Vi kommer från en spännande damfotbollshelg. På högsta europeiska nivån blev det klart med en drömfinal i Champions League. Den 25 maj på San Mames i Bilbao drabbar Europas två damfotbollssuveräner samman.

Tillsammans har Lyon och Barcelona vunnit alla de åtta senaste upplagorna av turneringen. Men det är bara tredje gången de möts i finalen. De två tidigare har Lyon vunnit. Och det är ju Lyon som över tid är bäst i Europa med totalt åtta titlar. Men Barca är de senaste årens storhet, och gör nu sin femte final på sex år. Två gånger har man vunnit.

I semifinalerna vände Barca i London. Man kom till ett välfyllt Stamford Bridge i 1–0-underläge. De 39 398 åskådarna fick se Aitana Bonmati kvittera dubbelmötet mitt i den första halvleken och Fridolina Rolfö skjuta Barca till final från straffpunkten mitt i den andra. Däremellan hade Chelsea ett par riktigt vassa chanser.

Men ett rött kort på Kadeisha Buchanan ställde till det. Den kanadensiska mittbacken hade för övrigt en tung dag. Utöver den på många sätt matchavgörande utvisningen så träffades hon av bollen vid Bonmatis mål, vilket gjorde att Chelseamålvakten Hannah Hampton inte kunde nå skottet.

Jag såg för övrigt att tränare Emma Hayes kallade för övrigt det röda kortet för tidernas sämsta domslut i Women’s Champions League. Det känns som ett något onyanserat utspel. Jag såg inte den första varningen. Men den andra byggde på ett ganska klart tramp på Patri Guijarro:s fot. Det kanske inte var världshistoriens mest självklara kort, men det var inte heller något rent justitiemord.

Jag har haft en helg med jobb parallellt med seriepremiärer för både herr- och damlaget i min lilla klubb. Därmed har jag inte haft utrymme att se speciellt mycket av någon av helgens alla toppmatcher. Den match jag ändå sett mest av var just Chelsea–Barca. Och jag tycker nog att det blev rätt segrare, även om Londonklubben var närmare än jag trodde att de skulle vara.

Spontant tyckte jag att straffen var rätt billigt dömd. Men vid en koll på reprisen ser man att Jess Carter skickar in Bonmati i Ashley Lawrence, och det är ändå svårt att protestera mot domslutet. Dock förstår jag att Emma Hayes var frustrerad över att hennes lag fick två tunga domslut mot sig.

Men kul att se hur lugn Rolfö såg ut att vara från straffpunkten. Att hon får lägga en sådan straff visar ju vilken otroligt hög status hon har i världens bästa klubblag.

Söndagens semifinal såg jag inte. Men jag noterar att Lyon hade ledningen hela vägen. Det var i och för sig bara ett måls marginal under en rätt lång stund. Men utifrån klippet med höjdpunkter nedan tycks inte PSG ha haft en enda riktigt bra chans att kvittera dubbelmötet.

Och med tio minuter kvar av ordinarie tid kunde Melchie Dumornay göra det mål som helt säkrade Lyons finalplats. 20-åringen från Haiti är på väg att bli den världsstjärna som man trodde att hon skulle bli redan för fem–sex år sedan.

I finalen får ändå Barcelona räknas som favorit. Dels för att matchen spelas i Spanien, dels för att Barca har varit det genomgående bästa laget i Europa de senaste åren. Men Lyon får förstås inte underskattas. Klubben har en makalös vinnarkultur, och årets lag känns som mer spännande än de senaste två–tre årens upplagor.

På hemmaplan var det en ovanlig omgång i damallsvenskan såtillvida att alla matcher spelades samma dag, och sex av dem samtidigt. Det är tydligt att serien ännu inte riktigt har satt sig. Det brukar ju ta sisådär fyra–fem omgångar innan man börjar känna vilka som är fågel och vilka som är fisk.

Om vi backar till fjolåret så var ju exempelvis nykomlingen IFK Norrköping ett topplag efter fyra omgångar. De stod då på tio poäng. Under resterande 22 omgångar lyckades man bara ta ytterligare 14 pinnar. Det är ju alltid skönt att få en bra start, men det är ändå ingen garanti för succé över längre tid.

Tre omgångar in i årets serie är det väl Djurgården, Växjö och i viss mån även BP som är plusvarianterna medan Kristianstad, VIttsjö och Linköping har öppnat riktigt svagt.

Även guldfavoriten Häcken har öppnat serien sämre än väntat. Men göteborgarna har trots knackigt spel ändå samlat ihop sju poäng. Och det är väl kanske inte jättekonstigt att Häcken inte gått som tåget i serieupptakten.

Inför helgens möte med Piteå hade Häcken skador på sex landslagsspelare från fyra olika länder: Rosa Kafaji, Anna Anvegård, Monica Jusu Bah, Aivi Luik, Aisha Masaka och Stine Larsen. Det är självklart att det påverkar. Vi får se om någon av de här sex är tillbaka till onsdagens cupfinal. För det väntar ju ett nytt spännande möte mellan Häcken och Piteå i veckan.

I helgens omgång var ju BP–Vittsjö 4–0 och Växjö–Linköping 2–1 omgångens båda skrällar. Framför allt måste man ju säga att BP:s storseger var en bomb. Även om BP ”bara” har fyra poäng måste man säga att laget har imponerat sett till spelschema. Först kryssade man mot Linköping, sedan blev det en stark uddamålsförlust mot Bajen och så den här islossningen.

Men om vi undantar hittills svaga nykomlingen AIK så har Stockholm fått en kanonstart på årets damallsvenska. Hammarby har full poäng, och skuggar Rosengård i toppen. Djurgården ligger trea och BP sexa. Ett nederlagstippat Djurgården har tagit sina poäng i rätt matcher i form av två hemmasegrar mot förväntade bottenkonkurrenter och kryss borta.

Det är för tidigt att avskriva Djurgården från nedflyttningsstrid, men jag känner mig inte speciellt nöjd med att ha Järnkaminerna på 13:e plats i mitt tips. Känslan är att jag har tippat både BP och Djurgården för lågt, medan jag har övervärderat AIK.

Högst upp i topp återfinns ett Rosengård som verkligen har imponerat. 11–1 på tre omgångar man bland annat haft derbyn mot både Vittsjö och Kristianstad är väldigt starkt. Närmast väntar en hyperintressant bortamatch mot Linköping på söndag. LFC är redan sju poäng bakom Rosengård. Och om Malmölaget vinner till helgen kan nog fjolårstrean glömma alla guldtankar redan i början av maj.

I elitettan är det fyra lag som står på maximala nio poäng efter tre omgångar; Alingsås, Uppsala, Umeå och Bollstanäs. Här är Uppsala och Bollstanäs de två uppstickarna. De möts under onsdagen, och till helgen skall Uppsala ta emot Umeå. Två nyckelmatcher för unga IK Uppsala alltså.

I kväll har Linköping och Häcken spelat 1–1 efter att Linköping gjort båda målen. Det första var ett olyckligt självmål. Det andra var en kandidat till årets mål.

Jag vet att många är svaga för långskott. Exempelvis hörde jag i podden Femme Plus hur Saga Fredriksson hade tre skott som första omgångens bästa mål. Själv höll jag Ria Öling:s läckra volleylobb som etta just före Wilma Leidhammar:s bomb mot Häcken.

Öling mötte en fin lyftning med en känslig bredsida, ett klassmål kännetecknat av tajming och känsla. Det drömmål Michelle de Jongh gjorde i dag liknade Ölings såtillvida att det kom på en volley efter inlägg från vänsterkanten. Men den här gången var det ett hårt inlägg signerat DB Pridham som möttes med en ännu hårdare vristvolley från de Jongh.

Otroligt snyggt. Men också ett mål med en otroligt hög svårighetsgrad. Försök själv att få en så ren träff på ett hårt inlägg från sidan. Det är verkligen inte lätt.

Hur själva matchen var vet jag inte. Jag hade egen träning och hann bara se de sista minuterna. Klart är att storfavoriten Häcken har inlett knackigt. Det är förstås illavarslande för dem eftersom man kan anta att de kommer att tappa flera spelare i sommar.

Huvudkonkurrenten Hammarby har också problem. Fast av helt andra slag. Det var signaturen ”Oraklet” som tidigare i dag postade en länk i kommentarsfältet. När jag såg att rubriken var ”Hammarby kan tvingas byta stad i Champions League” tänkte jag spontant att det var en hårdvinkling. Men när jag klickade in trodde jag inte mina ögon.

Göran Rickmer är säkerhets- och evenemangsansvarig i Hammarby. Han säger:

”De arenor vi vill spela på går inte att använda”.

Längre ner i artikeln förklarar han att Hammarby prioriterar herrallsvenskan före damernas Champions League:

”Tele2 är uppbokad av herrfotboll. Där spelar man seriespel och där vill vi inte gå in och rucka.”

När det kommer till Europaspel för herrar brukar det däremot gå att rucka på schemat på Tele2. Och i övriga Europa klarar massor av klubbar av att lägga in damernas Champions League på de stora herrarenorna. Men Hammarby visar här att de ser herrlaget som etta, tvåa, trea, fyra och sjua i klubben. För om man inte prioriterar Champions League kan man räkna med att damerna får stiga åt sidan i alla sammanhang, om de konkurrerar med de väldigt mycket sämre herrarna.

Tråkigt att läsa. Här har Bajen lite att lära av BK Häcken. Eller snarare ganska mycket.

Nu tror ju inte jag att Bajen kommer att spela Champions League i Uppsala, som tydligen är ett av alternativen. Det vore ju en gigantisk prestigeförlust både för Hammarby som klubb och för Stockholm som kommun.

Nu på måndagsmorgonen kom ett pressmeddelande från Eskilstuna United på mejlen. Rubriken är ”Eskilstuna United söker vikarierande huvudtränare till elitettan” och brödtexten börjar så här:

”Vår huvudtränare ska vara föräldraledig och nu söker vi hennes vikarie. Ja, du läste rätt. I en sport där föräldraledighet inte är vanligt förekommande och av många kanske ses som ett problem, ser vi det som en möjlighet. Vi tror på jämställdhet, och vi vill vara ledande i att bryta normer och skapa en mer inkluderande fotbollskultur.”

Vikariatet gäller andra halvåret, med start i juli. Som klubben antyder i det pressmeddelande som ju även är en anställningsannons blir man lite överraskad av den här typen av nyhet. Inte för att det är orimligt för elittränare att vara föräldralediga, utan för att det är så extremt ovanligt att det i princip inte existerar.

När jag kollar Ekuriren ser jag att tidningen nyligen berättat att huvudtränare Vaila Barsley är gravid, och att klubben behöver en vikarie. I artikeln går att läsa att United blir första svenska fotbollsklubb på elitnivå som får klara sig utan sin huvudtränare på grund av att hon skall föda barn.

Barsley själv kan bara komma på en gravid huvudtränare, och det är Emma Hayes i Chelsea säsongen 2017/2018. Barsley säger så här om Hayes till tidningen:

”Men hon var i en annan situation och hade lite större ledarstab runt omkring sig. Det som gör det lite svårt nu är att både jag och Annica (klubbens fysioterapeut) är så involverade i United.”

Själv kan jag spontant komma på tre exempel på elittränare som fött barn mitt i säsongen, varav två av exemplen är lokala i Boråsområdet. Jag tänker först på Karin Inger Key, som blev mamma som basketligacoach i november 2012, alltså ganska tidigt på säsongen 2012/2013.

Inger Key var inte mammaledig från Mark Basket i många dagar. Knappt några alls. Hon ledde laget i match bara några dagar innan födseln, och hon var med på bänken med barnet i sele på magen mindre än en vecka efter födseln. Just i den matchen agerade sportchefen Frank Alm in som huvudcoach. Men det var den enda matchen som Inger Key lämnade över. I övrigt ledde hon laget hela säsongen.

Ett aktuellare exempel är Borås AIK:s tränare Amelia Arvidsson, som födde barn under den nyss avslutade futsalsäsongen, där hon ledde sitt Baik till SM-final. Inte heller Arvidsson tog någon längre mammaledighet. Hon lämnade några matcher när det kunde bli nedkomst vilken dag som helst till inhopparen Mattin Najafi. Men efter födseln var hon snabbt tillbaka på bänken.

Från fotbollen och Barsleys serie kommer jag ihåg hur tidigare Jitextränaren Kajsa Tornfalk ledde Mölndalslaget i elitettan under sin graviditet. Här minns jag inga fler detaljer än att Tornfalk inte heller missade många matcher. Det finns säkert fler exempel i landet.

Förstår jag upplägget rätt skall inte Barsley vara helt föräldraledig under hela det här halvåret. Utan tanken är att hon skall jobba som sportchef i höst, och bygga lag inför 2025. Hon säger i Ekuriren att:

”Sedan vet man aldrig. I september kanske jag är tillbaka på planen men jag behöver i varje fall inte vara där varje dag eftersom det finns en annan som tar det ansvaret.”

Det här är väl kanske något som kan skrämma bort tänkbara vikarier. För frågan är hur kul det är att vikariera om den man ersätter hänger över ens axel? Att vara tränare för ett lag är ju en process, där varje beslut och varje träning påverkar framtidens resultat. Det är inte ovanligt att tränare har ett rätt stort kontrollbehov, och vill vara med och peta i allt. Med andra ord är det inte lätt att lämna processen helt under en period. Samtidigt kommer vikarien att behöva frihet att göra jobbet på sitt sätt om det skall bli bra resultat.

Klart är att den här föräldraledigheten är något väldigt ovanligt. Vi får väl hoppas att det faller väl ut, så att fler kan våga sig på det.

Under lördagen spelades de två första semifinalerna i Champions League. Jag såg andra halvleken av det franska mötet mellan Lyon och PSG. Innan dess hade Chelsea lite oväntat vunnit med 1–0 borta mot storfavoriten Barcelona.

Utifrån klippet med höjpunkter nedan verkar Barca ha haft lite fler klara målchanser, inte minst borde ju Alexia Putellas ha kvitterat i minut 100. Men det ser ut som att det inte var tal om någon utspelning, som att Chelsea var vasst i sina kontringar.

Oavsett hur gårdagens match såg ut blir det en hyperintressant retur till helgen. Jag ser fortsatt Barca som favorit till att nå finalen. Men nu är det ett väldigt knappt favoritskap, typ 51–49.

I Frankrike såg PSG länge ut att skaffa sig ett superläge inför hemmareturen. Parislaget ledde med 2–0, och hade flera öppna lägen att göra ytterligare mål. Men Lyon har en vinnarkultur, och när Kadidiatou Diani lite slumpartat tåade in reduceringen med tio minuter kvar av ordinarie tid hände något.

Plötsligt var PSG:s kontroll som bortblåst, plötsligt sköljde Lyon fram i anfallsvåg efter anfallsvåg. Lindsey Horan ledde trupperna tillsammans med Melchie Durmornay och inhopparen Amel Majri. De två sistnämnda gjorde var sitt mål. 0–2 blev till 3–2 på cirka sex minuter – och hastigt och lustigt är det Lyon som leder inför returen.

Lyon har säkrat ligasegern, men tydligen inte guldet. Man har visst infört slutspel i fransk damfotboll. Vet inte om det beror på att man vill ha fler matcher mellan just Lyon och PSG…

Nu har i alla fall Lyon ett kanonläge inför bortareturen. Mitt tips är att OL spelar final igen.

Tre mål på kort tid fick vi även se i damallsvenskan i dag. Rosengård gick från 0–0 till 3–0-ledning på lite drygt 4,5 minuter. Starkt av Malmöklubben, men högst oroväckande för Kristianstad.

KDFF släppte ju in fem mål i den andra halvleken mot Häcken i cupen för en knapp månad sedan. Visst är det skillnad på cup- och seriematcher. Men att som lag hamna i faser där baklängesmålen rasar in är väldigt långt ifrån bra. Det skapar en osäkerhet som inte hjälps upp av att KDFF faktiskt vann den andra halvleken i dag med 1–0.

I dag har även Hammarby vunnit mot BP med 2–1. Där såg jag de sista 60 minuterna lätt okoncentrerat. Bajen såg bra ut före paus, men i den andra halvleken var det BP som imponerade mest. Det var inte långt ifrån att den lilla plantskolan snott åt sig en poäng från mästarlaget.

Noterbart att det var Julie Blakstad som spelade som nia från start i Bajen. I EM 2022 var Hammarbytränaren Martin Sjögren norsk förbundskapten. Då använde han kantspelare Blakstad som vänsterback. Nu gav han henne en ny utmaning på ovan position. Och hon bjöd i alla fall på ett fantastiskt fint assist till Smilla Valotto:s 1–0-mål genom ett slags dubbelklack.

I övrigt i dag har Trelleborg tagit sin första damallsvenska poäng. Därmed är det numera bara nollor i poängkolumnen för AIK och Kif Örebro. Jag såg första 20 minuterna av TFF:s hemmapremiär mot Piteå. Och jag hann se att nykomlingen kommer att få nytta av Alice Egnér:s snabbhet. Jag skrev redan i höstas att den typen av kontringsspelare är en perfekt tillgång för en nykomling.

Kul att Trelleborg direkt visar att man inte är något givet strykgäng, utan att man kan knipa lite poäng här och var. Mindre kul att bara 584 åskådare kom till klubbens allra första damallsvenska hemmamatch. Det är ju faktiskt en närmast pinsamt svag premiärpublik.

I elitettan har seriefavoriten Malmö FF inte gjort mål på 180 spelade minuter. Man har en poäng efter en förlust och ett kryss. Utmanarna Umeå och Alingsås står däremot på maximala sex poäng och noll insläppta mål.

Full poäng har även uppstickarna Bollstanäs och IK Uppsala Fotboll. Serien har fått en rätt intressant start. Noterbart idag var att Lidköping stod för en anmärkningsvärd vändning på övertid hemma mot Sundsvall. De rätt hårt nederlagstippade medelpadingarna ledde med 1–0 efter 90 minuter. Men när domaren blåste sin slutsignal hade LFK vunnit med 2–1. Tungt för Sundsvall, men desto skönare för Lidköping. Mer om elitettan läser ni förstås i bloggens diskussionsforum för serien, Forum Elitettan.

I kväll spelades första matcherna i andra omgången av både damallsvenskan och elitettan. Och på många sätt var det ganska väntade resultat.

I elitettan vann Umeå med 1–0 i det västerbottniska klassikermötet med Sunnanå SK. Jag tycker alltså att siffrorna är rätt väntade. Det är en match med derbykaraktär – ändå om det ju är cirka 14 mil mellan Umeå och Skellefteå, och tar drygt 1.45 med bil. Dessutom kom UIK från en storseger, och Sunnanå från en stor förlust. Då är det lätt att det blir rätt målfattigt. Men rimligt ändå att Umeå vann.

I damallsvenskan spelade Norrköping och Djurgården 2–2. Även det kändes ganska väntat. Jag såg den andra halvleken parallellt med att jag tittade på slutspelsbasket. Jag kollade alltså inte helt koncentrerat.

Men det jag såg var två ganska olika balanserade lag. Djurgården känns rätt bra på egen planhalva, med bollskickliga spelare som kan spela sig förbi en press. Det är sämre med den offensiva tyngden. Nya tian Shinomi Koyama ser spännande ut. Men jag saknade en utpräglad forward framför henne.

I Norrköping är det tvärtom. Det ser inget vidare ut på egen planhalva, både defensivt och offensivt. Tränare Tor-Arne Fredheim kan ju knappast vara nöjd med hur hela försvaret stod kvar på straffområdeslinjen och tittade på när Beata Kollmats störtade på en retur och ostört kunde nicka in 2–2-kvitteringen.

Däremot har Norrköping ett antal spännande anfallshot. När laget väl närmar sig offensivt straffområde känns det farligt, vilket förstås är något att bygga kring.

Det här är ju två lag som jag har tippat i nedflyttningsstriden. Det är för tidigt att säga om det blir så. Men för Djurgården är det ju en bra start. Jag läser här att laget fick två mål tveksamt bortdömda för offside i den första halvleken. Tyvärr finns inte de situationerna med bland Viaplays höjdpunkter, vilket känns väldigt konstigt. Borde inte avgörande situationer vara med där?

Men även om Djurgården kanske skulle ha haft alla tre poängen så har man vunnit hemma och kryssat borta mot två lag som man skall ha bakom sig i sluttabellen. Det är ändå en fullt godkänd start på säsongen.

Den här damallsvenska omgången är för övrigt rätt utspridd. Det spelas två matcher under lördagen, tre under söndagen och en på måndag. Godbitarna är väl Kristianstad–Rosengård på söndag och Linköping–Häcken på måndag.

Det är även den första semifinalhelgen i Champions League. Båda matcherna spelas under lördagen. Först ut är Barcelona och Chelsea. Svenskmötet har avspark 13.30, och tycks bara sändas av DAZN. Den franska kvällsmatchen (avspark 19.00) mellan Lyon och PSG sänds däremot på SVT24 och SVT Play.

Svenska Fotbollförbundet kom nyss med beskedet att landslagschef Marika Domanski Lyfors har drabbats av en hjärntumör och kommer att vara sjukskriven från sitt jobb under obestämd tid.

Det var förstås en otroligt tråkig nyhet, och det är bara att hålla tummarna för att Domanski Lyfors blir frisk och snart är i sådan form att hon kan återgå till sitt uppdrag.

Vid lunchtid presenterade förbundskapten Lovisa Delby den F17/07-trupp som skall representera Sverige i EM-slutspelet i Skåne om ett par veckor.

Bland de 20 spelarna finns både Häckens Felicia Schröder och Malmö FF:s Nova Rolfsson. Jag antar att det också innebär att de kommer att spela i EM, något som är otroligt viktigt för laget. Vad jag har sett av det här laget så håller duon i nycklarna till svensk framgång. Utan dem kommer Sverige nästan garanterat att åka ut i gruppspelet, där vi lottats mot Frankrike, England och Norge. Med dem lever hoppet om semifinal.

Det fanns ju på förhand anledning att vara orolig för att Schröder och Rolfsson inte skulle släppas av klubbarna. Schröder leder ju exempelvis den damallsvenska skytteligan efter första omgången. Och helt säker kan man väl fortfarande inte vara, även om det bara är två veckor till samling samt att Rolfsson var med på dagens presskonferens.

Även om den sportsliga nivån är lägre i F17-EM än i damallsvenskan tror jag att det nyttigare för spelarna att spela i mästerskapet. Förbundets fotbollschef Kim Källström inledde pressträffen med att prata om hur viktigt det är för våra spelare att få erfarenhet av att spela mästerskap. Jag tror alltså att han har rätt i det.

Så här ser den svenska truppen ut:

Målvakter:
Saga Andersson, Kif Örebro
Izabelle Bardosen, Umeå IK

Backar:
Fabienne Bartholdson, FC Djursholm
Paula Broddner Klingspor, IF Brommapojkarna
Alice Broman, IF Elfsborg
Wilma Ceder, Malmö FF
Freja Lindwall, IFK Norrköping
Thindra Mattsson, IK Uppsala Fotboll
Thea Staffansson, IS Halmia

Mittfältare och forwards:
Ella Alexandersson, Jitex BK
Saron Berhe, IFK Göteborg
Carmen Cernjul, Hammarby IF
Isabelle Goldmann, Umeå IK
Ella Lundin, Linköping FC
Maja Nilsson, Husqvarna FF
Augusta Priks, IF Brommapojkarna
Nova Rolfsson, Malmö FF
Felicia Schröder, BK Häcken FF
Lova Sternvik, BK Häcken
Moa Svensson, Kärra KIF

Vad jag kan se innebär det att det bara är spelare födda 2007 uttagna – alltså ingen underårig. Kollar vi divisionstillhörighet är det sju spelare från damallsvenska klubbar, sju från elitettan, fem från division 1 – och Moa Svensson. Den sistnämnda sticker verkligen ut i sammanhanget då hon kommer från division 5-klubben Kärra KIF. Där spelar hon i och för sig i juniorlaget i F17-SM, men ändå.

Den första omgången av damallsvenskan 2024 är avklarad. Och det är dubbelt Skåne både i topp och botten. I fjol hade Rosengård en poäng efter tre omgångar. I dag vann Malmöklubben premiären mot Vittsjö med 5–0, och visade återigen att man blir att räkna med i år.

I övrigt i dag har Kristianstad vunnit borta mot AIK med 3–1 och så vann Piteå mot Växjö med 3–2.

Jag har jobbat den här helgen, vilket har inneburit att jag inte har hunnit se speciellt mycket koncentrerat. Däremot har några av matcherna rullat på tv och sidoskärm. Och utöver lördagens övertidsdraman på Hisingen och i Örebro är det tyvärr domarinsatsen i Piteå som etsat sig fast.

På ett sätt gör det lite ont att såga domare. Samtidigt har de huvudroller, vilket ställer höga krav på dem. Det var Sara Wiinikka som dömde i Piteå, en domare som jag tyvärr aldrig har tyckt att hon hållit damallsvensk klass.

I dag blåste hon två sanslösa straffar. Piteås straff måste ju bara vara 100 procent feldömd. Visst tar bollen på Nesrin Akgün:s armbåge. Men den befinner sig i en högst vanlig position några centimeter utanför kroppen. Det kan inte vara bestraffningsbar hands. Men det blev ändå straff.

TV-bilderna är inte lika tydliga på vad som hände när Växjö tilldömdes en straff. Men det är ändå så att man lätt inser att bara en domare utan känsla för spelet kan välja att blåsa för Cecilia Edlund:s hands. Edlund befinner sig på utsida om Dessislava Dupuy, med ryggen vänd mot Växjöspelaren. När Dupuy nickar ser inte Edlund bollen. Nicken är för övrigt usel, och går bort från målet.

Bollen träffar Edlund från nära håll. Och vad jag kan se har dessutom Pitekaptenen dels armen i naturlig position, dels kan hon ju inte anses göra sig större för att skydda målet eftersom hon ju befinner sig på utsida om Dupuy.

Jag ser även att Pitespelare signalerar för att bollen går via Edlunds huvud eller axel ner på handen. Om det är så går inte att se på tv-bilderna. Men det känns inte omöjligt.

Det om tråkigheter. Vi har ju förstås även fått se en hel del kul saker. Omgångens spelare är ju förstås Felicia Schröder som gjorde tre mål på sin 17-årsdag. Även om Ria Öling gjorde ett riktigt läckert mål i dag tycker jag nog att omgången godbit väl ändå måste vara Wilma Leidhammar:s stenhårda vänsterskott i krysset till 2–2 för Norrköping mot Häcken. Eller vad säger ni?

Den frågan kan i för övrigt ta chansen att besvara i bloggens nya damallsvenska forum. Det har startats i dag på önskemål från er läsare:

Därmed har vi nu diskussionsforum för alla de tre högsta divisionerna. För ni har väl koll på att bloggen även har ett forum för elitettan…

…och ett för de tre division 1-serierna?

När jag såg spelschemat i elitettans premiäromgång tänkte jag att här ställs framtiden mot gamla tiders damfotbollsklassiker direkt. Och jag tänkte att det skulle kunna bli sisådär 4–0. Till MFF.

I dag var den där premiäromgången. Personligen var jag på en division 2-premiär i Ulricehamn, och fick bara målrapporter via appen Min Fotboll från Malmö. Men de rapporterna fick mig att gnugga ögonen både en och två gånger.

För där trillade målen in ett efter ett. Klassiska UIK krossade MFF i premiären. Malmös långa segersvit är därmed bruten. Nog för att jag har varit rätt säker på att Malmö inte har lyckats värva ihop något lag för damallsvenskan 2025. Men jag trodde, och tror fortsatt, att man kommer att stå sig väldigt bra i elitettan.

Men 4–0? På gräs. Det var verkligen sensationellt. Men väldigt kul att klassiska Umeå IK verkar ha något bra på gång igen.

I övrigt drog ju damallsvenskan igång i dag med fyra matcher. Tre av dem fick ganska oväntade utfall. BP skrällde sig till en poäng mot Linköping i den allra första matchen.

Sedan såg det ut som att vi skulle få se knallar både på Bravida och Behrn Arena. Jag var tillbaka på redaktionen lagom för att kunna se upplösningen i båda de matcherna. Häcken gjorde mål både i 94:e och 96:e minuten mot Norrköping, och vann med 4–3. Och Hammarby fick hål på Örebro i 95:e.

De båda guldfavoriterna startade säsongen med varsin trepoängare. Och Felicia Schröder gjorde tre mål på sin 17-årsdag. Kul för henne. Men personligen tyckte jag mest synd om Peking och Kif som båda var så otroligt nära att få en kanonstart på årets seriespel. I stället åkte man på blytunga övertidsförluster.

I den sista matchen vann Djurgården rätt väntat med 2–0 hemma mot Trelleborg.

Vi är bara ett par dagar från damallsvensk avspark. Under onsdagen var det upptaktsträff – den går för övrigt att se här. Det var en rätt trevlig timma i Aftonbladets regi.

Där tippade cirka 125 spelare att BK Häcken FF tar hem SM-guldet, med Hammarby som närmaste utmanare. Det är en fråga där jag håller med spelarna. I nuläget är Häcken Sveriges bästa lag, vilket gör att jag tycker att det är svårt att tippa något annat gäng som mästare.

Samtidigt vet vi att Häcken har gjort bra resultat i Champions League, och att många av deras spelare har ögon på sig. Några kommer man garanterat att tappa i sommar. Jag skulle exempelvis bli förvånad om Rosa Kafaji är kvar i den damallsvenska serieavslutningen.

Det här gör förstås tippandet mycket svårare. En nyckelfråga i guldracet är ju alltså hur brandskattat Häcken kommer att bli i sommarfönstret? Om såväl Kafaji, Anna Anvegård och Johanna Fossdalsa försvinner kommer jag nog att ångra mitt tips. För då tappar Häcken så mycket kreativitet att laget riskerar att hamna i en lika djup och jobbig svacka som i början av fjolårshösten. En nyckel för Häcken blir att samla så många poäng under våren att man har råd med en liten svacka när man tappar nyckelspelare.

Hammarby har också byggt om rätt mycket. Framför allt har man en ny tränare i Martin Sjögren. Tränarbyten kan vara en orosfaktor, men Sjögren är ju en tränare som vet hur man vinner SM-guld, så det borde inte vara någon stor sak. Mästarna har satsat norskt, och flera av de norska nyförvärven är riktigt duktiga spelare. Det ser ut som att Bajen har börjat få bitarna att falla på plats, vilket gör att laget också känns som högst troliga guldvinnare.

Jag brukar ju säga att damallsvenskan är skiktad. I fjol var det nästan bara två skikt, plus IFK Kalmar. Det skiljde bara 14 poäng mellan de sju lagen på övre halvan. Sedan var det en lucka på 19 poäng ner till åttan. I år tror jag bara att det övre skiktet kommer att bestå av sex lag.

Utöver Häcken och Hammarby bör även FC Rosengård, Linköping FC, Piteå IF och Kristianstads DFF hänga med. Alla de här sex lagen är seriösa medaljkandidater, och även tänkbara guldmedaljörer. Det gör det rätt svårtippat. Jag har flyttat om lite, och vilka lag jag än har haft som femma och sexa har jag känt att de varit för lågt placerade.

Men jag väljer att sätta FC Rosengård som trea, Piteå som fyra, Linköping som femma och Kristianstad som sexa.

Även om Rosengård fortsatt har konstig balans i sin trupp, känns lag klart bättre i år. Och man har gjort ett fynd i Momoko Tanikawa. Den spelskickliga japanskan kan faktiskt vara damallsvenskans allra bästa spelare i år.

Piteå var bäst av alla på hemmaplan i fjol. Man har tagit sig till cupfinal, är fortsatt otroligt starkt på fasta situationer – och så har man seriens kanske allra bästa tränare i Stellan Carlsson. Om inte truppen hade varit rätt tunn och skadekänslig har jag varit säker på att norrbottningarna skulle hamna på medaljplats.

Men truppen är så känslig för skador på nyckelspelare att det här tipset mer känns som en chansning. Men en rätt skön chansning. För jag tycker att det är väldigt kul att ett lag från så långt upp i norr är med och konkurrerar på allra högsta nivån.

Linköping var trea i fjol, och kan mycket väl upprepa den placeringen. Man har kvar skyttedrottningen Cathinka Tandberg. Och bakom henne har man flera kreativa spelare som Cornelia Kapocs och Michelle de Jongh.

Men jag tror att det blir kostsamt att man tappat båda sina japanska speluppläggare. Duon Yuka Momiki och Saori Takarada har varit navet i LFC:s spelsätt de senaste åren, och de måste saknas enormt i speluppbyggnadsfas.

Kristianstads DFF har tappat målvakten Melina Loeck samt kulturbärare som Elisabet Gunnarsdottir, Mia Carlsson och Tozz Ivarsson. Och man fick storstryk mot Häcken i cupen. Men det känns ändå som att laget skall kunna haka på där uppe.

Däremot tror jag att Vittsjö hamnar i ett mellanskikt i år. Fjolårsfemman har tappat många viktiga spelare, och har dessutom fått smalna av truppen. Det har sett lite darrigt ut under försäsongen. Men jag räknar inte ut Vittsjö helt ur toppdiskussionen. Om alla är friska är laget starkt, och då kan man slå sig in i toppen även i år. Men utgångstipset blir att Vittsjö slutar sjua, och att avståndet ner till åttan inte blir jättestort.

Växjö DFF gör sitt andra år i den här damallsvenska sejouren. Som nykomling slutade man på plats åtta – samma som jag tror att de hamnar även i år. Då blev det 26 poäng, och bara sex poäng ner till kvalplats. I år tycker jag att Växjö ser bättre ut. Jag tror att man kommer att ta fler än 35 poäng, men att det ändå inte räcker till övre halvan.

Här blir det väldigt svårt. Sex lag återstår. Två av dem skall åka ut, och ett skall kvala. Problemet är att jag bara ser ett lag som given nedflyttningskandidat – och det är nykomlingen Trelleborgs FF. Det sydligaste av Skånes fyra representanter blir också det som hamnar sydligast i tabellen – alltså sist.

Jag tycker helt enkelt inte att Trelleborg har förstärkt sitt lag tillräckligt från elitettan för att kunna tävla på allvar i damallsvenskan. Utgångstipset med TFF som jumbo känns givet. Men jag såg laget några gånger i fjol. Och då imponerades jag av hur effektiva de var när chanserna kom. Och det är en förmåga som är ovärderlig för nykomlingar som kanske inte får så många chanser.

Jag tror att Trelleborg kommer att stå för en och annan knall. Men det vore en superskräll om laget klarar kontraktet. De övriga fem lag som jag tror kommer att ingå i bottenskiktet känns nämligen för bra. Jag tror att AIK har goda chanser att klara kontraktet. Jag känner att både BP, Norrköping och Djurgården bör vara bättre än de var i fjol. Och Kif Örebro bör ha tillräcklig offensiv slagkraft för att samla ihop de poäng som krävs.

I fjol samlade Norrköping, Örebro och Djurgården ihop 24 poäng vardera och tog platserna nio, tio och elva. Det kommer att bli jämnt kring nedflyttningsstrecket i år också.

Men jag tror faktiskt att Kif Örebro kommer att ha störst marginal ner av nämnda lag. Jag placerar ett ombyggt och nederlagstippat Kif som nia eftersom jag tycker att laget har en väldigt bra högerkant med underskattade Molly Johansson och Ida Björnberg. Och dessutom tyckte jag att Inka Sarjanoja såg väldigt spännande ut i höstas. Jag tror att hon kan stå för den spets som Kif behöver för att klara kontraktet med lite marginal.

Det finns frågetecken, inte minst för målvaktssidan. Tappet av trygga landslagsmålvakten Tove Enblom är förstås tungt. Men mitt förtroende är stort för Rickard Johansson och hans förmåga att snabbt få nybyggen att vinna matcher.

Örebro som nia var dock en liten chansning utifrån magkänslan. Även på tionde plats låter jag magkänslan tala. Jag tror att nykomlingen AIK kan ha kvalitet nog att klara kontraktet med lite marginal. Gnaget gjorde ett bra jobb redan i fjolårets sommarfönster, där man tog in några klasspelare. I vinter har man tagit in ytterligare några spännande namn. Och laget har känts stabilt under försäsongen.

Precis som Skåne har Stockholm fyra lag i högsta serien i år. Medan Skåne har huvuddelen av sina lag i toppen har Stockholm tre lag bland de fem sista i mitt tips. AIK klarar sig alltså. Och jag tror också att BP klarar sig utan kval den här säsongen.

Känslan i fjol var att BP spelmässigt var bättre än poängutdelningen. Nu har man fått in intressanta talangen Tuva Ölvestad, vilket kan vara den spets som laget behövde för att lyfta över alla otrevliga streck i botten. Jag tippar alltså BP som elva.

På plats 12 sätter jag IFK Norrköping. Det är inte jättelänge sedan jag trodde att Peking skulle kunna få ett lyft i år. Och jag tycker alltså att laget med tillskott av spelare som Fanny Andersson, Maya Antoine och Sara Kanutte Fornes borde vara klart bättre än det var i fjol. Ändå tippar jag alltså laget på kvalplats.

På många sätt gör jag det eftersom jag har för dålig koll på laget. Norrköping missade gruppspelet i svenska cupen, och har således inte spelat någon tävlingsmatch sedan november. Och man har gjort flera sena och svårbedömda värvningar.

Sedan är det dags för fjärde Stockholmslaget. På plats 13 – den första nedflyttningsplatsen – sätter jag Djurgårdens IF. I höstas trodde jag att laget var på gång att få ordning på sakerna. Sett till namn borde truppen vara alldeles för bra för att vara indragen i nedflyttningsstrid. Nya Shinomi Koyama verkar ju exempelvis väldigt spännande.

Men jag har inte fått någon bra känsla kring laget den här försäsongen. Man har i och för sig två fina kryss mot Piteå och Hammarby. Men man har inte vunnit mot damallsvenskt motstånd på två månader, och det är vinster som krävs om man skall kunna lyfta ur bottenträsket. Djurgården har hamnat fyra eller femma från slutet de tre senaste åren. I år tror jag alltså att det kan bli ännu värre.

Det innebär att jag kör följande tabell:

1) BK Häcken FF
2) Hammarby IF
3) FC Rosengård
4) Piteå IF
5) Linköping FC
6) Kristianstads DFF
7) Vittsjö GIK
8) Växjö DFF
9) Kif Örebro
10) AIK
11) BP
––––––––––––
12) IFK Norrköping
––––––––––––
13) Djurgårdens IF
14) Trelleborgs FF

Jag tror att Katinka Tandberg har en god chans att försvara sin skytteligatitel. Andra spelare som borde vara med högt på den listan är Anam Imo, Felicia Schröder och Ellen Wangerheim. De mest sevärda spelarna är nog ändå Momoko Tanikawa och Rosa Kafaji.

Damallsvenskan startar alltså på lördag. Det här var mitt tips. Nu önskar jag förstås att ni skickar in era i kommentarsfältet, så att vi kan jämföra efter säsongen.

Apropå tips så är det premiär i elitettan redan på fredagskvällen. Där vill jag förstås också ha in tips, men lägg dem helst i Forum elitettan. Där kom jag med följande tips för två veckor sedan:

1) Malmö FF
2) Alingsås IF Fotboll
–––––––––––––––––––––––
3) Umeå IK
–––––––––––––––––––––––
4) Gamla Upsala SK
5) Lidköpings FK
6) Örebro SK FK
7) Jitex BK
8) Eskilstuna United DFF
9) IK Uppsala Fotboll
10) Mallbackens IF Sunne
11) Bollstanäs SK
––––––––––––––––––––––––
12) IFK Kalmar
13) Sunnanå SK
14) Sundsvalls DFF

Sverige föll tungt mot Frankrike i EM-kvalet. Förluster på hemmaplan brukar kosta. Vi får se hur dyr den här 1–0-förlusten blir för Peter Gerhardsson:s lag.

Förbundskaptenen valde exakt samma startelva som mot England. Den första halvleken gick inledningsvis i fransk favör. Men gästerna kom bara till några halvchanser. Och efter cirka 20 minuter jämnade matchbilden ut sig.

Sverige hade inte mycket till anfallsspel. Frankrike höll länge våra offensiva kreatörer utanför matchen, jag tänker då på Filippa Angeldahl, Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö.

Länge var en lite för brant lyftning från Asllani mot Johanna Rytting Kaneryd det bästa Sverige hade haft.

Men vårt landslag skulle få till ett kanonanfall i halvleken. Det började med Rolfö och Rytting Kaneryd i mitten. Sedan flyttade man ut till vänster innan Angeldahl bröt in i straffområdet och slog bollen parallellt med målområdeslinjen. Då kom Asllani och fick ett superläge. Selma Bacha kastade sig dock fram och blockade svenskans avslut.

Det var länge matchens överlägset bästa chans. Inte heller i den andra halvleken kom Frankrike till mer än halvlägen. I varje fall inte förrän i den 80:e minuten. Då fick först Jennifer Falk styra bort ett distansskott från Grace Geyoro. I efterspelet till den efterföljande hörnan kom Frankrikes segermål.

Ett överlångt inlägg nickades tillbaka in i målområdet av Marie-Antoinette Katoto. Där dök Wendie Renard upp och satte upp bollen i nättaket – otagbart för Falk.

Man kan ju undra hur Renard kan få vara så ren i det svenska straffområdet efter en fast situation. Vid en koll på reprisen är det Rosa Kafaji som har hand om Renard i samband med det överlånga inlägget. Men när bollen går över de båda vänder sig Kafaji och följer bollen. Hon tappar samtidigt den franska mittbacken – som enkelt kan göra mål.

I det läget hade Sverige gjort fyra byten. Och det påverkar förstås organisationen vid defensiva fasta situationer.

Samtidigt som jag förstås försöker analysera den matchavgörande situationen i detalj så är det inte orimligt att Frankrike har någon riktigt bra minut, och kommer till någon bra målchans. Problemet är väl kanske i första hand att Sverige bara skapade en riktig målchans på 90 minuter i en tävlingsmatch på hemmaplan.

För totalt sett var Frankrike det bättre laget den här kvällen. På många sätt kändes det som en 0–0-match, men skulle något lag vinna så var det ju det franska. Så det går inte att säga att bortasegern var orättvis.

Tänker man spelarkritik så tycker jag att Rytting Kaneryd var pigg igen, och har totalt sett varit Sveriges bästa spelare i det här landskampsfönstret. Jag tycker även att backlinjen gjorde det bra. Hanna Lundkvist gjorde sannolikt sin bästa landskamp, defensivt sett. Och båda mittbackarna gjorde sitt.

I övrigt hoppas jag att Frankrikes förbundskapten Hervé Renard får en lång avstängning. Han fick ju rött kort i 59:e minuten. Och ledare som skickas upp på läktaren är inte tillåtna att kommunicera med bänken. Men på tv-bilderna syntes tydligt hur han fortsatte att prata med både spelare och ledare. Ofattbart hur både fjärdedomare och vakter kunde låta Renard gå fram till grinden vid spelargången och prata med Eve Perisset innan Chelseabacken byttes in.

Jag har sett matchen i efterhand, och under tiden jag skrivit det här inlägget har klockan passerat midnatt. Jag noterar att England vann med 2–0 borta mot Irland. Därmed blir det ännu mer givet att Sverige behöver sex poäng mot Irland i månadsskiftet maj/juni.

I övrigt i EM-kvalet noteras att Finland vann mot Italien och Nederländerna mot Norge. Därmed står alla lag i grupp A1 på tre poäng.

Jag noterar också att Nigeria har säkrat den elfte och näst sista platsen i sommarens OS-turnering. Den sista platsen gör Marocko och Zambia upp om avspark nu vid midnatt.

Under tisdagskvällen smäller det på Gamla Ullevi. Klockan 19.00 tar Sverige emot Frankrike i andra EM-kvalmatchen.

Den här gången är det TV4 som har sändningsrätten, och de har lagt matchen på TV12. Det innebär sannolikt en lite mer påkostad studio än den som SVT körde i fredags.

Hur än tv-sändningen ser ut så är det förstås en väldigt intressant match, som jag personligen tyvärr tvingas se i efterhand. I fredags hade Sverige en bra taktik mot England, som dels byggde på snabbt spel i djupled, dels på att hålla Keira Walsh borta från spelet.

Frankrike har vi bara mött två gånger under den senaste tioårsperioden. Båda gångerna har Peter Gerhardsson lett laget, och båda gångerna har Sverige hållit nollan. För 1,5 år sedan blev det ju 3–0 just på Gamla Ullevi. Det känns alltså som att landslaget har haft ett bra taktiskt upplägg med sig även till mötena med Frankrike.

Nu borde man även har gott självförtroende efter fredagens fina poäng på Wembley.

Noterbart i övrigt är att Viaplay också sänder ett par EM-kvalmatcher. Tyvärr är det dock matcher som helt eller delvis krockar med Sveriges match. Dels Tyskland–Island klockan 18.10, dels Spanien–Tjeckien klockan 19.00.

Sverige gjorde en kanoninsats borta mot England i kväll. Utöver de allra sista minuterna, där hemmalaget fick till en fin slutpress, kändes det som att det svenska laget hade bra kontroll på händelserna.

Det här var förstås ett väldigt skönt besked från landslaget efter en tung och skadedrabbad höst. Sverige är fortsatt att räkna med.

Kvitteringen nickade Fridolina Rolfö in på ett fint inlägg från inhopparen Rosa Kafaji. Strax efter hade Stina Blackstenius ett superläge att även ge Sverige ledningen. Hon gjorde det mesta rätt – fram till avslutet, som däremot var väldigt långt ifrån godkänt.

Personligen tycker jag att det är för dåligt att skjuta utanför när man är helt fri. Bollen måste vara inom ramen. Kommer man till en så bra chans måste åtminstone tvinga fram en målvaktsräddning.

Men totalt sett var väl kryss ett rimligt resultat i matchen. Jag tycker att alla spelare gjorde bra insatser. I förra inlägget gnällde jag på Hanna Lundkvist för att hon inte såg till att skicka bort bollen när Sverige var under press. Hon hade en liknande miss i den andra halvleken, när hon slog bollen rakt till Alessia Russo. Den här gången blev det inte mål, utan Amanda Nildén hann fram och täcka bort skottet.

Lundkvist gjorde mycket bra, och får godkänt. Men hon måste lära sig att värdera när man skall spela sig ur situationer och när man bara skall skicka i väg bollen.

I övrigt tycker jag alltså att de flesta andra var aktuella för minst treor i betyg. De som imponerade allra mest på mig var Julia Zigiotti Olme som sexa och Johanna Rytting Kaneryd som tycktes ha oändligt mycket spring i benen. Trots missen av friläget blev jag även glad av att se Blackstenius. Det var länge sedan jag såg henne ha så bra tajmning i sina löpningar.

Fredagen var alltså premiärdag i EM-kvalet. I Sveriges grupp vann Frankrike hemma mot Irland med 1–0. I övrigt måste ju ändå Italiens 2–0-seger hemma mot Nederländerna vara dagens knall. Det resultatet indikerar ju att Sverige på alla sätt hade maximal otur med lottningen höstens i Nations League.

Under det här fönstret får vi även veta vilka länder som tar de två sista OS-platserna. I dag spelades första matcherna, och Nigeria vann med 1–0 hemma mot Sydafrika medan Marocko vann på bortaplan mot Zambia med 2–1. Returerna spelas i Sydafrika och Marocko på tisdag.

Vi har kommit 45 minuter in i EM-kvalet. Och spelmässigt tycker jag att Sverige har varit bättre än England. Peter Gerhardsson:s lag fick omgående den matchbild de ville ha. Trots det leder England med 1–0 i paus.

Förbundskaptenen ställde som vanligt upp 4–4–1–1, och han valde följande elva: Jennifer Falk – Hanna Lundkvist, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Julia Zigiotti Olme, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

När jag såg den elvan blev jag lätt orolig för farten i backlinjen. Men den oron har hittills varit obefogad. England har inte ens varit nära att straffa oss i djupled.

Däremot har det svenska laget varit bra på att bryta engelska uppspel, och sedan snabbt sätta in bollen bakom den likaledes ganska långsamma engelska backlinjen. Det är tydligt att den svenska taktiken just bygger på att snabbt ta sig in bakom Englands backar.

Det är blott elfte gången som England spelar hemma på Wembley. Och jag hade trott att The Lionesses skulle bjuda på en jätteanstormning från start. Men så blev det inte. De första 22–23 minuterna kändes det tvärtom som att Sverige hade total kontroll på matchbilden.

I en intervju med Radiosporten just innan matchstart varnade Gerhardsson för de engelska inläggen. Vi har inte sett många sådana. Ändå kom ledningsmålet just på ett inlägg.

Det kom på Englands första lite längre anfall. Och det kändes onödigt. Hemmalaget bet sig fast på offensiv planhalva efter att ha haft sin enda hörna i halvleken. Men mitt i anfallet hade Hanna Lundkvist chansen att slå bort bollen och ge Sverige andrum. Då slog hon en dålig kortpassning precis vid egen straffområdeslinje, och gav tillbaka bollen till England.

Sånt håller tyvärr inte på den här nivån. Jag tycker att Lundkvist i övrigt har gjort en bra halvlek. Men den typen av misstag blir lätt kostsamma borta mot världsklasslag.

Och nästa svenska spelare som rörde bollen var Magdalena Eriksson, som hämtade den ur det svenska målet. Det kom efter ett inlägg från den enda engelska spelare som känns farlig – Lauren James. Inne i straffområdet tappade Linda Sembrant bort Alessia Russo, som nickade in bollen från nära håll.

Det kändes på många sätt väldigt billigt. Och målet gör att det är tung svensk uppförsbacke i paus – trots att vi gjort en utmärkt första halvlek.

Strax dags för andra halvlek. En notering i paus är att SVT inte är på plats med sina kommentatorer. Det är tydligt att SVT måste spara pengar. Men nog är det otroligt tråkigt att de inte kan kommentera en toppmatch från Wembley. Känslan är att det tyvärr bara blir in undantagsfall som svenska bortalandskamper kommer att ha kommentatorerna på plats, något som innebär en ganska stor kvalitetssänkning.

Klockan 21.00 i kväll smäller det. England tar emot Sverige på Wembley i första omgången av tidernas tuffaste EM-kvalgrupp.

På förhand är England storfavorit, jag skulle säga att det är typ 75–18–7 i hemmafavör. Både Sverige och England hade svackor efter fjolårets VM i Australien och Nya Zeeland. Men medan det engelska laget har tagit sig ur sin svacka så är det fortsatt stora frågetecken kring nivån på vårt landslag.

Totalt har Sverige spelat åtta landskamper efter VM, och egentligen har ingen av dem varit på den höga nivå man vant sig vid sedan Peter Gerhardsson tog över. Några halvlekar har varit bra, men inte mer än så.

Nu saknas viktiga försvarskuggar som Nathalie Björn och Amanda Ilestedt, vilket känns jobbigt inför en match mot ett starkt England med 70000 supportrar i ryggen. Å andra sidan är äntligen Elin Rubensson och Fridolina Rolfö tillbaka, vilket förstås är otroligt positivt.

Klart är att det blir en väldigt intressant fredagskväll på Wembley för vårt landslag.

Frågan är om matchen kommer att innehålla några snackisar på samma nivå som söndagens möte mellan engelska Emma Hayes och svenska Jonas Eidevall på Wolverhamptons hemmaplan Molineux.

Hayes knuff av Eidevall blev en världsnyhet. Jag såg exempelvis ett inslag om den på CNN. Och eftersom Hayes skall ta över USA:s landslag hamnar hennes aktioner under extra noggrann lupp.

Personligen tycker jag att det inträffade är intressant av flera skäl. Jag tittade ju på Hammarby–Häcken i söndags, så jag såg inte cupfinalen som Arsenal vann efter mål av Stina Blackstenius. Däremot har jag följt eftersnacket med intresse.

Först hörde jag Hayes förklaring till sitt agerande efter matchen. Hon sa till BBC att hon ansåg att Eidevall uppträdde olämpligt, och att det inte var första gången. Hon kallade det svensken gjorde för ”manlig aggression”, och ansåg att sådant inte borde accepteras inom damfotbollen.

Eidevall i sin tur förklarade sitt agerande med att Arsenal inför avspark hade velat att man skulle använda flera matchbollar, medan Chelsea hade insisterat på att matchen bara skulle spelas med en boll. Men när Chelsea jagade kvittering, och bollen hamnade i Arsenals avbytarbås kastades det plötsligt in en extraboll. Och det gjorde Eidevall upprörd.

Personligen blev jag lite förvånad när jag hörde det här. Inte för att jag misstrodde Eidevall, utan för att jag trodde att man numera alltid körde ”flerbollsupplägg” på elitnivå, att matcher med bara en matchboll var något som försvann för sisådär 25 år sedan. Men jag har inte hört någon dementera Eidevalls förklaring. Och vad jag nu förstått så verkar enbollsupplägget vara grundupplägg i den engelska ligacupen.

Med den bakgrunden förstår jag att han blev arg. För det hade jag också blivit om motståndaren hade drivit igenom en sak – men sedan valt att inte själv följa den.

Jag såg att Hayes också hävdade att Eidevall skulle ha stått för någon form av provokation mot Erin Cuthbert. Oturligt nog för Chelseamanagern finns det tv-klipp på händelsen:

Vad jag kan se har Eidevall fullt fokus mot fjärdedomaren. Och det är Cuthbert som visar aggression mot svensken och inte tvärtom.

Bilderna styrker alltså Eidevalls version, och får ju Hayes att framstå som en riktigt dålig förlorare. Noterbart är att den enda som fått något straff för det här är Jonas Eidevall, som fick ett gult kort. Och det kan låter rimligt, för han var utanför sitt tekniska område och skrek mot fjärdedomaren.

Men i min värld bör även Cuthbert ha fått ett gult kort. Och Hayes… Att hon verkar komma undan utan åtgärd är i högsta grad anmärkningsvärt.

Inte nog med knuffen, med sina utspel försöker hon ju smutskasta och skapa en opinion mot Arsenals svenske tränare. Som tur är finns det tv-bilder. Men det som Hayes gör känns faktiskt otroligt fult.

Det har med rätta spekulerats i hur det hade tagits i damfotbollsvärlden om det varit tvärtom, om Eidevall hade knuffat och försökt smutskasta Hayes.