Lindahl imponerade även dagen efter

Det är dagen efter i Lyon. Dagen efter att Sveriges guld- och finaldrömmar slogs i kras.

Vid lunchtid åkte jag till landslagets hotell och deltog i dagens pressträff. Där var vi tillbaka i normalläge. Jämfört med i tisdags var det dubbelt så stor lokal, men nästan bara hälften så många journalister. Sverige är nämligen inte längre intressant för utländsk media.

Pressträffen inleddes med att läkaren Houman Ebrahimi berättade om läget för Kosovare Asllani. Det var under kontroll, han uteslöt inte ens spel på lördag. Men det känns väl ändå högst tveksamt om någon som burits ut på bår efter en smäll mot nacken en onsdag skall spela redan tre dagar senare igen.

Nathalie Björn

Vi fick även veta att Nathalie Björn hade 38,5 grader i feber inför semifinalen. Det låter onekligen som att det måste ha varit ett ganska lätt beslut att stoppa hennes medverkan. Björn var däremot feberfri nu på torsdagsmorgonen.

Noterbart i övrigt var att Elin Rubensson fick en krampkänning i matchen, vilket gjorde att hon tvingades byta.

De spelare som var med på pressträffen var Hanna Glas, Fridolina Rolfö och Hedvig Lindahl. Jag har nedan samlat vad de sa, där har jag även samlat citat jag plockade upp i mixade zonen i natt.

Under dagens pressträff fick vi veta att Lindahl och Caroline Seger tidigare haft en liten maktkamp och att Lindahl gärna hade velat vara lagkapten. Jag måste säga att jag har imponerats något enormt av Hedvig Lindahl både på och vid sidan av planen på senare år. Och jag är inte ensam. Simon Bank formulerar det väl i den här krönikan.

Lindahl känns så otroligt trygg i sig själv och hon säger verkligen bra saker. Hennes viktigaste citat finns nedan.

Ganska exakt 12.30 i dag lämnade jag vårt svenska landslag för den här turneringen. Jag har sedan länge planerat att var i Lyon för att se semifinalerna och finalen, och det var både dyrt och krångligt att kombinera det med att även se bronsmatchen på plats i Nice. Det får alltså bli Sverige–England på tv på lördag.

Här är först citaten från mixade zonen, som jag klev in i ganska exakt vid midnatt:

Hanna Glas

Hanna Glas (tårögd):
– Det är så tungt, man får se sin dröm… Det är de som får den besannad (hon tittar mot jublande holländskor), medan vår är krossad. Det kändes verkligen som att vi skulle vinna i dag, och ta oss till final. … Vi är så nära, men faller på målsnöret. Det känns som att vi gör en bra match och förtjänar att vinna, det gör att det känns ännu surare.

– Det är okej att bryta ihop i dag, men vi vet att det är en ny viktig match på lördag, och vi har ännu chans på medalj. Det blir nog inte så svårt att ladda om. Vi är sugna på att möta och vinna mot England, och vi har ändå kommit hit för att ta medalj.

– Det tråkigt att vi inte kan få in den i våra bra perioder, när vi skapar så många chanser och har så många fasta situationer. Sedan kändes det som att deras mål kom liksom från ingenstans, jag vet knappt vad som hände. Men det är så det är, man måste sätta de lägen man får – och det gjorde de i dag.

Lina Hurtig

Lina Hurtig:
– Det var en jämn match, så det kändes jävligt surt att de fick det där målet.

– Där och då kändes det som att hon (Desiree van Lunteren) tog min fot istället för bollen. Men jag har inte sett situationen igen, så jag vet inte. Jag vill inte kommentera domarinsatsen mer nu. Alla som såg matchen såg ju att den inte var bra.

Nathalie Björn:
– Det medicinska teamet tog beslutet, det var hemskt att inte kunna spela en semifinal. Det är klart att jag ville spela, men det var bara att lyssna på vad de hade att säga. Men jag mår bra. Jag har feber, men jag mår bra.

– Det klart att man alltid vill spela, men jag hade kanske inte kunnat det – eftersom de tog det beslutet. Men det suger riktigt hårt att inte kunna vara med på planen, och att vi inte vinner.

– Det var riktigt jobbigt att sitta där på bänken om inte kunna bidraga som man vill. Det är tungt.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson:
– Det är jävligt tungt. Vi ville spela finalen – och vi kommer inte att göra det. Det känns som att en dröm har blivit krossad. Vi förlorar inte mot ett lag som är mycket bättre än oss i dag, det känns extra tungt. Vi hade lika gärna kunnat vinna den här matchen och fått spela final på söndag.

– Det är mycket som inte gick vår väg. Jag tycker att vi utför en bra match. Men jag inte säga att den är tillräckligt bra eftersom vi inte står i finalen. Men det är svårt att prata om matchen nu när det är så mycket känslor som rör sig i huvudet, och hjärtat.

– Ladda om? Vi får ta den här kvällen och natten. Men i morgon måste vi ladda om, vi har fortfarande en medalj att spela om.

– Vad jag upplevde på planen var att domaren blåste väldigt mycket, att det var många avbrott i matchen. Men så här efteråt tänker man mer på sin egen insats och lagets.

Linda Sembrant

Linda Sembrant:
– Det gör jävligt ont, det svider. Det är svårt att beskriva, det är så mycket som försvinner från det man så gärna vill. Det är mycket känslor, men så är fotbollen – den ger bra känslor, och den ger tuffa känslor.

Det måste vara en av de tyngsta förlusterna i karriären?
– Ja, det är det helt klart. Verkligen. Det är ju de största matcherna, de som är allra bäst att vinna och som svider mest om man förlorar. Det är sådana här matcher man vill spela som spelare, som jag älskar att spela. Man har mycket att vinna och mycket att förlora.

– Det kändes bra, och vi gjorde en hel del bra saker. Det var bra lägen åt båda hållen. De lyckades får dit en, det fick inte vi. De är effektiva, det är inte vi. I sådana här matcher får man inte så många chanser, utan du måste vara effektiv. Det är tufft just nu.

– Vi måste ladda om. På något sätt förlåter man inte sig själv om man inte kan ladda om. Just nu är det väldigt tufft, det känns som att vi var så nära en final, att kanske få spela sin största match i karriären. Så det svider otroligt mycket. Men vi får ladda – vi har gjort det förr.

– De kommer rättvända mot vårt mittfält, och sticker igenom bollen upp mot Miedema. Jag kliver fram och försöker bryta framför, och bollen går ut i sidan. Där kommer hon (Jackie Groenen) i den innerkorridoren. Hon kom med tajming och var ensam i ytan. Tyvärr sätter hon den i hörnet. Annars har de inte så många lägen i matchen.

– Jag skulle inte säga att jag är så jävla nöjd med domaren, det kändes inte som att hon var klockren i sina beslut. Hon blåste en hel del fel. Hon hade inte sin bästa dag.

Nilla Fischer

Nilla Fischer:
– När man förlorar tycker man oftast att det är orättvist. Men jag tycker att det var en jämn match, vilket lag som helst av oss kunde vunnit. Det var mycket kamp, och vi har chanser att göra mål.

– Jag trodde fan i mig att den skulle gå in. Sedan när hon får handen på den… Men ja, nu gick den inte in.

– Det är bara en stor besvikelse. Jag har sagt innan också att det är mitt sista VM. Men jag väntar med att säga något om utgången inför lördag. Vi har gjort det oerhört bra hittills och vi trodde att vi skulle vinna i dag. Vi hade alla möjligheter.

Och här nedan är en sammanfattning av vad spelarna sa på dagens pressträff:

Hanna Glas:
– Det tog ett tag att somna, men jag fick ändå sex timmar. Man har bearbetat matchen lite, och redan nu börjar man känna revanschlusta till lördag. Nu vill man bara åka hem med en medalj.

– England är ett riktigt bra lag, det vet vi om. De var i semifinal i EM också, så det kommer att bli en tuff match. Det lag som vill mest på lördag tror jag tar det.

– Jag tycker att Lucy Bronze är den bästa högerbacken i världen, utan tvekan. Sedan om hon är världens bästa spelare, det är svårt att säga. Hennes fysik är hennes största egenskap. Hennes offensiva spel, hon har bra kvaliteter som gör att hon kan komma till bra inläggslägen och avslut.

– Jag tror ändå att England har stor respekt för oss. Englands högerkant är bra, men samtidigt tycker jag även att Beth Mead till vänster är en väldigt duktig spelare. Hon gjorde ett jättefint assist i förra matchen. Det gäller att se upp med många spelare, det är så bra kvalitet på många.

Glas fick förstås en fråga om straffsituationen:

– Det är så klart tungt när man väl ser händelsen i efterhand. Där och då var det inget jag märkte eller reflekterade över. Det var nog många andra i laget som inte heller tänkte på det. Men det är gjort, och det kommer inte att ändra utgången av semifinalen. Det känns tungt, det är bara lärdomar vi får ta med oss till nästa match, att verkligen vara bättre på att förstärka situationerna.

Vill man förstärka situationerna?
– Förstärka var kanske fel ord. Men i alla fall vara tydligare mot domarna, som så många spelare gjort, så att de kan titta på situationerna igen.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö:

Hon fick kommentera Glas påstående om att det svenska laget kanske tydligare behöver förstärka/påtala missade domslut för domarna:

– Absolut, det är ju tydligen det som krävs. Men det stör mig väldigt mycket att det skall behöva vara på det sättet. Jag tycker att domaren skall kunna se situationerna ändå. Absolut att vi kan ge mer reaktion och skrika, fast jag tycker inte att Lina skall behöva förstärka.

– Ingen här är mätt. Vi gick in med en inställning att ta oss hela vägen i det här mästerskapet. Och vi har chans på en medalj, så mätt är jag absolut inte.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl:
– England är ett bra lag. Nu vann vi senast vi möttes, men jag tror inte att de hade med alla sina spelare. Men vi är också ett bra lag en bra dag. I slutet av en turnering är de andra förutsättningar som råder, det här med återhämtningsdagar och hur man hanterar en motgång – som både dom och vi har haft. Det blir spännande att se vilket lag som är bäst rustat för att reda ut det här.

Ellen White har verkligen en näsa för målchanser. Hon har varit bra i Birmingham också, hon är en duktig djupledslöpare och en duktig boxspelare, så henne behöver vi ha koll på. Men det känns som att vi har mött Vivianne Miedema nu, och henne behövde vi också ha koll på. Så vi är inne i det tankesättet.

– Vi behöver läsa in oss på White. Jag känner att jag har ganska bra koll på henne, men de som inte har det måste skaffa sig det. Vi måste vara redo på att det kommer att tempoväxlas när det finns lägen. Precis som att Nederländerna är bra offensivt är England det. Så vi behöver göra ett lika bra jobb som vi gjorde mot Miedema i går.

Carly Telford är väldigt explosiv, reaktionssnabb och duktig på fötterna. Det är framför allt det som är hennes styrkor. Även om hon skulle få spela sin tredje VM-match har hon inte riktigt rutin på den här nivån, och det kanske är något vi kan utnyttja.

Lindahl höll ett litet tal till lagkompisarna efter förlusten. Hon fick frågan om vad det innehöll.

– Nu var det vad jag säger igen. Jag glömmer ju bort det… Men jag kommer ihåg att jag sa i bussen, jag hade ju sagt till er i media att jag var så besviken och väldigt arg och så där. Men jag ville vara tydlig mot laget att mot dem är jag väldigt stolt. Det är många tjejer som aldrig spelat VM förr, som kommit in och gjort bra insatser. Kolla Julia Zigiotti:s glidtackling mot van de Sanden i kontring. Det är många grejer som är väldigt bra från det här unga gänget.

– Man får tänka på att vi är rankade nia – och vi är jättebesvikna över att vi inte är bland de två bästa i världen. Och det är ju helt enormt bra. Vi har ju inte i närheten av samma förutsättningar som USA och England – jag vet inte hur det är i Nederländerna – när det gäller kronor och ören som satsas i damfotbollsprojekt i Sverige. Vi har ju inte samma muskler i förbundet. Ändå står vi här och är besvikna. Det är ju ett väldigt gott betyg. Vi har också en fin tradition. Det var någon som sa att det där är ju två giganter som spelar i den andra matchen. Men jag kände att historiskt i damfotbollen är Sverige en gigant. Sedan har det hänt grejer, att damfotbollskartan har ritats om de senaste åren. Men uppenbarligen har vi fortfarande en chans att hänga med. Det är spännande med den nya, unga generationen om vi kan sätta en standard som de får försöka att upprätthålla när vi edan lämnar över stafettpinnen.

Caroline Seger… Vi är lite som två partier i opposition. Har varit i alla fall. Nu har vi äntligen haft en koalitionsregering de senaste fem åren. Innan dess var vi lite så här (låter knytnävarna möta varandra). Vi stångades, vem skall leda det här egentligen. Jag är otroligt tacksam för Caroline Segers passion för fotboll och ork att leda vidare. Jag insåg i år faktiskt att det är en jäkla tur att vi har Caroline Seger, för jag har ju två barn hemma och kommer inte ihåg hälften av det hon kommer ihåg. Hon kan lägga hela sitt fokus på det här gänget och laget liksom. Jag är jättetacksam, jag tycker att Seger verkligen har spelat bra i det här världsmästerskapet och visat att hon har förmåga att resa sig. Hon kan få kritik under åren, men sedan hittar hon en ny nivå. Och jag hade så gärna velat gå ut i en final med henne, Nilla och de lite yngre, som Kosse och Sempan. Men nu blev det inte så. Fast det kommer ett OS runt hörnet, vi kanske kan ta ett OS-guld i stället. Jag är väldigt glad för Seger, att hon kommer upp i 200 landskamper. Hon kommer att ta Sjögrans rekord.

Hur yttrade sig maktkonflikten?
– Vi har aldrig någonsin hängt, på det sättet. Vi har velat ha samma roll under många år, tror jag. Men de senaste fem åren har vi samarbetat väldigt bra. Det märks framför allt på planen. Vi får ofta någon typ av ögonkontakt, och vi löser vissa taktiska grejer och samarbetar väldigt bra.

– Jag har alltid någon gång velat vara lagkapten för landslaget. Men aldrig bett om det. Då har jag i varje fall velat vara en informell ledare. Nu kommer jag aldrig att vara lagkapten för landslaget, för jag har målvaktsposition. Men jag är väldigt stolt och glad över att vi har Seger, jag tycker att hon gör ett väldigt bra jobb i sin roll.

Det konstaterades att Lindahl nu är den svensk som har spelat flest VM-matcher.

– Det är ju roligt med sådana rekord och så där. Men det är inte hela världen. Jag är stolt över att jag har fått vara med länge. Jag är tacksam för Marika (Domanski Lyfors) som tog med mig för en massa år sedan, att jag fått göra mina misstag på vägen. Jag hoppas att någon kan slå mitt rekord någon gång framöver.

– Jag känner personligen att jag har spelat med ett lugn som jag aldrig någonsin haft på den här nivån innan. Jag känner att jag hittade det lagom till åttondelsfinalen – då kände jag att nu har jag helkoll liksom. Det är ju roligt att det också är andra som ser det.

Är det din sista VM-match på lördag?
– Det vet man ju aldrig. Men jag tror att någon snart slänger ut mig med huvudet före. Allvarligt tycker jag att det är jobbigt, jag tänker också på barnen hemma. Min fru har sagt att jag måste vara med nästa sommar, så då gör jag det igen. Men det är jobbigt när man tar sig så här långt i turneringen. Inför EM 2013 kände jag att ”jag har nog bara ett par–tre år kvar”. Men sedan hittar man ny motivation. Och orkar man hålla fysiken i gång så visst. Men jag tror att det här är mitt sista VM.

Janogy till Algarve – många får visa upp sig

Madelen Janogy

Alldeles nyss presenterade Peter Gerhardsson de 24 spelare han tar med sig till Algarve cup. Noterbart där var att Madelen Janogy fick nytt förtroende efter sin fina insats senast i Sydafrika. Samt att Hanna Folkesson är tillbaka bland mittfältarna på Julia Karlernäs bekostnad.

Noterbart också att Hedvig Lindahl och Nilla Fischer som väntat var tillbaka, medan man låter Fridolina Rolfö vara kvar hemma i München. Samt att man kommer att testa brett under samlingen, finns nämligen även sex överåriga spelare i det U23-landslag som samtidigt är i Marbella (Spanien) för två landskamper mot A-landslagsmotstånd. De möter Ryssland i den ena matchen. Mer om det strax.

Först hela A-landslagstruppen: Målvakter (3): Lindahl, Zecira Musovic och Cajsa Andersson.

Backar (9): Hanna Glas, Nathalie Björn, Jonna Andersson, Mia Carlsson, Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson och Sandra Adolfsson.

Mittfältare (6): Caroline Seger, Folkesson, Elin Rubensson, Julia Zigiotti Olme, Olivia Schough och Lina Hurtig.

Forwards (6): Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson, Anna Anvegård och Madelen Janogy.

Den här truppen möter Schweiz den 27 februari och Portugal den 1 mars. Dessutom väntar placeringsmatch den 6 mars.

Julia Karlernäs

Vad gäller U23-landslagets trupp finns det med sex överåriga spelare i den. Det handlar om de båda målvakterna Emma Lind och Jennifer Falk, samt utespelarna Nellie Karlsson, Julia Karlernäs, Nina Jakobsson och Pauline Hammarlund. Det är ju en signal om att Lind och Karlsson är två spelare som står och bankar på dörren till A-landslagstruppen.

I övrigt noterade jag att två tänkbara jokrar i VM-truppen ingick i form av Johanna Rytting Kaneryd och Loreta Kullashi. Båda de två har stått högt på Gerhardssons lista tidigare, men har varit ute ur räkningen på grund av skador, och de måste förstås göra en kanonvår om de skall komma med till Frankrike i sommar.

Tanken med att ta med de överåriga är förstås att så många spelare som möjligt skall få chansen att visa upp sig nu inför VM. Gerhardsson vill ju ha U23 som en inkörsport i A-landslaget, och då är det bra om de som står på gränsen kan få spela i U23, som ju i det här fallet mer blir som ett B-landslag.

I ytterligare en av U23-landslagets samlingar under våren kommer man att ha med överåriga spelare.

Så till vad som konkret sades på presskonferensen. Peter Gerhardsson inledde som vanligt med att prata lite om den senaste landslagssamlingen. Där var han väldigt nöjd med försvarsspelet. Han konstaterade att landslaget i fjolårets möten med Sydafrika släppte till rena frilägen, men att det i år var i stort sett stängt. Och att det var bra gjort med tanke på att Sydafrika har en blixtsnabb spelare i Thembi Kgatlana, som ju prisades som Afrikas bästa spelare 2018.

Offensivt var inte vår förbundskapten lika nöjd. Han tyckte inte att löpningarna satt så bra,  efterfrågade bättre kvalitet i inspelssituationer och noterade att vissa spelare spelade mer bakåt än de brukar. Men han förklarade det svaga anfallsspelet med att vi är tidigt på säsongen och att spelarna inte har hittat rätt tajming ännu.

Angående Algarve cup konstaterade han att han är nöjd med att det numera bara är tre tre matcher i turneringen. Samtidigt känner han att han behöver en bred trupp då det är tätt mellan de två första matcherna, och att han där kommer att matcha väldigt många spelare.

Han fick en fråga om hur viktigt det är att testa spelare kontra börja spela ihop ett lag. Hans svar var att man oftast pratar om att spela ihop en startelva, men att man behöver jobba bredare, för man kan ju få skador, och då är det bra att många har fått testa att spela ihop.

Sedan pratade han om relationer och exemplifierade han med att Jonna Andersson inte slog en enda passning till Hanna Glas mot Sydafrika, och menade att det kanske inte är så viktigt att de spelar samtidigt i alla matcher. Vad gäller Algarve cup är förstås belastningsbiten en viktig faktor, men utöver det skulle relationer vara en faktor i laguttagningarna.

”Det kan vara viktigt att de här spelarna får spela ihop.”

Slutligen konstaterade Gerhardsson att vi börjar närma oss något som liknar en VM-trupp. Vad gäller spelare som inte är med i vare sig A- eller U23-landslaget kommenterade han Fridolina Rolfö. Han sa att man förstås gärna vill ha med henne, och att hon hade spelat 30 minuter för Bayern i helgen, men att man låter henne träna upp sig istället för att spela Algarve.

”Vi bedömer att hon behöver ha mer speltid, och hoppas att hon kan vara tillbaka till matcherna mot Tyskland och Österrike så mycket att hon kan spela 60–90 minuter då.”

Fridolina Rolfö

De spelare som gjorde A-landskamper i fjol, men som inte är uttagna till den här samlingen är Anna Oskarsson, Jessica Samuelsson, Julia Roddar, Amanda Edgren och Marija Banusic. I fler av fallen är det skador som sätter stopp.

I övrigt på presskonferensen berättade Marika Domanski Lyfors lite om vägen fram till VM. Truppen kommer att presenteras den 16 maj. Åtta dagar senare börjar VM-uppladdningen med läger i Båstad.

Perioden 30 maj till den 2 juni flyttar man sedan till Göteborg, där det blir en landskamp den 31 maj. Samma lag som man möter den 31 maj kommer man eventuellt även att möta i en stängd match den 28 maj. Avresan till Frankrike sker från Stockholm den 5 juni.

Slutligen i det här inlägget, men först på presskonferensen, berättade förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand att spelarnas avtal för mästerskapet är underskrivna och klara. Samt att alla är nöjda och glada.

Lite funderingar kring den danska domen

Det har snart gått en vecka sedan Danmarks fotbollsförbund, DBU, fick domen för att deras damlandslag lämnade walkover mot Sverige.

Danmarks dom

Jag har funderat rätt mycket över det här under de senaste dagarna. Och ju mer jag tänker på det desto mer solklart känns det att domen är vansinnigt ogenomtänkt. Att det är en dom som visar att Uefa inte tar damfotboll på allvar.

Det enda rimliga straffet hade ju varit att utesluta Danmark ur VM-kvalet.

Det är ju nämligen så att inga andra domslut kan anses vara rättvisa mot alla inblandade motståndare. Rättvisa mot de lag som vill vara med i VM-kvalet fullt ut.

Av kommentarerna som kommit efter domen vet jag att många av er tycker att jag har helt fel, att Danmark skall bedömas snällt eftersom spelarna slogs för en bra sak och eftersom de svenska spelarna gav dem sitt stöd. Så må det vara. Men det tycker jag inte borde spela någon roll. Jag tycker faktiskt att omständigheterna borde vara helt ointressanta för Uefa i deras dom, och jag tycker inte att det påverka vilka spelare som är kompisar med vilka.

Det enda intressanta är att Danmark aktivt valde att inte tävla. Då borde de inte heller tillåtas vara med i resten av tävlingen.

Att lämna walkover strider mot idrottens principer, det är högst osportsligt. Det går att straffa det lag som lämnar walkover på ett sätt så att man förlorar på walkovern, men det går inte att få till rättvisa för de andra lagen i tävlingen.

Mer om det strax.

Först tänkte jag bara påtala att VM är en tävling mellan fotbollsförbund. En VM-kvalmatch mellan Sverige och Danmark är alltså egentligen en match mellan SvFF (Svenska Fotbollförbundet) och det danska, DBU. Eftersom DBU inte kom till spel på Gamla Ullevi är det således DBU som lämnade walkover.

Det är således just DBU som Uefas dom gäller.

I sitt beslut tog Uefa ställning till om det var rimligt av DBU att lämna walkover. Sett till hur straffet blev tyckte ju tydligen Uefa att det var en rimlig walkover. Jag har inte sett eller hört några motiveringar eller domskäl, men sett till mildheten i straffet verkade ju Uefa närmast tycka synd om DBU.

Som synes på skärmdumpen ovan dömdes Danmark till 3–0-förlust, vilket är det vanliga straffet när ett lag ”ofrivilligt” brutit mot någon av fotbollens regler. De dömdes också till ett bötesstraff på 20 000 euro – just under 200 000 kronor i dagens växlingskurs, vilket ju faktiskt kan vara en mindre summa än vad det hade kostat för Danmark att åka till Göteborg och genomföra matchen.

Dessutom fick man en villkorlig dom som säger att om man lämnar en walkover till under de närmaste fyra åren blir man utkastade ur den då pågående tävlingen.

Det är verkligen ett otroligt billigt straff för ett brott mot idrottens principer.

Tillbaka till problemen med att få till rättvisa för alla lag i en tävling där något lämnat walkover.

Jag inser att det kan vara rimligt att tillåta lag att lämna en walkover på allra lägsta gärdsgårdsnivå, där lag kämpar med tunna trupper och en influensavåg kan ställa till det. Men det är inte oproblematiskt ens på den nivån.

Som jag ser det ska det inte på något sätt gå att vinna på att lämna walkover. Och det skall helst inte heller gå att förlora på att en motståndare lämnar walkover. Därmed blir det enda riktigt rättvisa på elitnivå att det lag som lämnat walkover utesluts.

För det är när man låter laget spela vidare som problemen dyker upp.

Visst är det rimligt att tro att Sverige i normala fall inte hade vunnit med så stora siffror som 3–0 mot Danmark. Men i idrottshistorien har det hänt väldigt mycket konstigare saker än exempelvis en svensk 4–0- eller 5–1-seger. Det är alltså inte omöjligt att Danmark faktiskt har vunnit på att lämna walkover, och Sverige således förlorat både sportsligt och ekonomiskt på att inte få spela matchen.

För dansk del kan fördelen förintas genom ett poängavdrag på en eller några poäng.  Personligen tycker jag alltid att lag som lämnar walkover även borde drabbas av poängavdrag. Då kan man aldrig dra egen nytta av en walkover.

Däremot är det väldigt mycket svårare att skapa rättvisa för det vinnande laget. Hur skall det kunna kompenseras för att eventuellt ha gått miste om fem måls målskillnad?

Man kan ju faktiskt i slutändan förlora mot ett tredje lag för att man aldrig fick chansen att spela den där matchen. Det är just påverkan på tredje part som gör att jag tycker att uteslutning är det enda rimliga straffet.

Nu kanske någon kommer med invändningen att i det aktuella fallet är det ju ändå bara mellan Sverige och Danmark som kampen om VM-platsen i grupp D står.

Jovisst, men det måste väl ändå råda likhet inför lagen? Uefa kan väl inte döma ut olika straff beroende på om det är bra eller dåliga lag som lämnar walkover?

Och i VM-kvalet är det ju dessutom så att bara de fyra bästa grupptvåorna får chansen att spela playoff. Det kan ju vara så att Sverige blir grupptvåa, och tar en av de där playoffplatserna på grund av Danmarks walkover. Då är det tre andra, ”oskyldiga” lag som drabbas på grund av att DBU brutit mot idrottens principer.

Som jag ser det har Uefa dömt DBU utan att tänka på framtida konsekvenser.

Det känns nästan som att man har dömt DBU till mildast möjliga straff eftersom man tycker synd om DBU som har så uppstudsiga spelare.

För sanningen är ju att det danska förbundet kommer undan helt i och med den här domen. Det låga bötesbeloppet visar ju med all önskvärt tydlighet att Uefa inte tycker att DBU skall straffas för det inträffade. Om Uefa hade stöttat spelarna och velat ge förbundspamparna en knäpp på näsan borde man ju visat det genom att döma förbundet till kännbara böter. Nu är det bara de danska spelarna som straffas med en 3–0-förlust.

Om vi ändå skall snudda vid omständigheterna i det här fallet så visste både DBU och de danska spelarna om att en walkover sannolikt skulle innebära uteslutning. Ändå valde spelarna att genomföra en bojkott, och förbundet undvek att försöka ordna upp allt.

Nu kanske någon säger att: ”Men spelarna måste väl få kämpa för bättre förhållanden?”

Absolut. Men om spelarna samtidigt vill deltaga i en tävling bör de välja att strejka mot allt annat än just den tävlingen.

En faktor som sällan nämns bland de som tycker synd om de danska spelarna är ju att Danmark trots allt tillhör de 15–20 landslag som har det bäst förspänt i världen.

Tycker man att det är okej att Danmark lämnar walkover i en tävlingsmatch på grund av dåliga förutsättningar måste det även vara okej om ganska många andra landslag gör det. Vem vill se den utvecklingen?

Slutligen några ord om ett inlägg från bloggkollega Rainer Fussgänger där han skriver lite om mig. Han skriver att jag i mitt förra inlägg om domen ”hellre sett att Danmark straffats hårdare eftersom han (jag) befarar att andra lag nu kan börja bojkotta matcher och på så sätt ‘vinna’ genom att endast förlora 0–3”.

Det där stämmer inte. Jag har inte skrivit att jag tror att Danmarks walkover är början på en trend där lag av taktiska skäl kommer att lämna walkover. Jag har bara skrivit att domen öppnar för fler wo-matcher framöver. Och det gör den.

Jag hade hellre sett att framtida strejkande spelare eller fattiga förbund avskräckts från att se walkover som ett alternativ. Men tyvärr har Uefa nu gjort ett brott mot en av idrottens grundprinciper hyfsat legitimt. Det går ju att komma ju undan med en villkorlig dom.

Rainer själv tyckte för övrigt att det var en väldigt bra dom, och han irriterades över att SvFF:s landslagschef Marika Domanski Lyfors kallade det för:

”Ett högst förvånande beslut”

Han tycker att Domanski Lyfors borde ha hållit tyst. Det tycker inte jag. Jag tycker tvärtom att det var utmärkt att landslagschefen markerade sin och Sveriges åsikt. Dessutom tycker jag att hon har rätt, Uefa tog ju ett högst förvånande beslut.

 

Bottennotering för Sundhages Sverige

För någon timme sedan kom den nya världsrankingen. Nu finns det svart på vitt, det som man har haft på känn sedan EM-avslutningen – Sverige tillhör inte längre världens tio högst rankade lag.

På den nya rankinglistan är vi på plats elva med 1934 poäng. Det är såväl Sveriges klart sämsta placering som rankingpoäng någonsin. Poängmässigt sett har vi numera längre avstånd till ettan USA än till 23:an Belgien.

Pia Sundhage

I och med att den här rankingen kom kan man vi göra ett sista bokslut över Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten. Här är de fem viktigaste beståndsdelarna:

EM 2013: Brons. Efter gruppseger åkte vårt lag ut mot Tyskland i semifinalen i hemma-EM. Betyget blev en svag trea – även om man hoppats på mer är medalj trots allt bra.

VM 2015: Ut i åttondelsfinal, 16:e placering. Efter att Fifa använt sig av ett mycket tveksamt seedningsupplägg lottades Sverige in i den överlägset tuffaste gruppen. Där slutade man trea, och gick vidare som 16:e och sista lag. I åttondelsfinalen blev Sundhages gäng utklassat av Tyskland. Det var Sveriges klart sämsta mästerskap någonsin, ett megafiasko. Betyget är en solklar etta.

OS 2016: Silver. Sverige fick en gratischans att kvala till OS genom att Storbritannien tackade nej till att ta Englands plats. Väl inkvalade slutade vårt lag grupptrea, trots en väldigt bra lottning. Sedan följde två minnesvärda segrar via straffsparkar som innebar att OS slutade med ett oväntat silver – vilket ju måste klassas som Sveriges främsta mästerskapsmerit någonsin. Betyget en stark fyra.

EM 2017. Ut i kvartsfinal. Sverige hade en bra lottning och inledde starkt med två raka nollor som innebar poäng mot Tyskland och seger mot Ryssland. Sedan tappade laget i stabilitet, blev grupptvåa och åkte ut mot Nederländerna i kvartsfinalen. Kvartsfinal är tangerat det sämsta svenska EM-resultatet någonsin. Betyget blir således icke godkänt – en etta.

Världsrankingen. Tog över som sexa, lämnar som elva. Hon tog över på 2019 poäng och lämnar alltså över som elva med 1934. Hon lämnar på det som både är tidernas klart sämsta placering och poäng. Betyget är förstås en etta.

Det innebär att Sundhages slutbetyg består av tre ettor, en trea och en fyra – vilket ger ett snittbetyg på 2,0 – godkänt, men inte mycket mer. Två lite mer omfattande sammanfattningar av Sundhages fem år på posten finns här och här.

Det som är nytt i det här inlägget jämfört med de båda andra sammanfattningarna av Sundhages förbundskaptenstid är ju att vi nu alltså även vet på vilken världsranking hon lämnar. När hon tog över för fem år sedan hade Aftonbladet en intervju med Kosovare Asllani, där hon sa så här om Sundhages föregångare Thomas Dennerby:

”Han har haft många år som förbundskapten, det var dags för någonting nytt. Det svenska damlandslaget behöver en vinnare som tar över så vi kan klättra på världsrankningen.”

Hon fick följdfrågan om vilken nivå hon tycker är rimlig för Sverige. Svaret blev:

”Absolut topp tre. Det har vi material för. Det är en vinnare som behövs. Sedan får ni gissa vem det är.”

Nu vet vi att Sverige aldrig ens var nära topp tre under Sundhages ledning. Dock har jag ännu inte hört någon spelare uttala sig kritiskt kring det fiaskot. Man kan ju undra lite över varför spelarna verkade tycka att det var ok att kritisera Dennerby, men inte Sundhage.

Sannolikt är det svenska landslag Sundhage lämnar över tidernas sämsta, fast det är inte helt säkert. Världsrankingen infördes först 2003, och vi hade några svaga år på 1990-talet.

Jämför man rankingen för de tre förbundskaptener som verkat sedan 2003 är Sundhage dock klart sämst i klassen.

2003 var Marika Domanski Lyfors svensk förbundskapten. Under henne var Sverige som bäst rankade fyra och hade som högst 2103 poäng.

När Thomas Dennerby tog över i juni 2005 var landslaget rankat som sexa med 2021 poäng – vilket då var sämsta noteringen dittills. Under Dennerbys ledning var Sverige uppe som trea i ett par omgångar, man hade som bäst 2100 poäng och som sämst 2005.

När han lämnade över till Sundhage var den svenska rankingen nästan exakt likadan som när han tog över. Vi låg på plats sex och hade 2019 poäng. Så långt hade Sverige aldrig varit lägre rankade än just sexa, och poängmässigt hade vi aldrig varit under 2000.

Rankingmässigt har Sundhage varit sämst i klassen. Under hennes fem år vid rodret har vi aldrig varit bättre rankade än femma (vilket vi var från mars 2014 till och med rankingen i mars året efter) och vi har aldrig haft högre rankingpoäng 2028.

Till Sundhages försvar kan man säga att fler länder har valt att satsa seriöst på sin damfotboll under den här perioden. Men som jag ser det har hon ändå underpresterat. Sverige har helt enkelt rasat betydligt lägre på listan än vi borde ha gjort.

För Peter Gerhardsson är det här däremot förstås rätt tacksamt på flera sätt. Det borde inte vara omöjligt att ganska snabbt ta några kliv uppåt. Det är ganska långa avstånd till lagen bakom på listan, medan Nederländerna, Japan, Brasilien och Nordkorea finns inom hyfsat räckhåll.

I övrigt borde det här ”rankingfiaskot” få igång en bred debatt om hur vi skall föra tillbaka svensk damfotboll till den yttersta världseliten. Även om det händer saker i många andra länder har vi fortfarande ett försteg, ett försteg som vi inte får slarva bort.

Som jag ser det håller vi dock på att just slarva bort det. Debatten måste föras i hela Damfotbollssverige, inte bara på förbundskansliet. Högst ansvarig för det här är Marika Domanski Lyfors. Jag skulle gärna se att hon drog i gång debatten genom att redovisa sin plan för hur Sverige skall ta tillbaka förlorad mark. Gärna i ett debattinlägg i någon av de större svenska medierna, eller varför inte på svenskfotboll.se?

* Alldeles nyss genomfördes lottningen till Champions Leagues sextondelsfinaler. För svensk del blev det en väldigt bra lottning. Rosengård får åka till Rumänien för att möta Cluj och Linköping till Cypern för att möta svensklaget Apollon. Det är två möten där de svenska lagen är jättefavoriter.

Apollon, där Julia Molin och Therese Björck spelar, har ju faktiskt slagit ut ett svenskt lag en gång. Det var Umeå som åkte på en förnedrande 4–1-förlust 2010. Men gör LFC sitt jobb bör det inte vara några problem.

Eftersom seedningssystemet är uselt blir det alltid några lite för bra matcher redan i sextondelsfinalerna. Den här gången lottades båda de tyska lagen mot tufft motstånd. Det blir nämligen Atletico Madrid–Wolfsburg och Chelsea–Bayern München. Fridolina Rolfö drabbar alltså samman med Magdalena Eriksson och Hedvig Lindahl.

De norska lagen brukar ju alltid dra Svarte Petter i de här lottningarna. Det blev ingen drömlottning den här gången, men inte heller någon riktig mardröm. Avaldsnes får det tufft mot Barcelona medan LSK känns som favorit mot ett brandskattat Bröndby.

Redan nu ser man att det kommer det att finnas flera sportsliga drömlotter till åttondelsfinalerna. Jag tänker på vinnarna i följande möten:

Paok–Sparta Prag
Stjarnan–Rossiyanka
BIIK Kazygurt–Glasgow City
Gintra–FC Zürich
Minsk–Sparta Prag

Dock kan det bli rätt dyra resor i några av de där fallen.

Slutligen lottades de oseedade svensklagen Fiorentina och Montpellier med Hjörring respektive Zvezda, vilket känns som riktigt bra lottningar för båda.

Sextondelsfinalerna spelas med första matchen 4–5 oktober och returer 11–12 oktober. Båda de svenska klubbarna börjar borta.

Backen som aldrig blivit varnad

Tidigare i dag skrev jag om Sveriges troliga uppställning mot Ryssland på fredag. På dagens träning såg det alltså ut som att det inte blir något spel för Jonna Andersson.

Det kan man ju faktiskt bli lite förvånad över. Andersson har varit Sundhages förstaval på vänsterbacksplats ända sedan fjolårets OS-turnering. I år har Linköpingsbacken haft det fulla förtroendet – oavsett hur det har gått. Jag, och fler med mig, har ställt oss undrande till uttagningen. Men Sundhage har fortsatt att spela Andersson.

Ända fram tills nu. När hon kommer ifrån en kanoninsats mot Tyskland – då verkar hon bli petad.

Jonna Andersson var för övrigt en av de spelare som var med på dagens pressträff. Jag passade på att kolla det tips som signaturen ”The Observer” bjöd på i kommentarsfältet för en tid sedan, alltså att Andersson aldrig någonsin skulle ha fått någon varning. Här är svaret:

– Ja, det stämmer. Jag tränade på glidtacklingar häromdagen, så jag får väl se om det kommer någon… Jag har ju inte varit ytterback så länge, utan jag har varit forward och yttermittfältare och levt mycket på min snabbhet, jag har kunnat löpa ifatt om det varit så. Men nu när det blir tuffare, mer internationellt och mer fart så kan det krävas att man går in lite tuffare ibland. Det är inget jag är stolt över heller, jag vet inte hur jag skall ta det egentligen.

Men att komma till landslaget utan att dra på sig ett enda kort är ju rätt bra ändå.
– Ja, det är lite speciellt ändå.

Du har alltså inte fått några varningar i träningsmatcher eller i undomsmatcher?
– Nej, jag kan inte komma ihåg det i alla fall. Snack skulle jag nog aldrig få, då är det nog en tackling i så fall. Snack det, nej då skall det mycket till.

Expressens Anna Friberg vill prata om det kritik som Andersson fått. Friberg frågade om Andersson hade tvivlat på sig själv efter den senaste tidens kritik: 

– Jag har känt mycket att jag vet vad jag kan. Jag har fått ut mycket av det i klubblaget, och vet att det finns där någonstans. Det gällde bara att inte trycka ner sig för mycket efter all kritik, utan verkligen kolla tillbaka på vad jag kan göra och vad det är som funka – och försöka få ut det. Jag har ändå försökt att släppa det så mycket som möjligt, och vetat att innerst inne är jag en bra fotbollsspelare.

Där tog Correns Per Bergsten över:

Är du bra på att släppa kritik?
– Jag kände att jag kunde handskas med det ganska bra. Sedan har det bara gått en match efteråt, nu gäller det att jag kan hålla i det så att det bara blir i den matchen och så tillbaka. Nu gäller det att försöka bibehålla den nivån jag hade mot Tyskland.

Du har tackat nej till Chelsea för något år sedan. Nu är du i EM, vad tänker du?
– Det är så klart en bra chans att visa upp sig för andra klubbar. Det är ett mästerskap, och det är många ögon som kollar på alla spelare. Man kan inte stänga dörrarna, jag har varit många år i Linköping så det är klart att det är intressant att testa något nytt.

Jag frågade även Nilla Fischer om hon som gjort första svenska målet i fyra raka mästerskap känner pressen att göra mål på fredag och visa vägen även den här gången. Här är svaret:

– Absolut inte. Jag gör väldigt gärna det första målet, men jag visste inte om det förrän efter OS, när media sa det. Ja tack, om jag får göra det. Men så länge vi gör mål är det skit samma. Eller strunt samma…

Det om vad som sades. Nu har jag bara varit på en pressträff på det här mästerskapet, så det är svårt att dra några mer långtgående slutsatser. Men den spontana uppfattningen från dagens tillställning är ändå att de har blivit bättre. Det var framför allt fler tillgängliga spelare än i VM 2015, vilket är kul att se.

Kul att se även att spelarna tog tid att skriva autografer till supportrarna efter träningen. Dessutom ropade Marika Domanski Lyfors och hälsade mig välkommen när hon såg mig. Det var också trevligt.

Utöver det svenska laget har jag i dag även sett den svenska domaren. Och det gick väl inte lysande för Pernilla Larsson i matchen Spanien–Portugal. Jag såg hur tydligt som helst från läktaren att Ana Borges tog med hands i eget straffområde i 25:e minuten. Larsson stod till synes perfekt placerad – men blåste inte. Att ha missat turneringens hittills mest solklara straff lär inte vara en bra merit för Larssons chanser att få döma större matcher i slutet av turneringen.

Jag var alltså på plats i Doetchinem på Spanien–Portugal. Jag hade stora förväntningar på matchen, men måste säga att jag blev rätt besviken. Spanjorskorna var inte så bra som jag hade förväntat. Nu var det ju en öppningsmatch, och de vann med 2–0 efter att ha haft 9–1 i klara målchanser. Så de behövde inte göra mer än de gjorde.

Men den spontana känslan är att det spanska laget är några kilo för lätt. De flesta spelarna såg så tunna ut – jag tror att de hade behövt ytterligare några kilo muskler vardera mot mer fysiskt motstånd, som exempelvis England i nästa omgång.

Några gånger blixtrade dock spanjorskorna till och bjöd på läckra kombinationer. Men det är ändå mest frågetecken jag tog med mig från Doetchinem. Ett stort handlar om mittbacken Andrea Pereira som känns som en säkerhetsrisk. Hon gjorde flera gånger att den spanska backlinjen blev rätt spretig. En gång låg hon fem meter bakom övriga.

Nu var ju Portugal inget hot. De hade bara en spelare värd att nämnas, och det var förstås Claudia Neto. Hon spelade central forward, vilket jag har svårt att förstå. I stället för att kunna lugna ner spelet i uppspelsfas, som hon gör i Linköping, fick hon mest springa och jaga – utan boll. Om jag inte missade någon hade hon ungefär 20 minuter utan att röra bollen i mitten av den första halvleken. Det tycker jag är slöseri med talang. För Neto är en spelare som garanterat hade gått in i samtliga övriga lag i den här turneringen.

Slutligen några ord om kvällsmatchen, där England körde över Skottland med hela 6–0. Jag har varnat för England, och den varningen kvarstår. Engelskorna är mycket starka kandidater på en finalplats – och kanske mer än så. Nu vinner man ju inte EM i första gruppomgången, men hittills är det Nederländerna och England som imponerat mest.

Slutligen tänkte jag slå mig själv för bröstet lite. Kommer ni ihåg vem jag tippade som EM:s skyttedrottning?

Just det, det var ju Jodie Taylor – hon som i kväll blev första spelare sedan den 2 juli 1997 (franska Angelique Roujas) att bli tremålsskytt i en EM-match. Taylor har förstås inte vunnit någon skytteliga ännu. Men hon har i alla fall skaffat sig ett bra läge.

Sundberg, Sundhage/Majgaard och Rodriguez

Damallsvenskans andra omgång hann knappt sparka igång förrän vi nåddes av den tråkiga nyheten att ytterligare en damallsvensk nyckelspelare har drabbats av en korsbandsskada.

Det handlar om Kvarnsvedens lagkapten Denise Sundberg som missar hela säsongen.

Det var förstås in bara dåliga nyheter för Sundberg själv, det var väldigt dåliga nyheter för Kvarnsveden. Man tappar sin försvarsgeneral, något som kan bli väldigt kostsamt.

Faktum är att om jag vetat om det här för en vecka sedan hade jag tippat Kvarnsveden under nedflyttningsstrecket.

Det spelades ju en match i går också. Precis som förra året ställdes Djurgården mot Rosengård i sin hemmapremiär. I fjol blev det 0–3 inför 821 åskådare. I går blev det 1–3 inför 842 åskådare. För Djurgårdens del var det alltså några små steg i rätt riktning.

Även Rosengård har tagit bra steg den senaste veckan. Att sätta in Lieke Martens centralt känns som ett genidrag. Hennes speluppfattning och smartness gör henne klockren i rollen. Hon har varit direkt inblandad i sex mål på två matcher.

Lieke Martens

I går fixade Martens ett självmål, hade ett assist och ett hockeyassist. Mot Kvarnsveden gjorde hon två mål och hade ett hockeyassist. Förstås ett lysande facit.

Oroväckande för Rosengård var att de återigen släppte in ett enkelt mål. Jag såg att bloggkollega Rainer tyckte att Zecira Musovic gjorde ett svagt ingripande på Kvarnsvedens 1–0-mål i söndags. Där håller jag inte med honom. Den typen av inlägg är bland de svåraste som finns för en målvakt. Så det målet lastar jag inte Musovic för.

Däremot var Rosengårdsmålvakten rejält snett ute på gårdagens baklängesmål. Det var inte landslagsklass på det ingripandet.

Totalt sett tyckte jag att Rosengård såg vassa ut. Jag känner även att jag borde ha lyft Djurgården i mitt tips. Jag lurades av att de förlorade alla sina fyra träningsmatcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen. Men känslan nu är att de troligen kommer att vara ett stabilt mittenlag.

Tillbaka till Rosengård. För i tisdags gick Rosengårds tränare Jack Majgaard Jensen till attack mot Pia Sundhage för hanteringen av Lotta Schelin och hennes skada.

Jag förstår att Majgaard Jensen är frustrerad. Det var vansinnigt att starta Schelin i alla fyra matcherna i Algarve – Sundhage slet onödigt hårt på sina nyckelspelare i Portugal. Det var även vansinnigt att låta Schelin spela så mycket mot Kanada och Trelleborgs fotbollsgymnasium.

Sprickan mellan Sundhage och klubbarna är sedan ett tag tillbaka total. Sundhage själv har givit upp hoppet om en bra kommunikation med klubbarna. När jag intervjuade henne i december sa förbundskaptenen följande om sitt samtal i höstas med klubbarnas representant, EFD-basen Annika Grälls:

”Jag fick pumpa ur mig saker och ting. Men jag tror inte att det ledde till så mycket, om jag skall vara ärlig. Jag kommer aldrig att kunna hämta upp det här. Jag har ju ett halvår kvar, så nu kör jag bara.”

En stor del av problemet är nog att Sundhage ”bara har kört” redan från start.

Hon gjorde ju ett jättemisstag i kontakten med klubbarna direkt när hon tog över efter Thomas Dennerby. Hon kom från ett USA där förbundet betalar landslagsspelarnas lön, där det är landslaget som lånar ut spelarna till klubbarna. Hon kom till ett Sverige där det är precis tvärtom. Där klubbarna betalar lönerna och där landslaget lånar spelarna.

Den bild man får när man pratar med klubbarna är att Sundhage inte fattade skillnaden mellan USA och Sverige, utan att hon alltså bara körde på. Hon struntade helt enkelt i att ta några djupare kontakter med klubbarna, i att få med dem på tåget. När Sverige åkte ur VM i juni 2015, alltså när Sundhage haft jobbet i mer än 2,5 år hade hon fortfarande inte hälsat på hos klubbarna.

Då gick hon ut och krävde bättre samarbete. Hon ville ha längre tid till förberedelseläger inför mästerskapen. Klart att det väckte irritation hos klubbledarna. Det måste ju ligga på den som lånar någon annans personal att visa störst hänsyn.

Det var där i juni 2015 som den stora sprickan mellan Sundhage och klubbarna blev påtaglig för oss utanför den inre kretsen. Jag vet inte hur långt det hade gått, men känslan var att det kanske hade gått att lösa saken där – om Sundhage verkligen hade försökt få till en kommunikation. Men som en tränare har sagt till mig:

”Hon säger att hon vill samarbeta, men det måste vara på hennes villkor.”

I stället blev sprickan bara större. I fjol röstade samtliga damallsvenska klubbordförande för att byta förbundskapten. Sundhage förlorade alltså omröstningen med 12–0. Det är förödande siffror. Förödande.

När jag träffade henne i december var hon verkligen nedstämd över det här. Och man måste inse att det här inte är lätt. Det finns ju nämligen en inbyggd konflikt mellan landslag och klubblag.

Det är kring landslaget som det stora engagemanget finns, det är landslaget som drar publik och medieintresse. Men det är klubbarna som betalar.

Landslaget har rätt till spelarna i omkring 100 dagar per år – vilket är väldigt mycket, typ dubbelt så många som för herrarna. Det innebär att klubbarna under långa perioder inte kan bedriva den träning de vill. Ofta kommer dessutom spelarna tillbaka från landslagen slitna, vilket ytterligare försämrar träningskvaliteten i klubbarna.

Jag vet att Jack Majgaard Jensen är frustrerad över att inte kunna bedriva riktig kvalitetsträning. Han sa till mig förra året att det under säsong i princip bara är matcher och återhämtningsträning när landslagsspelarna är på plats i Rosengård. Möjligheterna till kvalitetsträning under säsong kan räknas på ena handens fingrar.

Så det här är inte lätt för Sundhage. Och frågan jag ställer mig är om det här bara är hennes fel? Självklart har klubbarna en del i att sprickan uppstått. Det är sällan den enes fel, och så vidare.

Men jag kan inte heller släppa funderingen över ansvaret från damfotbollsledningen på förbundet. Vad gör de egentligen? Vad gör Marika Domanski Lyfors?

Klart är ju att, även om jag inte håller med Pia Sundhage om hennes uttagningar och val av spelsystem, så har Sundhage betytt – och betyder – otroligt mycket för svensk damfotboll. Hon är tillgänglig för media och hennes frispråkighet skapar rubriker och sätter sporten i centrum. Det är förstås väldigt bra. Hon är värd att hyllas när hon kliver av efter EM.

Det är ensamt på toppen, och Sundhage hade behövt draghjälp – och stöd. Här tycker jag att landslagschefen Domanski Lyfors borde ha spelat en större roll. Men tyvärr är min bild av henne inte speciellt god. Medan Sundhage är väldigt trevlig och tillmötesgående när man träffar henne tycker jag mest att Domanski Lyfors ser arg och butter ut. Det är verkligen ingen man går fram och småpratar med.

Och man varken ser eller hör Domanski Lyfors i debatten. Borde inte hon ta en större roll, eller bytas ut?

Det om veckans hetaste potatis i Damfotbollsverige.

I USA:s NWSL är var det två comebackande landslagsforwards som stod i centrum i premiäromgången. Både Sydney Leroux Dwyer och Amy Rodriguez (gift Shilling) blev målskyttar för Kansas City i duon första match efter en säsongs mammaledighet.

Tyvärr satte de jublet i halsen. Rodriguez Shilling gjorde 2–0 i 48:e minuten. Sju minuter senare drog hon av korsbandet – och blir borta resten av säsongen. Verkligen fruktansvärt tråkigt.

Med Sundhage genom OS-historien

Om två dygn är de olympiska fotbollsturneringen i gång. Historiskt har OS varit ett svenskt sorgebarn, trots att vi är ett av bara tre lag som varit med i samtliga turneringar.

Sverige har bara gjort 20 mål och tagit 21 poäng på 19 matcher, med det ligger vi sjua i maratontabellen. Den enda statistik vi toppar är den över förlorade matcher. Sverige har förlorat tio OS-matcher – flest tillsammans med Brasilien.

Här är toppen av den olympiska maratontabellen:

1) USA          5 OS – 28 matcher – 58–23 i målskillnad – 72 poäng.
2) Brasilien    5 – 26 – 44–26 – 42
3) Tyskland   4 – 19 – 35–15 – 41
4) Norge       3 – 14 – 26–19 – 28
5) Kina          4 – 14 – 22–22 – 22
6) Japan       4 – 18 – 22–26 – 21

Den svenska tabellraden ser för övrigt ut så här i sin helhet:

Sverige (5 OS)   19   6    3    10    20–  24    21

Närmaste bakom finns Kanada och Frankrike, men båda är på behörigt avstånd.

8) Kanada     2 – 10 – 17–14 – 14
9) Frankrike   1 – 6 – 11–8 – 9

Sju länder har tagit medaljer ser fördelningen ut så här:

1) USA               4–1–0
2) Norge             1–0–1
3) Brasilien          0–2–0
4) Japan              0–1–0
Kina                 0–1–0
6) Tyskland          0–0–3
7) Kanada           0–0–1

Sverige har alltså haft det tufft. Som bäst har vi kommit på fjärde plats 2004, men även den turneringen bar länge fiaskostämpel.

Den svensk som haft största olympiska framgångar är Pia Sundhage – som varit med på den vinnande sidan i tre raka OS. Tony Gustavsson har varit med en gång. Vi får väl se om Sundhage sitter på något magiskt framgångsrecept…

Apropå Sundhage har hon varit med i olika roller under de fem OS-turneringarna. I samband med 3–0-segern mot Japan i Kalmar bad jag henne om att berätta om sin minnen av de fem tidigare spelen.

Här är en genomgång av de fem tidigare turneringarna, kryddade med Sundhage minnen:

Atlanta 1996:
Åtta lag deltog. De fördelades på två fyrlagsgrupper, där ettan och tvåan gick till semifinal. Sverige var utslaget redan efter gruppspelets två första matcher. Där blev det förluster mot Kina med 2–0 och USA med 2–1. En avslutande 3–1-seger mot Danmark gjorde att vi slutade sexa.

I finalen möttes våra gruppmotståndare USA och Kina. USA vann med 2–1. Norge, som åkte ut mot USA efter förlängning i semifinalen, tog bronset. Brasilien blev fyra. I skytteligan delades segern mellan norskorna Linda Medalen, Ann Kristin Aarønes och Brasiliens Pretinha.

Pia Sundhage om OS 1996:

”Då är jag spelare under Bengt Simonsson. Det är mitt sista år som spelare och jag spelar min sista landskamp när vi vinner mot Danmark. Men vi förlorar både mot USA och Kina – som sedermera spelar final. Det var historiskt eftersom det var det första OS:et, det var mycket som var spännande.”

Sydney 2000:
Det var samma upplägg som i Atlanta, alltså åtta lag fördelade på två grupper. Och inte heller den här gången överlevde vi gruppspelet. Tvärtom var det här Sveriges sämsta mästerskap någonsin, trots att vi fick en bra lottning och slapp de båda VM-finalisterna från 1999 USA och Kina.

Vi lämnade Sydney med bara en poäng och ett gjort mål. De kom när vi spelade 1–1 mot värdnationen Australien i andra gruppmatchen. I övrigt blev det 2–0-förlust mot Brasilien i första matchen och 1–0-förlust mot Tyskland i sista omgången.

I semifinalerna vann Norge med 1–0 mot Tyskland och USA med 1–0 mot Brasilien. Finalen blev en rysare, där de favorittippade amerikanskorna kvitterade till 2–2 på övertid genom Tiffeny Milbrett. Men i sudden death fick norskorna sista ordet. Elva minuter in i den första förlängningskvarten sköt Dagny Mellgren guldet till Norge. I bronsmatchen vann Tyskland med 2–0 mot Brasilien.

Finalen går att se här. Segermålet kommer efter 1.37,00:

Skytteligan vanns av Kinas superstjärna Sun Wen – hon gjorde fyra mål.

Sundhage om OS 2000:

”Då var jag bevakare åt Marika Domanski Lyfors. Då hade jag precis lagt av att spela fotboll. Det var ett himla åkande, mycket prata fotboll och göra det bästa av det.”

Aten 2004:
En turnering med ett mycket udda upplägg. Tio lag var med. De fördelades på tre grupper, två med tre lag och en med fyra. Åtta av de tio lagen gick till kvartsfinal.

Sverige kom till Grekland som vice världsmästare, och med tunga förväntningar på axlarna. Vi fick en riktig drömlottning där vi ställdes mot svaga lag som Japan och Nigeria i gruppspelet. Trots det var fiaskot nära.

Det började redan i genrepet. Där blev det stortorsk mot Norge – 0–4. Och i Volos åkte vårt lag på tidernas stjärnsmäll i öppningsmatchen – japanskorna, som då var långt ifrån den världsklass de håller nu – vann med 1–0. I andra matchen låg vi sedan under med 1–0 i halvtid mot Nigeria. Men två mål i andra halvleken (Hanna Marklund i 68:e och Malin Moström fem minuter senare) ledde inte bara till seger. De ledde till gruppseger. Alla gruppens tre lag slutade på tre poäng vardera – och alla gick till kvartsfinal. Udda.

I kvartsfinalen vann vi mot Australien med 2–1 efter mål av Hanna Ljungberg och Sara Larsson. Sedan var det roliga slut. Det blev förlust med 1–0 mot Brasilien i semifinalen, och samma förlustsiffror mot Tyskland i bronsmatchen. Som sagt. Godkänt, men inte mer.

Finalen vann USA mot Brasilien med 2–1 efter förlängning. Abby Wambach blev matchhjälte när hon nickade in en hörna i 112:e minuten. Se det målet 2.07,30 in i det här klippet:

I skytteligan delade Birgit Prinz och Cristiane segern med fem mål vardera.

Sundhage om OS 2004:

”Jag var bevakare igen, men nu var det för April Heinrichs i USA, och då vet jag att USA går ju alltid så bra, där såg jag finalen, när de spelade mot Brasilien, och att de höll på att tappa matchen. … Jag minns alla dessa samtal från April – hon vill ha information direkt. Det var lite skillnad på hur Marika hanterar information. … Under den turneringen tränade jag Hope Solo dessutom – hon var tredjemålvakten.”

Peking 2008:
Den här gången var antalet lag utökade till tolv. De fördelades på tre fyrlagsgrupper. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna gick vidare till kvartsfinal.

Sverige föll mot Kina i premiären med 2–1. Det var första gången Sverige gjorde mål (Lotta Schelin) i en OS-premiär. Sedan vann vi mot Argentina med 1–0 och Kanada med 2–1, och gick till kvartsfinal som grupptvåa.

I kvarten väntade Tyskland, som vann med 2–0 efter förlängning. Tyskorna föll sedan med 4–1 mot Brasilien i semifinal. Pia Sundhages USA vann den andra semin mot skrällgänget Japan med 4–2. Tyskland tog bronset efter 2–0-seger mot japanskorna.

Finalen var länge mållös. Men i förläningens sjätte minut drog Carli Lloyd i väg det vänsterskott som ordnade det amerikanska guldmålet. Se det 1,10 in i det här klippet:

I skytteligan var det Cristiane som tog hem spelet. Hon gjorde fem mål.

Sundhage om sitt första OS-guld som amerikansk förbundskapten:

”Största minnet är faktiskt att vi förlorade mot Norge i första matchen. Det var USA:s första förlust under ordinarie tid någonsin i ett OS. Den vändningen, där vi till slut vinner, är något alldeles makalöst. Där fick jag stöd av April Heinrichs som sa att ‘ni kan göra något som inget annat amerikanskt landslag har gjort – ni kan förlora och ändå vinna.’ När USA har förlorat i mästerskap hade det alltid varit i utslagsmatcher. Det körde vi på, och tyckte var häftigt. Och finalen, med Marta som var fantastisk. Hope Solo var ju bara bäst. Och vinst med Carli Lloyds mål i förlängningen.”

London 2012:
Turneringen hade samma upplägg som 2008, alltså tolv lag i tre fyrlagsgrupper. Sverige fick en drömstart genom 4–1-seger mot Sydafrika. Där var det 3–0 redan efter drygt 20 minuters spel.

Segern följdes upp av en meriterande 0–0-match mot regerande världsmästarna Japan.

2–2 mot Kanada i sista gruppmatchen innebar att Sverige för första gången vann sin grupp i ett OS. Det var dock klen tröst. Det blev starka Frankrike i kvartsfinalen – och hemresa. Nilla Fischer gav dock Sverige en tidig ledning. Fransyskorna tilläts kvittera i samband med hörna, sedan Hedvig Lindahl gjort ett tveksamt ingripande. Där vände matchen. Frankrike vann med 2–1.

I semifinalen föll sedan Frankrike med 2–1 mot Japan efter att Elise Bussaglia missat straff i matchens slutskede. Den andra semifinalen var en fantastisk match. Där vann USA mot Kanada med 4–3 efter att Alex Morgan nickat in segermålet i förlängningens slutskede. USA vann trots att Kanada hade haft ledningen tre gånger. Det var en match där Christine Sinclair var fullständigt makalöst bra.

I finalen på Wembley vann USA med 2–1 mot ett mycket starkt Japan. Bronset tog Kanada efter 1–0-seger mot Frankrike. Skyttedrottning blev just Kanadas Sinclair med sex mål.

Sundhage om sitt andra OS-guld:

”2012 är det Wembley som är det stora, stora – 83 000 åskådare. Jag tyckte att vi var bättre än Japan 2011 – i VM-finalen, men förlorade. Den här gången tyckte jag att det var tvärtom, att Japan var bättre än vi. Men vi fann ett sätt att vinna. Vi vann med 2–1, ledde med 2–0. Jag kommer så väl ihåg dagarna efter i OS-byn, då går man omkring där och har vunnit guld. Då fick jag se de svenska handbollsherrarna gå till final. … Det är en fantastisk stund att vara i OS-byn när man har presterat färdigt – och man är bäst. Man går omkring som om man är bäst dessutom då. Det är något väldigt speciellt. Man får njuta av guldmedaljen väldigt, väldigt länge.”

På onsdag är det dags att skriva ny historia. Då börjar årets OS-turnering.

Slutligen lite svensk spelarstatistik i OS. Här är de som spelat flest OS-matcher för Sverige:
12: Victoria Sandell-Svensson och Therese Sjögran.
11: Sara Larsson och Lotta Schelin.
10: Kicki Bengtsson och Hanna Ljungberg.
9: Malin Andersson och Frida Östberg.
8: Hedvig Lindahl, Caroline Seger, Sara Thunebro, Caroline Jönsson och Malin Moström.

Och här är den svenska skytteligan inför Rio-OS:
5: Lotta Schelin
3: Nilla Fischer
2: Malin Swedberg
1: Nio olika spelare, bland annat Lisa Dahlkvist och Sofia Jakobsson. Samt ett självmål.