Lindahl imponerade även dagen efter

Publicerad den 4 juli, 2019 av Johan Rydén

Det är dagen efter i Lyon. Dagen efter att Sveriges guld- och finaldrömmar slogs i kras.

Vid lunchtid åkte jag till landslagets hotell och deltog i dagens pressträff. Där var vi tillbaka i normalläge. Jämfört med i tisdags var det dubbelt så stor lokal, men nästan bara hälften så många journalister. Sverige är nämligen inte längre intressant för utländsk media.

Pressträffen inleddes med att läkaren Houman Ebrahimi berättade om läget för Kosovare Asllani. Det var under kontroll, han uteslöt inte ens spel på lördag. Men det känns väl ändå högst tveksamt om någon som burits ut på bår efter en smäll mot nacken en onsdag skall spela redan tre dagar senare igen.

Nathalie Björn

Vi fick även veta att Nathalie Björn hade 38,5 grader i feber inför semifinalen. Det låter onekligen som att det måste ha varit ett ganska lätt beslut att stoppa hennes medverkan. Björn var däremot feberfri nu på torsdagsmorgonen.

Noterbart i övrigt var att Elin Rubensson fick en krampkänning i matchen, vilket gjorde att hon tvingades byta.

De spelare som var med på pressträffen var Hanna Glas, Fridolina Rolfö och Hedvig Lindahl. Jag har nedan samlat vad de sa, där har jag även samlat citat jag plockade upp i mixade zonen i natt.

Under dagens pressträff fick vi veta att Lindahl och Caroline Seger tidigare haft en liten maktkamp och att Lindahl gärna hade velat vara lagkapten. Jag måste säga att jag har imponerats något enormt av Hedvig Lindahl både på och vid sidan av planen på senare år. Och jag är inte ensam. Simon Bank formulerar det väl i den här krönikan.

Lindahl känns så otroligt trygg i sig själv och hon säger verkligen bra saker. Hennes viktigaste citat finns nedan.

Ganska exakt 12.30 i dag lämnade jag vårt svenska landslag för den här turneringen. Jag har sedan länge planerat att var i Lyon för att se semifinalerna och finalen, och det var både dyrt och krångligt att kombinera det med att även se bronsmatchen på plats i Nice. Det får alltså bli Sverige–England på tv på lördag.

Här är först citaten från mixade zonen, som jag klev in i ganska exakt vid midnatt:

Hanna Glas

Hanna Glas (tårögd):
– Det är så tungt, man får se sin dröm… Det är de som får den besannad (hon tittar mot jublande holländskor), medan vår är krossad. Det kändes verkligen som att vi skulle vinna i dag, och ta oss till final. … Vi är så nära, men faller på målsnöret. Det känns som att vi gör en bra match och förtjänar att vinna, det gör att det känns ännu surare.

– Det är okej att bryta ihop i dag, men vi vet att det är en ny viktig match på lördag, och vi har ännu chans på medalj. Det blir nog inte så svårt att ladda om. Vi är sugna på att möta och vinna mot England, och vi har ändå kommit hit för att ta medalj.

– Det tråkigt att vi inte kan få in den i våra bra perioder, när vi skapar så många chanser och har så många fasta situationer. Sedan kändes det som att deras mål kom liksom från ingenstans, jag vet knappt vad som hände. Men det är så det är, man måste sätta de lägen man får – och det gjorde de i dag.

Lina Hurtig

Lina Hurtig:
– Det var en jämn match, så det kändes jävligt surt att de fick det där målet.

– Där och då kändes det som att hon (Desiree van Lunteren) tog min fot istället för bollen. Men jag har inte sett situationen igen, så jag vet inte. Jag vill inte kommentera domarinsatsen mer nu. Alla som såg matchen såg ju att den inte var bra.

Nathalie Björn:
– Det medicinska teamet tog beslutet, det var hemskt att inte kunna spela en semifinal. Det är klart att jag ville spela, men det var bara att lyssna på vad de hade att säga. Men jag mår bra. Jag har feber, men jag mår bra.

– Det klart att man alltid vill spela, men jag hade kanske inte kunnat det – eftersom de tog det beslutet. Men det suger riktigt hårt att inte kunna vara med på planen, och att vi inte vinner.

– Det var riktigt jobbigt att sitta där på bänken om inte kunna bidraga som man vill. Det är tungt.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson:
– Det är jävligt tungt. Vi ville spela finalen – och vi kommer inte att göra det. Det känns som att en dröm har blivit krossad. Vi förlorar inte mot ett lag som är mycket bättre än oss i dag, det känns extra tungt. Vi hade lika gärna kunnat vinna den här matchen och fått spela final på söndag.

– Det är mycket som inte gick vår väg. Jag tycker att vi utför en bra match. Men jag inte säga att den är tillräckligt bra eftersom vi inte står i finalen. Men det är svårt att prata om matchen nu när det är så mycket känslor som rör sig i huvudet, och hjärtat.

– Ladda om? Vi får ta den här kvällen och natten. Men i morgon måste vi ladda om, vi har fortfarande en medalj att spela om.

– Vad jag upplevde på planen var att domaren blåste väldigt mycket, att det var många avbrott i matchen. Men så här efteråt tänker man mer på sin egen insats och lagets.

Linda Sembrant

Linda Sembrant:
– Det gör jävligt ont, det svider. Det är svårt att beskriva, det är så mycket som försvinner från det man så gärna vill. Det är mycket känslor, men så är fotbollen – den ger bra känslor, och den ger tuffa känslor.

Det måste vara en av de tyngsta förlusterna i karriären?
– Ja, det är det helt klart. Verkligen. Det är ju de största matcherna, de som är allra bäst att vinna och som svider mest om man förlorar. Det är sådana här matcher man vill spela som spelare, som jag älskar att spela. Man har mycket att vinna och mycket att förlora.

– Det kändes bra, och vi gjorde en hel del bra saker. Det var bra lägen åt båda hållen. De lyckades får dit en, det fick inte vi. De är effektiva, det är inte vi. I sådana här matcher får man inte så många chanser, utan du måste vara effektiv. Det är tufft just nu.

– Vi måste ladda om. På något sätt förlåter man inte sig själv om man inte kan ladda om. Just nu är det väldigt tufft, det känns som att vi var så nära en final, att kanske få spela sin största match i karriären. Så det svider otroligt mycket. Men vi får ladda – vi har gjort det förr.

– De kommer rättvända mot vårt mittfält, och sticker igenom bollen upp mot Miedema. Jag kliver fram och försöker bryta framför, och bollen går ut i sidan. Där kommer hon (Jackie Groenen) i den innerkorridoren. Hon kom med tajming och var ensam i ytan. Tyvärr sätter hon den i hörnet. Annars har de inte så många lägen i matchen.

– Jag skulle inte säga att jag är så jävla nöjd med domaren, det kändes inte som att hon var klockren i sina beslut. Hon blåste en hel del fel. Hon hade inte sin bästa dag.

Nilla Fischer

Nilla Fischer:
– När man förlorar tycker man oftast att det är orättvist. Men jag tycker att det var en jämn match, vilket lag som helst av oss kunde vunnit. Det var mycket kamp, och vi har chanser att göra mål.

– Jag trodde fan i mig att den skulle gå in. Sedan när hon får handen på den… Men ja, nu gick den inte in.

– Det är bara en stor besvikelse. Jag har sagt innan också att det är mitt sista VM. Men jag väntar med att säga något om utgången inför lördag. Vi har gjort det oerhört bra hittills och vi trodde att vi skulle vinna i dag. Vi hade alla möjligheter.

Och här nedan är en sammanfattning av vad spelarna sa på dagens pressträff:

Hanna Glas:
– Det tog ett tag att somna, men jag fick ändå sex timmar. Man har bearbetat matchen lite, och redan nu börjar man känna revanschlusta till lördag. Nu vill man bara åka hem med en medalj.

– England är ett riktigt bra lag, det vet vi om. De var i semifinal i EM också, så det kommer att bli en tuff match. Det lag som vill mest på lördag tror jag tar det.

– Jag tycker att Lucy Bronze är den bästa högerbacken i världen, utan tvekan. Sedan om hon är världens bästa spelare, det är svårt att säga. Hennes fysik är hennes största egenskap. Hennes offensiva spel, hon har bra kvaliteter som gör att hon kan komma till bra inläggslägen och avslut.

– Jag tror ändå att England har stor respekt för oss. Englands högerkant är bra, men samtidigt tycker jag även att Beth Mead till vänster är en väldigt duktig spelare. Hon gjorde ett jättefint assist i förra matchen. Det gäller att se upp med många spelare, det är så bra kvalitet på många.

Glas fick förstås en fråga om straffsituationen:

– Det är så klart tungt när man väl ser händelsen i efterhand. Där och då var det inget jag märkte eller reflekterade över. Det var nog många andra i laget som inte heller tänkte på det. Men det är gjort, och det kommer inte att ändra utgången av semifinalen. Det känns tungt, det är bara lärdomar vi får ta med oss till nästa match, att verkligen vara bättre på att förstärka situationerna.

Vill man förstärka situationerna?
– Förstärka var kanske fel ord. Men i alla fall vara tydligare mot domarna, som så många spelare gjort, så att de kan titta på situationerna igen.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö:

Hon fick kommentera Glas påstående om att det svenska laget kanske tydligare behöver förstärka/påtala missade domslut för domarna:

– Absolut, det är ju tydligen det som krävs. Men det stör mig väldigt mycket att det skall behöva vara på det sättet. Jag tycker att domaren skall kunna se situationerna ändå. Absolut att vi kan ge mer reaktion och skrika, fast jag tycker inte att Lina skall behöva förstärka.

– Ingen här är mätt. Vi gick in med en inställning att ta oss hela vägen i det här mästerskapet. Och vi har chans på en medalj, så mätt är jag absolut inte.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl:
– England är ett bra lag. Nu vann vi senast vi möttes, men jag tror inte att de hade med alla sina spelare. Men vi är också ett bra lag en bra dag. I slutet av en turnering är de andra förutsättningar som råder, det här med återhämtningsdagar och hur man hanterar en motgång – som både dom och vi har haft. Det blir spännande att se vilket lag som är bäst rustat för att reda ut det här.

– Ellen White har verkligen en näsa för målchanser. Hon har varit bra i Birmingham också, hon är en duktig djupledslöpare och en duktig boxspelare, så henne behöver vi ha koll på. Men det känns som att vi har mött Vivianne Miedema nu, och henne behövde vi också ha koll på. Så vi är inne i det tankesättet.

– Vi behöver läsa in oss på White. Jag känner att jag har ganska bra koll på henne, men de som inte har det måste skaffa sig det. Vi måste vara redo på att det kommer att tempoväxlas när det finns lägen. Precis som att Nederländerna är bra offensivt är England det. Så vi behöver göra ett lika bra jobb som vi gjorde mot Miedema i går.

– Carly Telford är väldigt explosiv, reaktionssnabb och duktig på fötterna. Det är framför allt det som är hennes styrkor. Även om hon skulle få spela sin tredje VM-match har hon inte riktigt rutin på den här nivån, och det kanske är något vi kan utnyttja.

Lindahl höll ett litet tal till lagkompisarna efter förlusten. Hon fick frågan om vad det innehöll.

– Nu var det vad jag säger igen. Jag glömmer ju bort det… Men jag kommer ihåg att jag sa i bussen, jag hade ju sagt till er i media att jag var så besviken och väldigt arg och så där. Men jag ville vara tydlig mot laget att mot dem är jag väldigt stolt. Det är många tjejer som aldrig spelat VM förr, som kommit in och gjort bra insatser. Kolla Julia Zigiotti:s glidtackling mot van de Sanden i kontring. Det är många grejer som är väldigt bra från det här unga gänget.

– Man får tänka på att vi är rankade nia – och vi är jättebesvikna över att vi inte är bland de två bästa i världen. Och det är ju helt enormt bra. Vi har ju inte i närheten av samma förutsättningar som USA och England – jag vet inte hur det är i Nederländerna – när det gäller kronor och ören som satsas i damfotbollsprojekt i Sverige. Vi har ju inte samma muskler i förbundet. Ändå står vi här och är besvikna. Det är ju ett väldigt gott betyg. Vi har också en fin tradition. Det var någon som sa att det där är ju två giganter som spelar i den andra matchen. Men jag kände att historiskt i damfotbollen är Sverige en gigant. Sedan har det hänt grejer, att damfotbollskartan har ritats om de senaste åren. Men uppenbarligen har vi fortfarande en chans att hänga med. Det är spännande med den nya, unga generationen om vi kan sätta en standard som de får försöka att upprätthålla när vi edan lämnar över stafettpinnen.

– Caroline Seger… Vi är lite som två partier i opposition. Har varit i alla fall. Nu har vi äntligen haft en koalitionsregering de senaste fem åren. Innan dess var vi lite så här (låter knytnävarna möta varandra). Vi stångades, vem skall leda det här egentligen. Jag är otroligt tacksam för Caroline Segers passion för fotboll och ork att leda vidare. Jag insåg i år faktiskt att det är en jäkla tur att vi har Caroline Seger, för jag har ju två barn hemma och kommer inte ihåg hälften av det hon kommer ihåg. Hon kan lägga hela sitt fokus på det här gänget och laget liksom. Jag är jättetacksam, jag tycker att Seger verkligen har spelat bra i det här världsmästerskapet och visat att hon har förmåga att resa sig. Hon kan få kritik under åren, men sedan hittar hon en ny nivå. Och jag hade så gärna velat gå ut i en final med henne, Nilla och de lite yngre, som Kosse och Sempan. Men nu blev det inte så. Fast det kommer ett OS runt hörnet, vi kanske kan ta ett OS-guld i stället. Jag är väldigt glad för Seger, att hon kommer upp i 200 landskamper. Hon kommer att ta Sjögrans rekord.

Hur yttrade sig maktkonflikten?
– Vi har aldrig någonsin hängt, på det sättet. Vi har velat ha samma roll under många år, tror jag. Men de senaste fem åren har vi samarbetat väldigt bra. Det märks framför allt på planen. Vi får ofta någon typ av ögonkontakt, och vi löser vissa taktiska grejer och samarbetar väldigt bra.

– Jag har alltid någon gång velat vara lagkapten för landslaget. Men aldrig bett om det. Då har jag i varje fall velat vara en informell ledare. Nu kommer jag aldrig att vara lagkapten för landslaget, för jag har målvaktsposition. Men jag är väldigt stolt och glad över att vi har Seger, jag tycker att hon gör ett väldigt bra jobb i sin roll.

Det konstaterades att Lindahl nu är den svensk som har spelat flest VM-matcher.

– Det är ju roligt med sådana rekord och så där. Men det är inte hela världen. Jag är stolt över att jag har fått vara med länge. Jag är tacksam för Marika (Domanski Lyfors) som tog med mig för en massa år sedan, att jag fått göra mina misstag på vägen. Jag hoppas att någon kan slå mitt rekord någon gång framöver.

– Jag känner personligen att jag har spelat med ett lugn som jag aldrig någonsin haft på den här nivån innan. Jag känner att jag hittade det lagom till åttondelsfinalen – då kände jag att nu har jag helkoll liksom. Det är ju roligt att det också är andra som ser det.

Är det din sista VM-match på lördag?
– Det vet man ju aldrig. Men jag tror att någon snart slänger ut mig med huvudet före. Allvarligt tycker jag att det är jobbigt, jag tänker också på barnen hemma. Min fru har sagt att jag måste vara med nästa sommar, så då gör jag det igen. Men det är jobbigt när man tar sig så här långt i turneringen. Inför EM 2013 kände jag att ”jag har nog bara ett par–tre år kvar”. Men sedan hittar man ny motivation. Och orkar man hålla fysiken i gång så visst. Men jag tror att det här är mitt sista VM.

Janogy till Algarve – många får visa upp sig

Publicerad den 11 februari, 2019 av Johan Rydén

Madelen Janogy

Alldeles nyss presenterade Peter Gerhardsson de 24 spelare han tar med sig till Algarve cup. Noterbart där var att Madelen Janogy fick nytt förtroende efter sin fina insats senast i Sydafrika. Samt att Hanna Folkesson är tillbaka bland mittfältarna på Julia Karlernäs bekostnad.

Noterbart också att Hedvig Lindahl och Nilla Fischer som väntat var tillbaka, medan man låter Fridolina Rolfö vara kvar hemma i München. Samt att man kommer att testa brett under samlingen, finns nämligen även sex överåriga spelare i det U23-landslag som samtidigt är i Marbella (Spanien) för två landskamper mot A-landslagsmotstånd. De möter Ryssland i den ena matchen. Mer om det strax.

Först hela A-landslagstruppen: Målvakter (3): Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar (9): Hanna Glas, Nathalie Björn, Jonna Andersson, Mia Carlsson, Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson och Sandra Adolfsson.

Mittfältare (6): Caroline Seger, Folkesson, Elin Rubensson, Julia Zigiotti Olme, Olivia Schough och Lina Hurtig.

Forwards (6): Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson, Anna Anvegård och Madelen Janogy.

Den här truppen möter Schweiz den 27 februari och Portugal den 1 mars. Dessutom väntar placeringsmatch den 6 mars.

Julia Karlernäs

Vad gäller U23-landslagets trupp finns det med sex överåriga spelare i den. Det handlar om de båda målvakterna Emma Lind och Jennifer Falk, samt utespelarna Nellie Karlsson, Julia Karlernäs, Nina Jakobsson och Pauline Hammarlund. Det är ju en signal om att Lind och Karlsson är två spelare som står och bankar på dörren till A-landslagstruppen.

I övrigt noterade jag att två tänkbara jokrar i VM-truppen ingick i form av Johanna Rytting Kaneryd och Loreta Kullashi. Båda de två har stått högt på Gerhardssons lista tidigare, men har varit ute ur räkningen på grund av skador, och de måste förstås göra en kanonvår om de skall komma med till Frankrike i sommar.

Tanken med att ta med de överåriga är förstås att så många spelare som möjligt skall få chansen att visa upp sig nu inför VM. Gerhardsson vill ju ha U23 som en inkörsport i A-landslaget, och då är det bra om de som står på gränsen kan få spela i U23, som ju i det här fallet mer blir som ett B-landslag.

I ytterligare en av U23-landslagets samlingar under våren kommer man att ha med överåriga spelare.

Så till vad som konkret sades på presskonferensen. Peter Gerhardsson inledde som vanligt med att prata lite om den senaste landslagssamlingen. Där var han väldigt nöjd med försvarsspelet. Han konstaterade att landslaget i fjolårets möten med Sydafrika släppte till rena frilägen, men att det i år var i stort sett stängt. Och att det var bra gjort med tanke på att Sydafrika har en blixtsnabb spelare i Thembi Kgatlana, som ju prisades som Afrikas bästa spelare 2018.

Offensivt var inte vår förbundskapten lika nöjd. Han tyckte inte att löpningarna satt så bra, efterfrågade bättre kvalitet i inspelssituationer och noterade att vissa spelare spelade mer bakåt än de brukar. Men han förklarade det svaga anfallsspelet med att vi är tidigt på säsongen och att spelarna inte har hittat rätt tajming ännu.

Angående Algarve cup konstaterade han att han är nöjd med att det numera bara är tre tre matcher i turneringen. Samtidigt känner han att han behöver en bred trupp då det är tätt mellan de två första matcherna, och att han där kommer att matcha väldigt många spelare.

Han fick en fråga om hur viktigt det är att testa spelare kontra börja spela ihop ett lag. Hans svar var att man oftast pratar om att spela ihop en startelva, men att man behöver jobba bredare, för man kan ju få skador, och då är det bra att många har fått testa att spela ihop.

Sedan pratade han om relationer och exemplifierade han med att Jonna Andersson inte slog en enda passning till Hanna Glas mot Sydafrika, och menade att det kanske inte är så viktigt att de spelar samtidigt i alla matcher. Vad gäller Algarve cup är förstås belastningsbiten en viktig faktor, men utöver det skulle relationer vara en faktor i laguttagningarna.

”Det kan vara viktigt att de här spelarna får spela ihop.”

Slutligen konstaterade Gerhardsson att vi börjar närma oss något som liknar en VM-trupp. Vad gäller spelare som inte är med i vare sig A- eller U23-landslaget kommenterade han Fridolina Rolfö. Han sa att man förstås gärna vill ha med henne, och att hon hade spelat 30 minuter för Bayern i helgen, men att man låter henne träna upp sig istället för att spela Algarve.

”Vi bedömer att hon behöver ha mer speltid, och hoppas att hon kan vara tillbaka till matcherna mot Tyskland och Österrike så mycket att hon kan spela 60–90 minuter då.”

Fridolina Rolfö

De spelare som gjorde A-landskamper i fjol, men som inte är uttagna till den här samlingen är Anna Oskarsson, Jessica Samuelsson, Julia Roddar, Amanda Edgren och Marija Banusic. I fler av fallen är det skador som sätter stopp.

I övrigt på presskonferensen berättade Marika Domanski Lyfors lite om vägen fram till VM. Truppen kommer att presenteras den 16 maj. Åtta dagar senare börjar VM-uppladdningen med läger i Båstad.

Perioden 30 maj till den 2 juni flyttar man sedan till Göteborg, där det blir en landskamp den 31 maj. Samma lag som man möter den 31 maj kommer man eventuellt även att möta i en stängd match den 28 maj. Avresan till Frankrike sker från Stockholm den 5 juni.

Slutligen i det här inlägget, men först på presskonferensen, berättade förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand att spelarnas avtal för mästerskapet är underskrivna och klara. Samt att alla är nöjda och glada.

Lite funderingar kring den danska domen

Publicerad den 22 november, 2017 av Johan Rydén

Det har snart gått en vecka sedan Danmarks fotbollsförbund, DBU, fick domen för att deras damlandslag lämnade walkover mot Sverige.

Danmarks dom

Jag har funderat rätt mycket över det här under de senaste dagarna. Och ju mer jag tänker på det desto mer solklart känns det att domen är vansinnigt ogenomtänkt. Att det är en dom som visar att Uefa inte tar damfotboll på allvar.

Det enda rimliga straffet hade ju varit att utesluta Danmark ur VM-kvalet.

Det är ju nämligen så att inga andra domslut kan anses vara rättvisa mot alla inblandade motståndare. Rättvisa mot de lag som vill vara med i VM-kvalet fullt ut.

Av kommentarerna som kommit efter domen vet jag att många av er tycker att jag har helt fel, att Danmark skall bedömas snällt eftersom spelarna slogs för en bra sak och eftersom de svenska spelarna gav dem sitt stöd. Så må det vara. Men det tycker jag inte borde spela någon roll. Jag tycker faktiskt att omständigheterna borde vara helt ointressanta för Uefa i deras dom, och jag tycker inte att det påverka vilka spelare som är kompisar med vilka.

Det enda intressanta är att Danmark aktivt valde att inte tävla. Då borde de inte heller tillåtas vara med i resten av tävlingen.

Att lämna walkover strider mot idrottens principer, det är högst osportsligt. Det går att straffa det lag som lämnar walkover på ett sätt så att man förlorar på walkovern, men det går inte att få till rättvisa för de andra lagen i tävlingen.

Mer om det strax.

Först tänkte jag bara påtala att VM är en tävling mellan fotbollsförbund. En VM-kvalmatch mellan Sverige och Danmark är alltså egentligen en match mellan SvFF (Svenska Fotbollförbundet) och det danska, DBU. Eftersom DBU inte kom till spel på Gamla Ullevi är det således DBU som lämnade walkover.

Det är således just DBU som Uefas dom gäller.

I sitt beslut tog Uefa ställning till om det var rimligt av DBU att lämna walkover. Sett till hur straffet blev tyckte ju tydligen Uefa att det var en rimlig walkover. Jag har inte sett eller hört några motiveringar eller domskäl, men sett till mildheten i straffet verkade ju Uefa närmast tycka synd om DBU.

Som synes på skärmdumpen ovan dömdes Danmark till 3–0-förlust, vilket är det vanliga straffet när ett lag ”ofrivilligt” brutit mot någon av fotbollens regler. De dömdes också till ett bötesstraff på 20 000 euro – just under 200 000 kronor i dagens växlingskurs, vilket ju faktiskt kan vara en mindre summa än vad det hade kostat för Danmark att åka till Göteborg och genomföra matchen.

Dessutom fick man en villkorlig dom som säger att om man lämnar en walkover till under de närmaste fyra åren blir man utkastade ur den då pågående tävlingen.

Det är verkligen ett otroligt billigt straff för ett brott mot idrottens principer.

Tillbaka till problemen med att få till rättvisa för alla lag i en tävling där något lämnat walkover.

Jag inser att det kan vara rimligt att tillåta lag att lämna en walkover på allra lägsta gärdsgårdsnivå, där lag kämpar med tunna trupper och en influensavåg kan ställa till det. Men det är inte oproblematiskt ens på den nivån.

Som jag ser det ska det inte på något sätt gå att vinna på att lämna walkover. Och det skall helst inte heller gå att förlora på att en motståndare lämnar walkover. Därmed blir det enda riktigt rättvisa på elitnivå att det lag som lämnat walkover utesluts.

För det är när man låter laget spela vidare som problemen dyker upp.

Visst är det rimligt att tro att Sverige i normala fall inte hade vunnit med så stora siffror som 3–0 mot Danmark. Men i idrottshistorien har det hänt väldigt mycket konstigare saker än exempelvis en svensk 4–0- eller 5–1-seger. Det är alltså inte omöjligt att Danmark faktiskt har vunnit på att lämna walkover, och Sverige således förlorat både sportsligt och ekonomiskt på att inte få spela matchen.

För dansk del kan fördelen förintas genom ett poängavdrag på en eller några poäng. Personligen tycker jag alltid att lag som lämnar walkover även borde drabbas av poängavdrag. Då kan man aldrig dra egen nytta av en walkover.

Däremot är det väldigt mycket svårare att skapa rättvisa för det vinnande laget. Hur skall det kunna kompenseras för att eventuellt ha gått miste om fem måls målskillnad?

Man kan ju faktiskt i slutändan förlora mot ett tredje lag för att man aldrig fick chansen att spela den där matchen. Det är just påverkan på tredje part som gör att jag tycker att uteslutning är det enda rimliga straffet.

Nu kanske någon kommer med invändningen att i det aktuella fallet är det ju ändå bara mellan Sverige och Danmark som kampen om VM-platsen i grupp D står.

Jovisst, men det måste väl ändå råda likhet inför lagen? Uefa kan väl inte döma ut olika straff beroende på om det är bra eller dåliga lag som lämnar walkover?

Och i VM-kvalet är det ju dessutom så att bara de fyra bästa grupptvåorna får chansen att spela playoff. Det kan ju vara så att Sverige blir grupptvåa, och tar en av de där playoffplatserna på grund av Danmarks walkover. Då är det tre andra, ”oskyldiga” lag som drabbas på grund av att DBU brutit mot idrottens principer.

Som jag ser det har Uefa dömt DBU utan att tänka på framtida konsekvenser.

Det känns nästan som att man har dömt DBU till mildast möjliga straff eftersom man tycker synd om DBU som har så uppstudsiga spelare.

För sanningen är ju att det danska förbundet kommer undan helt i och med den här domen. Det låga bötesbeloppet visar ju med all önskvärt tydlighet att Uefa inte tycker att DBU skall straffas för det inträffade. Om Uefa hade stöttat spelarna och velat ge förbundspamparna en knäpp på näsan borde man ju visat det genom att döma förbundet till kännbara böter. Nu är det bara de danska spelarna som straffas med en 3–0-förlust.

Om vi ändå skall snudda vid omständigheterna i det här fallet så visste både DBU och de danska spelarna om att en walkover sannolikt skulle innebära uteslutning. Ändå valde spelarna att genomföra en bojkott, och förbundet undvek att försöka ordna upp allt.

Nu kanske någon säger att: ”Men spelarna måste väl få kämpa för bättre förhållanden?”

Absolut. Men om spelarna samtidigt vill deltaga i en tävling bör de välja att strejka mot allt annat än just den tävlingen.

En faktor som sällan nämns bland de som tycker synd om de danska spelarna är ju att Danmark trots allt tillhör de 15–20 landslag som har det bäst förspänt i världen.

Tycker man att det är okej att Danmark lämnar walkover i en tävlingsmatch på grund av dåliga förutsättningar måste det även vara okej om ganska många andra landslag gör det. Vem vill se den utvecklingen?

Slutligen några ord om ett inlägg från bloggkollega Rainer Fussgänger där han skriver lite om mig. Han skriver att jag i mitt förra inlägg om domen ”hellre sett att Danmark straffats hårdare eftersom han (jag) befarar att andra lag nu kan börja bojkotta matcher och på så sätt ‘vinna’ genom att endast förlora 0–3”.

Det där stämmer inte. Jag har inte skrivit att jag tror att Danmarks walkover är början på en trend där lag av taktiska skäl kommer att lämna walkover. Jag har bara skrivit att domen öppnar för fler wo-matcher framöver. Och det gör den.

Jag hade hellre sett att framtida strejkande spelare eller fattiga förbund avskräckts från att se walkover som ett alternativ. Men tyvärr har Uefa nu gjort ett brott mot en av idrottens grundprinciper hyfsat legitimt. Det går ju att komma ju undan med en villkorlig dom.

Rainer själv tyckte för övrigt att det var en väldigt bra dom, och han irriterades över att SvFF:s landslagschef Marika Domanski Lyfors kallade det för:

”Ett högst förvånande beslut”

Han tycker att Domanski Lyfors borde ha hållit tyst. Det tycker inte jag. Jag tycker tvärtom att det var utmärkt att landslagschefen markerade sin och Sveriges åsikt. Dessutom tycker jag att hon har rätt, Uefa tog ju ett högst förvånande beslut.

Bottennotering för Sundhages Sverige

Publicerad den 1 september, 2017 av Johan Rydén

För någon timme sedan kom den nya världsrankingen. Nu finns det svart på vitt, det som man har haft på känn sedan EM-avslutningen – Sverige tillhör inte längre världens tio högst rankade lag.

NEW #FIFARANKING @UEFAWomensEURO had a big impact on the latest edition!
🔼🦁@Lionesses
🔼🇳🇱@oranjevrouwen
ℹ️▶️https://t.co/rWqbli9Y0y pic.twitter.com/SBwkIPXmsi

— #FIFAWWC (@FIFAWWC) September 1, 2017

På den nya rankinglistan är vi på plats elva med 1934 poäng. Det är såväl Sveriges klart sämsta placering som rankingpoäng någonsin. Poängmässigt sett har vi numera längre avstånd till ettan USA än till 23:an Belgien.

Pia Sundhage

I och med att den här rankingen kom kan man vi göra ett sista bokslut över Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten. Här är de fem viktigaste beståndsdelarna:

EM 2013: Brons. Efter gruppseger åkte vårt lag ut mot Tyskland i semifinalen i hemma-EM. Betyget blev en svag trea – även om man hoppats på mer är medalj trots allt bra.

VM 2015: Ut i åttondelsfinal, 16:e placering. Efter att Fifa använt sig av ett mycket tveksamt seedningsupplägg lottades Sverige in i den överlägset tuffaste gruppen. Där slutade man trea, och gick vidare som 16:e och sista lag. I åttondelsfinalen blev Sundhages gäng utklassat av Tyskland. Det var Sveriges klart sämsta mästerskap någonsin, ett megafiasko. Betyget är en solklar etta.

OS 2016: Silver. Sverige fick en gratischans att kvala till OS genom att Storbritannien tackade nej till att ta Englands plats. Väl inkvalade slutade vårt lag grupptrea, trots en väldigt bra lottning. Sedan följde två minnesvärda segrar via straffsparkar som innebar att OS slutade med ett oväntat silver – vilket ju måste klassas som Sveriges främsta mästerskapsmerit någonsin. Betyget en stark fyra.

EM 2017. Ut i kvartsfinal. Sverige hade en bra lottning och inledde starkt med två raka nollor som innebar poäng mot Tyskland och seger mot Ryssland. Sedan tappade laget i stabilitet, blev grupptvåa och åkte ut mot Nederländerna i kvartsfinalen. Kvartsfinal är tangerat det sämsta svenska EM-resultatet någonsin. Betyget blir således icke godkänt – en etta.

Världsrankingen. Tog över som sexa, lämnar som elva. Hon tog över på 2019 poäng och lämnar alltså över som elva med 1934. Hon lämnar på det som både är tidernas klart sämsta placering och poäng. Betyget är förstås en etta.

Det innebär att Sundhages slutbetyg består av tre ettor, en trea och en fyra – vilket ger ett snittbetyg på 2,0 – godkänt, men inte mycket mer. Två lite mer omfattande sammanfattningar av Sundhages fem år på posten finns här och här.

Det som är nytt i det här inlägget jämfört med de båda andra sammanfattningarna av Sundhages förbundskaptenstid är ju att vi nu alltså även vet på vilken världsranking hon lämnar. När hon tog över för fem år sedan hade Aftonbladet en intervju med Kosovare Asllani, där hon sa så här om Sundhages föregångare Thomas Dennerby:

”Han har haft många år som förbundskapten, det var dags för någonting nytt. Det svenska damlandslaget behöver en vinnare som tar över så vi kan klättra på världsrankningen.”

Hon fick följdfrågan om vilken nivå hon tycker är rimlig för Sverige. Svaret blev:

”Absolut topp tre. Det har vi material för. Det är en vinnare som behövs. Sedan får ni gissa vem det är.”

Nu vet vi att Sverige aldrig ens var nära topp tre under Sundhages ledning. Dock har jag ännu inte hört någon spelare uttala sig kritiskt kring det fiaskot. Man kan ju undra lite över varför spelarna verkade tycka att det var ok att kritisera Dennerby, men inte Sundhage.

Sannolikt är det svenska landslag Sundhage lämnar över tidernas sämsta, fast det är inte helt säkert. Världsrankingen infördes först 2003, och vi hade några svaga år på 1990-talet.

Jämför man rankingen för de tre förbundskaptener som verkat sedan 2003 är Sundhage dock klart sämst i klassen.

2003 var Marika Domanski Lyfors svensk förbundskapten. Under henne var Sverige som bäst rankade fyra och hade som högst 2103 poäng.

När Thomas Dennerby tog över i juni 2005 var landslaget rankat som sexa med 2021 poäng – vilket då var sämsta noteringen dittills. Under Dennerbys ledning var Sverige uppe som trea i ett par omgångar, man hade som bäst 2100 poäng och som sämst 2005.

När han lämnade över till Sundhage var den svenska rankingen nästan exakt likadan som när han tog över. Vi låg på plats sex och hade 2019 poäng. Så långt hade Sverige aldrig varit lägre rankade än just sexa, och poängmässigt hade vi aldrig varit under 2000.

Rankingmässigt har Sundhage varit sämst i klassen. Under hennes fem år vid rodret har vi aldrig varit bättre rankade än femma (vilket vi var från mars 2014 till och med rankingen i mars året efter) och vi har aldrig haft högre rankingpoäng 2028.

Till Sundhages försvar kan man säga att fler länder har valt att satsa seriöst på sin damfotboll under den här perioden. Men som jag ser det har hon ändå underpresterat. Sverige har helt enkelt rasat betydligt lägre på listan än vi borde ha gjort.

För Peter Gerhardsson är det här däremot förstås rätt tacksamt på flera sätt. Det borde inte vara omöjligt att ganska snabbt ta några kliv uppåt. Det är ganska långa avstånd till lagen bakom på listan, medan Nederländerna, Japan, Brasilien och Nordkorea finns inom hyfsat räckhåll.

I övrigt borde det här ”rankingfiaskot” få igång en bred debatt om hur vi skall föra tillbaka svensk damfotboll till den yttersta världseliten. Även om det händer saker i många andra länder har vi fortfarande ett försteg, ett försteg som vi inte får slarva bort.

Som jag ser det håller vi dock på att just slarva bort det. Debatten måste föras i hela Damfotbollssverige, inte bara på förbundskansliet. Högst ansvarig för det här är Marika Domanski Lyfors. Jag skulle gärna se att hon drog i gång debatten genom att redovisa sin plan för hur Sverige skall ta tillbaka förlorad mark. Gärna i ett debattinlägg i någon av de större svenska medierna, eller varför inte på svenskfotboll.se?

* Alldeles nyss genomfördes lottningen till Champions Leagues sextondelsfinaler. För svensk del blev det en väldigt bra lottning. Rosengård får åka till Rumänien för att möta Cluj och Linköping till Cypern för att möta svensklaget Apollon. Det är två möten där de svenska lagen är jättefavoriter.

Apollon, där Julia Molin och Therese Björck spelar, har ju faktiskt slagit ut ett svenskt lag en gång. Det var Umeå som åkte på en förnedrande 4–1-förlust 2010. Men gör LFC sitt jobb bör det inte vara några problem.

Eftersom seedningssystemet är uselt blir det alltid några lite för bra matcher redan i sextondelsfinalerna. Den här gången lottades båda de tyska lagen mot tufft motstånd. Det blir nämligen Atletico Madrid–Wolfsburg och Chelsea–Bayern München. Fridolina Rolfö drabbar alltså samman med Magdalena Eriksson och Hedvig Lindahl.

De norska lagen brukar ju alltid dra Svarte Petter i de här lottningarna. Det blev ingen drömlottning den här gången, men inte heller någon riktig mardröm. Avaldsnes får det tufft mot Barcelona medan LSK känns som favorit mot ett brandskattat Bröndby.

Redan nu ser man att det kommer det att finnas flera sportsliga drömlotter till åttondelsfinalerna. Jag tänker på vinnarna i följande möten:

Paok–Sparta Prag
Stjarnan–Rossiyanka
BIIK Kazygurt–Glasgow City
Gintra–FC Zürich
Minsk–Sparta Prag

Dock kan det bli rätt dyra resor i några av de där fallen.

Slutligen lottades de oseedade svensklagen Fiorentina och Montpellier med Hjörring respektive Zvezda, vilket känns som riktigt bra lottningar för båda.

Sextondelsfinalerna spelas med första matchen 4–5 oktober och returer 11–12 oktober. Båda de svenska klubbarna börjar borta.

Backen som aldrig blivit varnad

Publicerad den 19 juli, 2017 av Johan Rydén

Tidigare i dag skrev jag om Sveriges troliga uppställning mot Ryssland på fredag. På dagens träning såg det alltså ut som att det inte blir något spel för Jonna Andersson.

Det kan man ju faktiskt bli lite förvånad över. Andersson har varit Sundhages förstaval på vänsterbacksplats ända sedan fjolårets OS-turnering. I år har Linköpingsbacken haft det fulla förtroendet – oavsett hur det har gått. Jag, och fler med mig, har ställt oss undrande till uttagningen. Men Sundhage har fortsatt att spela Andersson.

Ända fram tills nu. När hon kommer ifrån en kanoninsats mot Tyskland – då verkar hon bli petad.

Jonna Andersson var för övrigt en av de spelare som var med på dagens pressträff. Jag passade på att kolla det tips som signaturen ”The Observer” bjöd på i kommentarsfältet för en tid sedan, alltså att Andersson aldrig någonsin skulle ha fått någon varning. Här är svaret:

– Ja, det stämmer. Jag tränade på glidtacklingar häromdagen, så jag får väl se om det kommer någon… Jag har ju inte varit ytterback så länge, utan jag har varit forward och yttermittfältare och levt mycket på min snabbhet, jag har kunnat löpa ifatt om det varit så. Men nu när det blir tuffare, mer internationellt och mer fart så kan det krävas att man går in lite tuffare ibland. Det är inget jag är stolt över heller, jag vet inte hur jag skall ta det egentligen.

Men att komma till landslaget utan att dra på sig ett enda kort är ju rätt bra ändå.
– Ja, det är lite speciellt ändå.

Du har alltså inte fått några varningar i träningsmatcher eller i undomsmatcher?
– Nej, jag kan inte komma ihåg det i alla fall. Snack skulle jag nog aldrig få, då är det nog en tackling i så fall. Snack det, nej då skall det mycket till.

Expressens Anna Friberg vill prata om det kritik som Andersson fått. Friberg frågade om Andersson hade tvivlat på sig själv efter den senaste tidens kritik:

– Jag har känt mycket att jag vet vad jag kan. Jag har fått ut mycket av det i klubblaget, och vet att det finns där någonstans. Det gällde bara att inte trycka ner sig för mycket efter all kritik, utan verkligen kolla tillbaka på vad jag kan göra och vad det är som funka – och försöka få ut det. Jag har ändå försökt att släppa det så mycket som möjligt, och vetat att innerst inne är jag en bra fotbollsspelare.

Där tog Correns Per Bergsten över:

Är du bra på att släppa kritik?
– Jag kände att jag kunde handskas med det ganska bra. Sedan har det bara gått en match efteråt, nu gäller det att jag kan hålla i det så att det bara blir i den matchen och så tillbaka. Nu gäller det att försöka bibehålla den nivån jag hade mot Tyskland.

Du har tackat nej till Chelsea för något år sedan. Nu är du i EM, vad tänker du?
– Det är så klart en bra chans att visa upp sig för andra klubbar. Det är ett mästerskap, och det är många ögon som kollar på alla spelare. Man kan inte stänga dörrarna, jag har varit många år i Linköping så det är klart att det är intressant att testa något nytt.

Jag frågade även Nilla Fischer om hon som gjort första svenska målet i fyra raka mästerskap känner pressen att göra mål på fredag och visa vägen även den här gången. Här är svaret:

– Absolut inte. Jag gör väldigt gärna det första målet, men jag visste inte om det förrän efter OS, när media sa det. Ja tack, om jag får göra det. Men så länge vi gör mål är det skit samma. Eller strunt samma…

Det om vad som sades. Nu har jag bara varit på en pressträff på det här mästerskapet, så det är svårt att dra några mer långtgående slutsatser. Men den spontana uppfattningen från dagens tillställning är ändå att de har blivit bättre. Det var framför allt fler tillgängliga spelare än i VM 2015, vilket är kul att se.

Kul att se även att spelarna tog tid att skriva autografer till supportrarna efter träningen. Dessutom ropade Marika Domanski Lyfors och hälsade mig välkommen när hon såg mig. Det var också trevligt.

Utöver det svenska laget har jag i dag även sett den svenska domaren. Och det gick väl inte lysande för Pernilla Larsson i matchen Spanien–Portugal. Jag såg hur tydligt som helst från läktaren att Ana Borges tog med hands i eget straffområde i 25:e minuten. Larsson stod till synes perfekt placerad – men blåste inte. Att ha missat turneringens hittills mest solklara straff lär inte vara en bra merit för Larssons chanser att få döma större matcher i slutet av turneringen.

Jag var alltså på plats i Doetchinem på Spanien–Portugal. Jag hade stora förväntningar på matchen, men måste säga att jag blev rätt besviken. Spanjorskorna var inte så bra som jag hade förväntat. Nu var det ju en öppningsmatch, och de vann med 2–0 efter att ha haft 9–1 i klara målchanser. Så de behövde inte göra mer än de gjorde.

Men den spontana känslan är att det spanska laget är några kilo för lätt. De flesta spelarna såg så tunna ut – jag tror att de hade behövt ytterligare några kilo muskler vardera mot mer fysiskt motstånd, som exempelvis England i nästa omgång.

Några gånger blixtrade dock spanjorskorna till och bjöd på läckra kombinationer. Men det är ändå mest frågetecken jag tog med mig från Doetchinem. Ett stort handlar om mittbacken Andrea Pereira som känns som en säkerhetsrisk. Hon gjorde flera gånger att den spanska backlinjen blev rätt spretig. En gång låg hon fem meter bakom övriga.

Nu var ju Portugal inget hot. De hade bara en spelare värd att nämnas, och det var förstås Claudia Neto. Hon spelade central forward, vilket jag har svårt att förstå. I stället för att kunna lugna ner spelet i uppspelsfas, som hon gör i Linköping, fick hon mest springa och jaga – utan boll. Om jag inte missade någon hade hon ungefär 20 minuter utan att röra bollen i mitten av den första halvleken. Det tycker jag är slöseri med talang. För Neto är en spelare som garanterat hade gått in i samtliga övriga lag i den här turneringen.

Slutligen några ord om kvällsmatchen, där England körde över Skottland med hela 6–0. Jag har varnat för England, och den varningen kvarstår. Engelskorna är mycket starka kandidater på en finalplats – och kanske mer än så. Nu vinner man ju inte EM i första gruppomgången, men hittills är det Nederländerna och England som imponerat mest.

Slutligen tänkte jag slå mig själv för bröstet lite. Kommer ni ihåg vem jag tippade som EM:s skyttedrottning?

Just det, det var ju Jodie Taylor – hon som i kväll blev första spelare sedan den 2 juli 1997 (franska Angelique Roujas) att bli tremålsskytt i en EM-match. Taylor har förstås inte vunnit någon skytteliga ännu. Men hon har i alla fall skaffat sig ett bra läge.

Sundberg, Sundhage/Majgaard och Rodriguez

Publicerad den 20 april, 2017 av Johan Rydén

Damallsvenskans andra omgång hann knappt sparka igång förrän vi nåddes av den tråkiga nyheten att ytterligare en damallsvensk nyckelspelare har drabbats av en korsbandsskada.

Det handlar om Kvarnsvedens lagkapten Denise Sundberg som missar hela säsongen.

Tråkiga nyheter under onsdagen då magnetröntgen visade att "Nisses" korsband är av och missar säsongen 2017 pic.twitter.com/BRbGNLHeM9

— Kvarnsvedens IK Dam (@Kvarnsveden_Dam) April 19, 2017

Det var förstås in bara dåliga nyheter för Sundberg själv, det var väldigt dåliga nyheter för Kvarnsveden. Man tappar sin försvarsgeneral, något som kan bli väldigt kostsamt.

Faktum är att om jag vetat om det här för en vecka sedan hade jag tippat Kvarnsveden under nedflyttningsstrecket.

Det spelades ju en match i går också. Precis som förra året ställdes Djurgården mot Rosengård i sin hemmapremiär. I fjol blev det 0–3 inför 821 åskådare. I går blev det 1–3 inför 842 åskådare. För Djurgårdens del var det alltså några små steg i rätt riktning.

Även Rosengård har tagit bra steg den senaste veckan. Att sätta in Lieke Martens centralt känns som ett genidrag. Hennes speluppfattning och smartness gör henne klockren i rollen. Hon har varit direkt inblandad i sex mål på två matcher.

Lieke Martens

I går fixade Martens ett självmål, hade ett assist och ett hockeyassist. Mot Kvarnsveden gjorde hon två mål och hade ett hockeyassist. Förstås ett lysande facit.

Oroväckande för Rosengård var att de återigen släppte in ett enkelt mål. Jag såg att bloggkollega Rainer tyckte att Zecira Musovic gjorde ett svagt ingripande på Kvarnsvedens 1–0-mål i söndags. Där håller jag inte med honom. Den typen av inlägg är bland de svåraste som finns för en målvakt. Så det målet lastar jag inte Musovic för.

Däremot var Rosengårdsmålvakten rejält snett ute på gårdagens baklängesmål. Det var inte landslagsklass på det ingripandet.

Totalt sett tyckte jag att Rosengård såg vassa ut. Jag känner även att jag borde ha lyft Djurgården i mitt tips. Jag lurades av att de förlorade alla sina fyra träningsmatcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen. Men känslan nu är att de troligen kommer att vara ett stabilt mittenlag.

Tillbaka till Rosengård. För i tisdags gick Rosengårds tränare Jack Majgaard Jensen till attack mot Pia Sundhage för hanteringen av Lotta Schelin och hennes skada.

Jag förstår att Majgaard Jensen är frustrerad. Det var vansinnigt att starta Schelin i alla fyra matcherna i Algarve – Sundhage slet onödigt hårt på sina nyckelspelare i Portugal. Det var även vansinnigt att låta Schelin spela så mycket mot Kanada och Trelleborgs fotbollsgymnasium.

Sprickan mellan Sundhage och klubbarna är sedan ett tag tillbaka total. Sundhage själv har givit upp hoppet om en bra kommunikation med klubbarna. När jag intervjuade henne i december sa förbundskaptenen följande om sitt samtal i höstas med klubbarnas representant, EFD-basen Annika Grälls:

”Jag fick pumpa ur mig saker och ting. Men jag tror inte att det ledde till så mycket, om jag skall vara ärlig. Jag kommer aldrig att kunna hämta upp det här. Jag har ju ett halvår kvar, så nu kör jag bara.”

En stor del av problemet är nog att Sundhage ”bara har kört” redan från start.

Hon gjorde ju ett jättemisstag i kontakten med klubbarna direkt när hon tog över efter Thomas Dennerby. Hon kom från ett USA där förbundet betalar landslagsspelarnas lön, där det är landslaget som lånar ut spelarna till klubbarna. Hon kom till ett Sverige där det är precis tvärtom. Där klubbarna betalar lönerna och där landslaget lånar spelarna.

Den bild man får när man pratar med klubbarna är att Sundhage inte fattade skillnaden mellan USA och Sverige, utan att hon alltså bara körde på. Hon struntade helt enkelt i att ta några djupare kontakter med klubbarna, i att få med dem på tåget. När Sverige åkte ur VM i juni 2015, alltså när Sundhage haft jobbet i mer än 2,5 år hade hon fortfarande inte hälsat på hos klubbarna.

Då gick hon ut och krävde bättre samarbete. Hon ville ha längre tid till förberedelseläger inför mästerskapen. Klart att det väckte irritation hos klubbledarna. Det måste ju ligga på den som lånar någon annans personal att visa störst hänsyn.

Det var där i juni 2015 som den stora sprickan mellan Sundhage och klubbarna blev påtaglig för oss utanför den inre kretsen. Jag vet inte hur långt det hade gått, men känslan var att det kanske hade gått att lösa saken där – om Sundhage verkligen hade försökt få till en kommunikation. Men som en tränare har sagt till mig:

”Hon säger att hon vill samarbeta, men det måste vara på hennes villkor.”

I stället blev sprickan bara större. I fjol röstade samtliga damallsvenska klubbordförande för att byta förbundskapten. Sundhage förlorade alltså omröstningen med 12–0. Det är förödande siffror. Förödande.

När jag träffade henne i december var hon verkligen nedstämd över det här. Och man måste inse att det här inte är lätt. Det finns ju nämligen en inbyggd konflikt mellan landslag och klubblag.

Det är kring landslaget som det stora engagemanget finns, det är landslaget som drar publik och medieintresse. Men det är klubbarna som betalar.

Landslaget har rätt till spelarna i omkring 100 dagar per år – vilket är väldigt mycket, typ dubbelt så många som för herrarna. Det innebär att klubbarna under långa perioder inte kan bedriva den träning de vill. Ofta kommer dessutom spelarna tillbaka från landslagen slitna, vilket ytterligare försämrar träningskvaliteten i klubbarna.

Jag vet att Jack Majgaard Jensen är frustrerad över att inte kunna bedriva riktig kvalitetsträning. Han sa till mig förra året att det under säsong i princip bara är matcher och återhämtningsträning när landslagsspelarna är på plats i Rosengård. Möjligheterna till kvalitetsträning under säsong kan räknas på ena handens fingrar.

Så det här är inte lätt för Sundhage. Och frågan jag ställer mig är om det här bara är hennes fel? Självklart har klubbarna en del i att sprickan uppstått. Det är sällan den enes fel, och så vidare.

Men jag kan inte heller släppa funderingen över ansvaret från damfotbollsledningen på förbundet. Vad gör de egentligen? Vad gör Marika Domanski Lyfors?

Klart är ju att, även om jag inte håller med Pia Sundhage om hennes uttagningar och val av spelsystem, så har Sundhage betytt – och betyder – otroligt mycket för svensk damfotboll. Hon är tillgänglig för media och hennes frispråkighet skapar rubriker och sätter sporten i centrum. Det är förstås väldigt bra. Hon är värd att hyllas när hon kliver av efter EM.

Det är ensamt på toppen, och Sundhage hade behövt draghjälp – och stöd. Här tycker jag att landslagschefen Domanski Lyfors borde ha spelat en större roll. Men tyvärr är min bild av henne inte speciellt god. Medan Sundhage är väldigt trevlig och tillmötesgående när man träffar henne tycker jag mest att Domanski Lyfors ser arg och butter ut. Det är verkligen ingen man går fram och småpratar med.

Och man varken ser eller hör Domanski Lyfors i debatten. Borde inte hon ta en större roll, eller bytas ut?

Det om veckans hetaste potatis i Damfotbollsverige.

I USA:s NWSL är var det två comebackande landslagsforwards som stod i centrum i premiäromgången. Både Sydney Leroux Dwyer och Amy Rodriguez (gift Shilling) blev målskyttar för Kansas City i duon första match efter en säsongs mammaledighet.

Tyvärr satte de jublet i halsen. Rodriguez Shilling gjorde 2–0 i 48:e minuten. Sju minuter senare drog hon av korsbandet – och blir borta resten av säsongen. Verkligen fruktansvärt tråkigt.

View this post on Instagram

I am heartbroken to announce that I tore my ACL and will soon undergo surgery. I plan to return back home and recover with my family. I couldn't be more thankful for the support of my coaches, teammates, medical staff, friends, family and fans. I know I have a long road ahead of me, but I'm already looking forward to lacing up my cleats again. I've made a comeback twice before, and I will do it again! Phillipians 4:13

A post shared by Amy Rodriguez (@amyrodriguez8) on Apr 18, 2017 at 12:41pm PDT

Med Sundhage genom OS-historien

Publicerad den 1 augusti, 2016 av Johan Rydén

Svara

Om två dygn är de olympiska fotbollsturneringen i gång. Historiskt har OS varit ett svenskt sorgebarn, trots att vi är ett av bara tre lag som varit med i samtliga turneringar.

Sverige har bara gjort 20 mål och tagit 21 poäng på 19 matcher, med det ligger vi sjua i maratontabellen. Den enda statistik vi toppar är den över förlorade matcher. Sverige har förlorat tio OS-matcher – flest tillsammans med Brasilien.

Här är toppen av den olympiska maratontabellen:

1) USA          5 OS – 28 matcher – 58–23 i målskillnad – 72 poäng.
2) Brasilien    5 – 26 – 44–26 – 42
3) Tyskland   4 – 19 – 35–15 – 41
4) Norge       3 – 14 – 26–19 – 28
5) Kina          4 – 14 – 22–22 – 22
6) Japan       4 – 18 – 22–26 – 21

Den svenska tabellraden ser för övrigt ut så här i sin helhet:

Sverige (5 OS) 19 6 3 10 20– 24 21

Närmaste bakom finns Kanada och Frankrike, men båda är på behörigt avstånd.

8) Kanada 2 – 10 – 17–14 – 14
9) Frankrike 1 – 6 – 11–8 – 9

Sju länder har tagit medaljer ser fördelningen ut så här:

1) USA               4–1–0
2) Norge             1–0–1
3) Brasilien          0–2–0
4) Japan              0–1–0
Kina     0–1–0
6) Tyskland          0–0–3
7) Kanada           0–0–1

Sverige har alltså haft det tufft. Som bäst har vi kommit på fjärde plats 2004, men även den turneringen bar länge fiaskostämpel.

Den svensk som haft största olympiska framgångar är Pia Sundhage – som varit med på den vinnande sidan i tre raka OS. Tony Gustavsson har varit med en gång. Vi får väl se om Sundhage sitter på något magiskt framgångsrecept…

Apropå Sundhage har hon varit med i olika roller under de fem OS-turneringarna. I samband med 3–0-segern mot Japan i Kalmar bad jag henne om att berätta om sin minnen av de fem tidigare spelen.

Här är en genomgång av de fem tidigare turneringarna, kryddade med Sundhage minnen:

Atlanta 1996:
Åtta lag deltog. De fördelades på två fyrlagsgrupper, där ettan och tvåan gick till semifinal. Sverige var utslaget redan efter gruppspelets två första matcher. Där blev det förluster mot Kina med 2–0 och USA med 2–1. En avslutande 3–1-seger mot Danmark gjorde att vi slutade sexa.

I finalen möttes våra gruppmotståndare USA och Kina. USA vann med 2–1. Norge, som åkte ut mot USA efter förlängning i semifinalen, tog bronset. Brasilien blev fyra. I skytteligan delades segern mellan norskorna Linda Medalen, Ann Kristin Aarønes och Brasiliens Pretinha.

Pia Sundhage om OS 1996:

”Då är jag spelare under Bengt Simonsson. Det är mitt sista år som spelare och jag spelar min sista landskamp när vi vinner mot Danmark. Men vi förlorar både mot USA och Kina – som sedermera spelar final. Det var historiskt eftersom det var det första OS:et, det var mycket som var spännande.”

Sydney 2000:
Det var samma upplägg som i Atlanta, alltså åtta lag fördelade på två grupper. Och inte heller den här gången överlevde vi gruppspelet. Tvärtom var det här Sveriges sämsta mästerskap någonsin, trots att vi fick en bra lottning och slapp de båda VM-finalisterna från 1999 USA och Kina.

Vi lämnade Sydney med bara en poäng och ett gjort mål. De kom när vi spelade 1–1 mot värdnationen Australien i andra gruppmatchen. I övrigt blev det 2–0-förlust mot Brasilien i första matchen och 1–0-förlust mot Tyskland i sista omgången.

I semifinalerna vann Norge med 1–0 mot Tyskland och USA med 1–0 mot Brasilien. Finalen blev en rysare, där de favorittippade amerikanskorna kvitterade till 2–2 på övertid genom Tiffeny Milbrett. Men i sudden death fick norskorna sista ordet. Elva minuter in i den första förlängningskvarten sköt Dagny Mellgren guldet till Norge. I bronsmatchen vann Tyskland med 2–0 mot Brasilien.

Finalen går att se här. Segermålet kommer efter 1.37,00:

Skytteligan vanns av Kinas superstjärna Sun Wen – hon gjorde fyra mål.

Sundhage om OS 2000:

”Då var jag bevakare åt Marika Domanski Lyfors. Då hade jag precis lagt av att spela fotboll. Det var ett himla åkande, mycket prata fotboll och göra det bästa av det.”

Aten 2004:
En turnering med ett mycket udda upplägg. Tio lag var med. De fördelades på tre grupper, två med tre lag och en med fyra. Åtta av de tio lagen gick till kvartsfinal.

Sverige kom till Grekland som vice världsmästare, och med tunga förväntningar på axlarna. Vi fick en riktig drömlottning där vi ställdes mot svaga lag som Japan och Nigeria i gruppspelet. Trots det var fiaskot nära.

Det började redan i genrepet. Där blev det stortorsk mot Norge – 0–4. Och i Volos åkte vårt lag på tidernas stjärnsmäll i öppningsmatchen – japanskorna, som då var långt ifrån den världsklass de håller nu – vann med 1–0. I andra matchen låg vi sedan under med 1–0 i halvtid mot Nigeria. Men två mål i andra halvleken (Hanna Marklund i 68:e och Malin Moström fem minuter senare) ledde inte bara till seger. De ledde till gruppseger. Alla gruppens tre lag slutade på tre poäng vardera – och alla gick till kvartsfinal. Udda.

I kvartsfinalen vann vi mot Australien med 2–1 efter mål av Hanna Ljungberg och Sara Larsson. Sedan var det roliga slut. Det blev förlust med 1–0 mot Brasilien i semifinalen, och samma förlustsiffror mot Tyskland i bronsmatchen. Som sagt. Godkänt, men inte mer.

Finalen vann USA mot Brasilien med 2–1 efter förlängning. Abby Wambach blev matchhjälte när hon nickade in en hörna i 112:e minuten. Se det målet 2.07,30 in i det här klippet:

I skytteligan delade Birgit Prinz och Cristiane segern med fem mål vardera.

Sundhage om OS 2004:

”Jag var bevakare igen, men nu var det för April Heinrichs i USA, och då vet jag att USA går ju alltid så bra, där såg jag finalen, när de spelade mot Brasilien, och att de höll på att tappa matchen. … Jag minns alla dessa samtal från April – hon vill ha information direkt. Det var lite skillnad på hur Marika hanterar information. … Under den turneringen tränade jag Hope Solo dessutom – hon var tredjemålvakten.”

Peking 2008:
Den här gången var antalet lag utökade till tolv. De fördelades på tre fyrlagsgrupper. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna gick vidare till kvartsfinal.

Sverige föll mot Kina i premiären med 2–1. Det var första gången Sverige gjorde mål (Lotta Schelin) i en OS-premiär. Sedan vann vi mot Argentina med 1–0 och Kanada med 2–1, och gick till kvartsfinal som grupptvåa.

I kvarten väntade Tyskland, som vann med 2–0 efter förlängning. Tyskorna föll sedan med 4–1 mot Brasilien i semifinal. Pia Sundhages USA vann den andra semin mot skrällgänget Japan med 4–2. Tyskland tog bronset efter 2–0-seger mot japanskorna.

Finalen var länge mållös. Men i förläningens sjätte minut drog Carli Lloyd i väg det vänsterskott som ordnade det amerikanska guldmålet. Se det 1,10 in i det här klippet:

I skytteligan var det Cristiane som tog hem spelet. Hon gjorde fem mål.

Sundhage om sitt första OS-guld som amerikansk förbundskapten:

”Största minnet är faktiskt att vi förlorade mot Norge i första matchen. Det var USA:s första förlust under ordinarie tid någonsin i ett OS. Den vändningen, där vi till slut vinner, är något alldeles makalöst. Där fick jag stöd av April Heinrichs som sa att ‘ni kan göra något som inget annat amerikanskt landslag har gjort – ni kan förlora och ändå vinna.’ När USA har förlorat i mästerskap hade det alltid varit i utslagsmatcher. Det körde vi på, och tyckte var häftigt. Och finalen, med Marta som var fantastisk. Hope Solo var ju bara bäst. Och vinst med Carli Lloyds mål i förlängningen.”

London 2012:
Turneringen hade samma upplägg som 2008, alltså tolv lag i tre fyrlagsgrupper. Sverige fick en drömstart genom 4–1-seger mot Sydafrika. Där var det 3–0 redan efter drygt 20 minuters spel.

Segern följdes upp av en meriterande 0–0-match mot regerande världsmästarna Japan.

2–2 mot Kanada i sista gruppmatchen innebar att Sverige för första gången vann sin grupp i ett OS. Det var dock klen tröst. Det blev starka Frankrike i kvartsfinalen – och hemresa. Nilla Fischer gav dock Sverige en tidig ledning. Fransyskorna tilläts kvittera i samband med hörna, sedan Hedvig Lindahl gjort ett tveksamt ingripande. Där vände matchen. Frankrike vann med 2–1.

I semifinalen föll sedan Frankrike med 2–1 mot Japan efter att Elise Bussaglia missat straff i matchens slutskede. Den andra semifinalen var en fantastisk match. Där vann USA mot Kanada med 4–3 efter att Alex Morgan nickat in segermålet i förlängningens slutskede. USA vann trots att Kanada hade haft ledningen tre gånger. Det var en match där Christine Sinclair var fullständigt makalöst bra.

I finalen på Wembley vann USA med 2–1 mot ett mycket starkt Japan. Bronset tog Kanada efter 1–0-seger mot Frankrike. Skyttedrottning blev just Kanadas Sinclair med sex mål.

Sundhage om sitt andra OS-guld:

”2012 är det Wembley som är det stora, stora – 83 000 åskådare. Jag tyckte att vi var bättre än Japan 2011 – i VM-finalen, men förlorade. Den här gången tyckte jag att det var tvärtom, att Japan var bättre än vi. Men vi fann ett sätt att vinna. Vi vann med 2–1, ledde med 2–0. Jag kommer så väl ihåg dagarna efter i OS-byn, då går man omkring där och har vunnit guld. Då fick jag se de svenska handbollsherrarna gå till final. … Det är en fantastisk stund att vara i OS-byn när man har presterat färdigt – och man är bäst. Man går omkring som om man är bäst dessutom då. Det är något väldigt speciellt. Man får njuta av guldmedaljen väldigt, väldigt länge.”

På onsdag är det dags att skriva ny historia. Då börjar årets OS-turnering.

Slutligen lite svensk spelarstatistik i OS. Här är de som spelat flest OS-matcher för Sverige:
12: Victoria Sandell-Svensson och Therese Sjögran.
11: Sara Larsson och Lotta Schelin.
10: Kicki Bengtsson och Hanna Ljungberg.
9: Malin Andersson och Frida Östberg.
8: Hedvig Lindahl, Caroline Seger, Sara Thunebro, Caroline Jönsson och Malin Moström.

Och här är den svenska skytteligan inför Rio-OS:
5: Lotta Schelin
3: Nilla Fischer
2: Malin Swedberg
1: Nio olika spelare, bland annat Lisa Dahlkvist och Sofia Jakobsson. Samt ett självmål.

Vinna eller försvinna för Sundhage

Publicerad den 6 februari, 2016 av Johan Rydén

I morgon kommer tydligen Pia Sundhage att vara på plats i England för att se Rosengårds träningsmatch mot Manchester City.

Förhoppningsvis var hon i Manchester redan i dag och såg hur Leicester spelar. De har ett grundspel som borde passa svenska landslag klockrent. De har en otroligt tajt defensiv och tar väldigt få risker på egen planhalva, när de kommer upp i planen är de bolltrygga, har sylvassa kontringar och gör hela tiden smarta löpningar in i straffområdet.

Jaja. Ursäkta den lilla utvikningen till herrfotbollen. I morgon kommer Sundhage sannolikt få se Kosovare Asllani spela. Det skulle kunna vara intressant, fast det finns ju egentligen inget som talar för att Asllani skulle tas ut till OS-kvalet ens om hon gör sitt livs match. Om Sundhage tar med några spelare som inte var med i Göteborg härom veckan till OS-kvalet underkänner hon ju sig själv.

Sundhage får för övrigt inte se så många svenska spelare heller. Enligt Sydsvenskan startar Rosengård nämligen så här: Zecira Musovic – Lina Nilsson, Anita Asante, Emma Berglund, Ali Riley – Ella Masar McLeod, Ebba Wieder, Sara Björk Gunnarsdottir, Lieke Martens – Natasa Andonova och Gãelle Enganamouit.

Jag vet alltså inte vad Sundhage kan väntas vara ute efter på sin Englandsresa, även om det förstås blir lite intressant att se hur ett engelskt topplag som Manchester City står sig mot de senaste årens damallsvenska suveräner.

City blev ju tvåa i WSL förra året och skall spela i Champions League till hösten. Fjolårets serietvåa Arsenal har i veckan spelat två matcher mot tyska topplag. I tisdags föll de mot Wolfsburg med 3–0, men i dag vann Arsenal med 3–1 mot Bayern München. Det är i och för sig bara träningsmatcher, men känslan är ändå att engelsk damfotboll håller på att flytta fram sina positioner.

Pia Sundhage

För svensk del är det ju ändå OS-kvalet som står i fokus den närmaste tiden. Och om förbundet är förståndigt är det vinna eller försvinna som gäller för Pia Sundhage.

Här tänker jag på att hennes kontrakt går ut vid årsskiftet, och att hon nuläget inte verkar intresserad av att förlänga. Därmed känns det solklart att om det inte blir OS-slutspel i sommar för Sverige bör man låta den som skall leda landslaget i nästa års EM-slutspel – för vi kommer att gå dit – ta över så fort som möjligt.

Om Sundhage däremot tar Sverige till OS skall hon självklart få fullfölja över mästerskapet. Fast direkt efter OS bör man ha en ny förhandling. Där är alternativen att antingen ge Sundhage förlängt över EM-slutspelet, eller byta ut henne direkt. Jag tycker nämligen att det är självklart att den som skall leda Sverige i EM nästa år också bör ha ansvaret i höstens båda EM-kvalmatcher.

Hoppas att förbundsledningen tänker som jag gör. Fast jag är inte helt säker på att det är så…

Radiosporten hade ett utmärkt inslag om förbundskaptensfrågan i onsdags. Hör det på den här länken. Där säger Sundhage att hon inte är intresserad av att förlänga det kontrakt som löper ut den 31 december i år. Om inte…

”Jag har stått i en OS-final – två stycken dessutom. Det är ju en euforisk känsla. Jag vet inte vad som händer då, när man mår så bra som man gör, får vinna tillsammans med andra. Då ställer någon en fråga: ‘Du, skall du inte vinna EM också, tillsammans med andra?'”

Som jag ser det är det rimliga att förbundet börjar sondera marknaden efter en ny förbundskapten redan nu – för att vara redo antingen efter OS-kvalet, eller efter OS.

Det finns ju för övrigt ingen som helst logik i att Sundhages kontrakt löper till den 31 december. Vem gjorde den förhandlingen?

Det rimliga är ju att man skriver kontrakt med förbundskaptenen över ett mästerskap, och inte bryter ett halvår innan ett mästerskapsslutspel.

I ovan länkat radioinslag försöker Marika Domanski Lyfors förklara varför man valde att skriva kontrakt med Sundhage till årsskiftet. Personligen tycker jag inte att Domanski Lyfors svarar på frågan, hon svamlar mest. Hennes snack om att det är många mästerskap i damfotbollen förklarar ju inte på något sätt varför man inte valde antingen OS eller EM som slutpunkt för Sundhage.

Dessutom säger Domanski Lyfors så här om EM skulle påverkas om det skulle bli byte på förbundskaptensposten vid årsskiftet:

”Man har ju oftast ett helt halvår på sig att förbereda sig inför mästerskapet. Om det skulle bli så tror jag inte att det skulle bli några problem med det.”

Personligen hade jag mycket hellre tagit över i augusti än vid årsskiftet. Ju längre tid man har att sätta sin prägel på laget, desto bättre. Sundhage själv tyckte ju inte att hon hann göra så mycket inför hemma-EM 2013. Och då tog hon ändå över i oktober 2012.

Jaja. Det finns anledning att återkomma i frågan. Förhoppningsvis först i samband med OS.

* Till något annat. Träningsmatcherna har ju kommit i gång. Eskilstuna United har i dag besegrat damallsvenska nykomlingen Djurgården med 1–0. Eskilstuna ligger numera i framkant på många plan inom svensk damfotboll.

Ett av de planen är att de snabbt lägger upp målen från sina träningsmatcher på youtube. Guldstjärna på det. Klubben skulle för övrigt få ytterligare en guldstjärna om de även bjöd på motståndarnas mål – även om det inte fanns något sådant i dag.

Här är dagens segermål från Malin Diaz:

* Apropå Djurgården gjorde de nyligen klart med Petronella Ekroth. Hon har tidigare spelat i damallsvenskan för Linköping, Tyresö, AIK, Jitex och Hammarby. Djurgården blir alltså hennes sjätte damallsvensk klubb, och det är bara två månader sedan Ekroth fyllde 26 år. Jag har ingen totalkoll bakåt i historien, men det kan väl inte vara många som hunnit med fler klubbar på så kort tid. Det kanske till och med är rekord?

Petronella Ekroth

Har ni exempel på spelare som överhuvud taget spelat damallsvenskt i sex klubbar eller fler får ni gärna skriva i kommentarsfältet.

* Djurgården har för övrigt gjort en del intressanta värvningar och visar att man tänker göra ett seriöst försök att hänga kvar. Den andra nykomlingen, Kvarnsveden, är närmast ett oskrivet blad för mig.

I dag hörde jag dock en intressant radiodokumentär om en av klubbens unga spelare, Lee Winroth. Den handlar om hur hon styrketränat bort en allvarlig skolios och 17 år gammal blivit så stark att hon utöver att hon i år slåss om speltid i damallsvenskan är uppe och nosar på världsrekordet i marklyft. Det är verkligen en prestation värd stor beundran.

Äventyr i Ottawa, dag 1: Sundhage fixar inte mediefrågan

Publicerad den 19 juni, 2015 av Johan Rydén

Då har man checkat in i Ottawa. Det är verkligen en stad – en mysig stad med grönområden och uteserveringar i centrum. En stad där man kan gå runt och titta i butiker och på miljöer.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Winnipeg och Edmonton är inga städer man lär åka tillbaka till om man inte måste. Ett intressant minne kommer jag dock ta med mig från Edmonton. Häromdagen fick jag se en mäktig minnesmarsch för en mördad polis. 5000 poliser från Kanada deltog.

Men nu sitter jag alltså i Ottawa. I skrivande stund är det presscentret på matcharenan TD Place som gäller. Här har jag bra nät. Jag hade tänkt att blogga även i går, men nätet på mitt hotell låg i princip nere, så allt fokus låg på att få hem texter till den e-tidning som kommer ut i morgon.

I går fick vi ju inte träffa spelarna. Eftersom söndagens e-tidning dessutom skulle vara redigerad tidigt innebar det att alla vi svenska reportrar skulle fylla flera dagars tidningar efter att bara ha fått träffa Therese Sjögran, Caroline Seger och Pia Sundhage sedan laget blev slutspelsklart.

Det är ju förstås vansinnigt tråkigt för mediabevakningen. När vi alla har varit med om samma intervjuer blir artiklarna lätt urvattnade. Att fylla alla svenska tidningar med samma citat tre dagar i rad känns ju så där.

Det är ju också tillgången till spelarna som är dagens snackis här i Ottawa. Efter att huvuddelen av svensk media hade landat valde de flesta av oss att lämna flygplatsen eftersom det var sagt att vi inte skulle få träffa några spelare. Kvällstidningarna stannade och hoppades på jackpot. Det gick så här…

Landslaget behövde nämligen inte åka in till den stora terminalen på flygplatsen, utan hämtades med buss ute på en platta på landningsbanan. Därmed blev det inte mycket matnyttigt i svenska medier de senaste dygnet.

Alldeles nyss hade Sverige presskonferens.

Tillgängligheten för media kom upp två gånger. Först (efter 15.30) hänvisade Pia Sundhage en fråga om att laget varit stängt till presschefen:

”Då har jag inget med det att göra. Jag tycker att den frågan skall gå till Rebecca Hedin och då förtydliga vad som är stängt och vad som är öppet. Vilka frågor är det ni inte får ställa och när får ni inte ställa dem?”

Sedan (efter 19.30) konstaterade en norsk reporter att Norge i princip rakt igenom har kört öppna träningar där samtliga spelare har varit tillgängliga för intervjuer. Han undrade om det är negativt för ett lag. Då skyllde Sundhage de stängda träningarna på fasta situationer och tyckte att laget är öppet för frågor både före och efter träningar.

Det blev otroligt tydligt att Sundhage inte har någon förståelse för ämnet, att hon inte klarar av att sköta mediefrågan. Det är tråkigt för det drabbar svensk damfotboll. Hon borde nog prao:a som journalist vid något framtida mästerskap. Och sannolikt skall hon också ta med sig Marika Domanski Lyfors på prao-perioden.

För det arbete de båda gör mot media för tillfället skadar landslaget mer än det gör nytta.

Även om Sundhage är duktig i själva intervjusituationerna har det blivit väldigt mycket mer svårjobbat kring landslaget under henne.

Under VM 2011 tyckte jag att det var meningslöst att gå på de pressträffar där bara fem–sex spelare fanns tillgängliga. Sedan jag kom till Kanada har vi bara haft tillgång till fler än tre spelare vid två tillfällen. Den ena gången handlade det dock bara om spelare som står utanför startelvan. Dessutom har alla svenska pressträffar kortats från 30 till 20 minuter sedan förra VM:et.

Jag skrev om det här redan inför EM 2013 – och gjorde en uppföljning efter fiaskot på Rambergsvallen dagen efter 5–0 mot Finland. Det har inte blivit bättre. Tvärtom. Då hänvisade dåvarande presschefen Thomas Björn till Domanski Lyfors.

Nu skyller alltså Sundhage på Rebecca Hedin. Känns ju rakryggat.

Det senaste året har klimatet hårdnat ytterligare. Det var mycket snack redan efter Algarve cup om hur landslaget hanterade närvarande media där. Sedan tangerades ämnet i början av VM-lägret när Sverige stängde ner sina sociala medier.

Jag följer spelare från USA, Kanada, England, Holland, Norge, Schweiz, Frankrike, Tyskland, Spanien med fler – alla twittrar och skriver på sina Facebook-sidor under VM. TV4:s Malin Swedberg uppmärksammade mig på hur Kanadas Lauren Sesselmann passade på att använda sitt twitterkonto för att förklara ett par misstag:

Lauren Sesselmann på twitter

Så slipper man jobbiga frågor på nästa presskonferens. Bra jobbat.

Men medan andra länder passar på att lansera sig själva under mästerskapet har ju Sverige låst in sig. Totalt sett gör det att jag skulle kunna tänka mig att det bara är Kina som är mer tillslutet än Sverige i det här mästerskapet. Tråkigt.

Tråkigt också att behöva använda midsommarafton till att vara kritisk mot egna laget. Men det är ofrånkomligt i den här frågan. Nu laddar jag om för jordgubbar. Men jag lovar att återkomma med lite intressant läsning i morgon bitti, svensk tid.

Äventyr i Winnipeg, dag 6: Potpurri av presskonferenser

Publicerad den 11 juni, 2015 av Johan Rydén

Detta bildspel kräver JavaScript.

I dag har jag varit på tre presskonferenser, faktiskt tre ganska bra presskonferenser. Efter de senaste dagarna har förväntningarna sjunkit varje gång man går in och sätter sig för att lyssna på spelare eller ledare.

Men Nigerias Edwin Okon är en ny favorit. Han är alltid underhållande. I dag besvarade han en fråga om vad han tycker om att hans lag alltid kallas oförutsägbart:

”Ingen kan förutsäga vad det nigerianska laget skall göra. Bara han där uppe…”

En annan ny favorit är Meghan Klingenberg – hon är välformulerad och riktigt kul att lyssna till.

Den svenska presskonferensen var tråkigast – i varje fall verkade Kosovare Asllani tycka det. Hon plockade fram mobilen efter tio minuter utan frågor.

Det här inlägget blir kort, eftersom jag tänkte följa dagens matcher den närmaste tiden. Nu är det halvtid mellan Norge och Tyskland. Det är en match tyskorna har dominerat stort, men bara leder med 1–0 efter mål av Anja Mittag.
Tyskland är väldigt starka i offensiven, men de kliver fram med otroligt mycket folk och ligger inte kvar med jättesnabba backar. Känslan är att Norge kan få lite kontringslägen efter paus.

Här är mina bilder en och en:

: Pia Sundhage

: Kosovare Asllani

: Pia Sundhage

: Christen Press

: Edwin Okon

: Fransisca Ordega

: Jill Ellis

: Meghan Klingenberg

: Yelverton Tegner

: Marika Domanski Lyfors

: Lilie Persson

Här är förresten klippen med Sveriges och USA:s presskonferenser – om någon är intresserad av att se hur snacket går dagen innan:

Och här är även en stor portion Edwin Okon:

Landslaget missar öppet mål

Publicerad den 14 juli, 2013 av Johan Rydén

Tidigare i dag tog jag en sväng till Rambergsvallen för att kolla lite landslagsträning, och framför allt för att lyssna in presskonferensen och se om det skulle hända något intressant där.

Eftersom jag ändå skulle flytta ner till stugan ett par dagar, då det är närmare att pendla till Halmstad därifrån, så var det ingen jättestor omväg att åka via Göteborg.

Sveriges pressträffar under EM har varit sällsynt meningslösa. De är korta, stressiga – och gör att man hellre skriver införrep om motståndarlagen, där man känner sig mer välkommen.

För mig var dagens pressträff två förlorade timmar.

Det var dagen efter en av svensk damfotbolls största dagar någonsin. Då tänker jag förstås inte sportsligt, för 5–0 mot Finland i en gruppspelsmatch i ett EM hamnar trots allt väldigt långt ner på listan över Sveriges främsta matcher genom tiderna.

Jag tänker mer inramning, och hyllning. Jag kan nämligen inte hitta någon tidigare match där ett svenskt damlandslag har firats av en större publik än i går på Gamla Ullevi.
Det var en magisk stämning, och jag är inte direkt ensam om att tycka det. I dagens kvällstidningar hyllas inramningen av landets två främsta idrottskrönikörer. Mats Olsson på Expressen skriver att ”det var nämligen en magisk svensk fotbollskväll” och Simon Bank, Aftonbladet lägger orden så här:

”Det är inte så ofta som svensk fotboll förvandlas till en enda stor gulblå sommargryta av totalt besvarad kärlek.”

Förbundet har ju en skrivbordssatsning som de kallar ”Öppet mål” som berättar om hur klubbar och förbund skall utnyttja en eventuell EM-succé. Det finns sannolikt inget avsnitt om mediehantering i det projektet. Och om det trots allt gör det så har inte landslagsledningen läst på. För gissa hur de följde upp gårdagens succékväll på Gamla Ullevi?

Jo, de skickade bara assisterande förbundskaptenen och några avbytare.

Där stod ett 20-tal besvikna journalister som hade hoppats få prata med någon av huvudrollsinnehavarna från Finlandsmatchen.

Eller förresten, en av spelarna från gårdagens startelva var på plats. Kristin Hammarström hade ju så lite att göra att hon behövde följa upp matchen med en riktig träning. Men någon huvudrollsinnehavare var hon knappast mot Finland.

Jag skrev om att förbundet var på gång att göra självmål inför turneringen.

Nu kanske det mer känns som att förbundet håller på att anstränga sig för att missa öppet mål så grovt det bara kan. För här hade man ju ett kanonläge att välja ut ett par spelare som kunde fått lite extra profilering. Och rejält positiv sådan.

För övrigt fick landslagets presschef Thomas Björn frågan om varför ingen av gårdagens huvudrollsinnehavare fanns på plats. Han hänvisade alla frågor om landslagets mediapolicy vidare till Marika Domanski Lyfors.

Det verkar inte direkt som att de är överens internt om hur det här skall skötas.

Jaja. Om nu någon undrar vad som sades på pressträffen så konstaterade Hammarström att hon hade det så lugnt att hon stod och njöt av inramningen under den andra halvleken. Hon dementerade också alla uppgifter om att hon skulle vara skadad.

Lisa Dahlkvist hade aldrig mött Italien – trodde hon. Sedan informerades hon om 2–0-segern i EM 2009, och konstaterade att:

”Den matchen kommer jag inte ihåg. Jag kommer aldrig ihåg matcher.”

Läkaren Yelverton Tegner sa att det är 50/50 om Kosovare Asllani spelar mot Italien. Det är ett uttänjt ledband i vänsterfoten som spökar.
Lilie Persson slog bort alla tankar om att spela på resultatet mot Italien:

”Om vi förfogat över en annan trupp, men det här är ett så offensivt balanserat lag. Liksom att börja prata med Jossan, Sofia och dom där, nej. Nej. Utan det är mer ös, liksom.”

Slutligen tyckte jag synd om Amanda Ilestedt, som ingen journalist ville intervjua, så jag bytte några ord med henne. Men hon sa sig inte ta illa upp över att få sitta och titta på när de andra intervjuades.

Brist på invandrare i svensk damfotboll

Publicerad den 30 mars, 2013 av Johan Rydén

Som kommentarer till mitt förra inlägg tog Calle och Fredrik upp bristen på invandrartjejer inom svensk damfotboll.

Den finns, och är påtaglig.

Jag vet, för jag forskade i ämnet i mitt examensarbete från journalisthögskolan. Då (1996) hade tre första eller andra generationens utomnordiska invandrare spelat i Sveriges A-landslag för damer. Tre på 23 år.

Jag tog åter upp ämnet i BT tio år senare, i juni 2006. Då gjorde jag ett paket med ett par artiklar, och ett par faktarutor – och upptäckte att siffran fortfarande var kvar på tre.

Nu har statistiken förbättrats en aning, bland annat genom Kosovare Asllani. Men det är ändå långt ifrån bra.

Hur som helst tänkte jag att någon kanske är intresserad av att läsa mina artiklar från 2006. Jag har därför klistrat in dem här:

Överingress:

I tisdags debuterade den 15-åriga Boråstjejen Jessy Sharro i svenska flicklandslaget.
Det var anmärkningsvärt av flera skäl. Dels för att hon fick spela med tjejer som är ett år äldre. Dels för att:
– Jag var den enda med utländsk bakgrund, säger hon.
Det var ingen slump.
Medan många första och andra generationens invandrare är stjärnor inom svensk elitidrott på herrsidan – inte minst inom fotbollen – så lyser invandrartjejerna med sin frånvaro.
Delvis beror det nog på att naturliga förebilder saknas.
Kanske kan Jessy Sharro – maj månads profil i Sjuhäradsidrotten – bli den kvinnliga motsvarighet till Zlatan Ibrahimovic som svensk damfotboll så hett eftertraktar.

Här är huvudtexten:

Zlatan, Henke och Teddy – svenska VM-stjärnor med utländskt påbrå.
Några motsvarigheter inom damfotbollen finns inte.
Svensk fotboll har nämligen inte lyckats fånga upp invandrartjejerna.

FOTBOLL BORÅS
– Som jag ser det är det en stor kulturell och samhällsfråga att alla som vill hålla på med fotboll skall få det, säger före detta förbundskaptenen Marika Domanski-Lyfors.

Hon är ansvarig för den svenska spelarutvecklingen på tjejsidan. Med en pappa från Polen är hon dessutom en av få med utländskt påbrå som slagit sig fram inom damfotbollen.

En av mycket få. I fjol spelade 150 tjejer landslagsfotboll i Sveriges olika flick- och damlag. Bara fem av dem hade utländskt påbrå.

Faktum är att bara tre tjejer med utomnordisk bakgrund någonsin har spelat i A-landslaget.

En av dem är Eva Zeikfalvy (ungerskt påbrå). Hon tror att en förändring är på gång.

– I Malmö – där jag bor – börjar man satsa mer på tjejfotboll i invandrartäta områden, säger hon.

Malmö FF:s spelare har till exempel gått runt i skolor i Rosengård. Där funkar herrlandslagets stjärnor som förebilder. Fast visst behövs det en tjej-Zlatan.
– Det kommer, säger Zeikfalvy – som dock medger att hon inte tänkt så mycket på problemet.

Mona Najib, allsvensk spelare i Bälinge, har däremot funderat mycket över avsaknaden på invandrartjejer i dam- och flicklandslagen.

– Det är synd, för det speglar inte det svenska samhället av idag, säger hon.

Najib har marockanska rötter, och tillsammans med klubbkompisarna Yolanda Odenyo (Kenya) och Nera Smajic (Bosnien) har hon åkt runt i skolor i Uppsala för att försöka integrera invandrartjejer i det svenska samhället genom idrotten.

– Vi hade en unik situation med tre invandrartjejer på allsvensk nivå här i Bälinge, förklarar hon.

Projektet kallas Yomone och har pågått i tre år.

– Det har varit positivt, och jag tror att vi har fått några tjejer att börja spela. Men jag skall vara ärlig och säga att det är ett svårt och tungt arbete. Jag tror inte att vi kommer att få någon explosion, säger Mona Najib.

Ett problem har varit att många invandrarfamiljer kommer från kulturer där tjejer inte aktiverar sig alls. Det finns inget förbud mot idrottande, men heller ingen stöttning.
För att visa för föräldrar hur mycket de själva kan vinna på att barn idrottar har Mona tagit med sig sin pappa till föräldramöten på skolor.

– Informationen tas emot lättare om han får berätta själv. Och en gång pratade han arabiska med flera föräldrar, det var bra för då raserade han en språkbarriär, säger Mona.

Fakta: Landslagstjejer med invandrarbakgrund under 2005
* A-landslaget:
Jane Törnqvist, Djurgården/Älvsjö
Ä U21-landslaget:
Nera Smajlic, Bälinge
Hodan Siid-Ahmed, AIK
* F19-landslaget:
Nazanin Vasaghpaneh, AIK
* F16-landslaget:
Kosovare Asllani, Vimmerby

I år har ingen tjej med invandrarbakgrund spelat i A-eller U21-landslaget. Nazanin Vasaghpaneh, Kosovare Asllani och så Dalsjöforstjejen Jessy Sharro (separat reportage) har däremot spelat i flicklandslagen.

Damlandslagsspelare med utländsk bakgrund genom tiderna
Elva spelare som är första eller andra generationens invandrare – minst en utländsk förälder – har spelat i det svenska A-landslaget på damsidan.
Åtta av dem har nordisk bakgrund – sju finländsk och en norsk. De med utomnordisk härkomst är:
Jane Törnqvist – mamma från Filippinerna
Eva Zeikfalvy – föräldrar från Ungern
Anika Bozicevic – föräldrar från Kroatien

Andratext:

2005 spelade Assyriska FF från Södertälje i herrarnas allsvenska. I år finns tolv invandrarlag högt upp i herrarnas seriesystem. Inom damfotbollen finns bara ett invandrarlag i hela Sverige – Assyriska Botkyrka, och de är jumbo i lägsta serien.

FOTBOLL STOCKHOLM
Inom damfotbollen är invandrarlag historiskt sett extremt sällsynta – och helt utan framgångar.

I fjol ställde tre klubbar upp i division fem, två i Östergötland och en i Stockholm. Bara Assyriska Botkyrka fullföljde seriespelet.

I år är just Assyriska Botkyrka Sveriges enda invandrarklubb på damsidan.

– Det är lite svårt att hålla tjejlag, det finns många problem. Invandrartjejerna är lite blyga, sedan är det emot mångas tradition. Men hos oss får de gärna spela, säger George Sargon Aydin i Assyriska Botkyrka.

Han var med och drog i gång ett damlag inom den assyriska kulturföreningen i Botkyrka utanför Stockholm. Truppen innehåller nu spelare av flera olika nationaliteter.

Det är tredje året de är med i en serie, och det har totalt blivit 16 poäng. I år står man på noll poäng och målskillnaden 0–40 efter fyra omgångar.

– Förlusterna gör inte så mycket. Det viktigaste för oss är att kunna behålla laget, och de spelar ju fortfarande…

Tomas Bengtsson på Stockholms Fotbollsförbund har sett hur invandrarklubbarna försöker starta flicklag, men att spelarna verkar lägga av när de kommer upp i tonåren.

– Upp till en viss ålder verkar det funka, även om det inte finns många invandrar-flicklag heller, säger han.

Noterbart är att stora distrikt som Skåne och Göteborg aldrig haft några dam-invandrarlag.

I Borås har iranska Pars IF ett damlag – som spelar basket. Basket är också en av mycket få sporter som lockar invandrartjejer.

Folkesson skrällen i Sundhages Algarvetrupp

Publicerad den 19 februari, 2013 av Johan Rydén

Hanna Folkesson, ny i Umeå IK, var skrällen i Pia Sundhage:s trupp till Algarve trupp. Att Folkesson skulle få den här chansen kändes verkligen inte väntat.

Att både Carina Holmberg och Olivia Schough skulle finnas med bland 23 spelare var däremot kanske inte helt oväntat. Fast det var ändå de som man har känt skulle sitta mest löst.

Vilka spelare saknades då i Algarvetruppen, jämfört med senaste lägret på Bosön? Jo, Malmös framtidsnamn Amanda Ilestedt och Elin Rubensson. Samt sent inkallade målvakten Jessica Höglander från Tyresö.
Synd på Ilestedt och Rubensson, för dem vill jag ha med till EM.

Saknades i truppen gjorde också Charlotte Rohlin, trots att Sundhage under presskonferensen pratade om att det skulle tränas fasta situationer i Portugal, och att närvarande duon Nilla Fischer och Rohlin då skulle få visa att de är värda att gå upp på hörnor och frisparkar.
Visst, Rohlin är inte spelklar ännu. Men jag hade gärna sett att hon just varit med när laget tränar fasta situationer. För där har hon kapacitet att spela en nyckelroll.

Sundhages presskonferenser är alltid intressanta. Hon flikar in saker om spelarna som gör att man förstår hur hon tänker när hon gör sina val.
Det enda negativa i dag var felstavningen på Malin Levenstad, som fick heta Malin Lewnstad under presentationen. Fast jag antar att det inte är Sundhage själv som tar fram presentationsmaterialet.

Här är hela truppen.

Nilla Fischer var alltså på plats vid presskonferensen. Så här så hon om att sannolikt blir mittback i EM:

”Det ser ju såpass illa ut.”

Även om det sades med lite skämtsam ton så var det ändå ganska tydligt att Fischer helst spelar högre upp i planen. Jag ser henne också helst på mittfältet. Men förhoppningsvis vet Sundhage vad hon gör.

Algarve cup spelas för övrigt 6–13 mars, och Sverige möter i tur och ordning Kina, Island och USA. Dessutom blir det placeringsmatch mot ett av Tyskland, Japan, Norge och Danmark.

* I dag blev det klart att Sverige spelar landskamp mot Norge i Linköping den 1 juni. Det presenterade Marika Domanski-Lyfors vid dagens presskonferens.
Domanski gick igenom uppladdningen inför EM, och sa:

”Pia har fått igenom alla sina krav, så blir det inga resultat nu så vet jag inte vad vi skall göra…”

* Pia Sundhage hade alltså ett par små skrällar i sin trupp till årets ”Lilla VM”. Det var ändå inget emot hur skrälltätt det var när Japans förbundskapten Norio Sasaki presenterade sin. Han har också ett mästerskapsslutspel i år, i form av Östasiatiska mästerskapet.
Trots det väljer Sasaki att vila flera meriterade spelare i Algarve, såsom målvakten Miho Fukumoto, samt namnkunniga toppspelarna Homare Sawa, Aya Miyama, Shinobu Ohno och Kozue Ando. I stället satsar Sasaki att prova ett gäng unga framtidsnamn.Här är hela Japans trupp.

* Japan är i samma grupp som Tyskland, Danmark och Norge. Här är norskornas trupp.

* Frankrike spelar varken i Algarve eller Cypern i år. Däremot skall de möta Brasilien i två landskamper i början av mars. Förbundskapten Bruno Bini har inte heller den här gången valt att ta med Lyons lagkapten Sonia Bompastor. Här är de spelare som Bini tagit ur.

Dennerbys fina facit

Publicerad den 14 september, 2012 av Johan Rydén

Svara

Här är Thomas Dennerby:s sista startelva som svensk förbundskapten: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Emma Berglund, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Caroline Seger, Lisa Dahlkvist – Sofia Jakobsson, Kosovare Asllani, Antonia Göransson – Lotta Schelin.

Det är en ovanligt offensiv uppställning för att vara Dennerby. Kanske till och med en för offensiv uppställning, det finns ju bara en bollvinnare på mittfältet. Fast även det här laget bör kunna ge i praktiken EM-klara Holland en bra match.
Det enda som överraskar mig lite med startelvan är att vår klart bästa poängspelare i OS, Marie Hammarström, inte får vara med.

Att Dennerby skulle spelar Lindahl i målet är ju däremot ingen överraskning. Men som jag ser det är det förbundskaptenens stora misstag under de sju år han lett oss.

För jag har hört och läst om att Sverige har tappat mark under Thomas Dennerby. Det är ju helt fel. De som säger det har ingen koll.

Och visst man kan känna vibbarna av misslyckande när man läser dagens rubrik på damfotboll.com: ”Ändå inget dåligt facit när Thomas drar slutstrecket”.

Nej, Dennerby har inget dåligt facit. När han tog över som förbundskapten i juli 2005 var Sverige rankat sexa i världen. När han nu lämnar över till Pia Sundhage är Sverige rankat – sexa.
Dennerby har gjort ett stabilt och bra jobb under sina dryga sju år. Han har hållit kvar Sverige i världstoppen – och det är bra gjort.

För titta här. Så här såg toppen av damfotbollens världsrakning ut för sju år sedan:

1) Tyskland
2) USA
3) Norge
4) Brasilien
5) Frankrike
6) Sverige
7) Nordkorea
8) Kina
9) Danmark
10) Italien
11) Japan
12) Kanada

Nu ser världsrankingen ut så här:

1) USA (310 miljoner)
2) Tyskland (82 miljoner)
3) Japan (126 miljoner)
4) Brasilien (201 miljoner)
5) Frankrike (64 miljoner)
6) Sverige (9,5 miljoner)
7) Kanada (33 miljoner)
8) England (GB – 60 miljoner)
9) Australien (20 miljoner)
10) Italien (62 miljoner)
11) Nordkorea (23 miljoner)
12) Danmark (5,5 miljoner)

Siffran bakom respektive land visar ländernas folkmängd i oktober 2011 – enligt wikipedia.

Jämför listan från 2005 med den från 2012, och se att Sverige är det enda land med färre än 60 miljoner invånare som låg på topp tio för sju år sedan – och som fortfarande ligger kvar. Det är imponerande.

Och verkligheten är ju bättre än så. För under nästan hela Dennerbys sjuårsperiod har vi legat på en högre placering än sexa. Större delen av tiden har vi faktiskt legat topp fyra. Så trots att damfotbollen utvecklats enormt sedan 2005 är vi med bland de länder som leder utvecklingen.

I länkad artikel på damfotboll.com konstateras att Dennerby har 25-3-0 i kvalmatcher till stora mästerskap. Och att samma siffror i mästerskapens gruppspelsmatcher är 9-4-2. Det är två fantastiska tabellrader.

Trots det har Dennerby ryktet om sig att vara en förlorare. Och hans facit i stora mästerskap är trots allt inte lysande:

* VM 2007: Utslagna i gruppen
* OS 2008: Utslagna i kvartsfinal
* EM 2009: Utslagna i kvartsfinal
* VM 2011: Brons
* OS 2012: Utslagna i kvartsfinal

Det innebär att Dennerbys statistik i mästerskapens utslagsmatcher är 2-0-4. Och det är förstås de siffrorna som gjort att han fått en förlorarstämpel.

Fast om vi skall vara ärliga har Dennerby haft ett sämre spelarmaterial att jobba med än föregångaren Marika Domanski-Lyfors. Det laget peakade 2003–05, en period där de spelade minst semifinal i tre raka mästerskap. Och kärntruppen där var på väg ner när Dennerby tog över.

Han har fått påbörja en generationsväxling, och jag tycker att han skött det bra.

När jag har träffat Dennerby har han varit trevlig och prestigelös, en person som det är lätt att tycka om. Men alla spelare har inte varit på hans sida de senaste åren, och därför var det dags nu att ge landslaget en ny energikick.

Så med bara timmar kvar på en era säger vi tack Dennerby, välkommen Sundhage.

En blogg om internationell damfotboll

Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå

Etikettarkiv: Marika Domanski Lyfors