I dag fyller modern svensk damfotboll 50 – grattis

Det har gått drygt en vecka sedan det senaste inlägget. Huvudorsaken till det är att jag har jobbat med långläsning om den svenska damfotbollens födelse.

En födelse som skedde på dagen för 50 år sedan. Då var det nämligen premiär i den första riktiga damfotbollsserien i Sverige. Eller, här skall jag korrigera mig direkt: Det hade funnits en serie med fyra lag i Umeå 1951/52, men den höll bara en säsong.

Den serie som hade avspark den 12 maj 1968 i Hyssna, Kungsäter och Örby i Västergötland och Halland var däremot ingen dagsslända – den blev starten på den damfotboll vi nu har i Sverige. Det var en inofficiell serie, men den hade uppbackning från ordföranden i Västergötlands Fotbollförbund, vilket gav extra legitimitet.

Min långläsning om hur det gick till när damfotbollen startade på riktigt i Sverige finns på den här länken. Det är plus-läsning, vilket innebär att man inte kan läsa utan abonnemang.

Förr kunde vi som skribenter låsa upp plus-låset under kortare perioder. Det kan vi inte längre. Nu är jag ju part i målet, men om man är intresserad av hur det gick till när damfotbollen slog igenom i Sverige tycker jag att det kan vara värt att lägga 19 kronor på att få tillgång till bt.se under ett dygn.

Några sekunder från den historiska premiären finns för övrigt på det här SVT-klippet:

Därmed lämnar jag damfotbollens barndom och går vidare med lite mer nutida historia, nämligen en genomgång av den senaste veckans händelser.

I den superjämna damallsvenskan tuffar Piteå på. Laget har maximala tolv poäng efter fyra omgångar och imponerar framför allt i defensiven där man bara har släppt in två mål. Hittills har Piteå mött de båda nykomlingarna samt ”bottenlagen” Djurgården och Eskilstuna. De kommande fem omgångarna får vi se om norrbottningarna på allvar kan utmana om guldet.

Närmast för Piteå väntar Hammarby nämligen hemma nästa helg. I de fyra omgångarna därpå ställs de nuvarande serieledarna sedan mot de fyra lag som jag tippade topp fyra, då väntar nämligen Göteborg, Linköping, Rosengård och Kristianstad. Är Piteå kvar i guldstriden efter de matcherna kan det bli ett riktigt roligt fotbollsår i Norrbotten.

Tvåa i tabellen är Rosengård med tio poäng. Malmöklubben har 16–2 i målskillnad och känns så här långt som seriens klart bästa lag. Dock har det i två av matcherna gått lite grus i det offensiva maskineriet för Rosengård, vilket borde vara lite lätt oroande för laget. Effektiviteten är ju nämligen en av de allra viktigaste faktorerna om man vill vinna titlar.

På tredje plats återfinns nu trots allt ”krislaget” Linköping med sju poäng. Fast trots den tunga våren är faktiskt skillnaderna mellan fjolårets guldhöst och årets krisstart bara marginella – i varje fall rent resultatmässigt.

Årets facit med sju poäng på fyra omgångar ligger nämligen på samma nivå som LFC höll förra hösten. Då tog man 21 poäng på elva omgångar, vilket innebär 7,6 poäng per fyra matcher. Målskillnaden per fyra matcher i höstas var 6,5–5, medan man har 5–4 nu.

Den enda matchen jag har sett från den fjärde omgången är just Linköpings 1–0-seger mot Göteborg. En seger där LFC visade ett mycket bättre humör, och bättre arbetsmoral än senast nere i Kristianstad.

LFC:s segerrecept var just hårt arbete – och effektivitet. Jag räknade till 4–2 i klara chanser till Göteborg. Fast medan Christen Press nickade i ribbans underkant och ut sköt Nicoline Sörensen i ribbans underkant och in. Små marginaler, men otroligt viktiga för östgötarna.

Spelmässigt slog LFC väldigt mycket långt. Väldigt många av långbollarna kändes som att de slogs på chans, något man inte är van vid att se. Den långboll från Janni Arnth som ledde till segermålet var dock ingen chansboll, utan en väl avvägd passning.

LFC:s styrka den här våren har varit lagets effektivitet. Jag har räknat målchanser i tre av deras fyra matcher:

Vittsjö–LFC 11–6
Kristiansstad–LFC 7–2
LFC–Göteborg 2–4

Premiären mot Växjö såg jag inte, men där var det 6–6 i avslut mot mål, plus att Växjö hade en boll i målställningen. Så sett till chanser har LFC således varit väldigt effektivt. Att ta fyra poäng på de två senaste matcherna, där man man har 4–11 i målchanser, är ju faktiskt väldigt starkt.

I morgon 18.00 (TV12 och Cmore) är det cupfinal på Malmö IP mellan Rosengård och LFC. Spontant säger jag att det är fördel Rosengård till 65–35 inför avspark. Rosengård har ju spelmässigt sett känts så mycket stabilare hittills under våren.

Men LFC:s effektivitet och att Rosengård har drabbats av måltorka i ett par matcher, gör att jag inte vågar räkna bort Linköping.

Tillbaka till damallsvenskan där lag 4–12 ligger inom tre poängs marginal. Besvikelserna är ju Eskilstuna och Djurgården, medan Hammarby, Växjö och Kalmar är plusvarianter.

Hittills har det inte varit så många promenadsegrar i damallsvenskan, vilket är kul. Samtidigt gör det att vi som skall försöka agera experter får ett mycket svårare jobb. Jag tippade LB07 och Kalmar på nedflyttningsplats. Båda står ännu så länge upp bra.

Att Göteborg bara har fyra poäng efter fyra omgångar är väl däremot en liten minusvariant. Samtidigt har laget redan nu klarat av de två på förhand svåraste bortamatcherna, de i Malmö och Linköping. De kommande omgångarna får ge svar på hur bra Göteborg är.

Efter en stark insats i premiären har Djurgården tre raka förluster. Dessutom åkte man senast på tunga skador på Malin Diaz (ledband i knät) och Irma Helin (hjärnskakning). För Diaz väntar en längre frånvaro, medan det är oklart hur långt Helin är borta. För Djurgården får man hoppas att Helin snart kan spela igen.

I elitettan ångar Kungsbacka på. I dag vann man genom att vända 0–1 till 2–1 i seriefinalen mot Sundsvall. Därmed leder Kungsbacka tabellen med tre poängs marginal till fjolårets båda allsvenskar, Kif Örebro och Kvarnsveden.

I botten finns Assi, Mallbacken och Böljan kvar under nedflyttningsstrecket, men precis som i damallsvenskan är tabellen väldigt tajt och jämn, och ett par trepoängare i rad kan innebära rätt stora kliv.

Elitettans skytteliga leds av Temwa Chawinga på sju mål. Hennes storasyster Tabitha Chawinga gjorde segermålet för sitt Jiangsu Suning i sin ligadebut i Kina förra helgen.

I dag har det varit ny omgång. Då blev det inga mål för Chawinga. Däremot gjorde Argentinas forwardsstjärna Soledad Jaimes två mål när serieledande Dalian Quanjian vann med 5–0 i seriefinalen mot Wuhan – Dalians tredje raka seger.

Svenskledda Beijing har inlett med två poäng på tre omgångar, och ligger med det på sjätte plats i den åtta lag stora serien.

Därmed är det dags för en liten internationell utblick, som jag startar med förra helgens publiksuccér runt om i världen.

När de 16 000 som bänkade sig för västderbyt i NWSL, där Seattle vann med 3–2 mot Portland, är en liten siffra – då har det varit en bra helg. Den matchen spelades på lördagskvällen, svensk tid.

På lördagsmorgonen hade returen i ligafinalen i Mexiko dragit fantastiska 51 211 åskådare:

Den mexikanska rekordpubliken nöjde sig inte med att bara vara där. De levde sig in i matchen också. Det verkar helt enkelt ha varit en elektrisk stämning på matchen mellan Rayados från Monterrey och Tigres, en final som Tigres vann efter straffläggning. Hör bara det här:

Och det här:

När jag ändå är i Nordamerika tänkte jag passa på att ta några ord om veckans snackis där Kanadas landslagsmålvakt Stephanie Labbé spelade till sig en plats i ett herrlag, men stoppades av ligan.

Jag tycker inte att det är någon skandal att damer stoppar från spel i herrfotbollen. Herrar får ju inte spela i damfotbollen. Det här är alltså inget att rasa mot. Men jag tycker nog ändå att det svenska regelverket, där kvinnor numera får spela med herrarna är att föredra.

Kvinnors fysik motsvarar ungefär 14-åriga killars, vilket gör att kvinnorna knappast är att räkna som några hot mot herrarna. Så personligen hade jag röstat för att låta Labbé spela.

Tillbaka till förra helgens publiksuccér i världen. Den tredje och sista jag tänkte lyfta var förstås FA-cupfinalen på Wembley.

Där såg 45 423 åskådare svensktrion Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Jonna Andersson ta hem titeln.

Alla de tre svenskorna spelade hela matchen när Arsenal besegrades med 3–1. Chelsea vann mycket tack vare Ramona Bachmann, som gjorde både 1–0 och 2–0.

Arsenal reducerade genom Vivianne Miedema, men då var det Fran Kirby:s tur att göra mål för Chelsea.

Chelsea jublade efter cupfinalen. Sannolikt får de även jubla efter ligan. För i veckan har  guldstriden i princip avgjorts sedan Manchester City förlorat två raka matcher. I tisdags föll man med 1–0 borta mot Liverpool och i dag var det Arsenal som vann med 2–1.

Därmed behöver Chelsea bara ta fyra poäng på de tre matcher man har kvar för att ta hem guldet. Sannolikt kommer Londonklubben att bärga tre av de poängen redan i kväll mot Sunderland.

I Frankrike kommer det med stor sannolikhet bli guldjubel i morgon. Lyon, som har 19 raka segrar i ligan, tar emot Marseille. En seger till och guldet är klart.

Tidigare i veckan gick just Lyon och PSG till final i franska cupen. Lyon vann med klara 4–0 hemma mot Montpellier.

Det här 2–0-målet är för övrigt en riktig godbit, inte minst förarbetet:

Och PSG vann med 3–0 borta mot Soyaux.

Även i Tyskland blir det med stor sannolikt guldjubel i morgon. Då tar Wolfsburg emot tabellfemman Essen. Efter onsdagens viktiga 2–0-seger mot Freiburg leder Nilla Fischer:s lag nu tabellen med åtta poäng före Bayern München med tre omgångar kvar.

Freiburg är ytterligare tre poäng bakom, och har således kvar chansen att få spela Champions League i höst. Freiburg fick ingen hjälp av Potsdam förra helgen. Tvärtom kom Amanda Ilestedt:s lag i underläge mot Bayern München efter den här gräsliga försvarsinsatsen. En frispark från eget straffområde får bara inte bli en målgivande passning.

För Wolfsburg handlar nog den största oron för tillfället om herrfotboll. Inför den nu pågående avslutningsomgången i herrarnas Bundesliga riskerar nämligen Wolfsburgs herrar nedflyttning. I skrivande stund ser det dock ut som att man klarar sig från direktnedflyttning, men tvingas till kval för att hänga kvar.

Jag har förstås ingen koll på vad nedflyttning för herrarna skulle innebära för damerna, men det är knappast positivt.

Se bara hur det gick i Belgien. Där säkrade Anderlechts damer ligaguldet den 1 maj. Men det finns risker för damfotbollslag att ligga som undersektion i en herrfotbollsklubb. För i veckan meddelade Anderlechts nya klubbledning att man tänker lägga ner sitt damlag.

Nu verkar inte sista ordet vara sagt i Anderlecht, men över tid bör nog damfotbollen se till att i så stor utsträckning som möjligt klara sig på egen hand.

Bättre nyheter för damfotbollen kom från Nya Zeeland, som gör som Norge – ger lika ersättning för sitt damlandslag som man ger sitt herrlandslag.

Ligan i Spanien avgörs i morgon. Då spelas den avslutande omgången, och Atletico Madrid leder med en poäng före Barcelona inför avspark.

Atletico spelar borta mot redan nedflyttningsklara nästjumbon Zaragoza medan Barca åker till Valencia för bortamötet med mittenlaget Levante. Det är alltså klar fördel Atletico.

I Italien har den sista ligaomgången just avslutats. Men det innebär inte att guldstriden är avgjord. Både Brescia (6–3 borta mot Verona) och Juventus (4–0 mot Tavagnacco) vann nämligen sina matcher i dag med klara siffror. Därmed slutar de båda lagen på lika många poäng – vilket innebär att det blir en ren guldfinal mellan dem framöver. Vågar man hoppas på att finalen blir en riktig publikfest?

Slutligen är F17-EM i gång. Där är det jättejämnt mellan sju lag. Bara värdnationen Litauen faller ur ramen. I deras grupp, A, har Tyskland i praktiken säkrat en semifinalplats genom att ta fyra poäng på sina matcher mot Nederländerna och Finland. De båda gör upp i en avgörande match om den andra semifinalplatsen, där måste finskorna vinna för att sluta topp två i truppen.

I grupp B har Spanien fyra poäng, Polen och Italien har två vardera medan England har en. Alla fyra lagen har kvar chansen till avancemang inför slutomgången där England möter Italien och Spanien ställs mot Polen.

Det stora tipset av damallsvenskan 2018

I dag 13.30 är det avspark för damallsvenskan 2018. Det har således blivit hög tid att tippa årets serie. De senaste åren har damallsvenskan varit uppdelad, vilket har gjort det hyfsat lätt att placera lagen i rätt del av tabellen. Även om det förstås alltid har varit några lag som överraskat i positiv eller negativ riktning.

Visst kan serien bli uppdelad även i år, kanske ända upp till fyra delar. Men tipset känns ändå väldigt mycket svårare än de senaste åren – känslan är ju nämligen att avstånden både inom och mellan de olika grupperingarna har minskat rejält.

Vilka delar är det då jag tänker på? Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.

I fjol såg jag egentligen bara två lag som kunde hamna etta och tvåa. I år hittar jag alltså sju lag som alla har en hyfsad möjlighet att ta en Champions Leagueplats.

Mycket mer om det här strax.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig den här gissningen är tänkte jag först göra något som jag glömde i fjol – nämligen rätta mitt tips av damallsvenskan 2017.

Det tipset presenterades i ett inlägg som hette ”Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017.” Där inledde jag snyggt med att pricka in såväl ettan, tvåan som trean. Därefter gick det inte lika bra. Här är facit, med mina tips inom parentes:

Rätt placering: Linköping (1), Rosengård (2) och Eskilstuna (3).

En placering fel: Piteå IF (5).

Två placeringar fel: Kristianstads DFF (7), Vittsjö GIK (8) och Kvarnsvedens IK (9) och LB07 (11).

Fyra placeringar fel: Göteborg FC (4) och Djurgårdens IF (10).

Fem placeringar fel: Hammarby IF (12).

Sex placeringar fel: Kif Örebro (6).

Eftersom det är jättesvårt att tippa en serie brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. Således ger jag alltså mig själv godkänt på åtta av tolv lag i fjol. Kring de övriga fyra var jag däremot helt ute och reste. Jag underskattade de båda Stockholmslagen medan jag överskattade såväl Göteborg som Örebro.

Nu vet ni alltså hur trovärdiga mina spådomar är.

När jag satt ihop det här tipset har jag först tittat tillbaka på fjolåret, sedan bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat på resultat i träningsmatcher. Sedan har jag låtit magkänslan bestämma.

När man kollar tillbaka på hur det gick i fjol är det viktigt att komma ihåg att damallsvenskan 2017 var som två olika serier. En på våren, med två otroligt starka topplag som stod i särklass. Och en på hösten, där topplagen hade försvagats av värvningar, där det plötsligt var hyperjämnt mellan åtta lag.

Visst påverkades avslutningen av serien av att guldstriden var avgjord på ett ganska tidigt stadium. Men innan jag kommer till saken – mina tips – tänkte jag påminna om hur den damallsvenska tabellen såg ut efter EM-uppehållet i fjol.

Här är den damallsvenska hösttabellen 2017:

Piteå                 21–11 21
Linköping         18–14  21
Eskilstuna         21–14 18
Göteborg          15–10 18
Rosengård        21–14 17
Hammarby        14– 9  17
Kristianstad       19–15 17
Djurgården        17–20 15
Vittsjö                12–12 12
LB07                  8–19  10
Kvarnsveden     17–24  8
Örebro               11–30  3

Med tanke på att topplagens trupper i mycket större utsträckning liknar de som de hade i höstas än de som de hade förra våren tycker jag alltså att hösttabellen är hyperintressant.

Det är risk att det blir stora skillnader mellan vår och höst även i år, bland annat eftersom flera av seriens största profiler bara har kontrakt fram till sommaren. Fast vilka de skillnaderna blir är ju omöjligt att förutspå.

Det är även så att många lag har en riktigt stark elva, men en i övrigt ganska tunn trupp, vilket innebär att de är skadekänsliga. Det finns anledning att tro att de lag som klarar sig utan skador är de som lyckas bäst. Men även här är det ju omöjligt att förutspå vilka som lyckas bäst hälsomässigt.

Därmed är jag framme vid själva tipset. Och ja, den här gången tror jag på tronskifte:

1) FC Rosengård

I fjol inledde Rosengård knackigt, man var sex poäng efter Linköping redan efter fem omgångar. Det avståndet var konstant fortfarande efter 16 omgångar, när man oväntat sparkade tränaren Jack Majgaard Jensen.

Resten av hösten var rent ut sagt kass. Inhoppande tränaren Malin Levenstad lyckades bara leda laget till åtta poäng på de sex sista omgångarna. Och man åkte ur Champions League. Sedan dess har man dessutom tappat sin bästa målskytt, Ella Masar McLeod och Lotta Schelin är fortsatt sjukskriven.

Ändå tror jag alltså på att guldet hamnar i Malmö i höst. Jag bygger det tipset på det lilla jag sett av Rosengård under våren.

Anja Mittag

Det har känts som att de kommit betydligt längre i sitt lagbygge än huvudkonkurrenterna. Och framför allt har den gamla Anja Mittag varit tillbaka. Hon uppträdde färglöst och utan självförtroende under i princip hela fjolårssäsongen.

Den här våren har hon däremot varit den där smarta, målfarliga måldrottningen som vi tidigare vant oss vid. Att Sanne Troelsgaard dessutom verkar ha konserverat sin fina höstform gör att Rosengård känns betydligt vassare än i fjol.

I de båda cupmatcherna mot Kristianstad och Djurgården imponerade Rosengård genom att man tycktes ha en extra växel att lägga in när det behövdes.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Visst fanns det skavanker i spelet. Man sätter hård press, vilket gör att laget blir sårbart, framför allt i djupled, när det inte lyckas med sin press. Och det jag sett tycker jag inte att de hade löst hur de skulle utnyttja det intressanta, norska forwardsförvärvet Lisa-Marie Karlseng Utland. Och Troelsgaard har bara ett halvårskontrakt, vilket gör att man riskerar att tappa henne i sommar. Halvårskontrakt gäller även för Iva Landeka.

Möjligen kan ju dock nyförvärvet Johanna Rytting Kaneryd vara tillbaka i höst. Och kanske, kanske även Schelin.

Ser man till startelvan tycker jag att Rosengård är klart starkare nu än de var i höstas. Caroline Seger verkar ha lyft sig ett snäpp, och dessutom är ju Simone Boye Sörensen tillbaka i spel – hon bör ju i princip ses som ett nyförvärv. Men truppen är tunn, och skadekänslig. Bland annat lär ju klubbledningen hålla alla tummar för att Zecira Musovic inte skadar sig.

Det finns alltså många frågetecken kring Rosengård. Men magkänslan och vårens intryck är ändå att Jonas Eidevall återigen kommer att få fira SM-guld i höst.

2) Kopparbergs Göteborg FC

Det här är en chansning. Jag är medveten om att jag har övervärderat Göteborg vid ett par tillfällen, och jag kan erkänna att det var nära att jag sänkte dem några snäpp när jag såg att bloggen Hattrick också satte KGFC som tvåa. Det är ju roligare om man kan sticka ut lite…

Som jag ser det är det alltså sju lag som har kapacitet att slåss om platserna i Champions League. Åker Göteborg på skador samtidigt som prestigevärvningen Christen Press sticker i sommar, då kan det bli undre halvan igen.

Göteborg var som som bekant nedflyttningshotat ända in i näst sista omgången i fjol. Man snyggade till tabellplaceringen lite genom en stark höstspurt, och slutade som åtta.

Det är värt att fundera lite över ifrån vad fjolårsproblemen härstämmade. Det korta svaret är målvaktsproblem. Minns att Jennifer Falk drabbades av hjärnskakning redan efter fyra omgångar. Göteborg spelade sedan med unga och orutinerade målvakter under resten av våren, vilket skapade en stor osäkerhet i försvarsspelet, en osäkerhet som hängde med långt in på hösten. Ändå tog man till slut 18 poäng på de elva sista omgångarna, och var det allra mest formstarka laget på slutet.

Jennifer Falk och Loes Geurts

Nu är Falk tillbaka, och jämfört med fjolåret har man dessutom stärkt målvaktssidan med Loes Geurts, vilket gör att Göteborg sannolikt har seriens starkaste målvaktspar. Det är en trygghet.

Dessutom har man ju nu även stärkt upp resten av laget på ett bra sätt under vintern. Backlinjen har nu ytterligare spetsats med intressanta Emma Koivisto – som har imponerat stort på mig varje gång jag sett henne, mittfältet med Julia Roddar och Olivia Schough och nyligen lyfte man även forwardslinjen med ett halvårskontrakt med världsspelaren Christen Press. På minuskontot finns inga tyngre avbräck.

Göteborg ser helt enkelt väldigt spännande ut.

Under fjolåret tillkom mittbacken Taylor Leech, som fick ordning på mittförsvaret på hösten. Leech får sällan några stora rubriker, men känns som en av damallsvenskans allra bästa mittbackar. Hon kommer att ha en otroligt viktig roll i årets Göteborgslag. Det kommer förstås även löpstarka Elin Rubensson att ha.

Vad talar då emot Göteborg? Egentligen ganska mycket. Det är inte lätt att gå från nedflyttningsstrid till en topposition över en vinter. Skall man slåss i toppen krävs ju nämligen att man hittar en jämnhet och stabilitet som KGFC inte haft på flera år.

Pauline Hammarlund

Sedan finns det frågetecken för statusen på Pauline Hammarlund. Rapporter från Göteborg säger att hon ännu så länge ser rätt ringrostig ut. Men skulle nye tränaren Marcus Lantz få igång Hammarlund, och Press stannar året ut – då känns inte mitt tips helt galet.

3) Linköpings FC

LFC har blivit svenska mästarinnor två år i rad. Två säsonger där man kunnat säkra guldet på ett tidigt stadium.

Egentligen borde ju Linköping vara storfavoriter även i år. Fast på den damallsvenska upptaktsträffen fick man bara 21,4 procent av guldtipsen. Och jag tippar alltså laget först på tredje plats.

I fjol vann LFC serien på en vansinnigt imponerande vårsäsong, där man bärgade 30 av sina 51 poäng. Noterbart är att laget faktiskt var obesegrat på bortaplan. Men tog sju fler poäng borta än man gjorde hemma på Linköpings Arena. Det är rätt ovanligt.

Både poäng- och spelmässigt var laget klart sämre under hösten. Och sedan dess har man bytt tränare samt tappat ett par riktigt viktiga spelare i Kristine Minde, Claudia Neto och Jonna Andersson.

Lina Hurtig

Dessutom drabbades man nyligen av ytterligare ett tungt avbräck när Lina Hurtig drog på sig en fotskada som håller henne borta från spel under hela våren.

Även om Filippa Angeldahl är ett intressant nyförvärv känns LFC som ett sämre lag våren 2018 än det var våren 2017. Och ett klart sämre lag än våren 2016.

Nye tränaren Marcus Walfridson måste få ihop alla bitar klockrent från start om det skall kunna bli ett tredje raka guld till LFC. Walfridson är för övrigt lärjunge till Raymond Verheijen, vilket borde innebära att laget skall spela en mycket snabb fotboll som bygger på mycket löpning. Verheijens lag flyttar ofta bollen mycket snabbt i anfallsspelet, och har spelare som gärna löper i djupled.

Det är inte omöjligt med ett tredje raka guld. LFC har en bra trupp, och om Walfridson hittar ett vägvinnande spel kan jag få stå med lång näsa i höst.

Men utifrån det jag sett av LFC under våren känns det dock inte rimligt att tippa laget på guldplats. Det har helt enkelt väckts för många frågetecken. Några av dem handlar om passningskvaliteten från ytterbacksplats, om snabbheten och bredden i backlinjen samt om hur man har det med bollvinnare på mittfältet.

Hilda Carlén

När jag tittar på LFC:s backbesättning undrar jag varför man inte värvade en back till? Medan det finns många starka alternativ på mittfältet är det väldigt tunt i backlinjen. På upptaktsträffen öppnade Walfridson för att han kanske kommer att spela med tre mittbackar framöver. Blir intressant att följa.

Oavsett vilket är känslan att Hilda Carlén kommer att bli otroligt viktig i försvarsspelet. Hon måste göra en riktig kanonsäsong om det skall bli guldstrid. Samma sak med Kosovare Asllani på mittfältet.

Offensivt är Marija Banusic en nyckelspelare som behöver producera under hela året. Men kanske ändå att engelska Natasha Dowie är allra viktigast. Hon ger ju laget ett vasst djupledsalternativ, vilket var något som saknades i höstas då spelet ofta blev väldigt statiskt. Dowie är dock en av de spelare i serien som bara har halvårskontrakt. Om hon sticker i sommar behöver LFC hitta en annan lösning på djupledsspelet.

4) Kristianstads DFF

Det här är en ny chansning. Fast ändå inte så stor. Kristianstad var starkt i höstas, och har fått behålla hela fjolårslaget. Underifrån kommer massor av spännande talanger och dessutom har man värvat intressanta Josefin Rybrink.

Josefine Rybrink

På pappret känns Elisabet Gunnarsdottir:s lagbygge nu fullt flygfärdigt. Hon har ju stuckit ut hakan och pratat guld och medaljer tidigare år. Då har det dock känts lite som drömmar och förhoppningar. Nu är det mer rimligt.

Precis som många andra lag i serien är Kristianstad förstås känsligt för skador på vissa nyckelspelare. Jag kan exempelvis tänka mig att Gunnarsdottir gärna ser att Brett Maron och Rita Chikwelu spelar alla 22 matcherna.

Jag tror ändå att Kristianstad är redo för sin första medalj – ett brons. Tittar man på truppen har man en bra backlinje. Sif Atladottir och Mia Carlsson har varit bra länge. I fjol fick Therese Ivarsson ett litet genombrott, och till det har man Rybrink och Hanna Sandström.

På mitten kretsar det mesta kring Chikwelu, som är en av damallsvenskans allra bästa spelare. Men även landslagsaktuella Amanda Edgren har en viktig roll. Och på kanten blir det spännande att se om unga Evelina Duljan fortsätter att utvecklas.

Framåt sätts hoppet delvis till Ogonna Chukwudi. Men även belgiska frisparksexperten Tine Schryvers bör kunna bidraga med poäng.

Just fasta situationer är en styrka. Man har många nickstarka spelare, och utöver frisparksexpert kan man oroa motståndarna med långa inkast från Atladottir.

Det som måste förbättras om mitt medaljtips skall slå in är bortaspelet. I fjol tog Kristianstad 20 poäng på hemmaplan, vilket bara var två färre än topptrion Linköping, Rosengård och Eskilstuna. Däremot blev det bara elva KDFF-poäng på bortaplan. Där måste man höja sig i år.

Dessutom måste man få en bättre start. I fjol låg man i botten i början – det blev bara sju poäng på de åtta första omgångarna. Men 24 poäng på de 14 sista matcherna gjorde att man spurtade upp till en fin femteplats.

5) Eskilstuna United

Det här är ett lag som har genomgått en ganska stor förvandling under vintern. Förutom tränarbyte från Viktor Eriksson till Jonas Björkgren och stor omsättning på spelarsidan tycks 3–5–2 ha blivit 4–3–3.

I varje fall konstaterade Björkgren på den damallsvenska upptaktsträffen att Eskilstuna kommer att spela med fyrbackslinje i år. Samt att man kommer att slå en och annan längre passning än tidigare.

Mimmi Larsson

På ett sätt tar det emot att tippa Eskilstuna som femma. Efter sjundeplatsen 2014 har Eskilstuna varit topp tre de senaste tre åren. Möjligheten finns absolut att hamna där i år igen. Laget är ett av de sju som kan sno åt sig en Champions Leagueplats i höst.

Det som talar för ny medalj är att man har två vassa forwards i Loreta Kullashi och Mimmi Larsson samt att trion Petra Johansson, Ngozie Okobi och Lisa Dahlkvist bör ha förutsättningar att bli ett av seriens starkaste mittfält.

Man är även av tradition starka på fasta situationen, så räkna med att Vaila Barsley och de andra nickstarka Eskilstunaspelarna kommer att göra mål på några hörnor, inläggsfrisparkar och inkast. Nya mittbacken Brianne Reed kastar väldigt långt.

På minuskontot finns framför allt alla förändringar. Och det är de som gör att min magkänsla säger att Eskilstuna kan få lite av ett mellanår.

Laget känns också väldigt känsligt för skador. Tittar man på startelvan är den fortsatt väldigt stark. Men utanför en startelva ser det tunt ut, vilket gör att tränare Björkgren gör bäst i att hålla sin elva ordinarie friska.

Över tid är Eskilstuna ett lag jag har sett för lite. Nu under våren har det bara blivit en halv match, cupmötet med Linköping. Där måste jag dock säga att jag tyckte att man såg rätt bra ut. Man hade problem med Natasha Dowie i djupled, men totalt sett tyckte jag att Eskilstuna både skapade mer och dessutom såg ut att ha ett tryggare grundspel.

Kanske att värvningen av amerikanska Molly Menchel handlade om att öka snabbheten i defensiven. Genrepet mot Göteborg förra helgen slutade 2–2, en match där båda lagen saknade några ungdomslandslagsspelare – Kullashi var exempelvis inte med.

I den matchen fick vi se ett exempel på att Dahlkvists fina långpassningar kan bli ett vapen för Eskilstuna som ju har stor snabbhet framåt, framför allt i Felicia Karlsson men även i Mimmi Larsson.

Att Dahlkvist redan är spelklar talar för Eskilstuna. Hon verkar rejält revanschsugen efter drygt 1,5 tunga säsonger sedan OS-succén i Rio.

6) Piteå IF

Som har gått att se en bit upp i inlägget vann alltså Piteå den damallsvenska hösttabellen i fjol. Och inledningsvis såg man ut att kunna bli det stora segrarlaget under silly season.

Någonstans i slutet av förra året hade jag Piteå högt i min ranking. De byggde en trupp som kändes väldigt spännande, och som jag såg som en tänkbar utmanare om guldet. Då kände jag att Piteå hade förutsättningar att ställa ett starkare lag på benen än 2017. Samt att man hade en fördel mot toppkonkurrenterna eftersom man inte behöver samma inkörningsperiod – stommen laget var ju i princip intakt.

Josefin Johansson och Fanny Andersson

Men sedan försvann Stellan Carlsson och Josefin Johansson. Och så kom skadorna på Faith Ikidi, Elin Bragnum och Madelen Janogy – vilket har gjort att Piteå har dalat i mitt tips. Framtiden får utvisa om man dalat för långt. I nuläget känns Piteå väldigt svårbedömt.

När det är dags för avspark i allsvenskan verkar ju tränare Carlsson trots allt vara tillbaka i så stor utsträckning att han skall leda laget i matcherna. Och både Ikidi och Janogy är tillbaka i spel.

Piteå har tagit medalj de tre senaste säsongerna, och är med bland de sju lag som har potential att slåss i den absoluta toppen.

Det väl inarbetade grundspelet är en styrka. Mittbacken Faith Ikidi är fortsatt en av seriens allra bästa spelare, och hörnor och inläggsfrisparkar från June Pedersen blir ofta till farliga målchanser. Sedan blir det spännande att se om Madelen Janogy är redo att ta ytterligare ett steg i sin utveckling. Hon gjorde sju mål i fjol, men behöver nog upp på tvåsiffrigt i år om Piteå skall kunna utmana allra högst upp i tabellen.

Madelen Janogy

Noterbart från fjolåret var att ”hemmastarka” Piteå nästan tog lika många poäng (17) på bortaplan som man gjorde hemma på LF Arena (19).

Från fjolåret har man till slut tappat två nyckelspelare i Hilda Carlén och mammalediga Josefin Johansson. Det blir intressant att se var Cajsa Andersson kan uträtta i ny miljö. I fjol var hon den målvakt som höll flest nollor av alla (nio). Bakom Andersson har Piteå lovande Moa Öhman, vilket bör innebära att laget inte skall behöva lida så mycket av förlusten av Carlén.

Frågan är vad Johanssons uppehåll innebär. Hon har ju haft en nyckelroll i lagets väl utvecklade andrabollserövring. Nu har hon ersatts av amerikanska Jocelyn Blankenship, en spelare som är helt ny för mig. Om Blankenship visar sig vara en fullträff, då kan mitt tips av Piteå vara helt galet.

7) Djurgårdens IF

Det är lika bra att säga det direkt: Jag har undervärderat Djurgården två år i rad. 2016 tippade jag dem sist när de kom sexa och i fjol hade jag dem som tia, när de återigen kom sexa.

Den enkla utvägen hade alltså varit att tippa laget som sexa i år. Men det är ju alltså trångt och jämnt i toppen i år, och i nuläget håller jag Stockholmslaget lägst av de sju lag som har potential att slåss om medaljerna.

Johanna Rytting Kaneryd

Jämför man Djurgårdens trupp i fjol med årets skulle jag säga att laget är ganska jämbördigt. Man har tunga tapp i Katrin Schmidt och Johanna Rytting Kaneryd, två spelare som bar laget i fjol. Dessutom hann man inte få tillbaka Emilia Brodin (före detta Appelqvist) från hennes korsbandsskada förrän hon tog mammaledigt.

Men man har gjort en stark silly season och värvat namnkunnigt i Malin Diaz, Irma Helin, Fanny Andersson och Ingrid Ryland. Dessutom kommer kanadensiska Jenna Hellstrom in med fart i forwardslinjen. Ett nyförvärv som jag inte kan bedöma, men som får massor av rosor från de som sett henne under våren är isländska mittbacken Ingibjörg Sigurdardottir. Om hon är så bra som det sägs kan jag ha undervärderat Djurgården en tredje gång.

Gudbjörg Gunnarsdottir

För Djurgården har kanske seriens allra bästa målvakt i Gudbjörg Gunnarsdottir. Backlinjen känns stabil och mittfältet väldigt intressant. Och framåt har Mia Jalkerud visat att hon är en pålitlig målskytt.

Djurgården är alltså det sista laget av de som jag tror kommer att slåss om platserna i toppen. Jag skulle bli förvånad om vi får se något av de sju lagen i bottenstriden. De fem lag som återstår är också de som jag tror riskerar att dras ner i kampen kring nedflyttningsstrecket.

8) Vittsjö GIK

I fjol levde Vittsjö ganska farligt. Man slutade precis ovanför nedflyttningsstrecket, efter att ha tagit fler poäng (tolv) på bortaplan än hemma på Vittsjö IP (elva). Avståndet ner till Kvarnsveden under strecket var fyra poäng.

Sedan i fjol har man sin startelva mer eller mindre intakt. Man har tappat Ngozi Okobi och ersatt henne med Michelle de Jongh. Den senare är en spelare jag hoppats mycket på, men som inte riktigt tagit det sista steget ännu. Kanske kan det här vara de Jonghs säsong? Vittsjö har även tappat mittbacken Ifeoma Dieke till IFK Kalmar. Henne har man ersatt med Lorina White, som är ett oskrivet kort för mig.

Även Vittsjö är ett lag med en stark startelva, men med tunn trupp. Skadefria skulle man kunna hamna ytterligare något pinnhål högre än den åttondeplats jag förutspår. Men med skador på fel spelare kan det sluta riktigt illa.

Linda Sällström

Med fel spelare tänker jag i första hand på Linda Sällström, som stannade trots lockrop från andra håll. Den finländska landslagsforwarden gjorde 15 mål i fjol, vilket var över 60 procent av Vittsjös totala målskörd. På upptaktsträffen i måndags tippades hon ha ungefär lika stor betydelse för lagets målskörd även i år. Något som hon inte tycktes uppskatta fullt ut. Lite lätt uppgivet sa hon:

”Jag lyckades inte riktigt snacka ner förväntningarna.”

Andra nyckelspelare i Vittsjö är landslagsaktuella mittbacken Sandra Adolfsson och målvakten Shannon Lynn. Lynn hade näst högst räddningsprocent av alla målvakter i fjolårets serie.

Shannon Lynn

9) Hammarby IF

I fjol låg Hammarby under nedflyttningsstrecket efter 14 omgångar. Sedan gjorde laget en kanonavslutning på serien, och till slut tog man lika många poäng på hösten som FC Rosengård.

Det borde alltså ha varit uppåt i fjolårets nykomling i vinter. Fast tyvärr har det varit en del negativa rubriker under silly season. Först kom det fram att man hade stora problem med ekonomin, vilket fick supportrar att samla in 420 000 kronor. Sedan var det oro i lagledningen, oro som slutade med att succétränaren Olof Unogård tvingades lämna.

Han har ersatts av Ann-Helen Grahm har kommit in och fått ta hand om en tunn, men rätt intressant trupp. Nyckelspelare är förstås målvakten Emma Holmgren, som efter en lite fumlig start, i fjol växte ut till en av damallsvenskans allra bästa målvakter. Att hon höll nio nollor och till slut hade högst räddningsprocent av alla är bevis för det.

Alexandra Lindberg

Framför Holmgren gillade jag hur lugnt och tryggt mittbacksparet Alexandra Lindberg och Sejde Abrahamsson agerade. De båda är helt klart väldigt underskattade. På mittfältet har man gjort ett kap i Australiens Elise Kellond-Knight, som dock bara är kontrakterad för ett halvår. Och eftersom The Matildas har en vecka kvar i de Asiatiska mästerskapen riskerar det bli ganska få matcher i grönt för den vänsterfotade bollvinnaren.

Framåt har man tappat speluppläggaren Filippa Angeldahl till Linköping, vilket förstås är tungt. Men det finns ändå flera intressanta offensiva spelare i truppen. Julia Zigiotti Olme och Emma Jansson (ny från Örebro) gjorde åtta respektive fem mål i fjolårets serie. Tillsammans med lovande tonåringarna Alma Nygren och Astrid Larsson borde Zigiotti Olme och Jansson kunna fixa till lite mål även i år.

En efterlängtad nyhet för Hammarby är att man efter många år ”i exil” äntligen är tillbaka på Hammarby IP igen. Nu var det dock inget fel på lagets hemmafacit i fjol, 17 hemmapoäng var tvärtom väldigt bra. Sportsligt är det snarare på bortaplan man behöver lyfta sig lite – där tog man bara tio poäng ifjol, vilket var sämst av alla de lag som hängde kvar.

Hammarby är ett av de lag som i första hand bör hamna någonstans mellan åttonde och elfte plats. Jag placerar dem alltså som nia, väl medveten om att jag ifjol underskattade de båda Stockholmslagen ganska rejält. Så kanske att Bajen till slut hamnar på en betydligt högre placering…

10) Växjö DFF

Här är ytterligare ett väldigt svårtippat lag. Själva siktar klubbledningen på topp sex. I höstas var känslan att man kanske skulle kunna klara det. Laget kändes piggt och spännande. Man satte nytt poängrekord i elitettan och nådde fina målskillnaden 83–17.

Att seriesegrarna i elitettan utan undantag har hängt kvar sitt första år i allsvenskan förstärkte bilden av att Växjö skulle kunna bli en riktigt stark nykomling. Under vintern måste jag dock säga att jag blivit mer och mer osäker på Växjö.

Katie Fraine

När det gäller värvningar var det viktigt att hitta en ny målvakt och en stabil mittback, vilket man gjort i Katie Fraine och Jennie Nordin. I övrigt litar man i stort på den trupp som spelade upp laget.

I träningsmatcherna har det gått lite upp och ner. I genrepet vann man med 5–0 mot Kungsbacka. Att man vinner mot elitettanlag är ju dock inte oväntat, det visade man ju med eftertryck i fjol. Mot motstånd av damallsvensk klass har man noterat 1–1 mot Vittsjö, 3–0 mot Kalmar, 0–2 mot LB07, 1–2 mot norska LSK och 0–0 mot Kristianstad.

Jag har hela tiden känt att Växjö borde kunna hänga kvar. Och resultaten från försäsongen indikerar att laget har nivån som krävs för att hävda sig mot allsvenskt motstånd. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar sig i morgondagens premiär i Linköping.

Anna Anvegård

Mitt tips på Växjö känns ändå väldigt osäkert. Om affischnamnet Anna Anvegård fortsätter att leverera kan laget absolut hamna några platser högre upp i tabellen. Anvegård är ju för övrigt en otroligt intressant spelare.

Jag läste att hon har gjort 146 seriemål på de senaste fem säsongerna. I fjol blev det 33 i elitettan. Nu skall hon för första gången på allvar testa sig mot damallsvenska backar. Vi skall väl kanske inte räkna med att hon gör 33 mål – men tvåsiffrigt tror jag absolut att hon kan uppnå. Hennes teknik och spelsinne bör funka bra även i hösta serien.

11) LB 07

Det var inte lätt att hitta det andra nedflyttningslaget, bredvid IFK Kalmar. Men även om jag helst hade velat placera LB07 lite högre säger magkänslan att Malmölaget kan få det svårt i år.

Efter att ha överraskat alla under våren i fjol gjorde laget en svag höst, där det bara blev tio poäng. Defensivt läckte det en del, man höll bara nollan två gånger (minst av alla) och hamnade till slut på 43 insläppta mål.

Offensivt gjorde man inte så många mål, men man gjorde dem när det som mest behövdes. Faktum var att det var bara två gånger i fjol som LB07 blev poänglöst när man gjorde mål framåt.

Jag såg LB borta mot Göteborg i cupen i våras. Då tyckte jag att de spelade bra fram till straffområdet, men att spetsen saknades. Då var dock isländska nyförvärvet Rakel Hönnudottir helt färsk i laget, och man saknade även snabba Hanna Terry. Kanske att de båda kan ge laget lite udd. Och i så fall riskerar jag att få fel i mitt tips.

För det här är ett tips jag inte är ett dugg säker på. Egentligen känner jag att det bara finns en riktigt given nedflyttningskandidat. Alla de andra elva lagen har kapacitet att hamna en bit upp i tabellen.

Anna Welin

När det gäller LB07 har jag en favoritspelare där i mittfältaren Anna Welin. Hon och Mia Persson blev lagets bästa målskyttar i fjol med fem vardera. Welin är dock väldigt mycket mer än bara en målskytt. Hon är även en pådrivare, bollvinnare och en duktig passningsspelare. Visst kanske hon är lite långsam, men jag tycker ändå att hon borde vara med i landslagsdiskussionen.

Om Anna Welin gör en kanonsäsong lär jag inte få rätt i mitt tips. Men så här inför avspark får LB07 slå ur underläge.

12) IFK Kalmar

IFK Kalmar var sist in i årets serie, och det känns nästan omöjligt att inte tippa laget sist. I varje fall utifrån en bedömning av lagets spelartrupp.

Man var ett väldigt målglatt gäng i fjol är man gick upp i allsvenskan. Det blev 68 mål framåt och hela 41 bakåt. Det innebär ett snitt på 2,6 framåt och 1,6 bakåt.

Framför allt är det siffran över insläppta mål som oroar. Tittar man på fjolårets nykomlingar så hade LB07 släppt in 31 mål (1,2 i snitt) i elitettan året innan och Hammarby 22 (0,85). I fjol släppte de lagen 43 (1,95) respektive 26 (1,2).

Det är ju förstås naturligt att man släpper in fler mål i snitt i damallsvenskan än i elitettan. Kommer man upp med ett snitt på 1,6 insläppta talar mycket för att den siffran kan öka till kring 2,5 i allsvenskan.

Och de båda lag som släppte in fler än två mål i snitt per match i fjolårets damallsvenska var Kvarnsveden och Kif Örebro – alltså de lag som nu spelar i elitettan.

Ifeoma Dieke

Det är ju tydligt att ledningen i IFK Kalmar är medveten om att man har släppt in för många mål. I vinter har man värvat två duktiga målvakter i Tove Enblom och Lina Lundqvist. Man har även fått in rutinerade Ifeoma Dieke i backlinjen bredvid Elin Bergqvist och Elsa Karlsson. Av vad jag förstått tänker man spela 3–4–3, något som säkert snarare kommer att se ut som 5–4–1 i många matcher.

Sett till försäsongen har det inte värvningarna i de bakre leden hjälpt. Kalmar föll i genrepet mot Kristianstad med 4–1. Tidigare under vintern/våren har man förlorat med 8–1 mot Rosengård, 2–0 mot LB07 och 3–0 mot Växjö. Och så glädjeämnet, 1–1 mot Vittsjö den 1 april. Totalt 3–18 på fem matcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen alltså.

Det är siffror som innebär att IFK Kalmar slår rejält ur underläge. Siffror som tyvärr för nykomlingen indikerar att laget riskerar att bli en slagpåse i högsta serien. Jag hoppas att man kan lyfta sig, för det är alltid roligare om det blir en jämn serie, där alla lag kan sno poäng av alla.

Om Kalmar skall kunna skrälla sig kvar måste man snabbt täta till defensiven. Den rutinerade australiska mittfältaren Aivi Luik måste vara en fullträff. Och så måste förstås skyttedrottningen Amanda Fredriksson leverera. Hon testade damallsvenskan med Jitex för några år sedan. Då blev det ingen succé. Nu är hon några år äldre och borde kunna göra bättre ifrån sig.

Anja Mittag

Apropå skyttedrottningar har jag nu kommit fram till skytteligan. Den är ju vansinnigt svårtippad i år eftersom heta trion Press, Dowie och Troelsgaard bara har kontrakt för halva säsongen. Här är ändå ett försök att hitta årets tio mest målfarliga spelare i damallsvenskan:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Andra spelare som är kandidater att slå sig in på listan är Olivia Schough, Pauline Hammarlund, Madelen Janogy, Julia Zigiotti Olme, Lisa-Marie Karlseng Utland, Amanda Fredriksson, Amanda Edgren och Rakel Hönnudottir.

Det var mitt tips av damallsvenskan 2018. Apropå damallsvenskan har DN listat seriens tio bästa spelare på 2000-talet. Spelare som har presterat på hög nivå över tid, och som har varit viktiga för sitt lags framgångar, har prioriterats. Den listan ser ut så här:

1) Marta Vieira da Silva
2) Malin Moström
3) Victoria Sandell
4) Hanna Ljungberg
5) Hanna Marklund
6) Karolina Westberg
7) Therese Sjögran
8) Caroline Seger
9) Anja Mittag
10) Ramona Bachmann

Personligen tycker jag att det är en bra lista. Marta är ohotad etta och trion Moström, Sandell och Ljungberg är de tre bästa svenska spelarna. Personligen skulle jag nog ha plockat bort Sjögran och istället satt in Pernille Harder, men visst kan man argumentera för att Sjögran varit viktig för Malmö/Rosengård.

Så en kort koll på vår näst högsta serie. Även elitettan har ju premiär i dag. Tyvärr är jag långt ifrån lika insatt på elitettan som på damallsvenskan, och min tid räcker inte till att sätta mig in i serien.

För bevakningen av elitettan var det väldigt tråkigt att bloggen Spelare 12 lades ner. Men om jag ändå skall försöka mig på ett litet tips av toppen och botten av vår näst högsta serie så tror jag att det kan vara dags för AIK att ta steget upp igen. Laget har verkat starkt på försäsongen.

Bredvid Solnaklubben ser jag ytterligare fyra kandidater till en allsvensk plats. Båda nykomlingarna ovanifrån, Örebro och Kvarnsveden, vill säkerligen vara med i kampen. Framför allt har Kvarnsveden fått behålla stora delar av sitt lag från i fjol. Visst är tappet av Tabitha Chawinga blytungt, men duon Temwa Chawinga och Lova Lundin bör vara ett väldigt bra anfallspar i vår näst högsta serie.

I övrigt känns fjolårets fyra och femma, Assi och Kungsbacka, intressanta även i år. Båda lagen bör ha potential att vara med i toppen. Men om jag hade varit sådan att jag satsade pengar skulle jag satsat på AIK och Kvarnsveden som etta och tvåa i serien.

I botten är det lätt att placera de tre nykomlingarna; Asarum, Lidköping och Ljusdal. Även Böljan känns som ett lag som riskerar att få slåss i botten. Av de fyra har Ljusdal gjort några bra värvningar, som får mig att tro att de kanske har bäst chans att överraska.

#Metoo, landskamp, Kerr och Linköping

Jag är inne i en rätt hektisk tvåveckorsperiod där bloggandet får stå tillbaka något. Men i dag har jag en lugn dag, och det finns väldigt mycket att kommentera.

Först konstateras att det är måndagen då #Metoo klev rakt ut på de damallsvenska planerna, in i omklädningsrummen och till och med in i duschrummen.

Det här är inte vackert, utan väldigt, väldigt långt ifrån. Som utomstående betraktare är det omöjligt att veta hur utbredda de här problemen är, eller har varit. Men det blir intressant att följa fortsättningen på det här.

Till något helt annat som också är högintressant, nämligen kvällens landskamp i Bordeaux. 21.00 (sänds på TV12) ställs ett svenskt lag utan huvuddelen av sina offensiva spelare mot ett franskt lag som blev rejält stukat i fredags, då man föll med förnedrande 4–0 mot Tyskland i Bielefeld:

Tidigare under året hade fransyskorna bara förlorat en match (mot England i EM-kvartsfinalen), och man hade som mest släppt i ett mål.

Eftersom Frankrike är värdnation är man direktkvalificerade till VM 2019. Därmed kan nya förbundskaptenen Corinne Diacre experimentera rätt rejält med sitt lag. Mot tyskorna ställde hon upp 4–2–3–1 med följande spelare:

Meline GerardGriedge Mbock Bathy, Laura Georges, Wendie Renard, Amel MajriAmandine Henry, Grace GeyoroNadjma Ali Nadjim, Lea Le Garrec, Eugenie Le SommerMarie-Laure Delie. I paus byttes Georges, Ali Nadjim och Le Garrec mot Marion Torrent, Kadidiatou Diani och Aminata Diallo.

Det är alltså ganska många nya namn i det franska laget nu. När Peter Gerhardsson presenterat sin elva i kväll 19.45 kommer den också att innehålla en helt del nytt, i varje fall jämfört med förra landskampen.

Alla de tre som spelade bakom Stina Blackstenius i den svenska 4–2–3–1-uppställningen mot Ungern i Borås missar ju nämligen matchen på grund av skador. Vi kommer alltså varken att få se Lina Hurtig, Marija Banusic eller Fridolina Rolfö i kväll.

Det blir väldigt spännande att se hur Gerhardsson löser den här nöten. En tänkbar variant är ju att sätta in en ur trion Elin Rubensson, Hanna Folkesson och Julia Roddar bredvid Caroline Seger på det defensiva mittfältet och lyft upp Kosovare Asllani på offensivt mittfält.

Jag tror ju även att formstarka Sofia Jakobsson kommer att spela, men det blir spännande att se i vilken roll. Alltså om hon tar Blackstenius plats på topp, eller om Jakobsson får börja från en kant.

Andra offensiva kantalternativ är ju Julia Spetsmark, Amanda Edgren och Olivia Schough.

I och med skadorna har alltså de offensiva rollerna trots allt blivit intressanta i den här matchen. Men egentligen är ju fokus i kväll på hur Gerhardssons lag skall lösa den defensiva biten mot ett kvalificerat motstånd.

Där kommer mycket att hänga på Caroline Seger och förstås på fyrbackslinjen. Jag tyckte att det såg lite långsamt ut senast, och då var ju ändå snabba Jessica Samuelsson med. Nu finns hon på skadelistan, plus att Nilla Fischer har fått ledigt. Sannolikt lär Gerhardsson behöva sätta in minst två snabba backar för att möta det franska djupledshotet. Spännande.

Det blir alltså även väldigt spännande att se hur Seger löser den defensiva mittfältsrollen, både vad gäller tempot och passningsspelet. Hon har fått mycket beröm av Gerhardsson för sin höga passningsprocent i de två första VM-kvalmatcherna. Och visst har hon huvudsakligen spelat tryggt och säkert både mot Kroatien och Ungern. Däremot leder sällan Segers passningsspel till några målchanser.

Jag kollade igenom matchen mot Ungern, där jag hade 15–0 i målchanser till Sverige. Av de 15 chanserna var Seger direkt inblandad i två (hon gjorde 4–0-målet och serverade ett fint inlägg till Mimmi Larsson) och indirekt i ytterligare en. Alla andra utespelare i den svenska startelvan var faktiskt inblandade i fler målchanser än Seger.

Hade jag varit förbundskapten hade min elva för kvällen sett ut så här: Hedvig LindahlEmma Berglund, Amanda IlestedtLinda Sembrant, Jonna Andersson – Roddar, Seger – Rubensson, Asllani, Jakobsson – Blackstenius.

Under helgen har det spelats en hel del VM-kvalmatcher. Bland annat har Ukraina vunnit borta mot Ungern med 1–0 i Sveriges grupp. Det var sista matchen för året i gruppen, vilket innebär att Ukraina är grupptrea med fyra poäng, två bakom grupptvåan Danmark.

Eller rent formellt är för övrigt Sverige fortfarande grupptvåa. Uefas dom mot DBU efter den danska walkovern verkar ännu inte ha vunnit laga kraft, vilket gör att både Sverige och Danmark ännu står på sex poäng i den officiella tabellen.

Apropå Danmark blev landslagets avtal med DBU äntligen klart i helgen. Till skillnad från det hemliga, svenska avtalet kan man här läsa exakt hur det danska avtalet ser ut.

Mer pengar till danska landslagsspelare alltså. Och även mer pengar till norsk damelit. I förra veckan gick nämligen Norsk Tippning in och sponsrade norsk damfotboll med ett antal miljoner. Först gick alltså Obos in och nu även Norsk Tippning. När hittar EFD liknande avtal för svenska elitklubbar?

TIllbaka till VM-kvalet, där Finland besegrade Israel med 4–0. Tre av målen gjordes av Vittsjöspelare. Linda Sällström stod för två och Emmi Alanen för ett. Se dem här:

Apropå Vittsjö meddelade de i förra veckan att före detta Frankfurttränaren Matt Ross bli ny tränare brevid Thomas Mårtensson. Australiern Ross träffade jag i samband med Rosengårds Champions Leaguematch mot Frankfurt förra våren. Då pratade vi bland annat om Australiens framfart inom damfotbollen.

Och den har verkligen inte bromsats sedan dess. För The Matildas imponerar stort för tillfället. I förra veckan spelade man två gånger mot Kina och vann med 3–0 respektive 5–1. Fyra av målen gjordes av fantastiska Sam Kerr, som kanske är världens allra bästa spelare just nu.

När jag ändå är ute i världen blir det en kort sväng även till Mexiko, där nästan 29000 åskådare såg den första ligafinalen mellan Pachuca och Chivas Guadalajara. Fattade jag rätt var det fri entré, men det är ändå förstås kul att så många var intresserade av matchen. Pachuca vann för övrigt med 2–0 och kan kanske locka tillbaka delar av storpubliken någon gång framöver:

Slutligen tillbaka till Sverige, där det fortsätter att hända saker kring de svenska mästarinnorna från Linköping.

I fredags lottades LFC mot Manchester City i Champions League. Det är förstås en väldigt svår lottning, där det i nuläget är 95–5 i engelsk favör. De där siffrorna bygger på dagens trupper, och kommer förhoppningsvis att jämnas till något den kommande tiden.

Men just nu är LFC:s trupp extremt tunn och brandskattad. Mästarna har ju sedan seriens avslutning tappat kvintetten Claudia Neto och Kristine Minde (båda Wolfsburg), Cajsa Andersson (Piteå), Jonna Andersson (Chelsea) och Irma Helin (Djurgårdens IF). Dessutom verkar det vara oro på tränarsidan, enligt Corren kan Kim Björkegren vara på väg bort. Ännu så länge har LFC bara prestenterat ett nyförvärv, och det är Hilda Carlén.

Manchester City slog alltså ut norska LSK med totalt 7–1 i åttondelen, och kommer dessutom att vara i bättre matchform när kvartsfinalerna spelas. WSL har ju bytt till höst/vår från och med den här säsongen. Linköping måste verkligen värva otroligt bra i vinter för att ha en rimlig chans mot de regerande WSL-mästarinnorna.

Jag roade mig för övrigt att kolla in startelvorna från den avgörande matchen i fjolårets damallsvenska, LFC:s 1–0-seger hemma mot Rosengård den 9 oktober i fjol. Där använde LFC och Rosengård tolv spelare vardera.

Av dem har LFC nu tappat elva och Rosengård sju. Dessutom är båda tränarna utbytta. Snacka om att våra två storklubbar håller på att bli brandskattade.

Det här är förstås ett ämne man kan skriva ganska mycket om. Bloggen Hattrick hade nyligen ett inlägg med ett slags bakgrund.

Jag skulle säga att det är väldigt enkelt att peka ut varför svenska damfotbollsklubbar tappar mark internationellt sett. Det enkla svaret är att det är herrfotbollens fel. Eller snarare herrfotbollens pengars fel.

För fem–sex år sedan stannade herrfotbollens pengar inom herrfotbollen, vilket gjorde att rena damfotbollsklubbar som bland annat Turbine Potsdam, FFC Frankfurt, Rosengård (då LdB FC Malmö), Juvisy och Linköpings FC kunde hävda sig väldigt bra. Av dåtidens topplag i Europa var det bara Lyon och Arsenal som ”dopade” sina damlag med herrfotbollspengar.

Men när herrfotbollsklubbar som Bayern München, Wolfsburg, PSG, Montpellier, Chelsea, Manchester City och Barcelona också har börjat ”dopa” sina damlag med herrfotbollspengar har det blivit väldigt svårt för de rena damfotbollsklubbarna.

Faktum är ju att Linköping är enda damfotbollsklubben som är kvar i Champions League. Övriga sju är herrfotbollsklubbar.

 

 

Jämförelse: Linköping mot Rosengård

Nu på förmiddagen har Champions League dragit i gång på allvar. I går hade jag tanken på att göra en längre genomgång, match för match. Men när sådana dök upp både på Spelare 12 och på Hattrick så tänkte jag om och lade min tid på annat.

Valet föll på en jämförelse mellan våra två representanter i turneringen, Linköping och Rosengård. Sett till seedning bör det vara Rosengård som har störst chans att gå långt, de kan ju nämligen inte lottas mot exempelvis Lyon eller Wolfsburg i en trolig åttondelsfinal.

Sett till spelstyrka känns däremot Linköping som det klart starkaste laget i nuläget. De senaste omgångarna i damallsvenskan har jag kollat in våra båda storlag lite extra. Här är vad jag kommit fram till.

Först lite bakgrund. Fram till förra sommaren hade Rosengård varit det bättre laget av de två under hela 2010-talet. Malmöklubben vann SM-guldet 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015. 2012 missade man guldet på målskillnad till Tyresö.

Rosengård firar SM-guldet 2014

Linköping tog medaljer, men var sällan på allvar med i guldracet. På senhösten 2015 hade man dock guldläge, då segrar mot Eskilstuna och Rosengård i de två sista omgångarna hade inneburit LFC-guld.

Då vek LFC ner sig. 2016 var Linköping starkare på alla sätt, och man gjorde en mycket stark vår, där man hade ett kryss och resten segrar. Trots det var det Rosengård som toppade tabellen på bättre målskillnad när serien tog OS-uppehåll.

Där tappade dock Malmöklubben sitt fajterhjärta. Pådrivaren och vinnarskallen Sara Björk Gunnarsdottir lämnade nämligen för Wolfsburg, en förlust Rosengård fortfarande inte har klarat av att täcka upp för. Med Gunnarsdottir i laget hade Rosengård under fjolåret ett poängsnitt på 2,8 – utan henne sjönk snittet till 2,0 poäng per match.

Pernille Harder

Linköping däremot körde på, och vann som bekant guldet obesegrat på fantastiska 62 av 66 möjliga poäng. Efter säsongen tappade LFC dock flera tunga spelare. I princip försvann hela offensiven med Pernille Harder, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Man tappade också tunga pjäser på mittfältet i form av Mariann Gajhede Knudsen och Renee Slegers. Dessutom drog nyförvärvet Johanna Rasmussen av korsbandet i mitten av februari.

Dock kom alla spelarförlusterna tidigt, vilket gjorde att Martin Sjögren hade gott om tid på sig att hitta ersättare. Det gjorde han framgångsrikt. Han fortsatte att följa den formel han använde sig av under sina år i LFC, att värva landslagsaktuella spelare i 20-årsåldern. Den här gången i första hand Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin.

Martin Sjögren

I mitten av december lämnade även Sjögren, som ersattes av Kim Björkegren. Den senare använde försäsongen på ett bra sätt och lyckades snabbt få ihop laget.

Även Rosengård hade förändringar i truppen under vintern, fast inte lika omvälvande som LFC. Natasa Andonova och Gaelle Enganamouit försvann och ersattes av Hanna Folkesson och Sanne Troelsgaard. På den damallsvenska upptaktsträffen gav damfotbollsexpertisen Malmöklubben ett 70-procentigt favoritskap. Bara cirka 15 procent trodde på LFC.

Mitt tips föll dock på Linköping, mycket eftersom Rosengård åkte på ett blytungt tapp lagom till seriestart. Storstjärnan Marta såldes nämligen till Orlando Pride. Som ersättare kom Anja Mittag. Jag skrev att Mittag innebar målgaranti, men det har det inte gjort. Tvärtom har tyskan varit damallsvenskans största besvikelse den här säsongen. Hon har exempelvis inte gjort ett enda spelmål sedan omgång 9, matchen mot Kristianstad den 4 juni.

Anja Mittag

När jag kollat in Mittag i de senaste matcherna är det tydligt att hon har ett svagt självförtroende. Mot Kristianstad hade hon en läcker skarv, som i nästa läge ledde till en öppen målchans. Avslutet blev dock en riktig snedspark som gick många meter utanför. I spelet reagerade jag över hur hon oftast hamnar felvänd och långt tillbaka i planen. Tyskan är ju en spelare man vill ha högt upp, helst i straffområdet – där hon tidigare varit så vass.

Under våren klarade sig ändå Rosengård hyfsat, mycket tack vare att Lieke Martens var fantastiskt bra. När hon lämnade efter elva omgångar hade Rosengård 25 poäng och 31–9 i målskillnad. Linköping gjorde inte riktigt lika många mål (hade 27–10 i målskillnad), men lyckades ändå samla in hela 30 poäng under våren.

Lieke Martens

Under sommaren tappade båda topplagen tunga spelare. Hos Rosengård lämnade utöver Martens även Amanda Ilestedt, Sofie Junge Pedersen och Emma Berglund. Linköping i sin tur blev av med Jessica Samuelsson och Magdalena Eriksson.

Rosengård ersatte med Caroline Seger, Simone Boye Sörensen, Jenna Hellstrom och Glodis Perla Viggosdottir, medan LFC värvade in Kosovare Asllani, Nicoline Sörensen, Anna Oskarsson och Frida Maanum.

Här gjorde Linköping ett klart bättre arbete. Känslan är att man i större utsträckning värvade spelartyper som man hade behov av än vad Rosengård gjorde. Malmöklubben tappade med Martens sin offensiva kreatör, men man valde inte att ta in någon kreativ ersättare. Kanske trodde man att kreativiteten i den befintliga truppen skulle vara tillräcklig, men ännu så länge har det inte visat sig vara på det viset.

Claudia Neto

Ser man till statistiken är det ganska klart att både Linköping och Rosengård är sämre i höst än de var i våras. Omsättningen på spelarsidan är förstås ett skäl, ett annat är tunga skador. Linköping har ju tvingats spela utan sin bästa spelare, Claudia Neto, under större delen av hösten. Rosengård har ännu inte kunnat använda varken EM-succén Boye Sörensen, Lina Nilsson eller Lotta Schelin i höst. Klart att sådana tapp påverkar.

Här är lite statistik:

Linköping
Våren: 27–10 i målskillnad, 30 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,73 poäng, samt 2,46 gjorda mål och 0,91 insläppta.

Hösten: 14–6 i målskillnad, 13 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,17 poäng, samt 2,33 gjorda mål och 1,00 insläppta.

Rosengård
Våren: 31–9 i målskillnad, 25 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,27 poäng, samt 2,82 gjorda mål och 0,82 insläppta.

Hösten: 9–8 i målskillnad, 9 poäng. Det innebär ett snitt per match på 1,50 poäng, samt 1,50 gjorda mål och 1,50 insläppta.

Faktum är att inget av lagen i höst kan nå upp till vårens poängskörd, ens vid rakt igenom segrar i de fem återstående matcherna. Noterbart hur Rosengårds målskörd har sjunkit när man spelat utan Martens och Schelin, men ännu mer anmärkningsvärd är den stora ökningen av insläppta mål. Här har säkert den bristande kontinuiteten haft stor betydelse. De senaste matcherna har ju bara Ali Riley varit kvar från vårens backlinje.

Ali Riley

När jag ändå är inne på statistik kan man konstatera att båda lagen har sämre tabellrad än de hade i fjol, både poäng- och målmässigt.

Efter 17 omgångar i fjol hade Linköping 49 poäng och målskillnaden 57–12. Nu har man alltså 43 poäng och 41–16. Rosengård hade 45 poäng och 48–8 efter 17 omgångar i fjol. Nu står man på 34 poäng och 40–17.

Det här skulle ju kunna bero på att motståndarna har blivit bättre, men jag tror att huvudskälet är att båda toppklubbarna är sämre i år än i fjol. I Linköpings fall är det dock inte jättestor skillnad. Årets LFC har gjort väldigt bra ifrån sig.

När jag kollat in LFC och Rosengård de senaste matcherna har det slagit mig att Linköpings lag känns mycket mer bolltryggt, trots att den mest bolltrygga av dem alla – Neto – är skadad. Framför allt känns det som att LFC har mer tid på sig på offensiv planhalva än Rosengård.

Janni Arnth

Här skulle jag ge kvartetten Janni Arnth, Kosovare Asllani, Marija Banusic och Lina Hurtig stor del av förtjänsten. Alla är väldigt bra med bollen, och ser till att lagkompisarna får extra tid. Hurtig har vuxit ju längre säsongen gått, och känns som LFC:s bästa offensiva vapen för tillfället.

Och Asllani har varit ett lyft för LFC:s offensiva spel. Hon jobbar över stora ytor och har verkligen vuxit ut till en stor spelare. Hennes insats senast mot Djurgården var ju lysande, både offensivt och defensivt.

Banusic har jag som bekant kritiserat för att hon springer för lite, och jag tycker även att hon har visat sämre form i höst. Men totalt sett är förstås hennes säsong med beröm godkänd. Det är på många sätt hennes förtjänst att LFC lyckats hålla uppe målskyttet. Senast mot Djurgården var hon inte med i matchen jättemycket, men de gånger hon hade bollen rättvänd gjorde hon bra saker. Hon hade ju bland annat två högklassiga instick som ledde till 100-procentiga målchanser, varav en blev mål.

Defensivt har LFC också fyllt luckorna efter de flyktade spelarna på ett bra sätt. Danska duon Janni Arnth och Maja Kildemoes kompletterar varandra bra. Mot Djurgården slogs jag återigen av vilken smart passningsspelare Arnth är. Hennes uppspel var verkligen högklassiga, och såg till att mittfältarna fick tid att göra något bra av bollen.

På högerbacken kommer Anna Oskarsson långt på sin energi och vilja, den gör att man ibland glömmer hennes brister. Men hon har väldigt långt kvar innan hon kan fylla Jessica Samuelssons defensiva skor. Hon måste dessutom förbättra sitt passningsspel rätt rejält, nu är det väldigt dålig kvalitet på hennes passningar, ofta även på de som går mot rätt adress.

Jack Majgaard Jensen

Kollar man Rosengårds lag och spel känns det alltså mycket mer stressat än LFC:s för tillfället. Bristen på lugn i Rosengårds spel kan ju höra ihop med att det verkar långt ifrån lugnt i klubben. Sparkningen av Jack Majgaard Jensen mitt i säsongen känns ju fortfarande väldigt konstig. Vad var det som gjorde att man inte kunde ha kvar honom den dryga månad som återstår av säsongen?

Det blir inte lätt för inhoppande Malin Levenstad att få ordning på laget och spelet, inte minst nu när guldet känns kört, vilket riskerar att sänka spelarnas motivation ett par snäpp.

Kollar vi på spelare så bidrar ju Caroline Seger med ett lugn i passningsspelet, men hon har å andra sidan varit allt annat än lugn till temperamentet. Jag tycker att hon har lagt för mycket energi på domarinsatserna i höst, energi som hon hade behövt i spelet.

Seger är förresten intressant på många sätt. Jag, och många andra med mig, har ju varit väldigt kritiska mot henne i höst. Jag gav henne i och för sig godkänt i landskampen mot Kroatien, men kände ändå inte att hennes spel lyfte. Den sekvens jag minns av henne från matchen är från slutet av den första halvleken när hon tappade bollen till Ivana Rudelic i ett livsfarligt läge med bara två backar bakom sig. Där gjorde dock Seger ett utmärkt hemjobb, och vann tillbaka bollen.

På sin presskonferens i måndags berättade förbundskapten Peter Gerhardsson att Seger hade 100 procent passningar till rätt adress mot Kroatien. Det är en fullständigt fantastisk prestation, en prestation som även fick mig att fundera. Vad är det som gör att jag minns ett bolltapp och inte hennes fina passningsspel?

Ella Masar McLeod

Offensivt var Lieke Martens och Ella Masar McLeod Malmöklubbens bästa vapen i våras. Martens har alltså lämnat, och Masar McLeod har inte kvar vårformen. Kanske hör det ihop med att just Martens passningar är saknade, kanske med att Lotta Schelin drog på sig en del av bevakningen i våras, bevakning som nu riktas mot Masar McLeod.

Höstens spelare i Rosengård har varit Sanne Troelsgaard. Hon har burit lagets offensiv, trots att hon till och med spelat högerback i omgångar. När danskan var avstängd senast mot Kristianstad saknades hon rejält.

Rosengård har en intressant startelva, när alla spelare är friska. Men den här säsongen har att satsa pengarna på elva toppspelare inte varit något framgångsrecept. Då har Linköpings val att satsa lite bredare funkat mycket bättre.

 

Förvänta dig inga överraskningar i kväll

19.30 i kväll presenterar Pia Sundhage sin EM-trupp. Presskonferensen sänds av SVT2. Den ska även gå att se på Fotbollskanalen.

Speciellt spännande lär det dock inte bli. Efter snart fem år med Sundhage vet vi ju att hon går stenhårt på sin grupp och att det är ålder, rutin och förmåga att sprida glädje som är viktigaste parametrarna när bänkspelare väljs ut.

Därför fick ju exempelvis då 36-åriga Therese Sjögran den sista platsen till hemma-EM för fyra år sedan på bekostnad av flera unga talanger. Just det valet blev ju dock succé. Däremot tyckte jag att flera av de spelare som fick åka med till VM i Kanada för två år sedan åkte på rent turistvisum. De var varken aktuella för spel i mästerskapet, eller för ett framtida landslag.

Nu behöver ju inte Sundhage tänka det mista på framtiden, vilket gör att chansen att några unga talanger finns med på kvällens lista är närmast obefintlig. Som det sett under våren är det nog egentligen bara 1,5 mittfältsplatser som Sundhage funderat över. Resten har varit klart sedan länge.

Så här kommer truppen att se ut:

Hedvig Lindahl

Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.

Här vore det en jätteskräll om någon annan än de tre nämnda togs ut. Zecira Musovic var med i kampen i våras, men är nu borta. Personligen hade jag helst sett att Göteborgs Jennifer Falk funnits med i truppen, men nu är ju hon borta på grund av hjärnskakning, vilket gör det lätt att strunta i henne.

Sveriges fyrbackslinje

Backar:
Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund och Hanna Glas.

Här känns det självklart att Sundhage tar ut de sex första. Och Glas har varit första inhoppare på ytterbacksplats, vilket bör göra att hon tar den sjunde och sista platsen. Personligen hade jag gärna sett Nathalie Björn i truppen, men hennes lilla chans till uttagning försvann nog med skadan på senaste landslagssamlingen.

Carli Lloyd med Caroline Seger i ryggen

Mittfältare:
Caroline Seger, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Olivia Schough, Hanna Folkesson, Elin Rubensson, Lina Hurtig och Julia Spetsmark (Josefin Johansson).

De sex första är självklara. Jag tror nämligen att Rubensson har en given plats, även om hon är skadad. Jag tror även att Hurtig har en plats, hon har stått högt på Sundhages lista sedan OS – vilket bör innebära uttagning. Men här har nog Sundhage funderat lite.

Den sista mittfältsplatsen är den enda som känns öppen. Men inte mer än att det lär stå mellan Spetsmark och Johansson. Eftersom Sundhage velat ha med någon form av ”skräll” i sina truppen tror jag att Spetsmark får chansen. Det innebär i sin tur att Josefin Johansson återigen skulle hamna precis utanför en mästerskapstrupp. Personligen tycker jag att Katrin Schmidt borde ha haft en självklar plats i truppen, men så lär det inte bli.

Fridolina Rolfö, Mimmi Larsson och Josefin Johansson

Forwards:
Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Pauline Hammarlund och Mimmi Larsson.

Det känns självklart att de här fem finns med i truppen, även om Larsson gjorde en svag insats mot USA på senaste samlingen.

Jag kommer inte att ta ut någon egen EM-trupp den här gången, det känns inte meningsfullt. Däremot har jag lekt lite och tagit ut ett gäng lag som Peter Gerhardsson skulle kunna har som utgångspunkt när han tar ut sina första trupper i höst.

Här är sex alternativa landslagselvor uttagna utifrån lite olika utgångspunkter:

Lirarlandslaget:
Zecira Musovic – Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Lina Nilsson – Johanna Rytting Kaneryd, Lina Hurtig, Irma Helin, Tove Almqvist – Malin Diaz och Marija Banusic.

Det fysiska laget:
Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Elin Rubensson – Hanna Folkesson, Petra Johansson, Lisa Dahlkvist, Katrin Schmidt – Stina Blackstenius och Mimmi Larsson.

Dörrknacklandslaget (de som står precis utanför startelvan):
Hilda Carlén – Lina Nilsson, Emma Berglund, Magdalena Eriksson, Hanna Glas – Hanna Folkesson, Petra Andersson, Emilia Appelqvist, Lina Hurtig – Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.

Utmanarlandslaget (de som aldrig riktigt fått chansen):
Jennifer Falk – Hanne Gråhns, Marina Pettersson Engström, Mia Carlsson, Nathalie Björn – Sandra Adolfsson, Katrin Schmidt, Petra Johansson, Julia Roddar – Amanda Edgren – Mimmi Larsson.

Veteranlandslaget (30+):
Hedvig Lindahl – Annica Svensson, Linda Sembrant, Marina Pettersson Engström, Lina Nilsson – Nilla Fischer, Sandra Adolfsson – Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Katrin Schmidt – Lotta Schelin.

Ungdomslandslaget (21 eller yngre):
Zecira Musovic – Ronja Aronsson, Nathalie Björn, Sejde Abrahamsson, Freja Olofsson – Ebba Wieder, Ellen Löfqvist – Johanna Rytting Kaneryd, Anna Anvegård, Tove Almqvist – Stina Blackstenius.

Veronica Boquete

* Det var lite lek med namn. Jag antar att Spaniens förbundskapten Jorge Vilda inte lekte när han tog ut sin EM-trupp. Men noterbart är att han inte har med storstjärnan Vero Boquete bland sina 23 spelare. Det är ingen jätteskräll, för vårens uttagningar har antytt att det skulle bli så.

Likväl hajar man till när ett land utelämnar sin allra mest meriterade spelare i en mästerskapstrupp. Och man kan ju slå fast att Vilda och Pia Sundhage inte har gått i samma skola, för risken att Sundhage skulle strunta i att ta ut Sveriges motsvarighet till Vero, Lotta Schelin, i en landslagstrupp är ju obefintlig.

Även utan Vero är dock den spanska truppen otroligt stark. Det här är faktiskt ett lag som skulle kunna gå hela vägen i sommar:

* Slutligen har Rosengård gjort klart med Amanda Ilestedt:s ersättare i mittförsvaret. Man fortsätter att satsa danskt. Malmöklubbens nya mittback är nämligen den danska EM-spelaren Simone Boye Sørensen – ett mycket spännande förvärv.

Hela den danska EM-truppen finner du här.

 

Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017

Damallsvenskan är i gång. Jag lyckades alltså inte få klart min stora genomgång av alla lagen till avspark i söndags. Men den som väntar…

I och med att jag blev lite sen har jag fått en omgång på mig att kolla in lagen, vilket ju är lite fusk, men ett fusk som har förbättrat och fördjupat kommentarerna.

Inför avspark blir det ju rätt mycket gissningar. De här kommentarerna innehåller fortfarande en hel del gissningar, men vissa saker klarnade när man fick se lagen i riktiga tävlingsmatcher.

Förra fredagsförmiddagen satt jag och kikade på den damallsvenska upptaktsträffen. Den var rätt bra i år. Dock retade jag mig på att resultaten från mentometeromröstningarna låg kvar i bild alldeles för kort tid. Jag hann således inte skriva ner alla resultat.

Klart är att man lät de närvarande rösta två gånger på vilket lag de tror tar hem SM-guldet. FC Rosengård vann båda omröstningarna klart. Från den första noterade jag:

  1. FCR 73,7%
  2. LFC 17,5%
  3. EskU 3,5%
  4. GFC och DJU 1,8%

Från den andra såg jag:

  1. FCR 66,7%
  2. LFC 12,1%
  3. EskU och LB07 6,1%
  4. DJU 3,0%

Det var tydligt att alla inte tog den andra omröstningen på allvar, för hur stor är sannolikheten att drygt sex procent av de närvarande verkligen trodde på att LB07 skall vinna årets serie?

Klart är att många förväntar sig att damallsvenskan skall bli en jämn historia i år. Det skulle i så fall vara en stor omställning mot fjolåret, då serien var extremt ojämn. Så ojämn att bara fyra lag slutade på plusmålskillnad. Anmärkningsvärt nog tog Piteå medalj med minusmålskillnad – det kan det inte vara många som har lyckats med tidigare.

Fjolårets serie var uppdelad i fyra delar. Det var två lag som var helt överlägsna i toppen och tre lag som ganska tidigt hängdes av i botten. Däremellan blev det två grupper, en om tre lag som gjorde upp om de två sista medaljerna och en grupp om fyra lag som slogs om den sista platsen på tabellens övre halva.

Hur tror då jag att det kommer att se ut i år?

Först finns det ju bara en sak man kan vara säker på när man tippar en serie – och det är att man inte kommer att få rätt. Det är därför jag lade in parentesen i rubriken. Trots att man alltså vet att man kommer att få fel är det kul att göra ett försök.

Och det kommer nog att bli jämnare än i fjol eftersom toppen känns svagare och botten starkare. De båda topplagen ser ju nämligen inte lika starka ut på pappret, samtidigt som inget lag känns chanslöst på nytt kontrakt. Det finns ingen given slagpåse.

Att Linköping och Rosengård kommer topp två känns rätt givet. Lika givet känns att Eskilstuna, Göteborg och Piteå kommer att vara med i kampen om medaljerna. Där skulle även Örebro och ytterligare något lag kunna blanda sig i.

Jag tror att Hammarby är för tunt framåt, och kommer att vara ett bottenlag. Men övriga fyra lag är svårtippade. De kan hamna på övre halvan om de får till det, men de kan också åka ur.

Jag har alltså fegat i botten och tippat ur de båda nykomlingarna. Man gör lätt det, eftersom det är de lag man har sämst koll på. Men faktum är att fem av de sex senaste nykomlingarna har klarat sig kvar, så oddsen är ändå rätt goda för LB07 och Hammarby.

2014 höll ju både AIK och Eskilstuna sig kvar, 2015 var det Mallbacken som fixade kontraktet, medan Hammarby åkte ur. Och i fjol slutade både Kvarnsveden och Djurgården på rätt sida strecket – ingen av dem var ens indragen i nedflyttningsstriden på slutet.

Kollar vi kvaliteten på damallsvenskan är nog tyvärr serien sämre än på länge. Det kan vi se vi på de svenska resultaten i Champions League. Man kan även se det på att klubbarnas budgetar minskar till följd av uteblivet tv-avtal. En annan sak som sänker kvaliteten på serien är att det är färre utländska spelare i år, samtidigt som många svenska landslagsspelare är utlandsproffs.

Det om serien i allmänhet. Nu till genomgången lag för lag. Hur jag tippar tabellen har jag redan avslöjat i ett tidigare inlägg. Här är motiveringarna:

När det gäller spelarövergångar finns alla här.

Kristine Minde

1) Linköpings FC
I fjol: Etta

Bara för några veckor sedan såg jag LFC som självklar tvåa – då hade jag aldrig kunnat tro att jag till slut skulle tippa att mästarinnorna försvarar guldet.

Men jag tvärvände när LFC visade stabilitet på försäsongen samtidigt som Rosengård först hackade sportsligt, och sedan sålde Marta. Där öppnades stora möjligheter för Linköping.

LFC visade i fjol både en fantastisk jämnhet och en grym vinnarinstinkt. Att ta 62 poäng av 66 möjliga är närmast bragdartat. Laget klarade sig dessutom otroligt bra på skadefronten, de flesta i den ordinarie startelvan spelade över 20 matcher.

Defensivt har man kvar tryggheten i och med att alla ordinarie backar finns kvar även i år. Det är en av de faktorer som gör att jag vågar tippa nytt guld till Östergötland. Det trots att offensiven har förändrats rätt rejält.

Under vintern har ju LFC tappat otroligt viktiga Pernille Harder. Man har även tappat Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Mariann Gajhede Knudsen, Renee Slegers – och nyförvärvet Johanna Rasmussen. Det är tunga tapp, speciellt var Harder och Rolfö lagets offensiva hjärnor.

Men medan Rosengård rört om i sin offensiv sista veckan innan seriestart har LFC fått mer tid på sig att spela ihop sina anfallslinjer. Där har man fått in Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin – tre smarta fotbollsspelare. Sedan tidigare fanns även norska Kristine Minde, som är en klasspelare vilken position hon än placeras på. Dessutom har jag rätt stort hopp till att Tove Almqvist skall få sitt genombrott i år. Nyköpingsprodukten är en skön typ, en poängspelare.

Jag tror inte att LFC gör lika många mål som ifjol (då gjorde man 73). Jag tror inte heller att man tar lika många poäng. Men jag tror alltså ändå att man kan ta hem guldet.

Ebba Wieder

2) FC Rosengård
I fjol: Tvåa

För några veckor sedan var alltså Rosengård min självklara guldfavorit. Sedan gjorde man några dåliga matcher och åkte ur Champions League. Och så stack Marta. Det fick varningslampan att börja blinka i mitt huvud.

Blinkandet lindras något av att Anja Mittag tillkommit istället, vilket innebär målgaranti. Men känslan inför avspark var ändå att Rosengård ändå inte är självklara vinnare, och att det faktum att man måste bygga om laget skulle kunna kosta Malmöklubben guldet.

Nu har premiären spelats, och där slocknade den offensiva varningslampan tidigt. För Rosengård spelade en fantastisk fin anfallsfotboll och radade upp målchanserna mot Kvarnsveden.

Det frågetecken som finns kvar gäller defensiven, och framför allt bristen på en riktigt bra bollvinnare på centralt mittfält. Rosengård har ju nämligen inte ersatt Sara Björk Gunnarsdottir med någon liknande spelartyp. Så länge hon var kvar i laget i fjol gick man fram som en ångvält och hade nio segrar och ett kryss på tio matcher. Under den perioden släppte man dessutom bara in fyra mål.

Efter att isländskan lämnade för Wolfsburg tappade Rosengård i kvalitet. På de sista tolv omgångarna blev det sju segrar, tre kryss och två förluster. Det innebar ett poängsnitt på 2,8 med Björk Gunnarsdottir och ett snitt på 2,0 poäng per match utan isländskan.

Jag skall inte säga att Rosengård har jättestora problem i defensiven – man släppte ändå in minst mål av alla i fjolårets serie. Men känslan den här våren är att försvarsspelet inte har varit lika tätt och stabilt som för ett år sedan. Och alltså att det är på mittfältet problemen finns.

Det innermittfält Rosengård mönstrade i den damallsvenska premiären är väldigt bollskickligt, men sämre när motståndaren har bollen. Iva Landeka är väldigt passningsskicklig, men ingen försvarsspelare. Kollegan Ebba Wieder är smart, står ofta på rätt ställe. Men hennes brist ligger i aggressiviteten, hon är ännu så länge lite för snäll.

Sammanfattningsvis är Rosengård det lag i serien som har den både bredaste och vassaste uppsättningen av anfallsspelare. Med Mittag, Lotta Schelin, Sanne Troelsgaard, Lieke Martens och Ella Masar Mcleod är fem spelare med kapacitet att alla vara med på topp tio i skytteligan. Fortsätter Rosengård att göra sju mål per match kommer mitt tips att bli felaktigt – då hamnar guldet i Malmö.

Men får man lite måltorka och det fortsätter att trilla in två mål bakåt i matcherna, då riskerar Malmöklubben att gå miste om Kronprinsessan Victorias pokal i år också.

Petra Johansson (Larsson)

3) Eskilstuna United
I fjol: Trea

Det är lite tråkigt, men även när det gäller tredjeplatsen fortsätter jag att placera lagen precis som de slutade förra året.

Efter premiäromgången vacklar jag dock i det här tipset. Det Eskilstuna visade upp i går var inte högklassigt. Laget kändes besvärande uddlöst i premiären.

Men vi tar väl det roliga först, Eskilstuna är förstås jättefavorit till att återigen vinna publikligan. När det gäller publiken har klubben gjort ett jättebra jobb, och drygt 2000 i premiären är förstås mer än godkänt. Slår man fjolårets 1 897?

För att kunna göra det gäller det att nivån på den underhållning som lagets trogna supportrar erbjuds blir hög, och att laget gör bra resultat.

Efter att ha sett delar av premiären undrar jag om inte tappet av Louise Quinn är tyngre än jag hade tänkt mig. Irländskan var inte bara en kugge i backlinjen, hon var även ett jättehot i samband med alla fasta situationer. Med sina fem mål var hon lagets tredje bästa målskytt i fjol bakom Mimmi Larsson (12) och Marija Banusic (6).

På pluskontot finns förstås att Petra Johansson är tillbaka. I fjol lyckades laget inte riktigt fylla luckorna efter henne och Gaelle Enganamouit. I år fyller Johansson upp luckan efter sig själv.

Men det är i offensiven frågetecknen finns. Nya skotskan Fiona Brown ser pigg ut, men gör hon tvåsiffrigt antal mål? Sannolikt kommer Mimmi Larsson att vara lagets klart viktigaste spelare i år. Hon måste göra minst lika många mål som ifjol, minst. Sedan måste självklart Olivia Schough visa varför just nu är ordinarie i Pia Sundhage:s elva. Schough gjorde bara tre mål under fjolårssäsongen – en svag siffra för en landslagsforward. Hon måste bli bättre på att hamna i avslutningslägen.

En annan nyckelspelare i år blir målvakten Emelie Lundberg. I fjol tyckte jag att hon saknade den stabilitet jag upplevde att hon hade året innan. Skall Eskilstuna sluta topp tre måste nog Lundberg tillbaka till 2015 års form.

Jennifer Falk och Loes Geurts

4) Kopparbergs Göteborg FC
I fjol: Femma

På den damallsvenska upptaktsträffen jämförde tränare Stefan Rehn sitt lag med att gå på Liseberg. Det är mycket upp och ner…

Den liknelsen köper jag rakt av. Så var det i fjol, och så har det varit på försäsongen i år. Målkalas framåt har varvats med målkalas bakåt.

Kollar man fjolårets KGFC var det ett lag som trots allt hade en ganska stabil defensiv. Målvakten Jennifer Falk höll nollan i sju av 15 matcher, och vann målvaktsligan med en räddningsprocent på 86. Fjolårets andra målvakt, holländska Loes Geurts blev trea i målvaktsligan (80 procent) och hade en nolla.

En målvakts räddningsprocent behöver inte säga så mycket om målvaktens kvalitet, det är skillnad på lag som bara släpper till långskott och lag som släpper till frilägen. Men att båda målvakterna ligger med så bra kan innebära att laget som helhet tvingar motståndarna till svåra avslut. Och det faktum att Göteborg inledde årets serie med en nolla är förstås lovande.

När jag gjorde det här tipset kändes det som en chansning att sätta Göteborg på medaljplats. Jag kände att laget lika gärna kan komma sexa–sjua. Men efter premiären  är känslan att jag kanske tvärtom har underskattat laget en aning, att de faktiskt kan ta tredjeplatsen i år.

I fjol var det till slut fem poäng upp till Eskilstuna. Och känslan är att Göteborg faktiskt är bättre i år än i fjol. Det trots att man fortsatt att föryngra.

Jag har tidigare kritiserat Kopparbergs Göteborg FC för bristfällig kontinuitet och för att man övergivit det attraktiva spelsätt som man hade för några år sedan och börjat spela mer rakt.

Nu har man föryngrat klart och det raka spelet börjar sätta sig. Med måltjuvar som Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist kan Göteborg äntligen ha något spännande på gång igen efter några tråkiga år.

Det jobbiga nu är frågan hur klubben skall kunna vinna tillbaka publik- och medieintresset i Göteborg? Fjolårets publiksnitt låg på närmast pinsamma 378, och årets premiär mot Kif Örebro sågs bara av 366 personer. Här är Göteborg mycket att jobba med.

En del här handlar ju om att profilera sina stjärnor. Lagkapten Elin Rubensson är en väldigt bra spelare, men tyvärr hon gör sig inget vidare i mediesammanhang, hon är nämligen rätt grå i intervjuer. Här har klubbledningen en jätteutmaning att matcha fram sina mest färgstarka personligheter. Det behövs både en Johanna Almgren och en Lisa Ek för att KGFC skall få rubriker igen.

När det gäller nyckelspelare är några nämnda i Falk, Rubensson samt forwardsparet Hammarlund och Blomqvist. Viktigast av alla kanske nya amerikanskan Sarah Teegarden blir. KGFC har kämpat med att hitta defensiv balans på mittfältet ända sedan Maren Mjelde lämnade. Teegarden känns intressant, hon kan vara den som styr upp Göteborgs mittfält.

Ellen Löfqvist

5) Piteå IF
I fjol: Fyra

Stellan Carlsson:s Piteå fortsätter att tappa landslagsspelare varje vinter. Ändå kan det mycket väl bli tredje raka medaljen i höst.

I fjol tog bärgade man sin bronsmedalj, trots att laget slutade på minusmålskillnad. I år tror jag på ett stabilare PIF. De visade redan i höstas att de började hitta rätt genom att vara väldigt svårslaget under hela slutdelen av fjolårets serie.

I vinter har man tappat Irma Helin, vilket är ett tungt tapp. Men man har fått in bland annat Julia Karlernäs och Madelen Janogy från Mallbacken, har fått tillbaka Hanna Pettersson från skada och dessutom har Piteå många unga spelare som bör vara redo att kliva in i allt mer betydelsefulla roller.

Duon Ronja Aronsson och Ellen Löfqvist tror jag exempelvis väldigt mycket på. Jag hoppas att Peter Gerhardsson har dem under lupp det här året. Aronsson är en spelskicklig ytterback och Löfqvist är smart i det defensiva positionsspelet och hittar fram med alltfler konstruktiva passningar. Spännande.

Nyckeln till Piteås framgång är alltså stabiliteten. Den personifieras av Hilda Carlén, som är en mycket stabil allsvensk målvakt, och Faith Ikidi, som är en klippa i mittförsvaret. Mittfältet är också stabilt med spelare som Löfqvist, Josefin Johansson och Karlernäs.

Problemet i fjol var den offensiva spetsen. Man gjorde bara 29 mål – minst av lagen på den övre halvan. Felicia Karlsson blev bästa målskytt med sju mål. Om Piteå får upp någon som gör det dubbla är man en given kandidat till tredjeplatsen i serien.

Jag såg inte speciellt mycket av Piteås premiär. Men av det jag såg blir fasta situationer otroligt viktiga för laget. Framför allt är June Pedersen:s hörnor ett vasst vapen. Norskan är sannolikt damallsvenskans bästa leverantör av högerhörnor och inläggsfrisparkar. Jag noterade också att man har ett annat spännande vapen i Frida Abrahamsson:s långa inkast.

Utgångstipset för Piteå är alltså femma. Men laget kan hamna var som helst mellan tredje och åttonde plats. Alltså, man räcker inte till för guldstrid, men är å andra sidan alldeles för bra för nedflyttningskamp.

Marina Pettersson Engström

6) Kif Örebro
I fjol: Åtta

Svenska Kif Örebro är ett svårtippat lag. Man hade ett struligt 2016 där laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden i ungefär halva serien. På sommaren bytte man tränare, Giorgos Papachristou lämnade och Martin Skogman kom in.

I vintern har det hänt mycket på spelarfronten. Man har tappat tio spelare, där de flesta var med och slogs om platser i startelvan. Som ersättare har man plockat in åtta nya, där mittbacken Marina Pettersson Engström och forwarden Jenny Hjohlman är de tunga namnen.

Personligen har jag även ganska stora förhoppningar på Fanny och Emelie Andersson, som hämtats i Kolbotn respektive Mallbacken. Två spännande spelare.

Överhuvud taget blir Örebro intressant att följa. Får man ihop det bör laget absolut kunna vara med och slåss om medaljerna – vilket också är lagets målsättning. Nyckelspelare blir förstås Lisa Dahlkvist ihop med Pettersson Engström och Hjolman. Det blir även spännande att se hur talangerna Michelle De Jongh och Freja Olofsson utvecklas under året.

Faith Ikidi med Amanda Edgren i ryggen

7) Kristianstads DFF
I fjol: Tia

Det här tipset är en liten chansning. För KDFF känns svårtippat, man kan bli ett bottenlag, men man kan också sluta på övre halvan. I fjol hade man jätteproblem med målskyttet. Laget skapade tillräckligt med chanser för en klart bättre tabellplacering, men kunde inte andas ut förrän efter en helt avgörande ångestmatch mot Umeå i sista omgången.

Risken är att problematiken med målgörandet även följer med in i årets säsong. Fjolårets bästa målskytt (Johanna Rasmussen, 5 mål) har lämnat och belgiska forwardsvärvningen Tine Schryvers är långtidsskadad.

Ändå tror jag att Kristianstad kommer att få ett lyft i år. När jag träffade tränare Elisabet Gunnarsdottir tidigare i vår pratade hon om en intressant nystart utan ekonomiska problem. Dessutom har laget haft bättre träningsförhållanden på försäsongen än tidigare år.

Lägg till att man i Rita Chikwelu har ett av seriens allra bästa nyförvärv. Hon kommer att stå för tyngden i laget. Hon är inte bara bra i spelet hon är även stark i luftrummet på fasta situationer. Man har dessutom fått in ytterligare stabilitet i Becky Edwards och fart i Hanna Sandström.

När jag sett KDFF har Amanda Edgren sett riktigt spännande ut. Hon gjorde inte ett enda mål i fjol, trots att hon var nära massor av gånger. Känslan är att om hon bara får spräcka nollan så kan KDFF ha ett riktigt vasst vapen i den kreativa forwarden från Öjersjö utanför Göteborg.

Defensivt är målvaktsbiten en nyckelfråga. I fjol hade man tre olika målvakter, och årets förstakeeper Brett Maron slutade sist i den damallsvenska målvaktsligan med bara 52 i räddningsprocent. Nu är ju som sagt inte räddningsprocenten något fullt tillförlitligt mått på en målvakts kapacitet, men Maron behöver ändå allt höja den procenten rätt rejält i år.

Sandra Adolfsson

8) Vittsjö GIK
I fjol: Sjua

Vittsjö är ytterligare ett mycket svårtippat lag, ett lag som kan komma femma – men också åka ur.

Ifjol var Vittsjö hela tiden mittemellan. Känslan är att man knappast blir fågel i år heller. Fjolårets stora utropstecken var Sandra Adolfsson på centralt mittfält. Har hon konserverat 2016 års form kan nog den nordskånska klubben slippa ifrån bottenstriden.

På den damallsvenska upptaktsträffen konstaterade tränare Thomas Mårtensson att Vittsjö gjort lite av en bragd genom att nu göra sin sjätte raka säsong i högsta serien – något som är ovanligt för lag från så små samhällen som Vittsjö.

Klubbledningen har gjort ett jättebra jobb och varje år byggt starka lag med begränsade resurser. I år har man fått behålla hela tolv av fjolårets 18 spelare, vilket bör innebära en skön grundtrygghet.

Jag tror inte att Vittsjö kommer att vara indraget i bottenstriden. Om Clara Markstedt och Linda Sällström hittar rätt kanske man i stället kan nosa på tabellens övre halva.

9) Kvarnsvedens IK
I fjol: Nia

Borlängelaget imponerade under sin damallsvenska premiärsäsong. Framför allt gjorde man en riktigt stark höst, där man faktiskt inte var speciellt långt ifrån sjätteplatsen.

Efter förra säsongen tyckte tränare Jonas Björkgren att de experter som kommenterar damallsvenskan borde få sparken med tanke på hur dåligt man tippade hans lag. Skall man ursäkta sig lite berodde ju en del av succén på sommarvärvningar, som var svåra att förutse när serien tippades i april.

Kanske kan sommarvärvningar lyfta laget även i år. Sett till premiären kan nämligen Kvarnsveden få det tufft. Hade man inte haft Tabitha Chawinga hade jag nog tippat Kvarnsveden på nedflyttningsplats i år.

Men Chawinga är sannolikt den spelare i damallsvenskan som har allra störst potential. Njut av henne så länge det går – för redan i sommar lär franska, tyska och engelska storklubbar stå i kö för att få hennes namnteckning på sitt kontrakt.

Chawinga blev ju trea i skytteligan i fjol på 15 mål – vilket var exakt hälften av lagets fullträffar. Om hon hade haft samma uppbackning under våren som hon hade på hösten, hade hon kunnat vinna hela skytteligan.

Tabitha Chawinga är mer än en vanlig nyckelspelare – känslan är att det är hon som avgör hur bra det går för Kvarnsveden i år. Om hon håller sig frisk och stannar kvar hela säsongen, då kommer nog klubben att hänga kvar. Annars lär man få det tufft.

En annan viktig post i Kvarnsveden är målvakten. Jag tyckte att man hade ett av damallsvenskans svagaste kort där i Adelaide Gay. I år får Lina Lundqvist förtroendet. Hon hade en tuff premiär, och det blir en utmaning för henne att skapa trygghet i Kvarnsvedens försvarsarbete.

Gudbjörg Gunnarsdottir

10) Djurgården
I fjol: Sexa

Jag missbedömde Djurgården rätt rejält i fjol, då jag tippade dem på sista plats. Kanske att jag gör en ny missbedömning i år. Försäsongen har varit långt ifrån imponerande, men så slog man till med en meriterande bortaseger i Piteå i premiären. Imponerande.

Jag har ändå under våren haft svårt att tro att årets Djurgården skall komma lika högt upp i tabellen som fjolårets. Det kändes som att man överpresterade lite grand, plus att jag tyckt att korsbandsskadan på viktiga Emilia Appelqvist på årets allra första träning borde kosta någon eller några placeringar.

Men redan efter en omgång börjar jag vackla i mitt tips. Fjolårets lagbygge var snyggt. Man skapade en defensiv grundstabilitet med duktiga målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir samt starka innermittfältet med Appelqvist och Katrin Schmidt. Dessutom visade Mia Jalkerud med sina nio mål att hon håller i damallsvenskan.

Årets nyförvärv är intressanta, och kanske ändå att Djurgården kan göra om sin prestation från fjolåret – och sluta på övre halvan. Hade jag tippat i dag skulle jag flyttat upp Stockholmslaget några pinnhål, men tippat är tippat.

Ett område där Djurgården har mycket att göra är publiken. I fjol hade man tre av seriens fyra sämsta publiksiffror, och snittet slutade på svaga 376. Det är inga roliga siffror.

Anna Welin

11) LB07
I fjol: Vann elitettan

En del av mig ville gärna lyfta LB07 några snäpp i det här tipset, men det är väldigt svårt att tippa lag man aldrig har sett. Därför placerade jag LB07 på nedflyttningsplats, trots att man gjort lovande resultat på försäsongen.

Känslan är att man ändå är ganska stabila, och således inte blir något strykgäng. Jag kikade på de första 20 minuterna av premiären mot Linköping. Där såg jag att LB07 är ett spelande gäng, faktiskt lite väl spelande i perioder.

Malmöklubben hade ett väldigt bra presspel som gjorde det svårt för Linköping att spela sig fram. LB var dessutom modigt och vågade kliva upp och sätta en ganska hög press på de svenska mästarinnorna.

Dock var LB-spelarna ofta lite väl plottriga och överkonstrutiva när man vann boll. Första kvarten mot de svenska mästarinnorna har man inte råd att slå en massa femmeterspassningar direkt efter bollerövring, då måste man spela loss bollen snabbt.

Dessutom saknades lite aggressivitet på defensiva fasta situationer. Just kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar är mycket högre i damallsvenskan än i elitettan, något LB lär erfara.

För LB07 kommer att lära sig allteftersom. Dessutom kommer man inte möta så starkt motstånd som LFC i alla matcher. Det blir intressant att följa nykomlingen, som ju gjorde hela 84 mål i elitettan i fjol.

På spelarfronten har LB07 ett spännande centralt mittfält med Nellie Lilja och Anna Welin. Welin såg jag i Vittsjö för några år sedan, och minns att jag gillade hennes spelstil. Och Lilja har man hört mycket gott om.

Anna Oskarsson

12) Hammarby IF
I fjol: Tvåa i elitettan

Hammarby kommer till spel med ett helsvenskt manskap. Jämfört med det lag som kom tvåa i elitettan i fjol har man plockat in många spelare, dock inte några riktigt etablerade.

Målvakten Emma Holmgren och skadeförföljda Elena Sadiku är väl de mest namnkunniga nyförvärven. Jag tror inte att det räcker.

Jag tror helt enkelt inte att Hammarby har tillräcklig offensiv tyngd och spets för att klara kontraktet. Den bilden förstärktes av de 35 minuter jag såg av premiärmötet med Eskilstuna. Där skapade inte Stockholmslaget någonting alls.

Mycket av försnacket kring Hammarby handlar om Anna Oskarsson. Det är en spelare jag såg en hel del i Jitex häromåret. Jag gillar hennes arbets- och kampvilja, men ser henne inte som någon poängspelare.

Av det jag sett saknar Oskarsson både den kreativitet och passningskvalitet som krävs för att fixa mål och assist i någon större utsträckning. Min gissning är att hon kommer att sluta som back eller defensiv mittfältare. Men det är bara att hoppas att jag får fel, för poängspelare med den arbetskapaciteten som Oskarsson har är eftertraktade.

I övrigt är det klart att målvakt Holmgren blir otroligt viktig. Hon har gjort en kostsam groda, det får inte bli speciellt många till. Skall Hammarby kunna klara kontraktet måste man ha en riktigt stabil målvakt.

* Det var motiveringarna till mitt damallsvenska tips för 2017. Förutom tabellen tänkte jag även tippa toppen av skytteligan. Här är facit…

1) Anja Mittag
2) Marija Banusic
3) Lotta Schelin
4) Tabitha Chawinga
5) Pauline Hammarlund
6) Kristine Minde
7) Mimmi Larsson
8) Ella Masar McLeod
9) Jenny Hjohlman
10) Rebecka Blomqvist

Närmast utanför topp tio hamnar: Mia Jalkerud, Lieke Martens, Sanne Troelsgaard, Linda Sällström, Hanna Pettersson och Rita Chikwelu.

Björkegren och Helin till LFC, med mera

Linköping har presenterat sin nya tränare. Det blev lite oväntat Kim Björkegren, senast i Hovås Billdal.

Hovås Billdals bänk

Hovås Billdals bänk

Eftersom Björkegren är från Linköping och hjälpte dem som scout så sent som hösten 2014 antar jag att klubben har bra koll på sin nya tränare.

Själv kände jag till honom innan gårdagens besked, dock utan att veta något om hans fotbollssyn. Det jag noterat är att han var omtyckt i sina senaste klubbar, samt att han hoppat väldigt mellan olika jobb de senaste åren.

2013 tränade han Älta i elitettan, 2014 hade han hand om Tyresös F19 fram till konkursen, 2015 var han i herrtvåan i Gauthiods herrlag och 2016 var han drygt ett halvår i Hovås Billdal, innan han hoppade av. Nu är tanken att han skall tillbringa tre år i LFC.

Irma Helin

Irma Helin

I dag presenterade LFC dessutom ett bra nyförvärv i Irma Helin. Det är en spelare jag imponerats av i Piteå i år. Det skall bli kul att se vad hon kan göra hos de svenska mästarinnorna.

Kollar man in deras trupp tycker jag att man har väldigt väl förspänt i backlinje och på mittfält. Det är de där utpräglade målskyttarna som saknas. I nuläget har man egentligen bara Marija Banusic som är en utpräglad forward. Nya duon Lina Hurtig och Johanna Rasmussen är ju båda spelare som går att använda både på mittfält och som forwards.

Jag antar att LFC jagar ytterligare en utpräglad forward. Jag har inte sett någon uppgift på hur de tänker. Ni som håller till i Linköpingstrakten, har det skrivits något om klubben planerar ytterligare värvningar?

Strax efter mitt förra inlägg exploderade närmast silly season i franska D1 Feminine. Först presenterade PSG Kanadas duktiga vänsterspelare Ashley Lawrence, sedan kontrade Lyon med att värva tyska mittbacken Josephine Henning.

Det har även förekommit spekulationer om att Kanadas mittback Kadeisha Buchanan skall vara på gång till Lyon. Hon är duktig, men personligen tycker jag att Buchanan är överskattad. Som signaturen noone konstaterade i en kommantar till min årskrönika var det just hon som gav bort en helt onödig straff till Tyskland i OS-semifinalen. En jättemiss som på sätt och vis kostade ett starkt Kanada en finalplats.

Apropå Lyon och nya spelare har Alex Morgan nu landat i Frankrike. Det ska bli väldigt spännande att se vad hon kan uträtta i Europas bästa lag.

En annan amerikanska som skall till Europa är Crystal Dunn. Hon gör Hedvig Lindahl sällskap i Chelsea. Jag måste nog säga att det var en lite oväntad värvning. Personligen tycker jag att Dunn i spelstilen är väl lik Chelseas andra prestigevärvning den här vintern, Ramona Bachmann. Känslan är att de båda kan ta ut varandra.

Vi fortsätter på temat amerikanska flyttar. Nattens bomb i amerikansk damfotboll var uppgifterna att mästarlaget i NWSL Western New York Flash skall vara sålt, och att laget verkar flytta från Rochester i delstaten New York till Cary i North Carolina.

Fram till nu har det ju varit ganska lugnt kring lagen i NWSL. Det har ju inte varit några nedläggningar eller flyttar under de första fyra säsongerna. Men nu är det alltså oro i leden.

Så till Afrika. Där utnämndes i går Nigerias och Arsenals Asisat Oshoala till kontinentens bästa spelare 2016. Grattis.

Hoppar vi vidare till Asien blev Indien Sydasiatiska mästarinnor efter klar seger mot Bangladesh i onsdagens final.

Slutligen en liten koll på Australiens W-league. Där har lagen nu bara tre eller fyra matcher kvar till slutspelet. Sydney FC leder och är i princip slutspelsklara. Det ser även bra ut för Perth Glory och Canberra United. Kampen om den sista slutspelsplatsen står i första hand mellan mästarinnorna Melbourne City och Western Sydney Wanderers.

Melbourne City gör för övrigt ett tränarbyte mitt i säsongen. Fjolårets guldcoach Joe Montemurro flyttar över till herrlaget, vilket gör att Jessica Fishlock blir spelande tränare för damerna.