Jag har semester, och sparar därför analysen av dagens match i Vittsjö till i morgon.
Då utlovas en ny hyllning av Vittsjös lagspel. Dessutom kommer jag att analysera Tyresö. Där blir det ett stort frågetecken för lagspelet.
Men innan jag stänger bloggen för kvällen måste jag bjuda på dagens bild. Så här såg det ut på Vittsjö Idrottspark när jag kom dit – en timme och en kvart innan avspark. Det gjorde min dag.
Fullsatt på Vittsjö Idrottspark
USA fortsätter att vinna sina avresematcher innan olympiska spel. Inför kvällens var amerikanskorna 100-procentiga i sina så kallade ”send off-matches”. Det är de även efter matchen.
Fast det kan ha varit en dyrköpt seger.
Alex Morgan fick nämligen kliva av med en knäskada. Enligt tv-kanalen NBC skulle det inte vara någon fara, men Morgans minspel när hon klev av indikerade i alla fall att stjärnan själv var rätt orolig.
USA fick verkligen jobbar för sin 2–1-seger. Kanada gjorde nämligen en utmärkt match, och den andra halvleken var länge helt jämn spelmässigt. Och det var även oavgjort målmässig sedan Dalsjöforsforwarden Melissa Tancredi kvitterat i 57:e minuten på ett stenhårt skott ribba in, läckert frispelad av Christine Sinclair.
Amy Rodriguez mot Sverige, jagad av Emma Berglund.
Sedan försvarade kanadensiskorna sig utmärkt fram till Amy Rodriguez gjorde sitt lätt turliga segermål i 85:e minuten. Visst, USA gjorde fyra byten i halvtid, och ytterligare två under den andra halvleken. Men laget var ändå minst lika namnkunnigt som mot Sverige och Japan häromveckan. Och varken svenskor eller japanskor var nära att göra så bra motstånd som Kanada i kväll.
Efter paus lyckades Kanada dessutom få till lite passningsspel och bollinnehav. Det kändes som att de hade ganska bra kontroll – fram till segermålet. Det är riktigt dåliga nyheter för Sverige.
Jag har tidigare sett Sverige som 60–40-favoriter i gruppmötet med Kanada i OS. Nu skulle jag nog vilja ändra förhållandet till 50–50. För det kanadensiska lag som spelade i Salt Lake City i kväll blir verkligen ingen lätt nöt att knäcka. Inte alls.
Precis som mot Japan i Halmstad avslutade USA genom att spela med den extremoffensiva uppställningen 3-4-3. Även den här gången gav det utdelning i ett mål.
Intressant att amerikanskorna tränar i matcher på hur de skall agera i situationer där de jagar mål. Jag blev förvånad när de gjorde det i ledning 3–1 mot Japan. Det verkade även några av spelarna bli, för då fick Abby Wambach mana på sina lagkamrater att lägga in en sista offensiv.
Här är höjdpunkter från matchen.
Och här är laguppställningarna, inklusive alla byten:
USA: Hope Solo – Amy LePeilbet (Heather Mitts, 46), Christie Rampone (Becky Sauerbrunn, 46), Rachel Buehler, Kelley O’Hara (Sydney Leroux, 76) – Megan Rapinoe, Shannon Boxx (Carli Lloyd, 46), Lauren Cheney, Tobin Heath (Heather O’Reilly, 46) – Alex Morgan (Amy Rodriguez, 50) och Abby Wambach.
Kanada: Erin McLeod – Rhian Wilkinson (Robyn Gayle, 71), Emily Zurrer (Candace Chapman, 46), Carmelina Moscato, Lauren Sesselmann – Diana Matheson, Kaylyn Kyle, Desiree Scott, Sophie Schmidt – Brittany Timko (Melissa Tancredi, 46) och Christine Sinclair.
I dag har jag gjort en utflykt till Vittsjö. En utflykt som på många sätt kändes galen i morse. Men som blev väldigt trevlig.
Men mer om den i senare inlägg. För först lite tankar om den match som pågår nu i Salt Lake City.
Vi har nått halvtid. Under den första halvleken har bollen nästan uteslutande varit i amerikansk ägo. Man leder också med 1–0.
Megan Rapinoe
USA:s ledningsmål kom på ett inlägg från Megan Rapinoe, som Dalsjöforsmålvakten Erin McLeod var på väg ut för att ta. Men lagkamraten Carmelina Moscato (i fjol i Piteå) styrde snöpligt bollen förbi sin egen målvakt.
Trots det missödet spelar Kanada bra försvarsspel, och har inte låtit USA skapa så många lägen. Fjolårets Dalsjöforsback Emily Zurrer har gjort ett utmärkt arbete mot Alex Morgan.
Som jag noterat tidigare har Kanada dock svagt passningsspel på centralt mittfält, vilket har lett till att laget har svårt att få till långa anfall. Det är mest chansbollar framåt.
Det var knappt några målchanser åt något håll utöver målet, fram till halvleken gick in på övertid.
Då tvingades först Hope Solo till en riktigt spektakulär räddning när ett skott från Christine Sinclair ändrade riktning. Sedan kom Morgan äntligen loss från Zurrer. Då agerade dock vänsterbacken Lauren Sesselmann räddande ängel på mållinjen. Två kanonchanser på typ 30 sekunder.
Noterbart är att det har verkligen inte är någon vänskapsmatch. Sinclair bjöd exempelvis Christie Rampone på en flygtur, och strax efter visade Shannon Boxx sina dubbar för Kaylyn Kyle.
Kanada startade så här: McLeod – Rhian Wilkinson, Zurrer, Moscato, Sesselmann – Diana Matheson, Kyle, Desiree Scott, Sophie Schmidt – Brittany Timko och Sinclair
Och USA startade så här: Solo – Amy LePeilbet, Rampone, Rachel Buehler, Kelley O’Hara – Rapinoe, Boxx, Lauren Cheney, Tobin Heath – Morgan och Abby Wambach.
Matchen, som startade 20.00 svensk tid, går att se streamad via den här länken.
Vi är framme vid den sista helgen med damallsvensk fotboll innan OS-uppehållet. I andra länder, som Japan har ligan redan lagts i malpåse. Men i Sverige skall lagen spela en eller två matcher till innan de flesta spelarna får semester.
Själv riktar jag min uppmärksamhet åt två håll den här helgen. Dels på hur det går i Salt Lake City, mellan USA och Kanada. Dels på hur det går i Vittsjö, i det damallsvenska toppmötet mellan Vittsjö och Tyresö.
Om vi börjar med den senast nämnda matchen. Den spelas nämligen först, avspark 14.20 i Vittsjö – och på TV4sport. Där har Vittsjö sin sista chans att göra den damallsvenska guldstriden till en kamp mellan tre lag. Förlust, och det kommer uteslutande hamna om Tyresö och LdB Malmö under damallsvenskans andra halva.
Jag har hört folk i andra lag hoppfullt säga att ”halva serien återstår” eller ”det är 33 poäng kvar att spela om”. Det är skitsnack. Sannolikheten att både Tyresö och LdB Malmö rasar ihop i höst är så liten att den inte är värd att diskutera. I kväll finns det bara tre lag som kan vinna SM-guldet. I morgon kan det vara två.
Oavsett hur det går i morgon är Vittsjö förstås vårens stora utropstecken i damallsvenskan. Och laget skall vara stolt över sin insats. Även Malmö har överraskat mig positivt. Jag trodde inte att Anja Mittag skulle vara så fantastiskt bra.
Linköping och Göteborg är besvikelserna. Båda lagen måste ta full poäng i resten av omgångarna för att kunna placera sig topp två. Det känns helt omöjligt.
Utöver Vittsjö-Tyresö känns helgens matcher inte speciellt heta. Jag har sett Jitex två gånger nu utan Fridolina Rolfö. Båda gångerna har det känts som att laget saknat något. Rolfö är inte med i Linköping på söndag heller. Det borde innebära hemmaseger.
Örebro–Kristianstad är en rätt oviss match eftersom Kif börjar få ordning på både lag och spel. Jag gissar ändå att KDFF vinner.
* Men damallsvenskan i all ära. Jag börjar få lite OS-vibbar. För mig spelas därför helgens mest intressanta match i Salt Lake City. Senast jag såg USA möta Kanada var i OS-kvalet i vintras. Och det handlade då om en överkörning i den högre skolan.
Det skall bli intressant att se om Sveriges blivande motståndare har lärt sig något, och hyvlat bort delar av det naiva spel som de periodvis använt sig av i år.
Det skall även bli intressant att se om USA:s anfallsduo Alex Morgan och Abby Wambach är lika bra i den här matchen som de var i Halmstad.
Matchen tv-sänds, så jag hoppas kunna se den via någon stream. Matchstart är 20.00, svensk tid.
* I övrigt i helgen så är det full omgång i norska Toppserien i morgon. Båda topplagen Stabaek och Lilleström spelar borta. Men mot lag de skall slå. Det spelas alltså ingen riktigt het match i Norge.
* Däremot lär det bli hett värre i Vitryssland. Mitt favoritlag Molodechno ställs nämligen mot regerande mästarinnorna Bobruichanka på bortaplan på söndag. Molodechno föll i bottenmötet med Viktorya-86 Brest i förra veckan, och är nu åter sist i tabellen. Målskillnaden visar –114 efter tolv omgångar. Bobruichanka är obesegrat och har +57. Som sagt, det lär bli hett…
I dag slutspelades den ryska Supreme division. Guldstriden hade ju Sofia Jakobsson och FC Rossiyanka som bekant avgjort för länge sedan.
Frågan i dag var vilket lag som skulle ta den viktiga andraplatsen, den som ger en plats i Champions League. Inför var det fördel Energiya Voronezh, med svenskan Ximel Bladh i truppen.
De behövde bara vinna hemma mot bottenlaget Kubanochka, och saken var klar.
Konkurrenten FC Zorkij från Krasnogorsk låg i och för sig på samma poäng. Men hade klart sämre målskillnad, och dessutom bortamöte med Rossiyanka.
Men ökända Voronezh – ni minns väl den här skandalen från i våras? – lyckades inte vinna. Laget som nästan var uppe jämsides med Rossiyanka med nio omgångar kvar, förlorade istället igen. Dagens 1–0-förlust innebär att Voronezh bara tagit fyra poäng på de sista nio omgångarna.
Zorkij jobbade däremot till sig en poäng i Moskvaförorten Krasnoarmejsk i dag. Trots underläge med både 3–0 och 4–1 kom Zorkij tillbaka och nådde 4–4 mot Rossiyanka. Jakobsson spelade inte. Det gjorde däremot Cristiane, som blev tvåmålsskytt och Fabiana, som gjorde ett. Zorkij hade bara enmålsskyttar.
Därmed blir det Zorkij som spela i Womens Champions League till hösten. En jätteskräll med tanke på hur tabellen såg ut för ett par månader sedan.
* För övrigt har gruppspelet i Womens Champions League lottats i dag. Men de 22 mest intressanta lagen står över aktuell omgång. Det var alltså i princip genomgående blåbärslag som lottades in i dag.
De fyra mest namnkunniga lagen var skotska Glasgow City, cypriotiska Apollon Limassol, finska PK-35 Vantaa och schweiziska FC Zürich Frauen anförda av Inka Grings. Alltså ingen klubb som lär ha chans att ta sig längre än maximalt åttondelsfinal.
Totalt lottades 32 lag in i åtta grupper. Se lottningen här. De åtta gruppsegrarna, samt de två bästa tvåorna får spela sextondelsfinal i månadsskiftet september/oktober.
* Slutligen vet jag att det har spelats en damallsvensk match i kväll. Jag har den inspelad och skall se den senare. Alltså finns det inte mycket mer att kommentera än att det var kul för Piteå att äntligen få slå Umeå i allsvenskan. Och att det var en så fin publiksiffra som 2492.
Enligt sajten Women’s Soccer News, eller snarare enligt deras twitterkonto, så skall LdB FC Malmö arbeta på dels USA:s mittfältare Tobin Heath. Dels på Mexikos offensiva mittfältare Veronica Perez.
Dessutom ryktas tyska Annike Krahn bli Jane Törnqvist:s ersättare i Göteborg FC.
Tobin Heath
Heath är en yngre, och som jag ser det även bättre variant av Therese Sjögran. Heath debuterade för övrigt för NY Fury i WPSL Elite League så sent som i lördags. Då föll hennes nya klubb mot Boston Breakers, där Heather O’Reilly för övrigt debuterade, med 2–0. Båda målen gjordes av ligans skytteligaledare, Australiens landslagsforward Kyah Simon.
Perez spelar för tillfället för stjärnspäckade Seattle Sounders i USL W-league, där hon är bästa målskytt med sex mål på åtta matcher.
Både Heath och Perez skulle enligt uppgifterna vara aktuella för spel i Sverige från och med augusti.
FCR 2001 Duisburg berättar i dag på sin hemsida att lagkaptenen Annike Krahn lämnar klubben efter åtta år. Redan i vintras ryktades det om att Krahn skulle vara på väg till Göteborg. Jag skrev om det i det här inlägget.
Nu har ryktet fått ny fart. Inte konstigt med tanke på Jane Törnqvist bara har en match kvar på sin karriär.
Som bekant leker jag fotograf ibland. Kameran var med på alla tre matcherna i trenationsturneringen Volvo Winners Cup häromveckan.
Jag har lagt upp mina bilder från matchen Sverige–USA här. Nu har det blivit dags att även lägga upp ett bildspel från matchen USA–Japan på Örjans vall.
Eftersom jag märkt att alla bilder på USA:s landslag får väldigt många klick från just USA så skriver jag även en kort introduktionstext på engelska. I den förekommer namnen på ett urval av de spelare som fastnat på mina bilder.
* I saw the game in Volvo Winners Cup between the US Soccer WNT and Team Japan (Nadeshiko) last week. I brought my camera to Halmstad, and here are my pictures from Örjans vall.
The US WNT won, 4–1. Goalscorers were Alex Morgan 2, Abby Wambach 2 for the US, and Yuki Nagasato for Nadeshiko.
You can see all three goalscorers, and of a lot of other US players like Hope Solo, Lauren Cheney, Becky Sauerbrunn, Christie Rampone, Shannon Boxx, Kelly O’Hara, Heather O’Reilly, Rachel Buehler, Heather Mitts and Amy Rodriguez. And also Nadeshiko players like Ayumi Kaihori, Aya Miyama, Homare Sawa, Nahomi Kawasumi, Aya Sameshima and Rumi Utsugi.
I have taken photos of the US Soccer WNT three times before. Se those pictures here, here and here. And I have photos from the Womens World Cup final last year, there Team Japan won the gold medal. You can see pictures of the celebration here.
Som jag skrev i förra inlägget fyller den här bloggen ett år i dag. Under den tiden har jag ställt frågan i rubriken vid flera tillfällen. Hur kunde jag hamna här?
Ni som följt bloggen under året minns kanske att jag lovade i ett inlägg i våras att besvara en twitterfråga från Vittsjös klubbchef Markus Nilsson. Den handlade om hur ofta jag ser de olika damallsvenska lagen. Det har blivit hög tid att svara.
Samtidigt tänkte jag passa på att berätta lite om mig själv, min bakgrund och hur den här bloggen kom till.
Sanningen är den att jag inte på något sätt såg mig som någon damfotbollsexpert när den här bloggen startades för ett år sedan.
Visst, jag är uppväxt med damfotboll. Jag tror att jag från mitt barndomshems trädgård skulle kunna nå Ramnavallens närmaste hörnflagga på två stenkast.
Där spelade Kronäng i damernas högsta serie under min barndom. Dit kom Jitex, Öxabäck, Stenkullen, Nittorp och andra storheter. Där spelade även Kronängs och Byttorps herrlag sina hemmamatcher. Jag var oftast där. Och jag såg ingen skillnad på om det var män eller kvinnor som spelade. Jag såg bara fotboll.
Fast det är inom herrfotbollen och IF Elfsborg jag har min bakgrund. Efter att ha spelat i klubben upp till och med juniorlaget, blev jag sedan ganska direkt värvad till ledarstaben för just Elfsborgs juniorlag. Där ingick jag i sex år, och såg på nära håll spelare som Anders Svensson, Tobias Linderoth och Johan Wiland utvecklas till allsvenska stjärnor.
Under de åren fick jag en grundlig fotbollsutbildning som jag haft stor nytta av i mitt jobb som journalist.
För 1999 fick jag heltidsjobb på Borås Tidning, och lämnade Elfsborg. Man kan säga att jag bytte sida. Från att jobba för klubben, till att kritiskt granska den.
Under åren har jag aldrig slutat att titta på damfotboll. Jag har följt landslagets matcher, och damallsvenskan, via tv. Sedan 2007 har jag dessutom varit tränare för ett damlag i division fem. Så jag har under senare år haft bra koll på damfotboll på gräsrotsnivå.
Men på allsvensk nivå har det varit sämre. Problemet är ju det att vi inte hade något damallsvenskt lag i Boråstrakten från Öxabäcks sorti 1998 till Dalsjöfors oväntade debut ifjol.
Apropå Öxabäcks IF så skrev jag under hösten 1999 för övrigt dödsrunan över deras makalöst framgångsrika – och historiskt viktiga – damfotbollssektion.
Jag åkte till Antikhuset i Öxabäck och sammanfattade cirka 30 fantastiska år tillsammans med några av eldsjälarna i svensk damfotbolls barndom, Ebba Andersson, Kerstin Johnson och Anki Lindkvist. Åk förresten gärna till Antikhuset och se Kerstin Johnsons fina museum över svensk damfotbolls första storlag om du har chansen – det rekommenderas varmt.
Så till svaret på Markus Nilssons fråga.
Under fjolåret såg jag elva damallsvenska matcher på plats – vilket innefattade totalt tio lag. I år har jag sett fem lag på plats, och ytterligare fyra på tv. Det är egentligen för lite. Jag anser nämligen att man på ett år behöver se ett lag åtminstone fyra–fem gånger live för att ha så bra koll att man skall kunna kalla sig expert på det.
När det gäller landslaget känner jag däremot att jag har nått det stadium där jag kan kalla mig expert. Jag har nämligen varit på plats och sett elva landskamper på 13 månader.
Och det var just genom landslaget som den här bloggen först kom till. Den startades under VM i Tyskland, och var tänkt att stängas ner efter mästerskapet. Så blev det också. Först.
Men när man har följt 22 spelare på nära håll under närmare en månads tid, blir det lätt så att man även vill kolla hur det går för dem efteråt.
Och jag försökte göra det under hösten. Jag surfade runt på svenska sidor. Men upptäckte att informationen inte fanns någonstans.
Jag märkte att inte ens svensk damfotbolls viktigaste hemsida, http://www.damfotboll.com, följer våra största stjärnor. Vill man veta något om Lotta Schelin:s framfart i Lyon får man leta på franska sidor. För att följa Sofia Jakobsson får man plugga ryska. Och så vidare.
I slutet av september i fjol kände jag att jag själv kunde göra en insats. Så jag öppnade bloggen igen. Jag riktade in mig på hur våra utlandsbaserade landslagsspelare skötte sig. Och på EM-kvalet.
Damallsvenskan skrev jag inledningsvis inte så mycket om. De enda lag jag hade riktig koll på i höstas var ju Dalsjöfors Goif och landslaget.
Men det tar sig. Nu har jag även nått expertstatus på USA, Japan, Göteborg FC och Jitex.
När jag väl var i gång, och började närgranska svensk damfotboll märkte jag snabbt hur damfotboll.com blundar för allt som är negativt.
Ta bara den här veckans exempel. I måndags hade Dalsjöfors Goif en presskonferens där ledningen berättade om att klubben har gått 1,4 miljoner kronor back i år, att kassan är tom, och att alla lönutbetalningar har frusits.
Damfotboll.com berättar utförligt om alla Dalsjöfors matcher. Men att serieledarna i söderettan är i akut kris och riskerar konkurs, har inte nämnts med ett enda ord.
Jag funderade på varför det saknades kritisk granskning. Jag kom fram till att Damfotbollssverige är ganska litet, att alla är kompisar med alla, och ingen vågar säga obehagliga sanningar. Eller ens ställa kritiska frågor.
Själv känner jag inte så många i Damfotbollssverige att jag behöver vara rädd för att förlora några vänner. Så de frågor jag har snubblat över under resans gång har jag lyft fram.
Nu har alltså bloggen varit i gång i ett år. Det har varit väldigt roligt att dyka ner i en delvis ny värld. Men det har också tagit väldigt mycket mer tid och kraft än jag någonsin hade kunnat tänka mig.
Jag kommer att köra vidare så länge jag tycker det är kul, och så länge jag känner att bloggen fyller någon funktion. För skulle exempelvis damfotboll.com börja följa våra proffs – och ställa kritiska frågor – så blir ju min blogg överflödig.
I första hand är tanken att jag skall blogga fram till och med nästa års EM. Du hänger väl med?
I dag är det exakt ett år sedan Sverige spelade VM-premiär mot Colombia på BayArena i Leverkusen.
Det innebär samtidigt att den här bloggen fyller år för första gången. För det var ju där i BayArenas pressrum som den uppstod, med avsikten att ge BT:s läsare lite mer än bara den dagliga VM-bevakningen.
Här är det första inlägget. När det skrevs var tanken att bloggen bara skulle finnas under VM, för att sedan försvinna. Så blev det också först. För mellan den 27 augusti och 28 september skrev jag ingenting.
Bloggen återuppstod dock den 29 september. Varför tänker jag berätta i ett senare inlägg.
Nu skall jag uppehålla mig kring vad som har hänt under det här året. Att det hänt mycket kan man se på mig. För där i Leverkusen för ett år sedan såg jag ut så här:
Snaggad på BayArena
…och nu så här, ett (h)år senare:
Oklippt i Borås.
Hur har då det första bloggåret varit?
Inledningsvis skrev jag för några få tappra. Fram till årsskiftet snittade bloggen på färre än 50 sidvisningar per dag. Då hände det att jag undrade varför jag egentligen höll på med det här.
Men när trogna läsare hörde av sig med beröm gavs jag energi att köra vidare. Så ett stort tack för all feedback.
Under de tre första månaderna i år dubblades antalet sidvisningar, det dagliga snittet var alltså på över 100.
Sedan lossnade det på allvar när damfotboll.com tillfälligt lades ner. Sedan dess har bloggen bara fått fler och fler läsare för varje vecka. Och nu i juni har snittet legat på en bit över 400 sidvisningar per dag.
I går passerade bloggen 50000 sidvisningar totalt. I går krossades också det gamla rekordet för en dag. Det ökade från 668 till hela 1263. Glädjande.
Det är numera 18 personer som prenumererar på inläggen. Och det har blivit 109 kommentarer. Fast den siffran tycker jag är för låg. Kommentarer är kul, så tyck gärna till oftare…
Jag har skrivit hela 510 inlägg. Och har med glädje noterat att förbundsfolk, klubbledare, journalister och spelare har hittat till bloggen. Det är förstås också kul att proffs och landslagsspelare som Hedvig Lindahl, Sofia Jakobsson, Lene Mykjåland och Maria Karlsson har länkat till några av inläggen.
Nu går i och för sig de flesta direkt in på huvudsidan, vilket gör att det är svårt att veta exakt vilka inlägg som har haft flest läsare. Men här är i alla fall listan över de tio (eller snarare elva) mest klickade:
1) Sofie Andersson slår alla rekord
2) Bilder av USA
3) Så går det i silly season 2011/12
4) Jo, det är sant – Vittsjö kan hålla hela vägen
5) Sofia Jakobsson är en bloggare
6) Hammarströms bronsmål – det var höjdpunkten under 2011
7) Den stora guiden: Så hänger du bäst med på twitter
8) Underkänd – men extrainkallad till landslaget
9) Är Ronja yngst någonsin?
10) Sembrant om hur Lisa Dahlkvist använder musen
10) Här hittar du alla twittrande fotbollsstjärnor
Bland de där inläggen finns ett par av mina favoriter. Här är ytterligare några inlägg som jag är nöjd med:
* Bilder av svenskt bronsfirande
* Bilder av Japans guldfest
* Var är damfotbollens starka röster?
* Riktigt pinsam kunskapsmiss av förbundsbasen
* Med Bock blev det Juli(g)en för göteborgska rubriksättare
Fast allra mest nöjd är jag nog ändå med det här inlägget, som dock alldeles för få har läst:
* Bäst och sämst i VM 2011
Det är härmed dags att ta steget in i ett nytt år. För jag kör på ett tag till. Exakt hur länge får vi se. Men som namnet antyder så är avsikten att bloggen även skall få fira sin tvåårsdag. Vi hörs.
Truppen är klar. Den enda lilla skillnaden mellan Thomas Dennerby:s riktiga trupp, och den jag trodde att det skulle bli var att Malin Levenstad kom med på Stina Segerström:s bekostnad.
Dennerby kommenterade den uttagningen så här till SVT:
”Det var ett otroligt svårt val… Innerst inne, på det personliga planet, lider man med Stina som inte kom med.”
Hur som tycker jag det är ett klokt beslut. Det jag har sett av dem i år har Segerström inte riktigt hittat rätt, medan Levenstad har sett stabil ut.
Här är truppen i sin helhet:
Målvakter
1) Hedvig Lindahl
18) Sofia Lundgren
Backar
2) Linda Sembrant
3) Emma Berglund
4) Annica Svensson
6) Sara Thunebro
13) Lina Nilsson
17) Malin Levenstad
Mittfältare
5) Nilla Fischer
7) Lisa Dahlkvist
9) Kosovare Asllani
10) Sofia Jakobsson
11) Antonia Göransson
12) Marie Hammarström
14) Johanna Almgren
15) Caroline Seger
Forwards
8) Lotta Schelin
16) Madelaine Edlund
Reserver på plats: 19 Susanne Moberg, 20 Stina Segerström, 21 Jessica Landström och 22 Kristin Hammarström.
Det är mindre än sju timmar tills Thomas Dennerby skall presentera sin OS-trupp. Och spekulationerna är i full gång i mitt twitterflöde.
Ett rykte säger att det skall bli chockartade besked i kväll. Ett annat att samtliga fyra som spelade i går skall vara klara för OS-truppen.
Det senare bygger för övrigt på den här artikeln i Expressen. Samma tidning slår fast att de redan vet hur truppen kommer att se ut:
Expressen om OS-truppen
Den tvärsäkra rubriken visar sig dock röra ett blogginlägg från Anders Nilsson, där han spekulerar i vilka spelare som kommer med. Jag tror i och för sig att han är ganska rätt ute, för han har ju listat exakt de 18 spelare som jag själv kommit fram till. Men att slå fast att truppen kommer att se ut just så känns onödigt.
Visst finns det några mindre skrällchanser. Som att Kristin Hammarström skulle komma in på Sofia Lundgren:s bekostnad eller att Jessica Landström tar Madelaine Edlund:s plats. Men någon chockuttagning? Eller chockpetning? Nej, så jobbar inte Dennerby.
Visst vore det oväntat om Sara Larsson kom med, men inte heller det skulle vara en chock. Det är inte heller en chock om Malin Levenstad kom in på bekostnad av Annica Svensson eller Stina Segerström – även om det skulle kännas oväntat.
Men räkna inte med att bli speciellt överraskad i kväll.
Dennerbys presskonferens direktsänds för övrigt på SVTplay från 19.30.
Det som på förhand skulle bli tidernas jämnaste damallsvenska ser ut att kunna bli en av de mest skiktade. Om inte Vittsjö kan sno poäng av Tyresö på lördag så är bara två lag kvar i guldstriden.
För Linköpings FC klarade inte av att sno åt sig poäng i Malmö i dag. LdB FC Malmö var ett nummer större, vann med 2–1 och hakar på Tyresö i guldstriden.
Jag slog på tv:n för att kolla in de svenska OS-spelarna. Men jag fick se idel utländska stjärnor i huvudrollerna.
Malmö har utan tvekan seriens vassaste forwardsduo i Anja Mittag och Ramona Bachmann. Mittag är verkligen en drömspelare. Inte nog med att hon gör mål och assist – hon får spelarna runt sig att växa. Och när Bachmann dessutom verkar vara på väg mot sin absoluta toppform så har Malmö grym spets på sitt lag.
Linköping inledde annars riktigt bra. De startade sitt försvarsspel vid mittlinjen, och bröt ofta i sådana positioner att de kunde starta snabba kontringar. På en sådan lobbade Manon Melis in ledningsmålet. Då såg det lovande ut för LFC.
Men efter en stund klev Linköping upp högre, samtidigt som laget såg ut att falla isär lite mer, vilket gav Malmö ytor att spela på. Och från minut 15 tyckte jag att Malmö var det bättre laget.
Men Linköping var aldrig ofarligt. Melis och Lisa De Vanna är två spelare som kan göra saker på egen hand. Men man saknar en passningsskicklig speluppläggare. Hade Anja Mittag spelat i mörkblått i dag, och inte i vitt, så hade det nog blivit bortaseger.
Till de svenska OS-spelarna. De spelade som sagt inga huvudroller. I varje fall inga positiva sådana. Det var två i varje lag, hos Linköping förstås Sofia Lundgren och Nilla Fischer.
Lundgren var okej, och stod för ett par fina räddningar. Bland annat en enhandare på en nick från Mittag. Jag har svårt att klandra Lundgren för det första målet, även om det kändes lite halvbilligt. Men fotbollsmål är inte byggda för tjejer, så höga skott är ju alltid svåra.
Fischer spelade mittback, en position hon inte har hunnit växa in i ännu. Det märktes i förstaskedet vid 1–1-målet, där Fischer chansade och försökte nå en höjdboll med huvudet i stället för att löpa med. Den missen hade sannolikt knappt märkts på mittfältet. Men i mittförsvaret blir sådana missbedömningar dyrköpta.
Hon hade en liknande missbedömning till. Annars tycker jag att hon klarade sin nya position riktigt bra.
Hos Malmö är det Lina Nilsson och Malin Levenstad som gör anspråk på OS-platser. Båda gjorde stabila insatser defensivt, utan att utmärka sig.
Jag tror inte dagens match ändrade något i Thomas Dennerby:s planering. Även om han inte är mannen som brukar bjuda på några skrällar så skall det bli spännande att se vilka 18 han har att presentera klockan 19.15.
Sofia Jakobsson spelade de första 67 minuterna när hennes Rossiyanka vann med 2–0 borta mot formsvaga Energiya Voronezh i näst sista ligaomgången.
Ligaguldet är ju redan klart, och svenskan klev av vid ledning med just 2–0. Målen gjordes av brasilianskorna Cristiane och Aline. Jag är långt ifrån någon expert på kyrilliska bokstäver. Men jag tror att det står på Voronezh hemsida att deras svenska spelare, Ximel Bladh byttes in i halvtid.
Om Jakobsson och Bladh kunde man för övrigt läsa ett riktigt bra reportage av Lisa Edwinsson i DN i söndags. Här är länken.
I reportaget kan man läsa att Jakobsson delar lägenhet med en blivande motståndare i OS, sydafrikanska Nompumelelo Nyandeni. Undra om psykkriget är i gång?
Rossiyanka är klara ligasegrare. Tvåan Voronezh har däremot inte säkrat den andraplats som ger en plats i höstens Champions League. FC Zorkij står på samma poäng, fast sämre målskillnad, inför den sista omgången. Så Voronezh behöver nog avsluta med en seger.
* Jag har tidigare i dag berättat om Storbritanniens OS-trupp. I den ingick storstjärnan Kelly Smith. Hon gjorde comeback efter skada i söndagens seriefinal i WSL, där Arsenal vann med 4–2 mot Birmingham City.
Smith hoppade in i 71:a minuten i stället för Jordan Nobbs. Då var matchen redan avgjord, för Arsenal ledde med 4–1.
Tre OS-spelare blev för övrigt målskyttar. Stephanie Houghton och Kim Little för Arsenal och Rachel Williams för Birmingham.
Publiksiffran var 809 åskådare, vilket förstås är väldigt långt ifrån bra på en seriefinal.
* I den norska Toppserien gjorde Anette Jokstad alla tre målen när Kolbotn skrällde och vann med 3–2 borta mot tabelltrean Arna-Björnar. Toppduon Stabaek och Lilleström (LSK Kvinner) vann däremot båda, och drar ifrån lite.
Jag utropade Röa som mitt favoritlag inför serien. Vet inte om det skapade ett för tungt tryck på mästarinnorna. De inledde i alla fall uselt. Men nu har dynamittjejerna från Oslo fem raka segrar och skuggar topplagen. Tabelltoppen ser ut så här efter halva serien:
1) Stabaek 11 +34 29
2) LSK Kvinner 11 +22 28
3) Arna-Björnar 11 +17 23
4) Röa IL 11 +16 21
5) Klepp 11 +3 17
I skytteligan leder 16-åriga Ada Stolsmo Hegerberg (Stabaek) överlägset. Hon gjorde två mål till i helgen, och står på 17. Tvåan Cecilie Pedersen (LSK) har gjort 12.
Alldeles nyss presenterade Englands förbundskapten Hope Powell Storbritanniens trupp till OS. Som väntat var det huvudsakligen engelska spelare i truppen.
Ingen spelare från Wales eller Nordirland är med bland de 18, och bara två skotska spelare slog sig in, nämligen Vittsjös Ifeoma Dieke och Arsenalforwarden Kim Little.
Sverige möter ju för övrigt Storbritannien i OS-genrepet den 20 juli. Och det är inte osannolikt att vi kan ställas mot dem igen i kvartsfinal.
Från damallsvenskan ingår utöver Dieke även Göteborgs Anita Asante och Linköpings andremålvakt Karen Bardsley i truppen. Här är den i sin helhet:
Målvakter:
Karen Bardsley (Eng) och Rachel Brown (Eng).
Backar:
Alex Scott (Eng), Stephanie Houghton (Eng), Sophie Bradley (Eng), Casey Stoney (Eng) och Ifeoma Dieke (Sko).
Mittfältare:
Kelly Smith (Eng), Anita Asante (Eng), Fara Williams (Eng), Rachel Williams (Eng), Rachel Yankey (Eng), Jill Scott (Eng) och Karen Carney (Eng).
Forwards:
Ellen White (Eng), Eniola Aluko (Eng), Claire Rafferty (Eng) och Kim Little (Sko).
Fyra reserver togs också ut, och bland dem fanns en nordirlänsk spelare, och ytterligare en skotsk. Noterbart är att tre av de fyra reserverna är forwards: Emma Higgins (NI, mv), Jane Ross (Sko, fw), Jessica Clarke (Eng, fw) och Dunia Susi (Eng, fw).
Kanadas engelske förbundskapten John Herdman har presenterat sin OS-trupp. Den är förstås extra intressant eftersom vi har kanadensiskorna i vår grupp, och ställs mot dem i Herdmans hemstad Newcastle den 31 juli.
I truppen finns fyra spelare som har spelat i Sverige under våren, tre av dem i krisdrabbade Dalsjöfors Goif. Eller ja, faktum är att fyra av de 18 spelarna har spelat för Boråsklubben under det senaste året, nämligen Erin McLeod, Emily Zurrer, Carmelina Moscato och Melissa Tancredi. Som bekant har ju Moscato och Tancredi även spelat för Piteå IF så sent som i höstas.
Vårens Kristianstadsspelare Sophie Schmidt finns också med i truppen. Däremot är inte Jitexforwarden Christina Julien med bland de 18. Möjligen kan hon komma med bland de fyra reserver som också skall tas ut. Där har inte namnen offentliggjorts ännu.
Hur truppen ser ut? Det kan du se på den här läckra videopresentationen.
Eller så kan du helt enkelt läsa det här:
Målvakter:
Karina LeBlanc och Erin McLeod (Dalsjöfors).
Mittbackar:
Candace Chapman, Carmelina Moscato och Emily Zurrer.
Ytterbackar:
Lauren Sesselmann, Chelsea Stewart och Rhian Wilkinson
Mittfältare:
Kaylyn Kyle, Diana Matheson, Kelly Parker, Sophie Schmidt och Desiree Scott (Vancouver Whitecaps).
Forwards:
Jonelle Filigno (Rutgers University), Christine Sinclair, Melissa Tancredi (Dalsjöfors) och Brittany Timko (Vancouver Whitecaps)
En blogg om internationell damfotboll 