Sverige vann med 3–0 hemma mot Slovakien efter en svag första halvlek och en mycket bättre andrahalva. Nu ser jag Nilla Fischer gråta nere på planen. Var det kanske hennes avskedsföreställning i gulblått?

Men först till matchen. Peter Gerhardsson bytte två spelare från Finlandsmatchen – Caroline Seger och Johanna Rytting Kaneryd ersatte Filippa Curmark och Sofia Jakobsson.

Det blev ingen succé före paus. Det enda positiva med den första halvleken var att det var svensk 1–0-ledning efter att Lina Hurtig förvaltat ett friläge.

Annars var det svenska laget rätt trött och passivt under de första 45 minuterna. Eller. Efter två–tre minuter tänkte jag att det här blir hur lätt som helst. Det slovakiska laget fick knappt låna bollen under de första tre minuterna.

Redan efter ganska exakt en minut var det nära att Filippa Angeldahl och Lina Hurtig kunde frispela Rytting Kaneryd centralt. Man såg för övrigt tidigt att Sverige just verkade ha en tanke på att spela sig igenom centralt.

Men sedan hände något. Slovakien stängde centralt genom att spela aggressivt och vinna närkamper. Samtidigt kändes Sverige passivt, och man hade dålig kvalitet på passningar.

Däremot hade man bra kvalitet när målchanserna dök upp. Jag räknade totalt till 7–0 i klara målchanser, men alltså 3–0 i mål. Det är bra utdelning. Normalt är det bra att göra mål på var tredje eller var fjärde målchans.

Den första målchansen kom i minut 19, och gav 1–0. Rytting Kaneryd spelade igenom den slovakiska backlinjen centralt. Hurtig blev helt fri, och rullade säkert in bollen. Rytting Kaneryd hade lite tur att inte duktiga slovakiska backen Patricia Fischerova kunde bryta. Fischerova var lite ur balans, och missade sin brytning vilket gav Hurtig chansen.

Trots att Sveriges anfallsspel stundtals var riktigt dåligt under resten av halvleken skapade vårt lag två chanser till före paus. Amanda Ilestedt var jättenära att styra in en fint slagen frispark från Jonna Andersson, och i slutminuten hade Olivia Schough ett skott som gick just utanför.

I paus var det 1–0 i mål, 1–0 i hörnor och 1–1 i avslut på mål. Efter paus hade Sverige bättre kvalitet på mycket. Däremot förstörde ett stort antal offsidelöpningar chansen till en riktig storseger.

Fridolina Rolfö gjorde 2–0 på ett distansskott som den slovakiska målvakten väl borde ha tagit. Och Ilestedt nickade snyggt in 3–0 på en hörnvariant där Angeldahl stod för inlägget.

Defensivt gjorde hela laget återigen en otroligt stabil insats. De spelare som jag tycker är värda att plussa för i offensiven är just Rolfö, Angeldahl, Rytting Kaneryd och Hurtig. Dessutom vill jag lyfta Jonna Andersson, som jag tycker var riktigt bra, framför allt efter paus. Och utöver den fina frisparken till Ilestedt var Andersson faktiskt dubbelt med i förarbetet till 3–0-målet. Först fixade hon hörnan, sedan hade det som kallas andra- eller hockeyassist till Ilestedt.

Den här segern borde kunna innebära att Sverige avslutar 2021 som bästa laget i världen. Det var ingen jättedistans upp till USA efter OS. Sedan dess har Sverige vunnit fem tävlings- och en träningsmatch.

USA har vunnit fyra träningsmatcher, men också kryssat i två. I och med att USA spelade 1–1 borta mot Australien tidigare i dag borde vårt landslag vara förbi.

Jag har utan framgång letat efter bekräftelser på det. Men det skulle alltså inte vara någon stor överraskning om det är Sverige i topp på nästa Fifaranking. Det vore ju för övrigt historiskt, för inget svenskt landslag har toppat världsrankingen i fotboll.

Nu sätter jag punkt, och håller utkik efter vad Nilla Fischers tårar betyder.

Tre tävlingsmatcher på svensk mark återstår av tävlingssäsongen 2021. Det handlar om tisdagens VM-kvalmatch i Malmö, om Häcken–Bayern München i Champions League den 9 december – och om Bergdalen–Bromölla i kvalet till elitettan i morgon 14.00.

Den sistnämnda matchen avgör vilket av Bergdalen och Rävåsen som blir det 28:e och sista elitlaget nästa år. Matchen sänds på bt.se med undertecknad som kommentator. För att kunna se den krävs abonnemang på en tidning ingående i Gota Media. Det går även att köra endagsprenumeration.

I övrigt i dag har vi fått en ny seriepyramid för svensk damfotboll. Med röstsiffrorna 29–12 (en nedlagd röst) beslutade Svenska fotbollförbundets representantskap att vi från och med 2023 bara skall ha tre division I-serier, som består av 14 lag vardera. Det innebär att 2022 blir ett övergångsår där fler än hälften av de nuvarande division I-lagen åker ut.

Jag är som bekant positiv till förändringen. Vi hade även tre division I-serier i början av 2000-talet. Skillnaden är att division I då var näst högsta serien, nu är det nivå nummer tre.

Det om inhemsk fotboll. Internationellt har det här varit Formiga:s dag. När Pia Sundhage:s Brasilien natten mot i dag vann med 6–1 hemma mot Thomas Dennerby:s Indien var det inte svenskmötet som stod i centrum.

Utan det var Formigas stora avskedsföreställning. Hennes flygrädda mamma, som inte hade sett sin dotter spela en enda landskamp tidigare hade trotsat rädslan och var på plats för att se 43-åriga Miraildes Maciel Mota göra sin allra sista insats i Seleção Feminina de Futebol.

På många sätt känns det som att Formiga alltid varit med. Så är det ju förstås inte. Men 43-åringen debuterade i landslaget redan som 17-åring och har hunnit med 234 landskamper och 37 mål. Då skall man veta att Brasilien inte spelat lika flitigt som exempelvis Sverige.

Man skall även veta att damfotboll var förbjudet i Brasilien i mars 1978 när Formiga föddes.

Det allra mest imponerande är ju förstås att Formiga har spelat i alla sju OS-turneringarna, och att hon dessutom har varit med i sju VM-slutspel. Otroligt.

Eller förresten, det är nästan att minska hennes betydelse att skriva ”spelat i” respektive ”varit med i”. Formiga har ju inte bara varit med – hon har varit en bärande spelare för Brasilien i de här mästerskapen. Aldrig skadad – alltid bra.

Många av er minns säkert att Formiga gjorde 28 damallsvenska matcher för Malmö FF säsongerna 2004 och 2005. Hon har även flera säsonger i USA bakom sig, och fyra i franska PSG.

I sin sista landskamp byttes hon in med ungefär en kvart kvar att spela. Pia Sundhage fick för övrigt en del kritik för det, men Sundhage försvarade sig med att Formiga är dåtid och att Brasilien måste spela ihop ett nytt, yngre lag.

Den där kvarten räckte i alla fall för att få till ett till synes både värdigt och tårdrypande avsked.

Efter matchen har Formiga fått många välförtjänta hyllningar. Det är som ni förstår en av damfotbollens allra största stjärnor som nu tackar för sig.

Brasiliens fotbollsförbund har för övrigt döpt dagen till #FormigaDay på sociala medier, och på damlandslagets twitterkonto vimlar det av hyllningar från olika storspelare – män och kvinnor.

Sverige vann med 2–1 mot Finland inför 13 429 åskådare på Gamla Ullevi. Det blev alltså till slut en folk- och fotbollsfest, men när nationalsångerna spelades undrade man om det var falsk marknadsföring med utsålda läktare.

Då var det nämligen Gamla Ullevi väldigt glest besatt. Men sedan fylldes läktarna snabbt, och när Fridolina Rolfö gjorde 1–0 i elfte minuten var nog alla på plats. Det riktigt stora jubeltjutet dröjde dock till minut 79, och Lina Hurtig:s segermål.

Det blev en riktigt kul, svensk fotbollskväll. Trots att Peter Gerhardsson har fått möblera om rejält efter OS visade landslaget hög klass. Till slut rankar jag dagens insats som den klart bästa efter OS. Framför allt var Rolfö lysande. Det var kvalitet på i princip alla hennes aktioner.

Men Finland gav sig inte utan kamp. De sista 30 minuterna i den första halvleken hade de god kontroll, och i paus fanns absolut oro för att gästerna skulle kunna förstöra den tänkta, svenska fotbollsfesten.

Efter paus tog dock Sverige tillbaka greppet, och till slut var segern odiskutabel. Med fyra raka segrar ligger Sverige väldigt bra till i VM-kvalgruppen. Att det dessutom blivit en trepoängare vardera mot huvudmotståndarna Finland och Irland gör läget ännu bättre.

Efter att jag satte ihop min krönika till BT, i vilken jag hyllade Fridolina Rolfö, har fokus legat på matchen Irland–Slovakien. Där tog gästerna ledningen i minut 47 genom mittfältaren Martina Surnovska. 18 minuter senare kvitterade Katie McCabe för Irland. Resultatet 1–1 stod sig sedan matchtiden ut.

Det kan man säga var ytterligare en seger för Sverige den här kvällen. För resultatet innebär att Sverige kommer att leda grupp A med minst fem poäng efter fyra omgångar. Vi snackar guldläge att kvala in till VM-slutspelet 2023.

Sveriges startelva har presenterats till kvällens viktiga VM-kvalmatch. Den innehåller ganska många ändringar jämfört med den elva som Peter Gerhardsson använde i OS.

I backlinjen saknas som bekant Nathalie Björn. Där flyttas Magdalena Eriksson in centralt och Jonna Andersson får chansen som vänsterback.

På mittfältet saknas Caroline Seger, vilket lite överraskande öppnar för Filippa Curmark i startuppställningen. Jag tycker att Curmark har haft det otroligt jobbigt i Champions League, men förhoppningsvis är det lite lägre tempo i den här matchen.

Seger saknades ju även i senaste VM-kvalmatchen, då flyttades Angeldahl ner och Hanna Bennison fick chansen från start. Nu är hon förkyld och inte redo för spel. Bennison står helt utanför matchtruppen.

Även i anfallet har Gerhardsson tvingats göra om. Där saknas som bekant Kosovare Asllani. Inte heller Stina Blackstenius verkar 100-procentig, för hon sitter precis som Seger på bänken. Dessutom är varken Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist tillgängliga för spel.

Mot Irland hade Gerhardsson Fridolina Rolfö i tiarollen bakom Blackstenius, med Sofia Jakobsson och Lina Hurtig på kanterna. Även i dag spelar Rolfö i tiarollen. Men framför sig har hon nu från höger Jakobsson, Hurtig och Olivia Schough.

På fredag har Svenska fotbollbundet sitt årliga representantskapsmöte. Då kommer man troligen att klubba en ny seriepyramid med tre division I-serier om vardera 14 lag.

I en artikel i Ulricehamns Tidning säger Marcus Ahlberg, som är ordförande i Västergötlands fotbollförbunds tävlingskommitté, att samtliga Götalandsdistrikt är emot förslaget. De vill istället gå tillbaka till upplägget med två serier i näst högsta divisionen. I artikeln säger Ahlberg:

”Tyvärr tror vi att motionen kommer att gå igenom. Vi tror att EFD (Elitfotboll damer), SEF (Svensk elitfotboll) och förbundsstyrelsen kommer att rösta för motionen. Och då räcker det att de får med sig ett enda distrikt.”

Personligen är jag positiv till den här förändringen. Sportsligt har elitettan varit ett positivt tillskott, och jag tycker dessutom att alla seriesegrare skall gå upp utan kval. Så det här är en rimlig förändring. Det negativa är ju att det blir ett struligt övergångsår nästa år, där väldigt många lag kommer att åka ur både division I och division II. Men det får man ta för att få ordning på seriesystemet.

Det jag däremot är kritisk till är varför inte vi gräsrötter får se förslaget? Det har ju gjorts en damserieutredning, varför är inte den offentlig? Den borde man väl kunna ha lagt upp på förbundets hemsida för länge sedan. Svensk fotboll har mycket att jobba på när det gäller öppenheten.

Men den som väntar… Förra året lades underlaget till representantskapsmötet upp på förbundets hemsida två dagar innan själva mötet. I år har jag ännu inte sett något. Men det är ju tre dagar till mötet…

Apropå den eventuella förändringen i seriepyramiden kan man konstatera att allt går i cirklar. I början av 2000-talet hade vi en damallsvenska, tre division I-serier och nio division II-serier.

Från och med 2023 är vi troligen tillbaka där, med skillnaden att det när några fler lag i serierna samt att det har klämts in en extra division mellan damallsvenskan och ettan. Det är ju även oklart hur många division II-serier det blir. Den frågan ligger ju inte på förbundsnivå, utan på distrikts-/regionnivå.

2002 gjordes en förändring där man tog bort en division I-serie, så att det var nere i två. Det innebar att segrarna i division II fick kvala under en tioårsperiod. Den riktigt stora förändringen gjordes till 2013, med 2012 som övergångsår. Då blev två division 1-serier och nio division II-serier (om vardera tio lag) blev till elitettan och sex division I-serier (om vardera tolv lag).

Under övergångsåret 2012 krävdes det att man var topp sex i division I för att gå till elitettan och topp sex i division II för att gå till nya division I. Nästa år kan det bli ännu tuffare att hålla sig kvar i ettan och tvåan.

Det om damfotboll på lite lägre nivå. På allra högsta nivån väntar en viktig VM-kvalmatch på torsdag 18.30. Då tar landslaget emot Finland på Gamla Ullevi i det som på förhand ansågs vara den sannolika finalen i vår grupp.

Nu har ju Irland blandat sig in i striden på allvar genom att vinna i Finland. Det hindrar dock inte att Sverige skulle ta ett stort steg mot VM vid seger på torsdag.

Gissningsvis funderar Peter Gerhardsson lite över hur han skall ställa upp sitt anfall. Offensiva nyckelspelaren Kosovare Asllani är knäskadad, Stina Blackstenius har haft skadebekymmer på sistone, Sofia Jakobsson har mest nött bänk i Bayern och Anna Anvegård har lämnat återbud till följd av en hjärnskakning.

Framför allt är det problem att Asllani inte kan vara med. Senast mot Irland flyttades Fridolina Rolfö in i Asllani-rollen, något som inte blev någon succé. Sverige hade svårt att skapa målchanser, och framför allt tycker jag att Rolfö saknades på vänsterkanten.

Men det är självklart även problematiskt att Jakobsson kommer till samlingen med stukat självförtroende och att Blackstenius är ett frågetecken. Den senare är för övrigt nominerad till fotbollsvärldens två finaste priser – både Ballon d’Or och Fifas pris The Best. Ballon d’Or delas för övrigt ut på måndag, mitt i den här landslagssamlingen.

Nu är det självklart i första hand för sina insatser i OS som Blackstenius är nominerad till de båda prestigeladdade priserna. Men det faktum att hon är nominerad gör ju att det känns ännu mer rätt att hon utsågs till damallsvenskans MVP.

För övrigt har damallsvenskan fått med två nomineringar till Fifapriset. Stephanie Labbé, som tillhörde FC Rosengård under OS, är en av fem kandidater i målvaktskategorien. Där är även Hedvig Lindahl nominerad.

För svensk del finns dessutom Magdalena Eriksson och Peter Gerhardsson med bland tänkbara vinnare på Fifagalan. Där är jag kanske lite förvånad över Erikssons nominering, hon hade det ganska tungt under OS. Men jag antar att det är för hennes insatser i Chelsea som hon kommit med.

Kollar man alla nomineringar till de båda priserna märker man snabbt att det i princip bara är OS och Champions League som räknas. Och det kan man ju förstås ha åsikter om.

Tillbaka till den aktuella landslagstruppen. Senast mot Irland saknades även Caroline Seger, vilket gjorde att Filippa Angeldahl fick vikariera i den sittande centrala mittfältsrollen. Nu är Seger tillbaka i truppen, vilket borde innebära att Angeldahl kan spela i sin OS-roll.

Däremot kan inte Gerhardsson använda sin OS-backlinje. Nathalie Björn har nämligen lämnat återbud, precis som Evertonkompisen Anvegård. Men just i backlinjen finns det så många alternativ att det inte känns oroande.

I fjol vann Julia Roddar och Emily Sonnett SM-guld med Kopparbergs Göteborg FC. Alldeles nyss vann duon ett nytt mästerskap – det amerikanska med Washington Spirit.

Spirit tog hem NWSL-titeln via 2–1-seger efter förlängning mot Chicago Red Stars i finalen. Kelley O’Hara nickade in segermålet i den första förlängningskvarten…

…och i slutminuterna av den andra förlängningsperioden gjorde Aubrey Bledsoe en matchavgörande räddning på ett friläge från inhopparen Makenzy Doniak.

Spirit toppade verkligen formen i slutet av serien. Man vann grundseriens fyra sista omgångar och kom därmed trea i tabellen. Därmed fick man spela kvartsfinal mot det tidigare storlaget North Carolina Courage. Där blev det 1–0-seger efter förlängning.

Sedan kom man från underläge till 2–1-seger mot OL Reign i semifinalen innan dagens final.

Julia Roddar har väl i första hand haft en roll som inhoppare. I finalen byttes hon in i halvtid av ordinarie tid, och spelade alltså totalt 75 minuter. Jag såg matchens sista 45 minuter, alltså förlängningen samt sista kvarten av ordinarie tid. Och jag tycker att Roddar gjorde en riktigt stabil insats.

Svenskan har kommit in från bänken i alla tre slutspelsmatcherna. I kvarten kom hon in i 70:e minuten och i semifinalen i 72:a minuten. Under grundserien blev det åtta matcher från start och nio inhopp – totalt kom hon upp i 824 spelminuter och ett mål.

En annan svensk Julia var med och vann den senaste NWSL-finalen, det var 2019 då Julia Spetsmark och North Carolina Courage tog hem titeln. Spetsmark fick dock ingen speltid i finalen, så vad jag kan komma på bör Roddar vara den första svensk att spela i NWSL-finalen.

I år har Roddar haft sällskap av Freja Olofsson i NWSL. Olofsson spelade för nya Racing Louisville, som slutade på nionde och näst sista plats med 22 poäng. Det krävdes 33 poäng för slutspel.

Olofsson startade 20 matcher, hoppade in i två och spelade totalt 1712 minuter under sin premiärsäsong i USA.

Jag funderade för övrigt över hur många svenska spelare vi haft totalt i NWSL sedan ligans premiärsäsong 2013. Jag kom på sex stycken, men är osäker om jag kanske har missat någon.

• Louise Schillgaard, Boston Breakers 2016
• Antonia Göransson, Seattle Reign 2016 – spelade inga ligamatcher
• Lotta Ökvist, Orlando Pride 2018 – spelade inga ligamatcher
• Julia Spetsmark, North Carolina Courage 2019
• Julia Roddar, Washington Spirit 2021
• Freja Olofsson, Racing Louisville 2021

Slutligen några ord om några inhemska matcher. Först har vi fött tre nya elitlag. I den norra kvalgruppen vann Team TG med 2–1 mot Sollentuna. Därmed är det klart att vi kan gratulera Gamla Upsala SK och just Team TG till varsin plats i elitettan. Båda lagen kommer från städer som redan har elitfotboll. Umeå gick ju upp i damallsvenskan, men vi får Uppsaladerbyn i näst högsta divisionen nästa år.

Det tredje laget att checka in i elitettan i dag var Ifö Bromölla IF. De vann med 1–0 hemma mot Rävåsen i dag. Grattis. Nästa lördag avgörs om det 28:e och sista elitlaget nästa år blir Rävåsens IK Karlskoga eller Bergdalens IK.

Jag noterar även att de två senaste årens finallag i futsal har mötts i dag med anmärkningsvärt utfall. IFK Göteborg har besegrat Gais i två raka SM-finaler. Men i dagens grundseriemöte vann Gais med förkrossande 11–1, bland annat efter fem mål från Tove Sjödin. Tronskifte på gång i svensk futsal?

Jag har ännu inte gått igenom det som hände i den gångna helgen. Jag var ju själv i Karlskoga och kommenterade en kvalmatch samtidigt som elitettan avgjordes.

Jag missade alltså spänningen när BP med hjälp av Jitex kunde passera IK Uppsala Fotboll i tabelltoppen. Självklart otroligt tungt för Uppsala som har legat topp tre större delen av säsongen.

Men kul för plantskolan BP att inte bara hävda sig på ungdomsnivå, utan att även nu kunna sälla sig till den lilla skara klubbar som nått högsta nivån både för herrar och damer. Där gör BP sällskap med Häcken, Hammarby, AIK, Djurgården, Malmö FF, Östers IF, Gais och IK Brage.

Utöver att BP säkrade en historisk damallsvensk plats i helgen så vann även klubben F17-SM efter finalseger med 2–0 hemma mot Södra Sandby IF. En stor helg för IF BP alltså. Stort grattis till alla framgångar.

Men samtidigt som vi välkomnar BP till högsta divisionen känns det självklart att konstatera att BP och IFK Kalmar är de klubbar som kommer att behöva göra det allra bästa jobbet under silly season. För kollar vi de olika trupperna så är det de klubbarna som slår ur ganska stort underläge.

För egen del var jag alltså i Karlskoga och såg matchen Rävåsens IK Karlskoga–Bergdalens IK 2–2. Där vann Bergdalen straffläggningen vilket innebär att Rävåsen åker ner till Skåne för bortamatch mot IFÖ Bromölla på lördag. Den gruppen är fortsatt vidöppen, och kommer inte att avgöras förrän nästa lördag då Bergdalen tar emot Bromölla.

I den norra gruppen vann Gamla Upsala SK med hela 4–0 hemma mot Sollentuna FK. Därmed är GUSK i praktiken klart för uppflyttning. Sollentuna däremot måste antagligen vinna lördagens hemmamöte med Team TG. Om gästerna vinner är det ju redan klart, då behöver inte den sista matchen spelas.

Noterbart är att det här kan vara näst sista året vi har ett kval till elitettan för de lag som vunnit sina division I-serier. Nästa fredag skall Svenska fotbollförbundets representantskap ta beslut om en ny seriepyramid med bara tre division I-serier.

Det mesta talar för att förändringen kommer att gå igenom, och att det blir tre division I-serier från och med 2023. Därmed blir nästa år ett övergångsår där det krävs att man kommer topp fem i division I för att vara säker på nytt kontrakt.

Klubbas serieomläggningen lär det märkas i alla divisioner under nästa år. Det är ju nämligen ett stort antal lag som kommer att åka ur ettan nästa år.

Här lämnar jag tillfälligt det sportsliga för att att göra en liten sväng in i mediebranschen. I tisdags var det premiär för en damfotbollspodd som blivit rejält omtalad innan den ens hade haft premiär. Det är en podd som heter Tutto Femme där programledarna heter Thomas Wilbacher och Petronella Ekroth.

Jag är ingen poddlyssnare, och Wilbacher är långt ifrån någon favorit. Jag brukar inte läsa det han skriver, och jag orkar sällan se de program där han medverkar i. Men han och Ekroth har haft så hög svansföring i försnacket att jag trots allt beslöt mig för att lyssna på det första avsnittet.

I försnacket hade man för övrigt kritiserat hur den aktuella mediebevakningen kring damfotbollen ser ut. Till TT sa Ekroth så här i samband med lanseringen:

”Jag tänker mycket som spelare att det är tråkigt för damfotbollens skull att medierna är så dåligt uppdaterade.”

Ekroth är Stockholmsbaserad, och det där är ju förstås ett uttalande som är riktat mot Stockholmsmedia. Min uppfattning är annars att lokaltidningarna runtom i landet i allmänhet är väldigt bra uppdaterade.

Däremot började Wilbacher och Ekroth den här poddsatsningen med att visa att de själva är rätt dåligt uppdaterade. De första orden i det allra första avsnittet är:

”Varmt välkommen skall ni vara till Tutto Femme. Det är den 16 november och Sveriges största – och är vi också enda? – damfotbollspoddcast har sett dagens ljus i och med detta välkomnande.”

Utan att ha fördjupat mig i vad den damallsvenska podden har för lyssnarsiffror kan vi nog slå fast att den var betydligt större än Tutto Femme när det första avsnittet av den nya podden spelades in.

Vi kan samtidigt också definitivt slå fast att Tutto Femme inte är den enda damfotbollspodden i Sverige. Sportbladets damallsvensk podd är nämnd. Utöver den finns åtminstone två till i form av Damfotbollspodden och Innanför Linjerna. Däremot verkar Frisken och Dala ha lagt ner efter 19 avsnitt.

Felen till trots är det kul att Tutto Femme dyker upp. Ju mer som skrivs om sägs om damfotbollen desto bättre. Det finns ju exempelvis även plats för betydligt fler bloggar i ämnet.

I podden intervjuades för övrigt fjolårets damallsvenska MVP Olivia Schough. I år gick det priset till Stina Blackstenius. Jag fick rösta i kategorien, och jag hade just Blackstenius som etta.

Dock ställer jag mig lite frågande till hur MVP-begreppet hanteras inom svensk damfotboll. I alla andra sammanhang är MVP det samma som den allra bästa spelaren. Och så tänkte jag när jag röstade på Blackstenius.

Men i damallsvenskan har man gjort någon annan konstig typ av tolkning där MVP är den som betyder mest för sitt lag. Dock tycker jag att Blackstenius även är den som betytt mest för sitt lag i damallsvenskan – så hon hade var rätt vinnare oavsett hur man tog sig an priset.

Apropå Blackstenius lag pratade jag lite med en kollega på Bravida i går om att Peter Bronsman på många sätt fick som han ville när han placerade Kopparbergs Göteborg FC i BK Häcken. För spelarna har allt blivit mycket bättre.

Men i Bronsmans vision ingick ju att ett svenskt lag skulle kunna vinna Champions League. Och den delen av visionen är ju inte ens nära att bli infriad. Tvärtom kommer våra klubblag bara längre och längre ifrån lagen nere på kontinenten.

På väg hem från Göteborg i går tänkte jag tillbaka lite på KGFC:s guldlag från i fjol. För att fullt ut uppdatera mig kollade jag hur Kopparbergs Göteborg FC såg ut i guldmatchen i Linköping i fjol. Här är laget som spelade då:

Jennifer Falk – Emily Sonnett, Emma Berglund (Emma Koivisto, 68), Emma Kullberg, Natalia Kuikka – Filippa Curmark, Vilde Bøe Risa (Julia Zigiotti Olme, 67), Filippa Angeldahl, Julia Roddar (Anna Csiki, 80) – Rebecka Blomqvist (Stina Blackstenius, 67) – Pauline Hammarlund.

Den matchen spelades den 7 november i fjol. Lite drygt ett år senare spelade Häcken med följande spelare mot Benfica:

Falk – Hanna Wijk, Luna Gewitz, Beata Kollmats, Lotta Ökvist (Csiki, 45) – Johanna Rytting Kaneryd, Elin Rubensson, Curmark, Mille Gejl (Milica Mijatovic, 56) – Julia Karlernäs (Dilja Zomers, 64) – Stine Larsen.

Här snackar vi förändring. Fjolårets upplaga av Häcken var verkligen ett lag som hade kapacitet att tävla i Europa – om de hade haft kvar alla spelare när Champions League drog i gång.

Men på ett år har man alltså tappat enormt mycket kvalitet. Och nu är ju även Blackstenius på väg bort. Fallet har gått otroligt fort. Och det skall bli väldigt spännande att se hur Häcken värvar i vinter. För man måste värva ganska hårt om man skall kunna tävla med Rosengård nästa år.

En spelare som Häcken tappat i år är Filippa Angeldahl. Om våra svenska klubbar har underpresterat i Europaspelet i år så är nog Angeldahls nya klubb Manchester City den klubb som underpresterat mest av alla i Europa.

Inte nog med att de missade Champions League. Manchester City ligger i botten av WSL efter sju omgångar. Laget har bara vunnit två matcher, och är ännu så länge europeisk damfotbolls stora missräkning den här säsongen.

I toppen av WSL ligger som väntat de båda andra topplagen Arsenal och Chelsea. Vi får se om City rycker upp sig och till slut ändå tar den tredje Champions League-platsen. Omöjligt är det inte.

I Frankrike vann Lyon toppmötet med PSG med hela 6–1 i söndags. Det var förstås en match som kom med extremt dålig tajming för PSG, samma vecka som överfallet på Kheira Hamraoui. Där har för övrigt lagkompisen Aminata Diallo släppts, och verkar inte längre vara misstänkt. Skönt att höra.

Men självklart måste hela dramatiken ha påverkat PSG något enormt. Vi får se om de reser sig, eller om Lyon rusar ifrån i tabelltoppen.

Slutligen till Tyskland där det är härligt jämnt efter åtta omgångar. Wolfsburg leder ett mål före Hoffenheim. Och en poäng bakom finns ytterligare tre lag i form av Bayern München, Eintracht Frankfurt och Turbine Potsdam. Alltså totalt fem lag inom en poäng. Kul när det är så jämnt.

På söndag möts Potsdam och Hoffenheim i ett toppmöte. Den sänds 13.00 på Viaplay. Tyvärr krockar den med helgens andra europeiska toppmatch, Manchester United–Arsenal har avspark en kvart senare – även den sänds på Viaplay.

Under min hemresa från Göteborg blev det ännu mer klart att Häcken kommer att åka ur Champions League i gruppspelet.

Bayern München vann nämligen mot Lyon med 1–0 i den sena matchen i gruppen. Därmed står Lyon på nio och Bayern på sju poäng. Det innebär att Häcken med största sannolikhet åker ut även om de mot all förmodan skulle vinna de två sista gruppmatcherna, de hemma mot Bayern och borta mot Lyon.

Men det mest troliga är att alla teoretiska chanser till avancemang är borta redan efter hemmamatchen mot Bayern den 9 december.

Jag skrev redan efter Häckens 1–0-seger i Lissabon i förra veckan att jag tycker att hela den här Champions League-turneringen har varit en enda lång svensk underprestation.

Kristianstad gjorde väl i och för sig ganska exakt vad man kunde förvänta sig, och får godkänt. Men högre betyg än så blir det inte.

Däremot får både Rosengård och Häcken rejält underkänt. Rosengård hade i och för sig en tuffare väg in i turneringen, men var som sämst när det gällde som mest. 3–0-förlusten hemma mot Hoffenheim var ett riktigt ras, där flera av målen var rena gåvor.

Häcken klarade kvalet, men har sedan också varit sämst när det gäller. Gruppspelet har sammanfallit med det som sannolikt är Göteborgslagets sämsta form sedan katastrofåret 2017 – alltså det år då KGFC var indraget i den damallsvenska nedflyttningsstriden ändå in i slutomgångarna.

På ett sätt är det kanske inte så konstigt att Häcken går dåligt i höst. Dagens matchtrupp måste väl vara den sämsta som klubben överhuvud taget har mönstrat. Som bekant har ju bara Häcken funnits som damelitlag i några månader.

Värre är att dagens Häckentrupp också är betydligt sämre än de uppställningar som Göteborg FC hade säsongerna 2018–20. Betydligt sämre. Och väldigt lite tyder på att man kommer att kunna värva in spelare med sådan kvalitet att man tar sig tillbaka till exempelvis den nivån man hade förra hösten.

Därför är det kanske inte så konstigt att vi fått se följande resultat från Häcken sedan gruppspelet i UWCL drog i gång den 5 november:

• Lyon (h) 0–3
• Vittsjö (h) 0–0
• Bayern München (b) 0–4
• AIK (b) 0–0
• Djurgården (h) 4–0
• Eskilstuna (b) 2–3
• Benfica (b) 1–0
• Benfica (h) 1–2

Det lag som hade Sveriges bästa anfallsspel både 2019 och 2020 har fått allt svårare att hitta rätt i offensiven. Och man har bara gjort spelmål i två av de åtta senaste matcherna. Det är inte godkänt.

Det känns otroligt tråkigt att behöva sitta här och såga våra svenska representanter i Champions League. Mest eftersom det mycket väl kan ha varit sista gången vi hade två seedade lag i kvalet. Nästa år kommer bara Rosengård att vara seedat, vilket gör att det sannolikt kommer att krävas mirakelinsatser för att Häcken eller Kristianstad skall kunna kvala in.

De dåliga svenska resultaten i årets turnering gör ju nämligen att våra lag tappar i ranking, och kommer att få det ännu svårare att hävda sig framöver.

Häcken har alldeles nyss i praktiken åkt ur Champions League. Man har gjort det via 2–1-förlust mot halvproffsen från Benfica hemma på Bravida Arena.

Resultatet är förstås ett jättemisslyckande för svensk klubbfotboll. Men det var ändå inte oväntat. Häcken har varit formsvagt en längre period, medan Benfica är på frammarsch.

Kanske är det tur att damallsvenskan hade klart med sitt nya tv-avtal innan det här gruppspelet är färdigspelat. För i pressreleasen säger Anders Jensen, VD och koncernchef, NENT Group:

“Våra ambitioner är helt enkelt att tillsammans med Elitfotboll Dam bygga upp OBOS Damallsvenskan till att bli den bästa ligan i världen. OBOS Damallsvenskan är redan nu en otroligt stark liga med en passionerad supporterskara och nu är det dags att ta den till nästa nivå.”

Just nu är damallsvenskan väldigt långt ifrån den bästa ligan i världen, så NENT och EFD har lite jobb att göra under den här femårsperioden…

Men visst tycks man göra ett bra försök. Enligt tidningen Barometern innebär nämligen avtalet drygt 20 miljoner kronor per år, alltså totalt drygt 100 miljoner kronor. Det skall i sin tur innebära att klubbarna får minst 900 000 kronor vardera per år. Stämmer det så måste man säga att EFD skrivit ett bra avtal.

Den här texten skrivs i pressrummet på Bravida Arena. Jag sitter här och väntar på presskonferenserna efter matchen Häcken–Benfica 1–2. Det är alltså ännu ett resultat som visar hur övriga Europa håller på att springa ifrån svensk klubbfotboll.

Benfica gjorde mål på fasta situationer i tredje och 91:a minuten. Totalt sett över 90 minuter räknade jag till 8–6 i klara målchanser i Häckenfavör. Det rimliga hade alltså varit hemmaseger med 2–1. Men i spelet var Häckens avslut alldeles för dåliga. De flesta gick nämligen utanför målet.

Efter att Elin Rubensson gjort 1–1 på straff i 74:e minuten kändes det som att Benfica var tröttkört och att Häcken även skulle kunna få in ett segermål.

Just Rubensson har nu satt sig på podiet och säger så här om det portugisiska segermålet på övertid:

”Det finns inte mycket som är värre än att släppa in ett mål i sista minuten. Så klart att det blir tungt.”

Det här resultatet innebär alltså att Häcken i praktiken är utslaget. Efter fyra omgångar kommer Göteborgslaget att ligga sist i tabellen. Rent teoretiskt kan man fortsatt gå vidare, men då krävs det sannolikt segrar mot både Bayern München och Lyon. Det där klarnar lite senare i kväll när just Bayern och Lyon möts.

Tråkigt att våra svenska lag inte kan prestera bättre än så här i Europaspelet. Och konstigt att man förlorar på att man inte kan hantera defensiva fasta situationer. För utöver de båda baklängesmålen kom ytterligare några av Benficas målchanser just på fasta.

När det gäller Häcken har de fortsatt inte gjort något spelmål i gruppspelet. De mål man gjort är Elin Rubenssons båda straffmål mot Benfica.

Det visade ju sig att gårdagens nyhet om ett nytt tv-avtal var korrekt. Det är inte varje dag som bloggen är först med den typen av nyheter, men kul att man kan vara det ibland.

Jag noterar för övrigt att den nyhet ni kunde läsa här i går på seneftermiddagen avslöjades av P4 Kalmar i förmiddags…

Det som P4 Kalmar tillförde var en summa, de uppger att avtalet kommer att ge cirka 20 miljoner kronor som klubbarna i sin tur kommer att dela på. Stämmer det så blir det ju fyra miljoner kronor per år, vilket jämnt delat på 14 lag skulle innebära 285 000 kronor per år.

Nu vet vi ju att det inte har varit självklart att alla pengarna har kommit klubbarna till godo. Det har inte heller varit självklart att dela jämnt. Så summan 285 000 får man ta med en nypa salt.

Det här inlägget skriver jag från pressrummet på Bravida Arena. Om ungefär en halvtimme skall BK Häcken spela mot Benfica i Champions League. Vid hemmaseger skulle hemmamatchen mot Bayern München i nästa omgång kunna bli helt avgörande om avancemang.

Hoppet om avancemang är ju egentligen närmast obefintligt med tanke på hur det sett ut i de tre första omgångarna. Men det vore ju ändå kul med en avgörande match där Häcken ändå har en liten chans att ta sig vidare.

Men det lär bli svårt nog i dagens match. Emma Kullberg och Julia Zigiotti Olme har ju lämnat Häcken, och dessutom är Stina Blackstenius skadad och Jennifer Falk har varit krasslig. Falk skall dock stå, och Blackstenius skada är inte värre än att hon sitter på bänken, samt att hon var ute och värmde först av alla.

Det är dock väldigt tunga avbräck. Häcken vann ju bortamötet i Lissabon med ett nödrop. Nu har man tappat mycket av snabbheten i backlinjen, plus sin vassaste forward. Det här således är en match som man bör helgardera.

Matchen ser du här med svensk kommentator:

I morgon har NENT Group presskonferens där de skall presentera ett långt, nytt tv-avtal.

Enligt uppgift handlar det om ett långtidsavtal rörande damallsvenskan. En uppgift säger att det kan handla om fem år.

Vår högsta division skulle alltså i så fall lämna SportbladetPlay för Viasat. Som bekant har ju Viasat redan sändningsrätten till flera utländska ligor.

I morgon, lördag klockan 14.00 skall elitettan avgöras. Inför avgörandet ligger IK Uppsala Fotboll åtta mål före BP i kampen om den tredje platsen i damallsvenskan.

Uppsala tar emot Jitex medan BP tar emot Älvsjö. Hemmalagen är favoriter, vilket alltså talar för att Uppsala återvänder till damallsvenskan efter bara ett år i elitettan. Men medan BP–Älvsjö känns som en säker etta på tipset, är det läge att gardera matchen på Studenternas.

I och för sig har Jitex varit svagt på bortaplan. Men Mölndalslaget vann vårens inbördes möte, vilket skulle kunna indikera att deras spelsätt passar Uppsala dåligt. Dessutom finns det ju en uppenbar risk att Uppsalaspelarna är betydligt mycket nervösare än Jitex.

Uppsala bjuder på entrén till alla ungdomslag. Kanske att vi kan få årets högsta publiksiffra i elitettan i morgon?

Själv vänder jag min blick mot kvalet till elitettan. Tidigt på lördagsmorgonen åker jag till Karlskoga för att kommentera matchen mellan Rävåsens IK Karlskoga och Boråslaget Bergdalens IK. Vi sänder matchen på bt.se för inloggade. Jag tror att alla som har prenumeration på tidningar inom Gota Media skall kunna se matchen. Om någon annan är intresserad går det att köpa endagsabonnemang.

På svensk mark är det även final i F17-SM i helgen. Söndag 17.00 tar BP emot Södra Sandby på Grimsta. Ja, det är just det Södra Sandby som jag hyllat i ett par tidigare inlägg.

BP har för övrigt väldigt starka ungdomslag. Den gångna helgen föll klubben i finalen av F19-SM. Umeå vann med 2–1 efter två mål från Monica Jusu Bah. Noterbart där att det alltså var två elitettanklubbar i final. I bronsmatchen möttes däremot två damallsvenska lag. FC Rosengård vann med 2–1 mot Kif Örebro.

Det om inhemsk damfotboll. Nu en liten koll utomlands. Som vanligt är det inplanerat flera toppmatcher ute på kontinenten i samband med att det är landslagsuppehåll i herrfotbollen. Så även den här gången.

Under lördagen visar Viaplay följande två matcher:
14.00: Bayern München–Wolfsburg
14.30: Tottenham–Arsenal

Och på söndag 16.00 visar kanalen den engelska toppmatchen Manchester City–Chelsea.

Tyvärr verkar inte söndagens franska toppmöte Lyon–PSG sändas på någon svensk kanal, eller stream. Dock är det avspark 21.00 i den matchen, och då kanske de flesta svenskar har sitt fokus på herrfotboll.

På söndag är det för övrigt även semifinaler i amerikanska ligan NWSL. De spelas enligt följande:

21.00: OL Reign–Washington Spirit
23.30: Portland Thorns–Chicago Red Stars

När Washington vann kvartsfinalen mot North Carolina Courage med 1–0 i förlängning förra helgen byttes Julia Roddar in i 70:e minuten.

Innan jag sätter punkt noteras att Aftonbladet håller sin gala ”Damallsvenskans bästa” på måndag kväll, med start 18.55. I år har jag fått vara med och rösta på kandidaterna. Dock saknade jag några tänkbara vinnare bland de uttagna kandidaterna. Jag tänker på Vittsjös Clare Polkinghorne i backkategorien, men framför allt AIK:s Rosa Kafaji i årets genombrott.

För mig var Kafaji given vinnare i kategorien. Hon är en 18-årig debutant som haft en central roll i sitt lag. Men hon platsade alltså inte ens bland de tre kandidaterna.

Det här var onsdagen då Emma Kullberg och Julia Zigiotti Olme sa tack och hej till svensk klubbfotboll för den här gången. Det var även onsdagen då Häcken tog Sveriges första trepoängare i det nya gruppspelet i Champions League.

Men det vi framför allt kommer att komma ihåg onsdagen den 10 november 2021 för är nog ändå att damfotbollsvärlden fick sitt eget Kerrigan–Harding-fall. Strax efter lunch kom en chockad kollega och frågade om jag hade hört talas om PSG-spelarna Aminata Diallo och Kheira Hamraoui.

Det hade jag förstås. Men orsaken till frågan var chockartad.

Hamraoui har alltså i torsdags misshandlats med järnrör av maskerade män. Och Diallo har i dag gripits av polis, misstänkt för att ha iscensatt misshandeln.

Det hela är så sjukt att det känns overkligt. Men tyvärr är det ju ofta så att de mest osannolika historierna visar sig vara sanna.

Vi får se vad som visar sig vara sant i den här soppan. Klart är att Amanda Ilestedt:s lag skakas av en historiskt tråkig skandal. Och man kan ju inte undvika att fundera över vad de allt större pengarna inom damfotbollen kan göra med sporten, och dess utövare.

Så till Lissabon och Champions League. Där blev Elin Rubensson den första spelaren att göra mål för en svensk klubb i Champions Leagues nya gruppspel. Rubensson satte en straffspark via stolpen efter 75.45 och blev därmed också matchvinnare när Häcken vann med 1–0 borta mot Benfica.

Jag tyckte att det från tv-bilderna var lite oklart huruvida den Benficaback som orsakade straffen via en tackling mot Stine Larsen träffade bollen eller ej.

Häckens seger var långt ifrån imponerande. När en gråtande (oklart varför) Stina Blackstenius lämnade planen efter ungefär en timme hade Benfica varit närmast att göra mål via ett rungande stolpskott.

Överhuvud taget var det en jämn match, där oavgjort nog hade varit mest rättvist. Utöver straffmålet hade Häcken och Julia Karlernäs en bra chans i den 72:a minuten. Men inhopparens bredsida räddades av Benficamålvakten Leticia.

Även om dagens resultat med segrar för Häcken och Lyon innebär att Häckens hopp om kvartsfinal trots allt lever så känns det där hoppet mer som en papperskonstruktion än en realitet.

För som jag ser det är hela den här turneringen en enda lång svensk underprestation. Medan Benfica tagit en skrällpoäng mot Bayern München och Juventus under tisdagen snodde en poäng av Wolfsburg har våra svenska lag inte ens varit nära mot tyskt och franskt motstånd.

Jo, jag vet att Rosengård spelade 3–3 borta mot Hoffenheim. Men då stod det 3–0 till tyskorna inför avspark, så trots poängen var FCR aldrig nära.

Min uppfattning är att Rosengård och Häcken borde ha spelarmaterial för att prestera ungefär som Juventus – som skakat Chelsea och alltså tagit poäng av Wolfsburg. Men tyvärr verkar jag övervärdera våra svenska klubblag. Häcken har ju faktiskt varit chanslöst i de två första matcherna. Och i dag hade man lite flyt mot Benfica – ett lag man skrattade åt för något år sedan.

Häckens problem ligger i att man inte klarat av att ersätta Filippa Angeldahl på centralt mittfält. Man har inte tillräcklig kreativitet. Filippa Curmark har fått en större roll än tidigare, men hon har inte klarat av att driva ett anfallsspel mot bra motstånd. I Lissabon var Elin Rubensson tillbaka på mittfältet, något jag tror på över tid. Men ännu är hon inte tillbaka på 2019 års nivå.

Det jobbiga är ju att våra svenska lag snabbt bara blir sämre och sämre. Kullberg och Zigiotti lämnar alltså nu. Stina Blackstenius lämnar om tre omgångar, och risken är att Häcken blir ytterligare brandskattat på spelare i vinter.

Snart slår svenska klubblag nog ur underläge mot portugisiska lag. Känns konstigt.

Det är även lite konstigt att höra Häckensupportrar hylla Hisingen från München och Lissabon. Men kul att Häcken fått med sig så många supportrar ut på sitt Europaäventyr.

Damallsvenskan 2021 fick aldrig den där nervdallrande spänning som man vill ha. Både guld och nedflyttning var klart långt innan dagens slutomgång.

I dag fick vi i alla fall lite drama i kampen om den åtråvärda tredjeplatsen. Inför avspark hade fyra lag chansen. Kristianstad var två mål före Eskilstuna, två poäng före Kif Örebro och tre poäng före Vittsjö.

Kif Örebro var tidigt borta ur kampen. Vittsjö vann till slut lagens inbördes möte med förkrossande 8–2.

Därmed stod det mellan KDFF, United och Vittsjö. De första 25 minuterna låg KDFF på tredjeplatsen. I 19:e minuten förstärkte man positionen när Alice Nilsson snyggt styrde in 0–1 i Piteå. Fyra minuter senare tryckte Katrina Guillou in kvitteringen för Piteå. Det förändrade inte placeringarna – KDFF var kvar som trea eftersom det fortsatt var oavgjort mellan Eskilstuna och Häcken.

Men i 26 minuten sprang Felicia Rogic igenom och sköt upp United på Champions Leagueplats. Hon gjorde det när hon gav sitt lag ledningen hemma mot Häcken.

I paus var det Eskilstuna som hade den åtråvärda tredjeplatsen. Men laget halkade ner på fjärdeplatsen när Stine Larsen kvitterade för Häcken i minut 49. Målet kom på en riktigt grov tavla från Emelie Lundberg

Kristianstad stärkte sin tredjeplats när Amanda Edgren gjorde 1–2 i Piteå. Då hade matchklockan precis passerat 66 minuter. Först trodde jag att det målet borde ha dömts bort för offside. Men på reprisen såg jag att det stod en Piteback på kortlinjen, så Edgren var på rätt sida.

Målet var jobbigt för Eskilstuna. Och sörmlänningarna fick ett ännu värre läge i 75:e minuten när Mille Gejl via stolpen pricksköt in 1–2 på Tunavallen.

I det läget var Vittsjö uppe på medaljplats. I svensk fotboll har vi ju som bekant fyra medaljlag. Vittsjö var dessutom två Pitemål ifrån Champions Leagueplatsen.

Men Eskilstuna skulle komma tillbaka, och Vittsjö slutade som femma. Felicia Rogic gjorde både 2–2 och 3–2 och skapade riktig nerv på slutet i Piteå.

Plötsligt skulle ju en kvittering från PIF ha inneburit att KDFF trillade ner på fjärdeplatsen. Och det var inte långt borta. Hanna Andersson hade en boll i ribban i minut 85. Och på övertid låg KDFF-målvakten Melina Loeck. Det var så stor oro hos gästerna att Mia Carlsson faktiskt hade dragit på sig målvaktströjan. Hon kunde dock ta av den, och strax efter bröt ett rejält jubel ut i KDFF-lägret.

Trots att laget gjort en rätt halvdan säsong slutar man på tredje plats och får alltså nästa sommar spela kval mot Champions League för andra året i rad.

Kollar vi på den damallsvenska sluttabellen är det fortsatt de klassiska damfotbollsklubbarna som dominerar. Av alla klassiska herrfotbollsklubbar som klivit in i damfotbollen är det bara Häcken som slutar på damallsvenskans övre tabellhalva i år.

Apropå Häcken har det varit kul att se Beata Kollmats tillbaka i startelvan i två matcher på senhösten. Resultaten mot AIK och Eskilstuna har hon kanske inte varit lika nöjd med…

Däremot är jag nöjd med mitt damallsvenska tips. Jag brukar ju säga att det är godkänt om man tippar ett lag inom två placeringar. Och i år lyckades jag få godkänt på tio av de tolv lagen. Jag prickade även in Stina Blackstenius som skytteligavinnare. Då kan man bortse ifrån att jag bara lyckades placera ett lag – Kristianstad – på exakt rätt plats.

Här är sluttabellen med mitt tips inom parentes:

1. Rosengård (2)
2. Häcken (1)
3. Kristianstad (3)
4. Eskilstuna (7)
5. Vittsjö (4)
6. Linköping (5)
7. Hammarby (6)
8. Örebro (9)
9. Djurgården (11)
10. AIK (12)
11. Piteå (10)
12. Växjö (8)

Det är ju förstås Växjö som är den stora missräkningen – det stora fiaskot. Men jag kallar faktiskt även Linköpings säsong för ett fiasko. Att laget avslutade med tre raka segrar och faktiskt klättrade upp på övre halvan räcker inte för att få godkänt. Klubben satsade på att utmana om guldet, men gjorde sin poängmässigt sämsta säsong sedan 2004.

När det gäller analys av experttips och sluttabellen har signaturen Lars P gjort en gedigen sådan analys som kommentar till förra inlägget.

Växjö åker alltså ur serien och ersätts av Umeå IFK Kalmar – och ett lag till. Inför dagens omgång av elitettan hade tre lag chansen. Trion Uppsala, BP och Lidköping hade alla svåra bortamatcher. I mitten av den andra halvleken ledde alla med 1–0. Men med fem minuter kvar var det 1–1 för både BP och Lidköping.

Medan BP lyckades vinna med 2–1, och därmed är kvar i det damallsvenska racet så förlorade Lidköping med 2–1 i Alingsås. Därmed spelar Lidköping i elitettan även nästa år.

Den damallsvenska platsen står mellan Uppsala och BP. Lagen står på samma poäng inför lördagens slutomgång. Uppsala ligger på tredjeplatsen med åtta måls bättre målskillnad än BP.

Uppsala avslutar hemma mot mittenlaget Jitex. Jag såg vårmötet mellan lagen, och då vann Jitex med 2–1. Men Jitex är betydligt starkare hemma på Åbyvallen än på bortaplan. Så Uppsala känns ändå som klar favorit i returmötet. Uppsala har därmed även fördel i kampen om den sista damallsvenska platsen.

Men de har nog inte råd att tappa poäng mot Jitex. För BP är jättefavorit mot ett formsvagt Älvsjö. Älvsjö var vårens sensationslag, men har haft en riktigt tung höst. På de sex senaste omgångarna har det blivit fem förluster.

Slutligen är det nu klart vilka sex lag som kvalar om fyra platser i elitettan. I den södra gruppen möts Rävåsens IK Karlskoga och Bergdalens IK (Borås) på lördag, medan IFÖ Bromölla står över den första omgången. I den norra gruppen tar Gamla Upsala SK emot Sollentuna FK kommande helg, medan Team TG (Umeå) står över.

Av de här sex klubbarna har bara Team TG FF tidigare spelat i elitettan. Det var 2013 och 2014, de två första åren som serien fanns, och laget hette då Umeå Södra FF. Team TG tog över driften från 2016.

Av övriga fem klubbar har klassiska Rävåsen till och med spelat i högsta divisionen. Man gjorde det 1978 och 1979, något som räcker till plats 80 i maratontabellen. Men Rävåsen har alltså inte varit i någon av de två högsta divisionerna de senaste tio åren. Dags nästa år igen?

I kväll var 2027 åskådare på plats på Valhalla IP för att kolla in en match mellan två division III-lag. Förra veckan var drygt 1000 personer på samma plats för att se samma lag.

Lagen var IFK Göteborg och Örgryte IS och matcherna blev 4–4 och 3–3. De resultaten innebar att Blåvitt går upp i division II på fler gjorda bortamål. IFK Göteborg gör därmed Elfsborg och Malmö FF sällskap i tvåan nästa år.

Nu är ju det här en udda säsong där coronarestriktioner har hållit nere publiksiffrorna under stora delar av året. Men vid en koll på sifrrorna i elitfotbollen är årets högsta siffra i elitettan 1013 från matchen Uppsala–BP för drygt två veckor sedan.

Fem matcher i damallsvenskan har haft högre publiksiffra än dagens division II-kval i Göteborg, nämligen:

1. 18537, Hammarby–AIK, den 10 oktober
2. 2814, Häcken–Rosengård, den 2 oktober
3. 2548, Rosengård–Eskilstuna, den 1 november
4. 2173, Hammarby–Linköping, den 30 oktober
5. 2096, Djurgården–Hammarby, den 25 september

Apropå damallsvenskan fick serien ett nytt lag i lördags. Eller snarare ett nygammalt lag. Efter tre år i elitettan är IFK Kalmar tillbaka i högsta serien. Stort grattis till det.

När klubben debuterade i högsta serien 2018 gjorde man en riktig fiaskosäsong, och tog bara tre poäng. Mina starkaste minnen är att man dels värvade för dåligt inför seriestart, dels att laget var väldigt skadedrabbat.

Nu får man alltså en ny chans. Jag läser att tidningen Barometerns krönikör Henrik Eriksson tror på bättre utdelning den här gången. Dels för att damallsvenskan har försämrats betänkligt på fyra år. Dels för att klubben borde ha lärt sig rent organisatoriskt. Det här är intressanta rader:

”Det var dåligt på planen då, men det var också kaos vid sidan av den. Nepotism är ingen bra ingrediens i ungdomsidrott, i elitfotboll på allra högsta nivå är den förgörande. Frågan: ”Varför får inte min dotter spela?” hör helt enkelt inte hemma där. Det kommer säkert att hända mycket i IFK i vinter, det brukar göra det. Kanske blir det i stora delar en helt ny styrelse igen, vem vet, men om den styrelsen håller sig till saker och frågor som en styrelse ska ta hand om, och ansvara för, och låter klubbchefen och sportchefen arbeta med sina uppgifter, så har IFK en klar chans att uppfylla sin vision.”

I årets damallsvenska återstår bara en fråga att besvara: Vilka lag tar de två sista medaljerna? Framför allt är det ju det lilla silvret som är intressant, då det också ger en kvalplats mot Champions League.

Frågan ovan kan få fyra olika svar: Kristianstad, Eskilstuna, Kif Örebro eller Vittsjö. Inför den gångna helgens omgång hette de fyra kandidaterna Kristianstad, Eskilstuna, Vittsjö och Hammarby. Alla fyra lagen förlorade, vilket gjorde att Hammarby tappade sin medaljchans, medan Örebro blev omgångens stora vinnare.

Laget ligger nu femma i damallsvenskan med –12 i målskillnad. Och på lördag skulle Örebro kunna bli ett Champions Leaguelag trots tvåsiffrig minusmålskillnad. Det skulle vara högst anmärkningsvärt. Örebro skall till Vittsjö på lördag. Segraren där blir som sämst femma.

Eskilstuna tar emot Häcken och Kristianstad skall till Piteå. KDFF måste räknas som klar favorit till att ta tredjeplatsen. Inte minst med tanke på att Piteå har en svag säsong bakom sig, och kommer att sluta på en placering som alltid tidigare inneburit nedflyttning.

Men Kristianstad darrade i helgen. Jag såg delar av 1–0-förlusten mot Växjö. Sett till målchanser skulle förstås KDFF ha vunnit. Man hade bland annat ett par bollar i målramen. Men kan man förlora mot Växjö kan man även förlora mot Piteå.

För övrigt var Växjös segermål rätt talande för tabelljumbons säsong. Emmi Alanen hade öppet mål från tre meters håll – och missade. Men efter att nedflyttningen blev klar har plötsligt bollen börjat studsa Växjös väg. Så returen från Alanens nick i ribban träffade KDFF-målvakten Melina Loeck och gick i mål. Alanen är bokförd för målet, som ju dock är ett självklart självmål.

Tillbaka till Kristianstad. Laget har ju faktiskt stor chans att kopiera fjolårets tredjeplats trots att man gjort en rätt dålig säsong. I fjol tog KDFF 45 poäng efter att ha gjort 48 mål och släppt in 29. I år har man bara gjort 31 mål och tagit 32 poäng. Väldigt mycket sämre än i fjol alltså. Man har släppt in 25 mål i år, vilket ju är ungefär samma nivå som ifjol.

I elitettan återstår två omgångar, och tre lag har chansen på den sista damallsvenska platsen. Uppsala ligger trea på 42 poäng och bättre målskillnad än fyran BP. Och femman Lidköping är bara en poäng bakom de två andra damallsvenska kandidaterna.

På lördag har alla tre lagen rätt luriga bortamatcher. Lidköping skall till Alingsås för ett västgötaderby, Uppsala skall till erkänt svårspelade Strandvallen för att möta Mallbacken och BP skall till Åby IP och möta hemmastarka Jitex. Vi får se om alla tre lagen är kvar i racet om tredjeplatsen på söndag.

Att Lidköping är med i kampen är förstås en jätteskräll. De var nära att åka ut i fjol, och tippades långt ner i tabellen inför årets seriespel. Men LFK har lyckats bra med sina värvningar, och man har fått fin hjälp av lån från Häcken. Senast gjorde exempelvis Evelyn Ijeh LFK:s två första mål mot Älvsjö.

I botten är det klart att Borgeby och Bollstanäs kommer att åka ur. De två lagen kommer att ersättas av fyra lag från division 1.

Det kommer att bli fyra av följande åtta klubbar:

• Team TG från Umeå
• Gamla Upsala SK
• Sollentuna FK
• Enskede IK
• Rävåsens IK Karlskoga
• IK Rössö Uddevalla
• Bergdalens IK från Borås
• IFÖ Bromölla

Det återstår en omgång av division 1-serierna och de två förstnämnda och de två sistnämnda har redan vunnit sina serier, och är därmed klara för kval. Däremot kommer två av de fyra lagen i mitten att försvinna ur kampen till helgen.

I kvalet mot elitettan kommer ju sex lag att göra upp om de fyra platserna. Lagen delas in i två trelagsgrupper där ettan och tvåan går upp. Det tråkiga är att det är enkelserier. Personligen tycker jag att det borde ha varit dubbelmöten.

Lottningen för kvalet är redan klar. I den norra kvalgruppen kommer Gamla Upsala SK att inleda på hemmaplan helgen 13–14 november. GUSK ställs aningen mot Sollentuna FK eller Enskede IK.

Sollentuna leder den södra Svealandsettan med två poängs marginal inför helgens avgörande omgång. Sollentuna avslutar mot redan nedflyttningsklara IK Viljan Strängnäs, och bör kunna hålla undan.

Här är det Team TG som står över första matchen. De inleder med att möta förloraren i den första matchen.

Det här är lite konstigt. I en trelagsgrupp där bara ettan går vidare är det rimligt att ha det här upplägget. Men när två lag går vidare gör det här upplägget att kvalet kan vara avgjort redan efter två matcher, vilket ju är lite tråkigt.

I den södra gruppen vet vi att Bergdalens IK börjar på bortaplan helgen 13–14 november. Till helgen får vi veta om de skall åka till Karlskoga för att möta Rävåsen eller till Uddevalla för att möta Rössö. Rävåsen leder med två poängs marginal till Rössö. Båda lagen möter bottengäng i sista omgången. Här står IFÖ Bromölla över första matchen.

Gör man en liten snabbkoll på de klubbar som är aktuella för elitettan till nästa år så hittar vi välbekanta tränare i IFÖ Bromölla och Bergdalen. Bromölla tränas av Pierre Persson, alltså den tränare som tog Växjö DFF från division 1 till damallsvenskan. Nästa år kan hans nya projekt ställas mot hans gamla.

I Bergdalen är det den tidigare skyttedrottningen Linnea Liljegärd som är huvudtränare. Hon har för övrigt Therese Bjöck som spelande assistent. Bergdalen har ytterligare en välkänd profil i forwarden Sara Lindén.

Team TG och Gamla Upsala SK utmärker sig genom att lagen har imponerande säsonger bakom sig. Båda har gått genom sina serier med en förlust och resten segrar.

Ni som sitter inne på mer info om lagen som skall kvala mot elitettan får gärna dela med er. Som boråsare är jag förstås lite extra nyfiken på den södra gruppen…