuitet.

Jag tippade laget just på fjärde plats inför seriestart. Känslan är att man skulle kunna hamna ännu högre, om man får lite flyt i höst.

Inför seriestart skrev jag att Kristianstad är känsligt för skador, och att jag exempelvis kunde tänka mig att Gunnarsdottir gärna såg att Brett Maron skulle spela alla 22 matcherna.

Maron har inte spelat en enda minut under våren. Men det har inte behövts, för egna produkten Moa Olsson har gjort det fantastiskt stabilt så här långt. Visst släppte hon ett billigt mål mot Linköping, men har i övrigt har det sett väldigt bra ut. Och Maron kan få jobba för att ta tillbaka platsen mellan stolparna. Det är kul när det kommer fram unga, talangfulla målvakter.

Alice Nilsson och Moa Olsson

När jag gjorde min lilla utflykt till Kristianstads fina fotbollsarena passade jag förstås även på att studera KDFF. På presskonferensen efter segern mot Piteå konstaterades att man hade tränat på att spela sig förbi Piteås höga press. Men det klarade man ändå inte, mycket beroende på att toppforwarden Ogonna Chukwudi mest hela tiden befann sig i offsideposition.

Redan efter en halvtimma valde tränare Gunnarsdottir att förändra i sitt lag genom att flytta upp Amanda Edgren som toppforward och skicka ut Chukwudi på vänsterkanten. Det var ett bra drag. Ett drag jag tycker att Gunnarsdottir skall använda oftare.

Amanda Edgren

Trots att Chukwudi har fått chansen på topp i de flesta matcherna har hon bara gjort ett mål. Hon känns vilsen som forward, och hamnar alltså alldeles för ofta i offsideposition. Däremot är hon utmärkt på kanten, när hon bättre vet hur hon skall använda sin snabbhet.

Edgren har gjort fem mål och är bra som bollmottagare. Uppspel på Edgren och utspel till snabba Chukwudi borde kunna vara ett framgångsrecept för KDFF. Ett recept som kanske skulle kunna innebära att laget gör lite fler mål. För det är just målskyttet som måste till om man skall kunna avancera ytterligare någon placering.

I övrigt gick det inte att missa hur otroligt viktig Sif Atladottir är för sitt lag. Mittbacken skötte periodvis försvarsspelet på egen hand. Jag såg även vilken betydelse underskattade Becky Edwards har för lagets mittfält. Under den halvtimme i den första halvleken där Piteå dominerade var det Edwards som var klippan i KDFF.

Annars är det ju oftast duon Rita Chikwelu och Alice Nilsson som märks mest på mitten. Chikwelu hade ingen toppendag när jag var på plats, kanske inte Nilsson heller. Men den senare imponerade ändå med sin löpvilja.

Kollar vi backlinjen har jag hyllat Therese Ivarsson:s tajming och kompromisslöshet i luftrummet. Vänsterbacken delar för övrigt ledningen i den interna skytteligan med Edgren. Båda är vassa på fasta situationer, och det är på sådana som en stor del av KDFF:s mål har kommit.

Josefine Rybrink

Precis som med Piteås Ronja Aronsson har jag lobbat för att Kristianstads högerback Josefine Rybrink skall testas i landslaget. Men precis som med Aronsson användes inte Rybrink som ytterback, utan var defensiv innermittfältare i matchen. Det var lite snopet.

Men med tanke på vilken stor roll Rybrink fått, och klarat av, under sin första damallsvenska säsong tvekar jag ändå inte på att hon är en spelare som Gerhardsson kommer att kolla in framöver.

Min känsla kring KDFF är att laget kommer att sluta ungefär där man ligger, alltså kring fjärde plats. Laget är väldigt svårslaget, men känslan är att man har lite för få offensiva vapen för att på allvar utmana om guldet.

Stephanie Labbé

5) Linköpings FC 18 poäng, 22–13 i målskillnad

In: Olof Unogård (tränare) och Stephanie Labbé (mv).
Ut: Henrik Jensen (tränare, Midtjylland U-lag), Marija Banusic (fw, Beijing BG Phoenix), Nicoline Sörensen (mf/fw, ?) och Natasha Dowie (fw, ?).

Mästarlagets insatser var vårens stora samtalsämne, inte minst i den här bloggen. Inledningsvis hade LFC stora defensiva problem. Man klev upp högt med hela laget, vilket man straffades för eftersom backlinjen var för långsam.

Tränare Marcus Walfridson fick ta smällen, och sparkades. In kom Henrik Jensen, sambo till mittbacken Janni Arnth. Han valde att bänka fjolårets succéspelare Marija Banusic, dra hem laget till lägre utgångspositioner och predika hårt arbete.

Under Jensen lyfte LFC från ett till synes hopplöst läge, och när serien nu återstartar finns faktiskt återigen chansen till ett tredje guld på rad för Östergötlands stolthet.

Men, och det är ett stor men. När serien nu återstartar är inte Jensen kvar. Det är inte heller vårens skyttedrottning Natasha Dowie. LFC går alltså in på tredje tränaren på några månader och den fjärde på mindre än ett år. Och man går in i hösten utan forwards.

De nyförvärv som förväntas ansluta är inte på plats ännu, och de riskerar att dröja i ytterligare någon vecka. Det innebär att nye tränaren Olof Unogård riskerar att behöva bygga om laget ett par gånger i höst.

Det brukar ta minst ett par matcher att bygga om ett lag, oftast tar det ännu längre tid. Och med tanke på att LFC ligger efter inför höstsäsongen har man inte någon tid att förlora. Poängen måste trilla in direkt från omstarten, annars är det troligt att man slutar någonstans mellan fjärde och sjätte plats.

Hittills har man säkrat upp på målvaktssidan genom att värva världsmålvakten Stephanie Labbé. Med tanke på att man skall dubbelarbeta med Champions League i höst var det kanske klokt. Samtidigt är det tråkigt för Matilda Haglund som under våren visade att hon är en fullgod damallsvensk målvakt. Personligen tycker jag att hon var bättre än landslagsmålvakten Hilda Carlén.

Målvaktssidan har alltså LFC säkrat upp. Personligen hade jag kanske ändå tyckt att man borde ha skaffat en mittback till, samt minst en forward. För den stora frågan i höst är vem som skall stå för målskyttet.

I fjol klev Lina Hurtig fram för LFC under hösten. Hon börjar bli i speldugligt skick även i år, men att tro att hon skall bära laget efter ett halvårs skadefrånvaro känns inte rimligt.

Kosovare Asllani

På centralt mittfält har det varit ett lyft att sätta Kosovare Asllani som tia med två sittande innermittfältare bakom. Det har skapat en stabilitet i laget, och även gjort att Filippa Angeldahl som inledde säsongen svagt äntligen känts trygg.

Men det var det där med målen. Hur skall Unogård göra för att LFC skall få sådan spets på anfallsspelet att även 2018 kan bli ett guldkantat år?

6) Hammarby IF 15 poäng, 18–14 i målskillnad

In: Lotta Ökvist (b/ymf, Orlando Pride) och Milica Mijatović (fw, Albi).
Ut: Julia Zigiotti Olme (fw, Göteborg).

Utöver Piteå är det bara Hammarby som har toppat damallsvenskan 2018 efter en färdigspelad omgång. Man gjorde det efter den första och den andra. Man gjorde det mycket eftersom Julia Zigiotti Olme var lysande.

Under lagets starka start var man väldigt vassa framåt. Bajen gjorde sju mål på de två första omgångarna. Men sedan kom en svacka med fem raka förluster, en svacka som kostade Ann-Helen Grahm jobbet som lagets tränare.

Det var förstås en chansning av Grahm att hoppa på jobbet efter att Olof Unogård fått sparken. Unogård var spelarnas man, och sparkades av styrelsen mot spelarnas vilja. Grahm var rekryterad av styrelsen. Under sådana förutsättningar måste man göra omedelbar megasuccé, annars riskerar man snart få söka nytt jobb.

Grahm ersattes av oprövade Isak Dahlin som fick en kanonstart med tre raka segrar innan våren avslutades med en uddamålsförlust i Kristianstad.

Hammarby är alltså en av vårens positiva överraskningar, även om jag gjort till ovana att underskatta laget hade jag inte trott att det skulle återfinnas på tabellens övre halva efter våren.

Jag hade inte heller trott att man skulle klara av att locka Stockholmspubliken och därmed toppa publikligan med ett snitt på 2024 åskådare. Bara en gång under våren hade Bajen under 1000 åskådare – starkt jobbat.

Sportsligt är det ju dock så jämnt i tabellens mittenskikt att avståndet ner till Eskilstuna på nedflyttningsplats bara är 3,5 poäng. Och Hammarby tillhör helt klart de lag som ligger i den akuta riskzonen att dras in i nedflyttningsstriden i höst.

Elise Kellond-Knight

Att man nu under sommaren har tappat Zigiotti är förstås ett tungt avbräck. Däremot var det viktigt att man kunde behålla Elise Kellond-Knight, som är en riktig klasspelare. De gånger jag kollat på Bajen under våren har jag imponerats av veteranen Madeleine Tegström. Hon är inte den spelare som brukar få de stora rubrikerna, men oj vad nyttig hon är för sitt lag.

Zigiottis ersättare kommer från Serbien och heter Milica Mijatović. Hon är ett oskrivet kort för mig.

Kanske att talangerna Alma Nygren och Astrid Larsson kan få lite mer speltid i höst. Det är två spelare jag sätter en del förhoppningar till.

I övrigt behövde Hammarby en ny ytterback efter att Catherine Dahlström drabbats av en korsbandsskada. Den luckan fylldes genom Piteåbördiga Lotta Ökvist.

I nuläget är Hammarby det lag som ligger bäst till av dem som är indragna i bottenstriden. En känsla är att Bajen kommer att få kämpa för kontraktet i höst. Men som bekant, jag har ju en ovana av att underskatta laget…

7) Växjö DFF 14 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Signe Holt Andersen (mf, Århus), Osinachi Ohale (b/mf, Vittsjö)
Ut: Malin Fors (mf, slutar) 

Från seriens bästa publiklag till seriens sämsta. Bara en gång under våren lockade Växjö över 500 personer, och det var i Smålandsderbyt mot Kalmar. Växjös publiksiffror är tyvärr skamligt dåliga, inte minst med tanke på att man är en pigg nykomling.

Sportsligt var Växjö svårplacerat inför serien, och det har egentligen inte förändrats. Nykomlingen låt på tredje plats efter åtta omgångar, och kändes då som det topplag som man själva utmålat sig som. Minns att klubbledningen tog sikte på topp sex inför seriestart.

Men med bara en poäng på vårens tre sista omgångar är man plötsligt mer botten än toppen, trots att man ligger i mitten – det är ju bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket.

Anna Anvegård

Även om jag trodde hårt på Anna Anvegård måste hon räknas som ett jättestort utropstecken. Inför serien skrev jag att jag absolut trodde att hon skulle kunna uppnå tvåsiffrigt antal mål, eftersom hennes teknik och spelsinne även skulle funka bra i hösta serien.

Den analysen känner jag mig nöjd med. Anvegård har ju redan gjort nio mål, och bör alltså klara tvåsiffrigt med råge. Det tog henne bara ett par matcher att acklimatisera sig till allsvenskan, sedan kom målen – nio på de nio senaste omgångarna.

Dessutom har hon blivit landslagsspelare. Där har hon inte acklimatiserat sig ännu, utan hängde lite i luften i de båda inhopp hon fick göra. Det hindrar inte att jag tycker att hon är värd att satsa på i tiarollen framöver. Om hon bara ges lite tid att lära sig omgivningen i landslaget kommer hon säkerligen att fixa även den nivån.

Faktum är att hon även skulle kunna spela nia i landslaget. Där är hennes främst konkurrensmedel att hon har klart mycket bättre speluppfattning än konkurrenterna om spetsplatsen, på minuskontot är att hon inte är lika snabb i djupled.

Frida Boriero

Växjö som lag har kännetecknats av kortpassningsspel samt att man försöker vara spelförande. Utöver Anvegård gillar jag centrala mittfältaren Frida Boriero, som jag också tycker har blågul potential.

På mitten har ändå serbiska Jelena Cankovic varit den som imponerat allra mest. Hon står bokförd för fem assist, vilket är flest av alla i serien. Nu vet vi ju alla att damallsvenskans officiella assistliga är ett skämt, men Cankovic siffra indikerar ändå att hon är inblandad i mycket positivt för sitt lag. Spelare med kapacitet att slå avgörande passningar växer inte på träd i vår högsta serie.

Sommarens värvningar känns mer som drag att bredda truppen över tid än som direkta spetsvärvningar. Totalt sett tror jag fortsatt att Växjö kommer att vara ett mittengäng. Laget är för bra för att åka ner i elitettan.

8) LB07 14 poäng, 13–16 i målskillnad

In: Hanna Persson (fw, Bröndby)
Ut: –

Inför damallsvensk avspark tippade jag LB07 på nedflyttningsplats, jag gjorde det eftersom magkänslan sa att Malmölaget skulle kunna få det svårt i år.

Ännu så länge har inte min magkänsla varit direkt klockren. För precis som i fjol gjorde Malmölaget en stark vårsäsong. I fjol låg man så högt som på fjärde plats efter halva serien, nu är man på åttonde. Kollar vi poängutdelning hade man 16 vid den här tiden i fjol, alltså två mer.

I fjol tappade man fart på hösten, det har man inte råd med i år – avståndet ner till det riktiga träsket är ju bara två poäng.

Som lag betraktat är LB07 i första hand just ett lag. I förra veckan läste jag rubriken ”Otäck huvudskada för LB07-stjärna” på SVT:s hemsida. Den första reaktionen var att LB07 väl ändå inte har några stjärnor.

Jag skulle säga att man har en ganska grå spelartrupp. Fast det går ju att komma långt utan profilerade affischnamn. Likt Piteå gör LB sin grej väldigt bra.

Den huvudskadade spelaren var mittbacken Maria Möller Thomsen, en spelare som tränare Otto Persson beskriver som ”en jätte för oss i försvaret”. Ännu så länge skulle jag inte säga att den 19-åriga danskan har blivit en damallsvensk stjärna, men hon är absolut en spelare att hålla lite extra koll på i LB07.

För övrigt har jag inte sett några uppgifter kring hur det gått med Möller Thomsen. Jag hoppas verkligen att hon är ok och kan vara med från start i höst.

Tittar vi på lagets offensiv har Mia Persson haft en bra vår, där hon gjorde fem mål – lika många som på hela säsongen i fjol. En spelare som också haft en bra vår är ytterbacken Sofia Wännerdahl. Hon är bokförd för fem assist och delar ledningen i den där officiella assistligan som jag egentligen lovat att aldrig nämna i den här bloggen, men nu nämnt två gånger i samma inlägg. Klart är att Wännerdahls inlägg och fasta situationer är väldigt viktiga för Malmöklubben.

Hur går det då för LB07 i höst?

Mitt tips nu är att man kommer att få kämpa för kontraktet, men att man bör ha bra chans att hänga kvar. I nuläget finns det andra lag som känns sämre. LB gynnas ju av att ha haft ett lugnt transferfönster och i princip kan spela med samma lag i höst som man gjorde i våras.

Julia Spetsmark

9) Djurgårdens IF 13 poäng, 12–15 i målskillnad

In: Julia Spetsmark (fw/ymf, Manchester City), Sherifatu Sumaila (fw, LA Galaxy) och Maddie Bauer (b, Seattle Reign)
Ut: Petronella Ekroth (b, Juventus). Under våren lämnade även Jenna Hellstrom.

Inför avspark såg jag Djurgården som ett av sju lag med potential att utmana i den absoluta toppen. Även om jag placerade dem som sjua trodde jag att de snarare skulle slåss om medaljer än om nytt kontrakt.

Men Djurgårdens vår har varit en besvikelse, mycket eftersom laget är väldigt skadeförföljt. Expempelvis spelade Malin Diaz bara fyra matcher, det spännande norska nyförvävet Ingrid Ryland gjorde bara tre och Tempest-Marie Norlin spelade inte någon. Dessutom missade Mia Jalkerud några matcher på slutet av våren.

Nu verkar det dock vara bättring på gång. Till klubbens hemsida rapporterar tränar Joel Riddez att:

”Tempest är i full träning nu. … Jalkerud och Ingrid är nästan 100 procent. Sen får vi eventuellt se Malin Diaz i höst också.”

Det är ju förstås lovande för laget, som gjort några spännande nytillskott under uppehållet. Framför allt har Djurgården behövt jobba med sin offensiv. Det är ju bara svaga Kalmar som gjort färre mål i serien.

Under våren finns ju de båda defensiva spelarna Sheila van den Bulk och Ingibjörg Sigurdardottir topp tre i den interna skytteligan.

Sheila van den Bulk

Orsaker till det är förstås skadeproblemen på viktiga Mia Jalkerud, samt på att Jenna Hellstrom stack hem till Kanada efter några omgångar.

Det positiva med problemen är ju att nu 17-åriga Tilde Lindwall (hon var 16 år under hela vårsäsongen) har fått mycket speltid, och har visat att hon har stor framtida potential. Men Lindwall är inte redo att bära ett damallsvenskt anfall ännu.

Därmed borde det förstås vara utmärkt för lagets spets att man fått in fart med Julia Spetsmark samt en forward i Sherifatu Sumaila, som jag dock inte vet något åt. Men med Norlin frisk och Jalkerud på väg tillbaka borde laget kunna göra fler mål i höst.

Även amerikanska nyförvärvet Maddie Bauer blir spännande att följa. Hon har varit lagkapten i amerikanska ungdomslandslag, vilket skapar förväntningar.

När man i morgon sparkar i gång hösten i Kristianstad är Djurgården bara två poäng från nedflyttning. Mitt tips är att laget lyfter sig i höst och slutar i tabellens mittenskikt.

Linda Sällström

10) Vittsjö GIK 12 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Sofie Junge Pedersen (mf, Levante) och Catherine ”CJ” Bott (b, Jena).
Ut: Linda Sällström (fw, Paris FC), Osinachi Ohale (b/mf, Växjö), Genessee Daughetee (b/mf, ?) och Lorena White (b/mf, ?)

Vittsjö blandade och gav i våras. Trots att laget ligger och balanserar på nedflyttningsstrecket har man faktiskt plusmålskillnad.

Man vann mot Piteå, Linköping och Växjö, men föll mot svaga Kalmar. Insatserna mot Linköping och Piteå var högklassiga, och vad gäller antalet insläppta mål har man mer gemensamt med topplagen än med de andra i botten.

Den defensiva stabiliteten talar för Vittsjö i höstens jakt på nytt kontrakt. Det som talar emot är förstås förlusten av Linda Sällström till Paris FC. I fjol gjorde Sällström 15 av 24 mål. Under våren gjorde hon sju av 14. Totalt har alltså finländskan gjort 22 av 38 mål – vilket är 58 procent.

Sofie Junge Pedersen

Sofie Junge Pedersen och CJ Bott känns som två bra nyförvärv. Men de vräker inte in mål. I höst kommer pressen att bli blytung på Hannah Wilkinson och de andra Vittsjöanfallarna att producera.

För i och med tappet av Sällström känns det som att Vittsjö i högsta grad ligger i farozonen för att åka ur. I nuläget ligger det nära till hands att tippa det nordostskånska laget på en slutlig elfteplats.

11) Eskilstuna United 12 poäng, 13–22 i målskillnad

In: Tia Hälinen (mf, Sparta Prag) och Shannon Woeller (b, Jena)
Ut: Cornelia Ellefors (fw, BK30 Västerås). Dessutom lämnade Molly Menchel under våren till följd av en korsbandsskada.

Eskilstuna var trea både 2016 och i fjol. I år ligger man alltså på nedflyttningsplats efter halva serien.

Det är ingen tvekan om vilket lag som vårens stora negativa överraskning. Orsaken till det dåliga resultatet är att man fick en katastrofal start, mycket beroende på mängder av skador på backar.

Inför serien konstaterade jag att laget skulle vara väldigt känsligt för skador. Att den ordinarie startelvan är väldigt stark, men att det ser tunt ut utanför den.

Hanna Glas

Vid det sanslösa 9–0-raset mot Rosengård i den tredje omgången saknades hela sex backar på grund av skador: Hanna Glas, Vaila Barsley, Brianne Reed, Annica Svensson, Sarah Bergman och Molly Menchel.

Det där läget har sakta men säkert förbättrats, och tolv poäng på de åtta sista omgångarna talar för att laget är på väg att hitta rätt.

Under den struliga våren bytte man tränare. Nyrekryterade Jonas Björkgren fick sparken efter segern mot Hammarby i maj, och ersattes av Magnus ”Munken” Karlsson – pappa till spelaren Felicia Karlsson.

Samma klubbledning som hade anställt Björkgren några månader tidigare sparkade honom redan efter fyra omgångar, och motiverade sitt beslut med att Björkgrens ledarstil inte passade i Eskilstuna. De kanske borde ha kollat ledarstilen innan de gav honom ett tvåårskontrakt.

Mimmi Larsson

Under Karlssons ledning har Loreta Kullashi, som gjorde succé i landslaget i vintras placerats på en kant. Som jag ser det är Kullashi en typisk tia, och det är slöseri med talang att ha henne på kanten. Men tränare Karlsson har valt att satsa på ett forwardspar med två rena djupledslöpare i Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå den matchningen, något jag skrev lite om i ett tidigare inlägg.

Just för tillfället är Kullashi skadad. Hur illa det är vet jag inte, men hon var i alla fall inte med i förra veckans träningsmatch mot Linköping.

Jag tror inte att Eskilstuna kommer att åka ur, utan att de kommer att klättra några placeringar i höst. Truppen innehåller tillräckligt många klasspelare för att klara ut den här situationen.

12) IFK Kalmar 3 poäng, 8–35 i målskillnad

In: –
Ut: Aivi Luik (mf, Levante)

Man hade ju på känn från början att Kalmar var alldeles för dåligt för damallsvenskan. Och tyvärr har det också visat sig vara så, även om man inledde piggt och stod upp väl i flera matcher.

Men sedan blev laget hårt skadedrabbat och från juni och framåt var det rena natta. Bland annat hade man fyra raka matcher utan att göra mål innan man gjorde en bra insats mot Göteborg (2–3) i våravslutningen.

Skadelistan är verkligen dödstråkig läsning. Där finns skyttedrottningen Amanda Fredriksson, som har dragit av korsbandet. Där finns även Emelie Brandt (korsbandsskada), Selma Berggren (allvarlig broskskada), Maja Fridberg (korsbandsskada) Emma Danielsson (korsbandsskada och Ida Strömblad (axel, har brutit kontraktet).

Under våren har även Maja Träff Williams (knäskada) och Kristin Haugstad (bäckenet) varit uppsatta på skadelistan, men båda skall vara tillbaka i höst.

Oavsett är Kalmar i praktiken redan klart för nedflyttning. Det innebär att klubbledningen gör bäst i att ägna hösten åt att förbereda sig för elitettan. Alltså genom att bygga en spelartrupp som kan göra att laget snabbt återvänder.

Det här kan faktiskt vara en fördel mot att vara med ändå in i slutspurten. Faran med att åka ut plötsligt och oväntat är ju att man inte får tid att förbereda sig. Det tar ett tag att hämta sig från chocken. Och sedan är risken stor att man står där utan spelare.

Anna Anvegård

* Det kan förstås även finns anledning att ta en liten koll på skytteligan. Inför seriestart tippade jag att tio i topp skulle se ut så här:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Efter halva serien ser det ut så här:

1) Anna Anvegård och Natasha Dowie, 9 mål
3) Linda Sällström, 7 mål
4) Anja Mittag, 6 mål
5) Amanda Edgren, Therese Ivarsson, Julia Zigiotti Olme, Julia Karlernäs, Mia Persson och Rebecka Blomqvist, 5 mål.

Fem av mina kandidater finns alltså med på topp tio. Och på delad elfteplats återfinns bland annat Troelsgaard och Press. Jag tycker nog att jag trots allt får godkänt på mitt tips.

Med tanke på att Dowie och Sällström nu lämnar damallsvenskan kommer det att stå mellan Anvegård och Mittag i höst. I den kampen hade jag nog satsat mina pengar på Växjöspelaren.

* Slutligen några ord om elitettan, där höstsäsongen sedan några timmer tillbaka är i gång. Där var jag helt ute och reste i våras genom att tippa AIK som slutsegrare. Bakom dem trodde jag att Örebro, Kvarnsveden, Assi och Kungsbacka skulle slåss om den andra, damallsvenska platsen. Just de fyra lagen finns också med på topp fem.

Fast det känns som att det egentligen bara är mellan fyra lag som kampen står. De fyra är Örebro, Kvarnsveden, Kungsbacka – och skrällgänget Lidköping.

Just Lidköping tippade jag på nedflyttningsplats ihop med Böljan och Asarum. När det gäller de båda andra lagen var jag rätt ute, men kring Lidköping visste jag inte att nykomlingarna värvat in en handfull amerikanska spelare, vilket lyft deras kvalitet rejält.

Faktum är att jag nu tror att det blir just Lidköping och Örebro som går upp, att Kvarnsveden blir trea och att krisande Kungsbacka tappar lite i höst.

Örebro känns som seriens mest stabila lag, och Lidköping har stärkt upp sitt lag ytterligare i sommar och känns väldigt starkt. I dag vann LFK med 5–2 borta mot AIK efter att ha haft 14–5 i avslut mot mål. Största hotet mot de två tror jag alltså kommer från Kvarnsveden som avslutade våren starkt med sex segrar på de sju sista matcherna.

Kungsbacka har under sommaren tappat skyttedrottningen Karin Lundin och sin tränare Jamal El Moussaoui. Den senare delvis på grund av att han inte fått betalt av klubben. Samtidigt som jag hade välkomnat ett damallsvenskt lag till från Västsverige så känns det inte som att Kungsbacka är tillräckligt välskött. Det känns som att klubben bör koncentrera sig på att lösa sin ekonomi innan man funderar på att ta klivet upp.

Allra sist. Här är de bilder jag tagit under våren:

Bottenmöte, familjerelationer, Press och Iran

Kvällens bottenmöte mellan Eskilstuna och Vittsjö slutade 1–1, ett resultat som innebär att det är Eskilstuna och Kalmar som firar midsommar under nedflyttningsstrecket.

Jag kikade hyfsat koncentrerat på damallsvenskan.tv på matchen från Tunavallen. Den första halvan av den första halvleken var det huvudsakligen ett spel som anstår två bottenlag. Passningskvaliteten var nämligen stundtals rent usel.

Om jag inte hade vetat det skulle jag inte inte kunnat gissa att det fanns svenska landslagsspelare på planen. Det var så långt ingen som var nära landslagsklass. På slutet av halvleken visade dock några spelare klass, kanske framför allt Hanna Glas, som både hade några fina passningar och några fina upplopp längs högerkanten. Totalt hade jag 4–3 i målchanser till United före paus.

Efter paus hade hemmalaget en bra hörna precis i början. Sedan tog Vittsjö över, dominerade matchen och borde ha gjort fler än det enda mål Linda Sällström forcerade in. Efter drygt 75 minuter fick jag lite problem med uppkopplingen, och fick starta om datorn. När jag kom in i sändningen igen hade Eskilstuna just gjort 1–1 genom Vaila Barsley.

Vaila Barsley i profil

Det kändes knappast rättvist sett till matchbilden, men fotboll handlar ju om att göra mål.

Det blev alltså varsin poäng, ett utfall alla andra lag i serien sannolikt var mest glada över. Framför allt är nog IFK Kalmar nöjt med att avståndet upp till fast mark bara växte med en poäng.

Om jag skall göra en snabbanalys av lagen tyckte jag att Vittsjö såg svagt ut före paus, men att man visade kvaliteter i den andra halvleken. Linda Sällström visade sin målfarlighet, Lisa Klinga kom som ett jehu längs kanten flera gånger, och stod även för ett par högklassiga inlägg och inhopparen Lorina White var inblandad i flera farligheter.

På minuskontot var jag lite besviken på Emmi Alanen, som kom rättvänd mot Eskilstunas backlinje flera gånger utan att kunna göra något konstruktivt av det. Varför inte testa skott någon gång ibland? En fin framspelning hade hon dock, den där Sällström borde ha gjort 0–2.

I hemmalaget är Glas nämnd. Jag kan inte säga att jag var speciellt imponerad av någon mer av hemmaspelarna. Eller jo, Ngozi Sonia Okobi gjorde ett piggt inhopp.

Utan att ha sett United speciellt mycket är jag lite frågande till lagets offensiva uppställning. Det jag inte riktigt kan förstå är varför man placerar en typisk tia som Loreta Kullashi ute på en kant, och väljer ett forwardspar med två rena djupledslöpare i Mimmi Larsson och Felicia Karlsson.

Jag tyckte att hemmalagets anfallsspel blev mycket bättre sista tio minuterna när Kullashi hade flyttat in centralt, och Okobi och Glas kunde kombinera med talangen.

Jag hade flyttat ut Felicia Karlsson på kanten, eller kanske till och med ut på bänken. Hon är ju fantastiskt snabb, men hennes passningsspel är långt ifrån damallsvensk klass. I dag slog hon inte många bollar till rätt adress. Och när hon fick sitt friläge var hennes avslut så dåligt att det känns som en het kandidat att utnämnas till säsongens sämsta avslut.

Apropå Karlsson hade Expressen i veckan en intressant artikel om att det finns flera familjerelationer mellan tränare och spelare i damallsvenskan. De tre som nämns är att Karlsson numera har sin pappa Magnus Karlsson som tränare. Att Otto Persson tränar sin sambos döttrar i LB07 och att Henrik Jensen tränar sin sambo i Linköping.

Det finns fler spelar–ledar-relationer i damallsvenskan, något som inte är okomplicerat. Det finns även flera relationer mellan två lagkompisar, vilket inte heller är helt lätt att hantera.

I artikeln är Hedvig Lindahl kritisk. Hon säger:

”Jag förstår att det har varit så tidigare, då man har behövt ha passionerade ledare som inte behövt så mycket betalt. Men jag tycker vi ska röra oss mot att det ska bli mer professionellt. Så långt det går ska man inte ha relationer ledare och spelare emellan.”

Magnus Karlsson svarar:

”Ska man vara helt krass så har Hedvig en poäng. Sedan är damallsvenskan eller flickfotbollen beroende av den typen av relationer för att ändå få in kompetens.”

Tyvärr har nog båda rätt. Min bild är att svensk damfotboll i betydligt större utsträckning än herrfotbollen är uppbyggd på föräldraledare. Till en viss gräns är det förstås bra med engagerade föräldrar. Men när spelarna kommer upp i gymnasieålder bör elitklubbarna se till att man har andra ledare att tillgå.

Djupare än så tänker jag inte gå i det här ämnet i dag. Men det kan finnas anledning att återkomma, för det är intressant.

I dag och i går har det även spelats fyra matcher i elitettan. Kanske håller Kif Örebro på att göra ett litet ryck i tabelltoppen. Laget har gjort tio mål på de två senaste matcherna och kommer att toppa serien när alla lag har spelat elva matcher.

I nuläget är det Lidköping som innehar den andra damallsvenska platsen. Men Kvarnsveden och Kungsbacka kan passera på söndag.

I botten fick Ljusdal 0–0 borta mot Mallbacken. Det var Ljusdals sjätte oavgjorda match, nykomlingen är ännu utan seger.

Tillbaka till damallsvenskan. Där blev det klart i tisdags att Christen Press omgående lämnar Göteborg FC för Utah Royals i NWSL. Det hette att den amerikanska klubben köpte loss Press, men det handlar ju bara om tre matcher, så Göteborg kan knappast ha fått så många kronor.

Press har ju givit stjärnglans till vår högsta serie, och på så sätt är det förstås tråkigt att hon lämnar. Men för Göteborgs del undrar jag om det inte är ganska bra.

Sedan Press anlände har lagets spel i stor utsträckning handlat om att passa bollen till amerikanskan, som sedan försökt fixa allt på egen hand. Press är ju ingen spelare som kombinerar med andra, utan hon är en individualist. Så lagmässigt tror jag att Göteborg kan bli bättre utan stjärnan.

För övrigt undrar man ju lite hur det står till med Pauline Hammarlund. Är hon spelklar efter sommaruppehållet?

Det kommer ju garanterat att hända en del i de damallsvenska trupperna under sommaren. I Linköping har ordförande Christer Mård aviserat att det blir förändringar i truppen under sommaren. Det blir även förändring på tränarfronten, enligt den här artikeln är det nu klart att Henrik Jensen lämnar efter avslutad vårsäsong.

Även i Eskilstuna lär det hända saker. Den finska landslagsanfallaren Tia Hälinen har varit och tränat med klubben i veckan. Men fler klubbar lär kolla över sina trupper i sommar. Jag noterade exempelvis att Djurgården bara hade tre utespelare på bänken mot Linköping i måndags.

Dags för en liten internationell utblick, som inleds i Nya Zeeland, där minst 13 landslagsspelare vägrar att spela mer under förbundskapten Andreas Heraf. Spelarna skall vara missnöjda med Herafs uppträdande. Fortsättning lär följa i den här frågan. En oberoende utredare är tillsatt. Oavsett vad den kommer fram till kan ju knappast Heraf sitta kvar på sin post som ansvarig för the Ferns. För så många toppspelare har inte Nya Zeeland att man kan undvara 13 landslagsspelare.

Dagens övergång är att Tessa Wullaert har skrivit på för Manchester City. Det var tidigare klart att hon skulle lämna Wolfsburg, där hon startade 13 ligamatcher den senaste säsongen. Det blir intressant att se vad den belgiska stjärnan kan göra i City.

Slutligen konstateras att fotbollsintresserade kvinnor i Iran i går fick ta plats på läktarna i Azadi Stadium i Teheran. Det var 37 år sedan sist. Hoppas det inte var en engångsföreteelse. Med den nyheten önskar jag er alla en riktigt glad midsommar.

Popp, van de Sanden och Kristianstad

Nu har jag också hunnit se Champions Leaguefinalen. Och det var en final som blev ganska mycket som man trott, i varje fall i 90 minuter.

Matchen slutade ju 0–0 efter ordinarie tid, precis som jag hade tippat. Så långt var det chansfattigt och tillknäppt. Lyon hade som alltid mest boll, men spelkvaliteten var inte av högsta klass. Troligtvis genom att båda lagen spelade ett bra försvarsspel, och tvingade fram misstag från motståndarna.

Eventuellt gjorde dock Lyon och Amandine Henry ett mål. Hennes nick var troligen över mållinjen. Men kameravinkeln på tv var sådan att det var omöjligt att 100-procentigt fastställa att bollen var inne. Och tyvärr hade Uefa inte kostat på sig att fixa målkameror till damernas final. Svagt.

Det fanns även ett antal straffsituationer i matchen. Wolfsburg skulle förstås haft en när Sarah Bouhaddi var sen i en duell med Sara Björk Gunnarsdottir. Lika självklart som att utespelare inte får dela ut sena sparkar är ju att målvakter inte får slå folk i huvudet. Men även Lyon hade ett par straffsituationer. Så domarens feghet jämnade ut sig.

I förlängningen fick vi sedan den sprakande fotbollsfest som vi hoppats på. Wolfsburg gick på knäna efter att ha fått försvara sig i 90 minuter. Dessutom hade de 120 minuters cupfinal i benen och tvingats byta ut viktiga Björk Gunnarsdottir. Trots det tog man en tidig ledning genom Pernille Harder i 93:e minuten.

Där och då hade plötsligt Wolfsburg fått ett litet övertag. Lyon hade ju haft svårt att skapa chanser, och man hade dessutom en handikappad målvakt. Bouhaddi hade nämligen skadat vänsterhanden på övertid, och det var tydligt att hon inte kunde använda den handen som hon ville i förlängningen.

Tillagt i efterhand: Bouhaddi spelade hela förlängningen med bruten vänsterhand. Hon har således spelat färdigt för den här säsongen.

Wolfsburgs övertag varade dock inte i många minuter. Nästan direkt på Harders ledningsmål skedde nämligen två saker som båda kan sägas vara matchavgörande. Först bytte Lyons tränare Reynald Pedros ut Saki Kumagai och satte in Shanice van de Sanden. Eftersom han tidigare hade bytt in Delphine Cascarino för Selma Bacha satsade Pedros fullt ut på fart.

Normalt får det franska storlaget inte får så stora ytor, utan då har man mer nytta av instick från bollsäkra passningsspelare som Kumagai, Henry, Le Sommer och Dzsenifer Marozsan. Men i finalen hade inte Marozsan någon av sina bättre dagar i offensiven, vilket gjorde det rimligt att dra tillbaka henne ett snäpp.

van de Sanden hade inte lyckats speciellt bra tidigare i Lyon. Men i förlängningen mot Wolfsburg fick den nederländska yttern plötsligt massor av yta. Och då går det som bekant väldigt fort.

Kort efter bytet gjorde Alexandra Popp bort sig. Mitt antagande om att de båda lagen skulle ställa upp med samma startelvor som förra helgen visade ju sig vara korrekt. Det jag hade missat var att Wolfsburg hade gjort Popp spelklar efter 3,5 veckors skadeuppehåll. Det blev således den nickstarka tyskan som tog Claudia Neto:s plats på centralt mittfält.

Kanske hade det varit bättre om Popp vilat några veckor till. För i den 96:e minuten gjorde hon en vansinnessatsning mot Cascarino på mittplan. Och då Popp redan hade ett gult kort (också det solklart) fick ett redan tröttkört Wolfsburg avsluta med tio spelare.

De sista 24 minuterna var uppvisning från Lyons sida. Man gjorde fyra fina mål, tre på passning från van de Sanden:

Alla fyra Lyonmålen var alltså snygga. Själv är jag lite svag för smarta löpningar i straffområdet, och sådana fick vi se vid 3–1-målet. På klippet ovan syns tydligast hur fint Delphine Cascarino löper bort Nilla Fischer från området framför målet, och på så sätt ger Ada Hegerberg en jätteyta att löpa in på. Ingen skugga över Fischer dock – jag tycker nog att hon totalt sett var Wolfsburgs bästa spelare i finalen.

Hegerbergs 3–1 var för övrigt norskans 15:e i årets Champions League – så många har ingen tidigare gjort i samma turnering.

4–1 gjordes av inhoppande Camille Abily. Hon är tillsammans med Corine Petit och Elodie Thomis inne på sin sista vecka som elitfotbollsspelare. Efter morgondagens ligaomgång och torsdagens cupfinal lägger trion skorna på hyllan.

Det mest spännande i den avslutande ligaomgången är för övrigt bottenstriden, där hela sex lag riskerar att tvingas följa med Olympique Marseille ner i andraligan.

Bordeaux    –13   22
Rodez         –24   22
Fleury          –23   21
Albi             –23   20
Lille             –24   20
————————
Guingamp   –17   19

För att göra det extra raffinerat har Guingamp hemmamatch mot jumbon Marseille och nästjumbon Lille har bortamatch mot inblandade Bordeaux. Övriga inblandande spelar enligt följande:

Paris FC–Fleury
Rodez–Lyon
Montpellier–Albi

I toppen har Montpellier en liten, liten chans att snuva PSG på andraplatsen. För att det skall ske måste Montpellier vinna mot Albi samtidigt som PSG förlorar borta mot tabellfemman Soyeaux.

Till Tyskland, och ytterligare en fransk före detta storspelare som slutar. Bayern München meddelade nämligen häromdagen att Laura Georges avslutar sin karriär.

Hennes Bayern München spelar en nyckelmatch i morgon (direktsänds på DFB-tv 14.00). I den näst sista ligaomgången ställs man nämligen mot ett tröttkört Wolfsburg. Hemmaseger skulle innebära att Bayern i princip har säkrat sin plats i höstens Champions League. Poängförlust, och mycket talar för att Freiburg har kvar chansen på andraplatsen in i slutomgången.

Wolfsburg               +49   55
Bayern München    +45   47
———–
Freiburg                  +31   44

Här är resterande matcher för Bayern och Freiburg:

I morgon: Bayern–Wolfsburg och Jena–Freiburg.
Söndag den 3 juni: Frankfurt–Bayern och Freiburg–Essen.

Så till Sverige och damallsvenskan, där jag sedan senast har sett Kristianstads två senaste matcher. Den mot Rosengård var lysande, medan dagens mot Eskilstuna var rätt dålig. Trots både varierande matchkvalitet och prestationer innebar matcherna sex hemmapoäng till KDFF, som nu ligger tvåa i tabellen.

Mot Rosengård stod Kristianstad för en väldigt framgångsrik press under de första 45 minuterna. Trots att Malmölaget tydligen var förvarnat hamnade deras spelare på hälarna, blev passiva och initiativlösa. Deras passningar slogs bakom medspelare, eller på fel fot. Det var första gången i år jag såg Rosengård se riktigt beskedligt ut.

Kristianstad visade däremot upp både löpvilja och bolltrygghet, inte minst från Rita Chikwelu och Alice Nilsson. När Rosengård försökte sätta press flyttade KDFF-spelarna bollen på ett bra sätt och kunde spela sig förbi.

Dock var Malmölaget på väg in i matchen efter paus. Man gjorde åtta bra minuter, men sedan rasade allt när Nathalie Björn gjorde en megatavla och upphävde offsiden på Ogonna Chukwudi, vilket ledde till hemmalagets helt matchavgörande 2–0-mål.

Efter matchen letade inte Rosengårds spelare och ledare ursäkter, utan kritiserade sin egen insats och förklarade att Kristianstad hade varit det bättre laget. Snyggt.

Tränare Jonas Eidevall hade ju faktiskt lätt kunnat skylla på att man tvingades spela utan Caroline Seger, samt att både Sanne Troelsgaard och Simone Boye Sörensen tvingades kliva av på grund av skadekänningar. För de skadorna var självklart faktorer i matchen. Men har jag uppfattat rätt valde Eidevall att säga att hans lag gjorde en frustrerande insats, och att man skall kunna vinna oavsett skadorna. Det här är en stor skillnad mot hur det lät i höstas, då Rosengårds spelare och ledare gärna gnällde på domare, eller andra saker när resultaten gick emot.

I dag vann Kristianstad igen. Det som var gemensamt för lagets två senaste matcher var att Sif Atladottir återigen var en jätte i backlinjen, att Alice Nilsson återigen sprang kopiöst – borde inte Peter Gerhardsson ta en titt på henne?, samt att Therese Ivarsson gjorde ännu ett mål. Hon har gjort fem mål totalt, och är nu uppe i delad ledning av skytteligan med Anja Mittag. Starkt.

Alice Nilsson

Men fotbollsmässigt var det inte roligt att se dagens match. Det var hafsigt och massor av felpass. I den första halvleken kändes det som att Kristianstad hade totalkontroll, trots att de bara skapade tre klara målchanser. Så långt uppträdde Eskilstuna som ett nedflyttningslag.

Gästerna hade sällan adress på sina uppspel, utan det var nästan uteslutande långa bollar på Bengt, och som bekant får inte Bengt spela i damallsvenskan…

Den enda Eskilstunaspelare som kändes lite konstruktiv under de första 45 minuterna var Loreta Kullashi, som dock bara kom nära att få fram någon av sina genomskärare. Efter paus försvann Kullashi nästan helt ur matchen. Ändå såg Eskilstuna lite vassare ut i den andra halvleken, i varje fall under en period i inledningen.

Då lyckades trion Hanna Glas, Felicia Karlsson och Mimmi Larsson skapa lite oreda i hemmaförsvaret. Men närmare än två avslut utanför från Larsson kom man inte. Det trots att hemmaspelarna såg dödströtta ut redan efter 55–60 minuter.

Eskilstunas lag känns knappast tryggt och fungerande. Det skall nästa vecka till Kalmar för ångestladdat bottenmöte. Från vad jag sett av de båda lagen hittills känns Kalmar som knappa favoriter i den matchen.

I torsdags spelades ju också två damallsvenska matcher. Där vann Linköping borta mot Hammarby på matchens sista spark, medan Djurgården och LB07 delade på poängen. I morgon på mors dag möts Hammarby och Djurgården i årets första Stockholmsderby. Det känns som en öppen historia.

Matchen Göteborg–Piteå känns också öppen, även om jag skulle sätta en tvåa som utgångstips. Däremot känns hemmalagen som favoriter i de två sista matcherna; Växjö–Kalmar och Rosengård–VIttsjö.

I elitettan fortsätter det att vara superjämnt. Efter att de tre topplagen Lidköping, Örebro och Kungsbacka tagit varsin poäng i den här omgången kan Sundsvall och AIK vid segrar i morgon gå upp på allsvensk plats. Sundsvall skall till Mallbacken och AIK till Asarum.

Slutligen tänkte jag återvända till en av de senaste veckornas hetaste frågor här i bloggen, nämligen domartillsättningar. Under veckan har jag kollat med en person med stor kunskap i frågan om hur lämpligt det var att Malmödomaren Tess Olofsson dömde en cupfinal med ett Malmölag på planen.

Svaret var att den typen av tillsättningar bör undvikas, då de sätter domaren i en jobbig situation. Jag trodde att fotbollen hade gjort som basketen, alltså helt börjat bortse från domarnas hemvist. Men så är det inte. Man har fortfarande som grundpolicy att Gävledomare inte skall döma lag från Gävle, eller att Malmödomare inte skall döma lag från Malmö.

Det stora tipset av damallsvenskan 2018

I dag 13.30 är det avspark för damallsvenskan 2018. Det har således blivit hög tid att tippa årets serie. De senaste åren har damallsvenskan varit uppdelad, vilket har gjort det hyfsat lätt att placera lagen i rätt del av tabellen. Även om det förstås alltid har varit några lag som överraskat i positiv eller negativ riktning.

Visst kan serien bli uppdelad även i år, kanske ända upp till fyra delar. Men tipset känns ändå väldigt mycket svårare än de senaste åren – känslan är ju nämligen att avstånden både inom och mellan de olika grupperingarna har minskat rejält.

Vilka delar är det då jag tänker på? Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.

I fjol såg jag egentligen bara två lag som kunde hamna etta och tvåa. I år hittar jag alltså sju lag som alla har en hyfsad möjlighet att ta en Champions Leagueplats.

Mycket mer om det här strax.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig den här gissningen är tänkte jag först göra något som jag glömde i fjol – nämligen rätta mitt tips av damallsvenskan 2017.

Det tipset presenterades i ett inlägg som hette ”Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017.” Där inledde jag snyggt med att pricka in såväl ettan, tvåan som trean. Därefter gick det inte lika bra. Här är facit, med mina tips inom parentes:

Rätt placering: Linköping (1), Rosengård (2) och Eskilstuna (3).

En placering fel: Piteå IF (5).

Två placeringar fel: Kristianstads DFF (7), Vittsjö GIK (8) och Kvarnsvedens IK (9) och LB07 (11).

Fyra placeringar fel: Göteborg FC (4) och Djurgårdens IF (10).

Fem placeringar fel: Hammarby IF (12).

Sex placeringar fel: Kif Örebro (6).

Eftersom det är jättesvårt att tippa en serie brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. Således ger jag alltså mig själv godkänt på åtta av tolv lag i fjol. Kring de övriga fyra var jag däremot helt ute och reste. Jag underskattade de båda Stockholmslagen medan jag överskattade såväl Göteborg som Örebro.

Nu vet ni alltså hur trovärdiga mina spådomar är.

När jag satt ihop det här tipset har jag först tittat tillbaka på fjolåret, sedan bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat på resultat i träningsmatcher. Sedan har jag låtit magkänslan bestämma.

När man kollar tillbaka på hur det gick i fjol är det viktigt att komma ihåg att damallsvenskan 2017 var som två olika serier. En på våren, med två otroligt starka topplag som stod i särklass. Och en på hösten, där topplagen hade försvagats av värvningar, där det plötsligt var hyperjämnt mellan åtta lag.

Visst påverkades avslutningen av serien av att guldstriden var avgjord på ett ganska tidigt stadium. Men innan jag kommer till saken – mina tips – tänkte jag påminna om hur den damallsvenska tabellen såg ut efter EM-uppehållet i fjol.

Här är den damallsvenska hösttabellen 2017:

Piteå                 21–11 21
Linköping         18–14  21
Eskilstuna         21–14 18
Göteborg          15–10 18
Rosengård        21–14 17
Hammarby        14– 9  17
Kristianstad       19–15 17
Djurgården        17–20 15
Vittsjö                12–12 12
LB07                  8–19  10
Kvarnsveden     17–24  8
Örebro               11–30  3

Med tanke på att topplagens trupper i mycket större utsträckning liknar de som de hade i höstas än de som de hade förra våren tycker jag alltså att hösttabellen är hyperintressant.

Det är risk att det blir stora skillnader mellan vår och höst även i år, bland annat eftersom flera av seriens största profiler bara har kontrakt fram till sommaren. Fast vilka de skillnaderna blir är ju omöjligt att förutspå.

Det är även så att många lag har en riktigt stark elva, men en i övrigt ganska tunn trupp, vilket innebär att de är skadekänsliga. Det finns anledning att tro att de lag som klarar sig utan skador är de som lyckas bäst. Men även här är det ju omöjligt att förutspå vilka som lyckas bäst hälsomässigt.

Därmed är jag framme vid själva tipset. Och ja, den här gången tror jag på tronskifte:

1) FC Rosengård

I fjol inledde Rosengård knackigt, man var sex poäng efter Linköping redan efter fem omgångar. Det avståndet var konstant fortfarande efter 16 omgångar, när man oväntat sparkade tränaren Jack Majgaard Jensen.

Resten av hösten var rent ut sagt kass. Inhoppande tränaren Malin Levenstad lyckades bara leda laget till åtta poäng på de sex sista omgångarna. Och man åkte ur Champions League. Sedan dess har man dessutom tappat sin bästa målskytt, Ella Masar McLeod och Lotta Schelin är fortsatt sjukskriven.

Ändå tror jag alltså på att guldet hamnar i Malmö i höst. Jag bygger det tipset på det lilla jag sett av Rosengård under våren.

Anja Mittag

Det har känts som att de kommit betydligt längre i sitt lagbygge än huvudkonkurrenterna. Och framför allt har den gamla Anja Mittag varit tillbaka. Hon uppträdde färglöst och utan självförtroende under i princip hela fjolårssäsongen.

Den här våren har hon däremot varit den där smarta, målfarliga måldrottningen som vi tidigare vant oss vid. Att Sanne Troelsgaard dessutom verkar ha konserverat sin fina höstform gör att Rosengård känns betydligt vassare än i fjol.

I de båda cupmatcherna mot Kristianstad och Djurgården imponerade Rosengård genom att man tycktes ha en extra växel att lägga in när det behövdes.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Visst fanns det skavanker i spelet. Man sätter hård press, vilket gör att laget blir sårbart, framför allt i djupled, när det inte lyckas med sin press. Och det jag sett tycker jag inte att de hade löst hur de skulle utnyttja det intressanta, norska forwardsförvärvet Lisa-Marie Karlseng Utland. Och Troelsgaard har bara ett halvårskontrakt, vilket gör att man riskerar att tappa henne i sommar. Halvårskontrakt gäller även för Iva Landeka.

Möjligen kan ju dock nyförvärvet Johanna Rytting Kaneryd vara tillbaka i höst. Och kanske, kanske även Schelin.

Ser man till startelvan tycker jag att Rosengård är klart starkare nu än de var i höstas. Caroline Seger verkar ha lyft sig ett snäpp, och dessutom är ju Simone Boye Sörensen tillbaka i spel – hon bör ju i princip ses som ett nyförvärv. Men truppen är tunn, och skadekänslig. Bland annat lär ju klubbledningen hålla alla tummar för att Zecira Musovic inte skadar sig.

Det finns alltså många frågetecken kring Rosengård. Men magkänslan och vårens intryck är ändå att Jonas Eidevall återigen kommer att få fira SM-guld i höst.

2) Kopparbergs Göteborg FC

Det här är en chansning. Jag är medveten om att jag har övervärderat Göteborg vid ett par tillfällen, och jag kan erkänna att det var nära att jag sänkte dem några snäpp när jag såg att bloggen Hattrick också satte KGFC som tvåa. Det är ju roligare om man kan sticka ut lite…

Som jag ser det är det alltså sju lag som har kapacitet att slåss om platserna i Champions League. Åker Göteborg på skador samtidigt som prestigevärvningen Christen Press sticker i sommar, då kan det bli undre halvan igen.

Göteborg var som som bekant nedflyttningshotat ända in i näst sista omgången i fjol. Man snyggade till tabellplaceringen lite genom en stark höstspurt, och slutade som åtta.

Det är värt att fundera lite över ifrån vad fjolårsproblemen härstämmade. Det korta svaret är målvaktsproblem. Minns att Jennifer Falk drabbades av hjärnskakning redan efter fyra omgångar. Göteborg spelade sedan med unga och orutinerade målvakter under resten av våren, vilket skapade en stor osäkerhet i försvarsspelet, en osäkerhet som hängde med långt in på hösten. Ändå tog man till slut 18 poäng på de elva sista omgångarna, och var det allra mest formstarka laget på slutet.

Jennifer Falk och Loes Geurts

Nu är Falk tillbaka, och jämfört med fjolåret har man dessutom stärkt målvaktssidan med Loes Geurts, vilket gör att Göteborg sannolikt har seriens starkaste målvaktspar. Det är en trygghet.

Dessutom har man ju nu även stärkt upp resten av laget på ett bra sätt under vintern. Backlinjen har nu ytterligare spetsats med intressanta Emma Koivisto – som har imponerat stort på mig varje gång jag sett henne, mittfältet med Julia Roddar och Olivia Schough och nyligen lyfte man även forwardslinjen med ett halvårskontrakt med världsspelaren Christen Press. På minuskontot finns inga tyngre avbräck.

Göteborg ser helt enkelt väldigt spännande ut.

Under fjolåret tillkom mittbacken Taylor Leech, som fick ordning på mittförsvaret på hösten. Leech får sällan några stora rubriker, men känns som en av damallsvenskans allra bästa mittbackar. Hon kommer att ha en otroligt viktig roll i årets Göteborgslag. Det kommer förstås även löpstarka Elin Rubensson att ha.

Vad talar då emot Göteborg? Egentligen ganska mycket. Det är inte lätt att gå från nedflyttningsstrid till en topposition över en vinter. Skall man slåss i toppen krävs ju nämligen att man hittar en jämnhet och stabilitet som KGFC inte haft på flera år.

Pauline Hammarlund

Sedan finns det frågetecken för statusen på Pauline Hammarlund. Rapporter från Göteborg säger att hon ännu så länge ser rätt ringrostig ut. Men skulle nye tränaren Marcus Lantz få igång Hammarlund, och Press stannar året ut – då känns inte mitt tips helt galet.

3) Linköpings FC

LFC har blivit svenska mästarinnor två år i rad. Två säsonger där man kunnat säkra guldet på ett tidigt stadium.

Egentligen borde ju Linköping vara storfavoriter även i år. Fast på den damallsvenska upptaktsträffen fick man bara 21,4 procent av guldtipsen. Och jag tippar alltså laget först på tredje plats.

I fjol vann LFC serien på en vansinnigt imponerande vårsäsong, där man bärgade 30 av sina 51 poäng. Noterbart är att laget faktiskt var obesegrat på bortaplan. Men tog sju fler poäng borta än man gjorde hemma på Linköpings Arena. Det är rätt ovanligt.

Både poäng- och spelmässigt var laget klart sämre under hösten. Och sedan dess har man bytt tränare samt tappat ett par riktigt viktiga spelare i Kristine Minde, Claudia Neto och Jonna Andersson.

Lina Hurtig

Dessutom drabbades man nyligen av ytterligare ett tungt avbräck när Lina Hurtig drog på sig en fotskada som håller henne borta från spel under hela våren.

Även om Filippa Angeldahl är ett intressant nyförvärv känns LFC som ett sämre lag våren 2018 än det var våren 2017. Och ett klart sämre lag än våren 2016.

Nye tränaren Marcus Walfridson måste få ihop alla bitar klockrent från start om det skall kunna bli ett tredje raka guld till LFC. Walfridson är för övrigt lärjunge till Raymond Verheijen, vilket borde innebära att laget skall spela en mycket snabb fotboll som bygger på mycket löpning. Verheijens lag flyttar ofta bollen mycket snabbt i anfallsspelet, och har spelare som gärna löper i djupled.

Det är inte omöjligt med ett tredje raka guld. LFC har en bra trupp, och om Walfridson hittar ett vägvinnande spel kan jag få stå med lång näsa i höst.

Men utifrån det jag sett av LFC under våren känns det dock inte rimligt att tippa laget på guldplats. Det har helt enkelt väckts för många frågetecken. Några av dem handlar om passningskvaliteten från ytterbacksplats, om snabbheten och bredden i backlinjen samt om hur man har det med bollvinnare på mittfältet.

Hilda Carlén

När jag tittar på LFC:s backbesättning undrar jag varför man inte värvade en back till? Medan det finns många starka alternativ på mittfältet är det väldigt tunt i backlinjen. På upptaktsträffen öppnade Walfridson för att han kanske kommer att spela med tre mittbackar framöver. Blir intressant att följa.

Oavsett vilket är känslan att Hilda Carlén kommer att bli otroligt viktig i försvarsspelet. Hon måste göra en riktig kanonsäsong om det skall bli guldstrid. Samma sak med Kosovare Asllani på mittfältet.

Offensivt är Marija Banusic en nyckelspelare som behöver producera under hela året. Men kanske ändå att engelska Natasha Dowie är allra viktigast. Hon ger ju laget ett vasst djupledsalternativ, vilket var något som saknades i höstas då spelet ofta blev väldigt statiskt. Dowie är dock en av de spelare i serien som bara har halvårskontrakt. Om hon sticker i sommar behöver LFC hitta en annan lösning på djupledsspelet.

4) Kristianstads DFF

Det här är en ny chansning. Fast ändå inte så stor. Kristianstad var starkt i höstas, och har fått behålla hela fjolårslaget. Underifrån kommer massor av spännande talanger och dessutom har man värvat intressanta Josefin Rybrink.

Josefine Rybrink

På pappret känns Elisabet Gunnarsdottir:s lagbygge nu fullt flygfärdigt. Hon har ju stuckit ut hakan och pratat guld och medaljer tidigare år. Då har det dock känts lite som drömmar och förhoppningar. Nu är det mer rimligt.

Precis som många andra lag i serien är Kristianstad förstås känsligt för skador på vissa nyckelspelare. Jag kan exempelvis tänka mig att Gunnarsdottir gärna ser att Brett Maron och Rita Chikwelu spelar alla 22 matcherna.

Jag tror ändå att Kristianstad är redo för sin första medalj – ett brons. Tittar man på truppen har man en bra backlinje. Sif Atladottir och Mia Carlsson har varit bra länge. I fjol fick Therese Ivarsson ett litet genombrott, och till det har man Rybrink och Hanna Sandström.

På mitten kretsar det mesta kring Chikwelu, som är en av damallsvenskans allra bästa spelare. Men även landslagsaktuella Amanda Edgren har en viktig roll. Och på kanten blir det spännande att se om unga Evelina Duljan fortsätter att utvecklas.

Framåt sätts hoppet delvis till Ogonna Chukwudi. Men även belgiska frisparksexperten Tine Schryvers bör kunna bidraga med poäng.

Just fasta situationer är en styrka. Man har många nickstarka spelare, och utöver frisparksexpert kan man oroa motståndarna med långa inkast från Atladottir.

Det som måste förbättras om mitt medaljtips skall slå in är bortaspelet. I fjol tog Kristianstad 20 poäng på hemmaplan, vilket bara var två färre än topptrion Linköping, Rosengård och Eskilstuna. Däremot blev det bara elva KDFF-poäng på bortaplan. Där måste man höja sig i år.

Dessutom måste man få en bättre start. I fjol låg man i botten i början – det blev bara sju poäng på de åtta första omgångarna. Men 24 poäng på de 14 sista matcherna gjorde att man spurtade upp till en fin femteplats.

5) Eskilstuna United

Det här är ett lag som har genomgått en ganska stor förvandling under vintern. Förutom tränarbyte från Viktor Eriksson till Jonas Björkgren och stor omsättning på spelarsidan tycks 3–5–2 ha blivit 4–3–3.

I varje fall konstaterade Björkgren på den damallsvenska upptaktsträffen att Eskilstuna kommer att spela med fyrbackslinje i år. Samt att man kommer att slå en och annan längre passning än tidigare.

Mimmi Larsson

På ett sätt tar det emot att tippa Eskilstuna som femma. Efter sjundeplatsen 2014 har Eskilstuna varit topp tre de senaste tre åren. Möjligheten finns absolut att hamna där i år igen. Laget är ett av de sju som kan sno åt sig en Champions Leagueplats i höst.

Det som talar för ny medalj är att man har två vassa forwards i Loreta Kullashi och Mimmi Larsson samt att trion Petra Johansson, Ngozie Okobi och Lisa Dahlkvist bör ha förutsättningar att bli ett av seriens starkaste mittfält.

Man är även av tradition starka på fasta situationen, så räkna med att Vaila Barsley och de andra nickstarka Eskilstunaspelarna kommer att göra mål på några hörnor, inläggsfrisparkar och inkast. Nya mittbacken Brianne Reed kastar väldigt långt.

På minuskontot finns framför allt alla förändringar. Och det är de som gör att min magkänsla säger att Eskilstuna kan få lite av ett mellanår.

Laget känns också väldigt känsligt för skador. Tittar man på startelvan är den fortsatt väldigt stark. Men utanför en startelva ser det tunt ut, vilket gör att tränare Björkgren gör bäst i att hålla sin elva ordinarie friska.

Över tid är Eskilstuna ett lag jag har sett för lite. Nu under våren har det bara blivit en halv match, cupmötet med Linköping. Där måste jag dock säga att jag tyckte att man såg rätt bra ut. Man hade problem med Natasha Dowie i djupled, men totalt sett tyckte jag att Eskilstuna både skapade mer och dessutom såg ut att ha ett tryggare grundspel.

Kanske att värvningen av amerikanska Molly Menchel handlade om att öka snabbheten i defensiven. Genrepet mot Göteborg förra helgen slutade 2–2, en match där båda lagen saknade några ungdomslandslagsspelare – Kullashi var exempelvis inte med.

I den matchen fick vi se ett exempel på att Dahlkvists fina långpassningar kan bli ett vapen för Eskilstuna som ju har stor snabbhet framåt, framför allt i Felicia Karlsson men även i Mimmi Larsson.

Att Dahlkvist redan är spelklar talar för Eskilstuna. Hon verkar rejält revanschsugen efter drygt 1,5 tunga säsonger sedan OS-succén i Rio.

6) Piteå IF

Som har gått att se en bit upp i inlägget vann alltså Piteå den damallsvenska hösttabellen i fjol. Och inledningsvis såg man ut att kunna bli det stora segrarlaget under silly season.

Någonstans i slutet av förra året hade jag Piteå högt i min ranking. De byggde en trupp som kändes väldigt spännande, och som jag såg som en tänkbar utmanare om guldet. Då kände jag att Piteå hade förutsättningar att ställa ett starkare lag på benen än 2017. Samt att man hade en fördel mot toppkonkurrenterna eftersom man inte behöver samma inkörningsperiod – stommen laget var ju i princip intakt.

Josefin Johansson och Fanny Andersson

Men sedan försvann Stellan Carlsson och Josefin Johansson. Och så kom skadorna på Faith Ikidi, Elin Bragnum och Madelen Janogy – vilket har gjort att Piteå har dalat i mitt tips. Framtiden får utvisa om man dalat för långt. I nuläget känns Piteå väldigt svårbedömt.

När det är dags för avspark i allsvenskan verkar ju tränare Carlsson trots allt vara tillbaka i så stor utsträckning att han skall leda laget i matcherna. Och både Ikidi och Janogy är tillbaka i spel.

Piteå har tagit medalj de tre senaste säsongerna, och är med bland de sju lag som har potential att slåss i den absoluta toppen.

Det väl inarbetade grundspelet är en styrka. Mittbacken Faith Ikidi är fortsatt en av seriens allra bästa spelare, och hörnor och inläggsfrisparkar från June Pedersen blir ofta till farliga målchanser. Sedan blir det spännande att se om Madelen Janogy är redo att ta ytterligare ett steg i sin utveckling. Hon gjorde sju mål i fjol, men behöver nog upp på tvåsiffrigt i år om Piteå skall kunna utmana allra högst upp i tabellen.

Madelen Janogy

Noterbart från fjolåret var att ”hemmastarka” Piteå nästan tog lika många poäng (17) på bortaplan som man gjorde hemma på LF Arena (19).

Från fjolåret har man till slut tappat två nyckelspelare i Hilda Carlén och mammalediga Josefin Johansson. Det blir intressant att se var Cajsa Andersson kan uträtta i ny miljö. I fjol var hon den målvakt som höll flest nollor av alla (nio). Bakom Andersson har Piteå lovande Moa Öhman, vilket bör innebära att laget inte skall behöva lida så mycket av förlusten av Carlén.

Frågan är vad Johanssons uppehåll innebär. Hon har ju haft en nyckelroll i lagets väl utvecklade andrabollserövring. Nu har hon ersatts av amerikanska Jocelyn Blankenship, en spelare som är helt ny för mig. Om Blankenship visar sig vara en fullträff, då kan mitt tips av Piteå vara helt galet.

7) Djurgårdens IF

Det är lika bra att säga det direkt: Jag har undervärderat Djurgården två år i rad. 2016 tippade jag dem sist när de kom sexa och i fjol hade jag dem som tia, när de återigen kom sexa.

Den enkla utvägen hade alltså varit att tippa laget som sexa i år. Men det är ju alltså trångt och jämnt i toppen i år, och i nuläget håller jag Stockholmslaget lägst av de sju lag som har potential att slåss om medaljerna.

Johanna Rytting Kaneryd

Jämför man Djurgårdens trupp i fjol med årets skulle jag säga att laget är ganska jämbördigt. Man har tunga tapp i Katrin Schmidt och Johanna Rytting Kaneryd, två spelare som bar laget i fjol. Dessutom hann man inte få tillbaka Emilia Brodin (före detta Appelqvist) från hennes korsbandsskada förrän hon tog mammaledigt.

Men man har gjort en stark silly season och värvat namnkunnigt i Malin Diaz, Irma Helin, Fanny Andersson och Ingrid Ryland. Dessutom kommer kanadensiska Jenna Hellstrom in med fart i forwardslinjen. Ett nyförvärv som jag inte kan bedöma, men som får massor av rosor från de som sett henne under våren är isländska mittbacken Ingibjörg Sigurdardottir. Om hon är så bra som det sägs kan jag ha undervärderat Djurgården en tredje gång.

Gudbjörg Gunnarsdottir

För Djurgården har kanske seriens allra bästa målvakt i Gudbjörg Gunnarsdottir. Backlinjen känns stabil och mittfältet väldigt intressant. Och framåt har Mia Jalkerud visat att hon är en pålitlig målskytt.

Djurgården är alltså det sista laget av de som jag tror kommer att slåss om platserna i toppen. Jag skulle bli förvånad om vi får se något av de sju lagen i bottenstriden. De fem lag som återstår är också de som jag tror riskerar att dras ner i kampen kring nedflyttningsstrecket.

8) Vittsjö GIK

I fjol levde Vittsjö ganska farligt. Man slutade precis ovanför nedflyttningsstrecket, efter att ha tagit fler poäng (tolv) på bortaplan än hemma på Vittsjö IP (elva). Avståndet ner till Kvarnsveden under strecket var fyra poäng.

Sedan i fjol har man sin startelva mer eller mindre intakt. Man har tappat Ngozi Okobi och ersatt henne med Michelle de Jongh. Den senare är en spelare jag hoppats mycket på, men som inte riktigt tagit det sista steget ännu. Kanske kan det här vara de Jonghs säsong? Vittsjö har även tappat mittbacken Ifeoma Dieke till IFK Kalmar. Henne har man ersatt med Lorina White, som är ett oskrivet kort för mig.

Även Vittsjö är ett lag med en stark startelva, men med tunn trupp. Skadefria skulle man kunna hamna ytterligare något pinnhål högre än den åttondeplats jag förutspår. Men med skador på fel spelare kan det sluta riktigt illa.

Linda Sällström

Med fel spelare tänker jag i första hand på Linda Sällström, som stannade trots lockrop från andra håll. Den finländska landslagsforwarden gjorde 15 mål i fjol, vilket var över 60 procent av Vittsjös totala målskörd. På upptaktsträffen i måndags tippades hon ha ungefär lika stor betydelse för lagets målskörd även i år. Något som hon inte tycktes uppskatta fullt ut. Lite lätt uppgivet sa hon:

”Jag lyckades inte riktigt snacka ner förväntningarna.”

Andra nyckelspelare i Vittsjö är landslagsaktuella mittbacken Sandra Adolfsson och målvakten Shannon Lynn. Lynn hade näst högst räddningsprocent av alla målvakter i fjolårets serie.

Shannon Lynn

9) Hammarby IF

I fjol låg Hammarby under nedflyttningsstrecket efter 14 omgångar. Sedan gjorde laget en kanonavslutning på serien, och till slut tog man lika många poäng på hösten som FC Rosengård.

Det borde alltså ha varit uppåt i fjolårets nykomling i vinter. Fast tyvärr har det varit en del negativa rubriker under silly season. Först kom det fram att man hade stora problem med ekonomin, vilket fick supportrar att samla in 420 000 kronor. Sedan var det oro i lagledningen, oro som slutade med att succétränaren Olof Unogård tvingades lämna.

Han har ersatts av Ann-Helen Grahm har kommit in och fått ta hand om en tunn, men rätt intressant trupp. Nyckelspelare är förstås målvakten Emma Holmgren, som efter en lite fumlig start, i fjol växte ut till en av damallsvenskans allra bästa målvakter. Att hon höll nio nollor och till slut hade högst räddningsprocent av alla är bevis för det.

Alexandra Lindberg

Framför Holmgren gillade jag hur lugnt och tryggt mittbacksparet Alexandra Lindberg och Sejde Abrahamsson agerade. De båda är helt klart väldigt underskattade. På mittfältet har man gjort ett kap i Australiens Elise Kellond-Knight, som dock bara är kontrakterad för ett halvår. Och eftersom The Matildas har en vecka kvar i de Asiatiska mästerskapen riskerar det bli ganska få matcher i grönt för den vänsterfotade bollvinnaren.

Framåt har man tappat speluppläggaren Filippa Angeldahl till Linköping, vilket förstås är tungt. Men det finns ändå flera intressanta offensiva spelare i truppen. Julia Zigiotti Olme och Emma Jansson (ny från Örebro) gjorde åtta respektive fem mål i fjolårets serie. Tillsammans med lovande tonåringarna Alma Nygren och Astrid Larsson borde Zigiotti Olme och Jansson kunna fixa till lite mål även i år.

En efterlängtad nyhet för Hammarby är att man efter många år ”i exil” äntligen är tillbaka på Hammarby IP igen. Nu var det dock inget fel på lagets hemmafacit i fjol, 17 hemmapoäng var tvärtom väldigt bra. Sportsligt är det snarare på bortaplan man behöver lyfta sig lite – där tog man bara tio poäng ifjol, vilket var sämst av alla de lag som hängde kvar.

Hammarby är ett av de lag som i första hand bör hamna någonstans mellan åttonde och elfte plats. Jag placerar dem alltså som nia, väl medveten om att jag ifjol underskattade de båda Stockholmslagen ganska rejält. Så kanske att Bajen till slut hamnar på en betydligt högre placering…

10) Växjö DFF

Här är ytterligare ett väldigt svårtippat lag. Själva siktar klubbledningen på topp sex. I höstas var känslan att man kanske skulle kunna klara det. Laget kändes piggt och spännande. Man satte nytt poängrekord i elitettan och nådde fina målskillnaden 83–17.

Att seriesegrarna i elitettan utan undantag har hängt kvar sitt första år i allsvenskan förstärkte bilden av att Växjö skulle kunna bli en riktigt stark nykomling. Under vintern måste jag dock säga att jag blivit mer och mer osäker på Växjö.

Katie Fraine

När det gäller värvningar var det viktigt att hitta en ny målvakt och en stabil mittback, vilket man gjort i Katie Fraine och Jennie Nordin. I övrigt litar man i stort på den trupp som spelade upp laget.

I träningsmatcherna har det gått lite upp och ner. I genrepet vann man med 5–0 mot Kungsbacka. Att man vinner mot elitettanlag är ju dock inte oväntat, det visade man ju med eftertryck i fjol. Mot motstånd av damallsvensk klass har man noterat 1–1 mot Vittsjö, 3–0 mot Kalmar, 0–2 mot LB07, 1–2 mot norska LSK och 0–0 mot Kristianstad.

Jag har hela tiden känt att Växjö borde kunna hänga kvar. Och resultaten från försäsongen indikerar att laget har nivån som krävs för att hävda sig mot allsvenskt motstånd. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar sig i morgondagens premiär i Linköping.

Anna Anvegård

Mitt tips på Växjö känns ändå väldigt osäkert. Om affischnamnet Anna Anvegård fortsätter att leverera kan laget absolut hamna några platser högre upp i tabellen. Anvegård är ju för övrigt en otroligt intressant spelare.

Jag läste att hon har gjort 146 seriemål på de senaste fem säsongerna. I fjol blev det 33 i elitettan. Nu skall hon för första gången på allvar testa sig mot damallsvenska backar. Vi skall väl kanske inte räkna med att hon gör 33 mål – men tvåsiffrigt tror jag absolut att hon kan uppnå. Hennes teknik och spelsinne bör funka bra även i hösta serien.

11) LB 07

Det var inte lätt att hitta det andra nedflyttningslaget, bredvid IFK Kalmar. Men även om jag helst hade velat placera LB07 lite högre säger magkänslan att Malmölaget kan få det svårt i år.

Efter att ha överraskat alla under våren i fjol gjorde laget en svag höst, där det bara blev tio poäng. Defensivt läckte det en del, man höll bara nollan två gånger (minst av alla) och hamnade till slut på 43 insläppta mål.

Offensivt gjorde man inte så många mål, men man gjorde dem när det som mest behövdes. Faktum var att det var bara två gånger i fjol som LB07 blev poänglöst när man gjorde mål framåt.

Jag såg LB borta mot Göteborg i cupen i våras. Då tyckte jag att de spelade bra fram till straffområdet, men att spetsen saknades. Då var dock isländska nyförvärvet Rakel Hönnudottir helt färsk i laget, och man saknade även snabba Hanna Terry. Kanske att de båda kan ge laget lite udd. Och i så fall riskerar jag att få fel i mitt tips.

För det här är ett tips jag inte är ett dugg säker på. Egentligen känner jag att det bara finns en riktigt given nedflyttningskandidat. Alla de andra elva lagen har kapacitet att hamna en bit upp i tabellen.

Anna Welin

När det gäller LB07 har jag en favoritspelare där i mittfältaren Anna Welin. Hon och Mia Persson blev lagets bästa målskyttar i fjol med fem vardera. Welin är dock väldigt mycket mer än bara en målskytt. Hon är även en pådrivare, bollvinnare och en duktig passningsspelare. Visst kanske hon är lite långsam, men jag tycker ändå att hon borde vara med i landslagsdiskussionen.

Om Anna Welin gör en kanonsäsong lär jag inte få rätt i mitt tips. Men så här inför avspark får LB07 slå ur underläge.

12) IFK Kalmar

IFK Kalmar var sist in i årets serie, och det känns nästan omöjligt att inte tippa laget sist. I varje fall utifrån en bedömning av lagets spelartrupp.

Man var ett väldigt målglatt gäng i fjol är man gick upp i allsvenskan. Det blev 68 mål framåt och hela 41 bakåt. Det innebär ett snitt på 2,6 framåt och 1,6 bakåt.

Framför allt är det siffran över insläppta mål som oroar. Tittar man på fjolårets nykomlingar så hade LB07 släppt in 31 mål (1,2 i snitt) i elitettan året innan och Hammarby 22 (0,85). I fjol släppte de lagen 43 (1,95) respektive 26 (1,2).

Det är ju förstås naturligt att man släpper in fler mål i snitt i damallsvenskan än i elitettan. Kommer man upp med ett snitt på 1,6 insläppta talar mycket för att den siffran kan öka till kring 2,5 i allsvenskan.

Och de båda lag som släppte in fler än två mål i snitt per match i fjolårets damallsvenska var Kvarnsveden och Kif Örebro – alltså de lag som nu spelar i elitettan.

Ifeoma Dieke

Det är ju tydligt att ledningen i IFK Kalmar är medveten om att man har släppt in för många mål. I vinter har man värvat två duktiga målvakter i Tove Enblom och Lina Lundqvist. Man har även fått in rutinerade Ifeoma Dieke i backlinjen bredvid Elin Bergqvist och Elsa Karlsson. Av vad jag förstått tänker man spela 3–4–3, något som säkert snarare kommer att se ut som 5–4–1 i många matcher.

Sett till försäsongen har det inte värvningarna i de bakre leden hjälpt. Kalmar föll i genrepet mot Kristianstad med 4–1. Tidigare under vintern/våren har man förlorat med 8–1 mot Rosengård, 2–0 mot LB07 och 3–0 mot Växjö. Och så glädjeämnet, 1–1 mot Vittsjö den 1 april. Totalt 3–18 på fem matcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen alltså.

Det är siffror som innebär att IFK Kalmar slår rejält ur underläge. Siffror som tyvärr för nykomlingen indikerar att laget riskerar att bli en slagpåse i högsta serien. Jag hoppas att man kan lyfta sig, för det är alltid roligare om det blir en jämn serie, där alla lag kan sno poäng av alla.

Om Kalmar skall kunna skrälla sig kvar måste man snabbt täta till defensiven. Den rutinerade australiska mittfältaren Aivi Luik måste vara en fullträff. Och så måste förstås skyttedrottningen Amanda Fredriksson leverera. Hon testade damallsvenskan med Jitex för några år sedan. Då blev det ingen succé. Nu är hon några år äldre och borde kunna göra bättre ifrån sig.

Anja Mittag

Apropå skyttedrottningar har jag nu kommit fram till skytteligan. Den är ju vansinnigt svårtippad i år eftersom heta trion Press, Dowie och Troelsgaard bara har kontrakt för halva säsongen. Här är ändå ett försök att hitta årets tio mest målfarliga spelare i damallsvenskan:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Andra spelare som är kandidater att slå sig in på listan är Olivia Schough, Pauline Hammarlund, Madelen Janogy, Julia Zigiotti Olme, Lisa-Marie Karlseng Utland, Amanda Fredriksson, Amanda Edgren och Rakel Hönnudottir.

Det var mitt tips av damallsvenskan 2018. Apropå damallsvenskan har DN listat seriens tio bästa spelare på 2000-talet. Spelare som har presterat på hög nivå över tid, och som har varit viktiga för sitt lags framgångar, har prioriterats. Den listan ser ut så här:

1) Marta Vieira da Silva
2) Malin Moström
3) Victoria Sandell
4) Hanna Ljungberg
5) Hanna Marklund
6) Karolina Westberg
7) Therese Sjögran
8) Caroline Seger
9) Anja Mittag
10) Ramona Bachmann

Personligen tycker jag att det är en bra lista. Marta är ohotad etta och trion Moström, Sandell och Ljungberg är de tre bästa svenska spelarna. Personligen skulle jag nog ha plockat bort Sjögran och istället satt in Pernille Harder, men visst kan man argumentera för att Sjögran varit viktig för Malmö/Rosengård.

Så en kort koll på vår näst högsta serie. Även elitettan har ju premiär i dag. Tyvärr är jag långt ifrån lika insatt på elitettan som på damallsvenskan, och min tid räcker inte till att sätta mig in i serien.

För bevakningen av elitettan var det väldigt tråkigt att bloggen Spelare 12 lades ner. Men om jag ändå skall försöka mig på ett litet tips av toppen och botten av vår näst högsta serie så tror jag att det kan vara dags för AIK att ta steget upp igen. Laget har verkat starkt på försäsongen.

Bredvid Solnaklubben ser jag ytterligare fyra kandidater till en allsvensk plats. Båda nykomlingarna ovanifrån, Örebro och Kvarnsveden, vill säkerligen vara med i kampen. Framför allt har Kvarnsveden fått behålla stora delar av sitt lag från i fjol. Visst är tappet av Tabitha Chawinga blytungt, men duon Temwa Chawinga och Lova Lundin bör vara ett väldigt bra anfallspar i vår näst högsta serie.

I övrigt känns fjolårets fyra och femma, Assi och Kungsbacka, intressanta även i år. Båda lagen bör ha potential att vara med i toppen. Men om jag hade varit sådan att jag satsade pengar skulle jag satsat på AIK och Kvarnsveden som etta och tvåa i serien.

I botten är det lätt att placera de tre nykomlingarna; Asarum, Lidköping och Ljusdal. Även Böljan känns som ett lag som riskerar att få slåss i botten. Av de fyra har Ljusdal gjort några bra värvningar, som får mig att tro att de kanske har bäst chans att överraska.

Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017

Damallsvenskan är i gång. Jag lyckades alltså inte få klart min stora genomgång av alla lagen till avspark i söndags. Men den som väntar…

I och med att jag blev lite sen har jag fått en omgång på mig att kolla in lagen, vilket ju är lite fusk, men ett fusk som har förbättrat och fördjupat kommentarerna.

Inför avspark blir det ju rätt mycket gissningar. De här kommentarerna innehåller fortfarande en hel del gissningar, men vissa saker klarnade när man fick se lagen i riktiga tävlingsmatcher.

Förra fredagsförmiddagen satt jag och kikade på den damallsvenska upptaktsträffen. Den var rätt bra i år. Dock retade jag mig på att resultaten från mentometeromröstningarna låg kvar i bild alldeles för kort tid. Jag hann således inte skriva ner alla resultat.

Klart är att man lät de närvarande rösta två gånger på vilket lag de tror tar hem SM-guldet. FC Rosengård vann båda omröstningarna klart. Från den första noterade jag:

  1. FCR 73,7%
  2. LFC 17,5%
  3. EskU 3,5%
  4. GFC och DJU 1,8%

Från den andra såg jag:

  1. FCR 66,7%
  2. LFC 12,1%
  3. EskU och LB07 6,1%
  4. DJU 3,0%

Det var tydligt att alla inte tog den andra omröstningen på allvar, för hur stor är sannolikheten att drygt sex procent av de närvarande verkligen trodde på att LB07 skall vinna årets serie?

Klart är att många förväntar sig att damallsvenskan skall bli en jämn historia i år. Det skulle i så fall vara en stor omställning mot fjolåret, då serien var extremt ojämn. Så ojämn att bara fyra lag slutade på plusmålskillnad. Anmärkningsvärt nog tog Piteå medalj med minusmålskillnad – det kan det inte vara många som har lyckats med tidigare.

Fjolårets serie var uppdelad i fyra delar. Det var två lag som var helt överlägsna i toppen och tre lag som ganska tidigt hängdes av i botten. Däremellan blev det två grupper, en om tre lag som gjorde upp om de två sista medaljerna och en grupp om fyra lag som slogs om den sista platsen på tabellens övre halva.

Hur tror då jag att det kommer att se ut i år?

Först finns det ju bara en sak man kan vara säker på när man tippar en serie – och det är att man inte kommer att få rätt. Det är därför jag lade in parentesen i rubriken. Trots att man alltså vet att man kommer att få fel är det kul att göra ett försök.

Och det kommer nog att bli jämnare än i fjol eftersom toppen känns svagare och botten starkare. De båda topplagen ser ju nämligen inte lika starka ut på pappret, samtidigt som inget lag känns chanslöst på nytt kontrakt. Det finns ingen given slagpåse.

Att Linköping och Rosengård kommer topp två känns rätt givet. Lika givet känns att Eskilstuna, Göteborg och Piteå kommer att vara med i kampen om medaljerna. Där skulle även Örebro och ytterligare något lag kunna blanda sig i.

Jag tror att Hammarby är för tunt framåt, och kommer att vara ett bottenlag. Men övriga fyra lag är svårtippade. De kan hamna på övre halvan om de får till det, men de kan också åka ur.

Jag har alltså fegat i botten och tippat ur de båda nykomlingarna. Man gör lätt det, eftersom det är de lag man har sämst koll på. Men faktum är att fem av de sex senaste nykomlingarna har klarat sig kvar, så oddsen är ändå rätt goda för LB07 och Hammarby.

2014 höll ju både AIK och Eskilstuna sig kvar, 2015 var det Mallbacken som fixade kontraktet, medan Hammarby åkte ur. Och i fjol slutade både Kvarnsveden och Djurgården på rätt sida strecket – ingen av dem var ens indragen i nedflyttningsstriden på slutet.

Kollar vi kvaliteten på damallsvenskan är nog tyvärr serien sämre än på länge. Det kan vi se vi på de svenska resultaten i Champions League. Man kan även se det på att klubbarnas budgetar minskar till följd av uteblivet tv-avtal. En annan sak som sänker kvaliteten på serien är att det är färre utländska spelare i år, samtidigt som många svenska landslagsspelare är utlandsproffs.

Det om serien i allmänhet. Nu till genomgången lag för lag. Hur jag tippar tabellen har jag redan avslöjat i ett tidigare inlägg. Här är motiveringarna:

När det gäller spelarövergångar finns alla här.

Kristine Minde

1) Linköpings FC
I fjol: Etta

Bara för några veckor sedan såg jag LFC som självklar tvåa – då hade jag aldrig kunnat tro att jag till slut skulle tippa att mästarinnorna försvarar guldet.

Men jag tvärvände när LFC visade stabilitet på försäsongen samtidigt som Rosengård först hackade sportsligt, och sedan sålde Marta. Där öppnades stora möjligheter för Linköping.

LFC visade i fjol både en fantastisk jämnhet och en grym vinnarinstinkt. Att ta 62 poäng av 66 möjliga är närmast bragdartat. Laget klarade sig dessutom otroligt bra på skadefronten, de flesta i den ordinarie startelvan spelade över 20 matcher.

Defensivt har man kvar tryggheten i och med att alla ordinarie backar finns kvar även i år. Det är en av de faktorer som gör att jag vågar tippa nytt guld till Östergötland. Det trots att offensiven har förändrats rätt rejält.

Under vintern har ju LFC tappat otroligt viktiga Pernille Harder. Man har även tappat Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Mariann Gajhede Knudsen, Renee Slegers – och nyförvärvet Johanna Rasmussen. Det är tunga tapp, speciellt var Harder och Rolfö lagets offensiva hjärnor.

Men medan Rosengård rört om i sin offensiv sista veckan innan seriestart har LFC fått mer tid på sig att spela ihop sina anfallslinjer. Där har man fått in Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin – tre smarta fotbollsspelare. Sedan tidigare fanns även norska Kristine Minde, som är en klasspelare vilken position hon än placeras på. Dessutom har jag rätt stort hopp till att Tove Almqvist skall få sitt genombrott i år. Nyköpingsprodukten är en skön typ, en poängspelare.

Jag tror inte att LFC gör lika många mål som ifjol (då gjorde man 73). Jag tror inte heller att man tar lika många poäng. Men jag tror alltså ändå att man kan ta hem guldet.

Ebba Wieder

2) FC Rosengård
I fjol: Tvåa

För några veckor sedan var alltså Rosengård min självklara guldfavorit. Sedan gjorde man några dåliga matcher och åkte ur Champions League. Och så stack Marta. Det fick varningslampan att börja blinka i mitt huvud.

Blinkandet lindras något av att Anja Mittag tillkommit istället, vilket innebär målgaranti. Men känslan inför avspark var ändå att Rosengård ändå inte är självklara vinnare, och att det faktum att man måste bygga om laget skulle kunna kosta Malmöklubben guldet.

Nu har premiären spelats, och där slocknade den offensiva varningslampan tidigt. För Rosengård spelade en fantastisk fin anfallsfotboll och radade upp målchanserna mot Kvarnsveden.

Det frågetecken som finns kvar gäller defensiven, och framför allt bristen på en riktigt bra bollvinnare på centralt mittfält. Rosengård har ju nämligen inte ersatt Sara Björk Gunnarsdottir med någon liknande spelartyp. Så länge hon var kvar i laget i fjol gick man fram som en ångvält och hade nio segrar och ett kryss på tio matcher. Under den perioden släppte man dessutom bara in fyra mål.

Efter att isländskan lämnade för Wolfsburg tappade Rosengård i kvalitet. På de sista tolv omgångarna blev det sju segrar, tre kryss och två förluster. Det innebar ett poängsnitt på 2,8 med Björk Gunnarsdottir och ett snitt på 2,0 poäng per match utan isländskan.

Jag skall inte säga att Rosengård har jättestora problem i defensiven – man släppte ändå in minst mål av alla i fjolårets serie. Men känslan den här våren är att försvarsspelet inte har varit lika tätt och stabilt som för ett år sedan. Och alltså att det är på mittfältet problemen finns.

Det innermittfält Rosengård mönstrade i den damallsvenska premiären är väldigt bollskickligt, men sämre när motståndaren har bollen. Iva Landeka är väldigt passningsskicklig, men ingen försvarsspelare. Kollegan Ebba Wieder är smart, står ofta på rätt ställe. Men hennes brist ligger i aggressiviteten, hon är ännu så länge lite för snäll.

Sammanfattningsvis är Rosengård det lag i serien som har den både bredaste och vassaste uppsättningen av anfallsspelare. Med Mittag, Lotta Schelin, Sanne Troelsgaard, Lieke Martens och Ella Masar Mcleod är fem spelare med kapacitet att alla vara med på topp tio i skytteligan. Fortsätter Rosengård att göra sju mål per match kommer mitt tips att bli felaktigt – då hamnar guldet i Malmö.

Men får man lite måltorka och det fortsätter att trilla in två mål bakåt i matcherna, då riskerar Malmöklubben att gå miste om Kronprinsessan Victorias pokal i år också.

Petra Johansson (Larsson)

3) Eskilstuna United
I fjol: Trea

Det är lite tråkigt, men även när det gäller tredjeplatsen fortsätter jag att placera lagen precis som de slutade förra året.

Efter premiäromgången vacklar jag dock i det här tipset. Det Eskilstuna visade upp i går var inte högklassigt. Laget kändes besvärande uddlöst i premiären.

Men vi tar väl det roliga först, Eskilstuna är förstås jättefavorit till att återigen vinna publikligan. När det gäller publiken har klubben gjort ett jättebra jobb, och drygt 2000 i premiären är förstås mer än godkänt. Slår man fjolårets 1 897?

För att kunna göra det gäller det att nivån på den underhållning som lagets trogna supportrar erbjuds blir hög, och att laget gör bra resultat.

Efter att ha sett delar av premiären undrar jag om inte tappet av Louise Quinn är tyngre än jag hade tänkt mig. Irländskan var inte bara en kugge i backlinjen, hon var även ett jättehot i samband med alla fasta situationer. Med sina fem mål var hon lagets tredje bästa målskytt i fjol bakom Mimmi Larsson (12) och Marija Banusic (6).

På pluskontot finns förstås att Petra Johansson är tillbaka. I fjol lyckades laget inte riktigt fylla luckorna efter henne och Gaelle Enganamouit. I år fyller Johansson upp luckan efter sig själv.

Men det är i offensiven frågetecknen finns. Nya skotskan Fiona Brown ser pigg ut, men gör hon tvåsiffrigt antal mål? Sannolikt kommer Mimmi Larsson att vara lagets klart viktigaste spelare i år. Hon måste göra minst lika många mål som ifjol, minst. Sedan måste självklart Olivia Schough visa varför just nu är ordinarie i Pia Sundhage:s elva. Schough gjorde bara tre mål under fjolårssäsongen – en svag siffra för en landslagsforward. Hon måste bli bättre på att hamna i avslutningslägen.

En annan nyckelspelare i år blir målvakten Emelie Lundberg. I fjol tyckte jag att hon saknade den stabilitet jag upplevde att hon hade året innan. Skall Eskilstuna sluta topp tre måste nog Lundberg tillbaka till 2015 års form.

Jennifer Falk och Loes Geurts

4) Kopparbergs Göteborg FC
I fjol: Femma

På den damallsvenska upptaktsträffen jämförde tränare Stefan Rehn sitt lag med att gå på Liseberg. Det är mycket upp och ner…

Den liknelsen köper jag rakt av. Så var det i fjol, och så har det varit på försäsongen i år. Målkalas framåt har varvats med målkalas bakåt.

Kollar man fjolårets KGFC var det ett lag som trots allt hade en ganska stabil defensiv. Målvakten Jennifer Falk höll nollan i sju av 15 matcher, och vann målvaktsligan med en räddningsprocent på 86. Fjolårets andra målvakt, holländska Loes Geurts blev trea i målvaktsligan (80 procent) och hade en nolla.

En målvakts räddningsprocent behöver inte säga så mycket om målvaktens kvalitet, det är skillnad på lag som bara släpper till långskott och lag som släpper till frilägen. Men att båda målvakterna ligger med så bra kan innebära att laget som helhet tvingar motståndarna till svåra avslut. Och det faktum att Göteborg inledde årets serie med en nolla är förstås lovande.

När jag gjorde det här tipset kändes det som en chansning att sätta Göteborg på medaljplats. Jag kände att laget lika gärna kan komma sexa–sjua. Men efter premiären  är känslan att jag kanske tvärtom har underskattat laget en aning, att de faktiskt kan ta tredjeplatsen i år.

I fjol var det till slut fem poäng upp till Eskilstuna. Och känslan är att Göteborg faktiskt är bättre i år än i fjol. Det trots att man fortsatt att föryngra.

Jag har tidigare kritiserat Kopparbergs Göteborg FC för bristfällig kontinuitet och för att man övergivit det attraktiva spelsätt som man hade för några år sedan och börjat spela mer rakt.

Nu har man föryngrat klart och det raka spelet börjar sätta sig. Med måltjuvar som Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist kan Göteborg äntligen ha något spännande på gång igen efter några tråkiga år.

Det jobbiga nu är frågan hur klubben skall kunna vinna tillbaka publik- och medieintresset i Göteborg? Fjolårets publiksnitt låg på närmast pinsamma 378, och årets premiär mot Kif Örebro sågs bara av 366 personer. Här är Göteborg mycket att jobba med.

En del här handlar ju om att profilera sina stjärnor. Lagkapten Elin Rubensson är en väldigt bra spelare, men tyvärr hon gör sig inget vidare i mediesammanhang, hon är nämligen rätt grå i intervjuer. Här har klubbledningen en jätteutmaning att matcha fram sina mest färgstarka personligheter. Det behövs både en Johanna Almgren och en Lisa Ek för att KGFC skall få rubriker igen.

När det gäller nyckelspelare är några nämnda i Falk, Rubensson samt forwardsparet Hammarlund och Blomqvist. Viktigast av alla kanske nya amerikanskan Sarah Teegarden blir. KGFC har kämpat med att hitta defensiv balans på mittfältet ända sedan Maren Mjelde lämnade. Teegarden känns intressant, hon kan vara den som styr upp Göteborgs mittfält.

Ellen Löfqvist

5) Piteå IF
I fjol: Fyra

Stellan Carlsson:s Piteå fortsätter att tappa landslagsspelare varje vinter. Ändå kan det mycket väl bli tredje raka medaljen i höst.

I fjol tog bärgade man sin bronsmedalj, trots att laget slutade på minusmålskillnad. I år tror jag på ett stabilare PIF. De visade redan i höstas att de började hitta rätt genom att vara väldigt svårslaget under hela slutdelen av fjolårets serie.

I vinter har man tappat Irma Helin, vilket är ett tungt tapp. Men man har fått in bland annat Julia Karlernäs och Madelen Janogy från Mallbacken, har fått tillbaka Hanna Pettersson från skada och dessutom har Piteå många unga spelare som bör vara redo att kliva in i allt mer betydelsefulla roller.

Duon Ronja Aronsson och Ellen Löfqvist tror jag exempelvis väldigt mycket på. Jag hoppas att Peter Gerhardsson har dem under lupp det här året. Aronsson är en spelskicklig ytterback och Löfqvist är smart i det defensiva positionsspelet och hittar fram med alltfler konstruktiva passningar. Spännande.

Nyckeln till Piteås framgång är alltså stabiliteten. Den personifieras av Hilda Carlén, som är en mycket stabil allsvensk målvakt, och Faith Ikidi, som är en klippa i mittförsvaret. Mittfältet är också stabilt med spelare som Löfqvist, Josefin Johansson och Karlernäs.

Problemet i fjol var den offensiva spetsen. Man gjorde bara 29 mål – minst av lagen på den övre halvan. Felicia Karlsson blev bästa målskytt med sju mål. Om Piteå får upp någon som gör det dubbla är man en given kandidat till tredjeplatsen i serien.

Jag såg inte speciellt mycket av Piteås premiär. Men av det jag såg blir fasta situationer otroligt viktiga för laget. Framför allt är June Pedersen:s hörnor ett vasst vapen. Norskan är sannolikt damallsvenskans bästa leverantör av högerhörnor och inläggsfrisparkar. Jag noterade också att man har ett annat spännande vapen i Frida Abrahamsson:s långa inkast.

Utgångstipset för Piteå är alltså femma. Men laget kan hamna var som helst mellan tredje och åttonde plats. Alltså, man räcker inte till för guldstrid, men är å andra sidan alldeles för bra för nedflyttningskamp.

Marina Pettersson Engström

6) Kif Örebro
I fjol: Åtta

Svenska Kif Örebro är ett svårtippat lag. Man hade ett struligt 2016 där laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden i ungefär halva serien. På sommaren bytte man tränare, Giorgos Papachristou lämnade och Martin Skogman kom in.

I vintern har det hänt mycket på spelarfronten. Man har tappat tio spelare, där de flesta var med och slogs om platser i startelvan. Som ersättare har man plockat in åtta nya, där mittbacken Marina Pettersson Engström och forwarden Jenny Hjohlman är de tunga namnen.

Personligen har jag även ganska stora förhoppningar på Fanny och Emelie Andersson, som hämtats i Kolbotn respektive Mallbacken. Två spännande spelare.

Överhuvud taget blir Örebro intressant att följa. Får man ihop det bör laget absolut kunna vara med och slåss om medaljerna – vilket också är lagets målsättning. Nyckelspelare blir förstås Lisa Dahlkvist ihop med Pettersson Engström och Hjolman. Det blir även spännande att se hur talangerna Michelle De Jongh och Freja Olofsson utvecklas under året.

Faith Ikidi med Amanda Edgren i ryggen

7) Kristianstads DFF
I fjol: Tia

Det här tipset är en liten chansning. För KDFF känns svårtippat, man kan bli ett bottenlag, men man kan också sluta på övre halvan. I fjol hade man jätteproblem med målskyttet. Laget skapade tillräckligt med chanser för en klart bättre tabellplacering, men kunde inte andas ut förrän efter en helt avgörande ångestmatch mot Umeå i sista omgången.

Risken är att problematiken med målgörandet även följer med in i årets säsong. Fjolårets bästa målskytt (Johanna Rasmussen, 5 mål) har lämnat och belgiska forwardsvärvningen Tine Schryvers är långtidsskadad.

Ändå tror jag att Kristianstad kommer att få ett lyft i år. När jag träffade tränare Elisabet Gunnarsdottir tidigare i vår pratade hon om en intressant nystart utan ekonomiska problem. Dessutom har laget haft bättre träningsförhållanden på försäsongen än tidigare år.

Lägg till att man i Rita Chikwelu har ett av seriens allra bästa nyförvärv. Hon kommer att stå för tyngden i laget. Hon är inte bara bra i spelet hon är även stark i luftrummet på fasta situationer. Man har dessutom fått in ytterligare stabilitet i Becky Edwards och fart i Hanna Sandström.

När jag sett KDFF har Amanda Edgren sett riktigt spännande ut. Hon gjorde inte ett enda mål i fjol, trots att hon var nära massor av gånger. Känslan är att om hon bara får spräcka nollan så kan KDFF ha ett riktigt vasst vapen i den kreativa forwarden från Öjersjö utanför Göteborg.

Defensivt är målvaktsbiten en nyckelfråga. I fjol hade man tre olika målvakter, och årets förstakeeper Brett Maron slutade sist i den damallsvenska målvaktsligan med bara 52 i räddningsprocent. Nu är ju som sagt inte räddningsprocenten något fullt tillförlitligt mått på en målvakts kapacitet, men Maron behöver ändå allt höja den procenten rätt rejält i år.

Sandra Adolfsson

8) Vittsjö GIK
I fjol: Sjua

Vittsjö är ytterligare ett mycket svårtippat lag, ett lag som kan komma femma – men också åka ur.

Ifjol var Vittsjö hela tiden mittemellan. Känslan är att man knappast blir fågel i år heller. Fjolårets stora utropstecken var Sandra Adolfsson på centralt mittfält. Har hon konserverat 2016 års form kan nog den nordskånska klubben slippa ifrån bottenstriden.

På den damallsvenska upptaktsträffen konstaterade tränare Thomas Mårtensson att Vittsjö gjort lite av en bragd genom att nu göra sin sjätte raka säsong i högsta serien – något som är ovanligt för lag från så små samhällen som Vittsjö.

Klubbledningen har gjort ett jättebra jobb och varje år byggt starka lag med begränsade resurser. I år har man fått behålla hela tolv av fjolårets 18 spelare, vilket bör innebära en skön grundtrygghet.

Jag tror inte att Vittsjö kommer att vara indraget i bottenstriden. Om Clara Markstedt och Linda Sällström hittar rätt kanske man i stället kan nosa på tabellens övre halva.

9) Kvarnsvedens IK
I fjol: Nia

Borlängelaget imponerade under sin damallsvenska premiärsäsong. Framför allt gjorde man en riktigt stark höst, där man faktiskt inte var speciellt långt ifrån sjätteplatsen.

Efter förra säsongen tyckte tränare Jonas Björkgren att de experter som kommenterar damallsvenskan borde få sparken med tanke på hur dåligt man tippade hans lag. Skall man ursäkta sig lite berodde ju en del av succén på sommarvärvningar, som var svåra att förutse när serien tippades i april.

Kanske kan sommarvärvningar lyfta laget även i år. Sett till premiären kan nämligen Kvarnsveden få det tufft. Hade man inte haft Tabitha Chawinga hade jag nog tippat Kvarnsveden på nedflyttningsplats i år.

Men Chawinga är sannolikt den spelare i damallsvenskan som har allra störst potential. Njut av henne så länge det går – för redan i sommar lär franska, tyska och engelska storklubbar stå i kö för att få hennes namnteckning på sitt kontrakt.

Chawinga blev ju trea i skytteligan i fjol på 15 mål – vilket var exakt hälften av lagets fullträffar. Om hon hade haft samma uppbackning under våren som hon hade på hösten, hade hon kunnat vinna hela skytteligan.

Tabitha Chawinga är mer än en vanlig nyckelspelare – känslan är att det är hon som avgör hur bra det går för Kvarnsveden i år. Om hon håller sig frisk och stannar kvar hela säsongen, då kommer nog klubben att hänga kvar. Annars lär man få det tufft.

En annan viktig post i Kvarnsveden är målvakten. Jag tyckte att man hade ett av damallsvenskans svagaste kort där i Adelaide Gay. I år får Lina Lundqvist förtroendet. Hon hade en tuff premiär, och det blir en utmaning för henne att skapa trygghet i Kvarnsvedens försvarsarbete.

Gudbjörg Gunnarsdottir

10) Djurgården
I fjol: Sexa

Jag missbedömde Djurgården rätt rejält i fjol, då jag tippade dem på sista plats. Kanske att jag gör en ny missbedömning i år. Försäsongen har varit långt ifrån imponerande, men så slog man till med en meriterande bortaseger i Piteå i premiären. Imponerande.

Jag har ändå under våren haft svårt att tro att årets Djurgården skall komma lika högt upp i tabellen som fjolårets. Det kändes som att man överpresterade lite grand, plus att jag tyckt att korsbandsskadan på viktiga Emilia Appelqvist på årets allra första träning borde kosta någon eller några placeringar.

Men redan efter en omgång börjar jag vackla i mitt tips. Fjolårets lagbygge var snyggt. Man skapade en defensiv grundstabilitet med duktiga målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir samt starka innermittfältet med Appelqvist och Katrin Schmidt. Dessutom visade Mia Jalkerud med sina nio mål att hon håller i damallsvenskan.

Årets nyförvärv är intressanta, och kanske ändå att Djurgården kan göra om sin prestation från fjolåret – och sluta på övre halvan. Hade jag tippat i dag skulle jag flyttat upp Stockholmslaget några pinnhål, men tippat är tippat.

Ett område där Djurgården har mycket att göra är publiken. I fjol hade man tre av seriens fyra sämsta publiksiffror, och snittet slutade på svaga 376. Det är inga roliga siffror.

Anna Welin

11) LB07
I fjol: Vann elitettan

En del av mig ville gärna lyfta LB07 några snäpp i det här tipset, men det är väldigt svårt att tippa lag man aldrig har sett. Därför placerade jag LB07 på nedflyttningsplats, trots att man gjort lovande resultat på försäsongen.

Känslan är att man ändå är ganska stabila, och således inte blir något strykgäng. Jag kikade på de första 20 minuterna av premiären mot Linköping. Där såg jag att LB07 är ett spelande gäng, faktiskt lite väl spelande i perioder.

Malmöklubben hade ett väldigt bra presspel som gjorde det svårt för Linköping att spela sig fram. LB var dessutom modigt och vågade kliva upp och sätta en ganska hög press på de svenska mästarinnorna.

Dock var LB-spelarna ofta lite väl plottriga och överkonstrutiva när man vann boll. Första kvarten mot de svenska mästarinnorna har man inte råd att slå en massa femmeterspassningar direkt efter bollerövring, då måste man spela loss bollen snabbt.

Dessutom saknades lite aggressivitet på defensiva fasta situationer. Just kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar är mycket högre i damallsvenskan än i elitettan, något LB lär erfara.

För LB07 kommer att lära sig allteftersom. Dessutom kommer man inte möta så starkt motstånd som LFC i alla matcher. Det blir intressant att följa nykomlingen, som ju gjorde hela 84 mål i elitettan i fjol.

På spelarfronten har LB07 ett spännande centralt mittfält med Nellie Lilja och Anna Welin. Welin såg jag i Vittsjö för några år sedan, och minns att jag gillade hennes spelstil. Och Lilja har man hört mycket gott om.

Anna Oskarsson

12) Hammarby IF
I fjol: Tvåa i elitettan

Hammarby kommer till spel med ett helsvenskt manskap. Jämfört med det lag som kom tvåa i elitettan i fjol har man plockat in många spelare, dock inte några riktigt etablerade.

Målvakten Emma Holmgren och skadeförföljda Elena Sadiku är väl de mest namnkunniga nyförvärven. Jag tror inte att det räcker.

Jag tror helt enkelt inte att Hammarby har tillräcklig offensiv tyngd och spets för att klara kontraktet. Den bilden förstärktes av de 35 minuter jag såg av premiärmötet med Eskilstuna. Där skapade inte Stockholmslaget någonting alls.

Mycket av försnacket kring Hammarby handlar om Anna Oskarsson. Det är en spelare jag såg en hel del i Jitex häromåret. Jag gillar hennes arbets- och kampvilja, men ser henne inte som någon poängspelare.

Av det jag sett saknar Oskarsson både den kreativitet och passningskvalitet som krävs för att fixa mål och assist i någon större utsträckning. Min gissning är att hon kommer att sluta som back eller defensiv mittfältare. Men det är bara att hoppas att jag får fel, för poängspelare med den arbetskapaciteten som Oskarsson har är eftertraktade.

I övrigt är det klart att målvakt Holmgren blir otroligt viktig. Hon har gjort en kostsam groda, det får inte bli speciellt många till. Skall Hammarby kunna klara kontraktet måste man ha en riktigt stabil målvakt.

* Det var motiveringarna till mitt damallsvenska tips för 2017. Förutom tabellen tänkte jag även tippa toppen av skytteligan. Här är facit…

1) Anja Mittag
2) Marija Banusic
3) Lotta Schelin
4) Tabitha Chawinga
5) Pauline Hammarlund
6) Kristine Minde
7) Mimmi Larsson
8) Ella Masar McLeod
9) Jenny Hjohlman
10) Rebecka Blomqvist

Närmast utanför topp tio hamnar: Mia Jalkerud, Lieke Martens, Sanne Troelsgaard, Linda Sällström, Hanna Pettersson och Rita Chikwelu.