Lindahl topp tre, Gerhardsson utslagen och spelarstrejk i Afrika

I dag har de tre finalisterna i de olika kategorierna till Fifas officiella pris #TheBest presenterats. I målvaktsklassen tar Hedvig Lindahl plats på prispallen. Hon gör det ihop med Chiles Tiane Endler och Nederländernas Sari van Veenendaal.

Målvaktskategorien för damer är ny för säsongen 2018/19, och vad jag sett har det inte presenterats någon längre lista. För bästa spelare och tränare har det ju förekommit listor med tio spelare. De kategorierna har nu också minskats till tre.

Medan Lindahl alltså kan bli den första någonsin att prisas som världens bästa målvakt, försvann Peter Gerhardsson ur segerdiskussionen när tio tränare blev tre. Kvar är de andra tre semifinaltränarna. Det innebär alltså att Englands Phil Neville, som ju sågades rätt rejält för sitt taktiska kunnande under VM, fortfarande kan vinna.

Det kan därmed även finaltränarna Jill Ellis och Sarina Wiegmann.

Världens bästa spelare säsongen 2018/19 heter antingen Megan Rapinoe, Alex Morgan eller Lucy Bronze. Rapinoe och Bronze fick ju guld- och silverbollen som VM-slutspelets två bästa spelare.

Det troliga är att Ellis och Rapinoe tar hem priserna för ledare och spelare. Och van Veenendaal är storfavorit att bli bästa målvakt – precis som hon blev i VM. VM brukar ju vara otroligt avgörande för de här Fifapriserna.

Mycket USA här alltså. En som lämnar USA och damfotbollen för Sundsvall och herrfotboll är Tony Gustavsson. Han har alldeles nyss presenterats som ny tränare för Giffarna.

På svensk mark noteras att Göteborg har förlängt med sin tränarduo Marcus Lantz och Jörgen Ericsson även över säsongen 2020.

Slutligen har Kenya och Zambia säkrat varsin plats i kvartsfinalerna i det afrikanska OS-kvalet. Kenya vann med 3–0 hemma mot Malawi och vann därmed dubbelmötet med 5–3. Zambia hade det lättare. Man vann med totalt 8–0 mot Zimbabwe.

Fast i 3–0-segern i returen behövde inte Zambias Shepolopolo göra några mål. Zimbabwes spelare bojkottade nämligen hemmamatchen till följd av uteblivna ersättningar.

Jag har dålig insyn i konflikten mellan Zimbabwes förbund och spelare. Men jag noterar att förbundets senaste tweet är från i lördags och handlar om biljettförsäljning till den match som inte blev av under söndagen.

V som i fredagens vinnarlag

Vittsjö är ny tabelltrea och Växjö har fått andrum i bottenstriden. Det blev resultatet av dagens båda intressanta matcher i damallsvenskan.

Vi är många som ofta skriver om hur jämn årets damallsvenska är. Men om vi börjar i botten så man undrar ju lite över lagens jämnhet. I förra omgången imponerade LB07 spelmässigt, och var det klart bättre laget i matchen mot Djurgården. Samtidigt blev Växjö totalt överkört av Rosengård.

I dagens match på Myresjöhus Arena var däremot Växjö flera klasser bättre än LB07. De första tio minuterna kom inte gästerna över mittlinjen, och till slut hade jag 14–3 i småländsk favör i klara målchanser. Man undrar ju hur bra Rosengård var senast, och hur dåligt Djurgården var.

Anna Anvegård

Utöver tre poäng och andrum i bottenstriden var det förstås glädjande för Växjö att storstjärnan Anna Anvegård gjorde två mål. Det var garanterat även ett berg som föll från hennes eget hjärta. Jag minns nämligen mitt och TT-reportern Marie Karlsson:s samtal med Anvegård efter segern mot Thailand i Nice, alltså Växjöspelarens första och hittills enda VM-match från start.

Då pratade Anvegård om hennes målskytte under våren. Eller snarare hennes uteblivna målskytte.

”Jag har gjort många mål tidigare och jag hoppas att det skall lossna.”

Har det grämt dig under våren, att du inte har gjort så många mål?

”Ja, det var rätt så tufft och man har tänkt på det rätt mycket. Speciellt när det inte har gått så bra för laget. Är man van vid att göra mycket mål förväntar sig folk att man skall göra det. Och gör man inte det för man höra det. Men det är inte det värsta – det är att man tänker på det själv. … Jag ligger inte sömnlös, men det har varit några tuffa veckor, det skall jag inte ljuga om. Men det är en ny upplevelse, och man får lära sig från det.”

Tänker man negativa tankar när chanserna dyker upp, eller kommer det efteråt?

”Nej, inte när jag spelar, då är det bara att göra det bästa av situationen. Det kommer efter matcherna, att man blir besviken på sin insats, att man inte lyckas att hjälpa laget. … Jag är väldigt självkritisk, och jag vet att jag hade ett läge i första halvlek – det tänker man på, det gör man. … Ibland kollar jag mina matcher i efterhand, men jag tycker att det är rätt så jobbigt att se mig själv spela. Då tänker jag att jag borde ha sprungit på det där viset, eller gjort så. Så det är inte jätteofta jag kollar matcherna.”

Kommer du att kolla på den här?

”Kanske första halvlek. Vi kommer ju att kolla klipp allihop.”

Gissningsvis kommer Anvegård gärna att kolla klippet med höjdpunkter från 3–1-segern mot LB07.

Det var för övrigt en match där båda lagen spelade 3–5–2. I Växjös variant är Jennie Nordin numera balansspelare på mittfältet, vilket väl borde vara en ny roll för henne. Eller?

En fundering jag hade var varför Anvegård lägger alla Växjös hörnor. Har man en spelare som är vass i straffområdet vill man väl ha henne i straffområdet? Inte vid hörnflaggan.

En annan fundering var att 3–0-målskytten Signe Holt Andersen blev avvinkad för offside alldeles för många gånger. Anvegård får nog försöka lära Andersen hur man löper på rätt sida om offsidelinjen. För om danskan hade varit lite smartare i löpningarna hade hon fått minst tre–fyra frilägen i den här matchen.

Slutligen noteras att LB07 värvade Dallas Dorosy som målskytt, och amerikanskan behövde exakt 60 minuter i damallsvenskan innan hon hittade målet för första gången. Bland mycket negativt för Malmöklubben den här dagen får väl Dorosys mål räknas som det positiva.

Men annars är det mest mörker för LB. Efter nio av 22 omgångar har laget nu fyra poäng upp till fast mark. Och i de närmaste fyra omgångarna väntar bara topplag, bland annat två möten med nya tabelltrean Vittsjö. Vittsjö vann nämligen till slut derbyt mot Kristianstad med klara 3–0.

Till min stora glädje tillät den nya sajten på damallsvenskan.tv att man såg två matcher parallellt. Jag hade därmed på båda dagens matcher samtidigt, en på datorn och en på mobilen. I den första halvleken låg fokus på matchen i Växjö och i den andra körde jag Skånederbyt på den större skärmen.

Då fick jag och 1527 åskådare se ett Vittsjö som var klassen bättre än Kristianstad. När jag var på Vittsjö Idrottspark i söndags sa tränare Thomas Mårtensson att hans lag var väldigt bra på att kontrollera matchbilden – när man var i ledning. Det var en analys som stämde bra in på fredagens match.

Nu kollade jag alltså inte på matchen koncentrerat under den första halvleken, men det jag såg hade jag 2–2 i klara målchanser. I halvlekens slutminuter borde Kristianstad ha tagit ledningen. Efter att Sabrina D’Angelo räddat Amanda Edgren:s friläge fick Svava Ros Gudmundsdottir öppet mål från åtta–nio meter. Visst studsade bollen, men sådana där lägen får man inte missa i jämna matcher. Då riskerar man att förlora.

Och så blev det. Istället gav Ebba Hed Vittsjö ledningen efter 49.57. Efter att ha kastat ett inkast fick Leandra Smeda tillbaka bollen nära höger hörnflagga. Den sydafrikanska VM-spelaren slog ett högt inlägg som Kristianstadsmålvakten Brett Maron helt missbedömde. Bollen damp ner mitt framför målet, precis framför fötterna på Hed, som inte gjorde något misstag.

Maron rusade direkt rakt till domare Tess Olofsson för att protestera. Jag antar att hemmamålvakten ansåg att hon blivit ojust attackerad av Clara Markstedt i luftduellen. Olofsson godkände dock målet, och det kändes helt korrekt.

Markstedt var nämligen först på plats i duellen, och vad jag kan se går dessutom Vittsjöspelaren rent på bollen.

Tove Almqvist

Drygt fem minuter senare kom 2–0 när Tove Almqvist nickade in ett inlägg från Hed. Och med en kvart kvar stod Almqvist för ett läckert förarbete till Markstedts 3–0-mål. Kristianstad försökte, men skapade egentligen inte en enda klar målchans efter paus. Trots att Vittsjö saknade båda sina ordinarie ytterbackar i den andra halvleken spelade man säkert av matchen.

Tove Almqvist var för övrigt lysande i den andra halvleken. Hon såg ut att trivas utmärkt i den tiaroll som hon hade den här dagen.

För Vittsjö väntar nu närmast tre matcher mot Malmölag. På onsdag väntar ett riktigt roligt toppmöte hemma mot Rosengård – blir det fyrsiffrig publiksiffra då? Sedan vänder serien med två matcher mot LB07. Vinner man två av de tre matcherna kommer laget att ligga på medaljplats efter tolv omgångar.

För Kristianstad var förlusten tung. Inte bara för att man åkte på en käftsmäll mot lillasyster Vittsjö. Utan även för att avståndet upp till de två Champions Leagueplatserna sannolikt kommer att växa igen. Det blir således press på KDFF att vinna de tre kommande matcherna mot Växjö, Örebro och Linköping för att på allvar hänga med i toppen.

Lilie Persson och Pia Sundhage

Det om damallsvenskan. När jag läst nyheterna om Pia Sundhage:s jobb i Brasilien lite mer noggrant noterar jag att hon även fått chansen att ta med sig en assisterande förbundskapten. Lilie Persson verkar inte vara aktuell. Så man undrar ju vem det kan bli. Kanske Tony Gustavsson kan vara intresserad?

Fredagens stora nyheter utanför Sveriges gränser var att Thaisa är nästa storvärvning av Tacon/Real Madrid…

…och att Lieke Martens förlänger sitt kontrakt med Barcelona till att gälla fram till och med säsongen 2021/22.

 

Den stora VM-guiden – grupp F

Under tisdagskvällen avslutas första omgången i gruppspelet med de båda matcherna i grupp F – Sveriges grupp.

Det är en grupp där USA och Sverige är jättefavoriter att ta de två direktplatserna till åttondelsfinalerna. Motståndarna Chile och Thailand är nämligen högst orutinerade på den största internationella scenen. Här är bloggens genomgång av lagen i grupp F:

Crystal Dunn, Kelley O’Hara och Alyssa Naeher

USA

Världsranking: 1

Guldchans: 25–30 procent

Nyckelspelare: Julie Ertz. Förutom att hon är ett fantastiskt vapen på fasta situationer genom sin hänsynslöshet i nickduellerna är det Ertz som skall lösa balansen på mittfältet. USA har inte förlorat när hon har spelat balansspelare de senaste två åren.

Spelare med Sverigekoppling: Tony Gustavsson är assisterande förbundskapten. Trion Ashlyn Harris, Ali Krieger och Christen Press har tidigare spelat i damallsvenskan för Tyresö. Press har även gjort två sejourer i Göteborg.

Startelva i genrepet (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Samantha Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Kommentar: USA hackade rejält efter VM-guldet 2015. Mycket beroende på att viktiga Lauren Holiday lade av (alldeles för tidigt).

Holiday hade ansvaret för balansen på mittfältet. Och efter hennes sorti blev USA känsligt för kontringar. Efter mycket testande har jobbet att sköta USA:s kontringsskydd gått till tidigare mittbacken Julie Ertz.

Ett jobb hon har löst på ett lysande sätt. Sedan hon i juli 2017 fick rollen som balansspelare på USA:s mittfält har amerikanskorna bara förlorat en landskamp. Och i den var Ertz inte med.

Ertz är ingen speciellt bra passningsspelare. Däremot är hon en riktig pådrivare, en vass närkampsspelare samt att hon har otroligt bra tajming i luftrummet. Därmed är hon ett mycket vasst vapen på fasta situationer. Jag måste säga att jag är riktigt rädd för vilket hot Ertz är mot ett svenskt lag som zonar på fasta.

Framför Ertz har USA massor av talang. Hemma i NWSL vimlar det av fysiska djupledsforwards. Förbundskapten Jill Ellis har dock valt att prioritera tekniska och bollskickliga spelare framför djupledslöpare.

Därmed kommer troligen tekniska Rose Lavelle och smarta Lindsey Horan spela centralt. Lavelle kommer att fungera som speluppläggare. Tanken är väl att hon skall bjuda på sådana här konstnummer:

På kanterna har USA duon Megan Rapinoe och Tobin Heath. Tekniskt briljanta Heath är en viktig kugge i USA:s offensiv. Lagets anfallsspel brukar vara som bäst när hon är på planen.

Noterbart är att USA har två före detta forwards som ytterbackar. I varje fall stämmer det där med före detta i Kelley O’Hara:s fall. Crystal Dunn däremot är fortfarande ofta forward i sitt klubblag North Carolina Courage. Dunn ligger för övrigt på delad andraplats i NWSL:s skytteliga med fyra mål på tre matcher.

Carli Lloyd

USA kommer till Frankrike som världsetta – och ganska klar guldfavorit. Det amerikanska laget har vanan av att vinna – och truppen är bred. Längst upp på topp har man pålitliga målskytten Alex Morgan – mitt tips som VM:s skyttedrottning. Och skulle inte Morgan leverera finns matchvinnarnas matchvinnare på bänken – Carli Lloyd. Efter ett par tunga år tycker jag att 36-åringen sett riktigt pigg ut de senaste månaderna. Jag skulle inte bli förvånad om det är Lloyd som skjuter guldet till USA om en knapp månad.

Jag har ju tippat USA som världsmästare. Jag tror att laget vinner gruppen, och sedan ställs mot Frankrike i kvartsfinal  – en match som känns som en moralisk final. Där tippar jag alltså amerikansk seger, mycket eftersom fransyskorna brukar drabbas av stora darren i kvartsfinaler.

 

Chile

Världsranking: 39

Guldchans: Promillenivå.

Nyckelspelare: Tiane Endler – Chile har en riktig världsmålvakt att luta sig mot.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–5–1): Tiane Endler – Su Helen Galaz, Carla Guerrero, Camila Saez, Rocio Soto – Daniela Zamora, Yanara Aedo, Karen Araya, Francisca Lara, Rosario Balmaceda – Maria José Urrutia.

Kommentar: Chiles La Roja Femiemina har inte vunnit någon match i år. Man har faktiskt inte vunnit en enda landskamp sedan man slog till med en riktig skrällseger, 3–2 mot Australien i november.

 

Det var en match som både Australiens försvar och målvakten Lydia Williams nog helst vill förtränga. Alla Chiles tre mål kom efter australiensiska tavlor.

Tre dagar efter den oväntade chilenska segern möttes lagen igen. Då vann Australien med 5–0 – vilket känns som ett mer rimligt resultat lagen emellan.

Jag har sett Chile några gånger. I de flesta matcherna har de ställt sig högt, och försökt spel med hög press. Det är ett spelande lag, man försöker spela sig ur nästan alla situationer.

Längst bak har man en världsmålvakt i PSG:s Cristiane Endler. Hon ger stabilitet åt en annars ganska svag defensiv. Offensivt är man däremot väldigt duktiga. Laget vimlar av boll- och passningsskickliga spelare som kan bli attraktioner i VM. Några spelare som jag imponerats av är Fransisca Lara (Huelva, Spanien), Yanara Aedo (Washington Spirit, USA) samt de båda skickliga frisparksläggarna från brasilianska Gremio, Karen Araya (högerfot) och Claudia Soto (vänsterfot).

Chile kvalade in via att bli tvåa i fjolårets Copa America, en turnering man hade på hemmaplan. Precis som Argentina är Chile ett lag som sällan spelar landskamper. Laget är inte bokfört för några landskamper alls 2015 och 2016, och man spelade bara fem matcher 2017. Det senaste året har man dock spelat ganska många matcher i uppladdningen inför VM.

I sitt genrep, borta mot Tyskland, visade chilenskorna upp en tajtare defensiv än jag sett tidigare. Då valde laget att backa hem i ett lågt försvarsspel. Följden blev att tyskorna hade svårt att komma till öppna avslut. Tyskland vann med 2–0 efter ett hörnmål av Alexandra Popp och ett misslyckat inlägg från Carolin Simon som seglade in i bortre krysset.

Just defensiva fasta situationer är en svaghet. Endler är stark i luftrummet. Men får man bort bollen från henne gör det att göra saker på fasta mot Chile.

Gissningsvis kommer Chile att spela den typen av lågt försvar mot Sverige och USA i de två öppningsmatcherna. Om man klarar av att hålla nere siffrorna i de matcherna kan det räcka med seger mot Thailand för att ta en plats i åttondelsfinalerna.

Chile är inte helt ofarligt, men det är ändå ett lag Sverige både skall – och brukar vinna mot. Det rimliga är att chilenskorna slutar trea i gruppen, vilket gör att man har viss chans att få spela en slutspelsmatch – vilket vore en stor framgång. Men längre än åttondelsfinal kan jag inte tänka mig att man går.

 

Thailand

Världsranking: 34

Guldchans: Mindre än promillenivå.

Nyckelspelare: Kanjana Sung-Ngoen – den snabba veteranen gör huvuddelen av lagets mål.

Spelare med Sverigekoppling: Sukanya Chor Charoenying och Taneekarn Dangda har båda varit i Östersund i elitettan.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Sukanya Chor Charoenying – Warunee Phetwiset, Natthakarn Chinwong, Pitsamai Somsai, Sunisa Srangthaisong – Pikul Khueanpet, Wilaiporn Boothduang – Kanjana Sung-Ngoen, Silawan Intamee, Rattikan Thongsombut – Suchawadee Nildhamrong.

Kommentar: Thailand och Argentina är turneringens två sämsta lag. I VM 2015 lyckades thailändskorna överraskande vinna mot Elfenbenskusten. Om det skall bli några poäng i år är det i första hand matchen mot Chile som gäller.

För mot USA och Sverige skall Thailand vara chanslöst. Laget har en seger och elva förluster på sina tolv senaste landskamper. Segern kom mot Ungern i slutet av februari.

I genrepet fick man storstryk mot Belgien – 6–1. Där såg det thailändska försvarsspelet långt ifrån stabilt ut.

Just i försvarsspelet har Thailand oftast jätteproblem. Spelarna är dåligt utbildade, och tar felbeslut lite för ofta för att man skall kunna hota topplagen. Dock hade man ju flytet att Asien hade fem VM-platser, och att Nord- och Sydkorea hamnade i samma kvalgrupp. Därmed fanns det en VM-plats för Asiens sjätte bästa lag.

Thailand tar väldigt sällan poäng mot lagen på världsrankingens topp 30. Men i semifinalen av Asiatiska mästerskapen var man nära att ta en riktigt tung skalp. Precis som för Chile var det mot Australien som Thailand slog till. I semifinalen tog The Matildas väl lätt på uppgiften och vilade flera nyckelspelare. Det höll på att kosta finalplatsen. Först på övertid nickade Alanna Kennedy in kvitteringen till 2–2. Och sedan vann Australien efter straffläggning.

Som synes på klippet har Thailand väldigt svårt på fasta situationer. Förutom att man har ett kortvuxet lag har man väldigt svaga målvakter. Det måste Sverige kunna utnyttja.

Däremot är thailändskorna inte ofarliga framåt. Framför allt är 32-åriga veteranen Kanjana Sung-Ngoen väldigt snabb och ligger bakom mycket i Thailands offensiv. Hon spelade tidigare högst upp på topp. Numera utgår hon oftast från en position på högerkanten. Henne måste den svenska backlinjen se upp med.

Som toppforward värvade Thailand för två år sedan USA-födda Suchawadee Nildhamrong. Hon är född Miranda Nild – vilket hon även heter på Fifas hemsida. Men oftast spelar 22-åringen under sitt thailändska namn. Hon har gjort tolv mål på 19 landskamper och är ett bra tillskott till Thailands offensiv.

Thailand skall alltså vara chanslöst mot USA och Sverige. Mot Sverige är väl Thailands största chans att det blir riktigt varmt i Nice, för värme bör Thailands spelare kunna hantera bättre än svenskorna. Men inte ens värmerekord skall kunna räcka för thailändsk seger. Hoppet om poäng ligger i stället huvudsakligen på matchen mot Chile. Men det rimliga utfallet är att Thailand åker hem poänglöst efter gruppspelet.

VM-truppen

Sverige

Världsranking: 9

Guldchans: 1–5 procent.

Nyckelspelare: Kosovare Asllani. Linköpingsstjärnan bär nyckeln till Sveriges anfallsspel genom att det i första hand är hon som skall servera de öppnande passningarna. Hon var dessutom bästa målskytt i kvalet.

Startelva i genrepet (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Nathalie Björn, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Kommentar: Jag sparade Sverige till sist. Det är ett lag som jag tidigare analyserat hur mycket som helst, därför blir det ingen djupare analys nu.

Klart är att Sverige såg ut som en riktigt seriös utmanare förra hösten. Då hade vi en väldigt stabil defensiv att falla tillbaka på, vilket gjorde att det inte var så kostsamt att våra forwards hade halvdan form.

Under våren har det däremot funnits anledning att sätta flera frågetecken för landslagets form. Målvakt Hedvig Lindahl har varit stabil, men med tanke på att hon har haft minimalt med speltid i Chelsea finns där ändå en osäkerhetsfaktor kring henne.

I backlinjen saknas den extrema snabbheten eftersom Jessica Samuelsson fått de senaste 1,5 åren förstörda av skador, och inte är i spelbart skick.

Under våren har man satt ett litet frågetecken för mittförsvaret. Den tidigare så stabila duon Nilla Fischer och Linda Sembrant har inte känts så bra som vi är vana vid. I stället har Magdalena Eriksson varit vår bästa mittback.

Även mittfältet har haft sämre form. Ingen ur trion Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani har känts lika vass som i höstas – då alla tre var lysande. Den som känts närmast toppformen är Rubensson. Men Sverige behöver alla tre i toppad form när det drar ihop sig i VM.

Fridolina Rolfö

På forwardssidan har vi haft problem ett tag. Den enda forward som har levererat på internationell nivå på sistone är Fridolina Rolfö. Problemet med henne är att hon är väldigt skadeförföljd. I genrepet mot Sydkorea stod dock Rolfö för ett riktigt lovande inhopp. Känslan i dag är att det är hon som skall bära Sveriges offensiv.

Förbundskapten Peter Gerhardsson har varierat mellan fyrbackslinje och att spela med tre mittbackar. När han spelat med fyrbackslinje har laget formerats som en 4–4–1–1-uppställning. Och när han spelat med tre mittbackar har det varit något som liknat 5–3–2 i försvarsspelet.

Fyrbackslinjen har använts i matcher som Sverige förväntas vinna, medan det varit tre mittbackar mot starkare motstånd. Det troliga är således att Gerhardsson kör med fyrbackslinje mot Chile och Thailand, och sedan byter till spel med tre mittbackar.

En intressant sak är att förbundskaptenen ännu aldrig har behövt välja mellan kvartetten Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig och Stina Blackstenius. Alla de fyra har startat varje gång de varit friska. Således har inte hela kvartetten varit frisk samtidigt någon gång. Men lagom till VM bör vi vara i den idealsituationen. Och är det något som talar för Sverige i VM är det väl just det att alla våra fyra vassaste spelare äntligen är friska.

Madelen Janogy

Dessutom har Gerhardsson hittat jokrar som Madelen Janogy och Mimmi Larsson, som båda kan komma in från bänken och ändra matchbilder. Mitt tips har varit att Sverige skall sluta tvåa i gruppen och sedan åka ut i kvartsfinal mot Tyskland. Det får jag stå fast vid. Det bör bli ganska säkra segrar mot Chile och Thailand, och vi kan kanske jobba till oss ett kryss mot USA. Fast jag tror att amerikanskorna kommer att göra fler mål i de två första matcherna, och därmed vinna gruppen.

Tyvärr är slutspelslottningen riktigt dålig för svensk del. Vinnaren av grupp F möter tvåan i grupp B i åttondelsfinal. Det lär bli något av Spanien, Kina eller Tyskland. I en eventuell kvartsfinal väntar sedan troligen vinnaren av grupp A – vilket blir Frankrike eller Norge. Det bli väldigt tufft att ta sig till semifinal den vägen.

Problemet är att det inte är mycket lättare om man kommer tvåa i gruppen. För tvåan väntar tvåan i gruppen med Nederländerna och Kanada i åttondelsfinal. Och i kvartsfinal väntar vinnaren i Tysklands grupp. Även det känns som en riktigt tuff väg.

Men om Gerhardssons gäng kan hitta tillbaka till höstformen är inget omöjligt. Då kan faktiskt det svenska laget gå hela vägen.

Bilder av Sverige–USA 0–1

Jag hade med mig kameran till Gamla Ullevi i torsdags. Här är drygt 100 bilder från matchen, dels som bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dels som en stor mosaik:

Here are my pictures from the friendly between Team Sweden and US WNT the 8th of june 2017 on Gamla Ullevi in Gothenburg. US WNT won with 1–0.

Med Sundhage genom OS-historien

Om två dygn är de olympiska fotbollsturneringen i gång. Historiskt har OS varit ett svenskt sorgebarn, trots att vi är ett av bara tre lag som varit med i samtliga turneringar.

Sverige har bara gjort 20 mål och tagit 21 poäng på 19 matcher, med det ligger vi sjua i maratontabellen. Den enda statistik vi toppar är den över förlorade matcher. Sverige har förlorat tio OS-matcher – flest tillsammans med Brasilien.

Här är toppen av den olympiska maratontabellen:

1) USA          5 OS – 28 matcher – 58–23 i målskillnad – 72 poäng.
2) Brasilien    5 – 26 – 44–26 – 42
3) Tyskland   4 – 19 – 35–15 – 41
4) Norge       3 – 14 – 26–19 – 28
5) Kina          4 – 14 – 22–22 – 22
6) Japan       4 – 18 – 22–26 – 21

Den svenska tabellraden ser för övrigt ut så här i sin helhet:

Sverige (5 OS)   19   6    3    10    20–  24    21

Närmaste bakom finns Kanada och Frankrike, men båda är på behörigt avstånd.

8) Kanada     2 – 10 – 17–14 – 14
9) Frankrike   1 – 6 – 11–8 – 9

Sju länder har tagit medaljer ser fördelningen ut så här:

1) USA               4–1–0
2) Norge             1–0–1
3) Brasilien          0–2–0
4) Japan              0–1–0
Kina                 0–1–0
6) Tyskland          0–0–3
7) Kanada           0–0–1

Sverige har alltså haft det tufft. Som bäst har vi kommit på fjärde plats 2004, men även den turneringen bar länge fiaskostämpel.

Den svensk som haft största olympiska framgångar är Pia Sundhage – som varit med på den vinnande sidan i tre raka OS. Tony Gustavsson har varit med en gång. Vi får väl se om Sundhage sitter på något magiskt framgångsrecept…

Apropå Sundhage har hon varit med i olika roller under de fem OS-turneringarna. I samband med 3–0-segern mot Japan i Kalmar bad jag henne om att berätta om sin minnen av de fem tidigare spelen.

Här är en genomgång av de fem tidigare turneringarna, kryddade med Sundhage minnen:

Atlanta 1996:
Åtta lag deltog. De fördelades på två fyrlagsgrupper, där ettan och tvåan gick till semifinal. Sverige var utslaget redan efter gruppspelets två första matcher. Där blev det förluster mot Kina med 2–0 och USA med 2–1. En avslutande 3–1-seger mot Danmark gjorde att vi slutade sexa.

I finalen möttes våra gruppmotståndare USA och Kina. USA vann med 2–1. Norge, som åkte ut mot USA efter förlängning i semifinalen, tog bronset. Brasilien blev fyra. I skytteligan delades segern mellan norskorna Linda Medalen, Ann Kristin Aarønes och Brasiliens Pretinha.

Pia Sundhage om OS 1996:

”Då är jag spelare under Bengt Simonsson. Det är mitt sista år som spelare och jag spelar min sista landskamp när vi vinner mot Danmark. Men vi förlorar både mot USA och Kina – som sedermera spelar final. Det var historiskt eftersom det var det första OS:et, det var mycket som var spännande.”

Sydney 2000:
Det var samma upplägg som i Atlanta, alltså åtta lag fördelade på två grupper. Och inte heller den här gången överlevde vi gruppspelet. Tvärtom var det här Sveriges sämsta mästerskap någonsin, trots att vi fick en bra lottning och slapp de båda VM-finalisterna från 1999 USA och Kina.

Vi lämnade Sydney med bara en poäng och ett gjort mål. De kom när vi spelade 1–1 mot värdnationen Australien i andra gruppmatchen. I övrigt blev det 2–0-förlust mot Brasilien i första matchen och 1–0-förlust mot Tyskland i sista omgången.

I semifinalerna vann Norge med 1–0 mot Tyskland och USA med 1–0 mot Brasilien. Finalen blev en rysare, där de favorittippade amerikanskorna kvitterade till 2–2 på övertid genom Tiffeny Milbrett. Men i sudden death fick norskorna sista ordet. Elva minuter in i den första förlängningskvarten sköt Dagny Mellgren guldet till Norge. I bronsmatchen vann Tyskland med 2–0 mot Brasilien.

Finalen går att se här. Segermålet kommer efter 1.37,00:

Skytteligan vanns av Kinas superstjärna Sun Wen – hon gjorde fyra mål.

Sundhage om OS 2000:

”Då var jag bevakare åt Marika Domanski Lyfors. Då hade jag precis lagt av att spela fotboll. Det var ett himla åkande, mycket prata fotboll och göra det bästa av det.”

Aten 2004:
En turnering med ett mycket udda upplägg. Tio lag var med. De fördelades på tre grupper, två med tre lag och en med fyra. Åtta av de tio lagen gick till kvartsfinal.

Sverige kom till Grekland som vice världsmästare, och med tunga förväntningar på axlarna. Vi fick en riktig drömlottning där vi ställdes mot svaga lag som Japan och Nigeria i gruppspelet. Trots det var fiaskot nära.

Det började redan i genrepet. Där blev det stortorsk mot Norge – 0–4. Och i Volos åkte vårt lag på tidernas stjärnsmäll i öppningsmatchen – japanskorna, som då var långt ifrån den världsklass de håller nu – vann med 1–0. I andra matchen låg vi sedan under med 1–0 i halvtid mot Nigeria. Men två mål i andra halvleken (Hanna Marklund i 68:e och Malin Moström fem minuter senare) ledde inte bara till seger. De ledde till gruppseger. Alla gruppens tre lag slutade på tre poäng vardera – och alla gick till kvartsfinal. Udda.

I kvartsfinalen vann vi mot Australien med 2–1 efter mål av Hanna Ljungberg och Sara Larsson. Sedan var det roliga slut. Det blev förlust med 1–0 mot Brasilien i semifinalen, och samma förlustsiffror mot Tyskland i bronsmatchen. Som sagt. Godkänt, men inte mer.

Finalen vann USA mot Brasilien med 2–1 efter förlängning. Abby Wambach blev matchhjälte när hon nickade in en hörna i 112:e minuten. Se det målet 2.07,30 in i det här klippet:

I skytteligan delade Birgit Prinz och Cristiane segern med fem mål vardera.

Sundhage om OS 2004:

”Jag var bevakare igen, men nu var det för April Heinrichs i USA, och då vet jag att USA går ju alltid så bra, där såg jag finalen, när de spelade mot Brasilien, och att de höll på att tappa matchen. … Jag minns alla dessa samtal från April – hon vill ha information direkt. Det var lite skillnad på hur Marika hanterar information. … Under den turneringen tränade jag Hope Solo dessutom – hon var tredjemålvakten.”

Peking 2008:
Den här gången var antalet lag utökade till tolv. De fördelades på tre fyrlagsgrupper. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna gick vidare till kvartsfinal.

Sverige föll mot Kina i premiären med 2–1. Det var första gången Sverige gjorde mål (Lotta Schelin) i en OS-premiär. Sedan vann vi mot Argentina med 1–0 och Kanada med 2–1, och gick till kvartsfinal som grupptvåa.

I kvarten väntade Tyskland, som vann med 2–0 efter förlängning. Tyskorna föll sedan med 4–1 mot Brasilien i semifinal. Pia Sundhages USA vann den andra semin mot skrällgänget Japan med 4–2. Tyskland tog bronset efter 2–0-seger mot japanskorna.

Finalen var länge mållös. Men i förläningens sjätte minut drog Carli Lloyd i väg det vänsterskott som ordnade det amerikanska guldmålet. Se det 1,10 in i det här klippet:

I skytteligan var det Cristiane som tog hem spelet. Hon gjorde fem mål.

Sundhage om sitt första OS-guld som amerikansk förbundskapten:

”Största minnet är faktiskt att vi förlorade mot Norge i första matchen. Det var USA:s första förlust under ordinarie tid någonsin i ett OS. Den vändningen, där vi till slut vinner, är något alldeles makalöst. Där fick jag stöd av April Heinrichs som sa att ‘ni kan göra något som inget annat amerikanskt landslag har gjort – ni kan förlora och ändå vinna.’ När USA har förlorat i mästerskap hade det alltid varit i utslagsmatcher. Det körde vi på, och tyckte var häftigt. Och finalen, med Marta som var fantastisk. Hope Solo var ju bara bäst. Och vinst med Carli Lloyds mål i förlängningen.”

London 2012:
Turneringen hade samma upplägg som 2008, alltså tolv lag i tre fyrlagsgrupper. Sverige fick en drömstart genom 4–1-seger mot Sydafrika. Där var det 3–0 redan efter drygt 20 minuters spel.

Segern följdes upp av en meriterande 0–0-match mot regerande världsmästarna Japan.

2–2 mot Kanada i sista gruppmatchen innebar att Sverige för första gången vann sin grupp i ett OS. Det var dock klen tröst. Det blev starka Frankrike i kvartsfinalen – och hemresa. Nilla Fischer gav dock Sverige en tidig ledning. Fransyskorna tilläts kvittera i samband med hörna, sedan Hedvig Lindahl gjort ett tveksamt ingripande. Där vände matchen. Frankrike vann med 2–1.

I semifinalen föll sedan Frankrike med 2–1 mot Japan efter att Elise Bussaglia missat straff i matchens slutskede. Den andra semifinalen var en fantastisk match. Där vann USA mot Kanada med 4–3 efter att Alex Morgan nickat in segermålet i förlängningens slutskede. USA vann trots att Kanada hade haft ledningen tre gånger. Det var en match där Christine Sinclair var fullständigt makalöst bra.

I finalen på Wembley vann USA med 2–1 mot ett mycket starkt Japan. Bronset tog Kanada efter 1–0-seger mot Frankrike. Skyttedrottning blev just Kanadas Sinclair med sex mål.

Sundhage om sitt andra OS-guld:

”2012 är det Wembley som är det stora, stora – 83 000 åskådare. Jag tyckte att vi var bättre än Japan 2011 – i VM-finalen, men förlorade. Den här gången tyckte jag att det var tvärtom, att Japan var bättre än vi. Men vi fann ett sätt att vinna. Vi vann med 2–1, ledde med 2–0. Jag kommer så väl ihåg dagarna efter i OS-byn, då går man omkring där och har vunnit guld. Då fick jag se de svenska handbollsherrarna gå till final. … Det är en fantastisk stund att vara i OS-byn när man har presterat färdigt – och man är bäst. Man går omkring som om man är bäst dessutom då. Det är något väldigt speciellt. Man får njuta av guldmedaljen väldigt, väldigt länge.”

På onsdag är det dags att skriva ny historia. Då börjar årets OS-turnering.

Slutligen lite svensk spelarstatistik i OS. Här är de som spelat flest OS-matcher för Sverige:
12: Victoria Sandell-Svensson och Therese Sjögran.
11: Sara Larsson och Lotta Schelin.
10: Kicki Bengtsson och Hanna Ljungberg.
9: Malin Andersson och Frida Östberg.
8: Hedvig Lindahl, Caroline Seger, Sara Thunebro, Caroline Jönsson och Malin Moström.

Och här är den svenska skytteligan inför Rio-OS:
5: Lotta Schelin
3: Nilla Fischer
2: Malin Swedberg
1: Nio olika spelare, bland annat Lisa Dahlkvist och Sofia Jakobsson. Samt ett självmål.

Matchguide till VM-finalen 2015

Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.

Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.

Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:

Arena: BC Place i Vancouver.

Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina.
Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.

Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.

Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.

Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.

Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.

Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inte Sepp Blatter att finnas på plats.

Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.

Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.

I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.

Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.

Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.

USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?

Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.

För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde.
Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.

Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.

Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?

Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.

När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.

Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:

Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbetHeather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.

Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:

”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”

Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.

I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.

Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.

Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.

Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…

När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.

Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:

Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.

Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20.
Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea.
Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.

Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.

Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.

Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.

Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.

Här är förresten en känslomässigt jobbig radiointervju med Bassett och här är en lika känslomässig tv-intervju:

För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.

Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:

Dags för Sundhage att kliva åt sidan

Hjärnan hade rätt, det där som malde i bakhuvudet var inget att lyssna på. Sverige är utslaget ur VM – och det med besked.

Tyskland var bättre på allt och tog sin största mästerskapsseger mot Sverige någonsin. Jag har inte orkat gå igenom arkiven, men kan det var väl även Sveriges största mästerskapsförlust alla kategorier?

I min kommentar till morgondagens e-tidning ifrågasätter jag om Pia Sundhage skall fortsätta som förbundskapten. Sundhage har valt vägen – men den har inte lett laget till målet.

Tvärtom är det här ett av Sveriges två sämsta VM någonsin – kanske det allra sämsta. Det är andra gången vi kommer trea i gruppen och andra gången vi inte spelar kvartsfinal. Första gången var 2007  – då laget ut i gruppspelet. Men då vann vi en match, och även då var vi bland de 16 bästa. Det var ju bara med 16 lag då.

Det mesta talar dessutom för att vi för första gången någonsin missar en OS-turnering. Det finns ju ett litet hopp, men känslan är väl att Frankrike och ytterligare en europeisk nation (utöver England) kommer att ta sig till kvartsfinal.

Sedan slutsignalen har jag varit nere i den mixade zonen och lyssnat på en mängd spelare och ledare. Jag frågade Anja Mittag hur det kändes att avsluta kompisen Therese Sjögran:s karriär. Hon gillade inte riktigt den frågan, utan sa:

”Det var inte jag – det var hela det tyska laget. Det var lite Sveriges fel, hade de spelat bättre i gruppspelet hade de inte behövt möta oss nu.”

Jag frågade en tårögd Sjögran den klassiska frågan, hur känns det? Svaret blev:

”Det är mest tomhet just nu. Jag kommer väl att bryta ihop senare, men… Det är sista matchen och att vi förlorar och åker ut på det här sättet – det är aldrig roligt. Men nu är det över.”

Jag pratade med Charlotte Rohlin – som även hon har gjort sin sista landskamp. Hon menade att hon inte kommer att ändra sig – inte ens om miraklet inträffar och Sverige går till OS.

”Det är så väldigt ledsamt och tråkigt – inget kul alls. Hade önskat att det blev ett bättre slut, det hade jag verkligen gjort. Jag är absolut inte redo för att åka hem. På något sätt har jag kanske inte fattat att det är slut heller. … Det känns bara så jävla tomt att lämna.”

Lotta Schelin var rakryggad och skyllde inte ifrån sig. Hon konstaterade att hon har gjort allt vad hon kunde, att den fysiska formen känns bra – men att hon inte har fått spelet att stämma. Jag tyckte att hon gjorde sin bästa VM-insats i dag. Men till ingen nytta.

Det finns förstås anledning att analysera vidare det här framöver. Nu tänkte jag dock packa ihop mina grejer och förbereda mig för hemresa. Tidigt i morgon bitti, kanadensisk tid, flyger jag hem. Kanske att jag kommer åt att blogga lite under mellanlandningarna, annars hörs vi när jag är hemma – vilket är måndag.

Eller, just det ja. Innan jag sätter punkt härifrån Ottawa kanske ni undrar vem jag tycker skall ta över efter Sundhage. Jag tycker att det är dags för förbundet att slå Tony Gustavsson en signal.

 

Matchguide Sverige–USA

Den här fredagen är en viktig fotbollsdag på båda sidor av Atlanten. På hemmaplan spelar mitt lag viktig bortamatch mot Hestrafors i Västergötlands södra damfyra. Lycka till.

Några timmar senare är det dags för Sveriges andra VM-match. Det är världstvåorna från USA som står för motståndet, och här är min syn på förutsättningarna:

Arena: Investor Group Field i Winnipeg, eller som den heter under VM: Winnipeg Stadium.

Matchstart: 02.00 (19.00 lokal tid)
TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 01.00.
Domare: Sachiko Yamagishi, Japan.
Väder: Det förväntas bli soligt, varmt och kring 27 grader vid avspark.
Odds: 90–10 i amerikansk favör. Mitt tips är att USA vinner med 2–0.

Trolig svensk startelva: Hedvig Lindahl – Elin Rubensson, Nilla Fischer, Emma Berglund, Lina Nilsson – Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Therese Sjögran – Sofia Jakobsson och Lotta Schelin.
Trolig amerikansk startelva: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Megan Rapinoe, Carli Lloyd, Lauren Holiday, Christen Press – Sydney Leroux och Abby Wambach. Sannolikt får Alex Morgan göra ett inhopp på cirka 30 minuter.

Kommentar: Här möts två lag som känner varandra väl och som leds av två förbundskaptener som känner varandra mer än väl efter en mängd års samarbete.

Flera av spelarna har varit lagkamrater och som grädde på moset har USA en svensk assisterande förbundskapten i Tony Gustavsson.

Båda lagen gick dessutom inte i mästerskapet med många frågetecken kring sig. USA har haft svårt att få riktig spets på anfallsspelet under våren, medan Sverige har sökt efter en defensiv stabilitet.

Inget av lagen fick till någon fullträff i sina VM-premiärer. USA var utspelat i 30 minuter av Australien. Man räddades så långt av Hope Solo och ett turligt mål framåt. Megan Rapinoes skott hade gått många meter utanför om det inte ändrat riktning.

Efter paus visade dock USA tyngd och stabilitet och malde ner Australien. Vid slutsignalen hade amerikanskorna trots allt tagit en imponerande seger. Imponerande för att man vann klart utan att prestera på sin absoluta topp. För USA blir det en stor injektion när Alex Morgan är redo för spel i 90 minuter.

Hon sa i och för sig efter premiären att hon är redo att starta redan mot Sverige. Men mer troligt är att hon gör ett inhopp på 25–30 minuter. Så här sa Morgan om sin status:

”Ja, jag är redo att starta om Jill (förbundskapten Ellis) vill det. Planen är att bygga på fler och fler minuter under turneringens gång, men behövs jag redan från start är jag förberedd.”

Det finns alltså många likheter mellan lagen. Ytterligare en är att båda är väldigt offensivt balanserade och har brist på bollvinnare på mittfältet. USA skulle kunna lösa det genom att flytta upp Christen Press på topp och spela Morgan Brian från start. Känslan är dock att man väljer samma startelva som senast.

Det innebär i så fall att Abby Wambach startar som forward. Jag frågade Emma Berglund tidigare i veckan hur man bäst stoppar Wambach i luftrummet. Svaret kom blixtfort:

”Man sätter Nilla Fischer på henne”

När vi ändå är inne på nickstarka amerikanskor, de svenska försvararna gör bäst i att se upp med Julie Johnston vid fasta situationer. Den 23-åriga mittbacken är stark, har bra tajming och offrar sig skoningslöst om bollen kommer mot henne. Det är ingen slump att hon är USA:s näst bästa målskytt i år.

Totalt sett har USA en klart snabbare backlinje än Sverige. Det är här den stora skillnaden mellan lagen ligger. USA har en väldig god defensiv trygghet. Man har bara släppt in tre mål på de senaste tio landskamperna. Samma siffra för Sverige är 18.

Den svenska defensiven har varit otroligt virrig under en längre period. Mot Nigeria i premiären kändes backlinjen stundtals både långsam och stabbig. Dessutom föll laget i sär, vilket skapade centrala ytor för motståndarna från vilka de kunde slå precisa passningar förbi de svenska backarna.

Dessutom saknade Sverige ett fungerande anfallsspel i matchen. Att man gjorde tre mål var fantastiskt bra gjort med tanke på att man bara spelade till sig en enda målchans i själva spelet på hela matchen. Det var genom bra känsla i de fasta situationerna som man fick med sig en poäng.

Effektivitet och bra slagna hörnor och frisparkar kommer att krävas mot USA för svensk del. Amerikanskorna bjuder som sagt inte på så många chanser i matcherna, utan det gäller att ta de som dyker upp.

För svensk del har mycket av debatten den senaste tiden handlat om lagets fysiska status. Många spelare har skavanker eller har nyligen varit skadade. Och som grädde på moset fick flera kramp mot Nigeria. Nu är det avspark lite senare på kvällen, vilket bör innebär att temperaturen sjunkit till behaglig nivå i andra halvlek.

På presskonferensen inför matchen konstaterade Pia Sundhage att Sverige har två chanser att fixa avancemang. Man behöver alltså inte känna press mot USA.
Jag håller med till viss del. Med tanke på hur det såg ut mot Nigeria skulle kunna kännas positivt med en hedersam förlust.

Och faktum är ju att Sverige gjort ganska bra resultat mot USA de senaste åren. På de senaste åtta matcherna har vi tre segrar och bara två förluster. Det är alltså inte omöjligt med svensk triumf – även om det känns osannolikt i dag. Och skulle vi vinna är plötsligt gruppsegern inom räckhåll…

Det sista var ett hastigt utslag av överoptimism. Prio ett i det läget Sverige är nu måste vara att ta sig vidare ur gruppen. I det sammanhanget är mötet Australien–Nigeria viktigt.

Det känns som en väldigt oviss match på förhand. Jag skulle kanske inte ha något emot att Australien vann, för då kan Sverige ta andraplatsen i gruppen av egen kraft – även vid förlust mot USA.

VM 2015: Lag 1–2: De gör upp om guldet

I morgon åker jag till Kanada. Det har därmed blivit dags för den sista delen av min genomgång av de 24 VM-lagen. Det är alltså även dags att avslöja vilket lag jag håller högst nu inför mästerskapet.

Svaret är Tyskland – mycket beroende på tradition och jämnhet. Sedan gruppförlusten mot Norge i EM 2013 har man vunnit alla landskamper utan två. Det blev förlust mot Frankrike i oktober och mot Sverige i Algarve i mars.

Konstgräset talar i och för sig mot Tyskland eftersom deras spelare inte är vana vid underlaget. Men å andra sidan är det tyska laget så bollskickligt att de borde klara även ett ovant underlag.

Här är min syn på de två lag jag rankar högst i VM-slutspelet:

1) Tyskland
Världsrankning: 1.

Världsettorna har en imponerande stabilitet. Man vann tolv av tretton landskamper i fjol och har inlett året med fem segrar på sex matcher. I genrepet nyligen besegrades Schweiz med 3–1.

Hemma-VM 2011 blev som bekant ett misslyckande. I kvartsfinalen mot Japan var tyskorna det bättre laget, men saknade nödvändig effektivitet. Dessutom hade man oturen med knäskador på bärande mittfältare. Nadine Kessler gick sönder före mästerskapet och nyttiga Kim Kulig drog av korsbandet tidigt i kvartsfinalen. Hon har tyvärr inte kommit tillbaka.

Däremot har förbundskapten Silvia Neid genomfört en rejäl generationsväxling och fasat in en mängd spelare födda en bit in på 1990-talet. Neids problem är att välja vilka spelare hon skall satsa på. Truppen består av rakt igenom klasspelare.

Det tyska laget brukar inleda matcherna med en riktigt hög och tät press. Får man bett i pressen blir tyskorna otroligt svårslagna. Men kan motståndarna spela sig förbi förstapressen är det i backlinjen de tyska bristerna finns. Rutinerade mittbacken Annike Krahn är inte blixtsnabb och kollegan Saskia Bartusiak är nyligen tillbaka från en korsbandsskada.

Över huvud taget är det tyska laget drabbat av flera tunga avbräck. Trion Fatimire Alushi, Luisa Wensing och Kessler missar VM. Kessler prisades ju som världens bästa spelare 2014 – och borde vara ett blytung avbräck.
Men Tyskland har alltså en otrolig bredd. Mitt i generationsväxlingen vann man EM-guld för två år sedan. Nu är det nya laget redo att även prestera på världsnivå.

Längst bak har man superrutinerade Nadine Angerer som gör sin sista stora turnering. Den populära målvakten brukar alltid vara bäst när det gäller – minns att hon bland annat  räddade två straffar i EM-finalen 2013. Längst fram har man måldrottningen Celia Sasic – som ju hette Okoyino da Mbabi i förra VM:et. Hon är en skicklig straffområdesspelare och en tänkbar skyttedrottning i Kanada.

Trolig startelva: Angerer – Leonie Maier, Krahn, Bartusiak, Jennifer CramerLena GoesslingMelanie LeupolzDzsenifer Marozsan, Alexandra Popp, Anja Mittag – Sasic.

Grupplottningen är högst överkomlig. Man möter Elfenbenskusten, Norge och Thailand i gruppen. Där går det inte att bli sämre än tvåa. Vägen till final lär dock bli tuff. Gruppsegaren i den tyska gruppen hamnar nämligen på samma semifinalhalva som både segrarna i USA:s och Frankrikes grupper. Det finns alltså risk att bara en av VM:s tre största favoriter kan nå finalen. Tysklands lag är dock så starkt att man inte behöver rädas något motstånd.

2) USA
Världsrankning: 2 – har som bäst varit rankade som nummer 1.

USA är förstås en av fyra tunga guldkandidater. Med tanke på lagets vinnarkultur och det faktum att de spelar på invant underlag på sin hemmakontinent kanske jag borde ha rankat amerikanskorna som nummer ett.

Fast det senaste dryga året har USA provat sig fram. I omgångar har spelet hackat och framför allt har man haft problem med försvarsspelet. Man skulle kunna säga att det problemet har uppstått eftersom man vill ha med så många som möjligt av lagets alla offensiva stjärnor. Och sådana finns det många.

Som det sett ut på sistone skulle startelvan mot Australien i VM-premiären kunna se ut så här: Hope SoloAli Krieger, Becky Sauerbrunn, Julie Johnston, Meghan KlingenbergMegan Rapinoe, Lauren Holiday, Carli Lloyd, Morgan BrianAbby Wambach och Christen Press.

Det innebär alltså att försvarslegendaren Christie Rampone sannolikt får följa mästerskapet från bänken och att forwardsstjärnan Alex Morgan inte är redo för spel efter sin skada. Hon kommer att få agera inhoppare under gruppspelet. Det innebär också att förbundskapten Jill Ellis har fått med Brian och med det uppnått lite bättre balans på ett tidigare otroligt offensivt balanserat mittfält.

Det finns dock en del frågetecken på forwardssidan. Det blev exempelvis bara 0–0 i genrepet mot Sydkorea:

Superstjärnan Morgan behövs i toppform. Men hon har varit väldigt skadeförföljd det senaste året och går alltså en kamp mot klockan. Samtidigt ser rutinerade Wambach allt tyngre och segare ut. Men hon gör fortfarande mål när chanserna dyker upp – speciellt mot sämre motstånd. Dessutom är Wambach en vinnartyp som man vill ha på planen i avgörande lägen. Hon saknar ett VM-guld och är beredd att offra mycket för att få stå med guldmedaljen runt halsen den 6 juli. Gissningsvis hade dock Ellis och hennes assistent Tony Gustavsson tänkt sig att ha legendaren som inhoppare.

Tony Gustavsson

Tony Gustavsson

Under våren är det trots allt Wambach som gjort flest landslagsmål, närmast före skrällen Johnston. Mittbacken är otroligt stark i luftrummet vid fasta situationer. I ligaspelet har däremot Press sett hetast ut. Den före detta Göteborgs- och Tyresöspelaren kan nog få sitt stora internationella genombrott i Kanada.

USA spelar alltså på sin egen kontinent och kommer att ha många fans på läktarna. Kanadensarna kommer dock inte att stötta amerikanskorna, utan räkna med att USA:s motståndare kommer att få rejält med publikstöd.

Som bekant har USA lottats in i VM:s svåraste grupp. Om man motsvarar förväntningarna och vinner gruppen får man däremot en bra väg fram till semifinal. I åttondel väntar en grupptrea och i kvartsfinal kan man få lag som Kina eller Schweiz. I semifinal skulle det däremot kunna bli den moraliska finalen mot Tyskland eller Frankrike.

Jag gjorde för övrigt en större genomgång av USA:s lag i januari när jag gick igenom Sveriges gruppmotståndare. Sedan presenterade jag deras trupp här.

Det här var det sista inlägget i min genomgång av alla de 24 VM-lagen. De tidigare hittar du om du scrollar ner, eller via de här länkarna:

* Lag 18–24, Blåbärsnationerna.
* Lag 14–17, Slutspelskandidater.
* Lag 10–13, Slutspelskandidater.
* Lag 7–9, Medaljkandidater.
* Lag 5–6, Medaljkandidater.
* Lag 3–4, Guldkandidater.

Sannolikt kommer jag inte ha möjlighet att skriva något inlägg innan jag är på plats i Winnipeg. Men därifrån lovar jag att uppdatera ofta. Så håll ut.

Bilder från damallsvenskan 2014

I går sammanfattade jag damallsvenskan 2014 i ord. I dag följer jag upp med ett gäng bilder.

Under året har jag haft med mig kameran till de damallsvenska matcher jag besökt. Framför allt är tanken att få bilder på så många spelare som möjligt för att kunna bildsätta inläggen här på bloggen.

Det tar ju dock rätt mycket tid att gå igenom och fixa till bilderna och tid har varit en bristvara tidigare under året. Men nu i helgerna har det funnits möjlighet att gå igenom materialet.

Resultatet blev att jag nu har laddat upp 175 bilder från säsongen som gått, bilder på nio av de tolv damallsvenska lagen. Om jag skulle ha namngivit någon eller några spelare på felaktigt sätt välkomnar jag rättelser, men jag tror och hoppas att jag har lyckats identifiera alla rätt.

Här är först ett bildspel:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och här är även alla de 175 bilderna som miniatyrer:

Nedflyttningen ett faktum för Tyresö

Nu är det 100 procent klart att Tyresö flyttas ner efter den här säsongen. Förbundets appellationsnämnd finner inte att det finns någon anledning att bevilja laget elitlicens. Och appellationsnämndens beslut går enligt TT inte att överklaga.

Tyresö har därmed drabbats av en hård smäll den här veckan. Mycket talar för att den definitiva knockouten sker i Nacka tingsrätt på torsdag.

Om inte den sänkande smällen kommer redan innan dess. I morse läste jag en första kortversion av den här artikeln i Aftonbladet om att Tyresö skulle ha svårt att få ihop lag till matchen mot Linköping i morgon. Då tänkte jag att det måste vara en hårdvinkling, då man ju trots allt haft ett antal yngre, egna spelare på bänken den senaste tiden.

Sedan byggdes artikeln på med Tony Gustavsson:s citat, bland annat det här om Linköpingsmatchen:

”Jag får återkomma till hur vi löser det. Jag väntar besked från klubbledningen om hur vi gör. Om det blir att vi löser det med juniorer eller med att skriva över division 1-spelare eller om det blir någon annan kreativ lösning. Vilken lösning det blir väntar faktiskt jag också på.”

Nu har Svenska spel stoppat allt spel på matchen, och tyvärr dyker återigen frågan upp om klubbens skötsel.
Det kan ju knappast komma som någon överraskning att flera spelare skulle försvinna efter Champions Leagueäventyret. Borde man inte därför åtminstone ha säkrat upp med juniorer och division 1-spelare redan i förra veckan?

Gustavsson och Göransson

Jag har inte tid att grotta ner mig i dagens två mest aktuella damfotbollsnyheter – alltså att alla Tyresöspelare är fria att gå vart de vill och att landslagstruppen till Skottlandsmatchen är uttagen.

Men kort kan man konstatera att det ju inte är oväntat att Tyresö riskerar att bli av med alla sina spelare och tränare. Tony Gustavsson har idag sagt att han stannar våren ut – men att han redan har klart med ny arbetsgivare. Det har spekulerats i Arsenal, men vad jag läst så ligger väl deras tränarbyte långt tidigare än om en månad?

Tony Gustavsson

Tony Gustavsson

Hursomhelst är ju den stora frågan kring Tyresö om klubben klarar av att fullfölja seriespelet vid en konkurs. När Dalsjöfors gick i konkurs här i Borås fick spelarna ”erbjudandet” att spela färdigt söderettan, men de fick själva stå för de kostnaderna. Jag såg på Anders Nilssons blogg att Tyresö kan ha en tanke på att låta själva moderföreningen stå för de kostnaderna under hösten.

Spontant frågar man sig om gräsrötterna i föreningen verkligen vill göra det. Faktum är ju i så fall att man spelar för att hänga kvar i elitettan. Nästa år väntar ju ofrånkomlig tvångsnedflyttning. Och skulle Tyresö sluta elva eller tolva i årets damallsvenska tvångsnedflyttas man således ner i division 1.

Så till landslagstruppen. Där är den stora skrällen att Antonia Göransson är petad till följd av att hon har för lite speltid i Turbine Potsdam. Frågan är här hur Olivia Schough återigen kunnat klara kraven. Schough har sex minuters speltid sedan VM-kvalkampen borta mot Nordirland i början av april. Under den perioden har Göransson spelat mer i landslaget än Schough har gjort för Bayern München.

Men Pia Sundhage måste väl anse att Schough gör mer nytta i truppen än Göransson. Hela truppen finns här.

Guide till Champions Leaguefinalen

På torsdag smäller det. Då spelar Tyresö FF sin största match någonsin. Att det är den största hittills råder det ingen tvekan om. Och troligen kommer man inte hit igen, för tyvärr finns det ju inget som tyder på att klubben skall kunna klara ekonomin.

Det är alltså första och sista chansen för klubben, som ju nästa säsong som bäst spelar i elitettan.

Jag har förr skrivit om att det borde vara tveksamt om Uefa verkligen vill att ett konkursbo tar hem den största titeln som finns. Jag gissar att reglerna snart skrivs om så att klubbar som står under rekonstruktion utesluts ur Uefas turneringar – något som dessutom vore en högst rimlig regeländring.

Jag tycker alltså inte att Tyresö borde ha fått spela final på torsdag. Men nu gör de det. Och med hjälp av ett lån från fotbollsförbundet har de alltså kunnat resa till Lissabon. Därme så lämnar jag krisen för ett tag, och lägger fokus på själva fotbollen. För många av spelarna är det här deras livs chans att vinna den finaste av titlar inom klubbfotbollen. Jag gissar att de är beredda att offra både det ena och det andra.

Jag ser dock Wolfsburg som ganska klara favoriter. Varför?

Här kommer en utläggning:

* Tyresö FF–VfL Wolfsburg
Torsdag 20.30 på Stadium Do Restelo i Lissabon
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina
TV: SVT1 och Eurosport
Tips: 40–60.

Troliga startelvor:
Tyresö: Carola SöbergMeghan Klingenberg, Linda Sembrant, Whitney Engen, Line Röddik HansenVeronica Boquete, Caroline Seger, Lisa DahlkvistMalin Diaz, Christen Press, Marta Vieira da Silva.
Tränare: Tony Gustavsson

Wolfsburg: Almuth SchultLuisa Wensing, Nilla Fischer, Josephine Henning, Stephanie BunteAnna Blässe, Lena Goessling, Nadine KesslerVerena FaisstAlexandra Popp, Martina Müller.
Tränare: Ralf Kellermann

Tyresö FF:
Laget är nykomling på den här nivån. Även de flesta spelarna är nykomlingar. För även om man har en namnkunnig trupp så är det inte så många av spelarna som varit på planen i någon riktigt stor final. Marta är ju det lysande undantaget. Hon har spelat mängder av finaler, inklusive i OS och VM. Hon har vunnit Champions Leauge – som då hette Womens cup, men hon har också lämnat flera stora finalerna som förlorare.

Även Lisa Dahlkvist har spelat final i Champions League tidigare, samt Carola Söberg och Madelaine Edlund. Men de två sistnämnda riskerar att få börja på bänken. Och ingen av de tre har lyckats vinna någon titel. I övrigt är vanan av internationella finaler liten i Tyresölägret.

Lisa Dahlkvist

Lisa Dahlkvist

Det som talar för Tyresö är att man slår ur underläge mot de regerande mästarinnorna. Och som kontringslag är 2012 års svenska mästarinnor svårslagna. Christen Press är inte bara blixtsnabb, hon är också en riktig matchvinnare. Känslan är att hon bara blir bättre ju större matchen är. Vi får se hur riktig den känslan är…

När det gäller kontringsspelare har man ju förstås även Marta – självklart en fantastisk spelare att kontra på.
Passningsläggare har man en hel hög. De avgörande bollarna skall i första hand komma från Vero eller Malin Diaz. Men även alla backarna och Caroline Seger är duktiga passningsspelare.

Även om tränare Gustavsson gärna pratar om Tyresös kollektiv ser jag laget som en samling stjärnor som spelar ihop. När jag tänker Tyresö tänker jag mer individer än kollektiv. Det står stor kontrast mot finalmotståndarna, vilket jag snart återkommer till.

Det som talar mot Tyresö är att deras målvakter är oprövade. Vilken målvakt som Tony Gustavsson kommer att välja är egentligen den enda öppna frågan kring startelvan. Han har deklarerat att Carola Söberg och Tinja-Riikka Korpela är jämna. Jag gissar att han kommer att välja Söberg. Men det är en ren gissning från min sida. Själv hade jag nog valt Korpela, då Söberg har darrat i avgörande matcher i damallsvenskan de senaste åren.

Visst finns det fler frågetecken i Tyresös lag. Men då pratar vi skador, och i första hand Vero och Marta. Men som sagt. Spelarna har valt att härda ut ett par månader i ett konkursbo för att få spela den här matchen. Och alla lär verkligen göra allt för att få kliva ut på planen.

Malin Diaz

Malin Diaz

Och är alla friska och hela lär det bli de tio spelare jag skrivit ovan. För jag tror att Malin Diaz får förtroende före Madelaine Edlund. Diaz var utmärkt både i kvarts- och semifinal, och hon visade i finalen av F19-EM häromåret att hon har bra psyke i avgörande lägen.

Intressant med Tyresö är att de har en massa taktiska småfinesser att plocka fram lite då och då. Det kan handla om ett par minuters omflyttningar för att röra om. Senast mot Göteborg hörde jag exempelvis hur tränare Gustavsson coachade fram en tre minuter lång extraoffensiv i slutet av den första halvleken. Den gick ut på att Lisa Dahlkvist plötsligt flyttade upp som central forward, och så slog man långa uppspel som hon skulle skarva. Det ledde till två halvchanser.

Enligt Gustavsson har man en hel hög sådana taktiska drag att plocka fram på torsdag. Något sådant skulle kunna bli avgörande.

VfL Wolfsburg:
Precis som Tyresö är klubben relativt ny på den här nivå. Sedan man klev in i Champions League hösten 2012 har man inte förlorat en enda match. Första säsongen slutade med finalseger. I den andra är man nu framme vid final.

Och även om Wolfsburg som klubb är färsk på den här nivån har man till skillnad från Tyresö en hel hög spelare med vana att spela stora internationella finaler. För utöver alla spelare som var med och vann trippeln i fjol så har man flera spelare som har vunnit Champions League med andra klubbar. Och flera som vunnit både EM och VM på landslagsnivå.
Mästarinnorna Wolfsburg har alltså väldigt mycket större finalrutin i truppen än utmanarna.

På minuskontor har man att det vimlar av frågetecken till följd av skador. En hel hög spelare lider av större eller mindre blesyrer. Ett av de större är mittbacken Josephine Henning som sträckte sig för cirka två veckor sedan, och riskerar att missa finalen. Men är det någon gång man skall chansa så är det ju i en Champions Leaguefinal. I fjolårets final dök exempelvis Zsanett Jakabfi upp i startelvan, trots att hon inte varit aktuell för den under en längre tid.

En frisk Jakabfi är för övrigt en kanonspelare. Före och efter juluppehållet förra året såg jag ungerskan som en av världens bästa spelare. Då fullständigt sköljde hon fram längs Wolfsburgs högerkant. Dessutom hade man Verena Faisst som var vass på vänstersidan. De båda försåg i första hand vassa forwardsen Martina Müller, Alexandra Popp och kanske även Conny Pohlers med fina inlägg och inspel. Bakom dem dyker ofta även Nadine Kessler upp i bra nicklägen.

Lena Goessling

Lena Goessling

För drygt ett år sedan var det alltså kantspelet som var lagets styrka. Nu är det inte lika påtagligt, även om det fortfarande är bra. Men nu ser jag mer Wolfsburg som en otroligt stark lagmaskin. Man liksom nöter ner motståndet. Inte minst genom sin lysande fysik.
Man har nämligen massor av nickstarka spelare att slå inlägg mot. Dessutom har man en av världsfotbollens bättre frisparks- och hörnläggare i Lena Goessling.

Efter Göteborgsmatchen senast konstaterade Tony Gustavsson att fasta situationer blir oerhört avgörande. Han sa:

Nilla Fischer är brukar ju synas när landslaget radar upp sig inför match, men när Wolfsburg ställer upp sig har de fem–sex spelare som är lika stora som Fischer.”

Så är det. I tur och ordning skulle jag nog nämna Nadine Kessler, Fischer, Alexandra Popp, Luisa Wensing och Martina Müller som de största hoten vid fasta situationer. Och det är inte lätt att försvara mot ett lag med minst fem starka huvudspelare.

Min favorit bland de fem är lagkapten Kessler. Hon är kortast, men har kanske allra bäst tajming i sina inlöpp. Dessutom känns hon som en riktig vinnarskalle – en sådan karaktärsspelare som varje tränare hade velat ha i sitt lag.

Nadine Kessler

Nadine Kessler

Wolfsburg är alltså ett lag bestånde av elva hårt arbetande spelare, som tillsammans lyfter till högsta världsnivå. Startelvan ovan är i högsta grad preliminär. Dels för att skadesituationen i laget är högst oklar. Men även för att Ralf Kellermann har så många taktiska möjligheter att flytta runt att det inte går att förutse hur han tänker.

För vem kunde förutse draget att spela Alexandra Popp som vänsterback mot Elodie Thomis i fjolårets Champions Leaguefinal? Ett riktigt genidrag.

Vi får se vem av tränarna som gör genidragen på torsdag. Hursomhelst skall det bli riktigt kul att få se ett svenskt lag i en stor final. Det är också kul att vi får minst en svensk segrare. Jag har redan snuddat vid Nilla Fischer. Hon är också en riktig karaktärsspelare. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om hon kommer att spela en riktig huvudroll på torsdag.

Almuth Schult

Almuth Schult

Skall man leta svagheter i Wolfsburg är det att man, beroende på hur man ställer upp, ibland är lite tröga i backlinjen. Dessutom är Almuth Schult en något ojämn målvakt. Oftast håller hon mycket hög klass. Men ibland blir hon övermodig och ger sig ut på vådliga utflykter.

På förhand är Wolfsburg ändå självklara favoriter. Men Tyresö har absolut en god chans att vinna den titel man drömt om. En väldigt god chans.

Kvinnorna flyttar fram positionerna

Igår blev Lotta Schelin klar för ett mästerskapsslutspel även i år. Schelin presenterades ju nämligen då som studioexpert under sommarens herr-VM. Kul.

Kvinnorna flyttar verkligen fram positionerna inom sportjournalistiken.

Igår lyssnade jag på Radiosportens sändning. Då refererade Lena Sundqvist Tre kronors VM-match mot Frankrike. Susanna Andrén var kommentator på BP–Mjällby och Johanna Frisk var expertkommentator på herrallsvenska toppmatchen AIK–Elfsborg.

Bara för ett par år sedan var det omöjligt med något liknande. På sikt borde kvinnornas frammarsch också gynna damidrotten, vilket ju skulle göra det hela ännu mer positivt.

Om en knapp månad vet vi mer om huruvida Schelin även kommer att ha en plats i nästa års VM. Den 14 juni väntar ju Skottland borta i VM-kvalet. Och skotskorna mittfältsstjärna Kim Little är i absolut toppform.

Jag har ju tidigare flera gången konstaterat att Little är en av världsfotbollens mest underskattade spelare. Hon har många likheter med Ramona Bachmann, inte minst den att hon spelar för fel land. Hade Little tillhört någon av de fem–sex stora nationerna hade hon varit en kandidat till Ballon d’Or vart och varannat år.

Nu har ju Bachmann i praktiken säkrat en direktplats till nästa års VM. Förhoppningsvis måste Little däremot ta vägen om playoff för att fixa sin. Men klart är att Sverige måste stoppa Little på Fir Park i Motherwell. För hon är alltså i en makalös form, och delar nu ledningen i NWSL:s skytteliga. I natt bar hon sitt Seattle till sjunde raka segern, via 3–2 mot Kansas City. Little var inblandad i alla tre målen. Se här:

Tidigare i våras var även Skottlands blixtsnabba ytter Lisa Evans i sådan grym form att jag utnämnde henne till bäst i världen. En skada har stoppat Evans, som dock börjar komma tillbaka i matchform. Hon byttes in med 28 minuter kvar i dagens toppmöte i Frauen-Bundesliga.

Det hjälpte dock inte för Turbine Potsdam, som föll med 2–0 mot Wolfsburg. Jag missade tyvärr matchen, men kan konstatera att Frauen-Bundesliga nu får ett riktigt maxat slut. När tre omgångar återstår ser tabelltoppen ut så här:

1) Frankfurt      +61   47
2) Potsdam      +45   47
3) Wolfsburg    +45   46

Och som grädde på moset återstår följande matcher:
1/6: Frankfurt–Potsdam
8/6: Wolfsburg–Frankfurt
8/6: Potsdam–Bayern München

Upplagt för en riktig rysaravslutning alltså.

I morgon 16.30 är det tysk cupfinal mellan Frankfurt och Essen. Där är Frankfurt förstås storfavoriter. Det är bara deras egna nerver som kan sänka Frankfurtspelarna, som jag ger oddsen 85–15.

Tillbaka till Seattle Reign. De spelar just nu utan sin japanska ytterforward Nahomi Kawasumi. Hon blev tvåmålsskytt idag när japanskorna besegrade Vietnam med 4–0 i Asiatiska mästerskapet. Framför allt det andra var riktigt snyggt. Japan dominerade rätt rejält, men Vietnam visade ändå hyfsad klass. Se höjdpunkter här.

Även Jordanien stod upp väl mot Australien. Den matchen slutade med favoritseger, 3–1, efter två mål av Sverigebekanta Kate Gill. Jag hade på båda dagens matcher på datorn samtidigt som jag jobbade. Det var verkligen långt ifrån något koncentrerat tittande. Men jag kan ändå slå fast att domartrion var klart sämst på plan i Australiens match. Jag är nämligen väldigt säker på att Jordanien inte gjorde något mål.

Jag såg situationen när före detta Linköpingsmålvakten Briana Davey hann hem och rädda en lobb. Hon var inne i målet, men det var inte bollen. En dåligt placerad assisterande domare gick dock in och fick domaren att döma mål. En stund efteråt borde en jordansk spelare ha fått rött kort för en vårdslös tackling. Domaren visade inte ens ostskivan. Målsituationen kan ni bedöma själva här.

Dagens matcher var alltså trots allt hyfsat jämna. Gårdagens var däremot rena skämtet. Sydkorea hade 7–0 redan i halvtid mot Myanmar, och vann till slut med 12–0. Kinas segersiffror mot Thailand blev bara 7–0.

Att en världsdel som bara har fem lag av klass, varav ett är avstängt, kan har fem platser i VM är fortsatt oförklarligt. Gruppspelet i Asiatiska mästerskapet fortsätter under helgen. I morgon kommer Sydkorea och Kina att bli VM-klara. Och på söndag gör Japan och Australien dem sällskap.

När vi ändå är inne på VM-kval så flyttades Nordamerikas kval idag från Mexiko till USA. Vid samma presskonferens presenterades Jill Ellis som ny förbundskapten.
Tony Gustavsson föll alltså på mållinjen. Men Tyresötränaren kanske kan bli assistent till Ellis?

Apropå Gustavsson och Tyresö är här målen från onsdagens match på Valhalla:

Den damallsvenska omgång som startade där i onsdags fortsätter med fyra matcher på söndag. Bland matcherna finns både seriefinalen Rosengård–Eskilstuna och jumbomötet Jitex–AIK. Börjar vi från botten så gjorde ju AIK två mål i cupkvartsfinalen mot Kristianstad igår. Det blev dock 2–4, vilket väl innebär att målen knappast lyfte AIK speciellt mycket.

Även om Jitex har hemmaplan känns det som att trycket är på Stockholmslaget. Jitex tippades ju att bli superjumbo, medan många trodde mycket mer på AIK. Jitex är svårspelat, och stabilt bakåt, så det blir intressant att se hur AIK tar sig an utmaningen.

Seriefinalen är minst lika intressant. Eskilstuna verkar gilla att kontra, vilket de lär få göra i Malmö. Men det skall väl ändå inte räcka? Jag tippar att Rosengård, som för övrigt förlängde Therese Sjögran:s kontrakt med två år idag, vinner med 3–1.

I Frankrike ställs Lotta Schelin och Lyon mot Montpellier i morgon. Det är Lyons sista ”svåra” ligamatch. Lyon har råd att förlora, och lär ändå vinna ligan. Dock vann man nyligen med 6–0 mot Montpellier i cupen och inget talar för att Lyon skall förlora i morgon heller.

Gustavsson och Asiatiska mästerskapen

Tony Gustavsson

Tony Gustavsson och Amy Rodriguez

sin blogg uppger Anders Nilsson att Tony Gustavsson kommer att ta över USA:s landslag efter Champions Leaguefinalen.

Jag har ingen aning om hur mycket sanning det ligger i uppgifterna. Däremot har jag ju sett hur först Alex Morgan har hyllat Gustavsson, och sedan har jag noterat hur Christen Press i sitt färska blogginlägg ”Tony, Trust and Titles” lyfter både Gustavsson och Törbjorn Nilsson. Ja, i sitt försök att få Torbjörn Nilsson:s namn helt rätt har Press kastat om ö och o. Lite charmigt faktiskt. Eller hur?

Tillbaka till Gustavsson. Han hjälpte ju Pia Sundhage i USA under OS, och har haft flera amerikanskor i Tyresö, och verkar alltså stå väldigt högt i kurs hos dem. Så det är långt ifrån omöjligt att Anders Nilsson är rätt ute på sin blogg.

Apropå Gustavsson och Christen Press har de i morgon damallsvensk tv-match (Tv4sport 18.45) i Göteborg. Dessutom är det cupkvartsfinal mellan Sirius och Linköping. Och på torsdag avgörs den tredje cupkvarten när AIK tar emot Kristianstad.
I cupen är Linköping och Kristianstad gigantiska favoriter till att göra Kif Örebro sällskap i semifinal. Matchen på Valhalla är däremot väldigt intressant. Där får Tyresö ett bra test inför Champions Leaguefinalen. Framför allt blir det spännande att se hur Tyresö kan tackla Göteborgs snabba kontringsspel.

Om Tony Gustavsson är på väg mot USA kanske han ska hålla sig uppe natten mot torsdag. För då spelas det två matcher i amerikanska NWSL. Bland annat är det nästan en ny seriefinal när fullpoängaren Seattle Reign tar emot FC Kansas City. Jag skriver nästan seriefinal eftersom Kansas City ligger trea, men laget är bara tre mål bakom tvåan Western New York Flash.

Tillbaka till Europa. På fredag är det ju toppmöte i Frauen-Bundesliga när trean Wolfsburg tar emot tvåan Turbine Potsdam. Där får även Wolfsburg ett bra test inför mötet med Tyresö i Lissabon. Det tyska mästarlaget har dock en lång skadelista för tillfället. Deras twitterkonto uppgav den så här: Josie, Kessi, Lina, Viola, Jay, Maren, Jojo och (kanske) Poppi.
Jag tyder det som Josephine Henning, Nadine Kessler, Lina Magull, Viola Odebrecht, Zsanett Jakabfi, Maren Tetzlaff, Jovana Damnjanovic (??) och frågetecken för Alexandra Popp. Ett hyfsat starkt gäng…

Slutligen byter vi världsdel igen. För i morgon börjar de Asiatiska mästerskapen. Som jag har varit inne på tidigare är det ett lite luggslitet mästerskap, dels då världsmästarinnorna från Japan inte har fått loss alla sin utlandsproffs. Dels för att Nordkorea är avstängt till följd av dopningsdomarna vid VM i Tyskland 2011.

Nordkorea framför blixtarna

Nordkorea framför blixtarna

Asiatiska mästerskapen är ju också kval till VM. Asien har fem platser, vilket innebär att en ”blåbärsnation” kommer att följa med fyra starka till Kanada. De fyra starka är ju Japan, Australien, Kina och Sydkorea, som alla bör klara sina VM-biljetter på ett rätt behagligt sätt.

Den femte platsen står mellan värdnationen Vietnam, Thailand, Jordanien och Myanmar. Jag har skrivit dem i den ordning jag tippar dem. Vietnam och Thailand är ganska jämna, men jag tror att vietnameserna kan klara kvalet till följd av hemmaplan.

En vink om huruvida jag är rätt eller fel ute om Vietnam kommer redan i öppningsmatchen, i morgon 12.15 svensk tid. Då ställs laget nämligen mot Jordanien. På många sätt är däremot den gruppens, och morgondagens, andra match, Japan–Australien mer intressant. Den börjar 15.15 svensk tid, och här är en länk som skall funka. Och här är en länk till i reserv.

Den andra gruppen drar igång på torsdag med Sydkorea–Myamnar (12.15) och Kina–Thailand (15.15). Alla spelartruppen går att läsa på den här länken. Och här är spelschemat.