Bilder av 2017 – del 4, EM

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är dags att ytterligare utöka bloggens bildarkiv. Här är 140 bilder från fjolårets EM-slutspel på Sverige, Danmark, Norge, Schweiz, Frankrike, Spanien och Skottland.

Bilder av 2017 – del 3, EM

Detta bildspel kräver JavaScript.

Som utlovat fortsätter jag att ladda upp de bilder från 2017 som funnits i min dator, men som jag antingen hade glömt eller inte hade hunnit ladda upp tidigare. Redan i förra bildinlägget nådde jag fram till EM, och den första svenska träningen som jag bevittnade.

Den här gången blir det rakt igenom bilder från EM. Det handlar dels om ytterligare en svensk träning samt bilder från matcherna Spanien–Portugal, Sverige–Ryssland och Frankrike–Österrike. Totalt handlar det om 132 bilder. Här är de även en och en:

Toppmatcherna snöade bort

Kvällens båda engelska toppmatcher snöade bort. Både Chelsea–Manchester City och Arsenal–Liverpool sköts på framtiden.

När det gäller svenska silly season har det varit stendött i helgen. Alla verkar ägna sig åt semester eller julförberedelser.

Som jag berättade i förra inlägget skulle helgens godbitar vara kvällens engelska toppmatcher. Men vi ser ju självklart även fram emot morgondagens dubbla seriefinaler i Tyskland och Frankrike.

Amanda Ilestedt

Kollar vi snabbt på den fotboll som spelats i helgen är Amanda Ilestedt helgens svenska spelare. Hon gjorde 2–0-målet när Turbine Potsdam vann med just 2–0 mot Hoffenheim i Frauen-Bundesliga. Jag har inte sett målet, men har läst att det tillkom i samband med en hörna.

Det låter rimligt, för Ilestedt har bra tajming vid fasta situationer, och jag tycker att hon faktiskt borde göra fler mål än hon gör.

Även 1–0-målet gjordes för övrigt av en mittback, schweiziska Rahel Kiwic.

I franska ligan blev det däremot inga svenskmål i helgen. När Montpellier vann med 4–1 mot Lille var det aldrig mer än en svenska på planen. I 53:e minuten bytte nämligen Sofia Jakobsson av Stina Blackstenius. För andra matchen i rad saknades däremot Linda Sembrant i Montpelliers trupp. Varför vet jag inte.

I Spanien jämnade det till sig i tabelltoppen sedan Rayo Vallecano vunnit Madridderbyt borta mot tidigare serieledarna Atletico med 1–0. Det trots att Atletico skapade mycket, och bland annat hade straff vid ställningen 0–0. Rayos segermål var för övrigt en målvaktstavla:

Efteråt firade Rayo sin skräll med en svensk segersång:

Atleticos förlust gör att Barcelona passerar i tabelltoppen på bättre målskillnad. Barca vann dagens derby mot Espanyol med 4–0, bland annat efter två mål från Lieke Martens.

Hon toppade för övrigt fotbollsstatistikerna IFFHS lista över världens bästa offensiva spelare 2017, närmast före Dszenifer Marozsan och Marta.

Bland målvakterna ansåg fotbollsstatistikerna att Sarah Bouhaddi har varit överlägset bäst i år. Hon vann före Sari van Veenendaal och Katarzyna Kiedrzynek.

Jag tycker allt att IFFHS topplistor brukar se rätt konstiga ut. Så även i år. Men den här gången har ju i alla fall SFS, Sveriges Fotbollshistoriker och Statistiker, hört av sig till mig om råd. Så jag är ju lite medskyldig. Minns jag rätt gick de svenska rösterna till Martens, Pernille Harder och Sam Kerr i ena kategorien och van Veenendaal, Kiedrzynek och Hedvig Lindahl i den andra.

De här spelarna lär förstås hamna högt upp på fler av alla de rankinglistor över världens bästa spelare som kommer att presenteras den kommande tiden. Sajten Vavel håller på att presentera sin lista över världens 100 bästa spelare.

Deras presentation har hittills nått från nummer 100 ner till placering 61. Följande svenska spelare har hittills hamnat på topp 100:

93) Mimmi Larsson
88) Julia Spetsmark
63) Jessica Samuelsson

Dessutom har de här två damallsvenska spelarna kommit med:

100) Sanne Troelsgaard
90) Simone Boye Sörensen

Jag hade inte placerat varken Larsson eller Spetsmark på mitt topp 100, men kul för dem.

Tankar efter Fotbollsgalan 2017

Inför VM-kvalkampen Sverige–Ungern i Borås nyligen uppmärksammade jag den svenska damfotbollens pionjärer från Öxabäck i en pluslåst krönika:

Den krönikan avslutade jag med en uppmaning till Svenska Fotbollförbundet om att ta upp Kerstin Larsson, Kerstin Johnson, Ebba Andersson och de andra pionjärerna från Öxabäck på Globens scen under Fotbollsgalan för en välförtjänt hyllning.

Det blev inget firande av Öxabäcks pionjärer i dag, men väl en mycket välförtjänt hyllning av en annan av damfotbollens pionjärer – Pia Sundhage. Ingen riktig fotbollsgala utan en liten sång från Sundhage…

Som jag skrivit många gånger tidigare har hennes gärning och hennes engagemang för svensk damfotboll genom åren varit, och är, ovärderlig.

Sundhage fick fris av statsminister Stefan Löfvén. Samtidigt valde förbundet, om jag förstod saken rätt, att instifta ett ”Pia-stipendium på en halv miljon kronor, som skall delas ut årligen till någon som jobbar hårt för damfotbollen.

Det var för övrigt en gala där det pratades jämställdhet vid flera tillfällen, vilket förstås var bra. Men riktigt bra är det inte förrän man slipper prata om det.

Galans inledning där konfrenciererna Anna Brolin och Frida Nordstrand först jublade över att: ”Vi är i VM”, och sedan över ”Ett nytt fräscht fyraårsavtal för damlandslaget”, visar lite var vi står.

För männen jublas det över sportsliga framgångar, för kvinnorna över framsteg på andra plan. Under galan hyllades exempelvis Östersund för att ha chansen att gå till sextondelsfinal i Europa League. Östersunds herrlag har gjort en fantastisk prestation, och är värda hyllningar. Men det är väl även de damlag som årligen når mycket längre än så i Champions League. Eller?

För övrigt undrar jag över Nordstrands formulering att landslagsavtalet är ”fräscht”. Hur vet hon det?

Så till galans alla vinnare. Här är de, med korta kommentarer:

Kosovare Asllani

Diamantbollen: Kosovare Asllani. Ett logiskt val. Hon har hållit en hög och stabil nivå under hela året, och har verkligen förtjänat den här segern. Dessutom höll Asllani ett väldigt bra tacktal – klart bäst av alla på galan.

Hedvig Lindahl

Årets målvakt: Hedvig Lindahl. Jämn kategori, där Lindahl inte är något dåligt val, men där min röst hade gått till Gudbjörg Gunnarsdottir.

Jessica Samuelsson

Årets back: Jessica Samuelsson. Var fantastisk i våras, bästa spelare i landskamp efter landskamp. Tappade lite i form under sommaren och hösten, och blev långtidsskadad nu i höst. Men det hindrar inte att jag tycker att priset gick till rätt vinnare.

Kosovare Asllani

Årets mittfältare: Kosovare Asllani. Har varit Sveriges genomgående bästa mittfältare under 2017, men min röst i det här priset hade gått till Claudia Neto. Priset delades ut innan tv-sändningen, och det verkar inte ha gått helt smärtfritt

Tabitha Chawinga

Årets forward: Tabitha Chawinga. Den absolut tuffaste kategorien av alla, där måldrottningen ställdes mot världens och Europas bästa spelare. Här har jag inga invändningar mot vinnaren, för 26 mål för ett bottenlag är självklart en lysande prestation. Å andra sidan hade jag inte protesterat om Lieke Martens vunnit heller.

Tove Almqvist

Årets genombrott: Tove Almqvist. För mig fick Almqvist sitt genombrott i allsvenskan redan förra året, och i landslaget har hon inte fått det ännu. Men den här kategorien är ju alltid väldigt flummig, och Almqvist var ju väldigt bra i våras. Så varför inte.

Elisabet Gunnarsdottir

Tränare: Elisabet Gunnarsdottir. Det här priset har alltmer blivit lite av ett pris där man hyllas mer för en långtidsgärning än för vad som hänt under året. Med det sagt är Gunnarsdottir en otroligt välförtjänt vinnare, för mig är det hon som är Kristianstads DFF. Hon har verkligen kämpat stenhårt under många år för den här utmärkelsen.

Pernilla Larsson

Domare: Pernilla Larsson. Logiskt val att VM-domaren får priset.

Filippa Angeldahl

Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Filippa Angeldahl. Angeldahl har varit bra i år, och hon har varit viktig för Hammarby, men det hindrar inte att jag tycker att det här är en rätt konstig utnämning.

Man kan förstås anses värdefull på många olika sätt. Ingen har varit i närheten så värdefull för sitt lag som Tabitha Chawinga var för Kvarnsveden. Men de fick ju inga framgångar. Skall vi leta spelare som lett sitt lag till framgång finns det ju ett par viktiga LFC-spelare i Claudia Neto och Kristine Minde plus bland annat Hilda Carlén i Piteå och Linda Sällström i Vittsjö. Faktum är att jag totalt sett tycker att Emma Holmgren nog var Hammarbys viktigaste spelare.

Men det är ju lite tanken med en gala, att den skall väcka känslor. Så stort grattis till alla vinnare.

Lite noteringar från Sverige–Ungern

Under onsdagseftermiddagen (klockan 14.30) presenterar Peter Gerhardsson den landslagstrupp som skall till Bordeaux och spela mot Frankrike den 27 november.

Det blir förstås intressant att se hur truppen formeras nu när Sofia Jakobsson bör vara aktuell på forwardssidan, medan varken Jessica Samuelsson eller Johanna Rytting Kaneryd är tillgängliga.

Men ännu intressantare än truppen blir ju vilken startelva Gerhardsson kommer att välja, och hur laget kommer att spela. Vår nye förbundskapten har ju sagt att han kommer att anpassa valet av spelare och spelsätt efter motstånd.

Mot Kroatien och Ungern har ju Gerhardsson kunnat tänka 95 procent offensivt. Mot Frankrike måste han höja den defensiva procenten rätt rejält.

Med det sagt är det dags för en liten tillbakablick på EM-kvalmatchen i Borås för två veckor sedan. Jag har kollat om matchen och gjort lite noteringar. De kommer här i den ordning som de hamnade på mitt anteckningspapper:

* Matchinledningen: Plottrigt spel, men väldigt många korta passningar. Dessutom inte alltid med 100-procentig precision. Den typen av spel kan funka mot svaga lag som Ungern, men känns som lite av självmordstaktik mot Frankrike.

I tolfte minuten försökte Mia Carlsson med ett långt uppspel från backlinjen, in bakom den ungerska. Vad jag kan minnas var det både det första och det enda långa, svenska uppspelet i matchen.

Linda Sembrant

* Snabbhetsproblem i vänsterförsvaret. Carlsson och Linda Sembrant hängde inte riktigt med när det blev s defensiva omställningar. Följden blev att Sembrant föll ner några meter och tog extra djup.

Det lär inte vara någon bra taktik mot snabba franska kantspelare. Med tanke på att Samuelsson också är borta blir en av Gerhardssons viktigaste uppgifter att hitta snabbhet i backlinjen till Frankrikematchen.

Jämfört med deras EM-lag kan ju Frankrike nu spela med blixtsnabba kantspelare både till vänster (Amel Majri) och höger (Delphine Cascarino).

* För mycket tvåtouch i uppspelsfas. När Sverige byter kan har ofta såväl Nilla Fischer, Linda Sembrant som Caroline Seger två tillslag innan de spelar vidare. Följden blev att Ungern lätt hann flytta över sitt lag.

Mot Frankrike måste Sverige flytta bollen mycket snabbare i backlinjen. I den 31:a minuten fick vi dock till ett kanonanfall, mycket tack vare en snabb vändning i backlinjen. Det började med att Samuelsson spelade direkt till Sembrant, som tog med sig bollen med sitt första tillslag och spelade vidare ut på kanten till Mia Carlsson på det andra. Kristianstadsbacken stötte fram bollen med ett direktpass till Hurtig som fick autobahn fram till vänster. Hurtig valde ett tidigt inlägg mot bortre stolpen där Fridolina Rolfö först var nära att göra mål. På returen var det ett upplägg för Stina Blackstenius, som dock sköt över från nära håll.

Trots att det inte blev mål var det ett föredömligt anfall. Men de svenska spelarna måste alltså jobba på att minska antalet tillslag, inte minst gäller det här Seger, som gärna slår till bollen två gånger. Hon behöver lära sig att jobba med ett tillslag mycket mer. Hade jag varit hennes tränare hade jag nog förbjudit henne att spela med fler än ett tillslag på träning, och dessutom tvingat henne att spela framåt. På så sätt skulle hon kanske få ett lite snabbare, offensivt beslutsfattande. Nu tar det ofta lite för lång tid innan hon blir rättvänd, och då hinner motståndarna stänga till luckorna.

Lina Hurtig och Zecira Musovic

* Lina Hurtig var fantastisk i den första halvleken. Jag fick ju lite kritik för att jag gav Hurtig för högt betyg – en fyra. Men när jag kollar om matchen finner jag ingen anledning att sänka det betyget.

Linköpingsspelaren var direkt inblandad i fyra av Sveriges fem första, riktigt heta målchanser. Totalt var hon direkt eller indirekt inblandad i fyra av de fem målen. Solklar fyra, speciellt som det var hon som visade vägen genom att göra det viktiga 1–0-målet och få hål på Ungern.

* I den andra halvleken tappade det svenska laget lite fokus. Det blev ännu mer tvåtouch, och dessutom alltfler slarviga passningar. Alltså passningar bakom medspelare, eller på fel fot, saker som gjorde att vårt lag tappade tempo i spelet.

Under några perioder blixtrade dock laget till, och till slut hamnade vi enligt min räkning på 15–0 (8–0) i klara målchanser.

* Jag står fast vid att Kosovare Asllani var bästa svenska spelare, men Lina Hurtig var inte långt efter. När det gäller den betygsättning jag medverkade till i BT, se länk ovan, står jag i princip fast vid den. Mia Carlsson gjorde mycket bra, men hade väldigt många felpass, vilket gör att hennes trea känns svag.

Marija Banusic

Kvaliteten på de fasta situationerna från Marija Banusic var såpass hög att hon nosade på en trea. Mina fokusspelare inför matchen var just anfallsduon med Banusic och Stina Blackstenius. Banusic briljerade med högklassiga hörnor och frisparkar, däremot tyckte jag att hon var rätt medioker i själva spelet. Blackstenius ville otroligt mycket, men var ärligt talat inte speciellt lyckad. Hon kommer nog mer till sin rätt när det blir mer djupledsspel, vilket det lär bli mot Frankrike.

I den matchen kommer mitt fokus sannolikt riktas mot defensiven, där ju inte minst Caroline Seger har en nyckelroll. Vi får väl se vilken elva Gerhardsson väljer, men troligt är att man kommer att kolla in Seger lite extra på tv-sändningen från Frankrike.

Julia Spetsmark

* Det om senaste landskampen. I den truppen ingick ju Julia Spetsmark. Hon har stått för dagens svenska damfotbollsnyhet genom att skriva på ett ettårskontrakt med Manchester City. Det blir intressant att följa hur hon lyckas där.

* I dag har även kandidaterna till Årets tränare presenterats. De tre blev Kim Björkegren (Linköping), Elisabet Gunnarsdottir (Kristianstad) och Joel Riddez (Djurgården). Det rimliga är att Björkegren tar hem det, men man tycker ju att Gunnarsdottir också borde prisas för sitt tålmodiga arbete med Kristianstad.

* Slutligen har Dalarnas Tidningar i dag kommit med uppgifter om att Tabitha Chawinga skulle vara klar för Jiangsu Suning i den kinesiska ligan. Det skulle ju sannolikt innebära att hon kommer att få en rejäl lön, vilket är kul.

Men nog hade man velat se henne i någon av de stora europeiska ligorna? För att få se hur många mål hon hade kunnat göra där.

Smällar för Kaneryd, Linköping, Samuelsson och Kvarnsveden

 

Johanna Rytting Kaneryd

Dagens vansinnigt tråkiga damfotbollsnyhet är att Johanna Rytting Kaneryd har dragit av korsbandet. Det inträffade dagen efter att hon skrivit på för Rosengård, vilket var samma dag som hon presenterades för klubben.

Rytting Kaneryd har tidigare haft en korsbandsskada i vänsterknät. Och det är samma knä som drabbats nu igen. FC Rosengård skriver på sin hemsida att hon blir borta minst sex månader. Jag skulle nog snarare tippa på att hon blir borta mellan nio månader och ett år. Som tidigast skulle det innebära att hon kan spela för sin nya klubb nästa höstsäsong. Men risken finns att hela 2018 är förlorat.

Det här är ju verkligen otroligt tråkigt för Rytting Kaneryd, och man lider enormt med henne. Det är även ett stort bakslag för Rosengård som måste ut och värva ytterligare minst en kreativ mittfältare till nästa säsong.

Apropå Rosengård och mittfältare har Nellie Lilja från LB07 skrivit på ett tvåårskontrakt i dag. Ytterligare en intressant värvning.

Det om dagens händelser. Nu till en genomgång av helgens händelser. Jag har haft fullt fokus på herrfotboll under hela helgen, och har inte hunnit se någon damfotboll. Nu i kväll har jag dock kollat igenom en hel hög med klipp med höjdpunkter.

Sportsligt sett är det ju bottenstriden som har varit i fokus. Men jag börjar ändå genomgången av helgen med toppen, och damallsvenskans mest anmärkningsvärda resultat på många, många år.

Inför den 20:e omgången förra helgen hade inget hemmalag förlorat med fler än tre måls marginal i årets damallsvenska. Då inträffade ju det sensationella att Eskilstuna förlorade med hela 5–1 mot nästjumbon Göteborg, trots att United tog ledningen i den andra halvleken.

I lördags åkte Eskilstuna till Linköping, där de svenska mästarinnorna skulle firas av sin hemmapublik. Personligen tillbringade jag min lördagseftermiddag i Åtvidaberg. På vägen stannade jag och åt i just Linköping. Vid bordet bredvid satt det två Eskilstunasupportrar. Vi pratade lite, och det slutade med att jag önskade dem lycka till. De svarade: ”Det lär behövas”.

Ingen av oss kunde väl ana att Eskilstuna några timmar senare hade tagit årets i särklass största bortaseger i damallsvenskan – hela 6–0 mot de svenska mästarinnorna.

Tyvärr är det ju ett resultat som ger damallsvenskan dålig reklam. Ett resultat som spontant gjorde att man undrade om LFC-spelarna hade druckit för mycket champagne under guldfirandet.

Samtidigt vet man att vissa lag ibland kan falla ihop totalt. Och LFC är ett sådant lag, ett lag som haft en ful ovana att rasa ihop en gång per år. Fjolåret var ett undantag, i övrigt har vi ju 0–5 i Malmö i sista omgången 2015, 0–4 hemma mot Örebro 2014, 0–4 i Malmö 2013 och 0–6 i Göteborg 2012. Men de flesta rasen från tidigare år har skett på bortaplan.

Det här var LFC:s största ras på hemmaplan i en tävlingsmatch på minst tolv år. Det är extremt dålig reklam när man skall försöka sälja in sitt SM-guld. Och det är bara att hoppas att alla inblandade skäms.

Visst fick Lisa Lantz en katastrofstart, och bjöd på de två första målen. Men ett topplag där spelarna har bra karaktär tillåter sig inte att bli förnedrade i sin hemmaborg.

Matchens stora spelare var Loreta Kullashi, en spelare som snart lär banka på porten till Peter Gerhardsson:s landslag. Hon visade ju exempelvis väldigt hög klass när hon utnyttjade Lantz misstag vid 0–2-målet.

För LFC är det match i Prag i Champions League på onsdag, alltså en bra chans till snabb revansch. Tyvärr har ingen svensk tv-kanal valt att sända varken LFC:s eller Rosengårds bortamatcher. Vansinnigt tråkigt.

I Rosengård är ordföranden väldigt besviken på tv-cheferna. Och det har han ju anledning att vara. Det här är ju för övrigt samma visa som man hört vid i princip varje UWCL-omgång de senaste åren. Frågan är hur man kan paketera turneringen för att få någon tv-kanal att hugga. Den som har lösningen lär bli rejält hyllad i damfotbollsvärlden.

Den här gången räddas vi intresserade tittare av att Chelsea–Rosengård kommer sändas av Chelsea på Youtube. När det gäller Sparta Prag–LFC kan den komma att sändas av Corren. Där är inget klart ännu. Däremot är det klart att Corren sänder returen i Linköping.

Tillbaka till damallsvenskan. Medan Linköping den kunna komma över helgens smäll är det värre i Borlänge, där Kvarnsveden har spelat sin sista damallsvenska match för den här gången.

Kvarnsvedens IK

Som opartisk betraktare hade jag gärna sett att spänningen levt ändå in i slutomgången. Men jag förstår att supportrar till Göteborg, Hammarby och Vittsjö har lite annan syn på den saken. De klubbarna är det ju numera anledning att gratulera till nytt kontrakt.

Kvarnsvedens 3–1-förlust mot Rosengård i lördags innebar ju att Hammarby hade klarat kontraktet, samt att Vittsjö och Göteborg hade chansen att göra det redan i omgång 21.

Hannah Wilkinson blev Vittsjös hjältinna när hon fixade poäng mot Örebro på övertid i lördags. Och igår frälste Adelina Engman sitt Göteborg med ett drömmål på volley mot Djurgården.

Medan klipp på instatstorys visar väldigt trevlig stämning i Göteborgs omklädningsrum i går eftermiddag var det depp i Borlänge.

Kvarnsveden har alltså tagit 19 poäng – en summa som räckt till nytt kontrakt de allra flesta säsonger. Men i år har det ju varit så jämnt att det krävts högre poäng än vanligt.

Och då har Kvarnsveden fallit på sitt svaga försvarsspel, och framför allt på att man haft en för dålig backlinje. Man drabbades av tunga smällar tidigt i våras, när först mittbacken och lagkaptenen Denise Sundberg drog av korsbandet, och sedan även tänkta förstamålvakten Lina Lundqvist gjorde samma sak.

Dock var det inte på vårens insatser som Kvarnsveden åkte ut, utan på höstens – där man bara har vunnit en match.

Tabitha Chawinga

Det som gör Kvarnsveden unikt är att man har vräkt in mål framåt. Exempelvis har skyttedrottningen Tabitha Chawinga stått för en bragd. Hon spelar alltså i ett lag som åker ur serien. Ändå har hon gjort flest spelmål av alla i damallsvenskan sedan serien lämnade amatörstadiet.

Det var ju först efter den svenska VM-succén 2003 som vi fick helprofessionella spelare i damallsvenskan. Sedan dess är de tre bästa noteringarna:

2017: 25 mål, Tabitha Chawinga, Kvarnsveden (0 straffar – och en match kvar)
2010: 25 mål, Manon Melis, Malmö (1 straff)
2007: 26 mål, Lotta Schelin, Göteborg (minst 1 straff – statistiken på svenskfotboll.se från 2007 är inte komplett)

Chawingas 25 spelmål i serien är verkligen en makalöst bra prestation. I Kristianstad på söndag kan hon även passera Schelin.

Chawinga har som bekant kontrakt även över nästa år, vilket gör att Kvarnsveden kommer att få en bra grundplåt för att finansiera en snabb återkomst när de säljer henne. För hon kan ju inte bli kvar. Hon var ju redan för bra för elitettan 2015, och hon lär ju inte ha blivit sämre. (Tillagt i efterhand: Kontraktet ser ut att brytas vid nedflyttning. Se kommentarerna nedan)

Elizabeth Addo

Borlängeklubben lär ju utöver Chawinga tappa ytterligare några spelare. Bland annat har ju LFC länge uppgetts ha ögonen på duktiga Elizabeth Addo. Och Julia Roddar och Lova Lundin borde vara två andra spelare som är högintressanta för andra damallsvenska klubbar. Dessutom har ju tränare Jonas Björkgren ryktats vara aktuell för Eskilstuna.

Jonas Björkgren

Även om Örebro ligger en bra bit efter övriga lag i tabellen känns det som att det är två ovanligt starka lag som åker ur vår högsta serie i år. Det gör ju att det återigen känns aktuellt att ta upp den fråga som aktualiserats av både Pär Lagerström i det här inlägget och Jonas Eidevall en bit in i det här inlägget.

Pär Lagerström

Alltså frågan om utökning av antalet lag i damallsvenskan. Rent sportsligt ställer jag mig bakom ett sådant förslag. I år hade det absolut gått att få ihop en stark damallsvenska med både 14 och 16 lag.

Nackdelen här är ju att det kommer att bli dyrare med fler resor samt ännu mer slitsamt för de toppklubbar som kombinerar damallsvenskt spel med Champions League. Men rent sportsligt tror jag att svensk damfotboll hade gynnats av en utökning.

Göteborg och Hammarby är alltså två av de tre lag som säkrade kontraktet i helgen. De är även numera damallsvenskans två mest formstarka lag. Båda är obesegrade i de fem senaste omgångarna, och de har även tagit flest poäng: Göteborg har elva, Hammarby har nio medan trion Linköping, Rosengård och Piteå alla har tagit åtta på de fem senaste matcherna.

Med tanke på hur olika lag har hoppat rent formmässigt i höst roade jag mig med att räkna ut den damallsvenska hösttabellen efter tio av elva omgångar. Den ser ut så här:

(Tillagt i efterhand: Ser nu att bloggen Hattrick också har räknat ut samma tabell i kväll. Ibland tänker vi likadant… )

Piteå                16–10   18
Linköping         17–14   18
Rosengård       21–13   17
Eskilstuna        19–13   15
Göteborg         14–10   15
Djurgården       16–15   15
Hammarby       13–  9   14
Kristianstad      14–13   14
Vittsjö               11–10   12
LB07                  8–18   10
Kvarnsveden    15–19     8
Örebro              11–29     3

Det är alltså vansinnigt jämnt i höst. Åtta lag inom fyra poäng i toppen, och bara Örebro som är riktigt avsågat. Av hösttabellen kan man konstatera att medan guldstriden i praktiken avgjordes i våras, har nedflyttningsstriden avgjorts under hösten.

Minns att det såg ut så här i bottenstriden efter halva serien:

Kvarnsveden   24–30    11
Vittsjö             12–18     11
Hammarby     13–17     10
——————————-
Örebro            10–17     10
Göteborg        16–31       9

* Kampen om den sista damallsvenska platsen till 2018 är däremot inte avgjord. Däremot försvann skrällaget Assi ur kampen i går när man föll på hemmaplan mot Växjö med 3–2. Gästernas tre mål ser du här:

Därmed är det klart att antingen IFK Kalmar eller AIK spelar i damallsvenskan 2018. Det är fördel Kalmar, som är tre poäng före. Därmed räcker det med en Kalmarpoäng hemma mot Assi på söndag för att IFK Kalmar skall gå upp.

AIK spelar hemma mot Holmalund, i omgångens allra mest laddade match. Båda lagen har ju nämligen enormt mycket att spela för – men ingen av dem har sitt öde i egna händer.

Holmalund har ju trillat ner under nedflyttningsstrecket, med nio måls sämre målskillnad än Böljan. Det är stor fördel för Falkenbergsklubben, som avslutar hemma mot nedflyttningsklara Östersund.

Om Holmalund flyttas ned innebär det en mardrömsstart för den nya damfotbollssatsningen i Alingsås – den som skall kallas Alingsås FC. Överhuvud taget har det varit ett uselt år för västsvensk damfotboll med Göteborg FC i damallsvensk bottenstrid och risk att både Holmalund och Hovås Billdal åker ur elitettan. Dessutom misslyckades Jitex med att kvala sig upp.

* Så till England där det visade sig att Jessica Samuelsson drabbades av en värre fotskada mot Ungern i Borås än man hade trott.

Hon har opererats i dag, och risken är att Arsenalspelaren är borta i ett halvår. Därmed är två kantspelare borta ur landslagstruppen inför landskampen med Frankrike i slutet av november. Peter Gerhardsson lär få fundera lite över hur hans landslag skall möta snabba, franska anfallsspelare.

* Apropå England och Arsenal, så gjorde Fara Williams ett spektakulärt mål för Reading när man vann med 2–1 mot just Arsenal i i WSL Cup i helgen. Se själv:

* Så till Frankrike där PSG stärkte sina aktier i kampen om en Champions Leagueplats. Emma Berglund:s lag vann mot svensklaget Montpellier med 3–1, vilket gör att PSG nu är fyra poäng före Montpellier i tabellen.

* Slutligen till Tyskland, där Frauen-Bundesliga numera leds av uppstickaren Freiburg. Jag kan inte säga att jag är så säker på att de kommer att hålla hela vägen. Men Freiburg har verkligen ett ungt och otroligt intressant lag.

Man vann lördagens seriefinal mot Wolfsburg med 1–0 efter segermål från 18-åriga Giulia Gwinn. Det var Gwinns femte mål, vilket gör att hon delar andraplatsen i skytteligan med 23-åriga klubbkompisen Lina Magull.

Närmast bakom dem med fyra mål finns ytterligare en Freiburgtalang, den ännu 16-åriga Klara Bühl (född den 7 december 2000). Gwinn och Bühl är långt ifrån de enda tonåringarna som får speltid i obesegrade Freiburg, som nu leder tabellen med en poäng före Bayern München och tre poäng före Wolfsburg och Frankfurt. Utöver Freiburg är Turbine Potsdam enda obesegrade laget i ligan. Men Amanda Ilestedt:s gäng har för många kryss och är trots noll förluster redan åtta poäng från serieledning.

Pernille Harder

Ledaren av den tyska skytteligan är för övrigt Wolfsburgs Pernille Harder, som gjort sex mål. Men hon lämnade alltså Freiburg mållös. Så höjdpunkter från seriefinalen här.

Sett till länkat klipp ser Wolfsburg ut att ha haft ett rejält tryck mot Freiburgmålvakten Laura Benkarth i den andra halvleken. Och Freiburg hade tur, för Nilla Fischer:s lag verkar ha fått ett till synes korrekt mål bortdömt på slutet. För nog ser det ut som att Ewa Pajor befinner sig bakom bollen när Sara Björk Gunnarsdottir spelar fram?

Nilsson slutar – oroande diagnos för Schelin

Lina Nilsson

I eftermiddag (15.30) spelar FC Rosengård sin första match i vinterns Champions League. Man gör det utan Lina Nilsson, som verkar tvingas sluta med fotbollen, och Lotta Schelin, som drabbats av en whiplashskada.

Mer om skadenyheterna strax. Först tänkte jag bara konstatera att matchen i Cluj tydligen skall streamas, men var den går att se verkar ännu oklart. Så här skrev klubben i går på sitt Twitterkonto:

Uppdaterat i efterhand: Här är en länk som skall funka:

Nu på förmiddagen kommer dock matchen alltså i skymundan av ett par skadebesked. Det första handlar om Lina Nilsson, som i en artikel i Sydsvenskan säger att hon sannolikt tvingas sluta till följd av sin ryggskada:

”Jag har nog gjort mitt, ja. Innerst inne har jag bestämt mig. Det finns ett liv efter fotbollen också”

Artikeln är pluslåst, vilket gör att jag inte kan läsa mer än intressen. Men klart är att det här är ett väldigt tungt tapp för FC Rosengård. Nilsson har varit ett väldigt bra anfallsvapen med sitt fina passningsspel och goda speluppfattning. Hon har saknats rätt rejält den senaste tiden, där jag helt enkelt tycker att Rosengårds uppspel har hållit för dålig klass.

Bristen på duktiga ytterbackar är ju för övrigt jättestor inom svensk damfotboll. I princip har vi numera bara en av god internationell klass, och det är Jessica Samuelsson. Sannolikt kommer Rosengård därför att få titta utomlands för att hitta en ersättare till Nilsson, om de inte vill skola om någon – eller vågar satsa på sina egna, unga talanger.

Ett tips till unga, talangfulla spelare är förresten att sikta in sig på ytterbacksplatsen – där är vägen in i landslaget klart kortast. En orsak är säkert att de bästa talangerna i princip alltid placeras centralt i sina flicklag, eftersom det är bäst för laget.

Lotta Schelin

Så till Lotta Schelin. GP:s Joel Tivemo blev den reporter som tog upp Schelinfrågan på allvar, och äntligen börjar vi få svar på hur det egentligen står till med Schelin.

Först producerade Tivemo den raka nyheten om att Schelin är sjukskriven, sedan följde han upp med att fråga landslagsläkare Mats Börjesson om hur det kom sig att Schelin spelade så mycket i EM. Nu har även Aftonbladet klivit in och ger oss beskedet att det är en form av whiplash- eller pisksnärtsskada som drabbat Rosengårdsstjärnan.

Oroväckande är att Rosengårds läkare inte vågar kommentera om skadan kan avsluta karriären. För det innebär ju just det, att skadan kan avsluta karriären. Därmed inte sagt att den kommer att vara slutet på Schelins framgångsrika karriär, men den kan vara det.