Om Johan Rydén

Johan Rydén, sportjournalist för Borås Tidning som bloggat om damfotboll sedan 2011. Finns även på twitter, @Johan_Ryden

Olika världar för ombyggda storlag – vi har fått en guldstrid

Piteå vann i kväll med 2–1 mot Rosengård och såg samtidigt till att vi just nu har en guldstrid med tre lag. På onsdag kan även ett fjärde lag ansluta.

Piteås seger innebar slutet på två länga sviter. Rosengård hade en svit på 19 raka damallsvenska matcher utan förlust med sig norrut. Man hade dessutom noll förluster på 25 damallsvenska möten med Piteå. Men det blev alltså 26:e gången gillt för Norrbottens fotbollsstolthet.

Sett till historiken var Piteås seger självklart skrällartad. Samtidigt blinkade det varningslampor kring serieledande Rosengård inför avspark.

Medan Piteå redan hade spelat en seriematch efter EM-uppehållet var det höstpremiär för Malmöklubben. Det var dessutom premiär med ett ombyggt lag.

I går åkte Kristianstad ur Champions League. I dag visade Sveriges båda andra representanter upp sig för första gången efter EM. I Göteborg tog Häcken emot Kif Örebro samtidigt som Rosengård alltså spelade i Piteå.

Vid avspark fanns det flera likheter mellan de båda storklubbarna. Både har tvingats bygga om sina lag i sommar. Häcken har som bekant tappat vårens storstjärna Johanna Rytting Kaneryd till Chelsea. Inför avspark i Piteå meddelade Rosengård till Viaplays personal att serieledarna också tappar en spelare till Londonklubben. Jelena Cankovic uppges nämligen vara utomlands för att skriva på för det engelska mästarlaget.

Det är oklart om hon är i England eller USA. Chelseas lag är ju i USA för en fyrlagsturnering. Där förlorade man efter straffläggning mot Lyon i går. På söndag spelar man bronsmatch mot Portland Thorns i den cupen.

Utöver Cankovic har ju Rosengård även tappat Katrine Veje till Everton och fått Caroline Seger långtidsskadad.

På den positiva sidan fanns att Jessica Wik var tillbaka efter sin mammaledighet. Hon spelade i den damallsvenska premiären i april i fjol. Nästan exakt 16 månader senare var hon tillbaka i damallsvenskan. En annan positiv nyhet från Rosengård var att danska Frederikke Thøgersen gjorde sitt första inhopp i damallsvenskan.

Jessica Wik, tidigare Samuelsson
Frederikke Thögersen

Danskan var ju ett nyförvärv förra sommaren, men drog korsbandet innan hon hann debutera i seriesammanhang. Nu blev det ett sju minuter långt inhopp i Piteå.

Noterbart att tränare Renee Slegers matchade 20-åriga Angel Mukasa i målet istället för betydligt mer meriterade Teagan Micah.

FC Rosengård (4–3–3): Angel Mukasa – Jessica Wik (Karin Lundin, 68), Emma Berglund, Gudrun Arnadottir, Rebecca KnaakSofie Bredgaard (Olivia Holdt, 83), Mia Persson, Ria Öling (Stefanie Sanders, 77) – Mimmi Larsson (Frederikke Thøgersen, 83), Loreta Kullashi, Olivia Schough.

På Hisingen mönstrade Robert Vilahamn också ett nykomponerat lag i mötet med Kif Örebro. Häcken (4–2–3–1): Jennifer FalkHanna Wijk, Aivi Luik, Elma Junttila Nelhage, Anna Sandberg (Molly Johansson, 72) – Elin Rubensson, Filippa Curmark (Marika Bergman Lundin, 61) – Dora Zeller (Mille Gejl, 46), Anna Anvegård, Andrine Hegerberg (Anna Cziki, 60) – Stine Larsen (Pauline Hammarlund, 61).

Precis som Rosengård hade Vilahamn en Wijk (om än med annan stavning) på högerbacken. Häckens Wijk hade en riktigt bra dag och gjorde två mål redan de tio första minuterna.

Hon hade sällskap av ytterligare två backar från F19-landslaget i backlinjen, Junttila Nelhage och Sandberg. De tre talangerna kompletterades av 37-åriga Luik.

Det skall sägas direkt att jag hade fokus på matchen i Piteå, och hade mötet på Hisingen på en liten sidoskärm. Och blickarna på sidoskärmen avtog ganska rejäl efter 13 minuter. Häcken gick nämligen på knock och avgjorde matchen direkt.

Man fick 1–0-målet billigt av Örebromålvakten. Sedan rullade det på, och efter cirka 12.30 gjorde Stine Larsen 4–0, vilket innebar att resten av matchen blev lite av en transportsträcka mot 6–0-seger för Häcken.

Jag har således inte uppfattat om det fanns några skadeskäl till den unga backlinjen, eller om det. är en tvär kursändring från tränare Vilahamn. Tidigare under säsongen har ju Josefine Rybrink och Luna Gewitz bildat mittlås och Lotta Ökvist spelat vänsterback. Nu var Gewitz bänkad, medan varken Rybrink eller Ökvist fanns med i matchtruppen.

Enligt Häckens hemsida skulle Rybrink ha varit med, men det var hon alltså inte. Ökvist fanns inte med i truppen på hemsidan, och stod inte heller med bland de frånvarande. Frågetecken för Rybrink och Ökvist alltså.

Totalt ingick fyra av de fem sommarförvärven i startelvan. Noterbart kring det var att Vilahamn körde med både Anna Anvegård och Andrine Hegerberg bakom Stine Larsen. Nu kollade jag alltså inte så noga hur de matchades. Men det känns ju som att man spelade med två tior.

Mitt fokus låg alltså på matchen i Norrbotten. Den var en jämn och bra. Piteå har bara förlorat en hemmamatch, och man visade stort självförtroende genom att kliva upp och pressa serieledarna.

Även om Loreta Kullashi fick ett friläge redan efter 2.25 hade det nya Rosengård väldigt svårt att spela sig till chanser. Under större delen av matchen var det istället på hörnor som Malmöklubben hotade hemmalaget.

Sofie Bredgaard slog högerhörnorna väldigt bra med sin vänsterfot. Och Rebecca Knaak visade fin förmåga att ta sig till den yta där bollen hamnade. Tyskan fick röra sig ostört eftersom Piteå spelade en ganska extrem zon. Det är farligt att zoona mot så bra huvudspelare som de Rosengård har.

Det var just Knaak som nickade in Rosengårds mål. Det kom på en hörna, efter att Mimmi Larsson hade screenat bort duktiga målvakten Mandy McGlynn. Om domarna hade sett screenen hade det sannolikt blivit frispark istället för mål.

Piteås segermål var en inläggsfrispark från Ronja Aronsson som såg ut att passera flera framrusande spelare och gå rakt i mål. Officiellt har Josefin Johansson fått målet, och hon kan ha touchat bollen. Men personligen tror jag ändå att det var Aronssons mål.

Det kom efter 69.10. Efter det bytte Slegerns in nickstarka forwardsduon Stefanie Sanders och Karin Lundin och gick över på 3–5–2. Dock bytte hon överraskande ut Bredgaard. Jag hade trott att man skulle låta henne och Olivia Schough mata in inlägg mot den starka anfallsduon. Fast det regnade inte in så många inlägg som jag hade trott.

Och trots att det blev sju tilläggsminuter lyckades inte Rosengård skapa speciellt många kvitteringschanser. Totalt räknade jag till 7–6 till serieledarna i chanser. Kryss hade väl således varit ett rimligt utfall. Men Piteå behöver verkligen inte skämmas över trepoängaren.

För Rosengård innebär förlusten att man nu har släppt in Linköping och Kristianstad i kampen om guldet. Och på onsdag väntar hemmamatch mot ett Häcken som nu bara är sju poäng bakom. Vinner Häcken den matchen har även de vittring på guldet.

Efter dagens resultat blev onsdagens prestigematch ännu mer laddad.

Ajax sänkte Kristianstad – tungt för svensk damfotboll

Kristianstads DFF är utslaget ur Champions League. Elisabet Gunnarsdottir:s lag har nio raka segrar i damallsvenskan. Men när det blev internationellt motstånd räckte inte KDFF till.

Jag var på resande fot och kunde inte se matchen. Men jag hade på ljudet från Kristianstadsbladets sändning under matchens första 55 minuter. När jag tvingades stänga av ledde Kristianstad med 1–0.

När jag kollade slutresultatet visade det att Ajax hade vunnit med 3–1. Det är förstås ett tungt bakslag för KDFF. Men det är även ett tungt bakslag för svensk damfotboll. För den här typen av förluster har vi inte råd med om Sverige över tid skall ligga kvar på topp sex i Europa och därmed få ha med tre lag i Champions League.

De svenska lagen har gjort svaga resultat i Europaspelet de senaste åren. Eftersom rankingen räknas över fem år kan damallsvenskan ännu så länge leva på gamla meriter. Men de senaste åren har vi hela tiden ersatt bra år med dåliga.

Effekten blir att andra länder närmar sig bakifrån. Sverige ligger nu femma. Men risken är uppenbar att Italien passerar efter den här säsongen. I övrigt finns det inte några självklara hot just nu. Men vi kan verkligen inte känna oss trygga ändå.

För det krävs vinster för att upprätthålla rankingen. Och de svenska lagen har absolut inte råd att hålla på att förlora matcher som dagens. Ajax är inte i säsong, och kom med rakt igenom nederländska spelare. Kristianstad hade landslagsmeriterade spelare från sju olika länder i startelvan, men orkade alltså ändå inte vinna.

Det är möjligt att man överskattar klassen på damallsvenskan. Men jag tycker att de svenska lagen borde kunna göra bättre resultat än man gjort de senaste åren. Det är tyvärr länge sedan jag såg ett svenskt lag göra en riktig kanonmatch i Champions League. Vi får backa tre år till hösten 2019 när Kopparbergs Göteborg föll med 2–2 på bortamål mot Bayern München. Sedan dess har det antingen varit okej insatser eller underprestationer.

I övrigt har dagens första kvalomgång präglats av favoritsegrar. Huvudsakligen har de högre seedade lagen vunnit. Och där det oseedade laget vunnit har det ändå inte varit någon skräll. Två oseedade lag som har avancerat är finländska KuPS och skotska Rangers.

För KuPS spelade Maja Göthberg hela matchen. Och för Rangers blev AIK-förvärvet Jenny Danielsson stor matchvinnare genom att göra lagets två första mål i 3–1-segern mot ungerska Ferencvaros.

Svenska spelare spelade även när Juventus (Linda Sembrant och Amanda Nildén) och cypriotiska Apollon (Emelie Helmvall) vann sina matcher.

I Costa Rica är nu gruppspelet av F20-VM avklarat. Och kvartsfinalerna blir:

Spanien–Mexiko
Nigeria–Nederländerna

Colombia–Brasilien
Japan–Frankrike

Noterbart är att inget av de fyra länder som är topp fyra på seniorernas världsranking är med bland de åtta bästa U20-landslagen. Både USA och Tyskland åkte ut i gruppspelet, och varken Sverige eller England lyckades kvala in till VM.

Det brukar vara större bredd mellan världsdelarna i U20-VM än i vanliga VM. Årets mästerskap är inget undantag. Lag från fem av de sex världsdelsförbunden har nått kvartsfinalerna. Noterbart också att Mexiko är Nordamerikas kvartsfinallag i U20-VM. Mexiko som misslyckades med att kvala in till nästa års VM i Australien och Nya Zeeland.

Lina Hurtig klar för Arsenal

Lina Hurtig

Juventus tappar trots allt Lina Hurtig. Landslagsspelaren presenterades alldeles nyss som nyförvärv av Arsenal.

Häromdagen skrev jag om att Juventus hade tackat nej till ett engelskt bud på Hurtig. Det är tydligt att det har lagts nya bud. För nu skall alltså Hurtig bli klubbkompis med Stina Blackstenius och få Jonas Eidevall som tränare.

Eidevall har ju förstås väldigt bra koll på Hurtig, så anfallaren lär ju få en del speltid i sin nya klubb. När jag kollade Beth Mead inför röstningen av UEFA Women’s Player of the Year noterade jag att Arsenals högerforward ligger bakom fler målchanser än någon annan spelare i WSL, 2,91 per 90 minuter.

Många av de chanserna kommer på inlägg. Dels i spelet, dels på fasta situationer. Och har man spelare som slår bra inlägg behöver man ha nickstarka mottagare i straffområdet. Hurtig är nickstark. Så jag tänker mig att Eidevall kommer att spela Hurtig på vänsterkanten med uppgift att löpa in mot bortre stolpen.

På Arsenals vänstersida är konkurrenterna om speltiden i första hand Caitlin Foord och Katie McCabe. Men även Mana Iwabuchi skulle kunna spela till vänster. Som bekant är ju även Hurtig mångsidig och skulle även kunna spela som nia eller tia.

Det blir intressant att se hur Hurtig används, och hur stor roll hon kommer att få. I Juventus hade 26-åringen en stor roll. Men hon spelade faktiskt bara tre hela matcher i ligan och två i Champions League förra säsongen. I minuter spelade hon 1086 av maximala 1980 spelminuter i ligan och 771 av 990 i Champions League.

När man kollar de siffrorna skall man ju veta att Juventus var rätt överlägset i ligan, och således hade bra möjlighet att spara sina nyckelspelare. Dessutom bör man ju betänka att en ändring som skett sedan det blev tillåtet med fem spelarbyten är att offensiva kantspelare sällan spelar 90 minuter. Ytterforwards- och -mittfältare är jobbiga positioner, därför är det ofta där tränarna vill göra byten.

I övrigt har Champions League i dag startat med första kvalomgången. För Kristianstad är det avspark 14.00 mot Ajax. Den matchen går att se på Kristianstadsbladets hemsida.

Mead, Putellas eller Oberdorf?

I dag redovisades de tre finalisterna i Uefas officiella pris till den bästa spelaren i Europa, UEFA Women’s Player of the Year. Det handlar om Alexia Putellas, Lena Oberdorf och Beth Mead.

Vem väljer ni?

Jag har redan gjort mitt val. Jag sitter nämligen med i juryn som representant för svensk media. Mina tre röster föll i tur och ordning på Putellas, Oberdorf och Keira Walsh.

Jag antog att många skulle välja Mead efter hennes fina EM, där hon vann skytteligan och fick pris som turneringens bästa spelare. Mål är verkligen viktigt. Men personligen tyckte jag inte att Mead var bäst i det engelska EM-laget.

Dessutom skall det här priset gå till den spelare som varit bäst under hela säsongen. Och även om Mead kommer från en fin säsong tycker jag inte att hon har varit bäst. Därför röstade jag på tre spelare som har varit bra i princip varenda gång jag sett dem under säsongen.

Från början fanns det för övrigt 22 spelare att välja mellan, En av dem var svensk, Fridolina Rolfö. Hon fick bara en poäng, och slutade därmed på 20:e plats.

De 22 kandidaterna valdes ut av Uefas tekniska studiegrupp. Sedan fick.vi i juryn rösta. I juryn ingick ett antal journalister (jag tror att det är 20) från olika länder samt tränarna för de 16 lag som spelade gruppspel i Champions League samt förbundskaptenerna för de 16 lag som spelade i EM.

Utöver jag så ingick alltså ytterligare fyra svenskar i juryn: Robert Vilahamn, Peter Gerhardsson, Anna Signeul och Martin Sjögren.

Placeringarna för de 19 spelare som inte gått vidare till final blev för övrigt:

4) Alexandra Popp – 35 poäng
5) Aitana Bonmatí – 25 poäng
6) Keira Walsh – 18 poäng
7) Leah Williamson – 17 poäng
8) Ada Hegerberg och Wendie Renard – 12 poäng
10) Lina Magull – 10 poäng
11) Delphine Cascarino – 9 poäng
12) Amandine Henry och Mapi León – 8 poäng
14) Tabea Wassmuth – 6 poäng
15) Mary Earps och Selma Bacha – 5 poäng
17) Sakina Karchaoui och Marie-Antoinette Katoto – 4 poäng
19) Merle Frohms – 2 poäng
20) Fridolina Rolfö – 1 poäng
21) Christiane Endler och Marina Hegering

Det finns även en ledarkategori. Där är de tre jag röstade på vidare till final; Sarina Wiegman, Sonia Bompastor och Martina Voss-Tecklenburg.

Seger opererad – tufft läge för Rosengård

I dag har Linköping vunnit med 2–1 mot Djurgården och därmed hakat på i toppstriden. LFC har vunnit åtta av sina nio senaste matcher. Laget har visat en imponerande stabilitet och så länge Amalie Vangsgaard fortsätter att göra mål är LFC en given utmanare i toppen.

Inför sommarens transferfönster var känslan att Rosengård hade ett så starkt grepp om guldet att övriga lag skulle få slåss om andra- och tredjeplatsen. De lag som man såg i den kampen var Linköping, Kristianstad, Häcken och kanske något lag till.

Men kanske att det ändå är lite darrigt nere i södra Skåne för tillfället. Storstjärnan Jelena Cankovic omges av uppgifter om att vara klar för Chelsea. Och i dag kom nyheten att Caroline Seger missar resten av säsongen.

Det är avbräck som gör att Rosengård måste bygga om sitt lag. Något som kan ta lite tid. Och tid är inget Rosengård har. Man rivstartar hösten med fyra riktigt tuffa matcher: Piteå (b), Häcken (h), Linköping (h) och Hammarby (b).

Efter de fyra matcherna vet vi om KDFF och/eller LFC kan utmana Rosengård om guldet.

KDFF och Hammarby helgens vinnare

Damallsvenskan är igång på allvar igen. I dag kryssade Umeå och Kalmar i det ångestosande bottenmötet i Västerbotten.

Jag kollade matchen från och till. Och det oavgjorda resultatet kändes fullt rättvist. Umeå var bäst i början. Men efter hemmalagets ledningsmål tog Kalmar över, och när Alyssa Walker nickade in kvitteringen på hörna var det både logiskt och rättvist. Oavgjort var således det rimliga resultatet sett till matchbilden.

Kalmarmålvakten Aubrey Corder gjorde sitt för spänningen när hon gav Henna Honkanen öppet mål i slutminuterna. Corder revanscherade sig dock genom att kasta sig och göra en spektakulär räddning, och fixa en småländsk poäng.

Ångestmatcherna i botten fortsätter även i nästa omgång. På söndag skall Umeå till Solna för att spela mot tabelljumbon AIK. Gnaget överraskade med att hålla emot Piteå i 90 minuter i Norrbotten. Men cirka 20 sekunder in på övertiden satte Hanna Andersson hemmalagets segermål.

Jag såg första halvtimman av matchen. I början var det spel mot ett mål. Efter tio minuter kändes det garanterat att Piteå skulle vinna. Laget dominerade stort, dock utan att komma till direkt målchanser. Det visade sig att AIK skulle stå emot den första pressen och få bättre och bättre kontroll. Jag kan inte säga att jag är säker på att AIK kommer att klara kontraktet. Långt ifrån. Men laget var i alla fall bättre än jag trodde. Och mycket talar för att det blir en riktig nagelbitare på söndag.

I övrigt vann Örebro klart mot BP och så tog Hammarby en blytung seger borta mot Eskilstuna. De matcherna har jag inte sett något mer en höjdpunkterna från. Och Örebros ledningsmål mot BP är en given kandidat till titeln årets målvaktstavla. Debuterande Maddy Talbot lyckades fumla in en misslyckad djupledspassning från Elli Pikkujämsä. Finländskans passning slogs fem–sju meter in på egen planhalva, och trots att jag sett flera repriser kan jag inte förstå hur Talbot inte lyckas stoppa bollen.

I Eskilstuna vann ett stjärnspäckat Bajen med 1–0 efter att Vilde Hasund läckert via stolpen placerat in en frispark, som stockholmarna fick väldigt billigt. Hammarbys startelva var verkligen spektakulär. Den bestod av tio spelare som är mer eller mindre landslagsaktuella i sina länder, samt jättetalangen Matilda Vinberg. Känslan är att Bajen kan bli höstens lag i damallsvenskan, om man får ihop sitt nya lag.

Trevlig utflykt till glödheta Kristianstad

Inlägget uppdaterat med Hanna Bennisons mål mot Häcken

Under fredagen tog jag en liten sväng till nordöstra Skåne för att kolla in derbyt mellan Kristianstad och Vittsjö. Det är även ett möte mellan de båda klubbar som har överpresterat mest sett till ekonomiska utgifter de senaste åren.

Ni som har kollat in den ekonomiska analysen av fjolårets damallsvenska har säkert sett tabellen där lagen sorteras efter kostnader. Enligt den tabellen skulle både KDFF och Vittsjö ha slutat på undre halvan i fjolårets serie – sjua respektive sist. De kom trea och femma. Här är för övrigt den tabellen:

Bild från förbundets analys av de damallsvenska klubbarnas ekonomi 2021.

Kristianstad och Vittsjö fortsätter att prestera otroligt bra utifrån sina förutsättningar. Inför avspark i fredagens match låg lagen tvåa respektive sexa i en haltande tabell.

När jag startade min resa söderut var jag nyfiken på rätt mycket, men framför allt ville jag se om KDFF hade konserverat den toppform man hade inför EM-uppehållet. Det vore verkligen önskvärt, för i nästa vecka väntar ju Champions League, där Kristianstad ställs mot Ajax i första matchen. Vinner man den väntar Eintracht Frankfurt eller Fortuna Hjørring i gruppfinal.

Jag var även nyfiken på att kanske få se ett inhopp av Evelina Duljan. 19-åringen som bara hade spelat 146 minuter i damallsvenskan i år, men som såg väldigt vass ut i F19-EM. På vägen ner hörde jag dock på radion att Duljan just hade sålts till Juventus.

Så det enda jag fick se av den kvicka kantspelaren på Kristianstads fotbollsarena var en misslyckad hälsning på storbildsskärmen. Misslyckad både för att bilden var liggande och för att ljudet var ohörbart. Det här med att folk filmar stående med mobilen blir inte alltid så bra när filmen skall visas på en klassiskt bred tv-skärm.

När jag ändå är inne på Duljan så har jag blandade känslor inför hennes flytt till Italien. Spontant kändes det väl kanske att hon har lite väl bråttom att sticka utomlands. Grunden är ju att man bör vara ordinarie i sitt svenska lag innan man flyttar till en europeisk toppklubb. Och även om ligan i Italien blir professionell först nu tycker jag att Juventus förra säsongen tog klivet in bland de europeiska toppklubbarna på damsidan.

En signal om att Juve har höga ambitioner är dagens nyhet från Italien att klubben nobbat ett WSL-bud på cirka 1,25 miljoner kronor på Lina Hurtig.

Samtidigt är det förstås ett väldigt högt betyg till damallsvenskan att en europeisk toppklubb värvar en spelare som inte är ordinarie i vår svenska serie. Det är även väldigt positivt för svensk damfotboll att våra toppklubbar erbjuder en så bra utmaning för de största talangerna att de behöver kämpa för sin speltid i damallsvenskan, och inte bara kan gå in och dominera.

Nyheten om Duljan hörde jag alltså i bilen. Jag tog förstås den väg som går genom Vittsjö för att komma i rätt stämning. När jag rullade in i den damallsvenska byn noterade jag att vägen var fylld av hål som uppstått till följd av tjälskador.

När matchen väl drog igång fanns det även massor av hål i Vittsjös lag. Hål som Kristianstad sprang in och ut i.

GPS:en sa att det är 42 minuter mellan Vittsjö och Kristianstad. Ganska mitt emellan orterna visade biltermometern 30 grader. Men fotbollsmässigt var det alltså framför allt hemmalaget KDFF som var glödhett. Glödhet var även Vittsjös målvakt Sabrina D’Angelo. Det var hennes storspel som gjorde att det stod 0–0 i paus.

Jag hade 6–0 i klara målchanser i hemmafavör efter 30 minuter. Och efter paus räddade D’Angelo även en straff. Ett rimligt slutresultat hade varit 3–0 eller kanske 4–1. I slutet av båda halvlekarna ryckte nämligen Vittsjö upp sig.

I den första var det utklassning i 30 minuter. Sedan jämnade Vittsjö ut matchbilden och kom till några målchanser. I den andra dominerade KDFF också i början. Men när Vittsjö satte in Kajsa Lind och bytte spelsystem från 4–4–2 till 3–5–2 fick gästerna plötsligt till ett litet tryck.

Men som tränare Ulf Kristiansson sa efteråt, så gick alla fyra avsluten utanför. Och då är det ju svårt att göra mål.

När jag i dag skulle kolla den officiella statistiken från matchen på svenskfotboll.se låg förbundets katastrofdåliga hemsida återigen nere. Det är inget vidare med en fotbollshemsida som inte har kapacitet för att klara dagar då det spelas matcher.

Jag såg i alla fall matchen. Det var inga problem från huvudläktaren. Jag har förstått att det däremot var värre för er som försökte se den på TV, eller Viaplay. Dels var det visst bildstörningar. Dels filmade man i motljus, vilket gjorde att det var otroligt svårt att se skillnad på spelarna. Det syntes faktiskt tydligt tvärs över planen hur de båda tv-kommentatorerna kämpade för att se vad som hände.

Bänkarna var på ”rätt” sida. På Vittsjös fick Kristiansson för övrigt leda sitt lag själv i krasslige Thomas Mårtensson:s frånvaro. Jag hade inte träffat Kristiansson tidigare, men han hade en oklanderlig matchanalys, och var skönt uppriktig kring det egna lagets brister i matchen.

När jag frågade om avståndet uppåt i tabellen konstaterade han att Vittsjö redan förlorade två matcher för mycket innan EM. Därför måste de ta lite större risker nu, för det blir ingen topplacering om laget kryssar sig fram genom hösten. Man måste börja rada upp segrar.

Rada upp segrar är något Kristianstad gör. Det finns många anledningar till att det lyste om Elisabet Gunnarsdottir efter matchen.

Efter sex omgångar i våras låg hennes lag på tabellens undre halva. Åttonde plats med åtta poäng och 10–8 i målskillnad. Sedan dess har laget gått som tåget. Och då menar jag inte något svenskt SJ-tåg, utan mer på den japanska Shinkansen. På elva omgångar har man tio segrar, ett kryss och målskillnaden 25–4.

Efter sex omgångar låg :s lag på åttonde plats med åtta poäng och 10–8 i målskillnad. Sedan dess har man på elva matcher tagit tio segrar, ett kryss och noterat målskillnaden 25–4. Rosengård spelade 1–1 den 13 maj har båda lagen vunnit varenda match.

Krysset kom mot FC Rosengård den 13 maj. Efter den 1–1-matchen har ingen av de båda skånska storklubbarna tappat någon poäng. Kristianstad har nu nio raka segrar. Och just nu ligger KDFF jämsides med Rosengård i tabelltopp. Malmöklubben har dock spelat två matcher färre.

Men känslan efter att ha sett KDFF vinna derbyt mot Vittsjö är att Kristianstad faktiskt skulle kunna utmana Rosengård om guldet.

För KDFF är bra. Och känns väldigt stabilt. Beta Gunnarsdottir var stolt över att laget är i delad serieledning. Och hon var väldigt noga med att konstatera att KDFF nu har släppt in minst mål i damallsvenskan.

Lagets defensiv är imponerande. Inte minst med tanke på att man släppte åtta av de tolv baklångesmålen i de sex första omgångarna.

Trebackslinjen med Alice Nilsson, Gabrielle Carle och den nya Kanada-kamerunska backen Easther Mayi Kith kändes både stabil och spelskicklig. Och de har bra defensivt stöd av mittfältarna Shelia van den Bulk och Mia Carlsson.

Laget har faktiskt bara släppt ett mål på de sju senaste matcherna. Det är en bra statistik att ha med sig in i Champions Leaguespelet. Som tränare Gunnarsdottir konstaterade i går har KDFF ingen jättefördel av att vara i säsong eftersom den första kvalomgången kommer ganska direkt efter EM-uppehållet. Den fördel man dock har mot lagen med höst-vår-säsong är att KDFF har haft en vårsäsong på sig att spela ihop sitt lag.

Klubbar som Ajax och Eintracht Frankfurt bör inte vara färdiga med sina lagbyggen ännu. KDFF har alltså fått ihop sitt pussel. Anfallet som är byggt kring vassa Evelyne Viens känns också bra, även om man missade rätt många bra chanser igår. Trots det har KDFF en betydligt bättre form i år än man hade i fjol när det var dags för UWCL-spel. Så jag håller laget som 60–40-favorit mot Ajax på torsdag.

Det om gårdagens match. Damallsvenskan återstartar på allvar under söndagen. Det är fyra matcher med bottenmötet Umeå–Kalmar som den på förhand mest intressanta.

Ett lag som inte spelar tävlingsmatch den här helgen är Häcken. De var i dag i England för att träna på det reseupplägg man har i Champions League. Man mötte Everton, förlorade med 2–1, och Liverpoolklubbens nya tia, Hanna Bennison, gjorde ett riktigt snyggt mål.

I förra inlägget skrev jag om Eskilstuna Uniteds ekonomiska problem. Flera av er läsare har haft synpunkter på hur klubbledningen har skött ekonomin. Jag skall inte försvara dem fullt ut, för det är förstås inte försvarbart att äventyra en förenings ekonomi.

Samtidigt är det elitidrott, man vill göra bästa möjliga resultat, och det är inte jättesvårt att förstå att man vill sikta mot stjärnorna.

En tanke jag har efter att ha kollat analysen av ekonomin i förra årets damallsvenska är att man kanske borde göra om kraven för elitlicensen. Kollar man klubbarna i fjolårets serie hade de nio som inte är stora Stockholmsklubbar med herrelitlag vid årsskiftet ett eget kapital på maximalt 1,1 miljoner kronor.

Samtidigt hade de här klubbarna kostnader på 8,6–30 miljoner kronor. Man behöver inte vara utbildad ekonom för att förstå att man inte får göra några större räknefel, för marginalerna är små, och fallet blir tungt om det går snett.

Men en tanke är att man istället för att kräva positivt eget kapital i elitlicensen höjer kravet på eget kapital till fem miljoner kronor. Då blir marginalerna inte lika små. Det borde väl vara genomförbart? Och självklart skulle nykomlingar ha lägre krav.

Kris i Eskilstuna – och sparkad förbundskapten

De senaste dagarnas stora damfotbollsnyheter har på hemmaplan handlat om ekonomisk kris i Eskilstuna United, och om att även Nederländerna nu har sparkat sin förbundskapten efter EM-slutspelet.

I dag meddelades nämligen att Mark Parsons blev tredje förbundskapten att få lämna sitt jobb efter mindre lyckade resultat i England. Skall man försvara Parsons så hade han ett rätt hopplöst uppdrag. Han kom efter Sarina Wiegman med instruktionen att föryngra det nederländska landslaget.

Om man har den typen av arbetsbeskrivning måste man få omedelbara toppresultat, annars är risken uppenbar att man drar på sig stort missnöje från de äldre spelare som skall växlas ut. Kalla det gärna Lex Tom Sermanni i USA.

Parsons fick inga omedelbara toppresultat, även om kvartsfinal i EM ändå borde ha ansetts vara okej med tanke på det skade- och sjukdomselände som de orange hade under mästerskapet i England. Spelarna såg dock inga rimliga förklaringar till att Parsons lag misslyckades, utan han fick rätt hård kritik. Inte minst från Danielle van de Donk.

Och nu har han gjort sitt i Nederländerna. Parsons blir den tredje förbundskaptenen efter svenskarna Martin Sjögren (Norge) och Anna Signeul (Finland) att få lämna sitt jobb efter EM.

Gemensamt för alla tre är att de kommer från ett annat land är det de coachade under mästerskapet. Totalt var det fem lag som hade utländska förbundskaptener. De två som har kvar sitt jobb är Englands guldcoach Wiegman och danske Nils Nielsen i Schweiz.

Så till den största inhemska nyheten, den om att Eskilstuna United snabbt måste ha in stora summor för att klara elitlicensen och få spela kvar i damallsvenskan nästa år.

Jag har inte tillgång till artiklarna i Eskilstuna-kuriren och är lite osäker kring summan tre miljoner kronor. Det har skrivits att det är just tre miljoner som klubben behöver få in redan till månadsskiftet, då man måste lämna in ett periodiserat bokslut som visar att det egna kapitalet är noll, eller positivt. Plus en likviditetsplan som visar att föreningen kan klara sina betalningar under resten av året.

Jag hörde en alternativ uppgift om att United behövde få in tre miljoner kronor under det här året för att klara elitlicensen. Vilket som är svårt, men att få in de där miljonerna på tre veckor låter otroligt jobbigt.

Apropå damallsvensk ekonomi så såg jag nyligen att förbundet presenterade de ekonomiska rapporterna från fjolåret:

* Analys av de damallsvenska klubbarnas ekonomi 2021

* Analys av elitettanklubbarnas ekonomi 2021

I den damallsvenska analysen kan man läsa mer om vad som gäller för Eskilstuna United. Där kan man också läsa att snittlönen i vår högsta serie har ökat till 18 530 kronor per månad. Räknat på
tolv månaders anställning och antaget att klubbarna har 22 spelare i sina spelartrupper.

I fjol låg snittlönen på 15 113 kronor per månad, vilket innebär en ökning med 22,6 procent, vilket förstås är rätt mycket. Dock är ju inte 18 530 kronor speciellt mycket. Det blir spännande att se hur snittlönen utvecklas nu när vi har 14 lag i damallsvenskan. Min gissning är att vi får se en sänkning med några tusen kronor.

En annan högst anmärkningsvärd notering från de damallsvenska klubbarnas ekonomier är de rapporterade intäkterna för de tre Stockholmsklubbarna som även har lag i herrallsvenskan: AIK, Djurgården och Hammarby.

Av övriga nio lag hade Vittsjö GIK lägst intäkter i form av 7,3 miljoner kronor. De tre stora Stockholmsklubbarna rapporterade följande intäkter till sina damsatsningar:

* Hammarby 4,9 miljoner kronor
* Djurgårdens IF FF 3,8 miljoner kronor
* AIK 2,1 miljoner kronor

Noterbart här är att de tre Stockholmsklubbarna rapporterade kostnader på 8,9–11,1 miljoner för sina damlag. Här är frågan om man antingen redovisat intäkter på ett konstigt sätt, eller om man väljer att koncentrera sig på att skapa intäkter till sina herrlag och sedan sponsra damlagen med ”herrpengar”.

Slutligen har F20-VM startat i Costa Rica. Alldeles nyss vann Colombia öppningsmatchen mot Tyskland med 1–0 efter sent segermål av inhopparen Mariana Munoz. Jag såg slutet på Fifa+, och noterade att även målvakten Natalia Giraldo bör bokföras som matchvinnare. På övertid räddade hon nämligen ett friläge från Eintracht Frankfurts Carlotta Wamser.

Sverige är inte med i mästerskapet. I varje fall inte med ett lag. Däremot är domarna Tess Olofsson och Almira Spahic på plats. Det udda är att F19-EM från 2019 räknas som kvalturnering för de europeiska lagen. Jag har inte kollat trupperna från den turneringen, men antar att knappt någon av de spelare som var med då håller åldern för det här mästerskapet.

Utöver Tyskland representeras Europa av Frankrike, Nederländerna och Spanien.

Tyvärr är det ett mästerskap utan ålderskategoriens största stjärnor. Tyska Jule Brand är exempelvis inte med, det är inte heller USA:s Trinity Rodman. Båda de två spelade nyligen seniormästerskap.

En spelare som var med i ett seniormästerskap, och som nu även spelar F20-VM är Colombias Linda Caicedo – hon som sköt sitt land till OS, och till final i Copa America.

I övrigt var det inte många namn jag kände igen när jag kollade igenom de 16 lagens spelartrupper. I USA:s trupp noteras att omskrivna 16-åringen Olivia Moultrie (fyller 17 i september) från Portland Thorns finns med. Hon är en av blott två amerikanska spelare som klivit in i proffsvärlden- Övriga representerar olika skolor.

Hos Spanien är löpstarka Salma Paralluelo truppens affischnamn. Hon var uttagen i den spanska EM-truppen, men tvingades då lämna återbud till följd av skada. Nu får hon chansen att trots allt spela ett mästerskap den här sommaren.

Hos Frankrike finns högerbacken Alice Sombath med som ett affischnamn. Hon fick speltid i tolv av Lyons 22 ligamatcher i fjol. Även PSG:s Laurina Fazer är en spelare som fått speltid i en fransk storklubb. Mittfältaren startade tre liga- och fyra Champions Leaguematcher den nyss avslutade säsongen.

En Sverigebaserad spelare är med i turneringen. Ghanas Azumah Bugre har spelat 269 minuter i elitettan för IFK Norrköping.

En spelare jag sett i Sverige är Japans Yuzuki Yamamoto. Hon var 15 år när jag såg henne briljera mot äldre spelare i Gothia cup 2018. Då beskrev jag henne så här:

”Hon är inte bara en bra målskytt, och har även ett fantastiskt spelsinne. Hennes rörelseschema håller redan otroligt hög nivå.”

I höst fyller hon 20, och det skall bli intressant att se hur hon har fortsatt utvecklas.

Matcherna går att se streamade på Fifas egna tv-kanal Fifa+. Spelschema finns här, notera att det är åtta timmars tidsskillnad till Sverige.

Klart: Häcken säljer Rytting Kaneryd till Chelsea

Johanna Rytting Kaneryd

Alldeles nyss blev det officiellt att Häcken säljer Johanna Rytting Kaneryd till Chelsea. Hon har skrivit ett treårkontrakt med mästarlaget i WSL.

Jag har ju redan presenterat mina tankar kring Rytting Kaneryds övergång.

Det är den tredje spelaren Häcken säljer till engelska WSL på mindre än ett år. De två andra är ju Filippa Angeldal till Manchester City och Stina Blackstenius till Arsenal.

Nu är Sverige trea i världen

Inlägget uppdaterat med tankar kring VM-lottningen.

Fifa har just släppt en ny världsranking. Där tappar Sverige en placering från tvåa till trea. Det är finalisten Tyskland som smiter förbi och därmed är Europas högst rankade lag. USA är fortsatt världsetta.

Europamästarinnorna från England kliver upp två placeringar till den fjärde, just framför Frankrike. Men det är jämnt mellan de fyra högst rankade europeiska lagen. Mellan tvåan Tyskland och Frankrike skiljer 22 rankingpoäng.

Sverige tappar 10,99 rankingpoäng från förra rankingen och står nu på 2050,18 poäng. Sedan förra rankinglistan i juni har Sverige som bekant vunnit mot Brasilien i en vänskapsmatch, samt mot Schweiz, Portugal och Belgien i EM. Dessutom har man kryssat mot Nederländerna och förlorat mot England.

Sveriges nuvarande rankingpoäng är den lägsta sedan fjolårets OS-succé. Inför OS var landslaget rankat som femma i världen. Sedan dess har man varit tvåa, fram till nu. Så här har Sveriges poäng utvecklats det senaste året:

25 juni 2021: 2010,52 (5)
20 augusti 2021: 2088,72 (2)
10 december 2021: 2079,13 (2)
25 mars: 2081,54 (2)
17 juni: 2061,17 (2)
5 augusti: 2050,18 (3)

Förutom att det är en indikation på olika lags kvalitet är rankingen ett viktigt verktyg i olika lottningar. Nästa stora lottning är den av nästa års VM-slutspel. Det skall lottas den 22 oktober – alltså innan den interkontinentala playoffturneringen. Och har jag fattat rätt kommer nästa ranking den 13 oktober. Och det är den som ligger till grund för seedningen i VM-slutspelet.

Innan dess skall Sverige spela borta mot Finland i VM-kvalet. Det blir förstås viktigt att vinna den matchen för att behålla den fina placeringen på rankingen.

I nästa års VM-slutspel skall 32 lag delas in i åtta grupper. Det skall alltså vara åtta toppseedade lag. Två av dem lär vara värdnationerna Australien och Nya Zeeland. Övriga sex lag borde i nuläget vara USA, Tyskland, Sverige, England, Frankrike och Nederländerna.

Tidigare har Fifa ibland prioriterat mångfald i seedningen och lyft upp bästa sydamerikanska lag bland de toppseedade. Men även om man både tar in Brasilien och Afrikas högst rankade lag borde Sverige fortsatt ha en väldigt bra chans att bli toppseedat.

Rytting Kaneryd – och bäst och sämst hittills under silly season

På lördag tjuvstartar den andra halvleken av damallsvenskan 2022 med matchen IFK Kalmar–Kristianstad. De senaste två dagarna har det hänt en hel del på övergångsmarknaden.

Under EM noterade jag att det var klart tyngre namn som anslutit till de damallsvenska klubbarna under det här övergångsfönstret än vad som har lämnat.

Men i dag meddelades att Katrine Veje har spelat klart i Rosengård för den här gången. Och de senaste dagarna har det funnits uppgifter om att både Jelena Cankovic och Johanna Rytting Kaneryd är på väg att lämna damallsvenskan för engelska WSL.

För den serbiska Rosengårdsspelaren pratas det om Chelsea eller Arsenal, och Rytting Kaneryd uppges vara klar för Chelsea.

Johanna Rytting Kaneryd

Under dagen har jag haft en diskussion på Twitter om huruvida Chelsea är ett bra karriärval för Häckens landslagsstjärna. Rent spontant tycker jag inte det. Dels för att Emma Hayes lag spelar en fotboll utan ytterforwards, dels för att konkurrensen i de offensiva positionerna är hårdare än i de flesta andra toppklubbarna.

Om vi börjar med spelsättet kör Hayes sitt race, ett race som bygger på snabba omställningar central. Medan huvudkonkurrenterna Arsenal och Manchester City har byggt på vassa ytterforwards kör Chelsea utan utpräglade kantspelare.

Det finns alltså ingen skräddarsydd roll för Rytting Kaneryd i Chelsea. Och sannolikheten att Hayes skall justera sitt spelsätt känns liten. Hon justerade inget när hon värvade Pernille Harder,

Tittar man på rollerna i Chelseas lag så finns det två eller tre offensiva roller där Rytting Kaneryd kan bli aktuell. Antalet roller beror på om Hayes skall fortsätta spela med trebackslinje, eller om hon tänker återgå till fyra backar.

De spelare som Rytting Kaneryd skulle konkurrera med i Chelsea om de där offensiva rollerna är i första hand Pernille Harder, Fran Kirby, Jessie Fleming, Guro Reiten, Erin Cuthbert och nyss värvade Katerina Svitkova. Och i den konkurrensen är jag rädd att svenskan är på sjunde plats.

Men jag kan förstås ha fel. Och i det här fallet hoppas jag att Chelsea är ett succéval för Rytting Kaneryd. Om det nu stämmer att hon är klar för Londonklubben.

Tillbaka till damallsvenskan. Kollar man på hur de 14 lagen har skött sig upp mot det övergångsfönster som öppnade i dag så finns både mina vinnare och förlorare i Stockholmsområdet.

Hammarby har gjort de riktigt tunga nyförvärven i form av Jonna Andersson och Simone Boye Sørensen. Dessutom kan man se både Kyra Cooney-Cross och Elise Kellond Knight som nyförvärv. Båda spelade mot Husqvarna förra helgen. Framför allt är det otroligt roligt att se Kellond Knight tillbaka i spel igen efter sitt överlånga skadeuppehåll.

Djurgården är tvåa på listan över bäst övergångsfönster. Hedvig Lindahl och Ebba Hed är två klassförvärv.

Häcken är också på medaljplats, framför allt genom värvningen av Anna Anvegård. Men att man antagligen tappar Rytting Kaneryd drar ner omdömet lite.

Näst sist på listan finns Kif Örebro som tappar tunga spelare som Jenna Hellstrom och Anna Sandberg. Men Örebro ligger på säker mark och kan ta de tappen.

Däremot ser det väldigt mörkt ut hos jumbon AIK. Man blir av med starka duon Hannah Davison och Jenny Danielsson, och får in Emma Engström, som bara spelat sporadiskt efter sin knäskada. I en träningsmatch föll AIK med 6–0 mot Eskilstuna, ett resultat som indikerar att AIK:s vd Manuel Lindberg kanske kan vara framgångsrik i sitt arbete med att i höst föra klubben till sin favoritserie, elitettan.

Det officiella allstarlaget från EM – och mitt

I dag släpptes det allstarlag från EM som Uefas tekniska observatörspanel har tagit ut. Som väntat fanns ingen svensk spelare med i elvan.

Det var nästan storslag till finallagen. Tyskland fick med fem spelare och England fick med fyra. Dessutom fanns en fransk och en spansk spelare med.

EM:s officiella allstarlag ser ut så här: Mary Earps – Giulia Gwinn, Leah Williamson, Marina Hegering, Sakina Karchaoui – Keira Walsh, Aitana Bonmati, Lena Oberdorf – Beth Mead, Alexandra Popp, Klara Bühl.

Här är några andra allstarlag:

Inför EM-finalen tog även SVT (Daniel Nannskog och Markus Johannesson) ut sin drömelva från mästerskapet:

Merle Frohms – Ona Batlle, Millie Bright, Wendie Renard, Sakina Karchaoui – Aitana Bonmatí, Kosovare Asllani, Lena Oberdorf – Beth Mead, Alexandra Popp, Delphine Cascarino.

– Aitana Bonmatí, Kosovare Asllani, Lena Oberdorf – Beth Mead, Alexandra Popp, Delphine Cascarino

Själv tog jag ut ett lag inför turneringen och ett nytt inför semifinalerna. Nu är det dags att presentera det slutgiltiga laget. Jag har valt att ta ut en elva, plus tolv ersättare – alltså en full EM-trupp.

Så här ser mitt drömlag ut:

Nicky Evrard, Belgien/OH Leuven

Lucy Bronze, England/Barcelona
Marina Hegering, Tyskland/Wolfsburg  
Wendie Renard, Frankrike/Lyon  
Sakina Karchaoui, Frankrike/PSG

Lena Oberdorf, Tyskland/Wolfsburg  
Keira Walsh, England/Manchester City

Beth Mead, England/Arsenal 
Lina Magull, Tyskland/Bayern München  
Delphine Cascarino, Frankrike/Lyon

Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg

Ersättare:
Mary Earps, England/Manchester United (mv)
Merle Frohms, Tyskland/Eintracht Frankfurt
Giulia Gwinn, Tyskland/Bayern München, 
Kathrin Hendrich, Tyskland/Wolfsburg
Leah Williamson, England/Arsenal
Selma Bacha, Frankrike/Lyon
Georgia Stanway, England/Bayern München
Grace Geyoro, Frankrike/PSG
Kosovare Asllani, Sverige/Milan
Aitana Bonmati, Spanien/Barcelona 
Klara Bühl, Tyskland/Bayern München
Alessia Russo, England/Manchester United

Förbundskapten: Sarina Wiegman, England

Det blev alltså några ändringar i startelvan efter de tre sista matcherna. Marina Hegering tog en självklar plats i elvan. Jag tror faktiskt att Tyskland förlorade guldet när de tvingades byta ut henne i första förlängningskvarten i finalen.

Notera också att jag anser att Frankrike hade turneringens två bästa vänsterbackar, även om Bacha stundtals spelade överallt. Dock skall sägas att konkurrensen var betydligt hårdare på högerbacksplatsen där såväl Ona Battle som Laura Wienroither var goda utmanare till mina två val. För övrigt höll jag på Giulia Gwinn inför semifinalerna, men Lucy Bronze var inblandad i de engelska segermålen både mot Sverige och Tyskland, vilket blev avgörande för mitt val av Bronze i elvan.

Noterbart också att jag har med en spelare som inte startade en enda match – Alessia Russo. Men hon gjorde fyra mål som inhoppare, och får således agera supersub även i min EM-trupp. Om Marie-Antoinette Katoto hade spelat mer än 94 minuter i turneringen hade hon varit given, för det var 94 väldigt bra minuter. Men det är lite för lite speltid för att kunna komma med, tycker jag.

Nu välkomnar jag era allstarlag. Det är alltid roligt att se hur andra tänker.

Jag välkomnar även synpunkter på vem som varit Europas bästa spelare säsongen 2021/22. Jag har numera den svenska mediarösten i Uefas officiella pris till den bästa spelaren i Europa. Och jag tycker att det är svårt i år. Så kanske att jag kan vara påverkbar när kandidaterna kommer…

Firande i London – och Frankfurt

Det är dagen efter EM 2022 och mästarinnorna har firats i London. Och silvermedaljörerna har hyllats i Frankfurt.

Lionesses (lejonhonorna) hade sin hyllning på Trafalgar Square. Av tv-bilderna att döma hade man kunnat valt en betydligt större plats, för nog borde man kunna fått fler än 7000 närvarande på firandet?

Flera av spelarna hade rätt feta solglasögon på sig. Det kan ha haft en koppling till det rika intag av alkohol som intogs i går. Förbundskapten Sarina Wiegman tyckte att det blev lite för mycket alkohol på flera håll.

Det verkar helt klart som att det engelska laget firade kungligt under gårdagen. Under EM tycks de ha skickat fram en spelare om dagen till presskonferenserna. Men i går skickade man en jättedelegation till den officiella presskonferensen.

Firandet började redan ute på Wembleys gräs. Bland annat tog Chloe Kelly BBC:s mikrofon och stack…

…och Sarina Wiegman dansade omkring

Guldskytten Chloe Kelly firade sitt segermål på ett sätt som påminde om USA:s Brandi Chastain vid VM-guldet 1999. Den bild på Kellys firande som syns nedan, och togs av Reuters Lisi Niesner har alla förutsättningar att bli klassisk. Kolla hur snyggt man ser Kelly på tröjan.

Nämnda Brandi Chastain uppmärksammade Kellys målfirande och konstaterade att ett sådant mål leder till billig mat och dryg under resten av livet.

Jag hörde att London i går närmast var kliniskt fritt från info om att det skulle spelas en EM-final i stan där England var ena parten. Men trots det noteras att guldmålet drog ner jubel även på andra ställen än inne på Wembley.

Men faktum är att det varit hyllningar på fler ställen än i London i dag. När det tyska landslaget landade i Frankfurt fick silvermedaljörerna ett mäktigt mottagande på rådhusplatsen, Frankfurter Römer.

EM-guld till England inför rekordpublik

Tyskland var minst lika bra, men alla stjärnor stod rätt på himlen för England. Därför vann Lionesses alldeles nyss EM-guld via 2–1 efter förlängning mot Tyskland.

Allt, verkligen allt gick Englands väg i den här turneringen. Så var det på vägen fram till finalen. Och det fortsatte även i avslutningsmatchen på Wembley.

Det började redan på uppvärmningen där Tysklands skyttedrottning Alexandra Popp fick kasta in handduken till följd av en muskelskada. In i startelvan med kort varsel kom Lea Schüller. Det var tydligt att det bytet påverkade det tyska spelet under den första halvleken. Utan sin naturliga uppspelspunkt kändes Tyskland rätt vilset under de första 45 minuterna.

Den första halvleken gick alltså till England, dock utan att hemmalaget på något sätt var överlägset. För trots att det engelska laget kändes bättre hade jag faktiskt 2–2 i klara målchanser i paus.

Och. Vid den ena målchansen slog bollen upp på Leah Williamson:s arm. Den var högre än axelhöjd, den typen av hands skall alltid bestraffas. Tyskland skulle alltså haft en straff. Men återigen gjorde VAR-domarna en avgörande miss i det här mästerskapet. Tråkigt.

Överhuvud taget var domarinsatsen rätt dålig i finalen. Det var pinsamt att se hur den ukrainska domaren Kateryna Monzul, utan att på något sätt agera, lät de engelska spelarna maska bort turningens sju sista minuter. När det tar 72 sekunder att lägga en hörna, som det gjorde på slutet, måste domaren börja jobba med sina kort.

Men Monzul blandade och gav under hela matchen. Hon delade ut flera rätt billiga gula kort under ordinarie speltid. Men blundade för de stora sakerna när det skulle avgöras.

England hade verkligen tur med domsluten. Utöver den straff laget skulle ha haft emot sig tycker jag även att Alessia Russo borde ha fått rött kort. Det var minst gult för den armbåge hon delade ut till Kathrin Hendrich och minst gult för den tackling mot Lena Oberdorf som hon också blev varnad. Och så fick de engelska spelarna alltså maska ohämmat på slutet.

Tillbaka till själva spelet. I paus verkade det som att det tyska laget kunde prata ihop sig om hur man skulle agera utan Popp. För den andra halvleken gick till Tyskland. Jag räknade till 5–1 i klara målchanser i halvleken.

Men. England gjorde mål på sin enda. Målet kom när hemmalaget spelade i numerärt underläge eftersom Beth Mead behandlades för en skada hon ådrog sig när hon själv gick in rätt fult mot Marina Hegering.

Lysande Keira Walsh slog en fantastisk djupledspassning till inhopparen Ella Toone. Fri med målvakten Merle Frohms stod Toone för en högklassig lobb. Ett mycket vackert mål.

Men som ofta när ett lag gör något bra gör motståndarna något mindre bra. Jag tyckte att Kathrin Hendrich långa stunder gjorde en kanonmatch i finalen. Men hon var misslyckad vid båda de engelska målen, vilket ju förstås drar ner betyget rejält. Vid 1–0 såg hon Toones löpning, och hade gott om tid att ta djup. Men gjorde inte det.

I drygt 17 minuter var England i ledningen. Sedan gjorde Tyskland ett jättefint mål. Inbytta Sydney Lohmann drog upp anfallet. Hon spelade ut till en annan inhoppare, Tabea Wassmuth, vars inspel hamnade på foten på Lina Magull. Den sistnämnda styrde läckert upp bollen i nättaket.

Det var 1–1 efter ordinarie tid. Och jag hade alltså 7–3 i målchanser till Tyskland. Under förlängningen räknade jag bara in två målchanser. De kom i den andra kvarten, och båda var engelska.

Den första i minut 110 var guldmålet. Beth Mead tvingades gå av efter sin fula tackling mot Hegering. In då kom istället Chloe Kelly. Det är hon som bär de gyllene skorna på kvällens guldfest.

En högerhörna från Lauren Hemp vanns av Lucy Bronze. Bollen damp ner mitt framför det tyska målet, där inhoppare Kelly befann sig. Hon fick två chanser, och på andra chansen lyckades hon få bollen mellan benen mot Kathy Hendrich.

Såg jag rätt var det dessutom så att Hendrich i förstaläget petade bort bollen från målvakt Frohms. Hendrich stod alltså för ett olyckligt ingripande även vid Englands andra mål. Överhuvud taget har mittförsvaret varit Tysklands akilleshäl de senaste åren. Men Hendrich och Marina Hegering har gjort en bra turnering. Dock blev det tyska laget väldigt mycket darrigare när Hegering tvingades byta i minut 103. Inhopparen Sara Doorsoun-Khajeh såg verkligen inte trygg ut. Faktum är att det bytet kan ha varit det som avgjorde matchen.

Tillsammans med Chloe Kellys 2–1-mål förstås. Efter det målet följde alltså en stunds maskande innan det stora segerjublet bröt ut. Och vilket jubel det var. Tänk att få fira guld med 87 192 åskådare, där säkert 80 000 var hemmasupportrar. Publiksiffran var för övrigt den högsta på en EM-match alla kategorier – alltså även herrarnas turneringar.

Lagkapten Leah Willamson strålade med hela ansiktet när hon lyfte pokalen mot Londonhimlen. Den fest som har dragit igång nu skulle man ha varit med om.

England tog nästan storslam i Uefas utmärkelser. Keira Walsh prisades som finalens bästa spelare. Det priset tyckte jag nog kunde ha gått till Lina Magull.

Beth Mead vann skytteligan på sina sex mål och fem assist. Hon fick även pris som turneringens bästa spelare. Där vet jag inte heller om jag delar juryns uppfattning. Jag tycker nog att Walsh har varit den genomgående bästa engelska spelaren. Men det är svårt att vinna den här typen av priser som defensiv innermittfältare.

Dock fick Lena Oberdorf ett högst välförtjänt pris. Tysklands sexa blev turneringens bästa unga spelare. Ett självklart val, även om hon inte var lika suverän i finalen som hon varit tidigare i turneringen.

Frågan är ändå om inte turneringens allra bästa aktör var Sarina Wiegman. För andra Europamästerskapet i rad förde hon värdnationen till guld. En makalös prestation.

Hennes metod är något för andra tränare att lära ifrån. Både i Nederländerna och England har hon givit en startelva fullt förtroende. Men hon har aldrig tvekat att göra byten när saker inte fungerar. När England var i brygga mot Spanien var det hennes byten som vände matchen.

Och i finalen var det två inhoppare som gjorde målen. Många ville se glödheta Alessia Russo från start istället för Ellen White. Men Wiegman hade sin smarta idé om att spela väl samspelta Fran Kirby och White tillsammans. Och sedan byta in klubbkompisarna Toone och Russo tillsammans, för att ha en spets som känner varandra väl.

EM-final 2022

England–Tyskland 2–1 efter förlängning.
1–1 (0–0) efter ordinarie tid.

Mål: 1–0 Ella Toone (62, assist Keira Walsh), 1–1 Lina Magull (79, assist Tabea Wassmuth), 2–1 Chloe Kelly (110).

Varningar, England: Georgia Stanway, Ellen White, Alessia Russo och Chloe Kelly. Tyskland: Felicitas Rauch, Lena Oberdorf och Lea Schüller.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina
Publik: 87 192 på Wembley

Målchanser: 5–7 efter förlängning. 3–7 (2–2) efter ordinarie tid.

England (4–2–3–1): Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly (Alex Greenwood, 88) – Georgia Stanway (Jill Scott, 88), Keira Walsh – Beth Mead (Chloe Kelly 62), Fran Kirby (Ella Toone, 55), Lauren Hemp (Nikita Parris, 119) – Ellen White (Alessia Russo, 55).

Tyskland (4–1–4–1): Merle Frohms – Giulia Gwinn, Kathrin Hendrich, Marina Hegering (Sarah Doorsoun-Khajeh, 103), Felicitas Rauch (Lena Lattwein, 113) – Lena Oberdorf – Svenja Huth, Sara Däbritz (Sydney Lohmann, 73), Lina Magull (Linda Dallmann, 91), Jule Brand (Tabea Wassmuth, 46) – Lea Schüller (Nicole Anyomi, 67).

Grattis Sundhage – väntade startelvor i EM-finalen

Sarina Wiegman och Martina Voss-Tecklenburg har släppt sina startelvor. Och det var 22 väntade namn. Wiegman startar med samma spelare som hon gjort i alla de fem tidigare matcherna. Och Voss-Tecklenburg kör med exakt samma spelare som i semifinalen.

England saknar ingen spelare, utan har tillgång till hela truppen. I det tyska laget finns däremot en tom plats på bänken. Covidsjuka Klara Bühl är fortsatt utanför matchtruppen.

Noterbar i övrigt är att Lea Schüller tidigare i dag utnämndes till årets spelare i Tyskland – det är deras motsvarighet till Diamantbollen. Schüller startade EM-premiären, men åkte ur startelvan när hon fick covid. In kom Alexandra Popp, som har vräkt in mål. När Schüller kommit tillbaka i matchtruppen har hon därför blivit sittande på bänken.

De spelare som startar för England i EM är: Mary Earps – Lucy BronzeMillie BrightLeah WilliamsonRachel Daly – Georgia StanwayKeira Walsh – Beth MeadFran KirbyLauren Hemp – Ellen White.

Och Tysklands finalelva är: Merle FrohmsGiulia Gwinn, Kathrin Hendrich, Marina Hegering, Felicitas RauchLena OberdorfSvenja Huth, Sara Däbritz, Lina Magull, Jule Brand – Alexandra Popp.

Båda EM-finalisterna har alltså kvinnliga förbundskaptener. Det innebär att vi för sjunde gången i rad får ett EM-guldlag som leds av en kvinna. Senaste man att leda ett lag till EM-guld i damernas turnering heter Gero Bisanz – han vann med Tyskland 1995.


1997: Tina Theune (Tyskland)
2001: Tina Theune (Tyskland)
2005: Tina Theune (Tyskland)
2009: Silvia Neid (Tyskland)
2013: Silvia Neid (Tyskland)
2017: Sarina Wiegman (Nederländerna)
2022: ?

Numera har även Sydamerika fått en världsdelsmästare som leds av en kvinna. Hon heter Pia Sundhage och är svensk. I sin stab har hon även haft Lilie Persson och Anders Johansson som assisterande förbundskaptener.

Svenskledda Brasilien vann nämligen nattens final i Copa America med 1–0 inför drygt 28 000 åskådare i colombianska Bucaramanga. Jag satte klockan för att se matchen, men lyckades inte hålla mig vaken. Så jag har inte jättemånga observationer att dela med mig av.

Men jag hade i alla fall ögonen öppna när Debinha blev fälld och fick en solklar straff som hon själv satte i mål. Ett mål som gör att Pia Sundhage nu har vunnit mästerskap i tre världsdelar. Unikt. I Europa vann hon som spelare och i både Nord- och Sydamerika som ledare.