I dag har Kif Örebro meddelat att man säljer Lisa Dahlkvist till PSG. Därmed fortsätter utarmningen av damallsvenskan.
Utvecklingen inom internationell damfotboll går verkligen blixtsnabbt nu – och när de stora elefanterna ringer har de damallsvenska klubbarna inget att sätta emot. Det är inte utan att man undrar hur vår högsta serie kommer att se ut om fem år.
På kort sikt påverkar inte den här utarmningen vårt landslag nämnvärt. Tvärtom får stommen i landslaget utmärkt träning och matchning i de europeiska topplagen. Men på lite längre sikt kommer utvecklingen även att påverka vårt landslag.
Inte för att vi kommer att bli sämre, utan för att andra länder i Europa kommer att bli bättre. Ju fler stora herrfotbollsklubbar som satsar miljoner i damfotbollen, desto fler unga fotbollstjejer i Sydeuropa som inser att de kan ha en framtid inom fotbollen och inte längre tvingas lägga av när de lämnar tonåren.
Nu går exempelvis en klubb som Fiorentina i bräschen för en professionalisering av den italienska damfotbollen. Hakar fler på kommer vi snart att få se ett uppsving för det italienska landslaget.
Det har gått ett tag sedan förra inlägget, och som jag förvarnat riskerar det att bli viss oregelbundenhet i bloggandet den närmaste tiden.
Det har hänt en hel del sedan senast, här är lite tankar kring en del av de här sakerna. Först till Kopparbergs/Göteborg FC. Där jäser det tydligen både i omklädningsrum och i ledning. Jag har nåtts av uppgifter från flera oberoende källor om stort missnöje med både tränare Stefan Rehn:s coachning och med flera spelare.
Det mesta talar för att GFC kommer att genomgå en rejäl förvandling i vinter. Som ni kanske minns gjordes ju en stor förändring av spelartruppen så sent som inför förra säsongen. Göteborg har knappast kännetecknats av kontinuitet de senaste åren.
Så till den damallsvenska guldstriden. Den kan ha avgjorts i onsdags. Då lämnade nämligen Ramona Bachmann Rosengård med omedelbar verkan. I Kvällsposten sa vd Klas Tjebbes så här:
”Vi önskar Ramona lycka till och detta var en riktigt bra övergång för vår del, säger han.”
Ni fick alltså bra betalt?
”Exakt. Det är klart att detta hjälper till inför vårt Champions League-spel i höst. Vi är glada.”
Personligen tycker jag inte att någon inom svensk damfotboll har anledning att vara glad över Bachmanns flytt. Den är nämligen en ganska tydlig slutpunkt för svensk damfotbolls storhetstid på klubbsidan.
Fram tills i onsdags har Sverige alltid haft något lag som kunnat utmana i Champions League, eller i alla fall haft ambitionen att göra det. Nu är den tiden förbi. Rosengård har givit upp och tvingas sätta större fokus på att få ihop ekonomin än på att konkurrera internationellt.
Det går förstås inte att Sverige aldrig mer kommer att ha något lag som slåss om slutsegern i Champions League – konkurrensen på toppen är trots allt rätt begränsad.
Men numera är de damallsvenska lagen tyvärr hjälpligt frånkörda av kollegorna i Frankrike och Tyskland. Dessutom håller England på att passera.
Så sent som på den damallsvenska upptaktsträffen 2012 tyckte huvuddelen av de närvarande spelarna och ledarna att vår svenska serie var bäst i världen. Drygt tre år senare finns det nog ingen som tycker att damallsvenskan är bättre än Frauen-Bundesliga och D1 Feminine. Dessutom har NWSL kommit igång, en liga som också tveklöst är bättre än damallsvenskan.
2012 var jämnheten det som framhölls som främsta faktorn bakom damallsvenskans storhet. Sedan dess har damallsvenskan knappast varit jämn. Tyresö och Rosengård har dominerat totalt sedan dess.
Men nu när storlagen har fått ge upp kampen mot tyska och franska storklubbar är jämnheten tillbaka. När jag kikade på Eskilstuna–Kristianstad förra helgen satt jag och funderade på om Eskilstuna kunde vinna SM-guld.
Jag kom fram till att svaret på frågan var JA. Efter Bachmanns flytt har den uppfattningen stärkts. Eskilstuna kan bli svenska mästarinnor 2015. Det är till och med så att Eskilstuna numera får räknas som den huvudfavorit.
Kolla bara deras återstående program: AIK (b), Vittsjö (h), Hammarby (b), Piteå (b), Mallbacken (b), Linköping (b) och Göteborg (h).
Visst är bortamatcherna mot Piteå och Linköping två av seriens svåraste uppgifter. Men i de fem övriga matcherna har United goda segerchanser.
Rosengårds återstående program ser ut så här: Piteå (b), Kif Örebro (h), Göteborg (b), Hammarby (b), Umeå (h), AIK (b), Linköping (h). Det känns lite tuffare än Eskilstunas.
Till Kvällsposten säger Klas Tjebbes att han tycker att Rosengård lätt har damallsvenskans bästa trupp. Jag tycker nog att Linköping har en lika bra trupp. LFC:s spelschema ser ut så här: Umeå (h), Mallbacken (h), AIK (b), Göteborg (h), Kristianstad (b), Eskilstuna (h), Rosengård (b).
Även Piteå har kvar chansen att ta hem guldet, men jag tror att det står mellan de andra tre lagen.
Det som talar för Linköping är att laget har det bästa spelschemat, där de kan få två guldfinaler i de två sista omgångarna. Det som talar mot LFC är att laget är något ojämnt och att man ibland har svårt att få hål på motståndarna.
Det som talar för Rosengård är att laget har stor rutin av guldstrider – man har en vinnarkultur. Det som talar mot Malmölaget är att man inte är framme i sitt lagbygge. Det spel som byggde på att firma Bachmann, Marta, Therese Sjögran och Anja Mittag fixade målen går det inte längre att falla tillbaka på. Efter VM-uppehållet har man bara tre segrar på sju omgångar. Med ny tränare och en återigen rubbad balans i truppen finns det många frågetecken kring Rosengård.
Min fundering kring Eskilstuna under förra helgen handlade framför allt om hur laget kan hantera den press som det innebär att vara inblandat i en guldstrid. Det frågetecknet kan vi inte räta ut förrän efter seriens slut. Även om flera av spelarna har varit inblandade i guldstrider är klubbens orutin det stora minuset. Det stora pluset är publikstödet.
För frågan är om det inte vore det bästa som kunde hända svensk damfotboll om en klubb med så härligt stort publikstöd som United tar hem guldet. Ett annat plus för Eskilstuna är deras sätt att spela fotboll. Deras spel bygger på stabilitet, organisation och styrka på fasta situationer, saker som är ganska lätta att bibehålla även i nervösa matcher.
En hyperintressant match spelas redan 14.00 i dag. Då tar Piteå emot Rosengård och vid hemmaseger får jag räkna in norrbottniskorna i nästa inlägg om seriösa guldkandidater.
En timme senare spelas Mallbacken–Kristianstad, en match som är nästan lika viktig för bottenstriden.
I elitettan rusar Kvarnsveden vidare mot damallsvenskan med hög hastighet. Gårdagens 2–0-seger mot Hovås Billdal var Borlängegängets nionde raka seger. Totalt har man 16 segrar och ett kryss på de 17 senaste matcherna. Imponerande.
* Därmed har det blivit dags för en liten genomgång av det som händer på den internationella scenen. I USA är det numera klart vilka lag som spelar slutspel i NWSL. Det blir Seattle, Chicago, Washington och Kansas.
Rachel Buehler skriver autografer
När det stod klart att Portland missade slutspelet meddelade Rachel van Hollebeke (tidigare Buehler) att hon avslutar sin karriär för att satsa på läkarstudier.
Om någon undrar varför jag tycker att Seattles Kim Little är en av de två–tre bästa spelarna i världen tycker jag att man skall kolla på det här klippet:
* I Europa tilldelades Celia Sasic som väntat priset som bästa spelaren i Europa säsongen 2014/15. Lite ovanligt att en före detta spelare tilldelas priset, men inte desto mindre rättvist.
Tvåa kom Amandine Henry och trea Dzsenifer Marozsan. Här är hela topplistan. Caroline Seger blev bästa svenska på nionde plats. Det väcker frågan om vem som kommer att få diamantbollen i höst. Seger borde ligga bra till, men juryn hittar säkert något skäl att återigen ge den till Lotta Schelin…
* I Tyskland är Frauen-Bundesliga igång. Jag såg första timmen av premiären Bayern München–Turbine Potsdam i fredags. Under den period jag såg tyckte jag att Potsdam var det bättre laget. Men på slutet vände München till 3–1-seger. Bilder därifrån finns här.
Skotska solomål är melodin för tillfället. Dels Kim Littles läckta 3–0-mål från Seattle, dels Lisa Evans 1–1 mot Potsdam.
Bayerns 3–1-mål är för övrigt riktigt fotbollsgodis. Hela vägen från speluppbyggnaden nere vid egen kortlinje till de läckra inlöpen på Evans inlägg.
Flera av Wolfsburgs åtta mål mot Jena är också fotbollsgodis. Se dem här.
* Jag hinner inte sätta ihop någon guide kring Frauen Bundesliga eller kring franska D1 Feminine som startar i eftermiddag. Men utmärkta bloggen Spelare 12 har guider både till den tyska och den franska ligan. De rekommenderas varmt.
I Tyskland kommer det att stå mellan Wolfsburg och Bayern, med Frankfurt som första utmanare. Min känsla säger att Nilla Fischer få höja pokalen till våren, men det kommer att bli tajt.
I Frankrike är Lyon som vanligt klara favoriter och PSG är lika klara tvåor. Mycket talar för att guldstriden avgörs i deras båda inbördes möten.
I dag på Zinkensdamm kom Göteborg till spel med Anna Ahlstrand som målvakt. Det har på alla sätt varit dagens snackis i Damfotbollssverige.
För tyvärr kastar det inte bara en skugga över Göteborg FC, utan över hela damallsvenskan. Jag inser problematiken för klubbarna. I de allra flesta fallen räcker det med tre målvakter.
Det är minst tredje gången på 2010-talet som en utespelare får hoppa in som målvakt från start i en damallsvensk match. I maj 2010 var det Erla Arnadottir som vaktade Kristianstads mål i 3–1-segern mot Umeå. I sista omgången 2013 agerade Petra Larsson målvakt för Linköping i 4–1-segern mot Tyresö.
Vid det andra tillfället twittrade dåvarande Malmötränaren Jonas Eidevall:
”Läser att folk tycker det är roligt att LFC satte en utespelare i mål. Jag tycker det är pinsamt. Damallsvenskan har en lång väg att vandra.”
Vid båda de tidigare tillfällena har alltså laget med utespelare vunnit. I dag föll Göteborg med 3–2 mot Hammarby. När övriga topplag har hackat på sistone har Göteborg haft chansen att knappa in. Men Loes Geurts hjärnskakning har varit väldigt kostsam. Inte minst i dag.
Här skall jag först passa på att hylla Anna Ahlstrand. Hon är hjälpgumman personifierad. Inte bäst på något, men ganska bra på allt. Och hon ställer lojalt upp när det behövs. I dag gjorde hon vad man kan förvänta sig av en mittfältare som tvingas ställa sig i mål, eller möjligen lite mer, för minst en kanonräddning stod hon för.
Det går alltså inte på något sätt lasta Anna Ahlstrand här. Men sanningen är ju att hon släppte in tre mål. Inget av dem var lätt, men inget av dem kändes heller otagbart – för en riktig målvakt.
Att Göteborg ytterligare försämrar sin redan lilla chans till Champions League må vara hänt. De får liksom skylla sig själva. Värre är att tredje part drabbas.
Visst finns det en chans att Hammarby skulle ha vunnit dagens match ändå. Det får vi dock aldrig veta och känslan är tyvärr att Göteborg hjälpte Hammarby rätt rejält i jakten på förnyat damallsvenskt kontrakt. Jag förstår att Mallbackens ordförande Sven Erikssonifrågasätter det här.
För faktum är ju att Göteborgs målvaktskris i dag kan ha givit Hammarby de poäng som avgör den damallsvenska bottenstriden. Det är verkligen på alla sätt högst olyckligt. Jag hade mått väldigt dåligt i kväll om jag hade varit ansvarig ledare i Göteborg FC. Väldigt dåligt.
Jag gissar att man även mår lite dåligt i Linköping. Visst brukar man ha det svårt i Örebro, men dagens 2–1-förlust svider nog lite extra. För den innebär ju nämligen att SM-guldet kommer ännu lite längre bort från Östergötland.
Marta såg till att Rosengård tog ett viktigt steg mot nämnt guld. Hennes frisparksmål till 2–1 i slutminuterna mot Mallbacken var både snyggt och viktigt.
Slutligen tog Umeå ytterligare ett steg mot säkrat kontrakt genom att vinna med tennissiffrorna 6–3 mot AIK.
Jag har tidigare år ifrågasatt hur det har kunnat spelas två damallsvenska matcher samtidigt i Göteborg. I dag hade vi alltså samma sak i Stockholm. AIK hade 258 åskådare på Skytteholm samtidigt som Hammarby hade 422 på Zinkensdamm. Gissningsvis hade det blivit några fler vardera om matcherna inte hade krockat.
* Dagens spelare i europeisk damfotboll är nog annars Lene Mykjåland som gjorde alla LSK:s fyra mål före paus vid 5–1-segern mot Medkila i norska toppserien. Alltså ett spetsat äkta hattrick.
Utanför Europa går titeln dagens damfotbollsspelare till Kim Little som gjorde alla tre målen när Seattle vann med 3–0 mot Houston i NWSL. Där spelas det för övrigt tre matcher det kommande dygnet som påverkar den täta slutspelsstriden.
Både Rosengård och Kif Örebro känns redan klara för åttondelsfinal i Champions League. När sextondelsfinalerna lottades tidigare i dag fick de båda svenska såpass lätt motstånd att de bara måste gå vidare.
Örebro möter de grekiska mästarinnorna Paok, något som borde innebära två klara segrar. Totalt skall det kunna gå över tvåsiffrigt. För Rosengård väntar finska mästarinnorna PK-35 Vantaa, ett lag Rosengård bör slå med minst 5–0 över två matcher. Minst.
De mest intressanta mötena efter dagens lottning är Lilleström–Zürich, Chelsea–Glasgow City och Brescia–Liverpool. Hela lottningen finns här.
Apropå Brescia och italiensk damfotboll skrev ju Lisa Ek på för Fiorentina häromdagen. I Florens har stora herrfotbollsklubben Fiorentina valt att göra en seriös satsning på damfotboll och har tagit in det lag som tidigare hette Firenze under sina vingar. Det blir intressant att följa utvecklingen inom Fiorentina.
Det har gått en vecka sedan jag senast skrev här. Huvudorsaken till uppehållet är att jag utöver det vanliga nu också är mitt inne i en flytt och ett nytt bokprojekt. Varken tid eller energi räcker därför för att hålla det vanliga tempot i uppdateringarna här.
Men även om det kan bli lite oregelbundenhet i inläggen även den kommande tiden är inte bloggen på något sätt nedlagd. Se det mer som en halvsemester…
Sedan jag senast skrev har AIK börjat planera för elitettan 2016. Efter förlusten borta mot Mallbacken i helgen har Solnaklubben lånat ut Emma Lundh till norska mästarinnorna Lilleström. Kanske kan det få igång Lundh igen.
Hon har ju minst sagt svag statistik för de senaste två åren. I årets damallsvenska har hon spelat i samtliga 13 matcher (elva från start) och producerat noll poäng. Noll mål, noll assist. Visst är AIK ett svagt lag, men jag tycker att man kan kräva mer av en spelare som ingick i vår VM-trupp.
Lundh går från ett bottenlag till ett blivande mästargäng. För trots att LSK kryssade mot Stabaek senast har man nog redan gjort guldrycket i toppserien. Man har sju poängs ledning efter att huvudkonkurrenterna Klepp och Avaldsnes igår delat på poängen.
Tillbaka till matchen Mallbacken–AIK.
Oavsett om det var ett korrekt domslut att blåsa straff eller inte – personligen tycker jag att det är jättesvårt att se – så var det ett oerhört dumt val av Elin Bragnum att sätta den tacklingen. Hon är steget efter och tar en jätterisk mot en spelare som har dålig vinkel.
Välorganiserade Mallbacken ligger nu över nedflyttningsstrecket, något som jag inte hade förväntat mig för någon månad sedan. Kul med positiva överraskningar.
Snackisen i damallsvenskan den senaste veckan kunde ha varit att June Pedersen gjorde två frisparkmål från mittlinjen när Piteå reste sig från 5–0-förlusten i Linköping genom att besegra Göteborg med 4–0.
Men veckans snackis är ju tyvärr Vilans IP. Det är ju förstås inte acceptabelt att matcher skjuts upp på sådana grunder. Kanske att det är bäst att hela damallsvenskan spelas på konstgräs…
Här är en artikel om att den ansvarige på Kristianstads kommun upplevde en rätt jobbig tisdag.
I toppstriden knappar Linköping och Eskilstuna in på Rosengård. Nu ligger alla tre lagen inom två poäng, något som gör att vi kan få en spännande höst både i toppen och botten av damallsvenskan.
* Om någon timme lottas de svenska lagen in i Champions League. Kif Örebro blev seedat med minsta möjliga marginal. Därmed ökade chanserna rätt rejält att vi får med två lag bland de 16.
Några av storfavoriter i UWCL spelade ju Valais cup förra helgen. Där vann tyska mästarinnorna Bayern München finalen mot de franska mästarinnorna Lyon med 3–1. Vivianne Miedema stod för ett mål och ett assist, men såg inte så glad ut för det…
* I veckan har USA:s landslag inlett sin segerturné över hemlandet genom att besegra ett svagt Costa Rica med 8–0…
…och 7–2. Att segerturnén dras igång mitt i avgörandet av NWSL väcker känslor. På twitter vädrade bland annat den före detta landslagsspelare Aly Wagner i går sin uppfattning av hur US Soccer misshandlar sin liga. Det är lätt att hålla med. Det är många bra matcher i NWSL, men när det bara känns som att stjärnorna gör gästspel blir inte ligan så het och bra som den borde/kunde vara.
* Slutligen har två allstarlag presenterats i veckan. Först var det allstarlaget för Champions League 2014/15 som blev offentliggjort. Laget bestod av 18 spelare, och där fanns tre svenska och tre damallsvenska spelare. Överraskningen Zecira Musovic är förstås både svensk och damallsvensk. I övrigt handlade det om Nilla Fischer, Caroline Seger, Ramona Bachmann och Marta.
Dagen efter kom det riktiga allstarlaget, alltså världslaget efter VM i Kanada. Det var som väntat fritt från svenska spelare. Däremot fanns två damallsvenska representanter i form av Bachmann och Anja Mittag. Här är laget i sin helhet:
Målvakter: Nadine Angerer, Karen Bardsley och Hope Solo.
Mittfältare och forwards:
Bachmann, Lisa De Vanna, Amandine Henry, Elise Kellond-Knight, Eugenie Le Sommer, Carli Lloyd, Mittag, Aya Miyama, Megan Rapinoe, Mizuho Sakaguchi, Celia Sasic, Elodie Thomis och Rumi Utsugi.
Jag måste säga att laget innehåller flera väldigt konstiga uttagningar. I vissa fall känns det som att Fifas tekniska kommitté mer har sett vilka spelare som fått störst rubriker, inte vilka som var bäst på planen.
Mitt världslag tog jag ut direkt efter VM. Det såg ut så här. Nio av de spelare jag hade med i min startelva fick plats även i det officiella världslaget. Däremot var vi ganska oense om bänkspelarna. Bara tre av mina avbytare fick plats i Världslaget.
Uefa har nu presenterat de tre finalisterna i kampen om priset som bästa spelaren i Europa säsongen 2014/15. Bland de tre finns Celia Sasic, som ju tidigare i sommar berättade att hon slutar med fotbollen. Det kan alltså bli så att hon verkligen slutar på topp.
De två som utmanar tyskan är den före detta klubbkompisen från Frankfurt Dzsenifer Marozsan samt Lyons mittfältare Amandine Henry.
På den här länken kan man se vilka som placerat sig på platserna 4–30. Där noteras att Caroline Seger blev nia och Lotta Schelin slutade på 18:e plats. Tittar vi efter spelare som spelade i damallsvenskan under perioden blev Anja Mittag delad fyra, Ramona Bachmann sjua samt att Manon Melis och Maren Mjelde slutade på en delad 23:eplats.
Listan domineras kraftigt av spelare som tillhör tyska eller franska klubbar. Den engelska ligan har precis som damallsvenskan med fyra spelare. Slutligen har USA:s NWSL med tre spelare och norska toppserien delar ju Mjelde med damallsvenskan.
Apropå Sasic så ersätts hon i Frankfurt av Yuki Ogimi. Den nyheten kom i dag och var kanske ingen jätteskräll. Sedan Ogimi kom till Wolfsburg har hon inte riktigt lyft till den nivå hon höll 2012 och 2013. Det kändes därmed inte orimligt att Nilla Fischers lag skulle kunna tänka sig att släppa henne.
* Linköping visade klass när man i går körde över Piteå med hela 5–0. Samtidigt tog Mallbacken tre blytunga poäng hemma mot Kif Örebro, ett resultat som lär skaka om i AIK, Hammarby och kanske även i Umeå.
Umeå har dock lite andrum genom att man vann med 2–0 mot Hammarby och fortfarande har fyra poäng ner till nedflyttningsstrecket.
Det strecket kan Mallbacken klättra över genom att ta poäng hemma mot AIK på söndag. Sannolikt behöver man dock tre för att verkligen sätta press på konkurrenterna i kampen för nytt kontrakt.
För AIK känns söndagens match alltmer som sista chansen. Vinner inte Solnalaget i Värmland finns det inte många halmstrån kvar.
Här är förresten höjdpunkter från de tre matcherna. För Linköping gjorde Pernille Harder de tre mittenmålen. Frisparken till 4–0 var extra sevärd:
Mallbackens segermål nickades in av Madelen Janogy. Det var knappast landslagsklass på Carola Söberg:s ingripande vid målet. Det lilla jag såg av matchen hade Kif Örebro väldigt svårt att spela till sig klara målchanser. Mallbacken var välorganiserat och stabilt. Rätt imponerande faktiskt att man bara har släppt in 16 mål – vilket är färre än positiva överraskningar som Piteå och Vittsjö.
I Umeå gjorde Lina Hurtig båda målen med sitt huvud, två läckra nickmål:
* I förrgår drog Champions League i gång med gruppspelet. Det är nya matcher i dag, men i den här omgången spelar inte något av de lag som kommer att ha med slutsegern att göra.
Däremot kommer tre av de fem–sex lag som har chansen att vinna Champions League att drabba samman i slutet av veckan. Fredag och söndag spelas nämligen Valais cup i Schweiz.
Där ser semifinalerna ut så här: Lyon–Zürich (16.00, Eurosport2) och PSG–Bayern München (19.00, Eurosport). Även om det är en träningsturnering kan man räkna med att det kommer att vara tonvis med prestige inblandat i matcherna. Eurosport sänder även finalen 18.00 på söndag. Kul.
* I nämnda NWSL fortsätter kampen kring slutspelsstrecket att vara en riktig nagelbitare.
Antalet inblandade lag minskade dock den här natten. I och med att Sky Blue bara fick 1–1 mot Chicago kan de himmelsblå räknas bort. De har bara tre matcher kvar att spela och avståndet upp till strecket är sju poäng.
Även Western New York Flash är numera ute ur kampen. De fick bara 1–1 borta mot Washington, vilket innebär att Flash har sex poäng upp till strecket med tre omgångar kvar.
Washington har i praktiken känts slutspelsklart ett tag. Men med bara en poäng på de två senaste matcherna börjar det osa riktigt hett för Spirit. Laget har i och för sig fyra matcher kvar och tre poäng ner till strecket, vilket ger hyfsade odds. Men det är så raffinerat att man skall möta båda huvudkonkurrenterna Kansas och Portland samt de båda topplagen Seattle och Chicago. Spirit lever alltså farligt.
I Washington finns för övrigt den högst oväntade skytteligaledaren Crystal Dunn. Den före detta ytterbacken har skolats om till forward och står på tolv mål på 16 matcher. På delad andraplats i skytteligan ligger Allie Long och Beverly Goebel-Yanez på nio mål vardera. VM-spelarna har ju deltagit i färre matcher. Av dem ligger Christen Press högst med fina facitet åtta mål på åtta matcher.
Nattens viktigaste match vann Kansas City mot Portland med klara 3–0. Inför avspark låg båda lagen på 22 poäng på vardera sidan om slutspelsstrecket. Nu har Kansas tre poäng upp och bättre målskillnad. Dessutom har man ett tacksamt återstående program, vilket ger goda chanser för de regerande mästarinnorna att återigen nå slutspelet.
Det är alltså Kansas, Washington och Portland som nu gör upp om de två sista slutspelsplatserna. Några lag till har teoretiska chanser.
FC Rosengård ersätter Anja Mittag med kanadensiska VM-spelaren Josée Bélanger. Hon är alltså värvad som forward, men i VM spelade Bélanger högerback.
Min bild av kanadensiskan är att hon är en energispelare av hyfsad klass. Men hon är väldigt långt ifrån den nivå Anja Mittag håller. Väldigt långt ifrån.
Jag såg att Alva Nilsson kastade ut följande fråga på twitter efter cupfinalen:
”Frågan är om vi inte börjat se slutet på Rosengård-eran?”
Svaret på det är väl både ja och nej. De kommer ju knappast vara lika överlägsna i Sverige de kommande åren och de kommer inte heller att vara ett hot mot topplagen nere på kontinenten. Däremot är det inte omöjligt att de kommer att vinna fler SM-guld, för de kommer sannolikt trots allt att ha en av Sveriges starkaste trupper flera år framöver.
Men något som känns solklart är att storhetstiden för svensk klubbfotboll på damsidan snart är ett minne blott. Tyskland och Frankrike glider ifrån oss med allt högre hastighet och inget talar för att våra klubbar kan ta ikapp det försprång som skapats.
Framför allt är det ju en ekonomisk fråga. De budgetar som de stora klubbarna i Frankrike och Tyskland har att röra sig med är större än de budgetar som många herrallsvenska klubbar har.
Rosengårds vd Klas Tjebbes säger så här till TT i dag:
”Damfotbollen är på uppgång ute i Europa och därmed även lönenivåerna. Vi kan inte, och vill inte, konkurrera med de lönerna. Vi måste våga se verkligheten.”
Risken är tyvärr uppenbar att vi aldrig mer kommer att se ett svenskt lag med en så vass startelva som den Rosengård hade i våras. Framöver kommer inte världsspelare som Mittag, Marta och Ramona Bachmann att spela i damallsvenskan – i varje fall inte under sin storhetstid.
Bachmann konstaterade för övrigt i Sydsvenskan häromdagen att hon vill vidare till en riktig storklubb. Så passa på att njuta av den fantastiska schweiziskan i höst. Sedan lär det dröja innan hon är tillbaka på svensk mark. Hon sa för övrigt så här apropå ryktet om att hon var aktuell för Wolfsburg:
”Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är sugen på att spela i någon av storklubbarna en dag. Men det gäller inte bara Wolfsburg. Alla de stora klubbarna, som Paris och Lyon, har helt andra förutsättningar än de som finns i allsvenskan.”
Jag var inne på att tiden höll på att rinna ifrån svensk klubbfotboll när Kosovare Asllani valde PSG för tre år sedan. Det är alltså än mer aktuellt nu.
Jag säger inte att damallsvenskan kommer att rasa ihop totalt, för det tror jag verkligen inte. Däremot tror jag att alltså inte att vi kommer att ha råd att locka utländska världsstjärnor på samma sätt som de senaste åren.
Vi kommer att få nöja oss med spelare på väg upp mot världstoppen, vilket i och för sig inte är det sämsta.
En sådan är förresten Stina Blackstenius.
Jag har massor av projekt i luften samtidigt för tillfället. Därför hinner jag inte se lika många matcher och inte heller skriva lika många inlägg som normalt.
Men jag såg i alla fall huvuddelen av den andra halvleken i söndagens cupfinal. Inför avspark höll jag Linköping som knappa favoriter. Fast det var förstås innan jag visste att varken Bachmann eller Sara Björk Gunnarsdottir skulle kunna vara med. Hade jag vetat det hade jag ökat LFC:s favoritskap till 70–30.
Rosengårds trupp är ju rätt tunn numera. Man ställde i och för sig upp med en konkurrenskraftig startelva, men med den skadebelastning man hade skulle det ändå ha varit en liten skräll om man lyckats vinna mot Linköping i Linköping.
Jag såg alltså inte den första halvleken, men det hindrar inte att jag njutit flera gånger av Linköpings 1–0-mål. Målet kom efter en lysande framspelning från passningsgeniet Pernille Harder.
Men som jag ser det var det ändå till 95 procent Stina Blackstenius mål. Det är hennes fina löpning som gör att Harder kan slå passningen. Blackstenius har nämligen tidigt klart för sig att Emma Berglund har klivit upp för högt i planen och lämnat en stor yta bakom sig. Redan innan Harder har fått bollen har Blackstenius påbörjat sin djupledslöpning.
Den härliga speluppfattning som F19-landslagets superstjärna uppvisar gör Harders jobb enkelt. När väl passningen har nått Blackstenius sneddar hon förbi Berglund för att kunna avsluta med högerfoten och ha motståndarna på sin vänstersida. Ett riktigt klassmål.
Målet går för övrigt att njuta av 1,10 in i det här klippet:
Det är sådana aktioner som gör att jag känner att Blackstenius är redo att tas med i Pia Sundhage:s nästa landslagstrupp. 19-åringen visar här att det inte bara är genom sin fysik som hon ligger långt före sin jämnåriga. Hon har även tillräcklig smartness att på egen hand löpa bort en trebackslinje bestående av rakt igenom mästerskapsspelare.
Av det jag såg var Linköpings seger för övrigt odiskutabel. Dessutom var publiksiffran 5602 åskådare härlig att se. Det man undrar sig är varför laget har så svårt att locka publik i damallsvenskan. Där har man totalt på alla vårmatcher bara haft 3 465 åskådare.
För LFC väntar för övrigt en ny hyperviktig hemmamatch i kväll. 19.00 kommer Piteå till Linköpings Arena. Vinnarna i den matchen har häng i det damallsvenska guldracet.
I kväll spelas även två matcher med stor betydelse för bottenstriden. De båda lagen just över nedflyttningsstrecket, Umeå och Hammarby, möts och har chansen att skapa andrum. Samtidigt som de spelar mot varandra håller de garanterat minst en gemensam tumme för Örebro borta mot Mallbacken.
För Värmlandslaget kan det vara den här veckan som avgör om man spelar i damallsvenskan eller elitettan nästa år. Förutom kvällens match väntar ju nämligen även hemmamatch mot AIK på söndag.
Slutligen tillbaka till Rosengård. Till TT säger sportchef Therese Sjögran så här om klubbens forwardsvärvning:
”Josée är precis den spelartyp vi har letat efter.”
Sjögran slutade förresten igen i söndags – sa hon. Vågar vi tro på det den här gången?
Som journalist skall man dubbelkolla allt. Det har jag inte gjort här. Utan det här är ett långskott på lösa grunder, jag vidarebefordrar nämligen obekräftade twitteruppgifter.
Men det är så intressanta uppgifter att jag inte kunde låta bli. Det skulle nämligen kunna vara så att Hammarbys tyska mittfältare Katrin Schmidt nu är aktuell för vårt svenska landslag.
Katrin Schmidt
Jag är som bekant positiv till utländska spelare i damallsvenskan. Däremot kan jag erkänna att jag i grunden har varit känslomässigt skeptisk till spelare som byter nationalitet utan att ha några släktband. Men eftersom sådana byten görs överallt har jag accpeterat den typen av landslagsvärvningar och tycker numera att de är ok.
Och skulle Schmidt nu vara svensk vore hon förstå ett välkommet tillskott till vårt central mittfält. Hon är ju en klasspelare med härlig vinnarinstinkt.
Med tanke på hur Pia Sundhage i veckan har efterlyst duktiga centrala mittfältare vore Schmidt extra välkommen.
Jag har semester och skall nu ut i solen. Men kanske att någon kollega som är i tjänst kan gå vidare i det här ärendet.
Tillagt i efterhand: Nu efter att jag skrivit inlägget har jag nåtts av nya, trovärdiga uppgifter om att Schmidt skall ha lämnat in en ansökan om svenskt medborgarskap i början av sommaren. Det ser alltså ut som att vi snart kan ha en ny konkurrent om en plats på centralt mittfält. Handläggningstiden brukar vara minst tre månader, ibland upp emot åtta. Därmed finns det chans att Schmidt skulle kunna landslagsaktuell redan under hösten.
Helgens höjdpunkt är förstås morgondagens svensk cupfinal mellan Linköping och Rosengård. Det är en vidöppen match, där LFC kanske ändå får räknas som knapp, knapp favorit trots att man står på två raka förluster.
Orsaken är att man har hemmaplan och att man har 3–0 i matcher mot Rosengård på Linköping Arena. Men favoritskapet är som sagt mycket, mycket litet.
15.00 i morgon är det avspark. Matchen direktsänds av SVT1. Hos Rosengård är det ett litet frågetecken för Ramona Bachmann som stukade foten senast mot Eskilstuna.
Det florerade för övrigt rykten i veckan om att Bachmann skulle vara på väg till Wolfsburg. Det dementerades dock från Rosengårdshåll.
* Det spelas även en damallsvensk match i morgon. Det är en riktig ödesmatch för AIK, som tar emot Vittsjö. Skall AIK har en chans att hinna ifatt Hammarby eller Umeå måste Solnalaget dels vinna matcherna mot de tre bottenkonkurrenterna, dels måste man vinna hemmamatcher mot lag som Vittsjö
* I elitettan har Kvarnsveden ryckt åt sig en lucka i toppen. Borlängelaget har tolv segrar och ett kryss på de 13 senaste omgångarna och är nu sex poäng och 15 mål före trean LB07. Laget anförs av Tabita Chawinga från Malawi som har gjort 24 mål. Räkna med att Chawinga spelar i ett större sammanhang än elitettan nästa år.
På den andra damallsvenska platsen ligger förhandsfavoriten Djurgården. De har dock bara en poäng till LB07 och två till Hovås Billdal. Inom sex poäng bakom Djurgården finns även IFK Kalmar och Sirius.
Här spelas två mycket viktiga sexpoängsmatcher i helgen, dels i dag när IFK Kalmar tar emot Hovås Billdal, dels i morgon då LB tar emot Djurgården.
* I USA:s NWSL vann Sky Blue i natt med 2–0 borta mot Houston Dash. Därmed är fem lag inom tre poäng i kampen om den sista slutspelplatsen. När lagen har mellan fyra och sex matcher kvar är det egentligen bara Boston Breakers som känns som borta ur kampen.
De två topplagen Seattle Reign och Chicago Red Stars kan vara rätt säkra på sina platser i semifinalerna. Även trean Washington Spirit ligger väldigt bra till. Men i övrigt är det alltså öppet race. I princip alla matcher i de kommande omgångarna är således hyperviktiga. Kul.
* Premiärerna i de stora europeiska ligorna i Tyskland och Frankrike dröjer ända tills månadsskiftet. I väntan på dem fick vi i veckan en sjätte svenska i D1 Féminine. Det var mittbacken Maria Karlsson som lämnade italienska Brescia för Saint-Etienne. Karlsson sällar sig därmed till den lilla skara svenska spelare som spelat i högstaligan i minst fyra olika länder. När hon debuterar för Saint-Etienne har hon spelat i Sverige, England, Italien och nu Frankrike.
Utöver Karlsson har även Kicki Bengtsson (Sverige, USA, Japan och Norge) och Louise Schillgard (tidigare Fors: Sverige, Spanien, Australien och England) spelat i fyra olika högstaligor.
De har en överkvinna, för såvitt jag kan komma på är Sofia Jakobsson värst i den här kategorien, hon har nämligen spelat i fem högstaligor; Sverige, Ryssland, Tyskland, England och Frankrike. Om jag har glömt någon svensk spelare som spelat i minst fyra länders högstaligor får ni gärna höra av er.
* Till England, där det har varit en tung vecka för Notts County. I jämna WSL försämrade laget i onsdags sina möjligheter att vinna ligan när man föll hemma mot jumbon Bristol Academy med 1–0.
Samma förlustsiffror blev det ju även i förra helgens FA-cupfinal inför 30710 åskådare på Wembley. Där gjorde sydkoreanska Ji So-Yun målet, men det var Eniola Aluko bakom det mesta för vinnande svensklaget Chelsea.
Hedvig Lindahl spelade hela matchen, medan Marija Banusic blev cupmästarinna från bänken.
* I Asien har slutspelet i Östasiatiska mästerskapet spelats i veckan i form av ett gruppspel mellan Japan, Kina, Nordkorea och Sydkorea. Det avgörs faktiskt nu på förmiddagen när Sydkorea utan Ji So-Yun möter Nordkorea. Matchen står 0–0 efter tio minuter. Båda lagen stod på full poäng inför avspark. I nuläget leder Nordkorea på målskillnad, vilket innebär att de tar hem guldet vid kryss mot sin södra granne.
Ett ungt japanskt lag och ett VM-betonat Kina är nollpoängare och gör upp om bronset i eftermiddag, svensk tid.
I dag har vår förbundskapten återigen stått för anmärkningsvärd kritik. I Aftonbladet skyller Pia Sundhage bristen på starka svenska innermittfältare på de damallsvenska toppklubbarna – och på seriens utlänningar.
Jag gillar att Sundhage pratar från hjärtat och säger vad hon tycker. Men jag börjar bli vansinnigt trött på att hon hela tiden hittar andra att skylla på. Var är självkritiken? Och jag kan inte hjälpa det, men jag får SD-vibbar när hon gång på gång ger damallsvenskans utlänningar skulden för alla svenska misslyckanden.
Jag tycker dels att det är dags för Sundhage att sluta svinga åt alla möjliga håll, inte minst för hennes egen skull. När man har kritiserats för att ha dåliga relationer med de damallsvenska klubbarna är det ju knappast taktiskt att kritisera toppklubbarna på minst sagt lösa grunder.
Jag tycker även att Sundhage borde försöka presentera lite konstruktiva lösningar på alla de problem hon lyfter fram och kritiserar andra för. För hon kan väl ändå inte mena att allt skulle lösa sig för svensk damfotboll om damallsvenskan till 100 procent bestod av svenska spelare?
Så till dagens kritik. Om Sundhage hade nöjt sig med att konstatera att vi har tunt med klasspelare på centralt mittfält hade jag hållit med. Det är ett faktum. Men här har hon ju själv varit med och urholkat urvalet genom att göra om Nilla Fischer till mittback.
Men Sundhage nöjer sig inte med konstaterandet. Hon kritiserar de damallsvenska klubbarna för att inte ta hand om de talanger som finns, en kritik som hade gjort mig riktigt förbannad om jag varit damallsvensk klubbledare:
”De som var med och var framträdande 2012 – till exempel Malin Diaz – har inte slagit i taket i allsvenskan än, tyvärr. Upp till 19 år gör vi väldigt bra resultat, men vi är dåliga på att ta de spelarna till allsvenskan. Där måste vi bli klart mycket bättre om vi ska hänga på de andra länderna.”
Kommer ni ihåg laget som spelade mot Spanien i EM-finalen 2012? Det såg ut så här: Jessica Höglander – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Jennie Nordin, Magdalena Ericsson – Therése Boström (Jonna Andersson, 34), Petra Andersson, Lina Hurtig (Julia Wahlberg, 113), Malin Diaz – Pauline Hammarlund (Fridolina Rolfö, 104) och Elin Rubensson.
Tolv de här 14 spelarna tillhör damallsvenska lag, många av dem har bärande roller. Lag som Eskilstuna, Örebro och Piteå har satsat svenskt på innermittfält och lyckats bra. Vad mer kräver Sundhage av klubbarna?
Vilka spelare är det hon saknar i de damallsvenska lagen? I dagens seriefinal startade fyra svenska spelare på centralt mittfält. Det kan man knappast klaga på.
Nu vet jag inte var Sundhage drar gränsen för topplag. Men jag kollade antal matcher och speltid på svenska innermittfältare i de sex lag som just nu ligger på damallsvenskans övre halva.
Det är möjligt att Sundhage tycker att de här spelarna är för dåliga, men hon kan knappast klaga på deras speltid. Här är listan:
* FC Rosengård: Ebba Wieder, 3 matcher, 188 minuter
* Göteborg FC: Lisa Ek, 7 matcher, 417 minuter Filippa Curmark, 10 matcher, 760 minuter
* Kif Örebro: Lisa Dahlkvist, 6 matcher, 470 minuter Michelle De Jongh, 9 matcher, 684 minuter Hanna Folkesson – korsbandsskadad
När man hör Sundhages utspel om att ungdomarna inte får rätt möjligheter i damallsvenskan är det lätt att fundera över hur hon tycker att det ser ut i hennes A-landslag? Ger hon själv ungdomarna chansen?
Det tycker ju inte jag.
Jag ställer mig gång på gång frågan om hur det kommer sig att Tyskland kan släppa fram yngre spelare än Sverige? Vi har ändå vunnit F19-EM två av de fyra senaste upplagorna, medan Tyskland inte har vunnit någon. Senast de vann var för fem år sedan, ändå hade de betydligt många fler spelare som var födda 1993 eller senare i sin VM-truppen än Sverige.
Jag skulle gärna vilja se hur Sundhages idealmodell för svensk damfotboll ser ut.
Om den innebär att de damallsvenska topplagen skall tvingas vara fullspäckade av 18–21-åringar sänker vi nivån på serien rätt rejält. Jag hade en twitterdiskussion för något år sedan med dåvarande Rosengårdstränaren Jonas Eidevall, där han konstaterade att U23-landslaget skulle få kämpa för att hänga kvar i damallsvenskan om de spelade där.
Jag tycker att det är rimligt att vi använder oss av samma framgångsrika modell som i Tyskland och Frankrike – alltså att de unga talangerna matchas in i högsta serien via de klubbar som ligger närmast under ligans topplag. När de klarar av att spela bärande roller i de lite mindre klubbarna är de redo att ta nästa steg, till toppklubbarna.
I Frankrike har exempelvis en stor talang som Claire Lavogez gått via Henin-Beaumont och Montpellier för att nu som 21-åring ta klivet till Lyon. Och i Tyskland lämnar nu Sara Däbritz Freiburg för mästarinnorna Bayern München.
Det här är en stor fotbollsdag för Malmö. Då tänker jag kanske inte i första hand på att FC Rosengård vann den damallsvenska seriefinalen med 2–1 inför härligt fina 5563 åskådare på Tunavallen i Eskilstuna, utan mer på herrfotboll.
Det var ju MFF:s Champions Leaguekval mot Salzburg som blev dagens nagelbitare. Faktum är ju att jag inte tyckte att den damallsvenska seriefinalen var speciellt spännande, trots att det bara blev uddamålsseger.
Men vi tar det från början.
Där, under de första 15 minuterna, var Eskilstuna det klart bättre laget. Och med mycket stor hjälp av fumligt försvarsagerande från både Emma Berglund och Zecira Musovic kunde Vaila Barsley forcera in hemmalagets ledningsmål.
Resten av den första halvleken gick till Rosengård, fast även om gästerna var något bättre kändes det som att Eskilstuna ändå hade hyfsad kontroll.
Det är ju dock efter paus man måste vara på tårna mot Rosengård. På några få minuter vände också gästerna till 1–2. Båda målen gjordes av Potsdamförvärvet Natasa Andonova. Först med sin underbara vänsterfot från distans:
Sedan från nära håll efter fint förarbete från Ramona Bachmann:
Jag trodde att Andonova skulle få ett genombrott i Frauen-Bundesliga häromåret. Men skador och tuff konkurrens har gjort att Makedoniens bästa spelare någonsin inte tagit det där sista steget. Nu kanske det är dags. I Rosengård kommer hon att ha en given plats och hennes vänsterfot håller högsta världsklass.
Trots att Malmölaget numera har en ganska tunn trupp har man ändå betydligt större spets än konkurrenterna i serietoppen. Hos Rosengård är de flesta spelarna i startelvan tänkbara matchvinnare. Eskilstuna är ett jättebra lag, men deras offensiv hänger i stort på att man är bra på fasta situationer samt att man har fantastiska Gaelle Enganamouit.
Efter Rosengårds 2–1-mål tyckte jag alltså att det kändes avgjort. Rosengård spelade effektivt av matchen och Eskilstuna lyckades inte skapa mer än någon enstaka halvchans. Rosengård visade att man är det lag som har störst kapacitet i damallsvenskan och att man troligen trots allt kommer att stå där med pokalen i höst. Man har i alla fall avgörandet i sina egna händer.
Eskilstuna har publiken med jag tror att man hade behövt ytterligare någon riktigt vass offensiv spelare för att kunna vinna damallsvenskan. Men osvuret är bäst. United har organisationen och tyngden.
Det var alltså Sveriges två bästa lag som drabbade samman. Matchen var bra, men ändå inte riktigt så het som jag hade hoppats. På söndag är det cupfinal mellan Linköping och Rosengård, förhoppningsvis kan den matchen bli ännu lite bättre.
Afrikas OS-kval har nått fram till de båda semifinalerna som avgör vilka två lag som når mästerskapet i Rio de Janeiro nästa år. Det har hittills varit ett närmast tragiskt kval, ett kval som genomförts på ett sätt som drar ner damfotbollens anseende i smutsen.
Det jag tänker på är alla wo-matcher. Jag har under mina år som damlagstränare fått vänja mig vid och acceptera att det lämnas rätt många wo i de lägre damserierna. Men att ett land lämnar wo i ett OS-kval – det är inte acceptabelt.
Och det värsta är att det är hela sex nationer som lämnat wo hittills i Afrikas OS-kval. Makalöst.
I kvalomgången kom varken Liberia eller Libyen till spel. Och i åttondelsfinalerna var det Guinea-Bissau, Mali och Tunisien som lämnade wo. För Liberia handlade det om ebola, vilket går att förstå, men de andra? Och i kvartsfinalen lyckades inte Zimbabwe ta sig till Elfenbenskusten, något de får böta 10000 Schweizerfranc för, vilket motsvarar 89000 svenska kronor.
Det anmärkningsvärda här är att Elfenbenskusten nu är i semifinal i OS-kvalet utan att ha behövt spela en enda match. De fick nämligen wo både i åttondelen mot Tunisien och alltså i kvarten mot Zimbabwe. Det är så pinsamt för damfotbollen att jag inte finner ord.
Nu lär inte Elfenbenskusten få wo i sista omgången. Däremot riskerar man att bli utslagna, för där väntar storfavoriten Kamerun i dubbelmöten i oktober. Jag ger Kamerun 90–10 i odds för en OS-plats.
Vinnaren av Kamerun och Elfenbenskusten blir enda afrikanska lag från sommarens VM att spela i nästa års OS. I den andra direkt avgörande matchen möts nämligen Ekvatorial-Guinea och Sydafrika i en match som känns vidöppen.
Ekvatorial-Guinea skrällde i senaste omgången genom att slå ut Nigeria efter förlängning. Det blev 1–1 i Abuja, sedan gav Ngozi Okobi nigerianskorna ledningen på bortaplan. Det såg länge ut att bli matchens enda mål, men i 86:e kvitterade hemmalaget och i förlängningen föll det avgörande 2–1-målet som innebär att Nigerias talangfulla lag missar OS.
Noterbart är även att Kamerun levde farligt i sin kvartsfinal. Man avancerade på bortamål efter 1–1 och 2–2 mot Ghana. I helgens bortamatch låg Kameruns otämjbara lejoninnor under två gånger, men Agnes Nkada fixade avancemanget i 83:e minuten.
Damallsvenskan har nått sin korta halvtidspaus. På slutet verkade inget lag vilja ta hand om topplaceringen.
Rosengård tappade spelare och började hacka direkt efter VM-uppehållet och släppte förbi Eskilstuna, som dock i sin tur tappade serieledningen genom att spela oavgjort borta mot Vittsjö i helgen.
Linköping var uppe jämsides med Rosengård efter att östgötalaget hade vunnit sju raka matcher, bland annat seriefinalen mot Rosengård. Väl där uppe i delad tabelltopp blev det förluster i Piteå och Göteborg, så nu har LFC återigen fyra poäng upp till toppen.
Det blev ändå till slut Rosengård som tog tillbaka förstaplatsen och som leder efter att alla lag mött varandra en gång. Avståndet ner till tvåan Eskilstuna är dock bara en poäng och de båda lagen möts ju för övrigt i morgon i en högintressant seriefinal på Tunavallen.
Där håller jag faktiskt Eskilstuna som knappa favoriter med tanke på hur Rosengård har hackat på slutet. Malmölaget har ju dessutom haft strul på ledarsidan. I morgon leds laget av nye tränaren Jack Majgaard Jensen för första gången. Det blir intressant att se hur han sätter upp sin elva.
Det blir också intressant att se om vi inte kan få årets klart högsta publiksiffra i damallsvenskan. Den högsta noteringen hittills lyder på 2303, den hade just Eskilstuna senast mot Hammarby. Till seriefinalen borde det väl kunna bli över 3500. Eller?
Kollar vi på halvtidstabellen så blev den inte alls olik det tips jag satte ihop inför avspark. Jag brukar säga att det enda man kan vara säker på när man tippar en serie är att man inte kommer att få rätt. Jag har Rosengård och de sex lagen på den undre halvan på exakt rätt placering. Så jag känner mig rätt nöjd med mitt tips. Framför allt är jag nöjd med att ha förutspått att Piteå blir årets skrällgäng. Deras fjärdeplacering är dock ännu bättre än mitt tips som femma. Starkt.
Den miss jag gjorde i mitt tips är Eskilstuna. Jag underskattade dem ganska rejält. Visst trodde jag på en plats på övre halvan, men inte att man skulle kunna utmana om guldet. Laget är verkligen hyperstabilt och Gaelle Enganamouit är en fantastiskt bra forward. Jag hade aldrig sett henne live förrän jag såg henne mot Schweiz i VM. Och den spontana analysen blev att hon är precis den forward som Sverige hade behövt för att åter ta upp kampen mot lagen i världstoppen.
Det är Eskilstuna och Piteå som är de lag som gått bättre än jag och övriga experter tippat. Efter att Örebro repat sig på sistone är det däremot inget lag som underpresterat totalt. Just Örebro och Göteborg ligger dock lite sämre till än jag hade tänkt mig, båda när det gäller poäng och placering.
Det lag som varit riktigt dåligt är ju jumbon AIK. Huruvida de har underpresterat kan man ju däremot diskutera. Jag hade riktigt låga förväntningar på laget, men jag hade kanske ändå trott att de skulle ta någon mer poäng än den enda man hittills har samlat in.
AIK känns för övrigt redan nu klart för elitettan 2016. Det är åtta poäng upp till Umeå och Hammarby. Jag tror att de båda lagen samlar in minst fyra poäng vardera i höst – troligtvis fler, vilket innebär att AIK måste vinna minst fyra av de återstående elva matcherna. Det känns knappast troligt – i varje fall inte med den nuvarande truppen.
Publiksnittet ligger ännu så länge på 711. Förhoppningsvis får det snittet ett rejält lyft i morgon.
Kollar vi in skytteligan är det glädjande att se att Pauline Hammarlund finns högst upp i topp jämsides med Ramona Bachmann – båda med nio mål. Jag skall ärligt säga att jag inte trott på att Hammarlund skall kunna bli en A-landslagsspelare, men nu är hon i alla fall och nosar på en plats i truppen. Kul.
Trea ligger Enganamouit på sju fullträffar. Det är för övrigt elva utländska spelare bland de 13 bästa. Näst bästa svenska spelare i skytteligan är Lisa Dahlkvist, som står på fem mål på 470 spelminuter – imponerande av en mittfältare som har defensiven som sin största styrka. Dahlkvist visar verkligen med eftertryck att hon hör hemma i landslaget.
Slutligen så uppmanar jag alla att passa på att njuta av spelare som Bachmann, Enganamouit, Marta med fler nu, så länge det går. För ju mer pengar som kommer in i damfotbollen, desto svårare kommer damallsvenskan att få att locka de internationella storstjärnorna till Sverige.
En blogg om internationell damfotboll 