Nästa gång Vittsjö GIK tecknar ner sin historia är det troligt att fredagen den 30 juni 2023 kommer att omnämnas som en av de riktigt stora dagarna. Dagen då Vittsjö åkte till Kristianstad och vann med hela 6–1.

Jag lyssnade till Viaplays kommentatorer under en liten bilresa. Där hette det redan i början av den andra halvleken att Vittsjö inte bara körde över KDFF, man asfalterade Kristianstad. Det uttrycket hade jag faktiskt inte hört tidigare.

Resultatet i derbyt i nordöstra Skåne var på många sätt väldigt oväntat. Inte minst för att Vittsjö har haft det kämpigt med målskyttet. Så kämpigt att man hade minusmålskillnad inför avspark.

Enligt Viaplay hade Vittsjö fortsatta problem med målskyttet en första halvlek, där man var det något bättre laget i en ganska jämn match. Men i andra halvleken fick 1 792 åskådare se hur det lossnade rejält för Vittsjö, och fler ändå lär ha fått se hur hela Kristianstad tydligen blev till asfalt.

Kristianstad är ju annars storasyster, och är det lag som har vunnit klart flest nordskånska derbyn. Med dagens match inräknad är det 9–5. KDFF hade även fram till i dag den största segern, 4–0 från 2020.

I herrarnas Europacupturneringar har det ofta hetat i Sverige att det är en drömlottning att få möta ett storlag, för då kan man få en match som lockar mycket publik. Jag har personligen aldrig förstått hur det kan vara en drömlott att i princip vara chanslöst på avancemang.

I min värld är det alltid att föredra att möta sämsta möjliga motstånd. Vinner man de matcherna kommer man förr eller senare att komma fram till de där publikmatcherna. Och det kan bli matcher – inte bara en.

I damernas första kvalomgång finns det inte mycket som är bra med att ställas mot ett storlag. Omgången spelas ju nämligen som ett gruppspel samlad på en ort. Får man det gruppspelet på hemmaplan kan man kanske tjäna någon krona. Men oftast är kvalturneringen en ren minusaffär.

När det alldeles nyss var dags att dra de oseedade lagen i lottningen av Champions Leagues så kallade League Path såg det ut så här:

Grupp 1: FC Twente och Levante – okej grupp
Grupp 2: Juventus och Eintracht Frankfurt – mardrömsgrupp
Grupp 3: Paris FC och Arsenal – mardrömsgrupp
Grupp 4: Brøndby IF och FC Minsk – drömlottning

För Linköping skulle alltså jackpot vara grupp 4, där man till och med skulle vara huvudfavorit. Det skulle även finnas en rimlig chans i grupp 1.

Det började bra för LFC. När fem av de åtta oseedade lagen var dragna låt Linköpings boll kvar i tombolan tillsammans med Celtics och Vålerengas. Två av de tre lagen skulle få drömlottning, det tredje skulle ställas mot det absolut svåraste motståndet – Jonas Eidevall:s Arsenal.

Linköping drog nitlotten och kommer med allra största sannolikhet att åka ur Champions League direkt. Det enda roliga för LFC med att möta Arsenal är att ju att spelarna får känna på hur bra lagen i Europatoppen är. Men som sagt, den lärdomen ser jag hellre att man får längre fram i turneringen, allra helst förstås i gruppspelet.

Under fredagen lottas första kvalrundan till Champions League. Med start klockan 13.00 kommer bland annat Linköping FC att få veta vilket motstånd som väntar den 6 september, och vilka som kan vänta tre dagar senare.

Tyvärr är LFC det nionde högst rankade laget i den så kallade League Path. Det innebär att man hamnar precis utanför de åtta toppseedade, och att man således kan få möta två av de där toppseedade lagen.

Det funkar ju så att de 16 lagen skall lottas ihop fyra och fyra. I varje fyrlagsgrupp spelas semifinaler mellan ett seedat och ett oseedat lag.

De åtta seedade klubbarna är Arsenal, Juventus, Brøndby, FC Minsk, Paris FC, Eintracht Frankfurt, Levante och FC Twente. Ett av dem skall alltså ställas mot LFC den 6 september.

Min ranking av de åtta tänkbara motstånden är följande:

Omöjliga (mindre än fem procents segerchans): Arsenal, Juventus och Eintracht Frankfurt.
Jättesvåra (5–25 procents segerchans): Levante och Paris FC.
Bra lottning (kring 50 procents segerchans): FC Twente
Drömlottning (LFC blir favorit): Brøndby IF och FC Minsk.

I övrigt noteras att den 16:e omgången av damallsvenskan sparkades igång i dag. Fina 3096 åskådare såg Piteå vinna med klara 4–0 mot Djurgården. Kollar man lagens trupper namn för namn så tycker jag att stockholmarnas borde vara lika bra som norrbottningarnas. Men Piteå har nu 36 poäng mot Djurgårdens 14. Klasskillnad.

Apropå fina publiksiffror jag förstås nämna siffran 8124 från måndagens östgötaderby. Synd att storpubliken inte fick se några mål. Men säkert skönt för IFK Norrköping att få ta en poäng när så många kom för att se laget.

Slutligen noterar jag att Bayern München skall låna ut skickliga isländskan Karolina Vilhjalmsdottir i vinter. Vågar man drömma om att få se henne i damallsvenskan?

När slutsignalen ljöd mellan Djurgården och Linköping på fredagskvällen betydde det att vi har kommit fram till halvtid i årets damallsvenska.

Linköping var överlägset på Grimsta och vann hur säkert som helst med 4–1. Yuka Momiki bjöd på ett par riktiga godbitar – dels hockeyassisten till Cornelia Kapocs 3–0-mål, dels det egna 4–1-målet.

Apropå att bjuda så bjöd lagen på varsitt mål. Hedvig Lindahl gjorde comeback, och stod för ett par högklassiga räddningar. Hon stod även för en rätt anmärkningsvärd bjudning när hon misstajmade en utrusning så grovt att hon sprang förbi bollen och gav Kapocs öppet mål till LFC:s 2–0. Ett misstag som nog får placeras under vinjetten ”matchovana”.

Linköping såg riktigt bra ut. Och på något sätt har östgötarna smugit upp på den tredjeplats man slutade på i fjol. De har verkligen smugit. För snacket under våren har handlat om Norrköping, Kristianstad, Hammarby, Piteå och Häcken. Och förstås om Rosengårds svaga start och några tränarbyten.

LFC har man liksom knappt tänkt på. Efter nio omgångar låg laget femma med kortare avstånd till sjunde plats än till fjärde. Dessutom var nyckelspelaren Olga Ahtinen skadad. Sedan dess har Linköping fyra raka segrar, och halvvägs in i serien är man bara en poäng ifrån andraplatsen.

Frågan är vad sommarens tränarbyte betyder för LFC. Andreé Jeglertz lämnar under VM-uppehållet för att bli dansk förbundskapten. Han har verkligen gjort ett kanonjobb i Linköping. Efter en svag förstasäsong har han byggt om laget, och tagit det tillbaka upp i damallsvenskans topp.

Det blir spännande att se vem som ersätter i LFC. Ännu så länge har jag inte sett några större spekulationer om vem det kan bli. Men jag läser också Corren rätt sällan numera.

Kollar vi den damallsvenska halvtidstabellen så är det några saker man slås av, nämligen att…

1) Häcken har guldläge.
Man leder med fem poängs marginal före Hammarby. Framgångsformeln har framför allt varit ett stabilt försvarsspel. Bara fyra insläppta mål på 13 matcher är imponerande.
Klart är att det kommer att bli förändringar i Häckens lag redan till nästa omgång. Lånet av norska Julie Blakstad från Manchester City har nämligen löpt ut. Vi får se om det blir ännu fler förändringar under sommarfönstret.

2) Succélaget Piteå har tappat farten.
Piteå är på alla sätt vårsäsongens stora skrällag. Men under de fyra sista omgångarna blev det bara fyra poäng – och därför har norrbottningarna fallit till fjärde plats efter halva serien.

3) Rosengårds tränarbyte blev ett lyft.
Mästarlaget vann inte en enda match under Renee Slegers ledning. Men när hon fick sparken och Joel Kjetselberg tog över kom lyftet. Rosengård ändrade lite i sitt spelsätt, och har sju segrar och tre kryss under nya tränaren. För övrigt noterar jag att han själv skriver sitt efternamn Kjettselberg, men att det stavas med ett t i olika personregister.

4) Serien är uppdelad i två jämnstora klungor.
Sju lag slåss på övre halvan om de tre platserna i Champions League. Sjuan Vittsjö har fem poäng upp till LFC på tredjeplatsen. Ner till åttan Växjö har Vittsjö 9,5 poäng. Det är alltså ett jättegap mitt i tabellen. Där nere är det fem lag som i nuläget slåss om att slippa negativt kval.

5) Det tog tvärstopp för Norrköping.
Nykomlingen inledde lysande med tio poäng och andraplats i tabellen efter de fyra första omgångarna. Nio matcher senare står man dock kvar på de där tio poängen. Spelmässigt har man fortsatt gjort det väldigt bra, och man har tävlar i varje match. MEN, och det är alltså ett men med stora bokstäver, det är poängen som räknas.
Och i halvtidstabellen har Norrköping bara ett måls marginal till kvalstrecket. Jag har tänkt att om laget bara fortsätter att spela så bra som man gjort så kommer man inte behöva känna rädsla för bottenstrid. Men det var nog ett feltänk. För nu är Norrköping på allvar neddraget i bottenträsket. Och under måndagen väntar en riktig sexpoängsmatch borta mot Växjö.

6) Kif Örebro är vårens stora besvikelse.
Inför seriestart tyckte jag att det mesta talade för att årets Örebro skulle bli ungefär som man varit de senaste åren. Alltså ett hemmastarkt gäng som skulle ha god marginal till botten och de otrevliga strecken. Men årets Kif har varit svagt. Trots veckans seger ligger man på tolfte plats i halvtid. Det är förstås inte godkänt.
Även Djurgården måste väl räknas som en besvikelse. Trots namnkunnig trupp, och trots att laget vunnit både mot Häcken och Rosengård så ligger Stockholms stolthet (kallar de sig fortfarande det?) bara tre poäng över nedflyttningsstrecket.

7) Kalmar har ett hopplöst läge.
Här skulle rubriken kunna ha varit att IFK Kalmar har flera hopplösa lägen. För det är ju inte bara i tabellen som det ser otroligt tufft ut för smålänningarna. Man har slut på kontot, tränarna har lämnat och sportchefen är på väg bort. Läget är sådant att jag funderat över om IFK Kalmar en är kvar inom elitfotbollen nästa år.
En notering här är både huvudansvarig tränare och en assistent hoppade av i Kalmar och Uppsala ungefär samtidigt. Medan Kalmar fortsatt är fast under nedflyttningsstrecket fick Uppsala ett lyft av att spela under interimstränare. För att IK Uppsala Fotboll ligger på fast mark efter halva serien är på alla sätt en skräll. Orkar man hålla sig kvar där?

Damallsvenskan tar bara en mycket kort halvtidspaus. Seriens andra halvlek drar i gång redan klockan 13.00 på söndagen. Det är Piteå som tar emot IFK Kalmar. Allt annat än hemmaseger vore en skräll. Men skrällar är ju en del av fotbollen. Och under våren har vi sett resultat som Häcken–Djurgården 0–1, Djurgården–Rosengård 2–1, Vittsjö–Kalmar 1–1 och Uppsala–Rosengård 0–0. Vilka blir höstens största skrällar?

När vi kommit halvvägs är det för övrigt läge att lägga upp en ny Silly Seasonsida. Den för sommaren hittar ni här.

För några timmar sedan fick vi en VM-trupp. Kortfattat kan man väl säga att Peter Gerhardsson valde att ta med de mest namnkunniga spelarna. Det stora undantaget fanns i valet av tredjemålvakt där erfarna Hedvig Lindahl fick stå åt sidan för Tove Enblom.

Jag har ägnat eftermiddagen åt studentuppvaktning, och har därmed varken sett eller hört hur förbundskaptenen motiverar sina uttagningar.

Men jag noterar att jag fick hela fem fel när jag i BT gissade hur truppen skulle se ut. Utöver Enblom missade jag backarna Hanna Lundkvist och Anna Sandberg samt mittfältaren Elin Rubensson och anfallaren Lina Hurtig.

I backlinjen satsade Gerhardsson ungt, vilket är kul. Men på mittfält och i anfallet gick han på gamla meriter. Det var väl kanske inte oväntat, för det blir lätt så att man väljer spelare som har varit framträdande tidigare. Men det känns ju oroväckande att hela sex av de uttagna mittfältarna och anfallarna (Asllani, Blomqvist, Hurtig, Rolfö, Rubensson och Seger) bara spelat sporadiskt under de senaste månaderna. Dessutom har Blackstenius en skadad handled.

Och jag tycker att det både är tråkigt och beklagligt att inte Rosa Kafaji fick plats. Både för att jag tycker att hon är tillräckligt bra och för att jag är övertygad om att det är hon som skall bära den svenska offensiven framöver. Det hade därmed varit en investering i framtiden att ta med henne.

På tisdag presenterar Peter Gerhardsson Sveriges VM-trupp. Det är därmed hög tid att spekulera i vilka som kommer med, och vilka som ställs utanför.

Men först en liten genomgång av det som har hänt sedan förra inlägget. För förstås till cupfinalen där 17 623 åskådare lyfte Hammarby till en oväntad 3–0-seger mot Häcken.

Grattis Hammarby. Kul att nya lag vinner, och kul att det var så stort engagemang från supportrarna. Sedan står jag den här gången över diskussionen om vilket engagemang som är kul, och vilket som inte är.

Men det här är ju i alla fall kul:

Under lördagen blev det rubriker för Nilla Fischer:s nya bok. Där stack kritiken mot Pia Sundhage ut.

I dag var det en bra dag för Häcken. Utöver snygga mål och klar seger mot BP, fick Hisingslaget under eftermiddagen se Växjö ta poäng av Piteå. Därmed har Häcken nu en fyra poäng stor lucka i toppen av damallsvenskan.

Växjö–Piteå var ändå inte veckans största skräll. I fredags kikade jag periodvis på Uppsala–Rosengård 0–0. Från det jag såg blev jag faktiskt imponerad av Uppsala. Det var inte bara tur bakom poängen, utan laget spelade väldigt klokt. Man tycks ha fått ordning på saker och ting efter tränarkaoset för några veckor sedan.

Så till VM. Det börjar ju närma sig. På tisdag får vi veta vilka Gerhardsson vill ha med sig till andra sidan jordklotet. Några länder har redan presenterat sina VM-trupper, de trupperna kan man läsa här.

För svensk del känns det tyvärr mer som inför fjolårets EM-slutspel än inför OS 2021. Alltså att flera spelare har skadeproblem, och att en viktig del i uttagningen blir att väga eventuell matchovana mot spelarens betydelse i laget.

Det skall tas ut tre målvakter och 20 utespelare. Med det sagt är här min genomgång av läget, lagdel för lagdel:

Målvakter (3)

Givna: Jennifer Falk och Zecira Musovic.

Slåss om sista platsen: Emma Holmgren, Tove Enblom och Hedvig Lindahl.

Andra tänkbara: Cajsa Andersson och Emma Lind.

• Frågan här är vem som skall åka med som tredjemålvakt. Jag trodde på Holmgren fram till att Lindahl i veckan gav sig in i diskussionen.

Backar

Givna: Nathalie Björn, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Amanda Ilestedt.

Slåss om sista platserna: Hanna Lundkvist, Emma Kullberg, Stina Lennartsson, Amanda Nildén och Anna Sandberg.

Andra tänkbara: Hanna Glas, Hanna Wijk och Josefin Rybrink.

• Utgångsläget är ju att åtta backar skall få åka med till Nya Zeeland. Men jag tror kanske att det bara blir sju. Efter ett långt skadeuppehåll spelade Amanda Ilestedt hela PSG:s sista ligamatch. Det gör att jag sätter upp henne som given, för jag tror att 90 minuter räcker för henne.
  De stora frågetecknen finns på ytterbacksplats. Utöver Jonna Andersson finns det ingen given. Hanna Glas har exempelvis inte spelat en minut sedan EM-semifinalen i fjol. Jag tror att Emma Kullberg får en plats. Sedan känns det öppet mellan Hanna Lundkvist och Anna Sandberg.

Centrala mittfältare

Given: Filippa Angeldahl

Slåss om sista platserna: Caroline Seger, Hanna Bennison, Elin Rubensson och Julia Zigiotti Olme.

Andra tänkbara: Filippa Curmark, Freja Olofsson och Julia Roddar.

• Jag tror att Gerhardsson egentligen vill ha med både Seger och Rubensson. Men att ha två skadeförföljda spelare av fyra på centralt mittfält är ett tungt vågspel. Visst kan Nathalie Björn också vikariera som mittfältare. Men känslan är ju att hon behövs i backlinjen i år.
  Rubensson spelade inte för Häcken i söndagens damallsvenska match. Det tror jag kan har kostat henne en VM-plats.

Yttermittfältare och forwards

Givna: Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Olivia Schough, Johanna Rytting Kaneryd och Kosovare Asllani.

Slåss om sista platserna: Rebecka Blomqvist, Lina Hurtig, Sofia Jakobsson, Rosa Kafaji, Matilda Vinberg och Madelen Janogy.

Andra tänkbara: Anna Anvegård, Mimmi Larsson och Alice Bergström.

• Det skulle kunna bli nio spelare på de här positionerna. Jag ser alltså fem givna och ytterligare sex som slåss om de fyra sista platserna.
  I samband med genrepet mot Norge trodde jag att Matilda Vinberg skulle kunna få en VM-biljett. Det tror jag inte längre.
  Däremot hoppas jag verkligen att det finns plats för Rosa Kafaji. Hennes kreativitet kan bli guld värd i VM.
  Och frågan är hur skadesituationen faktiskt ser ut bland forwards. Trion Fridolina Rolfö, Kosovare Asllani och Lina Hurtig har alla haft en ryckig vår. Kring Rolfö hör jag obekräftade uppgifter om att hon ska genomgå en knäoperation, men att hon vill spela VM först. Asllani har bara spelat 90 minuter under de senaste två månaderna och Hurtig har noterats för två inhopp på totalt 36 minuter under april, maj och juni.
  Går det att ha tre halvskadade anfallare i truppen? Den frågan bör Gerhardsson överväga noga. Det rimliga svaret är väl att det är en för mycket. Och i så fall bör det bli Hurtig som ryker.
  I det här resonemanget har jag tagit för givet att Stina Blackstenius är frisk när landslaget samlas. Men helt säkert är det ju inte, för hon drog ju på sig en fraktur i handleden i sista ligamatchen.

Det var mina tankar om VM-truppen. Hur tänker ni? Dela gärna med er av era funderingar.

15.00 är det avspark i cupfinalen mellan Hammarby och Häcken. Senaste siffran jag såg var 19 000 sålda biljetter. Så räkna med folk- och fotbollsfest i Stockholm.

Själv skall jag alldeles strax åka till Ulricehamn för derby i division 2, så jag får se finalen i efterhand.

Jag noterar dock att Anna Anvegård och Elin Rubensson är tillbaka i Häckens matchtrupp. När jag hälsade på Hisingsklubben i torsdags körde båda rehabträning, och ingen av dem var med i fredagens toppmöte med Kristianstad. Men i dag återfinns Anvegård i startelvan och Rubensson sitter på bänken. Dessutom är Filippa Curmark med i startelvan. Hon gjorde ju en kort comeback i fredags.

I Hammarby noterar jag att Ellen Wangerheim står med bland avbytarna. Henne hade man nästan glömt av. Kul att hon nu verkar redo efter sin korsbandsskada.

Här hittar du startelvor och avbytare.

Fridolina Rolfö hade inte spelat match på drygt fem veckor. Ändå gick hon rakt in i Barcelonas startelva – och fick avgöra Champions League.

Det var ett vågspel från tränare Jonatan Giráldez att starta två ytterbackar som inte spelat sedan slutet av april. Först såg det ut att vara ett misslyckat val. Lucy Bronze bjöd nämligen Ewa Pajor och Wolfsburg på ett ledningsmål i matchupptakten, och gav samtidigt tyskorna lite extra energi.

Vid tysk 2–0-ledning i paus kändes det som att Tommy Stoot och hans lag fått matchen precis dit de ville. I och för sig hade jag räknat till 4–2 i 100-procentiga målchanser i Barcafavör. Men det kändes ändå hyfsat kontrollerat från Wolfsburgs sida.

Stroot hade alldeles tydligt instruerat sina spelare i att omgående ta chansen varje gång det öppnades ett kontringsläge. Och att anfalla till vänster. Man skickade ut boll efter boll mot Pajor på vänsterkanten, där Bronze hade det tufft med polskan.

Det var också Pajor som slog det fina inlägget till Alexandra Popp när Wolfsburg gjorde 2–0. Medan Pajor hade ett högt utgångsläge valde man att backa hem Sveindis Jonsdottir på andra kanten. I praktiken försvarade sig Wolfsburg ofta med en fembackslinje, där isländskan var högerback.

Man rörde även runt en del på mittfältet, men jag skulle säga att Wolfsburg spelade 5–2–3 enligt det här: Merle Frohms – Sveindis Jonsdottir, Lynn Wilms, Kathrin Hendrich, Dominique Janssen, Felicitas Rauch – Svenja Huth, Lena Oberdorf – Jill Roord, Alexandra Popp, Eva Pajor.

I den första halvleken körde Barca oftare med Mariona Caldentey som nia än löpstarka talangen Salma Paralluelo. Det var inte helt lyckat, utan det kändes alltså som att Wolfsburg hade god kontroll i defensiven.

Jag trodde att det kunde bli byte i paus, att Giraldez skulle byta in Geyse direkt som nia. Det bytet kom först i minut 70. Då var Barca ikapp.

Den spanska storklubben kom ut i andra halvleken med löpvilja och ett mer direkt anfallsspel. Det gav utdelning direkt. Matchklockan sa 47.44 när Patri Guijarro stötte in 1–2 på ett inspel från Caroline Graham Hansen. Och efter 49.32 var det kvitterat. Återigen var det Guijarro som gjorde målet. Den här gången på nick efter ett inlägg från Aitana Bonmati.

25-åriga Patri var en pålitlig målskytt i yngre åldrar. I U20-VM 2018 delade hon segern i skytteligan med sex mål och blev dessutom prisad som turneringens bästa spelare. Just säsongen 2017/18 gjorde hon nio mål för Barca i ligan – hennes bästa notering hittills. För på senare år har Patri fått alltmer defensiva uppgifter i ett hyperoffensivt Barca. Således får man se det som en skräll att det var just hon som stod för de båda målen som tog laget tillbaka in i finalen.

Segermålet gjorde alltså Fridolina Rolfö. Det var en gåva från Wolfsburg, bara sekunder efter att Geyse kommit in på planen. I sin första bolltouch slog brasilianskan in bollen framför målet. Tyskorna såg ut att ha kontroll på situationen. Men Lynn Wilms ställde till det när hon skickade sin rensning rakt i bröstkorgen på lagkamraten Kathrin Hendrich.

Bollen hamnade hos Mariona, som fick den för långt ifrån sig, men kastade sig fram och tåade den vidare till Rolfö. Med en vänster bredsida från nära håll satte svenskan säkert upp bollen i borte hörnet.

Jag tror nog att alla de 33 147 åskådarna i Eindhoven tyckte att Barca vann rättvist. Men Wolfsburg bjöd verkligen upp till en bra match. Flera av de senaste finalerna har varit avgjorda rätt tidigt. Den här levde hela vägen tills slutsignalen ljöd efter 98.45.

Slutet av matchen var väl det tråkiga med finalen. Det blev alltså ett tillägg på 8.45. Men det kunde ha blivit väldigt mycket mer. För känslan är att det bara var begränsat med speltid från att matchklockan visade 75 minuter. De sista 23.45 präglades av avbrott och maskning, vilket ju är väldigt tråkigt.

Maskningen är ett av fotbollens riktigt stora problem. För att få bort maskningen har jag länge förespråkat effektiv speltid, 2×30 minuter. För med effektiv speltid har man inget för maskning. Någon som sett ledande lag i ishockey eller basket som maskar?

Men det här inlägget skall ju inte avslutas med något så tråkigt som maskning. Så jag avslutar med något mycket roligare – Fridolina Rolfö. I sin tredje final fick hon äntligen vinna.

Och vi kör väl hennes segermål på engelska också:

Jag fick 19 rätt av 22 möjliga när jag tippade startelvorna till dagens Champions Leaguefinal. Alla tre missarna var i Barcelona. Dels de båda ytterbackarna, dels valet av toppforward.

På ytterbacksplats kör tränare Jonatan Giráldez med Lucy Bronze och Fridolina Rolfö. Sett till det har sett ut under säsongen är det ingen överraskning. Men med tanke på att duon varit borta ett bra tag på grund av skador är det ändå överraskande.

Rolfö spelade hela semifinalen hemma mot Chelsea den 27 april. Men sedan dess har inte vår svenska landslagsstjärna ingått i matchtruppen en enda gång. Men när hon nu alltså är tillbaka går hon rakt in i startelvan.

Lucy Bronze har varit borta ytterligare några dagar längre än Rolfö. Den engelska världsbacken klev av hemmamatchen mot Chelsea den 22 april i minut 67. Sedan har hon varit borta från matchtrupperna. Men precis som Rolfö går hon nu rakt in i elvan. Det säger väl ganska mycket om hur tränare Giraldez värderar Bronze och Rolfö.

Som toppforward hade jag gissat på att han skulle spela Asisat Oshoala. Men på den taktiska uppställningen står vänsteryttern Salma Paralluelo uppsatt som nia. Vi får se om det stämmer.

Här är de båda finalelvorna:

Barcelona: Sandra Panos – Lucy Bronze, Irene Paredes, Mapi Leon, Fridolina Rolfö – Aitana Bonmati, Keira Walsh, Patri Guijarro – Caroline Graham Hansen, Salma Paralluelo, Mariona Caldentey.

Wolfsburg: Merle Frohms – Lynn Wilms, Kathrin Hendrich, Dominique Janssen, Felicitas Rauch – Lena Oberdorf, Jill Roord – Svenja Huth, Alexandra Popp, Sveindis Jonsdottir – Eva Pajor.

I dag är det en högtidsdag inom internationell damfotboll. Det är ju finaldags i Champions League. Klockan 16.00 drabbar Barcelona och Wolfsburg samman i Eindhoven. Matchen sänds på SVT och på DAZN.

I normala fall hade jag hållit Barca som favorit till 75–25. Men Barca har hackat på sistone, vilket gör den här finalen svårtippad. De båda finallagen har mötts tre gånger i Champions League under 2020-talet. Det är 2–1 i segrar till Wolfsburg.

Första mötet var semifinalen i pandemicupen 2020. Ni minns den där de åtta bästa lagen gjorde upp i ett slutspel i Baskien (Bilbao och San Sebastian) där kvarts-, semi- och final avgjordes i enkelmöten. Den gången vann Wolfsburg semifinalen med 1–0 efter segermål av en viss Fridolina Rolfö. Sedan föll Wolfsburg mot Lyon i finalen.

De andra två inbördes mötena var i fjolårets semifinal, där Barca i princip redan avgjorde dubbelmötet i första halvleken av den inledande hemmamatchen. Den matchen slutade med förkrossande 5–1 efter att ha stått 4–0 i paus. Sedan vann Wolfsburg hemmareturen med 2–0.

Kollar vi de båda finallagens form så känns den rätt svajig på båda håll. Wolfsburg har i och för sig tre raka segrar med sig till Nederländerna. Men man förlorade med hela 4–0 mot Eintracht Frankfurt i ligan den 14 maj, och die Wölfinnen har släppt in mål i alla sina sju senaste matcher. Men man har en färsk finalseger i bagaget i och med att man vann tyska cupfinalen mot Freiburg den 18 maj.

Barcelona kommer till finalen med en förlust som senaste resultat. Efter att Barca vunnit 62 raka ligamatcher hackade man rejält under vårens tre sista omgångar. Efter krysset i Sevilla vann man i och för sig med 3–0 mot Athletic Bilbao. Men i sista omgången blev det 2–1-förlust mot Madrid CFF.

Totalt sett ser jag ändå Barca som det bättre laget. Och med alla parametrar inräknade håller jag ändå den spanska storklubben som favorit, men det är med knappa 55–45.

Jag satte mig och försökte lista ut vilka startelvor de båda lagen kan tänkas ställa upp. Jag kom fram till det här:

Barcelona: Sandra Panos – Marta Torrejon, Irene Paredes, Mapi Leon, Ana Maria Crnogorcevic – Aitana Bonmati, Keira Walsh, Patri Guijarro – Caroline Graham Hansen, Asisat Oshoala, Mariona Caldentey.

Wolfsburg: Merle Frohms – Lynn Wilms, Kathrin Hendrich, Dominique Janssen, Felicitas Rauch – Lena Oberdorf, Jill Roord – Svenja Huth, Alexandra Popp, Sveindis Jonsdottir – Eva Pajor.

Barca har rört runt en del i elvan på sistone. Jag utgår från de elva spelare som startade när man slog ut Chelsea för drygt en månad sedan. Men i den elvan ingick Fridolina Rolfö, och det är väl inte troligt att hon startar.

Vänsterbacksplatsen är alltså ett frågetecken. Tränare Jonatan Giráldez har spelat Nuria Rabano där en del. Men senast körde han med Crnogorcevic, och jag tänker att det var för att han tänker spela schweiziskan där i dag.

Storstjärnan Alexia Putellas har på sistone fått ungefär en halvtimmes speltid per match. Hon kommer garanterat in från bänken. Frågan är bara hur mycket speltid man vågar ge henne.

Hos Wolfsburg tror jag att tränare Tommy Stroot kör med den elva som slog ut Arsenal i semifinalen. Det är den han haft som grunduppställning på sistone. I cupfinalen fick i och för sig Rebecka Blomqvist starta istället för Ewa Pajor och i sista ligaomgången spelade Tabea Wassmuth när Lena Oberdorf vilades. Men om de inte är skadade är jag rätt säker på att Oberdorf och Pajor startar.

Sedan förra inlägget har Chelsea firat ligaguld i England och Bayern München i Tyskland. Det blev aldrig speciellt spännande i de båda slutomgångarna, utan de båda serieledarna tog tidiga ledningar. I Tyskland vann Bayern till slut med förkrossande 11–1 mot Turbine Potsdam. Det var en stenhård avskedspresent till det forna storlaget som nu åker ner i andradivisionen.

Två gemensamma nämnare för Chelsea och Bayern München är Magdalena Eriksson och Pernille Harder. I veckan har paret presenterats som nyförvärv av den tyska storklubben.

I damallsvenskan tog Häcken tre blytunga poäng under fredagskvällen. Göteborgarna var väl totalt sett det något bättre laget än Kristianstad. Men det var före paus som man hade greppet. Den andra halvleken var jämn, och jag tyckte att kryss var ett rimligt resultat. Men i minut 95 forcerade Filippa Curmark in Häckens segermål. Lagkaptenen gjorde det i sitt första damallsvenska inhopp för säsongen.

Tungt för Kristianstad som tappar lite mark i toppen. Däremot hittade Hammarby tillbaka in på segervägen igen. Efter fyra raka matcher utan seger vann stockholmarna med 2–1 mot IFK Norrköping. Bajen var det något bättre laget i matchen, och vann rättvist. Men nykomlingarna gjorde en stark insats och var inte långt ifrån att sno en poäng.

Sedan jag skrev en hyllning till Norrköping har laget haft det väldigt tungt. Under fredagen kom sjunde raka förlusten. Sex av dem har varit med uddamålet. Trots att Norrköping nu börjar bli indraget i nedflyttningsstriden känns laget för bra för att bli kvar där nere. Men det är klart att det är tungt att hela tiden vara nära poäng, men inte få någon.