Månadsarkiv: juni 2018

Rapport från en presskonferens

Publicerad den av
10

I förmiddags tog jag en sväng till Göteborg för att lyssna på vad EFD hade för stor nyhet att komma med. Det visade sig alltså att man valt att sälja delar av namnet på damallsvenskan, vilket är något nytt inom svensk fotboll.

Utöver att jag var där var GP:s Joel Tivemo enda närvarande reporter. Det var alltså fler på podiet än ”på golvet”.

De som satt på podiet vid presskonferensen var från vänster: Ulrika Liiv (Kommunikations- och Hållbarhetschef på Obos i Sverige), Linda Wijkström (Generalsekreterare för EFD), Daniel Kjörberg Siraj (Koncernchef för Obos i Norge), Annika Grälls (Ordförande för EFD) och Joakim Henriksson (VD för Obos i Sverige).

Bild från dagens presskonferens.

Presskonferensen inleddes med att EFD:s båda representanter berättade vad samarbetet betyder för svensk damfotboll. Grälls inledde:

”Jag tycker att det verkligen är banbrytande. Att vi faktiskt får en huvudsponsor som går in och satsar, och som har väldigt mycket av våra värden och värderingar, att vi faktiskt vill göra ett hållbart och bättre samhälle, och skapa förutsättningar för damfotbollen och våra föreningar att utvecklas, både föreningsmässigt men också fotbollsutvecklingsmässigt – ett jättestort steg.

Wijkström fyllde i:

”Konkret så är det naturligvis en intäktsökning för klubbarna, men också att Obos visar en pionjärsställning, att bryta mark som många har pratat om. Det kan innebära för föreningarna ute på den lokala marknaden att det visst finns företag som anser att det här är framtiden.”

Nästa fråga som kom upp var vad tanken var med de tio miljoner kronor (två miljoner per år) som är avsatta för samhällsprojekt. Där svarade Kjörberg Siraj:

”Vi har samma modell i toppserien, en grundfinansiering i botten och en toppfinansiering med olika projekt, delvis ute i klubbarna, delvis centrala arrangemang. Här tror jag att flexibiliteten är ganska stor. Från vår sida är det viktigt ,ed det här avtalet att lyfta att damfotbollen har ett kommersiellt värde.”

…

”För ett bolag som oss som säljer en produkt som bostäder, där vi vet att kvinnorna står för minst 50 procent av beslutsfattandet är det jätteintressant för oss att positionera oss i den här kundgruppen. Vi var lite förvånade att ingen på den norska marknaden

och kanske ännu mer förvånade att inga svenska bolag har tagit den här diskussionen. För utifrån har jag tyckt att jämställdhetsdiskussionen har pågått länge i Sverige. Många företag har pratat om det, men ändå inte gjort något. Det finns många sponsorer på lokal nivå som tar sitt ansvar. Men skall man lyfta damfotbollen rejält måste någon kliva in på den centrala nivån. ”

I november gick Obos in som huvudsponsor för norsk damfotboll, koncernchef Kjörberg Siraj konstaterade att det gav ringar på vattnet.

”I Norge har det gjort att det tillkommit flera sponsorer. Den norska serieföreningen har gått från två miljoner till nästan 20 miljoner på ett år. Efter att vi gick in klev flera aktörer ner från läktaren, för nu går tåget.”

Han är väldigt nöjd med hur det första halvåret av det norska samarbetet har funkat.

”Det har varit jättebra, det har skapat mycket uppmärksamhet. Det har väckt upp debatten. Vårt avtal i Norge är lite större än det svenska, men min bedömning är att vi redan fått tillbaka allt det vi satsat på publicitet och på att vi ses som det bolag som tar damfotbollen på allvar.”

…

”Vi fick väldigt mycket positiv respons från spelarna, för det ligger prestige i att vara kommersiellt intressant. Spelarna har så många gånger hört att de inte är kommersiellt intressanta, men nu känner att de äntligen är intressanta.”

Han berättade sedan om den satsning man gjorde med en sammanhållen omgång där alla lag spelade på samma plats, om traineeprogram och mentorskap.

Annika Grälls hoppades förstås att det här skall ge ringer på vattnet även för EFD och svensk damfotboll.

”Jag tror att man kan sätta igång en trend, precis som man gjort på den norska sidan. Vi ser ett ökat intresse vad gäller förfrågningar och annat, och att man börjar gå från tanke till handling är så viktigt. Alla kan bidraga på något sätt.”

Nästa fråga handlade om hur stor del av pengarna som skall användas centralt, och hur mycket som går ut till föreningarna. Wijkström svarade först:

”Pengarna fördelas i samråd med samarbetspartnern. Det är ungefär 80 procent av de medel som EFD har som går direkt ut till klubbarna.”

Grälls fyllde i:

”Det handlar också om var de medel vi får gör störst nytta för damfotbollen, var kan vi driva utvecklingen. För det är det som är viktigt, var har vi störst nytta.”

Sedan konstaterades att det här inte fullt ut täcker det bortfall som EFD och klubbarna fick när tv-avtalet löpte ut för några år sedan.

”Vi gick in med ungefär 18 miljoner kronor i intäkter i EFD i mars. Om vi bara tittar på våra samarbeten med Obos som titelsponsor och vår huvudsponsor Svenska spel kommer vi ha helt andra förutsättningar nästa år. Det finns en ambition också att vi till 2020 skall tillbaka där vi var, på 35 miljoner. Där ligger vi ju nu lite i framkant mot det strategin säger. Och vi vill ju helst nå ännu mer. Det som är viktigt att säga är att vi inte har tappat den mediala exponeringen. Vi tappade pengarna, men vi har stärkt den mediala exponeringen – och där kan vi också se fler intäkter.”

Jag frågade om inte damallsvenskan från 2020 kunde få ta över de pengar (92 miljoner kronor om året) som herrallsvenskan släppte häromdagen från Svenska spel. Det framkallade skratt och leenden från podiet. Wijkström sa skämtsamt:

”Det är väl en annan presskonferens, eller?”

Sedan konstaterades att det här är första gången en svensk serie säljer sitt namn. Däremot har Allianz köpt in sig i tyska Frauen-Bundesliga (det avtalet håller på att omförhandlas) och Iberdrola i den spanska lag liga.

Grälls:

”Det är ju verkligen jättespännande för att det är helt nytt. Jag hade en diskussion med ordförande från våra föreningar och man bara jublade, man tycker att det är otroligt spännande. Det var bara jubel från våra föreningar.”

Wijkström meddelade sedan att ambitionen i samarbetet är att man skall ha en ny, integrerad logotype. Den är dock inte klar ännu, och kommer att ta lite tid. Men i alla sammanhang där man lätt kan ändra namnet blir det Obos Damallsvenskan från och med den 25 juli. Då byter exempelvis damallsvenskan.tv namn till obosdamallsvenskan.tv.

Så här i efterhand kan man kanske tycka att åtta miljoner kronor om året kan vara ett billigt pris för att köpa in sig i damallsvenskans namn. Å andra sidan borde ju EFD om någon vara medvetet om vilket marknadsvärde serien har. Och enligt Grälls var ju alla klubbarna nöjda med det här.

Snabb matematik gör för övrigt att om klubbarna får 80 procent av de årliga sex miljoner kronorna innebär det här ett årligt tillskott på 400 000 kronor per damallsvensk klubb och år. Plus att man kan ingå i de olika samhällsprojekt som planeras.

Rent fotbollsmässigt har det hänt en del vad gäller silly season under fredagen. Adelina Engman lämnar Göteborg för Chelsea. Det är en övergång jag är lite frågande till. Kommer hon verkligen att platsa?

Line Röddik Hansen går från Barcelona till Ajax:

Och Claire Lavogez går från Lyon till Bordeaux:

Damallsvenskan säljer namnet

Publicerad den av
15

Bild från dagens presskonferens.

Damallsvenskan har en namnsponsor, bostadsutvecklingsföretaget Obos.

Det norska företaget satsar 40 miljoner kronor över fem år. Från och med den 25 juli kommer damallsvenskan officiellt att heta OBOS Damallsvenskan. Noterbart är att av de 40 miljoner kronorna är en fjärdedel, alltså tio miljoner kronor öronmärkta för samhällsprojekt.

Jag skriver det här korta inlägget från presskonferensen, men kommer förstås med mer om det här under eftermiddagen eller kvällen.

Här är pressmeddelandet.

Obos gick ifjol in i norsk damfotboll, något som ledde till att fler sponsorer hakade på. Självklart hoppas EFD på en liknande effekt i Sverige.

Piteå föll igen

Publicerad den av
Svara

Det händer saker i svensk damfotboll. I morgon håller EFD presskonferens i Göteborg där man skall presentera ett ”stort stärkande steg för damelitfotbollen”.

Eftersom presskonferensen hålls i Göteborg är min gissning att man nått ett samarbetsavtal med något av de större Göteborgsföretagen. Men det är en ren gissning. Svaret kommer strax innan lunch i morgon.

I kväll har Vittsjö vunnit med hela 4–1 i Piteå, och därmed tillfogat serieledarna deras tredje förlust på rad. Det var ett resultat som lär ha framkallat jubel hos alla lag med guldambitioner och suckar hos alla lag på tabellens undre halva.

Om vi börjar i toppen så kan damallsvenskan få en ny serieledare på lördag, då Rosengård gästar Hammarby. Samtidigt vann Bajen båda fjolårets möten med Malmöklubben, så osvuret är bäst.

Oavsett resultat på lördag gör Piteås förlust att rätt många lag kan vara tillbaka i guldstriden när spelarna går på kort semester om drygt en vecka. Halva serien har ju chansen att vara inom fem eller sex poängs avstånd från serieledning redan när den pågående (tionde) omgången är färdigspelad.

För Piteå var det alltså tredje raka förlusten. Det här var den mest överraskande, och också den klaraste. Inledningsvis var Norrbottens stolthet dock det bättre laget, och när Julia Karlernäs tryckte in 1–0-målet var det inte mycket som talade för Vittsjö.

Men avsaknaden av Faith Ikidi i Piteås backlinje blev sedan påtaglig, och gästerna med Linda Sällström i spetsen kom till slut att kontra Piteå sönder och samman. För även om ett par av målen kom i andrafas efter hörnor fick Vittsjö hörnorna just i kontringar.

Jag håller ju på att sätta ihop en analys av Kristianstad och Piteå efter mitt besök i Kristianstad i lördags. När jag åkte hem efter den matchen var jag rätt säker på att Piteå trots förlusten var i toppen för att stanna. Man slarvade bort segern i den matchen.

Men i dag visade man fler brister, för utan Ikidi var Piteå rätt virrigt i försvarsspelet. Den svenska nigerianskan behöver nog spela alla matcher i höst om Piteå skall stå kvar som guldkandidat.

Linda Sällström

För Vittsjös del blir det alltmer tydligt att man är ett utpräglat kontringslag. Alla tre segrarna i årets serie har kommit mot lag som klivit fram och fört spelet och därmed stått högt med sin backlinje. Då har snabba Sällström firat triumfer åt sitt lag.

Men när Vittsjö har varit tvunget att på egen hand föra spelet har man inte varit bra nog, det är förlusten mot Kalmar ett tecken på. Vittsjö bör nog jobba hårt med anfallsspel mot samlade försvar under sommaruppehållet.

 

Formstarkt Göteborg närmar sig toppen

Publicerad den av
2

Göteborg vann borta mot Djurgården med 2–0 och klättrade upp på tredje plats i den jämna damallsvenska tabellen.

Göteborg är seriens mest formstarka lag. Laget har tre raka segrar och man har totalt tagit tolv av de 15 senaste poängen. Både och är bättre än än samtliga övriga lag. Exempelvis har både Piteå och Rosengård tagit nio poäng på sina fem senaste matcher. Faktum är att LB07 med tio poäng är näst bäst över de fem senaste omgångarna.

Göteborgs seger på Stockholm Stadion var inte solklar. Djurgården hade flera bra chanser, men gästerna var vassa. Man avgjorde på en straffretur från Rebecka Blomqvist i början av den andra halvleken. På slutet satte Olivia Schough spiken i kistan.

Göteborg avancerar alltså upp till tredje plats, man är numera bara tre poäng bakom tvåan Rosengård. Innan uppehållet har göteborgskorna kvar att möta de båda nykomlingarna, första Växjö hemma, sedan Kalmar borta.

Djurgården kom till kvällens match med fyra förlustfria matcher på rad. Nu bröts den sviten, och nu riskerar Djurgården att bli indraget i nedflyttningsstriden. Avståndet ner till strecket är bara tre poäng, och man har kvar att möta Kristianstad (hemma) och Vittsjö (borta) innan semestern.

I övrigt i kväll meddelades från Linköping att man inte kommer att förlänga med Natasha Dowie. Den engelska forwarden är uppe i fem mål, vilket innebär delad tredjeplats i skytteligan bakom Anna Anvegård (sju mål) och Anja Mittag (sex).

Det blir alltså förändringar även på spelarsidan i Linköping i sommar. Tidigare visste vi ju att de skulle byta tränare för andra gången i år.

I dag har vi även fått veta att Rosengård tappar en av sina nyckelspelare inför höstspurten. Kontinuitet är inget för de senaste årens båda storklubbar. Kanske kan det här öppna för utmanarna Piteå, Göteborg och Kristianstad?

 

Allsvenskans bästa vänsterback lämnar

Publicerad den av
8

I dag meddelar FC Rosengård att Ali Riley lämnar klubben och damallsvenskan för Englands WSL och Chelsea. Därmed förlorar vår högsta serie sin bästa vänsterback.

Det blir självklart även ett tungt tapp för Rosengård. Rileys snabbhet har gjort det väldigt svårt för motståndarna att ta sig fram på Malmöklubbens vänsterkant i 6,5 år. Det är ganska talande att alla LFC:s målchanser i det här klippet från gårdagens match tillkom på Rosengårds högersida.

Det blir intressant att se hur Rosengård fyller luckan, om man värvar någon ytterback nu i sommarfönstret. Annars har man ju egna, talangfulla ytterbackar i Edina Filekovic och Ida Lyberg, kanske blir det någon av de båda som får ta ett steg fram i rampljuset.

För Chelsea blir Riley sommarens fjärde nyförvärv. Så här såg deras silly season ut inför dagens nyhet:

Piteå kvar i topp – Banusic på väg bort från LFC?

Publicerad den av
33

Piteå fortsätter att leda damallsvenskan även efter den nionde omgången. Rosengård klarade inte av att passera, utan inkasserade på måndagskvällen sin andra förlust för säsongen. Ett allt starkare Linköping vann med 2–1 på Malmö IP.

Jag såg den första halvleken koncentrerat och den andra från och till. Mitt fokus under den första halvleken låg på Rosengårds uppspel. Tränare Jonas Eidevall har ju gått ut med att hans lag skall spela snabb fotboll, och jag var nyfiken på att få se hur de planerar starta anfallen mot ett samlat försvar.

Bara någon minut in i matchen slog Glodis Perla Viggosdottir en svepande boll ut på högerkanten till Sanne Troelsgaard. Det kändes som ett effektivt sätt att flytta Linköpings lag. Det skulle dock visa sig vara en av få spelvändningar i en första halvlek där gästerna inte hade så mycket boll, men ändå hade god defensiv kontroll.

I varje fall den sista halvtimmen. Rosengård spelade nämligen rätt snabbt i början och gjorde 10–15 riktigt bra minuter i matchupptakten. Sedan tappade man i kreativitet och fart.

Framför allt gick för långsamt i uppspelsfasen. Jag såg inte några idéer kring hur man skulle få till den där snabba fotbollen man eftersträvar. Jag fattade inte tanken med att dra ner Caroline Seger som vänsterback. Den hade väl varit bra om Seger någon gång hade spelat bollen framåt. Men jag tror knappt att hon hade någon passning framåt under de första 20 minuterna och totalt kom hon inte upp i mycket mer än fem under de 45 minuter hon spelade.

Det bästa centrala anfallet i halvleken hade Linköping i slutet – det anfall där man gjorde 1–0-målet. Överhuvud taget hamnade Rosengård för ofta ute på kanterna. Trots att man har två landslagsspelare på innermittfält skapas det inte mycket kreativt centralt i planen.

Visst hade Rosengård någon målchans mer än Linköping. Men effektivitet är inte Malmöklubbens styrka i år. Det kanske låter konstigt att skriva så om den klubb som gjort flest mål i serien. Men man har höga förväntningar på Rosengård och utöver matcherna mot Kalmar (fyra mål) och Eskilstuna (nio) har man bara gjort drygt ett mål i snitt per match – vilket är klart färre än jag hade förväntat mig.

Det om Rosengård, som ju trots allt ligger kvar i slagläge i tabellen. Men som kändes mer spelmässigt överlägset i april än man gör i juni.

För Linköping är det tvärtom. Det känns som att laget är på gång att hitta rätt. Man släpper inte längre till lika mycket bakåt, och man har stängt till i mitten. Mycket beroende på Kosovare Asllani som gjort ett kanonjobb som tia de senaste matcherna.

I ett lag som årets LFC sköter hon tiarollen precis som man måste. Årets LFC kräver ju tio utespelare som jobbar stenhårt i defensiven, något Asllani verkligen gjorde mot Rosengård. Hon hade dessutom bra stöd av Emma Lennartsson.

Och med de två som hjälp i mitten växte även Filippa Angeldahl. Hon är annars en spelare som jag tidigare sett som en av vårens besvikelser i damallsvenskan. I den här matchen tyckte jag att LFC vann kampen om mitten. Inte med mycket, men ändå tillräckligt för att till slut få med sig tre poäng hem i bussen.

Segermålet gjorde formstarka Natasha Dowie från kortlinjen efter att ha vunnit dubbla dueller mot Simone Boye Sörensen. Fast egentligen borde det ha bokförts som självmål, för bollen hade knappast gått mot mål om inte Zecira Musovic styrt in den med hälen – ett högst olyckligt målvaktsingripande.

Dowies anfallskompis i början av säsongen, Marija Banusic, var inte ens med i matchtruppen. Hon fanns inte med på skadelistan inför matchen, och i sändningen på damallsvenskan.tv sa kommentatorn att ”det ryktas att hon är på väg bort”.

Det är intressant. Man har ju undrat lite hur hon har tagit att vara petad, vilket hon varit sedan Henrik Jensen tog över. Det verkar alltså vara dags för Banusic att byta klubb igen.

Personligen känner jag att det kanske är viktigare för Banusic att byta rådgivare. Att det är dags för henne att omge sig med folk som kan få henne att förstå att hon har kapacitet att bli en världsstjärna, men att hon också bör förstå att hon för tillfället inte ens är nära den klassen.

Hon var bra förra våren, men blev allt mer stillastående på hösten. Den trenden har fortsatt det här året. Hon behöver någon som kan få henne att inse att hon måste förbättra sin löpstyrka rätt rejält om hon skall kunna ta nästa steg. Hon har speluppfattning, teknik och tillslag för att bli en världsspelare. Men det finns inga stillastående världsspelare, varken inom herr- eller damfotbollen. Fotboll är en löpsport, och Banusic måste börja springa.

Som lag har Linköping börjat röra på sig. Man är uppe på fjärde plats i den jämna tabellen, och har nu bara fem poäng upp till tvåan Rosengård. Om den nya tränare som skall leda laget i höst fortsätter att bygga vidare på det Jensen börjat skapa kanske LFC kan klättra några steg till framöver.

 

Kort analys från Kristianstad

Publicerad den av
1

I dag gjorde jag en liten utflykt till Kristianstad för att kolla in hemmalaget och de damallsvenska serieledarna Piteå.

Den längre analysen får vänta lite, men här är en kortversion. Jag och 747 andra åskådare fick se en match med flera ansikten. I den första halvleken var Piteå klart bäst, men laget låg ändå under med 1–0 i paus efter att man straffats på en inläggsfrispark. Cajsa Andersson hamnade på halvdistans och nådde inte upp på Amanda Edgren:s nick.

Direkt i den andra halvleken tappade Faith Ikidi bollen och Edgren kunde göra sitt andra mål i matchen. Sedan följde 20 minuter där Kristianstad var det klart bättre laget, och där 3–0 var nära flera gånger.

Men efter att Piteå reducerat, Julia Karlernäs på straff, vände matchen igen. De sista 20 minuterna plus övertiden gick till gästerna, och det kändes som att vi skulle få se en oavgjord match.

Men det blev skånsk seger i dubbel bemärkelse. Kristianstad tog tre tunga poäng som för upp dem på tredje plats i tabellen. En placering de kan tappa till Göteborg på tisdag. Men känslan är nog att Kristianstad är ett av seriens tre bästa lag.

Den andra skånska segraren var FC Rosengård som kan ta över damallsvenskans förstaplats i morgon kväll när de tar emot tabellåttan Linköping. Tills vidare ligger dock Piteå kvar i tabelltopp, och av det jag såg i dag är det ingen slump att laget ligger med där uppe. Även om de nu har två raka förluster såg jag inget som talar för något ras. Tvärtom finns det väldigt mycket kvalitet i laget, man har exempelvis ett underskattat kortpassningsspel. Men mer om det i den lite längre analysen.

I halvtid i Kristianstad kollade jag cirka en minut av mötet mellan seriens mest ointressanta lag ur publiksynpunkt, Växjö–LB07. Under den minuten fick jag se Växjömålvakten Katie Fraine göra en tavla på ett inlägg och LB:s Mia Persson sätta matchens enda mål. Därmed klättrar LB upp på medaljplats i damallsvenskan.

Sett till det här klippet med höjdpunkter var bortasegern inte direkt logisk sett till matchbilden.

För IFK Kalmar ser det allt tyngre ut. I dag blev det förlust med hela 4–0 hemma mot Hammarby. Gästerna fick därmed lite andrum i bottenstriden. Emma Jansson:s 3–0-mål var riktigt snyggt.

Ukraina–Sverige – en längre analys

Publicerad den av
22

Det tog sin tid, men det är väl lika bra att ta allt elände samtidigt. Så strax efter en blytung förlust för herrlandslaget kommer här mina tankar kring damlandslagets tunga förlust mot Ukraina i Lviv, en förlust som kan komma att bli kostsam.

Förlusten mot Ukraina innebär ju att landslaget till och med kan missa playoff. Vid förluster i de två återstående matcherna mot Ukraina (hemma) och Danmark (borta) är risken uppenbar att Sverige slutar trea i gruppen.

Och om vi tar revansch på Ukraina på Gamla Ullevi den 30 augusti är förutsättningarna för bortamötet med Danmark numera klart försämrade. Så länge Sverige var fullpoängare hade vi råd att förlora med två mål – eller till och med tre, förutsatt att vi gör mål i Viborg. Nu blir det nog som bäst playoff vid förlust i Danmark.

Min första tanke efter nederlaget i Lviv var att kolla hur vanligt det är med svenska förluster i VM- eller EM-kval. Det hade hänt lite oftare än jag trodde, men det är ändå långt ifrån vanligt. Här är Sveriges facit i samtliga EM- och VM-kval:

Kvalet till EM 1984: Gruppseger efter sex raka segrar.

Kvalet till EM 1987: Gruppseger efter fem segrar och en förlust.
* Föll borta mot grupptvåan Nederländerna med 2–0. 

Kvalet till EM 1989: Inkvalade som grupptvåa efter en seger, två kryss och en förlust.
* Föll borta mot gruppsegraren Nederländerna med 1–0.
* Oavgjort borta mot grupptrean Irland, 1–1.
* Oavgjort hemma mot gruppsegraren Nederländerna, 0–0.

Kvalet till EM 1991: Gruppseger efter fyra raka segrar.

Kvalet till EM 1993: Gruppseger efter tre segrar och ett kryss.
* Oavgjort hemma mot grupptvåan Spanien, 1–1.

Kvalet till EM 1995: Gruppseger efter fyra raka segrar.

Kvalet till EM 1997: Gruppseger efter fem segrar och ett kryss.
* Oavgjort hemma mot grupptvåan Danmark, 1–1.

Kvalet till EM 2001: Grupptvåa, inkvalade efter playoff. Totalt fem segrar, två kryss och en förlust.
* Föll borta mot gruppsegraren Frankrike, 2–0.
* Oavgjort hemma mot gruppsegraren Frankrike, 2–2.
* Oavgjort hemma mot gruppfyran Nederländerna, 1–1.

Kvalet till EM 2005: Gruppseger efter sex segrar, ett kryss och en förlust.
* Föll borta mot grupptvåan Italien, 2–1.
* Oavgjort borta mot grupptrean Finland, 1–1.

Kvalet till EM 2009: Gruppseger efter åtta raka segrar.

Kvalet till EM 2013: Sverige var värdnation och behövde inte kvala.

Kvalet till EM 2017: Gruppseger efter sju segrar och en förlust.
* Föll borta mot grupptvåan Danmark, 2–0.

Kvalet till VM 1991: EM fungerade som kval.

Kvalet till VM 1995: Sverige var värdnation och behövde inte kvala.

Kvalet till VM 1999: Gruppsegrare efter sex raka segrar.

Kvalet till VM 2003: Gruppsegrare efter fem segrar och en förlust.
* Föll borta mot grupptvåan Danmark, 2–1.

Kvalet till VM 2007: Gruppsegrare efter sju segrar och ett kryss.
* Oavgjort hemma mot grupptrean Island, 2–2.

Kvalet till VM 2011: Gruppsegrare efter sju segrar och ett kryss. I det här kvalet tvingades gruppsegrarna spela playoff mot en annan gruppsegrare. Där blev det en seger och en förlust. Sverige kvalade in via förlängning.
* Oavgjort hemma mot grupptvåan Tjeckien, 0–0.
* Föll borta mot Danmark i playoff, 2–1. Sverige vann sedan förlängningen med 1–0.

Kvalet till VM 2015: Gruppsegrare efter tio raka segrar.

Kvalet till VM 2019: Ej färdigspelat. Sverige står på fem segrar och en förlust med två omgångar kvar att spela.
* Föll borta mot Ukraina, 1–0.

Totalt har Sverige alltså noterats för fem förluster i EM-kval och numera för tre förluster i VM-kval – även om 2–1-förlusten i playoff 2011 ibland räknas som ett kryss. Det är alltså väldigt ovanligt med svenska förluster i kvalmatcher.

Jag har inte kollat av förlustmatcherna mot världsrankingen, men någon förlust mot ett lag som är så lågt rankat som Ukraina (27:a när matchen spelades) kan inte ha inträffat förr. Ukraina kan således vara ”det sämsta” laget vi någonsin förlorat en tävlingsmatch mot.

Själv var jag först lite orolig för matchen. Även om vi på senare år har vunnit alla bortamatcher mot sämre motstånd har det flera gånger suttit hårt åt. Och Ukraina är bättre än många av de blåbärsnationer vi fått kämpa mot. I min BT-krönika (plus) efter segern mot Kroatien kallade jag matchen i Lviv för en nyckelmatch, och skrev:

”Även om den andra halvleken var bra kommer det att krävas en bättre insats i Lviv på tisdag.”

Men redan dagen efter föll Ukraina med hela 5–1 hemma mot Danmark, ett resultat som fick mig att känna att ”det här fixar vi”. Tyvärr kan kanske fler än jag ha vaggats in i en falsk säkerhet.

För vi borde ha varit varnade. Mot ett oväntat svagt Kroatien hade Sverige bara lyckats skapa två målchanser före paus, men landslaget lyft spelet efter paus och vann till slut hyfsat bekvämt med 4–0. Dock kunde man konstatera att laget inte var sedvanligt farligt vid fasta situationer, samt att man totalt sett hade skapat lite för få målchanser. Dessutom tyckte jag att tvåmålsskytten Stina Blackstenius trots sina mål hade sett otajmad ut.

Vid avresan till Lviv hade Hanna Glas blivit sjuk, vilket tvingades fram en förändring i startelvan. Där gav Peter Gerhardsson förtroendet till den andra högerbacken han hade i truppen, Anna Oskarsson. Hon tog därmed steget från läktaren (mot Kroatien) rakt in i startelvan – och fick göra tävlingsdebut i blågult.

Till TV12 sa Gerhardsson så här om  inför avspark:

”Anna är jättesugen på att visa att hon är en A-landslagsspelare.”

Oskarsson gjorde också en godkänd insats, det var inte på något sätt hennes fel att vi förlorade.

Som bekant hade jag inte möjlighet att se matchen live. I utgångsläget skulle jag kunna se den första halvtimmen, men ett skyfall i Lviv sköt ju upp matchen med just en halvtimma. Känslan från tv-bilderna var dock att det regnet varken påverkade planen eller matchen speciellt mycket.

När jag i efterhand kollade igenom matchen gjorde jag lite anteckningar. Här är de från den första halvleken:

* Nilla Fischer har svårt i löpduellerna mot nummer 16 (Olha Ovdiychuk).

* Sverige tappar på centralt mittfält.

* Släpper Ukraina Sveriges högerkant? Hemmalaget ser ut att inrikta försvarsspelet på att stänga Sveriges vänstersida. Eller så är det Fischer och Fridolina Rolfö som är bättre på att hitta uppspelsvägar än Magdalena Eriksson och Sofia Jakobsson.

* Jakobsson har inte varit med i matchen. Byter kant med Rolfö.

* Svenska forwards jobbar en och en. Rolfö försöker kombinera, men har ingen att göra det med. Jag kan inte minnas några kombinationer alls mellan de svenska forwardarna.

* Mål för Ukraina. Fick göras alldeles för lätt. Vid en inspark från duktiga målvakten Kateryna Samson står Sverige med ett utpräglat 5–2–3, vilket innebär att man lämnar jätteytor centralt. Ytorna blir ännu större då båda innermittfältarna Kosovare Asllani och Hanna Folkesson går upp i nickduellen. I det läget är det fyra ukrainskor mot två svenskor centralt i planen. Andrabollen hamnar hos en rättvänd Daryna Apanaschenko som har en stor yta att att avancera på.

Sverige har en chans att avvärja inne i eget straffområde, men Eriksson slänger sig och säljer sig därmed väl lätt.

Och här är mina anteckningar från den andra halvleken:

* Det är livsfarligt med långsam trebackslinje om man inte har kontroll över det centrala mittfältet.

* Gerhardsson byter in Elin Rubensson i 59:e minuten. Lämnar samtidigt trebackslinjen och går över till det mellanting mellan 4–4–1–1 och 4–1–4–1 som han använde inledningsvis i landslaget.

* 32-åriga Apanaschenko från ryska Zvezda Perm är planens gigant.

* Noteringen att vi har formsvaga forwardar för tillfället känns tyvärr högaktuell.

* Precis som mot Kroatien är hörnorna för svaga. Och precis som mot Kroatien blev de bättre när Eriksson tog över. Gerhardsson får nog tänka om kring Jonna Andersson som hörnläggare.

* Vi kommer till många inläggslägen, men det känns inte som att det finns några tankar kring vilka ytor bollarna ska slås mot.

* Jag fick det till totalt 4–4 i farliga målchanser. Det känns dock som en lite missvisande statistik, för alla Ukrainas fyra chanser var vassare än Sveriges bästa.

* Totalt blev det 13–2 i hörnor. Det var dock klen tröst eftersom Sverige inte lyckades skapa en enda riktigt bra målchans på de 13 hörnorna.

* Totalt sett vinner Ukraina fullt rättvist.

Det var anteckningarna. Här är ett klipp med höjdpunkter. Nu över till lite spelaromdömen:

Målvakt: Hedvig Lindahl var den klart bästa svenska spelaren. Räddade ett par frilägen och var chanslös på målet. Betyget blir en stark trea, är nära en fyra.

Trebackslinjen: Hade det jobbigt i defensiven, blev ifrånsprungna flera gånger. Det är svårt att ge någon av dem godkänt, även om Fischer hade bra uppspel.

Kantspelarna: Till höger kvitterar Oskarsson ut en tvåa, delvis utifrån att hon gjorde sin tävlingsdebut. Linköpingsbacken blev också ifrånsprungen av snabba Ovdiychuk, men låg bakom två av de svenska chanserna. På vänstersidan hade Andersson det tufft. Hon kom inte till framåt och fick inte heller till sina hörnor. Underkänd.

Innermittfältarna: Förlorade kampen om mitten, fick inte grepp på Apanaschenko. Ändå var det just Asllani (tre) och Folkesson (en) som hade de svenska målchanserna. Jag tycker att de delvis blev offer för taktiken, och ger dem godkänt, fast med tvekan.

Forwards: Ingen av våra forwards hade någon riktigt klar målchans. Det är underkänt så det visslar om det. Rolfö var inblandad i två av farligheterna och är närmast att bli godkänd.

Inhopparna: Elin Rubensson kom in med energi, och kämpade fram den bästa målchansen. Godkänd. Anna Anvegård och Olivia Schough spelade för kort tid för att betygsättas.

Totalt ger det ett snittbetyg på 1,42 – vilket förstås är långt ifrån godkänt.

Taktiken: Den får underkänt, och här har vi nog trots allt de största bristerna. Man vinner oftast matcher genom att ta hem kampen om mitten, och det gjorde Ukraina och Apanaschenko. Sverige hade valt att ha flera spelare på kanterna, men bara två centralt. Det kostade sannolikt tre poäng.

En annan sak. I grundkursen fick jag lära mig att man, när man släpper till frilägen, antingen måste tajta laget, eller välja att ha lägre utgångspositioner. Eftersom lägre utgångspositioner inte borde vara något alternativ i en match vi behöver vinna hade Gerhardsson således behövt tajta sitt lag på ett tidigare skede.

Med facit på hand borde vår förbundskapten alltså ha valt att spela 4–4–2 i stället för 3–4–3. Det fattades snabbhet bakåt. Här känns det som att man hade missat i scoutingen inför matchen.

Även valet av forwards är något som kan diskuteras. Duon Jakobsson och Blackstenius var formsvag inför samlingen. Och jag förstår egentligen inte att man väljer att ha flera likadana djupledsforwards i startelvan. Det förstod jag inte när Pia Sundhage gjorde samma val, och det gör jag inte nu heller.

Samtidigt var ju Jakobsson pigg mot Kroatien, och trots att Blackstenius såg kantig ut i den matchen gjorde hon två mål.

Personligen hade jag gärna haft med Rubensson i startelvan. Hon såg pigg ut i sitt inhopp mot kroatiskorna.

Men, men. Sammanfattningsvis är min analys att Sverige föll på att man valde fel taktik, och på att man hade flera formsvaga spelare.

Gerhardsson marginellt före Sundhage på rankingen

Publicerad den av
3

Sverige faller på världsrankingen. När den nya listan presenterades under midsommaraftonen saknades vårt landslag för andra gången någonsin på topp tio. Ett av skälen till fallet är förstås förlusten i Lviv härom veckan.

Japan är den nation som avancerar mest i toppen, förstås till följd av segern i de Asiatiska mästerskapen. Sverige ligger på elfte plats, vilket placeringsmässigt innebär en tangering av vår sämsta ranking någonsin. Poängmässigt ligger dock landslaget marginellt före den notering man hade när Peter Gerhardsson tog över.

När Pia Sundhage lämnade över efter fjolårets EM-slutspel låg vi nämligen på plats elva med 1934 poäng. Nu ligger vi elva med 1941 poäng. Sammantaget kan man alltså konstatera att vi totalt sett har vår näst sämsta världsranking någonsin.

I Fifas världsranking jämställs för övrigt VM-kvalmatcherna med matcher i EM-slutspelet. Hemmasegern mot Kroatien i början av juni var således mer värd än krysset mot Tyskland i fjolårets EM-slutspel, något man kan ha en del synpunkter på.

När jag ändå är inne på Fifa så har de valt att låta Deyna Castellanos marknadsföra damfotbollens mästerskap under herrarnas VM. Jag hade föredragit om man skickat någon mer etablerad stjärna som Marta eller Alex Morgan. Fast de har ju fullt upp med spela i NWSL, så med tanke på det kanske Venezuelas stjärnskott kan vara en bra ambassadör.

Jag hade missat nyheten om att Kalmars skyttedrottning Amanda Fredriksson dragit av korsbandet. Förstås en otroligt tråkig nyhet, både för Fredriksson själv och för IFK Kalmar.

Sedan tidigare hade laget skador på Emelie Brandt (korsbandsskada), Selma Berggren (allvarlig broskskada), Maja Fridberg (korsbandsskada) Emma Danielsson (korsbandsskada), Maja Träff Williams (knäskada, skall kunna vara tillbaka i augusti), Ida Strömblad (axel, har brutit kontraktet) och Kristin Haugstad (bäckenet, tillbaka i träning om en månad). Nu tillkommer alltså Fredriksson till den långa listan.

Det skulle ju kunna vara så att man tränar fel eller inte låter småskadade spelare få tid att bli återställda innan de kastas in i spel igen. Fast det känns inte så, för i en artikel i lokaltidningen Barometern säger ordförande Niklas Klope att:

”Vi gör allt vi ska göra – knäkontroller, vi tittar på belastning och ackumulerad trötthet, vi pratar med experter, hämtar in råd och tips. Känslan är att det blivit fler skador i takt med ökad noggrannhet.”

Men de många skadorna känns ändå inte som någon slump. Kanske att det kan höra ihop med ökat tempo och ökad träningsmängd när laget gått upp en division?

Slutligen har Milan i dag presenterat den tränare som skall leda klubben damfotbollssatsning. Det blir italiensk damfotbolls största stjärna någonsin, Carolina Morace, som får förtroendet. En intressant utnämning.

Bottenmöte, familjerelationer, Press och Iran

Publicerad den av
4

Kvällens bottenmöte mellan Eskilstuna och Vittsjö slutade 1–1, ett resultat som innebär att det är Eskilstuna och Kalmar som firar midsommar under nedflyttningsstrecket.

Jag kikade hyfsat koncentrerat på damallsvenskan.tv på matchen från Tunavallen. Den första halvan av den första halvleken var det huvudsakligen ett spel som anstår två bottenlag. Passningskvaliteten var nämligen stundtals rent usel.

Om jag inte hade vetat det skulle jag inte inte kunnat gissa att det fanns svenska landslagsspelare på planen. Det var så långt ingen som var nära landslagsklass. På slutet av halvleken visade dock några spelare klass, kanske framför allt Hanna Glas, som både hade några fina passningar och några fina upplopp längs högerkanten. Totalt hade jag 4–3 i målchanser till United före paus.

Efter paus hade hemmalaget en bra hörna precis i början. Sedan tog Vittsjö över, dominerade matchen och borde ha gjort fler än det enda mål Linda Sällström forcerade in. Efter drygt 75 minuter fick jag lite problem med uppkopplingen, och fick starta om datorn. När jag kom in i sändningen igen hade Eskilstuna just gjort 1–1 genom Vaila Barsley.

Vaila Barsley i profil

Det kändes knappast rättvist sett till matchbilden, men fotboll handlar ju om att göra mål.

Det blev alltså varsin poäng, ett utfall alla andra lag i serien sannolikt var mest glada över. Framför allt är nog IFK Kalmar nöjt med att avståndet upp till fast mark bara växte med en poäng.

Om jag skall göra en snabbanalys av lagen tyckte jag att Vittsjö såg svagt ut före paus, men att man visade kvaliteter i den andra halvleken. Linda Sällström visade sin målfarlighet, Lisa Klinga kom som ett jehu längs kanten flera gånger, och stod även för ett par högklassiga inlägg och inhopparen Lorina White var inblandad i flera farligheter.

På minuskontot var jag lite besviken på Emmi Alanen, som kom rättvänd mot Eskilstunas backlinje flera gånger utan att kunna göra något konstruktivt av det. Varför inte testa skott någon gång ibland? En fin framspelning hade hon dock, den där Sällström borde ha gjort 0–2.

I hemmalaget är Glas nämnd. Jag kan inte säga att jag var speciellt imponerad av någon mer av hemmaspelarna. Eller jo, Ngozi Sonia Okobi gjorde ett piggt inhopp.

Utan att ha sett United speciellt mycket är jag lite frågande till lagets offensiva uppställning. Det jag inte riktigt kan förstå är varför man placerar en typisk tia som Loreta Kullashi ute på en kant, och väljer ett forwardspar med två rena djupledslöpare i Mimmi Larsson och Felicia Karlsson.

Jag tyckte att hemmalagets anfallsspel blev mycket bättre sista tio minuterna när Kullashi hade flyttat in centralt, och Okobi och Glas kunde kombinera med talangen.

Jag hade flyttat ut Felicia Karlsson på kanten, eller kanske till och med ut på bänken. Hon är ju fantastiskt snabb, men hennes passningsspel är långt ifrån damallsvensk klass. I dag slog hon inte många bollar till rätt adress. Och när hon fick sitt friläge var hennes avslut så dåligt att det känns som en het kandidat att utnämnas till säsongens sämsta avslut.

Apropå Karlsson hade Expressen i veckan en intressant artikel om att det finns flera familjerelationer mellan tränare och spelare i damallsvenskan. De tre som nämns är att Karlsson numera har sin pappa Magnus Karlsson som tränare. Att Otto Persson tränar sin sambos döttrar i LB07 och att Henrik Jensen tränar sin sambo i Linköping.

Det finns fler spelar–ledar-relationer i damallsvenskan, något som inte är okomplicerat. Det finns även flera relationer mellan två lagkompisar, vilket inte heller är helt lätt att hantera.

I artikeln är Hedvig Lindahl kritisk. Hon säger:

”Jag förstår att det har varit så tidigare, då man har behövt ha passionerade ledare som inte behövt så mycket betalt. Men jag tycker vi ska röra oss mot att det ska bli mer professionellt. Så långt det går ska man inte ha relationer ledare och spelare emellan.”

Magnus Karlsson svarar:

”Ska man vara helt krass så har Hedvig en poäng. Sedan är damallsvenskan eller flickfotbollen beroende av den typen av relationer för att ändå få in kompetens.”

Tyvärr har nog båda rätt. Min bild är att svensk damfotboll i betydligt större utsträckning än herrfotbollen är uppbyggd på föräldraledare. Till en viss gräns är det förstås bra med engagerade föräldrar. Men när spelarna kommer upp i gymnasieålder bör elitklubbarna se till att man har andra ledare att tillgå.

Djupare än så tänker jag inte gå i det här ämnet i dag. Men det kan finnas anledning att återkomma, för det är intressant.

I dag och i går har det även spelats fyra matcher i elitettan. Kanske håller Kif Örebro på att göra ett litet ryck i tabelltoppen. Laget har gjort tio mål på de två senaste matcherna och kommer att toppa serien när alla lag har spelat elva matcher.

I nuläget är det Lidköping som innehar den andra damallsvenska platsen. Men Kvarnsveden och Kungsbacka kan passera på söndag.

I botten fick Ljusdal 0–0 borta mot Mallbacken. Det var Ljusdals sjätte oavgjorda match, nykomlingen är ännu utan seger.

Tillbaka till damallsvenskan. Där blev det klart i tisdags att Christen Press omgående lämnar Göteborg FC för Utah Royals i NWSL. Det hette att den amerikanska klubben köpte loss Press, men det handlar ju bara om tre matcher, så Göteborg kan knappast ha fått så många kronor.

Press har ju givit stjärnglans till vår högsta serie, och på så sätt är det förstås tråkigt att hon lämnar. Men för Göteborgs del undrar jag om det inte är ganska bra.

Sedan Press anlände har lagets spel i stor utsträckning handlat om att passa bollen till amerikanskan, som sedan försökt fixa allt på egen hand. Press är ju ingen spelare som kombinerar med andra, utan hon är en individualist. Så lagmässigt tror jag att Göteborg kan bli bättre utan stjärnan.

För övrigt undrar man ju lite hur det står till med Pauline Hammarlund. Är hon spelklar efter sommaruppehållet?

Det kommer ju garanterat att hända en del i de damallsvenska trupperna under sommaren. I Linköping har ordförande Christer Mård aviserat att det blir förändringar i truppen under sommaren. Det blir även förändring på tränarfronten, enligt den här artikeln är det nu klart att Henrik Jensen lämnar efter avslutad vårsäsong.

Även i Eskilstuna lär det hända saker. Den finska landslagsanfallaren Tia Hälinen har varit och tränat med klubben i veckan. Men fler klubbar lär kolla över sina trupper i sommar. Jag noterade exempelvis att Djurgården bara hade tre utespelare på bänken mot Linköping i måndags.

Dags för en liten internationell utblick, som inleds i Nya Zeeland, där minst 13 landslagsspelare vägrar att spela mer under förbundskapten Andreas Heraf. Spelarna skall vara missnöjda med Herafs uppträdande. Fortsättning lär följa i den här frågan. En oberoende utredare är tillsatt. Oavsett vad den kommer fram till kan ju knappast Heraf sitta kvar på sin post som ansvarig för the Ferns. För så många toppspelare har inte Nya Zeeland att man kan undvara 13 landslagsspelare.

Dagens övergång är att Tessa Wullaert har skrivit på för Manchester City. Det var tidigare klart att hon skulle lämna Wolfsburg, där hon startade 13 ligamatcher den senaste säsongen. Det blir intressant att se vad den belgiska stjärnan kan göra i City.

Slutligen konstateras att fotbollsintresserade kvinnor i Iran i går fick ta plats på läktarna i Azadi Stadium i Teheran. Det var 37 år sedan sist. Hoppas det inte var en engångsföreteelse. Med den nyheten önskar jag er alla en riktigt glad midsommar.

Och nu är det ännu jämnare

Publicerad den av
13

Förra inlägget handlade om att det blev jämnare i damallsvenskans guldstrid, sedan Rosengård såg till att Piteå inte längre är obesegrat.

Det här inlägget handlar också om att det är jämnt i damallsvenskan, men nu tänkte jag mest rikta in mig på lagen bakom.

Med drygt en tredjedel av säsongen spelad skiljer det bara två poäng mellan lagen på platserna tre–åtta. Och faktum är att tredjeplacerade Växjö faktiskt har lite längre avstånd upp till tvåan Rosengård än ner till elvan Eskilstuna på nedflyttningsplats. Växjö är sex poäng och 14 mål bakom Rosengård och sex poäng och 13 mål ner till Eskilstuna.

I botten har IFK Kalmar nu fyra poäng upp till fast mark. Kanske att laget tyvärr till slut ändå blir det stryklag man befarade inför seriestart. I början tyckte jag att man hängde med bättre än väntat, men nu har Kalmar fem raka förluster och i de tre senaste omgångarna är målskillnaden 1–9.

Ovanför Kalmar återfinns de båda sjupoängarna Vittsjö och Eskilstuna. De möts på torsdag i en väldigt intressant match. Jag har tidigare trott att Eskilstuna skulle lyfta ur bottenträsket efter några omgångar. Men känslan nu är snarare att laget riskerar att bli fast där nere.

I helgen föll sörmlänningarna mot Göteborg med 3–1. Jag hade fullt upp med jobb i helgen, och den fotbollstid som blev över gick huvudsakligen till att följa det här herrmästerskapet som är i gång i Ryssland. Så jag har bara sett höjdpunkterna från söndagens matcher. Och just höjdpunkterna från Eskilstuna bör man helst följa med ljudet avstängt. För tyvärr är kommentatorn otroligt jobbig att lyssna på, han radar upp felaktigheter och floskler.

Närmast ovanför Eskilstuna och Vittsjö finns Hammarby och LB07, två lag som vann sina matcher den här helgen. Hammarby tog sin seger just mot Vittsjö. På klippet därifrån känns det solklart att skånskorna gick miste om en straff i slutskedet när Sejde Abrahamsson flög in i Linda Sällström bakifrån.

Domaren Håkan Söderman har fri sikt över situationen. Både oförklarligt och otroligt svagt av honom att inte blåsa. Men han kanske väntade på en signal från VAR…

I övrigt hann jag se första 20 minuterna av måndagens match, Linköping–Djurgården 1–1. Där fick jag känslan av att Linköping börjar hitta ett mer vägvinnande anfallsspel, och kanske kan vara på väg uppåt.

Att man till slut noterade 14–4 i avslut mot mål och 11–2 i hörnor är ytterligare ett tecken på att LFC börjar hitta rätt. Det lilla jag såg av matchen kändes det dessutom tryggt bakåt. Backlinjen uppträdde inte alls lika panikartat som i säsongsupptakten.

Däremot finns det ju mycket kritik att ge för LFC:s försvarsagerande vid kvitteringsmålet, som kom på övertid. Dels är det otroligt svagt av Kosovare Asllani att strunta i att hålla markeringen på målskytten Ingibjörg Sigurdardottir. Men Asllani var inte ensamt ansvarig.

Alldeles för många LFC-spelare blev bolltittare när 16-åriga Tilde Lindwall slog in sitt fina inlägg. Lindwall borde förstås för övrigt ha fått sin första assist i damallsvenskan – men tyvärr är ju den damallsvenska statistiken undermålig, så det fick hon inte.

Titta på bilden nedan. LFC har tio spelare bakom egen straffområdeslinje. Ändå är det Djurgården som är i numerärt överläge mitt framför mål. Så får man inte formera sitt försvar om man vill vinna matcher.

Djurgårdens kvittering

Dock starkt av ett nästan uträknat Djurgården att resa sig tio och få med sig en poäng från Linköping Arena.

Det jämnar till sig

Publicerad den av
3

Rosengård vann seriefinalen i Kiruna med 1–0 och jämnar därmed till det i den damallsvenska toppstriden.

Det lilla jag har hunnit se av matchen under ett fullspäckat arbetspass så kändes det rätt jämnt, kanske att Piteå tillbringade mer tid på Rosengårds planhalva. Men det är å andra sidan huvudsakligen sekvenser i den andra halvleken som jag har hunnit se.

I övrigt i dag noteras att Växjö nu är uppe på tredje plats i serien, och att Anna Anvegård leder skytteligan på sju gjorda mål. Att Anvegård skulle ta för sig trodde jag nog, men med tanke på Växjös resultat på försäsongen är det en skräll att de hänger med så högt upp i tabellen. Å andra sidan är det bara sju poängs marginal mellan tredjeplatsen och nedflyttning i den jämna serien.

Man kan förresten tro att förbundet gjort om reglerna för damallsvenskan. I tabellen på förbundets nya hemsida är det nämligen tre lag under nedflyttningsstrecket.

Damallsvenskans tabell på svenskfotboll.se

Den här nya hemsidan är för övrigt ännu så länge en katastrof. Hoppas verkligen inte att den kostar något.

Innan jag sätter punkt konstateras för övrigt att Fiorentina vann dagens skiljematch i Italien mot Tavagnacco, vilket innebär att Stephanie Öhrström får spela i Champions League till hösten.

Glödhet midnattssolsmatch innan midnatt

Publicerad den av
4

I kväll 22.00 är det seriefinal i damallsvenskan. Serieledande Piteå har lagt sin hemmamatch mot Rosengård i Kiruna, ett drag som med rådande läge känns sportsligt tveksamt.

Men med tanke på att Piteå i princip varit lika bra på bortaplan som hemma på LF Arena kanske det inte spelar någon roll.

Och idén om att spela en midnattssolsmatch är ju kul. Jag minns att Boden hade en sådan i herrarnas superettan för drygt tio år sedan. Och Assi körde sin variant i elitettan härom veckan.

Men kvällens drabbning blir den första midnattssolsmatchen i en högstaliga. Med tanke på att det är ettan mot tvåan i damallsvenskan som drabbar samman är ju matchen dessutom sportsligt glödhet.

Rosengård kommer till spel i Kiruna utan lagkapten Caroline Seger. Det blir intressant att se hur matchbilden kommer att se ut, det är ju kanske seriens två allra bästa presslag som möts.

Rosengård hade svårt att hantera Kristianstads press tidigare i vår. Piteå har vad jag kan minnas inte mött något lag som pressat dem hårt i uppspelsfas.

För övrigt tog det mig några dagar att förstå varför matchen har avspark 22.00, vilket gör att den är slut innan midnatt. Men efter lite grubblande kom jag till insikt att solen ju vänder på himlen 23.00 vid sommartid.

I övrigt i helgen är det Växjö–Kristianstad redan nu 15.00. I morgon är kanske Vittsjö–Hammarby den mest spännande matchen. Bajen kommer ju till Skåne med ny tränare. I övrigt spelar LB07–Kalmar och Eskilstuna–Göteborg. Omgången avslutas med Linköping–Djurgården på måndag.

När det gäller uppföljningen av Sveriges VM-kvalförlust i Ukraina kommer den under nästa vecka. Jag har sett hela matchen och har lite synpunkter. Det har dock inte funnits tid att skriva ner dem ännu.

I övrigt under veckan som gått har förbundsbas Karl-Erik Nilsson slagit ett slag för damfotbollen vid en Fifa-kongress. Och så har analysen av damallsvenskans ekonomi för 2017 blivit offentliggjord. I den noteras bland annat att snittlönen per månad sjönk med cirka 300 kronor från 10 462 kronor för 2016 till 10 193 kronor för 2017. Lönen är räknad på tolv månaders anställning och utgår ifrån att varje lag har 22 spelare i sin spelartrupp.

Internationellt har Uefa kommit med en färsk klubblagsranking. Där finns Rosengård på femte plats, vilket är en högre ranking är vad klubben når upp till om man bara ser till dagens förhållanden. Rankingen bygger på fem års resultat i Champions League, vilket förklarar att Rosengård exempelvis finns före de engelska topplagen Manchester City och Chelsea.
Apropå de engelska topplagen så prisades duon Gemma Bonner och Sophie Ingle på Liverpools avslutningsgala för en månad sedan.
I veckan har duon presenterats som nyförvärv i just Chelsea och Manchester City. Först var det walesiska Ingle som gjorde klart med Chelsea i går:
Och tidigare i dag presenterades Bonner som ny Cityspelare:

Förlust i Lviv – då sjönk VM-chanserna rejält

Publicerad den av
5

Jag har haft egen träning och har inte kunna se dagens svenska VM-kvalmatch. Men när jag satte mig i bilen efter träningen och satte på radion fick jag omgående höra hur Radiosportens Paul Zyra förkunnade att Ukraina hade vunnit med 1–0, och Danmark hade vänt 0–1 till 5–1 mot Ungern.

Därmed har Sveriges chanser till gruppseger nästan halverats i kväll. Inför dagens omgång bedömde jag det som att Sverige hade 90-procentig chans till gruppseger. Nu är den nere kring 50-procentsstrecket, kanske under.

Sverige leder i och för sig fortfarande gruppen på inbördes möte mot Danmark. Men numera räcker det för danskorna att vinna sina två återstående matcher för att ta VM-platsen. Danmark avslutar mot gruppjumbon Kroatien och mot Sverige.

I övrigt i dag vann Norge måstematchen hemma mot Irland med 1–0 och Finland tog det sista lilla VM-halmstrået genom att bortabesegra Serbien med 2–0.

Jag återkommer med tankar kring den svenska insatsen när jag sett matchen.

Oskarsson får chansen

Publicerad den av
10

Anna Oskarsson

När Peter Gerhardsson nyligen meddelade sin startelva till kvällens VM-kvalkamp mot Ukraina i Lviv blev det som väntat Anna Oskarsson som fyller luckan efter febersjuka Hanna Glas.

Känslan är att det skulle mycket till för Gerhardsson att välja något annat alternativ. Han har ju tagit ut två spelare på varje position, och då är ju det rimliga att välja tvåan på högerbacksplats när ettan inte kan spela.

Som jag skrev i mitt förra inlägg tycker jag inte att Oskarsson håller landslagsklass. Jag tycker att trion Ronja Aronsson, Josefine Rybrink och Nathalie Björn är bättre fotbollsspelare, och alla de tre hade gått före om jag tagit ut landslagstruppen. Men nu är ju det Gerhardssons jobb, och han har valt att prioritera Oskarssons fysik – som är väldigt bra – före konkurrenternas spelskicklighet. Och jag är inte sämre än att jag hoppas att Oskarsson kan visa att jag har fel om henne.

I övrigt gillade jag förbundets införtext med Gerhardsson. Den gav mer än det vanliga tränarsnacket.

Som jag tidigare skrivit brukar Sverige vara bra på att vinna de här ”måstematcherna” i olika kval. Jag tror att den sviten fortsätter och att Sverige vinner matchen med två eller tre måls marginal. Mitt utgångstips har varit 2–0, mycket eftersom jag tror att Ukraina kommer att spela snålt efter storförlusten i fredags samt att vårt landslag sällan gör så många mål i bortamatcher nuförtiden.

Ukraina–Sverige är långt ifrån den enda VM-kvalmatchen som spelas i Europa i dag. Totalt är det tolv matcher, där Danmark–Ungern förstås är mest intressant ur svensk synvinkel.

Totalt sett är nog ändå Wales–Ryssland den mest spännande matchen. Vinner Wales blir det en ren gruppfinal mot England den 31 augusti i grupp A.

En match är redan slutspelad. Där höll Polen på att förstöra Skottlands VM-dröm. Efter 75 minuter ledde nämligen polskorna med 2–0. Men Skottland spurtade vasst sista kvarten och vann med 3–2. Därmed blir det ren gruppfinal mellan Skottland och Schweiz den 30 augusti.

Eftersom inbördes möten går före målskillnad i det europeiska VM-kvalet behöver Skottland vinna gruppfinalen med två måls marginal för att ta hem gruppsegern. Schweiz vann sin hemmamatch med 1–0, och skotskt 1–0-seger kan räcka – om Skottland vräker in mål på Albanien i sista omgången.

Utanför det europeiska VM-kvalet spelas det just nu avgörande match mellan Kanada och Haiti om den 16:e och sista platsen till årets U17-VM. Efter 77 minuter står det 1–1 sedan Kanada tagit ledningen genom sin A-landslagsspelare Jordyn Huitema och Haiti just kvitterat på straff genom sin 14-åriga A-landslagsspelare Melchie Dumornay.

Haiti slog Kanada om den sista VM-platsen till U20-VM. Kan ölandet göra en repris?