Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 8

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison
Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu utlånad till Bröndby från Kif Örebro
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna här på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.

 

Lång damallsvensk halvtidsrapport

Damallsvenskan 2019 har nått halvtid. Fast det blir inte tal om någon längre vila, redan på fredag sparkar den andra halvleken igång med matchen Växjö–Djurgården.

Det går alltså inte att hålla på bloggens halvtidsgenomgång. Så här är den. Först kan man ju slå fast att det har blivit precis så jämnt och spännande i toppen som jag trodde inför avspark. I mitt damallsvenska tips skrev jag så här:

”Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats. Det är fler toppkandidater än det funnits på förhand på mycket länge. Kanske fler än någonsin tidigare.”

I halvtid lever det citatet i högsta grad. Det är fortsatt fem–sex lag som kan vinna guldet, och ytterligare några kan sluta på medaljplats.

Rosengård leder. Malmölaget har har en lucka på tre poäng och elva mål till Linköping. LFC i sin tur är bara ett mål före Vittsjö. Faktum är att det är större avstånd mellan ettan och tvåan än mellan tvåan och sjuan.

Jag skall strax stämma av hur den nuvarande tabellen stämmer överens med mitt tips. Men som ni säkert minns uppmanade jag även er läsare att tippa serien. I de tipsen noteras att bara en hade Rosengård som etta, medan flera har Linköping som tvåa.

Däremot har ingen trean Vittsjö högre än sjätte plats. Och det är inte heller någon av er som trodde på Örebro. De placerade ni som högst på plats nio – så på skrällagen är jag ännu så länge mest rätt, även om även jag har dem några placeringar för lågt.

I botten var i princip alla överens om att LB07 och Kungsbacka skulle åka ut, så där ligger nästan alla rätt. De avvikande tipsen var att två trodde att Kif Örebro skulle åka ur och en trodde att Vittsjö skulle göra det. Och de tipsen är ju inte längre rimliga.

Dags för en genomgång av de elva första omgångarna, lag för lag:

1) FC Rosengård
Ifjol: 3, Mitt tips: 2

Rosengård har spelat bäst, gjort flest mål och släppt in minst. Det är således logiskt att Malmöklubben även tagit flest poäng. Rosengård har helt klart varit vårens bästa lag. Man inledde stabilt, men det riktiga lyftet har kommit efter VM, där inte minst tillskottet av Jelena Cankovic givit laget extra styrka.

Rosengård vann ju även hösttabellen i fjol, och har således varit bra över tid. I mitt tips skrev jag att jag inte skulle bli ett dugg förvånad om 2019 var FC Rosengårds år i damallsvenskan. Men helt övertygad var jag inte.

”Hade det inte varit för att laget darrat i avgörande lägen skulle jag placerat dem överst.”

Nu ligger Rosengård överst. Det var darrigt i premiären i Eskilstuna, och man tappade lite fart i och med chockförlusten i Malmöderbyt. Men totalt sett har laget varit stabilt. Man har kryssat borta mot tvåan Linköping och trean Vittsjö samt hemma mot fyran Göteborg. Övriga sex matcher har varit klara segrar.

Framför allt har Rosengård varit starkt hemma på Malmö IP. Där har det blivit 13 poäng av 15 möjliga, och fina målskillnaden 20–4.

Det enda som talar emot att guldet hamnar i Skåne är det där att laget alltså flera gånger drabbats av stora darren när det kommit till avgörande lägen. Fast den här gången känns det som att det kommer att bära hela vägen. Visst är det väldigt jämnt i årets serie, men Rosengård känns lite vassare, lite bredare och stabilare än de andra topplagen. Jag tror faktiskt att Rosengård kommer att ligga kvar högst upp i tabellen hela vägen in i mål.

Hanna Bennison

Vårens utropstecken i laget, och hela serien, är 16-åriga Hanna Bennison. Hon har tillfört massor i form av energi och löpvilja till ett lag som tidigare riskerade att bli ganska statiskt i sitt anfallsspel. Bennison borde ligga väldigt nära att få chansen i A-landslaget. För övrigt noterade jag att hon inte var med i matchtruppen senast på grund av skada. Hoppas det inte är något allvarligt.

Tråkigast kring Rosengård är nog att Jessica Samuelsson inte har kunnat spela en enda minut hittills i damallsvenskan. Prestigeförvärvets skadeelände är otroligt tråkigt. Sedan hon skadade foten mot Ungern i oktober 2017 har hon bara fått ihop 186 spelminuter. Man kramar ju tummarna för att Samuelsson skall få ordning på kroppen så att hon snart kan vara tillbaka på planen.

2) Linköpings FC
I fjol: 5, Mitt tips: 6

I mitt tips skrev jag att:

”Om Unogård och Linköping får ut pusslet tidigt under våren kan det leda hela vägen till guldfest.”

Min känsla inför seriestart var att Linköping inte hade fått ihop laget. Den känslan har jag haft med mig hela vårsäsongen. Jag har nämligen inte sett LFC spela riktigt bra i någon match så här långt. Framför allt har man haft stora problem i uppspelsfasen.

Trots det har laget ändå hängt med i toppen. Och även om jag i nuläget tror rätt hårt på Rosengård så går det inte att räkna bort Linköping i guldstriden. Det är ju en väldig styrka att ligga tvåa, trots att man inte spelat bra. Och vad jag har förstått börjar spelet se allt bättre ut med det nya upplägget med tre mittbackar. Just nu ser jag LFC som första utmanare till Rosengård. Men med det jämna tabellläget är det fortfarande inte uteslutet att mitt tips om en sjätteplats kan gå in.

Våren har varit hackig för laget. Känslan är att tillskottet av Stina Blackstenius nästan innebar mest problem. Dels för att forwardsstjärnan ännu inte presterat på den nivå man hoppats. Dels för att det blev svårt för tränare Olof Unogård att skapa ett fungerande spelsystem.

Mimmi Larsson

Han valde till slut att bygga kring Kosovare Asllani. Det innebar att nyförvärvet Mimmi Larsson offrades och placerades på en kant. Trots det var Larsson inledningsvis den piggaste och bästa LFC-spelaren – i de första matcherna gjorde hon mål nästan varje gång hon fick bollen i straffområdet.

Däremot var Asllani en stor besvikelse i den skräddarsydda tiarollen. Hon gnällde på det mesta, och såg helst ut att vilja vara någon annanstans. Nu har Asllani stuckit till Madrid, och Unogård har bytt spelsystem.

Sedan Nilla Fischer anslöt kör Linköping med ett 3–4–3 som gränsar till 5–2–3 eftersom man oftast väljer backar på kanterna. Det har varit ett framgångsrecept. Efter den tunga förlusten i Eskilstuna har man tagit sju poäng och hållit tre raka nollor.

Målvakten Emma Holmgren har för övrigt varit vårens stora utropstecken i LFC. Hon har visat en bra stabilitet, och är en stor anledning till att laget ligger så högt som de ligger. Jag börjar alltmer tro att det faktiskt kan vara Holmgren som tar över i landslagsmålet efter Hedvig Lindahl.

Utöver guldstrid kämpar Linköping med ekonomin. Kanske att ett antal toppmöten i höst kan hjälpa klubbledningen att få positiva siffror i bokslutet.

3) Vittsjö GIK
I fjol: 9, Mitt tips: 5

Byn är bara ett mål från en Champions Leagueplats. Det har fått riksmedierna att en efter en göra besök i Nordöstra Skåne. Senast var det Radiosporten som uppmärksammade Vittsjös framfart.

Laget var svårbedömt inför avspark. Dels eftersom de inte hade nått gruppspelet i Svenska cupen, dels för att de spelade huvuddelen av sina träningsmatcher mot lag utanför damallsvenskan.

Vittsjö kom ändå in i årets serie med kontinuitet i startelvan och med en handfull spännande värvningar. Därför gick jag på en positiv magkänsla, och tippade dem som femma med kommentaren:

”Jag tror att Vittsjö blir årets överraskningslag.”

Tipset fick en del mothugg. Men ännu så länge är jag väldigt nöjd över att magkänslan sa att Vittsjö skulle hävda sig bra i årets serie.

Fjolårets svaghet var att man hade svårt att vinna mot bottenlagen. Där har man ryckt upp sig rejält genom att ta 16 av 18 poäng under våren. Inget annat lag har bättre facit mot det lagen på undre halvan.

Vittsjö är också lite oväntat seriens bästa bortalag. Det brukar ju heta att det är svårt att komma till Vittsjö Idrottspark. Och visst är elva av 18 hemmapoäng en okej utdelning, men tio bortapoäng på fem matcher – ett snitt på 2,0 poäng – är fullständigt lysande.

Dock skall det sägas att man huvudsakligen haft bortamatcher mot bottenlag, medan man mött toppkonkurrenter på Vittsjö IP.

Vittsjös framgångsrecept den här våren har varit en väldigt stabil defensiv. Tillsammans med Rosengård har Vittsjö släppt in minst mål av alla. Plumpen kom mot Göteborg, där man föll med 4–2. I den matchen saknades både viktiga ytterbacken CJ Bott och innermittfältaren Nellie Persson. I övrigt har Vittsjö aldrig släppt in mer än ett mål i matcherna. Och duktiga Sabrina D’Angelo står på sju hållna nollor – delat bäst i serien med Rosengårds Zecira Musovic.

Trots stabiliteten tror jag inte att tränare Thomas Mårtensson får sin dröm om Champions League förverkligad – i varje fall inte i år. Vittsjö har nämligen ett väldigt tufft program i höst. Där väntar sex bortamatcher, bland annat skall man till Piteå, Linköping, Göteborg och Malmö (Rosengård). Jag tror inte att Vittsjö kommer att rasa ihop, men det känns som att risken är uppenbar att man har fallit några placeringar i tabellen när vi gör bokslut i slutet av oktober.

Det är ju för övrigt oftast trotjänare Mårtensson som får äran för Vittsjös framgångar. Men jag har förstått att lagets andre tränare (man har ju delat ledarskap) Stefan Ekstrand har varit väldigt viktig för årets fina resultat. Ekstrand skall vara mannen bakom lagets fina offensiva spel.

På sistone har Tove Almqvist varit lysande i något slags fri roll. Men lagets stora utropstecken i offensiven är ändå Michelle De Jongh, som är seriens vassaste mittfältare med sex mål. Mariestadstjejen är en tvåvägsmittfältare som inte tvekar att gå på avslut när hon närmar sig straffområdet. Jag har länge väntat på att hon skall få sitt stora genombrott. Nu har det kommit, och jag hoppas att Peter Gerhardsson har med henne i den landslagstrupp han presenterar om en vecka.

4) Göteborg FC
I fjol: 2, Mitt tips: 1

Inför avspark tippade jag Göteborg som vinnare av damallsvenskan. Jag trodde att lagets spets skulle leda hela vägen till guld, samtidigt som jag oroades över den tunna truppen.

Och visst, lagets spets har lett till en titel, man blev ju cupmästarinnor. Dock vinner man inte guld i cuper, utan där vinner man pokaler. Och känslan nu är att Göteborg inte kommer att räcka hela vägen till guldet.

Man ledde serien med en poängs marginal under VM-uppehållet. Men sedan dess har laget sviktat rejält. Det har bara blivit fem poäng på fyra omgångar, medan Rosengård tagit tio. En orsak till svackan är den tunna truppen. Göteborg gick in i serien med glest befolkad bänk, och trots att man skall dubblera med spel i Champions League i höst har man bara gjort en sommarvärvning.

Det har i och för sig viskats om att det kan bli en spelare till. Men även om det skulle bli så är truppen fortsatt tunn. Framför allt finns det inte så mycket löpstyrka att plocka in från bänken.

Det har blivit väldigt påtagligt när både Natalia Kuikka och Elin Rubensson varit borta samtidigt. Göteborgs spel bygger på många löpningar, och med två av de allra mest löpvilliga spelarna på läktaren har Göteborg tappat många dimensioner i spelet.

När Göteborg är ordinarie tycker jag att de spelar den mest sevärda fotbollen i serien – då är laget värt betydligt större publik än de 888 gratisåskådare som man snittar hittills i år på Valhalla. Då är Göteborg rörligt och har ett väldigt fint passningsspel. Men utan Rubensson och Kuikka har laget blivit statiskt, med för många spelare som vill ha bollen på kropp.

Om Göteborg skall ha chansen att få spela Champions Leaguefinal på hemmaplan 2021 måste man hålla truppen skadefri under hösten. Det är fyra poäng och tolv mål upp till Rosengård, och tipset är att det kan krävas upp mot tio vinster i de elva återstående matcherna om Göteborg skall lyckas vinna guldet.

Noterbart är att Göteborg är obesegrat på hemmaplan, men att det ändå är i hemmaspelet som man tappat till Rosengård och Linköping. Malmöklubben har 13 poäng på fem matcher på Malmö IP och Linköping har 14 poäng på sex hemmamatcher. Göteborg däremot har bara tagit åtta poäng på fem matcher på Valhalla. Däremot är man näst bäst bakom Vittsjö på bortaplan med elva poäng på sex matcher (1,83).

Rebecka Blomqvist

Utropstecknen i Göteborg under våren är lagets båda forwards. Duon Rebecka Blomqvist och Pauline Hammarlund har gjort 14 mål, vilket gör dem till seriens överlägset vassaste anfallspar. 14 mål är exempelvis exakt lika många som Linköpings offensiva VM-kvartettet Asllani, Larsson, Blackstenius och Lina Hurtig har gjort tillsammans. Och då tycker jag ändå inte att Blomqvist/Hammarlund har varit kliniska den här våren. Blomqvist har exempelvis missat ett antal frilägen.

5) Kif Örebro
I fjol: Tvåa i elitettan, Mitt tips: 8

Om Vittsjö är vårens skrällag är Kif Örebro vårens superskräll. Ingen hade väl trott att nykomlingen bara skulle vara 1,5 poäng ifrån en Champions Leagueplats efter halva serien?

Jag har gått tittat på massor av damallsvenska tips, och överhuvud taget inte hittat någon som placerat Kif Örebro högre än på sjätte plats. Själv ligger jag bland de högre – och jag tippade alltså laget som åtta.

De flesta har Örebro som tia, men ganska många placerade även nykomlingen på nedflyttningsplats. Den missen hade jag nog också gjort om jag inte hade sett laget imponera stort i genrepet mot Göteborg.

Efter den segern trodde jag absolut att Örebro skulle hålla sig kvar. Men jag kunde inte drömma om att de skulle hänga med i guldstriden under elva omgångar, och ha ett poängsnitt som gör dem till en kandidat till tidernas bästa damallsvenska nykomling. Undra om de ens själva trott att det skulle gå så här bra?

Örebro värvade väldigt smart i vintras när de kompletterade en trupp med nio–tio lokala spelare genom att plocka in flera av elitettans största profiler. Inte minst har Emma Kullberg och Heather Williams varit två riktiga fullträffar.

Med många nya spelare i truppen, och flera som anslöt tätt inpå seriestart, provade sig tränare Stefan Ärnsved inledningsvis fram. Pusslet föll ut när Emma Kullberg placerades i mitten av trebackslinjen. Då hittade man en defensiv stabiltet, något som ledde till att man höll nollan i 561 minuter i rad före och efter VM-uppehållet.

Sara Lilja Vidlund

Offensivt är smarta Williams nyckelspelaren och nyckelordet är fart. Fart har man bland annat i form av Jenna Hellstrom och spännande junioren Sara Lilja Vidlund.

Örebro har varit väldigt hemmastarkt och tagit tolv av 15 poäng på Behrn Arena. Således är det en klar fördel för dem att ha sex hemmamatcher kvar.

Jag tror att Örebro även fortsatt kommer att vara en väldigt jobbig motståndare för alla lag. Och man har kapacitet att utmana om en plats på övre halvan. Men det rimliga är ändå att man tappar någon placering i höst.

6) Piteå IF
I fjol: 1, Mitt tips: 4

I fjol tog Piteå hem guldet genom att inte spela några oavgjorda matcher – och genom att dra på sig ytterst få skador. Man hade exempelvis 13 spelare som deltog i minst 20 matcher.

I år har Piteå redan fyra kryss, och bara tolv spelare har kvar chansen att nå upp i 20 matcher. Det har alltså inte flutit på lika smärtfritt i år som det gjorde i fjol. Och det hade väl egentligen ingen väntat heller.

Trots att Piteå har kvar hela fjolårets guldtrupp valde jag att tippa dem som fyra eftersom de som mästarlag genomgående skulle möta heltaggade motståndare. Samt att de kommer att få ett tuffare spelschema än de är vana vid.

Känslan är att Piteå nu är på väg att hitta toppformen. Spelet såg lovande ut mot Göteborg i onsdags, och man gjorde en imponerande vändning i söndags mot Eskilstuna. Men det väntar alltså en tuff höst med massor av matcher.

Möjligen vägs det tuffa schemat upp av att sex av de elva kvarvarande matcherna spelas på hemmaplan. PIF är fortsatt väldigt hemmastarkt, man har tagit tolv av 15 möjliga poäng på LF Arena. Och noterbart är att bland de sex hemmamatcher man har kvar finns möten med hela toppkvartetten Rosengård, Linköping, Vittsjö och Göteborg.

Piteå är inte chanslöst i guldstriden. Men det krävs att truppen är frisk, vilket den är nu, om man skall kunna avancera så många placeringar. Eftersom Rosengård känns starkt och sannolikt inte kommer att lägga bort jättemånga poäng kommer det nog krävas 30 höstpoäng av norrbottningarna för att kunna försvara sitt guld. Och det blir förstås vansinnigt svårt. I fjol tog man 24 poäng vardera på vår respektive höst.

Stellan Carlsson och Faith Ikidi

Tittar vi på utropstecken i Piteå tycker jag att nyförvärvet Fernanda Da Silva håller på att utvecklas till ett stort sådant. Det sägs att hennes spelstil för något år sedan inte föll tränare Stellan Carlsson i smaken. Men nu måste väl även han njuta av brasilianskans konstnummer. Den yttersidestunnel hon bjöd på i förarbetet till 1–1-målet i helgen är ju exempelvis en av vårens snyggaste aktioner i serien. Och hennes förmåga att spela sig ur trånga situationer bör kunna lyfta Piteås spel i höst.

7) Kristianstads DFF
I fjol: 4, Mitt tips: 3

Kristianstad såg väldigt starkt ut i våras. Bland annat tog man ju sig till cupfinal efter att ha slagit ut Rosengård och Piteå. I finalen föll man snöpligt på en sen straff mot Göteborg.

Lägg till fjolårets bronsmedalj till cupframgången, och jag trodde starkt på Elisabet Gunnarsdottir:s lag inför avspark. I mitt tips skrev jag:

”Fyra i fjol, och med en en trupp som känns ännu bättre än fjolårets.”

Truppen är bra, och man har nästan fördubblat sitt målskytte. Ifjol fick laget målskillnaden 30–26 över 22 omgångar. Nu har man gjort 24 mål under seriens första halva – näst flest i serien. Målskyttet har man spridit över många spelare. Seriens vassaste back, Therese Ivarsson är i klar ledning av interna skytteligan på fina sju mål.

Av de offensiva spelarna har ingen direkt öst in mål, utan alla har bidragit med ungefär lika många. Svava Ros Gudmundsdottir och Evelina Duljan har gjort tre mål var medan duon Amanda Edgren och Maja Bodin står på två.

I år är det inte offensiven som är problemet – utan den defensiva stabiliteten. Det började med att man åkte på en riktig käftsmäll borta mot Rosengård i andra omgången – 1–5. Totalt har man släppt in 16 mål efter halva serien. Det är överlägset flest av de sju lag som har chansen på Champions Leaguespel till nästa säsong.

Och defensiven hjälptes knappast av att viktiga Mia Carlsson drog på sig en jobbig knäskada under VM-uppehållet. De senaste matcherna har även Josefine Rybrink haft skadeproblem. Känslan nu är att defensiva nyckelspelaren Sif Atladottir måste göra en superhöst om Kristianstad skall kunna blanda sig i medaljstriden på allvar.

För som jag ser det är det medalj man i första hand får sikta in sig på. Champions League är inte heller helt omöjligt. Men guldet kan nog KDFF glömma. Jag tror nämligen inte att laget kan ta in sex poäng och 15 mål på Rosengård i höst.

Med tanke på både hur det sett ut under våren och skadesituationen känns det dock som att det rimliga är att Kristianstad slutar ungefär där man ligger nu – alltså i mitten.

Therese Ivarsson

Utropstecknet i KDFF är ju förstås skyttedrottningen Therese Ivarsson. Jag gillade inte hur hon filmade till sig en straff mot Växjö. Däremot älskar jag hennes tajming och offervilja på inlägg i offensivt straffområde. Visst ingår det fyra straffmål i hennes samling, men sju mål elva matcher är ändå otroligt bra för en back. Ivarsson har för övrigt redan satt personligt rekord. I fjol gjorde hon sex mål och i förfjol blev det fem. Når hon tvåsiffrigt i år?

8) Eskilstuna United

I fjol: 6, Mitt tips: 9

På den damallsvenska upptaktsträffen sa tränare Magnus Karlsson att kravbilden på laget är att sluta på den övre halvan – annars kommer han inte ha något jobb i höst.

Om det stämmer med verkligheten finns en uppenbar risk att Karlsson tvingas gå till arbetsförmedlingen om ett tag.

Hans lag har dock ryckt upp sig efter en svag start och tagit nio poäng efter VM-uppehållet.

Defensivt har det sett bra ut hela säsongen. Det väl inkörda upplägget med tre mittbackar fungerar, och laget har bara släppt in tio mål hittills – klart minst av lagen på undre halvan.

Innan VM var det offensiven som hackade. United gjorde då bara två mål på sju matcher och var rejält indraget i nedflyttningsstriden. Nu har man plötsligt tio poäng ner till elfteplatsen, och känslan är att laget inte behöver oroa sig för bottenstrid något mer.

Loreta Kullashi

Det som lyft laget efter VM är framför allt att Loreta Kullashi ser ut som en landslagsspelare igen. Hon borde absolut vara med i Gerhardssons funderingar inför tisdagens trupputtagning.

Även de båda nigerianska VM-spelarna Sonia Okobi och Halimatu Ayinde har sett riktigt bra ut i de senaste omgångarna. De har utvecklats till nyckelspelare och får tillsammans med Kullashi anses vara laget utropstecken. Jag kan väl även lägga till Felicia Rogic, som fått igång sitt målskytte rejält efter sitt namnbyte. Hon inledde med åtta mållösa matcher, men nu har den blixtsnabba forwarden gjort mål i de tre senaste matcherna.

Noterbart kring Halimatu Ayinde är att hennes namn är omkastat på förbundets hemsida. Där heter hon således Ayinde Halimatu. För någon vecka sedan fick jag ett mejl från en granne till henne som tyckte att det slarvades för mycket i media med hennes namn. Och det kan man ju tycka. Man kan även tycka att både förbundet och klubben borde skriva rätt för att underlätta för media. När United värvade nigerianskan presenterade man ju nämligen henne med fel namn.

Det var en parentes. United har fem poäng upp till övre halvan. Med det spel man visat på sistone är det inte omöjligt att klättra några placeringar. Fast mitt tips nu är att man slutar sjua eller åtta.

9) Växjö DFF

I fjol: 7, Mitt tips: 10

Laget har haft en riktigt strulig vår. Tänkta speluppläggaren Jelena Cankovic ville inte vara kvar. Jag hörde att hon i en intervju inför måndagens match i Stockholm dementerade att hon skulle ha försökt strejka sig bort från Växjö. Klart är att hon gjorde mer skada än nytta i våras.

Nye tränaren Henrik Larsson gav upp redan efter sju omgångar. Under VM-uppehållet tog duon Maria Nilsson och Magnus Olsson över. De blev Växjös fjärde tränarkonstellation på mindre än två år.

35-åriga Nilsson flyttades upp ett steg, hon var tidigare assisterande tränare till Larsson. Hon är före detta damallsvensk spelare i Göteborg, och har klassiska Skepplanda BTK som moderklubb. Jag skriver klassiska eftersom Skepplanda är en av två föreningar som har haft damlag hela tiden sedan 1969. Hennes kollega Magnus Olsson flyttades upp från att ha varit målvaktstränare.

Under sin tid som ansvarig hade Larsson ändrat i Växjös försvarsspel, och infört spel med fyrbackslinje. När Nilsson och Olsson tog över blev ett av deras första drag att återgå till den trebackslinje som Växjö kört med under några år.

Fast när jag pratade med Nilsson efter matchen i Kungsbacka i söndags tyckte hon inte att det var solklart att kalla det för trebackslinje, utan tyckte att man även skulle kunna kalla spelsystemet för 4–4–2.

Och visst. Mer preciserat spelar Växjö nu 3–1–4–2, där Jennie Nordin är ettan. Och hennes roll brukar man numera kalla balansspelare eller sexa. Men jag minns en period när man ofta spelade med en fyrbackslinje med en så kallad stötande mittback. Mittbackarna spelade alltså inte bredvid varandra, utan en låg framför den andra. Och Nordins roll liknar absolut den som de stötande mittbackarna hade.

Växjö har varierat väldigt i sina prestationer under säsongen. Bottennappen är två blytunga 5–0-förluster mot topplagen Rosengård och Linköping, samt en 3–0-förlust borta mot svaga Djurgården. Framför allt har man rasat ett par gånger på bortaplan, medan man bara har en hemmaförlust så här långt. Utöver förlusten i Stockholm har man dock vunnit rätt matcher. Det har alltså blivit segrar mot kollegorna på den undre halvan, Eskilstuna, LB07 och Kungsbacka.

Laget har haft problem med målskyttet. Av de tio målen har sex kommit mot de båda bottenlagen. Fjolårets skytteligatvåa Anna Anvegård hade måltorka innan VM, men har hittat alltmer rätt nu efter.

Anna Anvegård

Ett offensivt utropstecken hittar jag i spännande nyförvärvet Ria Öling. Det känns som att den snabba och löpstarka finländskan kommer att lyfta smålänningarnas anfallsspel i höst.

Klubbens mål är ju att spela i Champions League nästa år. För att ens ha chansen att nå det krävs maximala 33 poäng under resten av serien.

När jag tog upp den frågan med tränare Nilsson pekade hon på Frida Andersson som stod några meter bort. Sportchefen sa att hon inte tyckte att det var fullständigt omöjligt att Växjö skulle göra en kanonhöst och avancera till andraplatsen i tabellen.

Det kanske inte är omöjligt, men nästan. Jag har nämligen svårt att se att Växjö skall kunna avancera mer än maximalt en placering under hösten. Jag tycker att laget väger lite lättare än de åtta lag de har framför sig.

Däremot tror jag att man kan vara lugna för kontraktet efter söndagens seger i Kungsbacka. Avståndet till nedflyttningsplats är nu åtta poäng, och det skall man inte kunna tappa till LB07.

Sportchef Andersson sa för övrigt att hon aldrig har känt sig orolig över tabelläget. Däremot känner hon oro för ekonomin. Växjö är ju en av de klubbar som kämpar för att klara elitlicensen. Och klubben har haft för dåliga intäkter under året. Andersson sa att hon hållit sig inom budgeten för spelartruppen, men att man inte fått in så mycket pengar som man räknat med.

Bland annat är publikintresset uselt i Växjö. Klubben ligger ju på näst sista plats i publikligan med ett snitt på svaga 440 personer.

10) Djurgårdens IF

I fjol: 8, Mitt tips: 7

I fjol tog Djurgården bara nio poäng på bortaplan och var länge akut indraget i nedflyttningsstriden.

I år har man varit sämst på hemmaplan – bara tre poäng på sex matcher. Man har fem poäng ner till strecket, och riskerar att bli akut indraget i nedflyttningsstriden även i år.

Klart är att tränare Joel Riddez inte alls har fått ihop laget. Det är ju egentligen bara en turlig övertidsseger borta mot LB07 som är orsaken till att man inte ligger ännu värre till. I den matchen var Malmölaget bäst, och förtjänade segern.

Framför allt har Djurgården ett väldigt namnkunnigt mittfält där de flesta spelarna har varit och nosat på landslaget. Som jag ser det är dock lagets centrala mittfältare lite för lika i spelstilen. Alla vill ha bollen på kropp, ingen av dem är speciellt förtjust i att löpa i djupled.

Olivia Schough

Kanske är det också den bristande löpviljan på mittfältet som gör att Djurgården bara har två målskyttar efter elva spelade matcher. Det är endast Mia Jalkerud och Olivia Schough som hittat rätt hittills, de har å andra sidan gjort sex respektive fem mål – vilket är väldigt bra.

Men om Djurgården skall kunna avancera behöver man ha fler offensiva hot än duo Jalkerud/Schough. Jag noterade att Riddez spelade med tre mittbackar i senaste matchen. Då var det 5–3–2 i försvar och 3–1–4–2 i anfall. Det återstår att se om det var en tillfällig förändring eller om det är så Djurgården tänker spela framöver.

Det kan vara så att det är den nya assisterande tränaren Pierre Fondin som varit med och påverkat spelsättet. Han kommer ju närmast från Växjö, där han med framgång spelade med trebackslinje.

Mot Rosengård hjälpte det nya spelsättet inte så mycket. I de delar av matchen som jag kollat på var Malmölaget minst en klass bättre.

Djurgården kom på sjätte plats som nykomling 2016 och kopierade den placeringen även under Riddez första säsong, 2017. Men sedan dess har man bara blivit sämre och sämre. Delvis på grund av att man dragit på sig massor av tunga långtidsskador.

Vi får se om vändningen kan komma i höst. Jag tror ju att Djurgården håller sig kvar, laget är för bra för att åka ut. Men i nuläget måste man absolut titta mer neråt än uppåt i tabellen.

När det gäller utropstecken får det ju ändå bli duon Jalkerud och Schough. Utöver debutsäsongen har Jalkerud stabilt hamnat på fem till tio mål varje säsong hon spelat i damallsvenskan. Nu står hon på sex mål efter halva serien. Kan hon nå tvåsiffrigt för första gången?

11) LB07

I fjol: 10, Mitt tips: 12

LB07 har överraskat mig på ett positivt sätt. Laget har ett genomtänkt spelsätt och är helt enkelt bättre än jag trodde det skulle vara.

Inför avspark tippade jag ju Malmölaget på jumboplats, sannolikt lite beroende på att man torskade med hela 4–0 i en träningsmatch mot Kungsbacka på försäsongen. Jag sågade klubben:

”Damallsvenskan som produkt klarar sig bra utan klubbar som LB. Klubbar utan publikstöd och med tunn organisation.”

Däremot mår svensk damfotboll bra av klubbar som tar tillvara på och utvecklar lokala talanger. Och LB07:s trupp är väldigt hemmabetonad. Man har ju exempelvis använt fyra egna produkter i årets seriespel; Elisa Lang Nilsson, Saga Ollerstam, Sophie Sundqvist och Nellie Lilja. En egen produkt är som bekant en spelare som fått sin första spelarlicens i klubben – alltså en spelare som är i klubben på våren det år spelaren fyller 15 år.

Nellie Lilja

Vad jag kan hitta har även skånska kollegorna Rosengård och Kristianstad spelat fyra egna produkter i år. Men LB07 är alltså tangerat bäst i klassen på att plocka upp egna spelare. Det är berömvärt.

Efter en tung start med noll poäng på tre omgångar och 5–1-förlust mot Kristianstad i premiären stod LB för årets skräll i fjärde omgången – derbysegern mot Rosengård.

När jag har sett LB spela tycker jag som sagt att de har ett väl inarbetat och genomarbetat spel. Däremot saknas offensiv tyngd och spets. Utropstecknet Sophie Sundqvist har varit pigg och gjort fyra mål. Men hon har varit för ensam.

Om LB skall kunna klättra över nedflyttningsstrecket måste någon mer kliva fram i offensiven. Klubben hoppas förstås att sommarförvärven Olga Ahtinen och Dallas Dorosy skall spetsa till offensiven. Vi får se om duon lyckas.

Tipset är ändå att LB07 spelar i elitettan nästa år. Jag har nämligen svårt att tro att laget skall kunna ta fem poäng mer än Djurgården i höst.

12) Kungsbacka DFF
I fjol: Nykomling – vann elitettan, Mitt tips: 11

Det är tydligt att Kungsbacka inför seriestart inte fattade vad det innebär att spela i damallsvenskan.

Visst värvade de tolv nya spelare i våras, och har tagit in ytterligare en nu i sommar. Men på upptaktsträffen sa dåvarande tränaren Henrik Korhonen och målvakt Moa Öhman att laget hade ett spel för att kunna vinna varje match.

Jag hade sett laget i en träningsmatch och var tveksam. Jag tyckte då att de spelade ganska naivt. Korhonen fick inte heller vinna någon match innan han hoppade av. Och frågan är om Öhman får någon damallsvensk trepoängare med Kungsbacka. Det känns i alla fall inte så säkert att det kommer att ske i år.

Sara Nilsson

Moa Öhman har ändå gjort en stabil insats i målet. Tillsammans med löpstarka Sara Nilsson ser jag målvakten som Kungsbackas positiva utropstecken.

Allt talar alltså för att Kungsbacka spelar i elitettan nästa år. Det är utopiskt att tro att laget skall kunna ta in åtta poäng på Djurgården i höst. Det viktigaste för den halländska klubben nu är istället att få ihop ekonomin, så att man inte går i konkurs. Känslan är att man fått in en ansvarstagande styrelse som inte tänker fortsätta den ekonomiska misskötsel som präglat klubben under flera års tid.

Kan man klara ekonomin har man skaffat sig viktig rutin av spel på högsta nivå. Och man kommer ju att vara tvåa eller trea i Göteborgsregionen även nästa år, så man borde kunna få ihop en ganska slagkraftig trupp i elitettan. Även om det mesta talar för en sportsligt tung höst kan det finnas ett ljus vid horisonten för Kungsbacka.

Sammanfattning

Det är alltså fem–sex lag som ännu så länge har chansen att vinna guldet. De inbördes matcherna mellan de här sju lagen är därmed extra viktiga. Här är den inbördes vårtabellen mellan de sju topplagen:

Rosengård      13–3   12
Linköping          6–4    9
Vittsjö                7–5    8
Göteborg          9–8    7
Kif Örebro        5–10   7
Piteå                 3–7    6
Kristianstad     7–13    5

Notera att lagen har exakt samma inbördes ordning i den här tabellen som de har i den tabell där alla matcher är inräknade. I övrigt konstateras att Rosengård inte har någon förlust mot något annat topplag, medan Piteå saknar seger mot de fem lag som ligger före i tabellen.

En annan spännande sak är trenderna när det gäller spelsätt. Allt fler damallsvenska lag väljer att spela med tre mittbackar, oftast i något som både kan kallas 3–5–2 och 5–3–2. Piteå och Eskilstuna har gjort det länge, även om United ändrade till fyrbackslinje en period härom året. Även Rosengård och Örebro gick in i säsongen med trebackslinjer. Under VM-uppehållet bytte både Linköping och Växjö till spelsättet, och nu kanske även Djurgården tar steget. LB07 varierar lite, men körde med fembackslinje senast mot Vittsjö.

De lag som ligger kvar med fyrbackslinjer är Vittsjö, Göteborg och Kungsbacka. Även Kristianstad kör med fyrbackslinje, men har i omgångar de senaste åren använt sig av trebacksupplägget.

Vi ser alltså ut att ha ett läge där tre-/fembackslinje är vanligare i vår högsta serie än att köra med en klassisk fyrbackslinje.

Här är det ju lite intressant att jämföra med hur det såg ut i VM. Där var det ju 4–3–3, eller snarare 4–2–3–1 som dominerade. Alla åtta kvartsfinallag hade fyrbackslinjer, och alla de fyra lag som gick till semifinal formerade laget 4–2–3–1.

Inför VM varierade ju Peter Gerhardsson i landslaget. Han körde fyrbackslinje mot sämre lag, men bytte till tre mittbackar mot starkt motstånd. Det upplägget skrotades efter träningsmatchen mot Tyskland på Friends i våras. Och i VM var det fyrbackslinje som gällde, även om Gerhardsson bytte till fembackslinje i slutet av några matcher där landslaget hade en ledning att försvara.

Det blir spännande att se hur det här kommer att förändras framöver.

Skytteligan

2009 vann Linnea Liljegärd den damallsvenska skytteligan på 22 mål. De nio åren sedan dess har sju utländska spelare vunnit skytteligan. Anja Mittag vann tre gånger och Manon Melis två. Om ni inte får ihop matematiken beror det på att Melis delade segern med Margret Lara Vidarsdottir 2011.

I år kan det vara dags för en svensk segrare igen. Halvvägs är det nämligen 14 svenska spelare bland de 16 främsta. Dock är det norskt i delad ledning i form av Lisa Marie Utland. Hon har gjort åtta mål, lika många som fjolårstvåan Rebecka Blomqvist.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Trea finns Therese Ivarsson på sju mål och på delad fjärdeplats med sex mål hittar vi trion Mia Jalkerud, Michelle De Jongh och Pauline Hammarlund.

Gör ni någon speciell reflektion när ni läser de svenska namnen i skytteligans topp?

Min första tanke är att det rakt igenom handlar om fel spelare. Alltså fel spelare för vår förbundskapten. Ingen av de fem bästa svenska målskyttarna har varit med i någon av Gerharhardssons trupper.

Det riktigt anmärkningsvärda här är att elva av de 13 mittfältare/forwards som ingick i VM-truppen spelar, eller har spelat i damallsvenskan i år. Och då räknar jag ändå Nathalie Björn som back. Räknar vi henne som mittfältare har vi eller har vi haft tolv av 14 offensiva VM-svenskar på hemmaplan.

Ingen av dem finns bland de fem bästa svenskarna i damallsvenskans skytteliga. De flesta av VM-anfallarna finns på platserna bakom. Madelen Janogy, Olivia Schough och Stina Blackstenius delar sjundeplatsen med fem mål vardera. Och Anna Anvegård, Lina Hurtig och Mimmi Larsson finns bland hela sju spelare som delar tiondeplatsen med fyra mål.

Tittar vi på övriga VM-mittfältare/forwards har Julia Zigiotti Olme (och Nathalie Björn) gjort två mål medan Julia Roddar, Caroline Seger och Kosovare Asllani har gjort varsitt. Däremot är Elin Rubensson hittills mållös i årets damallsvenska.

Med tanke på hur bra det gick för Sverige i VM går det ju inte att säga att Gerhardsson tog ut fel spelare. Däremot kan man nog slå fast att det är bra konkurrens om de offensiva positionerna i vårt landslag.

Assistligan

Här är det Anja Mittag i överlägsen ledning. Trots att hon bara spelade sex matcher har hon nästan dubbelt så många assist som tvåan.

Anja Mittag

Här skall det poängteras att jag förstås går efter Jared Burzynski:s assistliga. Den officiella är ju som bekant ett dåligt skämt eftersom varken förbundet eller EFD bryr sig om damallsvenskans statistik.

I Burzynskis statistik toppar Mittag med sju målpass. På det antalet kommer hon också att sluta eftersom hon ju numera spelar i Leipzig i Tyskland. På delad andraplats finns kvartetten Roddar, Blackstenius, Clara Markstedt och Svava Ros Gudmundsdottir.

Min gissning är ändå att det kan bli sexan Jelena Cankovic som tar hem segern till slut. Hon har imponerat stort sedan hon anslöt till Rosengård.

Därmed var den här långa halvtidsgenomgången klar. Om du orkar mer har även Håkan Magnusson skrivit en halvtidssummering på sin blogg, damallsvenskan.blogg.

Slutligen. Som ni säkert har noterat har jag inte lyckats pricka exakt rätt placering på något av de tolv lagen i mitt damallsvenska tips. Och mitt tips om att Anja Mittag skall vinna skytteligan är redan kört. Men jag har i alla fall fyra lag som bara är en placering fel, och kanske att ”det kan ordna till sig” för fler lag i höst. Och i skytteligan har ju fortfarande min tvåa Pauline Hammarlund chansen.

Den stora VM-guiden – grupp F

Under tisdagskvällen avslutas första omgången i gruppspelet med de båda matcherna i grupp F – Sveriges grupp.

Det är en grupp där USA och Sverige är jättefavoriter att ta de två direktplatserna till åttondelsfinalerna. Motståndarna Chile och Thailand är nämligen högst orutinerade på den största internationella scenen. Här är bloggens genomgång av lagen i grupp F:

Crystal Dunn, Kelley O’Hara och Alyssa Naeher

USA

Världsranking: 1

Guldchans: 25–30 procent

Nyckelspelare: Julie Ertz. Förutom att hon är ett fantastiskt vapen på fasta situationer genom sin hänsynslöshet i nickduellerna är det Ertz som skall lösa balansen på mittfältet. USA har inte förlorat när hon har spelat balansspelare de senaste två åren.

Spelare med Sverigekoppling: Tony Gustavsson är assisterande förbundskapten. Trion Ashlyn Harris, Ali Krieger och Christen Press har tidigare spelat i damallsvenskan för Tyresö. Press har även gjort två sejourer i Göteborg.

Startelva i genrepet (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Samantha Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Kommentar: USA hackade rejält efter VM-guldet 2015. Mycket beroende på att viktiga Lauren Holiday lade av (alldeles för tidigt).

Holiday hade ansvaret för balansen på mittfältet. Och efter hennes sorti blev USA känsligt för kontringar. Efter mycket testande har jobbet att sköta USA:s kontringsskydd gått till tidigare mittbacken Julie Ertz.

Ett jobb hon har löst på ett lysande sätt. Sedan hon i juli 2017 fick rollen som balansspelare på USA:s mittfält har amerikanskorna bara förlorat en landskamp. Och i den var Ertz inte med.

Ertz är ingen speciellt bra passningsspelare. Däremot är hon en riktig pådrivare, en vass närkampsspelare samt att hon har otroligt bra tajming i luftrummet. Därmed är hon ett mycket vasst vapen på fasta situationer. Jag måste säga att jag är riktigt rädd för vilket hot Ertz är mot ett svenskt lag som zonar på fasta.

Framför Ertz har USA massor av talang. Hemma i NWSL vimlar det av fysiska djupledsforwards. Förbundskapten Jill Ellis har dock valt att prioritera tekniska och bollskickliga spelare framför djupledslöpare.

Därmed kommer troligen tekniska Rose Lavelle och smarta Lindsey Horan spela centralt. Lavelle kommer att fungera som speluppläggare. Tanken är väl att hon skall bjuda på sådana här konstnummer:

På kanterna har USA duon Megan Rapinoe och Tobin Heath. Tekniskt briljanta Heath är en viktig kugge i USA:s offensiv. Lagets anfallsspel brukar vara som bäst när hon är på planen.

Noterbart är att USA har två före detta forwards som ytterbackar. I varje fall stämmer det där med före detta i Kelley O’Hara:s fall. Crystal Dunn däremot är fortfarande ofta forward i sitt klubblag North Carolina Courage. Dunn ligger för övrigt på delad andraplats i NWSL:s skytteliga med fyra mål på tre matcher.

Carli Lloyd

USA kommer till Frankrike som världsetta – och ganska klar guldfavorit. Det amerikanska laget har vanan av att vinna – och truppen är bred. Längst upp på topp har man pålitliga målskytten Alex Morgan – mitt tips som VM:s skyttedrottning. Och skulle inte Morgan leverera finns matchvinnarnas matchvinnare på bänken – Carli Lloyd. Efter ett par tunga år tycker jag att 36-åringen sett riktigt pigg ut de senaste månaderna. Jag skulle inte bli förvånad om det är Lloyd som skjuter guldet till USA om en knapp månad.

Jag har ju tippat USA som världsmästare. Jag tror att laget vinner gruppen, och sedan ställs mot Frankrike i kvartsfinal  – en match som känns som en moralisk final. Där tippar jag alltså amerikansk seger, mycket eftersom fransyskorna brukar drabbas av stora darren i kvartsfinaler.

 

Chile

Världsranking: 39

Guldchans: Promillenivå.

Nyckelspelare: Tiane Endler – Chile har en riktig världsmålvakt att luta sig mot.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–5–1): Tiane Endler – Su Helen Galaz, Carla Guerrero, Camila Saez, Rocio Soto – Daniela Zamora, Yanara Aedo, Karen Araya, Francisca Lara, Rosario Balmaceda – Maria José Urrutia.

Kommentar: Chiles La Roja Femiemina har inte vunnit någon match i år. Man har faktiskt inte vunnit en enda landskamp sedan man slog till med en riktig skrällseger, 3–2 mot Australien i november.

 

Det var en match som både Australiens försvar och målvakten Lydia Williams nog helst vill förtränga. Alla Chiles tre mål kom efter australiensiska tavlor.

Tre dagar efter den oväntade chilenska segern möttes lagen igen. Då vann Australien med 5–0 – vilket känns som ett mer rimligt resultat lagen emellan.

Jag har sett Chile några gånger. I de flesta matcherna har de ställt sig högt, och försökt spel med hög press. Det är ett spelande lag, man försöker spela sig ur nästan alla situationer.

Längst bak har man en världsmålvakt i PSG:s Cristiane Endler. Hon ger stabilitet åt en annars ganska svag defensiv. Offensivt är man däremot väldigt duktiga. Laget vimlar av boll- och passningsskickliga spelare som kan bli attraktioner i VM. Några spelare som jag imponerats av är Fransisca Lara (Huelva, Spanien), Yanara Aedo (Washington Spirit, USA) samt de båda skickliga frisparksläggarna från brasilianska Gremio, Karen Araya (högerfot) och Claudia Soto (vänsterfot).

Chile kvalade in via att bli tvåa i fjolårets Copa America, en turnering man hade på hemmaplan. Precis som Argentina är Chile ett lag som sällan spelar landskamper. Laget är inte bokfört för några landskamper alls 2015 och 2016, och man spelade bara fem matcher 2017. Det senaste året har man dock spelat ganska många matcher i uppladdningen inför VM.

I sitt genrep, borta mot Tyskland, visade chilenskorna upp en tajtare defensiv än jag sett tidigare. Då valde laget att backa hem i ett lågt försvarsspel. Följden blev att tyskorna hade svårt att komma till öppna avslut. Tyskland vann med 2–0 efter ett hörnmål av Alexandra Popp och ett misslyckat inlägg från Carolin Simon som seglade in i bortre krysset.

Just defensiva fasta situationer är en svaghet. Endler är stark i luftrummet. Men får man bort bollen från henne gör det att göra saker på fasta mot Chile.

Gissningsvis kommer Chile att spela den typen av lågt försvar mot Sverige och USA i de två öppningsmatcherna. Om man klarar av att hålla nere siffrorna i de matcherna kan det räcka med seger mot Thailand för att ta en plats i åttondelsfinalerna.

Chile är inte helt ofarligt, men det är ändå ett lag Sverige både skall – och brukar vinna mot. Det rimliga är att chilenskorna slutar trea i gruppen, vilket gör att man har viss chans att få spela en slutspelsmatch – vilket vore en stor framgång. Men längre än åttondelsfinal kan jag inte tänka mig att man går.

 

Thailand

Världsranking: 34

Guldchans: Mindre än promillenivå.

Nyckelspelare: Kanjana Sung-Ngoen – den snabba veteranen gör huvuddelen av lagets mål.

Spelare med Sverigekoppling: Sukanya Chor Charoenying och Taneekarn Dangda har båda varit i Östersund i elitettan.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Sukanya Chor Charoenying – Warunee Phetwiset, Natthakarn Chinwong, Pitsamai Somsai, Sunisa Srangthaisong – Pikul Khueanpet, Wilaiporn Boothduang – Kanjana Sung-Ngoen, Silawan Intamee, Rattikan Thongsombut – Suchawadee Nildhamrong.

Kommentar: Thailand och Argentina är turneringens två sämsta lag. I VM 2015 lyckades thailändskorna överraskande vinna mot Elfenbenskusten. Om det skall bli några poäng i år är det i första hand matchen mot Chile som gäller.

För mot USA och Sverige skall Thailand vara chanslöst. Laget har en seger och elva förluster på sina tolv senaste landskamper. Segern kom mot Ungern i slutet av februari.

I genrepet fick man storstryk mot Belgien – 6–1. Där såg det thailändska försvarsspelet långt ifrån stabilt ut.

Just i försvarsspelet har Thailand oftast jätteproblem. Spelarna är dåligt utbildade, och tar felbeslut lite för ofta för att man skall kunna hota topplagen. Dock hade man ju flytet att Asien hade fem VM-platser, och att Nord- och Sydkorea hamnade i samma kvalgrupp. Därmed fanns det en VM-plats för Asiens sjätte bästa lag.

Thailand tar väldigt sällan poäng mot lagen på världsrankingens topp 30. Men i semifinalen av Asiatiska mästerskapen var man nära att ta en riktigt tung skalp. Precis som för Chile var det mot Australien som Thailand slog till. I semifinalen tog The Matildas väl lätt på uppgiften och vilade flera nyckelspelare. Det höll på att kosta finalplatsen. Först på övertid nickade Alanna Kennedy in kvitteringen till 2–2. Och sedan vann Australien efter straffläggning.

Som synes på klippet har Thailand väldigt svårt på fasta situationer. Förutom att man har ett kortvuxet lag har man väldigt svaga målvakter. Det måste Sverige kunna utnyttja.

Däremot är thailändskorna inte ofarliga framåt. Framför allt är 32-åriga veteranen Kanjana Sung-Ngoen väldigt snabb och ligger bakom mycket i Thailands offensiv. Hon spelade tidigare högst upp på topp. Numera utgår hon oftast från en position på högerkanten. Henne måste den svenska backlinjen se upp med.

Som toppforward värvade Thailand för två år sedan USA-födda Suchawadee Nildhamrong. Hon är född Miranda Nild – vilket hon även heter på Fifas hemsida. Men oftast spelar 22-åringen under sitt thailändska namn. Hon har gjort tolv mål på 19 landskamper och är ett bra tillskott till Thailands offensiv.

Thailand skall alltså vara chanslöst mot USA och Sverige. Mot Sverige är väl Thailands största chans att det blir riktigt varmt i Nice, för värme bör Thailands spelare kunna hantera bättre än svenskorna. Men inte ens värmerekord skall kunna räcka för thailändsk seger. Hoppet om poäng ligger i stället huvudsakligen på matchen mot Chile. Men det rimliga utfallet är att Thailand åker hem poänglöst efter gruppspelet.

VM-truppen

Sverige

Världsranking: 9

Guldchans: 1–5 procent.

Nyckelspelare: Kosovare Asllani. Linköpingsstjärnan bär nyckeln till Sveriges anfallsspel genom att det i första hand är hon som skall servera de öppnande passningarna. Hon var dessutom bästa målskytt i kvalet.

Startelva i genrepet (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Nathalie Björn, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Kommentar: Jag sparade Sverige till sist. Det är ett lag som jag tidigare analyserat hur mycket som helst, därför blir det ingen djupare analys nu.

Klart är att Sverige såg ut som en riktigt seriös utmanare förra hösten. Då hade vi en väldigt stabil defensiv att falla tillbaka på, vilket gjorde att det inte var så kostsamt att våra forwards hade halvdan form.

Under våren har det däremot funnits anledning att sätta flera frågetecken för landslagets form. Målvakt Hedvig Lindahl har varit stabil, men med tanke på att hon har haft minimalt med speltid i Chelsea finns där ändå en osäkerhetsfaktor kring henne.

I backlinjen saknas den extrema snabbheten eftersom Jessica Samuelsson fått de senaste 1,5 åren förstörda av skador, och inte är i spelbart skick.

Under våren har man satt ett litet frågetecken för mittförsvaret. Den tidigare så stabila duon Nilla Fischer och Linda Sembrant har inte känts så bra som vi är vana vid. I stället har Magdalena Eriksson varit vår bästa mittback.

Även mittfältet har haft sämre form. Ingen ur trion Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani har känts lika vass som i höstas – då alla tre var lysande. Den som känts närmast toppformen är Rubensson. Men Sverige behöver alla tre i toppad form när det drar ihop sig i VM.

Fridolina Rolfö

På forwardssidan har vi haft problem ett tag. Den enda forward som har levererat på internationell nivå på sistone är Fridolina Rolfö. Problemet med henne är att hon är väldigt skadeförföljd. I genrepet mot Sydkorea stod dock Rolfö för ett riktigt lovande inhopp. Känslan i dag är att det är hon som skall bära Sveriges offensiv.

Förbundskapten Peter Gerhardsson har varierat mellan fyrbackslinje och att spela med tre mittbackar. När han spelat med fyrbackslinje har laget formerats som en 4–4–1–1-uppställning. Och när han spelat med tre mittbackar har det varit något som liknat 5–3–2 i försvarsspelet.

Fyrbackslinjen har använts i matcher som Sverige förväntas vinna, medan det varit tre mittbackar mot starkare motstånd. Det troliga är således att Gerhardsson kör med fyrbackslinje mot Chile och Thailand, och sedan byter till spel med tre mittbackar.

En intressant sak är att förbundskaptenen ännu aldrig har behövt välja mellan kvartetten Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig och Stina Blackstenius. Alla de fyra har startat varje gång de varit friska. Således har inte hela kvartetten varit frisk samtidigt någon gång. Men lagom till VM bör vi vara i den idealsituationen. Och är det något som talar för Sverige i VM är det väl just det att alla våra fyra vassaste spelare äntligen är friska.

Madelen Janogy

Dessutom har Gerhardsson hittat jokrar som Madelen Janogy och Mimmi Larsson, som båda kan komma in från bänken och ändra matchbilder. Mitt tips har varit att Sverige skall sluta tvåa i gruppen och sedan åka ut i kvartsfinal mot Tyskland. Det får jag stå fast vid. Det bör bli ganska säkra segrar mot Chile och Thailand, och vi kan kanske jobba till oss ett kryss mot USA. Fast jag tror att amerikanskorna kommer att göra fler mål i de två första matcherna, och därmed vinna gruppen.

Tyvärr är slutspelslottningen riktigt dålig för svensk del. Vinnaren av grupp F möter tvåan i grupp B i åttondelsfinal. Det lär bli något av Spanien, Kina eller Tyskland. I en eventuell kvartsfinal väntar sedan troligen vinnaren av grupp A – vilket blir Frankrike eller Norge. Det bli väldigt tufft att ta sig till semifinal den vägen.

Problemet är att det inte är mycket lättare om man kommer tvåa i gruppen. För tvåan väntar tvåan i gruppen med Nederländerna och Kanada i åttondelsfinal. Och i kvartsfinal väntar vinnaren i Tysklands grupp. Även det känns som en riktigt tuff väg.

Men om Gerhardssons gäng kan hitta tillbaka till höstformen är inget omöjligt. Då kan faktiskt det svenska laget gå hela vägen.

VM-tankar efter turlig 2–0-seger i Österrike

I efterhand har jag nu sett Sveriges 2–0-seger borta mot Österrike. Det var en match som sannolikt skapade ytterligare funderingar hos förbundskapten Peter Gerhardsson.

För hans startelva imponerade verkligen inte i tisdagens match. Det här var nämligen långt ifrån någon sprakande 2–0-seger. Tvärtom var den rätt turlig. Det svenska ledningsmålet i minut 58 av Sofia Jakobsson var ju exempelvis ett motlägg där bollen studsade svensk väg.

Innan dess hade jag inte bokfört en enda 100-procentig svensk målchans. Däremot tre österrikiska. Min statistik över målchanser slutade för övrigt 4–4 (2–0) sedan Sverige avslutat matchen bra.

De spelare som utmärkte sig positivt var den inhoppande trion Nathalie Björn, Lina Hurtig och Madelen Janogy. Björn bytte av och överglänste Caroline Seger rejält. Hurtig bytte av och överglänste Kosovare Asllani rejält. Och Janogy bytte av och överglänste Olivia Schough rejält.

Det skall förstås sägas till de utbytta spelarnas försvar att Österrikes fina presspel bedarrade betänkligt de sista 20 minuterna, vilket gjorde att det då var mycket enklare för Sverige att få till vettiga uppspel.

Framför allt under den första halvleken var det svenska passningsspelet i uppspelsfas annars närmast bedrövligt dåligt. Inte nog med att våra spelare stressades av Österrikes, när vi exempelvis rullade ohotade i backlinjen hamnade en oroväckande hög procent av passningarna bakom mottagaren, vilket bromsade spelet.

Det är alltså på sätt och vis svårt att jämföra de som spelade i början med de som spelade på slutet. Exempelvis var Anna Anvegård rätt osynlig i den första halvleken. Men ju mer Österrikes press bedarrade, en desto mer framträdande roll fick vår toppforward.

Men jag tycker ändå att man kan kräva mer av den startelva Gerhardsson satte på benen. Under den här samlingen har han som sagt fått ytterligare saker att fundera över. Dels vad gäller startelvan, då flera av hans bärande spelare har högst tveksam form. Dels vad gäller truppen.

Gerhardsson har det senare året hållit Schough ganska högt. Men som jag ser det borde det vara stor risk att det är hon som ryker ur VM-truppen av de offensiva spelarna. I den här truppen var det ju 24 spelare, alltså en mer än vad vi får ta med till Frankrike. Således måste minst en bort.

Bland de offensiva spelarna kändes Asllani, Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson givna redan inför den här samlingen. De som stärkt sina aktier mest under matcherna mot Tyskland och Österrike är Anvegård, Hurtig och Janogy.

Därmed är det sannolikt bara en plats kvar i VM-truppen för forwards/offensiva mittfältare. Och den tycker jag rimligen borde gå till Mimmi Larsson.

I de mer defensiva mittfältsrollerna känns trion Seger, Björn och Elin Rubensson numera självskriven. Den sista platsen står mellan Julia Zigiotti Olme, Hanna Folkesson, Julia Roddar och Julia Karlernäs.

I det här resonemanget utgår jag ifrån att Gerhardsson väljer att ta ut tre målvakter och sedan två spelare per position, precis som han gjort i alla sina trupper hittills.

Därmed är känslan också att han kör med följande backbesättning: Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Mia Carlsson. Möjligen att Carlsson sitter lite löst. Det finns alltså en eller två platser kvar att slåss om, och huvudkandidaterna där är Jessica Samuelsson, Anna Oskarsson och Emma Berglund.

Alternativet är att Gerhardsson gör som i sin senaste trupp, och räknar Björn som back, vilket öppnar för en mittfältare eller forward till i truppen.

Slutligen målvaktssidan. Där är Hedvig Lindahl och Zecira Musovic givna. Återstår att se om Jennifer Falk eller Cajsa Andersson blir tredjemålvakt.

F17, svårt tips, publikfester, bilagor och mycket mer

Det är drygt en vecka sedan jag skrev mitt förra längre inlägg. Den här perioden just innan fotbollsserierna sätter igång är det väldigt mycket att göra på jobbet, så tiden har inte räckt till att skriva några längre inlägg.

Men de senaste dagarna har ju debatten om Jessica Samuelsson:s val att fortsätta karriären i Rosengård hållit igång bloggen.

I Linköping uttrycker tränare och tillika sportchef Olof Unogård besvikelse i Corren över Samuelssons agerande:

”När vi snackade runt jul sa vi att ‘vill du tillbaka hit så löser vi det’. Nu blev det klart med Rosengård utan att vi ens fick frågan. Det är jag och vi besvikna på. Det ska jag inte sticka under stolen med.”

Man förstår att Unogård och LFC-supportrarna är besvikna över att Samuelsson inte pratade med dem nu under våren. Samtidigt kan man också förstå att Samuelssons LFC inte längre existerar. Det mesta är ju utbytt från den klubb hon spelade i under våren 2017.

Så här såg det för övrigt ut när lagkamraterna i Arsenal fick nyheten om att Samuelsson flyttar hem till Sverige igen.

Sedan det senaste längre inlägget har jag sett 4,5 matcher på plats. Tre av dem har varit F17/02-landslagets tre EM-kvalmatcher på Borås Arena. Här är bilder från den första:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tyvärr måste jag säga att F17-landslaget var sämre än jag hade hoppats. Att vårt lag skulle ligga efter Spanien vad gäller boll- och spelskicklighet var ingen överraskning. I den matchen gjorde vårt lag dock en taktiskt sett väldigt bra insats, och föll bara med 1–0. På slutet fanns till och med lägen att kunna sno med sig en poäng av världsmästarna.

Fast det var egentligen det glädjeämne jag tar med mig från de tre matcherna. För öppningsmatchen mot Polen var en stor besvikelse. Där vann polskorna med 2–0, en seger som var hur rättvis som helst. Utöver två bra svenska perioder i början och slutet av den andra halvleken hade Polen kontroll på den matchen.

Polskorna överglänste svenskorna på de flesta områden. Inte minst när det gällde passningsskickligheten. Klart bäst på planen var Polens forward Kinga Kozak, en väldigt spännande spelare.

I den betydelselösa avslutningsmatchen mot Slovakien blev det 1–0-seger efter ett fint segermål från Evelina Duljan. Fast inte heller i den matchen övertygade vårt lag. Segern var rättvis, men det hade inte heller varit orättvist om Slovakien fått med sig en poäng. De hade flest avslut, och dessutom en boll i ribban.

De problem som finns i A-landslaget med passningsskicklighet och spelsinne finns i kvadrat i F17-landslaget. Det var alldeles för ofta de svenska spelarna skickade iväg bollen mot någon lagkompis, i stället för att slå passningar med kvalitet. Jag såg också alldeles för många raka anfall. Trots att vi hade Duljan på vänsterkanten sökte övriga spelare sällan henne när laget kom upp i planen.

Även om jag är besviken på laget finns det flera talangfulla spelare där. Med rätt skolning kan alla fortfarande bli elitspelare. Gemensamt för alla är att de måste jobba på sitt passningsspel, att kunna hålla kvalitet på passningarna även när de har ont om tid.

Nämnda Evelina Duljan samt Rosengårds Hanna Bennison är de båda som spelat i damallsvenskan. De var även lagets två bästa spelare. Bennison har en härlig arbetskapacitet och Duljans fart med bollen är imponerande. Personligen tycker jag att förbundskapten Pär Lagerström borde ha spelat Duljan mer som forward. Mot Spanien hade hon en viktig defensiv roll i att ta bort blixtsnabba kantspelaren Ane Elexpuru Anorga. Men i övriga matcher kändes det inte som att Duljans spetskvaliteter användes maximalt.

Andra spelare som jag fastnade för var AIK:s spelskickliga mittback Emma Becker, Hammarbys bolltrollare på yttermittfältet Hanna Lundkvist, Tvååkers löpstarka forward Stinalisa Johansson och AIK:s tekniska forward Rosa Kafaji.

Kafaji och Duljan är de två spelare som kan få spela EM-slutspel med F17-landslaget. De håller ju nämligen åldern även nästa år, och då avgörs ju slutspelet på svensk mark. De båda borde kunna vara ett väldigt bra anfallspar.

Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.

Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.

Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.

Det blev som väntat Spanien som vann gruppen och får spela EM-slutspel i Bulgarien i sommar. Där får de sällskap av England, Nederländerna, Tyskland, Portugal, Danmark och Österrike. Noterbart här är att Portugal slog ut Frankrike, det blev 1–0 i gruppfinalen. Portugisisk damfotboll är på frammarsch.

Det märks även på den nya världsrankingen. Där kliver Portugal upp två placeringar till plats 30 – deras högsta någonsin.

Sverige ligger kvar på nionde plats, även om vi tappar lite i poäng. USA är kvar som etta, Tyskland som tvåa medan England passerar Frankrike i kampen om tredjeplatsen.

När det gäller antalet semifinalplatser i Champions League under 2010-talet slutar däremot Frankrike före England. Tyskland har flest, tre fler än Frankrike och sju fler än England.

Tyskland   15
Wolfsburg 2013, 2014, 2015, 2016 och 2018, Potsdam 2010, 2011, 2012 och 2014, Frankfurt 2012, 2015 och 2016, Duisburg 2010 och 2011 samt Bayern München 2019.

Frankrike  12
Lyon 2010, 2011, 2012, 2013, 2016, 2017, 2018 och 2019, Juvisy 2013 samt PSG 2015, 2016 och 2017.

England 8
Arsenal 2011, 2012 och 2013, Birmingham City 2014, Manchester City 2017 och 2018 samt Chelsea 2018 och 2019.

Sverige  2
Umeå 2010 och Tyresö 2014.

Spanien   2
Barcelona 2017 och 2019.

Danmark 1
Bröndby 2015.

I år består semifinalerna i Champions League för första gången sedan turneringen började kallas just Champions League (2009/10) av lag från fyra olika nationer. Lyon möter Chelsea i den ena och Bayern München möter Barcelona i den andra.

I veckans kvartsfinalreturer var det PSG–Chelsea och Lyon–Wolfsburg som kändes som de två mest ovissa mötena. Lyon gjorde dock processen kort med det tyska mästarlaget, och vann säkert med 4–2. Det var i och för sig öppet även mellan Bayern München och Slavia Prag inför avspark. Men efter att Fridolina Rolfö gjort 1–0-målet kunde tyskorna glida ifrån till en knallsäker seger.

I Paris blev det däremot jämnt. PSG hade 2–0 och förlängningsläge in i 90:e minuten när norska Maren Mjelde frälste Chelsea med sitt reduceringsmål. Londonklubben till semifinal med totalt 3–2.

Noterbart här var att Emma Berglund spelade hela matchen för PSG, och hade andraassisten till 1–0-målet. Hanna Glas byttes in i 75:e. För Chelsea spelade Magdalena Eriksson och Jonna Andersson hela matchen.

Tyska Ann-Katrin Berger fick återigen förtroendet i Chelseas mål, medan Hedvig Lindahl placerades på bänken. Noterbart är att Berger sannolikt stod för en av årets allra grövsta tavlor på elitnivå när hon fumlade in 2–0-bollen i eget mål. Nu blev det ju inte avgörande, utan Chelsea spelar vidare i turneringen.

Det rapporterades för övrigt om utmärkt stämning i Paris.

Turneringen heter alltså Women’s Champions League, fast Uefa har förbjudit att hymnen spelas på damernas matcher, det är bara på herrarnas Champion’s League den klassiska hymnen får spelas. Sjukt dumt. Någon eller några Uefapampar borde omgående avgå.

Det var bra publiksiffror på de allra flesta kvartsfinalerna. Tyvärr är det de båda svensklagen i semifinalerna som stod för bottensiffrorna. Bayern München har så dåliga publiksiffror att klubben nästan borde skämmas.

Förra helgen jublades det för övrigt igen i damfotbollsvärlden över just en hög publiksiffra. Efter succén i Madrid var det dags för en repris i Turin när Juventus fyllde sin arena (39 027 personer) till seriefinalen mot Fiorentina.

Juventus vann för övrigt seriefinalen med 1–0 efter segermål av Sofie Junge Pedersen. Varken Petronella Ekroth eller Stephanie Öhrström fick lämna bänken. Därmed var Juve loss med fyra poängs marginal i tabelltoppen.

Men i veckan föll Juventus överraskande borta mot Sassuolo med 2–1, vilket gör att Fiorentina återigen kan vara en poäng bakom vid seger i söndagens derby mot Florentia.

Det är förstås kul att internationella storklubbar ser att fylla sina herrlags arenor för dammatcher – och att man dessutom tar den där chansen. Men egentligen är inte de här båda matcherna i Madrid och Turin så mycket att jubla över.

Det handlar ju om seriefinaler med gratis entré och med klubbar med enorm supporterbas – vi snackar alltså om kul engångsföreteelser. Jag tror att exempelvis AIK eller Hammarby hade kunnat locka jättepublik till en damallsvensk seriefinal, om deras damlag spelat en sådan. Fast det beror ju tyvärr mer på att det är stora klubbar än på att det är stort intresse för damfotboll.

Personligen tycker jag att det är betydligt mycket större anledning att jubla över varenda hemmamatch som Portland Thorns spelar. Förra helgen drog laget 3420 betalande åskådare till en träningsmatch – det tycker faktiskt är en större bedrift än 39 027 fribiljetter på en seriefinal. Visst kostade biljetterna bara fem till nio dollar, men ändå – publiken betalade för att se en träningsmatch.

Där ligger damfotbollens stora hopp.

När jag ändå är i USA bör det uppmärksammas att Julia Spetsmark har inlett sin tid i USA på ett lysande sätt. Hon har gjort mål i alla sina tre matcher för North Carolina Courage.

Det spelas inte jättemånga spännande ligamatcher runt om i Europa den här helgen. Den mest spännande är Arsenals bortamatch mot svårspelade Birmingham i WSL i morgon. Kanske att skytteligaledaren Vivianne Miedema kan bjuda på ett sådant här mål då?

Det var senast mot Liverpool som Miedema snurrade upp försvaret så här. Det var Miedemas 20:e ligamål den här säsongen.

Helgens allra mest intressanta match är nog ändå cupsemifinalen mellan Bayern München och Wolfsburg 15.15 i morgon. Faktum är att det Wolfsburg som såg närmast ostoppbart ut i början av säsongen kan bli helt utan titel den här säsongen. Man är ute ur Champions Leauge, det är jämnt i ligatoppen och Bayern känns som knapp favorit i morgondagens semifinal.

Slutligen till Sverige och de 1,5 matcher jag såg i dag. I morse kände jag mig rätt säker på hur mitt damallsvenska tips skulle se ut. Nu är jag inte alls lika säker längre.

Jag tog en sväng längs med Västkusten och såg den första halvleken av Kungsbacka–Lidköping och 80 minuter av Göteborg–Kif Örebro. Inför var min tanke att placera Kungsbacka på fast mark, Göteborg i topp och Kif Örebro på nedflyttningsplats. Dessutom hade jag funderingar på att lyfta Vittsjö och sänka Linköping.

Dagens resultat gör att jag får fundera ett varv till.

Först såg jag alltså 45 blåsiga minuter på Inlag i Kungsbacka. Där såg KDFF ut precis som när jag såg dem i fjol. De var väldigt vassa och snabba när de kom förbi motståndarnas mittfält. Bakåt kändes laget däremot inte alls speciellt stabilt. Tvärtom tyckte jag att de spelade väldigt naivt och farligt i uppspelsfas.

När jag lämnade Inlag ledde i och för sig Kungsbacka med 4–2 (de vann med 5–2), men jag var ändå väldigt tveksam till lagets damallsvenska chanser.

Speciellt som jag fick höra den tråkiga nyheten att snabba forwarden Klara Andrup dragit korsbandet för två veckor sedan, vilket förstås är ett tungt avbräck. Den där veckan var för övrigt förödande för damallsvenska knän – då drog ju även Djurgårdenduon Kim Sundlöv och Sheila van den Bulk sina korsband.

Efter Kungsbacka åkte jag till Valhalla där jag på parkeringen hörde speakern ropa ut att Göteborg gjort 1–0. Från det att jag började se matchen gjorde däremot inte hemmalaget någon supporter glad. Bottentippade Kif Örebro vann nämligen hur rättvist som helst med 4–2.

I dag var Göteborg verkligen enormt långt ifrån något guldspel. Jag bytte några ord med tränare Marcus Lantz efteråt, och han var jättebesviken på sitt lags insats, som han beskrev som viljelös.

”Springer man inte vinner man inga matcher. I dag var Kif Örebro överlägset bättre än vi.”

Det var det lätt att hålla med om. Det var faktiskt länge sedan jag såg Göteborg ha ett så slarvigt och dåligt passningsspel, och verka så uppgivet. Egentligen var det bara inhopparen Karin Lundin som verkligen såg ut att vilja spela match i dag, hon sög åt sig bollarna på slutet och ordnade fram 2–3-reduceringen.

Noterbart var att Göteborg bara hade tre utespelare på bänken. Lantz kommenterade det så här:

”Vi är inte fler. Jag har försökt få bredda truppen, men så blev det inte.”

Han var som sagt otroligt besviken. Och mitt påstående om att jag kom till Valhalla med Göteborg som etta i mitt damallsvenska tips bemötte han så här:

”Du skall nog inte tippa oss i topp.”

Däremot var det betydligt mer positiva tongångar i Örebroledet. Efter två 4–0-smällar mot Djurgården och Eskilstuna i cupen i februari har Kif vunnit alla sina matcher i mars månad, bland annat 1–0 mot Eskilstuna och nu 4–2 mot Göteborg. Lagkapten Frida Abrahamsson förklarade förvandlingen så här:

”Vi hade inte alla våra utländska spelare på plats i cupen. Vi är vassare nu.”

Frida Abrahamsson

I dag var Örebro riktigt vasst. Framför allt var amerikanskorna Allison Steiner och Heather Williams sylvassa och stod för tre av målen. Det gick verkligen fort när Kif kontrade, vilket bör skrämma kommande motståndare. Frida Abrahamsson:

”Kan vi hålla ihop laget i försvaret vet vi att vi har snabba spelare framåt.”

Det visade laget på Valhalla. Kif Örebro såg riktigt spännande ut, vilket gör tabelltipset ännu svårare. Jag frågade lagkapten Abrahamsson var i tabellen man skall tippa Kif Örebro:

”Kommer vi på plats tio eller bättre är jag nöjd.”

I paus noterade jag att Linköping hade vunnit med 3–1 mot Vittsjö, vilket ytterligare ställde till det för mig och mitt tips.

I veckan har båda kvällstidningarna kommit med de bilagor där de tippar damallsvenskan och betygsätter alla spelare.

Kvällstidningarnas allsvenska bilagor 2019.

Jag noterar att Aftonbladet fortsätter med den betygsskala där femma är världsklass, vilket innebär att det betyget knappt används. I år är det bara Nilla Fischer som får en femma av tidningen. Noterbart är att Lieke Martens bara fick en fyra i Aftonbladets bilaga 2017, hon som några månader senare utnämndes till världens bästa spelare säsongen 2016/17 av Fifa.

Det är alltså höga krav för att få en femma av Aftonbladet… Fjolårets skytteligatvåa Anna Anvegård får exempelvis bara en trea.

I Expressen är femman landslagsklass, vilket innebär att drygt 20 spelare – inklusive Anvegård – kvitterar ut högsta betyg. Det handlar förstås huvudsakligen om just landslagsspelare i olika nationer. En som sticker ut bland femmorna är Kristianstads Therese Ivarsson, som ju aldrig varit med i landslaget.

Dags att sätta punkt för det här inlägget. Jag gör det genom att lägga upp alla bilderna på F17/02-landslaget i mosaikform.

Samuelsson skriver långtidskontrakt med Rosengård

Jessica Samuelsson

Härom dagen satt jag och tänkte på att det hade varit total stiltje inom damallsvenskans silly season under en rätt lång period.

Men i går gick först Djurgården ut med två nyförvärv, Alexandra Lindberg och Stephanie Malherbe. Och i dag släppte Rosengård en liten bomb.

Malmöklubben värvar hem Jessica Samuelsson från Arsenal. Ytterbacken har skrivit på ett fyraårskontrakt. Hon lämnar Londonklubben mitt i guldspurten för att få ökad speltid.

Personligen trodde jag inte att Samuelsson, som den östgöte hon är, skulle leta sig till Rosengård. Och det verkar hon inte trott själv heller:

”Om jag ska vara ärlig trodde jag aldrig att jag skulle spela för Rosengård, de har alltid varit de absolut största konkurrenterna när jag spelat i Sverige och Linköping FC. Men efter att ha pratat med Jonas och fått mer insikt i hans ledarskap och om klubben överlag kändes det som ett självklart val. Hans spelfilosofi passar mig och han och klubben har höga ambitioner”

Värvningen av Samuelsson är en kraftdemonstration från Rosengård, ett tecken på att Malmöklubben inte tänker ge sig utan kamp i årets damallsvenska.

Janogy till Algarve – många får visa upp sig

Madelen Janogy

Alldeles nyss presenterade Peter Gerhardsson de 24 spelare han tar med sig till Algarve cup. Noterbart där var att Madelen Janogy fick nytt förtroende efter sin fina insats senast i Sydafrika. Samt att Hanna Folkesson är tillbaka bland mittfältarna på Julia Karlernäs bekostnad.

Noterbart också att Hedvig Lindahl och Nilla Fischer som väntat var tillbaka, medan man låter Fridolina Rolfö vara kvar hemma i München. Samt att man kommer att testa brett under samlingen, finns nämligen även sex överåriga spelare i det U23-landslag som samtidigt är i Marbella (Spanien) för två landskamper mot A-landslagsmotstånd. De möter Ryssland i den ena matchen. Mer om det strax.

Först hela A-landslagstruppen: Målvakter (3): Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar (9): Hanna Glas, Nathalie Björn, Jonna Andersson, Mia Carlsson, Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson och Sandra Adolfsson.

Mittfältare (6): Caroline Seger, Folkesson, Elin Rubensson, Julia Zigiotti Olme, Olivia Schough och Lina Hurtig.

Forwards (6): Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson, Anna Anvegård och Madelen Janogy.

Den här truppen möter Schweiz den 27 februari och Portugal den 1 mars. Dessutom väntar placeringsmatch den 6 mars.

Julia Karlernäs

Vad gäller U23-landslagets trupp finns det med sex överåriga spelare i den. Det handlar om de båda målvakterna Emma Lind och Jennifer Falk, samt utespelarna Nellie Karlsson, Julia Karlernäs, Nina Jakobsson och Pauline Hammarlund. Det är ju en signal om att Lind och Karlsson är två spelare som står och bankar på dörren till A-landslagstruppen.

I övrigt noterade jag att två tänkbara jokrar i VM-truppen ingick i form av Johanna Rytting Kaneryd och Loreta Kullashi. Båda de två har stått högt på Gerhardssons lista tidigare, men har varit ute ur räkningen på grund av skador, och de måste förstås göra en kanonvår om de skall komma med till Frankrike i sommar.

Tanken med att ta med de överåriga är förstås att så många spelare som möjligt skall få chansen att visa upp sig nu inför VM. Gerhardsson vill ju ha U23 som en inkörsport i A-landslaget, och då är det bra om de som står på gränsen kan få spela i U23, som ju i det här fallet mer blir som ett B-landslag.

I ytterligare en av U23-landslagets samlingar under våren kommer man att ha med överåriga spelare.

Så till vad som konkret sades på presskonferensen. Peter Gerhardsson inledde som vanligt med att prata lite om den senaste landslagssamlingen. Där var han väldigt nöjd med försvarsspelet. Han konstaterade att landslaget i fjolårets möten med Sydafrika släppte till rena frilägen, men att det i år var i stort sett stängt. Och att det var bra gjort med tanke på att Sydafrika har en blixtsnabb spelare i Thembi Kgatlana, som ju prisades som Afrikas bästa spelare 2018.

Offensivt var inte vår förbundskapten lika nöjd. Han tyckte inte att löpningarna satt så bra,  efterfrågade bättre kvalitet i inspelssituationer och noterade att vissa spelare spelade mer bakåt än de brukar. Men han förklarade det svaga anfallsspelet med att vi är tidigt på säsongen och att spelarna inte har hittat rätt tajming ännu.

Angående Algarve cup konstaterade han att han är nöjd med att det numera bara är tre tre matcher i turneringen. Samtidigt känner han att han behöver en bred trupp då det är tätt mellan de två första matcherna, och att han där kommer att matcha väldigt många spelare.

Han fick en fråga om hur viktigt det är att testa spelare kontra börja spela ihop ett lag. Hans svar var att man oftast pratar om att spela ihop en startelva, men att man behöver jobba bredare, för man kan ju få skador, och då är det bra att många har fått testa att spela ihop.

Sedan pratade han om relationer och exemplifierade han med att Jonna Andersson inte slog en enda passning till Hanna Glas mot Sydafrika, och menade att det kanske inte är så viktigt att de spelar samtidigt i alla matcher. Vad gäller Algarve cup är förstås belastningsbiten en viktig faktor, men utöver det skulle relationer vara en faktor i laguttagningarna.

”Det kan vara viktigt att de här spelarna får spela ihop.”

Slutligen konstaterade Gerhardsson att vi börjar närma oss något som liknar en VM-trupp. Vad gäller spelare som inte är med i vare sig A- eller U23-landslaget kommenterade han Fridolina Rolfö. Han sa att man förstås gärna vill ha med henne, och att hon hade spelat 30 minuter för Bayern i helgen, men att man låter henne träna upp sig istället för att spela Algarve.

”Vi bedömer att hon behöver ha mer speltid, och hoppas att hon kan vara tillbaka till matcherna mot Tyskland och Österrike så mycket att hon kan spela 60–90 minuter då.”

Fridolina Rolfö

De spelare som gjorde A-landskamper i fjol, men som inte är uttagna till den här samlingen är Anna Oskarsson, Jessica Samuelsson, Julia Roddar, Amanda Edgren och Marija Banusic. I fler av fallen är det skador som sätter stopp.

I övrigt på presskonferensen berättade Marika Domanski Lyfors lite om vägen fram till VM. Truppen kommer att presenteras den 16 maj. Åtta dagar senare börjar VM-uppladdningen med läger i Båstad.

Perioden 30 maj till den 2 juni flyttar man sedan till Göteborg, där det blir en landskamp den 31 maj. Samma lag som man möter den 31 maj kommer man eventuellt även att möta i en stängd match den 28 maj. Avresan till Frankrike sker från Stockholm den 5 juni.

Slutligen i det här inlägget, men först på presskonferensen, berättade förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand att spelarnas avtal för mästerskapet är underskrivna och klara. Samt att alla är nöjda och glada.