Om Johan Rydén

Johan Rydén, sportjournalist för Borås Tidning som bloggat om damfotboll sedan 2011. Finns även på twitter, @Johan_Ryden

Damallsvenskan inleddes med en knall

Vi fick en liten överraskning i fredags när Piteå tog poäng i Malmö. När damallsvenskan under söndagen drog igång på riktigt allvar fick vi däremot en knall. För vem hade trott att Djurgården skulle vinna med 1–0 borta mot Häcken?

Jag har hoppat mellan söndagens matcher. På så sätt har jag egentligen inte sett någon på riktigt.

Men vissa av de saker jag fått se är ändå intressanta. Den stund jag såg av BP–Uppsala var BP halt överlägset, och ledde med 2–0. Det såg ut ungefär som när lagen möttes i kvalet i vintras, där BP var en klass bättre. Utifrån det jag såg kan jag inte räkna ut att matchen kunde sluta med ett kryss. Vad hände?

På väg hem för att se övriga matcher hörde jag på radion att Häcken sköljde över Djurgården i matchupptakten. Precis när jag fick på matchen på tv:n gjorde Alice Bergström snyggt gästernas ledningsmål.

Och varje gång jag sedan kollade till den matchen var Häcken så långsamt och omständigt i anfallsuppbyggnaden som jag såg i den första halvleken av förra veckans cupsemifinal. Det känns som att Robert Vilahamn har en jätteutmaning att hitta vägar till målchanser med sitt lag.

För jag såg inte så många 100-procentiga chanser. En sådan hade dock Anna Anvegård på tilläggstid. Då stod Hedvig Lindahl för en riktigt svettig – och direkt matchavgörande fotparad.

Det blev inte så många minuters koll på Kristianstad–Kalmar. Men på de sju–åtta minuter i slutet av den första halvleken som jag såg hann Evelyne Viens göra ett mål och ett assist. Hon ser ut att bli att räkna med i år också. Till slut vann KDFF med 3–1.

Matchen Örebro–Linköping slutade också 3–1 – fast till gästerna. De minuter jag såg av snöstormen på Behrn Arena kändes Linköping vasst. Och nya Kathinka Tandberg gjorde mål direkt. Ett bra besked till alla oss som undrat över vem som skall göra LFC:s mål i år.

Bajen–Vittsjö låg en halvtimma efter de andra tre sena matcherna. Därför var det också den match jag hann se mest av. På olika sätt tyckte jag att båda lagen imponerade rent spelmässigt. Dock kvarstår vinterns känsla om att Vittsjös målvaktsbyte från Sabrina D’Angelo till Lainey Burdett kan bli kostsamt.

Av det jag såg i dag så saknar Burdett den skicklighet i luftrummet som D’Angelo har – vilket kostade första målet. Och det andra borde Vittsjömålvakten ha tagit. 6125 åskådare på Tele 2 räddar för övrigt upp premiäromgångens publiksnitt.

Det blir lite intressant att se hur många som kommer i morgon för att se IFK Norrköpings första damallsvenska match. Nog borde vi väl få en fyrsiffrig publiksiffra där också?

Ni som har tittat mer noga på dagens alla matcher är välkomna att komma in med era spaningar.

Internationellt noteras att det varit en väldigt bra helg för många av spelarna i Peter Gerhardsson:s landslag. Filippa Angeldahl gjorde både mål och blev prisad som matchens lirare när Manchester City jämnade till toppstriden i WSL genom att vinna med 2–0 mot Chelsea.

Och Fridolina Rolfö gjorde matchens enda mål när Barcelona vann mot Real Madrid med 1–0. Rolfö gjorde sitt mål på en straff. Starkt att ha avancerat till straffskytt i ett av världens allra bästa lag.

I övrigt noterades att även Stina Blackstenius, Linda Sembrant, Kosovare Asllani och Pauline Hammarlund blivit målskyttar under helgen.

Toppmöten i England och Spanien alltså. Det var även toppmöte i Tyskland. Där tog Bayern München över guldgreppet i Frauen-Bundesliga från motståndaren Wolfsburg. Bayern gjorde matchens enda mål på straff genom Georgia Stanway, något som innebär att laget nu är en poäng före Wolfsburg. Sex omgångar återstår.

Piteå snodde poäng av Rosengård i premiären

Damallsvenskan 2023 är igång. Kvällens öppningsmatch mellan FC Rosengård och Piteå IF slutade 1–1 – ett resultat som förstås Piteå var klart nöjdast med.

FC Rosengård ställde som vanligt upp 4–3–3. Noterbart att mästarlaget bara hade sex utländska spelare i sin matchtrupp. I fjol ställde man ofta upp med maximala nio utlänningar.

Det fanns även en hel del nyheter i Piteås 5–4–1-uppställning. Hela fem av spelarna i startelvan var nämligen nyförvärv. Men det syntes direkt att Stellan Carlsson redan fått nytillskotten att jobba på klassiskt pitesätt.

För Piteå försvarade sig utmärkt från start. Man såg till att Rosengård tvingades anfalla väldigt brett. Och i drygt 40 minuter kom mästarna bara till distansskott från kanterna där man i och för sig har duktiga skyttar som Olivia Schough och Sofie Bredgaard. Men oftast vill man ju in i mitten också, och centrala forwarden Loreta Kullashi var länge knappt med i matchen.

I det skedet hade Piteå haft matchens bästa målchans, när Rosengårdsmålvakten Somea Polozen misslyckades med en utboxning. Bollen blev kvar i straffområdet och studsade till en fristående Ellen Löfqvist, som dock sköt utanför.

I slutet av den första halvleken kom Rosengård äntligen till två centrala avslut. Och det handlade om två 100-procentiga målchanser. Först blev nämnda Kullashi snyggt frispelad av Ria Öling. Nya Pitemålvakten Samantha Leshnak Murphy stod dock för en minst lika snygg räddning.

Och på övertid blev Emma Jansson helt fri vid målområdeslinjen. Skottet gick dock över. Halvleken blev således mållös. Och noterbart att Piteå hade 1–0 i hörnor. Det kan inte ha varit många halvlekar de senaste åren som Rosengård spelat på Malmö IP utan att få en enda hörna.

Noterbart också att Olivia Schough tvingades till byte efter en dryg halvtimme. Oroväckande både för Rosengård och landslaget. Desto mer glädjande att Caroline Seger kom in på planen i minut 66. Det var veteranens första matchminuter sedan EM-semifinalen mot England den 26 juli i fjol.

Inga Rosengårdshörnor före paus alltså. Men man skapade två i den andra halvleken. Båda kom i början av den andra halvleken – och på den andra kom också årets första damallsvenska mål. Det var nämnda Loreta Kullashi som nickade in det från nära håll i minut 50.

Det såg länge ut att bli matchens enda mål. Men kvitteringen kom 35 minuter senare. Det var alltså lite oväntat. För det kändes som att Rosengård hade kontroll, även om Piteå hade haft ett par hyfsade kvitteringschanser. Anam Imo hade en nick på hörna som smet strax utanför och Fanny Andersson var fri ur vänsterläge – men sköt rakt på Polozen.

1–1-målet nickade Hanna Andersson in efter att Polozen varit ute och hängt tvätt på en inläggsfrispark från Fanny Andersson. När dessutom Seger misslyckades med att nicka undan bollen blev det tomt mål för Pitespelaren.

På slutet hade Rosengård ett par halvchanser att återta ledningen. Men det slog knappast gnistor om mästarlaget. Från start hade man svårt att omsätta sitt bollinnehav i farliga målchanser. Och defensivt är målvaktssidan ett orosmoment.

Man hade så klart mått väldigt bra av att få tillbaka Teagan Micah från den huvudskada hon ådrog sig i Champions League den 7 december. Offensivt är känslan att det även fortsättningsvis kommer att vila ett tungt kreativt ansvar på Bredgaard och Schough.

Det här resultatet var knappast det Malmöklubben hade hoppats på. Nu blir det väldigt intressant att se hur man hanterar bortamatchen mot Linköping nästa fredag.

För Piteå var krysset en liten seger. Extra positivt förstås att laget känns väldigt stabilt. Faith Ikidi är fortfarande en klippa i försvaret. Och de nya spelarna i startelvan visade alla god kvalitet – inte minst målvakt Leshnak Murphy.

Man får ju tänka på att laget i dag saknade tänkbara nyckelspelare som Ronja Aronsson, Maja Green, Josefin Johansson, Selina Henriksson och Katrina Guillou. Att trots det kunna sno åt sig en poäng på bortaplan mot mästarlaget Rosengård är bra gjort.

Slutligen publiksiffran. 557 åskådare var på plats på premiären. Knappast en rivstart för damallsvenskan på den fronten alltså.

Otroligt viktig premiär för mästarlaget

Klockan 18.00 är det avspark i damallsvenskan. Mästarlaget FC Rosengård tar emot Piteå IF på Malmö IP. Känslan är att matchen framför allt är otroligt viktigt för Rosengård.

Laget har haft det tungt i vinter. Först blev det sex raka förluster i Champions League, något som innebar att säsongen höll på ända till jul. Sedan laget hade återstart har tränare Renée Slegers matchat väldigt olika uppställningar.

Med tanke på att resultaten i matcherna har varit svaga känns det som att serieupptakten mycket väl kan bli avgörande för om Rosengårds säsong blir fågel, fisk eller mittemellan. En bra start, och försäsongen är snabbt glömd.

Men om Rosengård däremot får en svag start, då är risken att frågetecknen snart har vuxit sig ganska stora.

I Piteå gissar jag att spelare och ledare är beredda på att det kan bli en tuff seriestart. Spelschemat säger att det väntar hemmamatcher mot Kristianstad och Linköping i andra och tredje omgångarna – alltså tre svåra uppgifter.

För er som inte vet vad ni skall ägna de sista tre timmarna fram mot avspark till så finns här ett klipp med 90 minuters uppsnack:

Kul förresten att flera av er har kommit in med serietips. Men det finns plats för fler. Så om du inte har tippat, gå in i förra inlägget och lämna ditt tips du också.

Tipset – så slutar damallsvenskan 2023

Det är mindre än två dygn tills FC Rosengård och PIteå IF sparkar i gång damallsvenskan 2023. Den ovanligt tidiga seriestarten kommer rätt olämpligt för mig, mitt i årets värsta jobbperiod.

Därför har jag inte hunnit sätta ihop ett lika gediget damallsvenskt tips som jag brukar. Så var förberedd på att det här tipset saknar de kommentarer, och den analys som jag brukar ha ihop med mitt tips.

Dessutom är det bara att erkänna att jag har sett mindre än jag hade tänkt mig av de damallsvenska lagen under cup- och träningsmatcher. Och vad värre är. De matcher jag har sett hat inte gjort mig speciellt klok.

För några veckor sedan hörde Aftonbladet av sig och ville ha mina tips vad gäller SM-guldet, nedflyttning och vilka som blir årets skrällgäng.

I det läget kändes det självklart att ge Häcken guldtipset. Jag byggde det på lagets starka höstspurt i fjol, samt på att de i princip har kvar samma lag. Defensivt är det inga stora förändringar och offensivt har Pauline Hammarlund och Mille Gejl Jensen ersatts av Rosa Kafaji och Ruby Grant, vilket bör förstärka anfallsspelet.

Jag hade Rosengård och Hammarby som utmanare om guldet. I botten tippade jag ut Uppsala som ju fick sin damallsvenska plats sent, när Eskilstuna kastades ut. Sedan hade jag svårt att välja mellan Djurgården, BP, Kalmar, Växjö och Norrköping.

Det slutade med att jag skickade ner BP i elitettan och lät Kalmar få kvala. Mitt skrällgäng blev Kif Örebro, som tappar ett tiotal spelare varje säsong. Men som ändå får ihop ett stabilt lag som slutar med god marginal till bottenlagen. Jag höjde även ett varningens finger för Piteå, som hade något bra på gång i höstas.

De tipsen kändes länge rätt givna.

Men de kastades delvis omkull den gångna helgen. Efter att ha sett delar av de båda semifinalerna i cupen – och resultatet från Rosengård–Örebro – vet jag plötsligt inte vad jag skall tro.

Klart är att mästarlaget Rosengård har haft en riktigt tuff vinter där det bara blivit två vinter på de elva senaste matcherna. De vinsterna har kommit mot Nordsjælland och Alingsås. Rosengård lär komma in till matchen mot Piteå med stukat självförtroende.

Och jag har valt att sänka mina förväntningar på Malmöklubben rätt rejält. Det kan visa sig vara ett gigantiskt felbeslut. Men känslan är alltså att Rosengård inleder damallsvenskan 2023 i en ganska brant uppförsbacke.

Mitt tips av Häcken som guldlag står däremot kvar. Det gör det trots att jag såg de första 30 minuterna av cupmatchen Häcken–Kristianstad i lördags. Och det var inte 30 minuter som talade för guldfest i Göteborg i höst.

Tvärtom kändes Häcken segt och ganska ineffektivt. Det var mycket ”kladdande på bollen” från Häckenspelarna, som sällan tvingade KDFF:s mittfältsspelare att behöva vrida på sina huvuden.

Modellen var att någon av mittbackarna spelade in till Filippa Curmark, som i sin tur spelade vidare till Elin Rubensson, som stack fram bollen till Rosa Kafaji. Det handlade ofta om sju–tio meter korta passningar stegvis framåt i banan. Det var långsamt, och faktiskt ganska riskabelt.

Det såg helt annorlunda ut än när Kopparberg Göteborgs FC var som bäst. Då gick bollen snabbt genom uppspel, tillbakaspel, utspel och inlägg.

I lördags hade Kristianstad ett bättre passningsspel. Trots att jag upplevde det som att KDFF var sämre när det gäller bollskicklighet kändes skåningarnas spel mer genomtänkt. Det var rakare, rejälare och man hade bättre tryck i passningarna.

Det gjorde att KDFF också kom till ett par riktigt fina anfall. Jag tänker bland annat på det som ledde till ledningsmålet, och ett strax innan där Evelyne Viens blåstes av för offside.

KDFF såg alltså vasst ut. Men på något sätt lyckades Häcken vinna matchen – vilket gör att jag ändå känner att det är rimligt att tippa guld till Göteborg.

I söndags tittade jag fragmentariskt på Hammarby–Piteå. Där blev jag på många sätt mest imponerad av norrbottningarna. Ändå tippar jag Bajen som tvåa och Piteå som sexa. Mycket för att man under förlängningen såg vilken bredd Hammarby har.

Känslan både kring KDFF och Piteå är att lagen kommer att ha en riktigt hög högstanivå. Men det finns frågetecken för bredden på trupperna. Frågetecken som gör att jag ändå tippar lagen något snäpp lägre än jag kunde ha gjort.

Apropå frågetecken så ser jag i skrivande stund Amalie Vangsgaard bytas in för PSG i Champions League-kvartsfinalen mot Wolfsburg. Linköping var starkt i fjol, mycket på grund av Vangsgaard.

Jag har respekt för det arbete André Jeglertz har gjort i LFC. Men laget hade svårt mot toppkonkurrenterna i fjol. Man levde på en makalös förmåga att ta trepoängare mot alla lag bakom i tabellen. Mycket eftersom Vangsgaard öste in mål.

Jag gillade det jag såg av norska talangen Cathinka Friis Tandberg i Alingsås för några veckor sedan. Men känner mig ändå inte säker på att hon är redo att fylla Vangsgaards skor redan den här säsongen.

Jag tippar LFC som femma, men känner mig inte det minsta trygg med det tipset.

Det blir ju för övrigt östgötaderby i damallsvenskan i år. Och i skrivande stund fick jag ett infall, en känsla av att IFK Norrköping faktiskt kan bli årets stora skrällgäng. Man har en rutinerad tränare i Tor-Arne Fredheim, och man har värvat klokt.

Det om bakgrunden till mitt tips. Här är det. Så här tror jag att damallsvenskan 2023 slutar:

1) BK Häcken FF

2) Hammarby

3) Kristianstads DFF

4) FC Rosengård

5) Linköping FC

6) Piteå IF

7) Vittsjö GIK

8) Kif Örebro

9) IFK Norrköping

10) Djurgårdens IF

11) Växjö DFF

—————

12) IFK Kalmar

—————-

13) IF BP

14) IK Uppsala Fotboll

Som vanligt vill jag gärna ha in era tips. Skriv era rader i kommentarsfältet, så kan vi jämföra efter sista omgången den 11 november.

Så lottades semifinalerna i cupen

Nu på förmiddagen lottades semifinalerna i svenska cupen. Det var två lotter som skulle dras, och U23-landslagets förbundskapten Martin Qvarmans Möller såg till att semifinalerna kommer att se ut så här:

  • Häcken–Kristianstads DFF
  • Hammarby–Piteå

Kristianstad har redan vunnit på bortaplan mot fjolårets damallsvenska etta och trea. Kan man även slå ut tvåan? Osvuret är självklart bäst, men utgångstipset är ju att vi får en final mellan Häcken och Hammarby.

Under söndagen spelades det en hel del ligamatcher runtom i Europa. Den hetaste var toppmötet i WSL mellan Chelsea och Manchester United. Där hade United 67 procent av bollinnehavet, men Chelsea gjorde matchens enda mål – ett riktigt snyggt sådant av Sam Kerr.

I och med segern fick Chelsea en lucka i tabelltoppen. Trots en match mindre spelad leder den blå Londonklubben nu med två poängs marginal till de båda Manchesterklubbarna. Arsenal finns ytterligare tre poäng bakom. Gunners har dock precis som Chelsea en hängmatch.

Arsenal, Putellas, Blomqvist, strejkhot och svenska cupen

Det är några dagar sedan förra inlägget, och mycket har hunnit hända. Inte minst så har hotet om att damallsvenskan skjuts upp till följd av spelarstrejk ökat.

Jag kan inte säga att jag är det minsta insatt i den här frågan om spelarnas kollektivavtal. Men jag vet att det är avspark i damallsvenskan den 24 mars, och att förhandlingarna inleddes i förrgår. Det är knappast ett imponerande arbete från parterna. De här förhandlingarna borde förstås ha påbörjats för länge sedan.

Och så har Arsenal med bland annat svenskarna Jonas Eidevall, Patrick Winqvist, Stina Blackstenius och Lina Hurtig vunnit en titel. Man besegrade Chelsea med 3–1 i ligacupfinalen, trots att man kom i underläge redan i andra minuten.

Jag såg inte matchen. Men utifrån de rätt matiga klipp med höjdpunkter som jag sett på Youtube ser Arsenal ut att ha gjort en fantastisk första halvlek. Kvitteringen bar Stina Blackstenius signatur. Hon vann först en frispark på mittplanen. Sedan fick hon lite turligt bollen från Frida Maanum vid straffpunkten – och satte säkert bollen i mål med en distinkt bredsida.

En stund senare satte Kim Little ledningsmålet på straff, och i slutet av halvleken gjorde Chelsea självmål på en hörna. Och ungefär en timme senare var saken klar.

För svenskarna i Chelsea blev det ingen vidare finaldag. Men för Johanna Rytting-Kaneryd har det i varje fall funnits skäl att fira under den här veckan. I onsdagens ligamatch mot Brighton gjorde närmligen ytterforwarden sitt första WSL-mål.

Det betydde 3–0 i 3–1-segern, och det rimliga är ju att Rytting-Kaneryd gav Sam Kerr en rejäl kram efteråt. För det var ju både väldigt snyggt och osjälviskt av Kerr att passa bollen.

Även Arsenal har för övrigt spelat i veckan. De vann mot Liverpool med 2–0, och Blackstenius gjorde mål även i den matchen.

Apropå svenskar i Londonklubbar så är det mycket spekulationer kring Magdalena Eriksson för tillfället. Hon och Pernille Harder kopplas ihop med klubbar som Lyon, Real Madrid och senast Bayern München.

Det blir väldigt spännande att se var paret hamnar till nästa säsong. Det blir även spännande att se i vilken klubb Rebecka Blomqvist spelar i höst. I veckan meddelade Wolfsburg att Blomqvist inte kommer att spela kvar i den tyska storklubben i alla fall.

Och det är rimligt att hon går till en klubb där hon får mer speltid. Den här säsongen har hon bara spelat 304 minuter i Frauen-Bundesliga, 33 minuter i tyska cupen och 57 minuter i Champions League. Det ger totalt 394 minuter fördelat på 17 matcher (två från start och 15 inhopp).

I veckan har listan över svenska spelare i Italien förlängts ytterligare i och med att Fanny Lång skrev ett korttidskontrakt med Inter. Därmed är det numera 14 svenska spelare i den italienska högstaligan. Och totalt får jag det till att vi har 54 svenska spelare i olika utländska högstaligor – men jag kan ha råkat missa någon…

Sedan förra inlägget har vi också fått veta att Alexia Putellas även vann Fifas pris The Best som världens bästa spelare 2022. Hon gjorde det trots att hon ju bara spelade halva året, och bland annat missade EM-slutspelet till följd av en korsbandsskada.

En spännande detalj kring Fifa-priset är ju att man kan se hur olika spelare och förbundskaptener har röstat. Jag roade mig med att kolla alla svenskars röster. Där noteras att Beth Mead hade vunnit om de röstberättigade svenskarna hade fått bestämma. Så här såg den svensk röstningen ut:

Caroline Seger:
1) Alexandra Popp, 2) Beth Mead, 3) Aitana Bonmati.

Peter Gerhardsson:
1) Aitana Bonmati, 2) Leah Williamson, 3) Sam Kerr.

Pia Sundhage:
1) Beth Mead, 2) Debinha, 3) Sam Kerr.

Tony Gustavsson:
1) Sam Kerr, 2) Alexandra Popp, 3) Beth Mead.

Anneli Andersén:
1) Lena Oberdorf, 2) Aitana Bonmati, 3) Beth Mead.

Thomas Dennerby:
1) Alexia Putellas, 2) Sam Kerr, 3) Beth Mead

Wida Zemarai:
1) Alexandra Popp, 2) Alex Morgan, 3) Debinha.

Lisa Edwinsson:
1) Beth Mead, 2) Alexia Putellas, 3) Sam Kerr.

Listan med alla röster finns här:

I samband med Fifagalan presenterades även Fifpros officiella världslag för 2022. Det känns som ett ovanligt rimligt världslag. Ofta tycker jag att det har kommit in en och annan spelare som inte hör hemma i det där laget. Men i år ser det bra ut.

En lite oväntad grej är ju dock att Tiane Endler blev världslagets målvakt, trots att Mary Earps prisades som världens bästa målvakt vid Fifagalan.

Earps höll för övrigt ett gripande tacktal som är väl värt att lyssna på.

Slutligen är det ju förstås på sin plats att skriva några ord om svenska cupen. I dag har Kristianstad och Hammarby säkrat varsin semifinalplats.

Kristianstad är ju det lag som imponerat mest genom att vinna på bortaplan mot både Rosengård och Linköping. Hammarby har haft en mycket lättare väg till utslagsmatcherna. I dag kollade jag lite på Bajens match mot Eskilstuna. Jag hade hoppats kunna få en liten bild av hur bra Bajen är i år.

Men tyvärr var motståndet för dåligt för att man skulle kunna dra några större växlar av matchen. Det gick liksom för lätt. Bland annat fick Hammarby sina två första mål till skänks av Uniteds målvakt.

Det är den geografiska lottningen som givit Bajen en enkel resa till semifinal. Och som grädde på moset, den ger även laget fördel i slutspelet. För i och med att man haft en enkel grupp där man kunnat vinna matcherna med stor marginal får man med största sannolikt hemmamatch i semifinalen.

Däremot är risken uppenbar att Kristianstad får en bortamatch i semifinalen eftersom de har spelat i den tuffaste gruppen.

Svaret på det får vi under söndagen då de två sista grupperna spelas färdigt. Där står den ena gruppsegern mellan Häcken och Vittsjö och den andra mellan Piteå, Djurgården och i viss män även AIK.

xxx

Cupen är i gång – skrällar av Kristianstad och AIK

Då är första gruppomgången färdigspelad. Och vi fick ett par småskrällar. För nog måste man räkna Kristianstads seger på Malmö IP och AIK:s seger mot Djurgården som skrällartade?

AIK vann med 2–1 hemma mot Djurgården efter segermål i 87:e minuten. Rapporterna talar om en jämn match. Jag såg segermålet, och det kom efter flera försvarsmissar från Djurgården.

Först gick Matilda Plan bort sig rejält mitt på egen planhalva, sedan missade (?) Portia Boakye bollen innan Sanna Kullberg slutligen var passiv framför målet och hamnade bakom målskytten Michelle Rojas Flores. Rakt igenom uselt försvarsspel från Djurgårdens sida.

För AIK, som har byggt om sitt lag, var segern förstås otroligt välkommen. För Djurgården var däremot förlusten extremt illavarslande.

Djurgården har många skickliga spelare, men får inte ihop något lagspel. Man tog bara fyra poäng på de elva omgångarna efter EM-uppehållet i fjol. Enda segern då kom för övrigt mot AIK. Och hittills i år har det blivit tre oavgjorda träningsmatcher – och så då lördagens förlust. Inget bra för självförtroendet i truppen.

Kristianstad bör däremot ha fått med sig rejält med självförtroende från Malmö. Sett till tv-höjdpunkterna från matchen rivstartade Rosengård och hade flera 100-procentiga målchanser de första tio minuterna. KDFF tycks inte ha haft så många fler chanser än den som Emmi Alanen gjorde mål på.

Men effektivitet är ju en avgörande faktor i fotboll. Och nu är läget intressant i den grupp där även Linköping och Alingsås ingår. Det är ju inte orimligt att LFC kan vinna mot Kristianstad och Rosengård mot LFC. Och då blir det en målskillnadsaffär om gruppsegern mellan tre lag.

Jag såg för övrigt att Loreta Kullashi efter matchen fick en fråga av Cmore om händelsen där hon lämnade den senaste U23-landslagssamlingen. Hon svarade så här:

”Nästa fråga, tack.”

Själv valde jag att åka till Gerdskenvallen och se Alingsås IF Fotboll ta emot Linköping. Det blev inte så mycket till match. Slutsiffrorna 7–0 till LFC var i underkant – målvakten Tea Olin var hemmalagets bästa spelare.

Det är svårt att säga om det var LFC som var väldigt bra, Alingsås som var svagt – eller om det var en kombination av båda. Det var en match mellan två lag som tappat sina bästa målskyttar under vintern.

Alingsås har med trion Lisa ”Mini” Johansson, Stina Jensen och Rebecca Cameras tappat 25 av de 58 mål man gjorde i elitettan i fjol. Medan Linköping med duon Amalie Vangsgaard och Therese Simonsson har tappat 30 av de 61 mål man gjorde i damallsvenskan i fjol.

Sett till dagens match är Alingsås tapp tyngst. Laget kändes uddlöst framåt, och var värre är – man saknade även den defensiva stabilitet och fysik som kännetecknade laget i fjol. Då blev det 1–4 när lagen möttes på Gerdskenvallen. I år var Alingsås inte nära att göra något mål.

Linköping gjorde alltså sju. De fördelades på tre spelare i Cathinka Friis Tandberg (3), Yuka Momiki (2) och Stina Lennartsson (2). Lennartssons mål i den första halvleken var riktigt snyggt. Den 18-åriga norskan var för övrigt en spännande bekantskap. Hon kändes kraftfull och bör kunna bli en tillgång för Linköping.

Yuka Momiki är redan en stor tillgång. Hon gjorde matchens två första mål, 0–1 kom på straff:

Det kommer alltså bättre värdemätare för Linköping i de två kommande omgångarna, mot Kristianstad och Rosengård. Kanske att LFC får ställa upp med en annan startelva i de matcherna. För både Michelle De Jongh och Emma Lennartsson klev av före paus och fick varsin fot lindad.

Slutligen noteras från England att Chelsea vann cupmötet med Arsenal med 2–0. Samt att fler franska spelare har anslutit till den grupp som tagit paus från landslaget. Det var lagkapten Wendie Renard som tog initiativet, och hon fick snabbt med sig Kadidiatou Diani och Marie-Antoinette Katoto. Nu har även Griedge Mbock Bathy och Perle Morroni anslutit.

Dock är ju Mbock Bathy knäskadad och risken finns att mittbacken inte kommer att kunna spela i VM.

Storm i Frankrike – Renard, Katoto och Diani pausar sina landslagskarriärer

Det blåser upp till orkan i det franska landslaget. Under fredagen har stjärntrion Wendie Renard, Kadidiatou Diani och Marie-Antoinette Katoto meddelat att pausar sina landslagssatsningar.

Lagkapten Renard skriver på sitt Instagramkonto att det franska landslagsupplägget är långt ifrån det som krävs på högsta nivå, och att hon inte orkar vara med mer.

Diani skriver om att hon väljer att satsa på klubbkarriären med tanke på hur landslaget leds. Men att hon kan tänka sig att komma tillbaka till Les Bleus om det genomförs genomgripande förändringar.

Vi har alltså fått ytterligare ett land där spelarna vänder sig mot landslagsledningen och/eller förbundet. Sedan tidigare stormar det ju i Spanien och Kanada. Vi får se om någon av de här stormarna har blåst över när det är VM-premiär i juli, eller om de här konflikterna kommer att bli damfotbollårets följetong.

Cuper, Portugal, Haiti och Panama – samt Gerhardssons VM-elva

Vi är framme vid årets första cuphelg. Under lördagen drar alltså tävlingssäsongen 2023 igång i Sverige. Det är en match som sticker ut och är intressantare än de andra i den här premiäromgången.

Jag tänker förstås på prestigematchen i Skåne mellan FC Rosengård och Kristianstads DFF. Den spelas på söndag 15.00, och direktsänds på Cmore. På samma kanal visas också lördagens (15.00) Stockholmsderby mellan AIK och Djurgården.

Internationellt är det en ganska tråkig helg. Det är uppehåll i Spanien och inga toppmatcher varken i Frankrike, Tyskland eller Italien. I England är det åttondelsfinaldags i FA-cupen – och där har vi helgens höjdare i Londonderbyt Chelsea–Arsenal. Samma två lag som skall mötas i ligacupfinalen den 5 mars.

De senaste veckorna har det som bekant varit landslagsuppehåll. Då fick vi veta vilka länder som tog de tre sista platserna i sommarens VM-slutspel. Portugal motsvarade favorittrycket och tog en av platserna genom 2–1-seger i en tajt och spännande match mot Kamerun.

2–1 blev också segersiffrorna för Haiti mot Chile. Det var däremot en skräll. Haitis unga lag har varit på gång ett tag. Men att de skulle slå ut Chile trodde jag inte. Det var supertalangen Melchie Durmornay som gjorde båda målen.

19-åringen ansluter till Lyon i sommar. Lyons målvakt Tiane Endler räddade en straff från Nerila Mondesir, men kunde inte rädda Durmornays båda avslut. Haiti till VM.

Och det stoppade inte vid det för Nordamerika. Även Panama skrällde sig till VM-slutspelet. Man vann med 1–0 mot Paraguay efter segermål från Lineth Cedeno. Därmed får Nordamerika med hela sex lag till Australien och Nya Zeeland – jackpot.

Noterbart dock att Mexiko inte finns med bland de där sex lagen. Mexiko, som ju gjort en damfotbollssatsning, och nu har en liga där man har fina publiksiffror och förhållandevis höga spelarlöner.

Därmed är startfältet alltså spikat till sommarens fotbollsfest på andra sidan jordklotet.

Det har som bekant också spelats ett antal landslagsturneringar de senaste veckorna. Island vann Pinatar cup närmast före Wales. Finland vann turneringen på Cypern och svenskledda Kosovo var enda laget utan poängförlust i turneringen i Turkiet.

Australien tog full poäng i sin cup. Noterbart var att man besegrade Spanien med 3–2 i det som skulle visa sig bli den avgörande matchen. Courtney Vine:s 1–0-mål från den matchen är för övrigt i högsta grad sevärt. Noterbart också att flera damallsvenska spelare hade huvudroller hos The Matildas. Bland annat gjorde Vittsjös Clare Polkinghorne mål i två av de tre matcherna.

Frankrike vann sin cup närmast före Danmark, man gjorde det efter 1–0-seger mot danskorna och kryss mot Norge (0–0).

Slutligen vann USA sin egen turnering She Believes cup efter 2–1-seger mot Brasilien i den avgörande matchen. Målen gjordes av Alex Morgan, Mallory Swanson (tidigare Pugh) och Ludmila.

Sverige spelade som bekant inte i någon turnering, Algarve cup var ju inställd. Det hindrar inte att Sverige gjorde ett otroligt bra landslagsfönster. Den fina 4–1-segern mot Kina har jag gått igenom tidigare.

Och i tisdags stod landslaget för en ny toppinsats. Sverige hade förlorat alla tidigare matcher mot Tyskland på tysk mark. I Duisburg blev det 0–0 efter att Sverige gjort en otroligt bra match mot ett toppat Tyskland.

Med toppat menar jag att förbundskapten Martina Voss-Tecklenburg spelade med så nära en förstauppställning man kan komma. I EM såg hennes optimala elva ut så här: Merle FrohmsGiulia Gwinn (nu korsbandsskadad), Kathrin Hendrich, Marina Hegering, Felicitas RauschLina Magull, Lena Oberdorf, Sarah DäbritzSvenja Huth, Alexandra Popp, Klara Bühl.

Nu är Gwinn korsbandsskadad och Oberdorf var sjuk. Övriga nio fanns med mot Sverige i Duisburg. För svensk del saknades Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Caroline Seger och Lina Hurtig. Men det här var en match där man inte saknade något.

Jag räknade till 7–1 i 100-procentiga målchanser i svensk favör. Den tyska var ett skott utanför från Däbritz. Målvakt Zecira Musovic behövde inte göra en enda riktig räddning på 90 minuter borta mot Tyskland. Det är en otroligt bra prestation.

Att skapa sju 100-procentiga målchanser på bortaplan mot ett av världens bästa lag är också väldigt bra. Bland chanserna fanns två frilägen och ett öppet mål där bollen tog i stolpen. Dessutom gjorde Stina Blackstenius ett knappt, men tydligt offsidemål.

Här kan man absolut vara missnöjd med effektiviteten. För Sverige borde ha vunnit den här matchen med 2–0 eller 3–0. Men det var en träningsmatch, och då är prestationen viktigast. Och den var alltså lysande.

Förbundskapten Peter Gerhardsson måste vara otroligt nöjd med de svar han fick med sig hem. Om det hade varit VM-premiär i morgon tror jag att Gerhardsson hade ställt upp sitt lag så här:

Målvakt: Zecira Musovic
Hon och Jennifer Falk fick var sin match, och Chelseamålvakten kändes stabilare under den här samlingen. Man får dock ha med i beräkningen att Falk inte är i säsong ännu, vilket kan leda till viss ringrost. Så här är inte matchen avgjord. Musovic leder, men inte med någon jättemarginal.

Backlinje: Amanda Ilestedt, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson.
Björn gjorde två utmärkta matcher, och känns gjuten. Hennes lugn med bollen och fina förmåga att spela förbi motståndarnas förstapress är ovärderliga.

I nuläget tycker jag att Magdalena Eriksson går före Linda Sembrant i kampen om den andra mittbacksplatsen. Mycket för att det är en fördel att ha en vänsterfot till vänster. I Hanna Glas frånvaro tror jag dessutom att Amanda Ilestedt kommer att spelas som högerback. Ilestedts huvudspel är av högsta världsklass, och därför är jag övertygad om att Gerhardsson vill ha henne på planen.

Där vill han garanterat även ha Jonna Andersson. Hennes hörnor är numera makalöst bra – det är målchans varje gång. Att Andersson känns trygg både i defensiven och i passningsspelet gör inte saken sämre. Men det hade nog räckte med hörnorna – för en sådan spetsegenskap skall leda rakt in i laget.

Under den här samlingen fick trion Stina Lennartsson, Hanna Lundkvist och Anna Sandberg chansen att visa upp sig. Alla gjorde utmärkta insatser, och är säkert fortsatt med som kandidater till VM-truppen. Lundkvist står nog först i kön av dem. Men det rimliga är att Gerhardsson hoppas på Glas och Amanda Nildén som alternativ på ytterbackspositionerna. Och att Emma Kullberg kanske är allra första backup.

Mittfält: Johanna Rytting Kaneryd/Sofia Jakobsson, Filippa Angeldahl, Elin Rubensson, Fridolina Rolfö.
Här känns det fortsatt vidöppet på högerkanten. Karaktären på motståndet lär avgöra vem av Jakobsson och Rytting Kaneryd som startar olika matcher. Ju hårdare jobb som krävs, desto större chans för Jakobsson. Medan Rytting Kaneryd lär få chansen i matcher som Sverige skall föra, där det krävs kreativitet och skicklighet i att kombinera med lagkamraterna.

Till vänster är Rolfö självskriven. Mot Tyskland låg hon bakom det mesta i offensiven, som inte kom från hörnor. Barcastjärnan lyser av självförtroende för tillfället.

Positivt var att duon Rubensson/Angeldahl gjorde ett utmärkt jobb mot Tyskland. Med Caroline Seger skadad har det varit ojämna prestationer på centralt mittfält. Men kanske att Rubensson och Angeldahl är lösningen på den gåtan.

Och glädjande nog gjorde Julia Zigiotti Olme sannolikt sin bästa landskamp, och stärkte sina aktier. Kanske att hon kan växa ut till en internationellt gångbar mittfältare. Något Hanna Bennison är på väg att göra. Hon känns som en utmärkt backup på centralt mittfält.

Extra kul att alla kandidaterna på det centrala mittfältet har lite olika egenskaper, vilket ger Gerhardsson möjligheter att anpassa sin elva efter motståndet.

Forwards: Kosovare Asllani och Stina Blackstenius.
Här känns Asllani fortsatt som klar etta i tiarollen och Blackstenius som lika klar som nia. Men Madelen Janogy visade lovande kvaliteter som tia, vilket gjorde att man inte kände den stora saknad av Asllani mot Kina som man brukar. Och den Falköpingsfostrade Bajenspelaren gjorde även ett piggt inhopp mot Tyskland.

Blackstenius borde ha gjort något mål. Men hon känns fortfarande ganska klart förstaval som nia. Bakom henne skulle jag tro att Lina Hurtig är första backup med Rebecka Blomqvist som tvåa.

Totalt sett är alltså känslan efter de här landslagen väldigt bra. Det finns återigen en härlig konkurrens i truppen, och viktigast av allt – Gerhardsson tycks ha hittat sätt att få laget att fungera även utan Seger och Asllani.

Så startar Sverige i Tyskland

Det är strax avspark (18.15 på Sportkanalen) mellan Tyskland och Sverige. Peter Gerhardsson har tagit ut en spännande startelva, där Stina Lennartsson är det oväntade namnet.

Så här startar Sverige: Zećira Mušović – Stina Lennartsson, Nathalie Björn, Magdalena Eriksson, Jonna AnderssonSofia Jakobsson, Filippa Angeldahl, Elin Rubensson, Fridolina RolföKosovare AsllaniStina Blackstenius.

Ersättare: Jennifer Falk och Tove EnblomLinda Sembrant, Hanna Lundkvist, Anna Sandberg, Freja Olofsson, Hanna Bennison, Olivia Schough, Julia Zigiotti Olme, Johanna Rytting Kaneryd, Madelen Janogy och Rebecka Blomqvist.

Det blir en fin värdemätare, för Tyskland mönstrar en elva som väl är så ordinarie som den kan bli.

I går förlorade U23 med 3–1 borta mot Italien. Rosengårdsduon Angel Mukasa och Loreta Kullashi var inte med, enligt den här texten hade de rest hem utan att prata med landslagsledningen.

Janogy fixade svensk drömstart på 2023

Snacka om drömstart. Matchklockan visade 29 sekunder när Johanna Rytting Kaneryd gjorde Sveriges första landslagsmål 2023.

TV-kamerorna zoomade in de svenska förbundskaptenerna när Kina hade inkast. Men när vi i tv-sofforna fick se spelet så stötte Stina Blackstenius bollen till Madelen Janogy, som drev fram några meter innan hon med vänster yttersida stack fram bollen i djupled till målskytten. Rytting Kaneryd hade gjort en lång diagonallöpning in i mitten, och använde vristen på sin vänsterfot när hon placerade in bollen bredvid Kinas målvakt.

Madelen Janogy

Janogy nöjde sig inte med det. Även årets andra svenska landslagsmål startade med ett kinesiskt inkast, där tv-kamerorna zoomade in en förbundskapten – den här gången den kinesiska. Filippa Angeldahl vann bollen, och satte den sedan i djupled längs högerkanten till Stina Blackstenius.

Forwarden fick gott om tid bakom den kinesiska backlinjen. Hon ser ut att söka passning till Fridolina Rolfö. Men bollen passerade Barcastjärnan. Där kom Janogy och sköt in 2–0 i ungefär samma maska i nätet som Rytting Kaneryd gjorde det första målet. Matchklockan visade 2.49.

Och det skulle bli bättre ändå. Janogy gjorde sitt andra mål, och sin tredje poäng, efter 13.04. Rolfö stod för det fina förarbetet och Sverige ledde alltså med 3–0 innan matchen knappt hann börja.

De första 20 minuterna var riktigt bra. Sedan följde en kvart där Kina hade mycket boll, och Sverige inte skapade något. Men totalt räknade jag till 8–1 i klara målchanser i svensk favör under de första 45 minuterna.

De frågetecken som väcktes handlade om försvarsspelet på centralt mittfält. Lika briljant som Filippa Angeldahl är när Sverige har bollen, lika vilsen är hon i försvarsspelet. Elin Rubensson fick jobba över lite väl stora ytor för att det skulle kännas helt klockrent.

Och i upptakten av den andra halvleken uppstod också årets första baklängesmål, just på att Kina fick för stort utrymme på centralt mittfält. Bilden här under visar upprinnelsen till målet. Det uppstod som en kombination av att Kina spelade bra, att svenska spelare lyckades halvdant i ett par dueller och att Angeldahl struntade i att löpa med Kinas nummer 13 Yang Lina, vilket öppnade mittplanen för Kina.

Kinas reducering kom efter 49.28 och gjordes av Xiao Yuyi. Och Kina lyfte sitt spel under inledningen av den andra halvleken. Den kinesiska ligan har vinteruppehåll, och man märkte att det asiatiska mästarlaget var ringrostigt i matchupptakten. Efter paus såg det alltså bättre ut. Jag noterade inga svenska målchanser förrän man gjorde fyra byten på en gång i 62:a minuten.

Bytena satte fart på Sverige igen. Och efter 64.20 nickade Nathalie Björn in en hörna från Olivia Schough till 4–1. Även om Sverige tappade lite fart igen den sista kvarten så kändes de sista 30 minuterna totalt sett ganska stabila. Mycket eftersom Sverige fick bättre kontroll på centralt med två hårt arbetande innermittfältare. Men totalt sett var den andra halvleken klart sämre än den första ur svensk synvinkel.

Målet var den enda riktigt heta svenska målchansen efter paus. Jag räknade till två heta kinesiska. Alltså totalt 9–3 i svensk favör, vilket är bra siffror. Och att inleda landslagsåret med en 4–1-seger är förstås väldigt positivt.

Ett orosmoment var att Amanda Ilestedt stukade fotleden ganska rejält i slutminuterna. Vi får hoppas att det bara var just en rejäl stukning och inget värre.

Rent taktiskt var det intressant att se hur Sverige spelade med en trebackslinje i uppspelsfas, där Hanna Lundqvist tog ett kliv inåt i planen samtidigt som man sköt upp Anna Sandberg längs vänsterkanten. Jag blev inte riktigt klar på hur det såg ut framför backarna. Men känslan var att uppspelsformationen snarare var 3–6–1 än 3–5–2.

Defensivt använde man den 4–4–1–1-uppställning som vi vant oss vid under Peter Gerhardsson.

Sverige–Kina 4–1 (3–0)
1–0 Johanna Rytting Kaneryd (1), 2–0 Madelen Janogy (3), 3–0 Madelen Janogy (14), 3–1 Xiao Yuyi (50), 4–1 Nathalie Björn (65).
Domare: Olatz Rivera Olmedo, Spanien

Sveriges lag: Jennifer FalkHanna Lundkvist (debut, Amanda Ilestedt, 76), Nathalie Björn, Linda Sembrant, Anna Sandberg (debut) – Johanna Rytting Kaneryd (Sofia Jakobsson, 76), Filippa Angeldahl (Hanna Bennison, 62), Elin Rubensson (Julia Zigiotti Olme, 62), Fridolina Rolfö (Olivia Schough, 62) – Madelen JanogyStina Blackstenius (Rebecka Blomqvist, 62).
Ej inbytta: Zećira Mušović, Tove Enblom, Jonna Andersson, Stina Lennartsson, Magdalena Eriksson och Freja Olofsson.

Nu sparkar landskampsåret 2023 igång

Inlägget uppdaterat med länkar till sändningar av U23-landslagets match mot Nederländerna och F19-landslagets match mot Spanien.

Under torsdagen inleds det svenska landskampsåret 2023. Ett år vi går in i med flera frågetecken efter ett ojämnt och ganska svåranalyserat 2022.

Kommer ni förresten ihåg det senaste landslagsåret? Vi gick in i damfotbollsåret 2022 med otroligt högt uppskruvade förväntningar efter den fantastiska OS-turneringen 2021.

Det var det fortfarande pandemi i världen, och 2022 inleddes med en wo-seger mot Danmark i Algarve cup. De landskamper under fjolåret som avgjordes på planen slutade så här:

* Portugal 4–0 i Algarve cup.
1–0 Hanna Glas, 2–0 Amanda Ilestedt, 3–0 Kosovare Asllani, 4–0 Stina Blackstenius.

* Italien 1–1 i Algarve cup, seger med 7–6 efter straffläggning.
1–1 Caroline Seger.

* Georgien 15–0 borta i VM-kvalet.
1–0 Fridolina Rolfö, 2–0 Filippa Angeldahl, 3–0 Stina Blackstenius (2:a målet för året), 4–0 Linda Sembrant, 5–0 Stina Blackstenius (3), 6–0 Amanda Ilestedt (2), 7–0 Jonna Andersson, 8–0 Filippa Angeldahl (2), 9–0 Lina Hurtig, 10–0 Filippa Angeldahl (3), 11–0 Lina Hurtig (2), 12–0 Rebecka Blomqvist, 13–0 Kosovare Asllani (2), 14–0 Kosovare Asllani (3), 15–0 Olivia Schough.

* Irland 1–1 hemma i VM-kvalet.
1–1 Kosovare Asllani (4).

* Brasilien 3–1 hemma i vänskapsmatch.
1–1 Johanna Rytting Kaneryd, 2–1 Lina Hurtig (3), 3–1 Stina Blackstenius (4).

* Nederländerna 1–1 i EM-slutspelet, gruppspel.
1–0 Jonna Andersson (2).

* Schweiz 2–1 i EM-slutspelet, gruppspel.
1–0 Fridolina Rolfö (2), 2–1 Hanna Bennison.

* Portugal 5–0 i EM-slutspelet, gruppspel.
1–0 Filippa Angeldahl (4), 2–0 Filippa Angeldahl (5), 3–0 Självmål, 4–0 Kosovare Asllani (4), 5–0 Stina Blackstenius (5).

* Belgien 1–0 i EM-slutspelet, kvartsfinal.
1–0 Linda Sembrant (2).

* England 0–4 i EM-slutspelet, semifinal.

* Finland 5–0 borta i VM-kvalet.
1–0 Stina Blackstenius (6), 2–0 Lina Hurtig (4), 3–0 Linda Sembrant (3), 4–0 Rebecka Blomqvist (2), 5–0 Fridolina Rolfö (3).

* Spanien 1–1 borta i vänskapsmatch.
1–0 Rebecka Blomqvist (3).

* Frankrike 3–0 hemma i vänskapsmatch.
1–0 Filippa Angeldahl (6), 2–0 Amanda Ilestedt (3), 3–0 Madelen Janogy.

* Australien 0–4 borta i vänskapsmatch.

På de 14 matcher som Sverige spelade blev det åtta segrar, fyra kryss och två förluster – och den totala målskillnaden slutade vid 42–14. Som synes ovan blev Stina Blackstenius och Filippa Angeldahl bästa målskyttar med sex fullträffar vardera.

Rankingmässigt inledde Sverige 2022 som världstvåa med 2079,13 rankingpoäng. Vi avslutade året som trea med 2057,90 poäng.

Någon djupare spelarstatistik än så där kommer jag inte bjuda på nu. Mest eftersom jag hade fått sätta ihop allt själv. På Svenska fotbollförbundets odugliga hemsida finns det inte längre någon årlig statistik för Sveriges landslag. Det är förstås under all kritik.

Man har inte heller några presentationer av landslagets spelare. Klickar man in på svenskfotboll.se och går vidare på ”Landslag” och ”Dam” så finns underrubrikerna ”Förbundskapten” och ”Ledare”. Men inte ”Spelare”. Ofattbart dåligt.

Förbundets informationsavdelning borde göra en studieresa till USA. Eller, de borde klicka in på US Soccers hemsida för att se hur man gör. Där kan man lätt hitta spelarstatstisik i landslaget, år för år. Där går det lätt att få fram att Alanna Cook var den spelare som hade mest speltid i landslaget under 2022, att Sophia Smith gjorde flest mål (11) och att Mallory Pugh slog flest assist (7).

Förhoppningsvis är inte vårt landslag på väg att haverera på samma sätt som förbundets hemsida har gjort. Men känslan efter 2022 är ju ändå att den svenska kurvan pekar lite nedåt. Hoppas att den känslan är felaktig.

Landslagets totala statistik för fjolåret var ju ändå med beröm godkänd. Mycket för att topparna var höga. Men den där riktiga stabiliteten man vill se fanns inte där, framför allt inte på hösten. Det var lite för mycket upp och ner. Segrarna mot Portugal x2, Brasilien och Frankrike var lysande. Kryssen mot Irland, Italien och Spanien B väckte frågor, och de två förlusterna mot England och Australien blev till slut rena ras, även om båda matcherna inledningsvis var ganska bra.

Nu är alltså 2022 historia. Och 18.30 i dag, när det är avspark i Marbella (och på SVT2) mot Kina, får vi en första indikation på hur bra VM-året 2023 kan bli.

Gissningsvis väljer Peter Gerhardsson att spela en mer B-betonad elva i matchen, för att sedan toppa upp i tisdagens bortamatch mot Tyskland.

Sverige väljer alltså att spela två fristående vänskapsmatcher i det här internationella fönstret. Det blev ju inget Algarve cup det här året. Det hindrar inte att det spelas massor av turneringar runt om i världen.

Störst sportsligt värde har förstås den interkontinentala VM-playoff-turneringen, där vi skall få fram de tre sista VM-nationerna. Det kvalet inleds på lördag.

Annars ligger fokus på fyrnationsturneringar de kommande dagarna. Här är några:

Tournoi de France. Den inleddes under onsdagen med matcherna Norge–Uruguay 1–0 och Frankrike–Danmark 1–0. Jag tittade sporadiskt på den franska segermatchen mot Danmark. Sedan Marie-Antoinette Katoto drog korsbandet under fjolårets EM-slutspel har Frankrike inte gått att känna igen. Det där snabba och vackra anfallsspelet som jag förknippar med det franska laget är som bortblåst.

I Turkiet spelas Turkey Womens Cup med nio deltagande nationer. Det skulle ha varit tolv lag, men efter den hemska jordbävningskatastrofen i Turkiet och Syrien har arrangörslandet, Venezuela och Jordanien dragit sig ur. Under onsdagen blev det följande resultat: Slovenien–Uzbekistan 2–1, Bulgarien–Hongkong 2–0 och Kosovo–Estland 2–1. Sydafrika, Zambia och Makedonien blev utan matcher i första omgången.
För den svenska VM-motståndaren Sydafrika väntar matcher mot Slovenien och Uzbekistan. Det är kanske inga matcher som kan räknas som några större värdemätare.

I England spelas Arnold Clark Cup. Den inleds i dag med matcherna: Italien–Belgien (17.45) och England–Sydkorea (20.45). Här är det förstås intressant att se hur Italien står sig tidigt på året. Italien förväntas ju vara Sveriges huvudmotståndare i VM-gruppen.

Cypern Cup består i år av fyra lag. Första omgången spelas i dag enligt: Rumänien–Ungern (11.00) och Kroatien–Finland (16.00).

VM-arrangören Australien bjuder in till FFA Cup of Nations. Där drar spelet igång tidig torsdagsmorgon med matcherna: Spanien–Jamaica (6.10) och Australien–Tjeckien (9.10). Vad jag förstår skall det kunna gå att se matcherna på den här länken.

Som vanligt arrangeras She Believes Cup i USA. Nivån på startfältet har dock varierat. Men i år känns det rätt vasst, även om Kanada spelar under protest mot egna förbundet. Det blev alltså inget av den spelarstrejk som aviserades i förra veckan. Den här cupen inleds sen torsdagskväll och på natten mot fredag enligt: Japan–Brasilien (22.00) och USA–Kanada (01.00).

Slutligen så spelar även U23-landslaget två matcher under det här landslagsfönstret. Den första går i dag 14.00 i Marbella mot Nederländerna. Förbundet sänder matchen på sin hemsida – här är en länk. Exakt samtidigt spelar F19-landslaget mot Spanien, alltså i dag 14.00. Även den matchen sänds på förbundets hemsida – se den här, och det är ju bra. Så det finns trots allt några positiva saker med den där svaga hemsidan.

Fridolina Rolfö på väg att bli en superstjärna

I dag bänkade jag mig för att se hur formen är på Barcelonas vänsterback Fridolina Rolfö. Jag fick inte se det jag hade väntat mig, för det var nämligen Nuria Rábano som spelade som vänsterback. Jag hade missat att Rolfö varit uppflyttad som vänsterforward flera gånger på sistone.

Fridolina Rolfö

Det här var hennes fjärde match i anfallet av de fem senaste – och hon var fullständigt lysande. Jag har sett att hon har varit hyllad på sistone. Och hon levde verkligen upp till alla lovord. De två senaste årens diamantbollvinnare byttes ut i minut 69. I det skedet stod det 3–0 till Barca mot Alaves, och Rolfö hade i princip varit inblandad i allt som ledde någonstans för Barca.

Hon slog bland annat sistapassningen till de två första målen och hade ett hockeyassist till 3–0-målet. Men hon levererade massor av fina tidiga inlägg, som kunde ha resulterat i fler mål.

Om förbundskapten Peter Gerhardsson såg matchen måste han ha njutit. För det måste ha varit som ljuv musik för honom att Rolfö dels fick spela forward, dels visade superform. Och på det sätt hon vandrade in i planen, ibland hela vägen över till högerkanten, tror jag att Barcatränaren Jonatan Giraldes kommer att spela sin svenska stjärna som forward fler gånger.

Apropå Gerhardsson förlängde han i går sitt kontrakt som svensk förbundskapten med två år. Nu skall han leda landslaget över det EM-slutspel 2025 som skulle kunna avgöras på svensk mark. Värdnationen för mästerskapet avslöjas den 4 april.

Även om 2022 innehöll några resultat som väckte frågetecken, och spelet inte var lika briljant som under 2021, tycker jag att förbundsledningen tagit ett riktigt beslut när de valt att förlänga med Gerhardsson. Jag tror att han och Magnus Wikman även fortsatt kan få landslaget att lyfta.

Utöver den om Gerhardsson var förstås lottningen av Champions Leagues kvartsfinaler gårdagens hetaste damfotbollsnyhet. Där fick vi följande slutspelsträd:

Olympique Lyonnais–Chelsea FC
AS Roma–FC Barcelona

Paris Saint-Germain–VfL Wolfsburg
FC Bayern München–Arsenal FC

Chelsea fick alltså en riktigt tuff lottning, där de sannolikt måste slå ut både Lyon och Barca för att ta sig till final. För även om Roma går som tåget i den italienska ligan måste man väl säga att Barca fick en drömlottning, och bör ta sig till semifinal.

På undre halvan är det vidöppet. Men kanske att jag ändå ger Arsenal sämst finalodds av fyra starka lag. Kanske att korsbandsskadorna på Beth Mead och Vivianne Miedema börjar ta ut sin rätt för Jonas Eidevall:s lag. I dag föll man med 2–1 borta mot Manchester City. Det innebär att Gunners bara tagit två poäng på de tre senaste ligamatcherna, och att man just nu är nere på fjärde plats i en haltande WSL-tabell.

Dock vann man efter förlängning mot City i veckan, och säkrade en finalplats mot Chelsea i FA-cupen. Stina Blackstenius gjorde segermålet på passning från Lina Hurtig. Så allt är inte elände för Arsenal.

En tredje nyhet under gårdagen var att de tre finalisterna till Fifas pris till 2022 års bästa spelare presenterades. Lite typiskt för fjolåret är att två av dem är korsbandsskadade, nämligen Beth Mead och Alexia Putellas.

Nästa år skulle Fridolina Rolfö kunna vara bland kandidaterna. Så bra var hon i dag. Och vad jag förstått av de som sett Barca på sistone har hon varit så bra under en längre tid. Det enda som fattades i dag var det egna målet. Det borde ha kommit när hon fick ett öppet nickläge från nära håll. Men då träffade hon stolpen. Man kan ju inte få allt…

Medan flera andra svenska landslagsspelare har haft det rätt tungt i vinter skiner alltså Rolfö. Men den svensk som kommer att stå i strålkastarljuset på Fifa-galan är Pia Sundhage. Hon är nämligen en av tre finalister i ledarkategorien.

Sarina Wiegman är förstås jättefavorit med Sonia Bompastor som första utmanare. Men man måste ändå imponeras av Sundhage som nu är bland de tre finalisterna för ett tredje land från tre olika kontinenter. Som ni säkert minns har hon även varit nominerad till Fifas tränarpris som förbundskapten för USA (seger 2012) och Sverige (trea 2016). Nu är det Brasiliens seger i Copa America som tar Sundhage till final.

Apropå svenskar som uppmärksammas internationellt så presenterades spelaragenten Maria Karlsson De Cecco i veckan som damfotbollens enda representant bland de 18 spelaragenter som skall ingå i Fifas nya referensgrupp för fotbollsagenter, Fifa Football Agent Working Group.

Jag hade en lång intervju med Karlsson De Cecco i BT för någon vecka sedan, där hon berättade om damfotbollens utveckling på flera olika plan, bland annat lönesidan. Jag lärde mig en hel del av samtalet. För er som kan läsa texter från Gota Media finns intervjun här.

I den pratar hon bland annat om att det är ett problem att många lag spelar på träningsplaner eller små anläggningar.

”Man behöver ha en arena för att kunna sälja tv-rättigheter. Tv sätter inte upp 25 kameror på en plan där hörnen är öppna och man ser en parkeringsplats utanför – även om det är bra kvalitet på spelet.”

Barcas bortamatch mot Alaves i dag spelades på en anläggning där det saknades läktare både på kortsidororna och på den långsida som syntes i tv. Dessutom hade konstgräsplanen blå sjumannalinjer som skapade en amatörmässig inramning.

Jag såg inte det italienska toppmöte där Juventus vann med 3–0 borta mot Fiorentina, och där Linda Sembrant var näst sista Juvespelare på bollen vid ledningsmålet. Men det känns ju rimligt att Fiorentina skall bygga en egen arena för sitt damlag. För det här är ju ingen rolig inramning.

Även i Tyskland är det vanligt att lagen spelar på rätt tråkiga anläggningar. Även om matcher på herrlagens stora arenor har gjort att publiksnittet i Frauen-Bundesliga ökat den här säsongen så är vardagssiffrorna fortsatt på damallsvensk nivå – eller sämre.

Det trots att den match som hade flest tv-tittare i Tyskland ifjol var en dammatch – nämligen EM-finalen. Som synes på listan nedan drog damlandslaget ungefär lika stor tv-publik som herrlandslaget. Men på klubbsidan är skillnaden alltså fortsatt gigantisk.

Sämst i klassen när det gäller publiksiffror bland de stora ligorna är fortsatt den franska. Siffrorna från förra helgens omgång är ju verkligen deprimerande:

Slutligen noteras att det har startats en spelarstrejk i Kanadas landslag. Laget kommer inte att komma till spel i She Believes cup som protest mot en halvering av lagets budget.

Christine Sinclair och Janine Beckie har fört spelarnas talan i diverse medier. Och så har man gått ut med en skrivelse som går att läsa här:

Ytterbackar i fokus i ny landslagstrupp – och Glas till Kansas City

Alldeles nyss presenterades Hanna Glas som nyförvärv av NWSL-klubben Kansas City Current. Jag måste säga att jag blev lite överraskad av nyheten.

Spontant tänker man ju att Kansas City är ett nedbyte jämfört med Bayern München. Men vid närmare eftertanke kanske inte bytet är så dumt. Bayern spelar många matcher där de vinner på halvfart, medan det är rakt igenom tuffa matcher i USA:s högstaliga. Så när Glas är frisk kommer hon både att få träna mer på försvarsspel i Kansas än hon fick i Bayern.

Vad gäller svenska utlandsproffs har vi fått ett nytt sådant i dag. Det är Anna Oskarsson som valt att fortsätta karriären i skotska Glasgow City FC.

Om min sammanställning stämmer har vi därmed nu 52 svenska spelare som är utlandsproffs i olika högstaligor runt om i världen. Dessutom är det ett antal spelare som håller till i andraligor, plus att en bra bit över 100 spelare pluggar på amerikanska college.

Mellan tummen och pekfingret är det således kring 200 svenska spelare som har sin fotbollshemvist i utlandet.

I dag har Peter Gerhardsson tagit ut 17 av dem till landskamperna mot Kina och Tyskland senare i februari.

Ytterligare sex utlandsbaserade spelare finns med i den U23-trupp som skall ta sig an Nederländerna och Italien.

Kollar man lite närmare på de båda trupperna så noteras att det är på ytterbacksplatserna som det händer mest. Där saknas skadade duon Hanna Glas och Amanda Nildén. I stället får trion Stina Lennartsson, Hanna Lundkvist och Anna Sandberg chansen att visa upp sig.

Lundkvist får hyfsat med speltid i Atletico Madrid, och är ett spännande framtidsnamn. Det är Sandberg också. Jag gillar verkligen den 19-åriga Häckenbackens offensiva spelstil. Hennes vänsterinlägg är riktigt vassa.

På mittfältet testas Real Madrids Freja Olofsson i Caroline Seger:s frånvaro. Det jag sett av Olofsson i vinterns Champions League är hon duktig när hon är rättvänd, men vill inte gärna ha bollen när hon är felvänd. Jag skriver Segers frånvaro trots att veteranen kommer att vara närvarande på samlingen. Seger skall deltaga i träningarna, men är inte tillgänglig för spel.

Ett relativt nytt namn i truppen är Tove Enblom, som får agera tredjemålvakt bakom Jennifer Falk och Zecira Musovic. Det blir för övrigt också intressant att se om Falk fortsatt ses som etta, eller om Chelseamålvakten gått om i vinter.

Slutligen noteras att det hände saker både i engelska WSL och italienska Serie A i helgen. I WSL kryssade både Arsenal och Manchester United, vilket säkert framkallade jubel både från Chelsea och Manchester City. Chelsea leder tabellen med två poängs marginal, och man kommer att göra det även om Arsenal vinner sin hängmatch.

För Manchester City förbättrades chansen att ta en Champions Leagueplats. City är nu ikapp Arsenal, dock med en match mer spelad.

  1. Chelsea 12 +24 31
  2. Manchester United 12 +25 29
  3. Arsenal 11 +20 26
  4. Manchester City 12 +14 26

I Italien föll Juventus med 2–1 hemma mot Milan – trots att inhoppande Linda Sembrant blev målskytt. Resultatet gör att Romas försprång i toppen börjar bli så stort att de snart kan räkna in ett lite oväntat guld.

Roma har nämligen åtta poäng upp på Juventus och Fiorentina. För Juve får nog huvudfokuset läggas på att behålla den där andraplatsen. För både Fiorentina och Inter är inom räckhåll.

  1. Roma 16 +29 42
  2. Juventus 16 +25 34
  3. Fiorentina 16 +5 34
  4. Inter 16 +24 32
  5. Milan 16 +6 28

Noterbart att Pauline Hammarlund blev målskytt för Fiorentina i lördags. Det var hennes första ligamål, det kom i tredje matchen. I Fiorentina spelar numera även göteborgaren Annahita Zamanian. Även hon blev målskytt mot Sampdoria i lördag.

Engelsk planvärme och svenska träningsmatcher

Även om flera ligor är igång känns det fortsatt på något sätt som att vi väntar på att damfotbollsåret 2023 verkligen skall starta på allvar.

Förra helgen bänkade jag mig för att se Chelsea–Liverpool i WSL. Men efter drygt fem minuter fick jag göra om mina planer eftersom en stenhård plan gjorde att man avbröt matchen.

Händelsen ledde till en debatt om man måste införa uppvärmda planer i WSL. Vår svenske WSL-tränare Jonas Eidevall (som för övrigt fyller 40 år i dag – grattis) gav sig in i debatten och argumenterade för att det i nuläget finns betydligt viktigare saker att lägga pengar på än planvärme.

Jag håller med Eidevall. Damfotbollen har viktigare saker att fokusera på. Det hindrar dock inte att arenafrågan är viktig, både ur publik- och tv-synpunkt.

Den här helgen är det inget spel i WSL, utan det är FA-cupen som står på schemat för de engelska klubbarna. En av de 16 matcherna i den fjärde omgången är för övrigt just Chelsea–Liverpool – förhoppningsvis på en spelbar plan.

För de svenska klubbarna har träningsmatcherna dragit igång. Jag har kikat på dagens intressantaste match, den mellan Wolfsburg och Häcken.

Det är både kul och viktigt för svenska lag att få spela mot så bra motstånd som det tyska mästarlaget. Häcken gjorde det väldigt bra, och förlorade bara med 1–0.

Ofta tycker jag faktiskt att laguppställningen är intressantare än resultatet i träningsmatcher. Alltså, vilka spelare fick chansen, och hur länge? Vilka spelade ihop? Hur hårt matchades en tänkt startelva? Vilket spelsystem valde man? Och så vidare.

Häcken spelade så här (4–2–3–1): Jennifer FalkHanna Wijk (Molly Johansson, 46), Josefine Rybrink, Elma Junttila Nelhage (Aivi Luik, 77), Anna SandbergElin Rubensson (Alexandra Larsson, 62), Marika Bergman-LundinMelissa Larissey (Aisha Masaka, 68), Rosa Kafaji (Ella Sanchez, 36), Stine Larsen (Dilja Zomers, 77) – Anna Anvegård (Alexandra Hellekant, 90).

Wolfsburg gjorde några fler byten än Häcken, men hade med alla sina världsstjärnor i matchen. Kollar vi matchbilden så förmådde i princip inte Häcken spela till sig några målchanser. Men man skapade matchen igenom ändå en del oro i Wolfsburgs försvar genom ett fint presspel.

Den bästa Häckenchansen före paus var ett friläge för Rosa Kafaji, som uppstod just genom en bollvinst högt upp i planen.

Wolfsburg förde som väntat spelet och hade en ganska klar övervikt i målchanser. Bland annat smällde det i målramen bakom Falk flera gånger.

Men noterbart är att matchen enda mål kom på en onödigt orsakad straff. Dominique Jansen rullade säkert in straffen sedan Hanna Wijk stått för en högst orutinerad fällning i utkanten av straffområdet.

Straffsituationen är en signal om att annars så talangfulla Wijk ännu är långt ifrån färdigutbildad i försvarsspel. Dels hade Wolfsburg dålig vinkel, dels var Häcken väl samlat framför eget mål. Så ett inspel hade inte behövt vara någon katastrof. I sådana lägen får man inte dra på sig en straff.

Wijk är ju om omskolad yttermittfältare. I damallsvenskan får hon mest ägna sig åt anfallsspel eftersom Häcken ju tillbringar huvuddelen av matchen på offensiva planhalva. För henne är den här typen av matcher extra viktig, eftersom det är tydligt att hon behöver få träna mer på att värdera försvarssituationer.

I den andra halvleken sjönk värdet på matchen i takt med att lagen gjorde allt fler byten. Men positivt för Häcken var att laget kom till ett par fina kvitteringschanser på slutet. Närmast kom Aisha Masaka som var helt fri till höger i straffområdet i 84:e minuten sedan Anna Anvegård vunnit bollen högt upp i planen.

Häckens tanzaniska forward stod dock för ett riktigt svagt avslut, och bollen gick ganska klart utanför Wolfsburgs mål.

Men Häcken kan ändå glädja sig åt att man kunde hålla 0–0 i den andra halvleken trots att man spelade med 16-åriga Alexandra Larsson och 17-åriga provspelaren Ella Sanchez på två av de tre centrala mittfältspositionerna. Två spelare som aldrig tidigare mött ett så kvalificerat motstånd.

Det har spelats betydligt fler träningsmatcher i dag. Ni som varit på plats på arenorna får gärna komma med rapporter. Det är ju många lag och spelare man är nyfiken på så här i säsongsupptakten.