Mitt tredje dygn i Nya Zeeland startar på Aucklands flygplats. Det är dags att ta sig till Wellington för Sveriges öppningsmatch på söndag.
Min ursprungliga tanke var att jag skulle ta tåget ner. Men det visade sig att tåg inte är ett gångbart transportmedel i det här landet. Det går totalt tre tåg i veckan från Auckland till Wellington, och inget av dem hade avgång i dag. Dessutom verkar det vara någon form av sightseeing-tåg, för restiden ligger kring elva timmar för 64 mil.
Det är ett riktigt skitväder i Auckland den här morgonen. Regnet fullständigt öser ner. Vädret har varit en osäkerhetsfaktor inför den här resan. Hur varma kläder behöver man? I går tog jag fel skor till öppningsmatchen på Eden Park. Det gjorde att jag frös lite under slutminuterna. Men då värmde ju intensiteten från planen.
Den amerikanska kollegan som satt bredvid gav däremot upp precis när den andra halvleken startade. Hon kom springande ut på pressläktaren en minut senare när måljublet höll på att lyfta läktaren mot sjunde himlen.
När man kollar The New Zealand Herald i dag är det fokus på morgonens skjutning. Rubriken på förstasidan säger tre döda och tio skadade. Tidningens sju första sidor handlar om eländet. På tidningens förstasida finns även en bild på Hannah Wilkinson. Och inne i tidningen ägnar man en sida åt Football Ferns skrällseger.
Krönikör Michael Burgess inleder sin text på följande sätt:
”Det här var inte bara en fotbollsmatch, det var ett uppvaknande.
Michael Burgess, New Zealand Herald
Det här var inte bara en seger, det var en skräll att minnas i åratal.
I årtionden framöver kommer den att bli ihågkommen som kvällen då den nyzeeländska idrottspubliken förälskade sig i damfotboll. Det här var en av de mest fantastiska matcherna i vårt lands stolta idrottshistoria.”
Jag pratade med Burgess både dagen innan matchen, och strax innan avspark. Jag noterade att han var väldigt pessimistisk inför hemmalagets chanser. Han blev dock lite gladare när jag påtalade Norges problem med backlinjen – något som för övrigt gick rakt in i tidningen.
Burgess berättade också att det trots allt fanns några nya spännande namn i Ferrns. Risken han såg var dock att de äldre kommer att lägga av efter VM, och att det då inte blir någon bra inskolning för talangerna.
När jag satte mig på min plats högt upp på läktaren var det just de där nya namnen i Ferns som jag fokuserade på. Och jag gillade vad jag såg. 24-åriga Malia Steinmetz har potential på centralt mittfält. Och jämnåriga Ålandproffset Jacqui Hand har potential att bli en riktig klasspelare. Han har fart och kreativitet, och var den som serverade assisten till segermålet.
Även 21-åriga Indiah-Paige Riley visade potential. Överhuvud taget tycker jag att Nya Zeeland gjorde en väldigt bra match, och höll en nivå som var högre än jag hade förväntat mig.
Samtidigt måste det vara lätt att springa några extra meter med det underbara stöd från 42 137 åskådare som Ferns hade. Det var gång på gång härliga illtjut från läktarna.
Något som trots allt oroade lite för Nya Zeeland i resten av turneringen var att jag såg att vissa spelare fuskade lite i hemspringet på slutet. När man leder en VM-premiär med 1–0 är det inte rimligt att tre–fyra spelare ibland joggar hemåt när man tappar bollen. Men så såg det ut några gånger.
Och sånt kommer Ferns att bli straffade för om de möter bättre lag än Norge. Tur för övrigt för hemmalaget att Ria Percival aldrig fuskade i hemjobbet. Den Englandsfödda mittfältaren var planens drottning.
Inför avspark gav jag bara Nya Zeeland fem procents chans att vinna. I efterhand känner jag att jag överskattade det norska laget rätt rejält. Samt att jag borde ha vetat bättre. Jag såg ju Norge i 3–3-matchen på Gamla Ullevi i april. Och slutsatsen från den matchen var att norskorna var svaga, och att Sverige gav bort en rätt given seger.
Jag kan inte säga att jag analyserade det norska spelet speciellt ingående, jag hade som sagt fokus på Nya Zeeland. Men det var slående hur dålig kvalitet det var på de norska uppspelen. Och med missriktade uppspel är det inte lätt ens för världsspelare som Ada Hegerberg och Caroline Graham Hansen att prestera. De båda försökte i alla fall. Men Hegerberg fick inte till det, och Graham Hansen stoppades oftast av en inspirerad Ali Riley.
Efter matchen läste jag en norsk krönika om att det kanske inte bara var Martin Sjögren:s fel att det gick så dåligt i fjolårets EM-slutspel. Efter gårdagens bleka insats känns det väl som en rätt rimlig vinkel.
En blogg om internationell damfotboll 