Under onsdagen har den tredje cupomgången spelats färdigt. Och det blev en omgång med bara bortasegrar – alltså rakt igenom favoritsegrar.
Klart är att elva eller tolv av nästa års damallsvenska lag kommer att spela cupgruppspel i vinter. Det är bara Hammarby som är utslaget av alla kandidater till spel i högsta serien nästa år. Både Kungsbacka, Djurgården och LB07 vann sina matcher, det gjorde även Umeå, Uppsala och AIK.
En match som stack ut i dag var Halmia–LB07. Där fick hemmalaget straff redan i fjärde minuten. Samtidigt blev Rebecka Persson målchansutvisad. Efter 90 minuter var det 1–1 i matchen, vilket innebar förlängning – och att LB fick spela 116 minuter med tio spelare. Malmöklubben vann till slut med 3–1 – men det lär ju ha varit en seger som kostade kraft.
Frågan är om det kraftprovet sitter kvar i benen i lördagens Skånederby mot formstarka Kristianstad.
Frågan är också om LB07 spelar cupgruppspel efter årsskiftet som LB07 eller som Malmö FF. Under onsdagen har MFF meddelat att frågan skall diskuteras på två medlemsmöten de kommande veckorna.
ℹ️ MFF välkomnar alla medlemmar till två extrainsatta medlemsmöten, den 24 september och den 7 oktober. https://t.co/XuUNqJysfi
Ett av de mötena hålls på tisdag. Den dagen är det även ett medlemsmöte i Borås om huruvida Bergdalens IK skall överlämna sin plats i division I till Föreningen Damfotboll Elit i Borås, eller Borås FC som den elitsatsande klubben är tänkt att heta. Noterbart är att Bergdalens styrelse föreslår att man skall släppa platsen till Borås FC. Vi får se hur medlemmarna ställer sig.
Slutligen noteras att förbundet nu annonserar efter ny landslagschef för ungdomslandslagen. Det är Lilie Persson som skall ersättas. Hon blev ju som bekant till slut assisterande förbundskapten till Pia Sundhage i Brasilien.
Vittsjö är ny tabelltrea och Växjö har fått andrum i bottenstriden. Det blev resultatet av dagens båda intressanta matcher i damallsvenskan.
Vi är många som ofta skriver om hur jämn årets damallsvenska är. Men om vi börjar i botten så man undrar ju lite över lagens jämnhet. I förra omgången imponerade LB07 spelmässigt, och var det klart bättre laget i matchen mot Djurgården. Samtidigt blev Växjö totalt överkört av Rosengård.
I dagens match på Myresjöhus Arena var däremot Växjö flera klasser bättre än LB07. De första tio minuterna kom inte gästerna över mittlinjen, och till slut hade jag 14–3 i småländsk favör i klara målchanser. Man undrar ju hur bra Rosengård var senast, och hur dåligt Djurgården var.
Anna Anvegård
Utöver tre poäng och andrum i bottenstriden var det förstås glädjande för Växjö att storstjärnan Anna Anvegård gjorde två mål. Det var garanterat även ett berg som föll från hennes eget hjärta. Jag minns nämligen mitt och TT-reportern Marie Karlsson:s samtal med Anvegård efter segern mot Thailand i Nice, alltså Växjöspelarens första och hittills enda VM-match från start.
Då pratade Anvegård om hennes målskytte under våren. Eller snarare hennes uteblivna målskytte.
”Jag har gjort många mål tidigare och jag hoppas att det skall lossna.”
Har det grämt dig under våren, att du inte har gjort så många mål?
”Ja, det var rätt så tufft och man har tänkt på det rätt mycket. Speciellt när det inte har gått så bra för laget. Är man van vid att göra mycket mål förväntar sig folk att man skall göra det. Och gör man inte det för man höra det. Men det är inte det värsta – det är att man tänker på det själv. … Jag ligger inte sömnlös, men det har varit några tuffa veckor, det skall jag inte ljuga om. Men det är en ny upplevelse, och man får lära sig från det.”
Tänker man negativa tankar när chanserna dyker upp, eller kommer det efteråt?
”Nej, inte när jag spelar, då är det bara att göra det bästa av situationen. Det kommer efter matcherna, att man blir besviken på sin insats, att man inte lyckas att hjälpa laget. … Jag är väldigt självkritisk, och jag vet att jag hade ett läge i första halvlek – det tänker man på, det gör man. … Ibland kollar jag mina matcher i efterhand, men jag tycker att det är rätt så jobbigt att se mig själv spela. Då tänker jag att jag borde ha sprungit på det där viset, eller gjort så. Så det är inte jätteofta jag kollar matcherna.”
Kommer du att kolla på den här?
”Kanske första halvlek. Vi kommer ju att kolla klipp allihop.”
Gissningsvis kommer Anvegård gärna att kolla klippet med höjdpunkter från 3–1-segern mot LB07.
Det var för övrigt en match där båda lagen spelade 3–5–2. I Växjös variant är Jennie Nordin numera balansspelare på mittfältet, vilket väl borde vara en ny roll för henne. Eller?
En fundering jag hade var varför Anvegård lägger alla Växjös hörnor. Har man en spelare som är vass i straffområdet vill man väl ha henne i straffområdet? Inte vid hörnflaggan.
En annan fundering var att 3–0-målskytten Signe Holt Andersen blev avvinkad för offside alldeles för många gånger. Anvegård får nog försöka lära Andersen hur man löper på rätt sida om offsidelinjen. För om danskan hade varit lite smartare i löpningarna hade hon fått minst tre–fyra frilägen i den här matchen.
Slutligen noteras att LB07 värvade Dallas Dorosy som målskytt, och amerikanskan behövde exakt 60 minuter i damallsvenskan innan hon hittade målet för första gången. Bland mycket negativt för Malmöklubben den här dagen får väl Dorosys mål räknas som det positiva.
Men annars är det mest mörker för LB. Efter nio av 22 omgångar har laget nu fyra poäng upp till fast mark. Och i de närmaste fyra omgångarna väntar bara topplag, bland annat två möten med nya tabelltrean Vittsjö. Vittsjö vann nämligen till slut derbyt mot Kristianstad med klara 3–0.
Till min stora glädje tillät den nya sajten på damallsvenskan.tv att man såg två matcher parallellt. Jag hade därmed på båda dagens matcher samtidigt, en på datorn och en på mobilen. I den första halvleken låg fokus på matchen i Växjö och i den andra körde jag Skånederbyt på den större skärmen.
Då fick jag och 1527 åskådare se ett Vittsjö som var klassen bättre än Kristianstad. När jag var på Vittsjö Idrottspark i söndags sa tränare Thomas Mårtensson att hans lag var väldigt bra på att kontrollera matchbilden – när man var i ledning. Det var en analys som stämde bra in på fredagens match.
Nu kollade jag alltså inte på matchen koncentrerat under den första halvleken, men det jag såg hade jag 2–2 i klara målchanser. I halvlekens slutminuter borde Kristianstad ha tagit ledningen. Efter att Sabrina D’Angelo räddat Amanda Edgren:s friläge fick Svava Ros Gudmundsdottir öppet mål från åtta–nio meter. Visst studsade bollen, men sådana där lägen får man inte missa i jämna matcher. Då riskerar man att förlora.
Och så blev det. Istället gav Ebba Hed Vittsjö ledningen efter 49.57. Efter att ha kastat ett inkast fick Leandra Smeda tillbaka bollen nära höger hörnflagga. Den sydafrikanska VM-spelaren slog ett högt inlägg som Kristianstadsmålvakten Brett Maron helt missbedömde. Bollen damp ner mitt framför målet, precis framför fötterna på Hed, som inte gjorde något misstag.
Maron rusade direkt rakt till domare Tess Olofsson för att protestera. Jag antar att hemmamålvakten ansåg att hon blivit ojust attackerad av Clara Markstedt i luftduellen. Olofsson godkände dock målet, och det kändes helt korrekt.
Markstedt var nämligen först på plats i duellen, och vad jag kan se går dessutom Vittsjöspelaren rent på bollen.
Tove Almqvist
Drygt fem minuter senare kom 2–0 när Tove Almqvist nickade in ett inlägg från Hed. Och med en kvart kvar stod Almqvist för ett läckert förarbete till Markstedts 3–0-mål. Kristianstad försökte, men skapade egentligen inte en enda klar målchans efter paus. Trots att Vittsjö saknade båda sina ordinarie ytterbackar i den andra halvleken spelade man säkert av matchen.
Tove Almqvist var för övrigt lysande i den andra halvleken. Hon såg ut att trivas utmärkt i den tiaroll som hon hade den här dagen.
För Vittsjö väntar nu närmast tre matcher mot Malmölag. På onsdag väntar ett riktigt roligt toppmöte hemma mot Rosengård – blir det fyrsiffrig publiksiffra då? Sedan vänder serien med två matcher mot LB07. Vinner man två av de tre matcherna kommer laget att ligga på medaljplats efter tolv omgångar.
För Kristianstad var förlusten tung. Inte bara för att man åkte på en käftsmäll mot lillasyster Vittsjö. Utan även för att avståndet upp till de två Champions Leagueplatserna sannolikt kommer att växa igen. Det blir således press på KDFF att vinna de tre kommande matcherna mot Växjö, Örebro och Linköping för att på allvar hänga med i toppen.
Lilie Persson och Pia Sundhage
Det om damallsvenskan. När jag läst nyheterna om Pia Sundhage:s jobb i Brasilien lite mer noggrant noterar jag att hon även fått chansen att ta med sig en assisterande förbundskapten. Lilie Persson verkar inte vara aktuell. Så man undrar ju vem det kan bli. Kanske Tony Gustavsson kan vara intresserad?
Som utlovat fortsätter jag att ladda upp de bilder från 2017 som funnits i min dator, men som jag antingen hade glömt eller inte hade hunnit ladda upp tidigare. Redan i förra bildinlägget nådde jag fram till EM, och den första svenska träningen som jag bevittnade.
Den här gången blir det rakt igenom bilder från EM. Det handlar dels om ytterligare en svensk träning samt bilder från matcherna Spanien–Portugal, Sverige–Ryssland och Frankrike–Österrike. Totalt handlar det om 132 bilder. Här är de även en och en:
Franska fans
Elena Morozova
Eugenie Le Sommer
Irene Paredes
Nina Burger
Portugal
Sandie Toletti och Clarisse Le Bihan
Sarah Bouhaddi
Österrikes fans
Carole Costa
Carolina Mendes och Fransisco Neto
Frankrike tackar fansen
Österrike
Linda Sembrant och Magdalena Eriksson
Viktoria Schnaderbeck
Marina Kiskonen och Nadezhda Karpova
Kosovare Asllani
Stina Blackstenius och Hanna Folkesson
Fridolina Rolfö och Jessica Samuelsson stretchar
Spanien
Leila Ouahabi
Lilie Persson och Pia Sundhage
Hanna Glas
Sverige
Elvira Ziyastinova
Hedvig Lindahl och Hilda Carlén
Portugal deppar
Aissatou Tounkara
Österrikisk glädje
Anna Kozhnikova, (15) Elena Danilova och Elvira Ziyastinova
Amandine Henry
Sverige
Gaetane Thiney
Laura Georges
Olivier Echouafni
Spanien
Lisa Makas
Daria Makarenko
Österrike tackar fansen
Alexia Putellas
Marie-Laure Delie
Frankrike tackar fansen
Hanna Glas
Lotta Schelin
Portugal
Elena Fomina
Kadidiatou Diani, Claire Lavogez och Sakina Karchaoui
Portugal
Claudia Neto
Frankrike
Natalya Solodkaya
Dominik Thalhammer
Magdalena Eriksson, presskonferens
Alena Belyaeva
Tatyana Shcherbak
Elena Fomina, presskonferens
Fridolina Rolfö
TV4:s studio
Gaetane Thiney
Mapi Leon
Carina Wenninger
Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö i mixade zonen
Österrike firar poängen
Amandine Henry
Orange supportrar.
Gaetane Thiney
Manuela Zinsberger
Eugenie Le Sommer
Volleyboll med levande nät
Spanien
Österrike firar poängen
Irene Paredes
Laura Feiersinger
Amandine Henry
Sarah Puntigam och Nina Burger
Sandra Panos
Viktoria Schnaderbeck
Nilla Fischer
Jasmin Eder
Andrea Pereira
Ryssland
Nicole Billa
Jessica Houara-d’Hommeaux
Nicole Billa på presskonferens
Ryssland
Kvadraten, Olivia Schough jagar
Huvuddomare Jana Adamkova med Bibiana Steinhaus vid sin sida
Spanien
Sakina Karchaoui och Kadidiatou Diani
Österrike
Österrikisk glädje
Eugenie Le Sommer
Inne på spelarhotellet
Sarah Puntigam
Jessica Houara-d’Hommeaux
Frankrike
Fransisco Neto
Wendie Renard
Amanda Sampedro
Lisa Makas i mixade zonen
Österrike
Österrike
Sarah Zadrazil
Silvia Meseguer
Carolin Grössinger
Frankrike
Grace Geyoro
Nadine Prohaska
Dominik Thalhammer på presskonferens
Paula Nicart
Pia Sundhage och Fridolina Rolfö
Silvia Rebelo
5 Andrea Pereira 15 Silvia Meseguer
Lilie Persson
Sverige
Kvadraten, Hanna Folkesson med bollen. Lilie Persson jagar. Och Sara Thunebro fotar.
Österrike
Sarah Puntigam
Spanien
Camille Abily
Österrikisk glädje
Stina Blackstenius
Ekaterina Sochneva
Viktoriya Shkoda
Elvira Ziyastinova och Anna Kozhnikova
Kvadraten, Lilie Persson jagar
Viktoriya Shkoda (5), Marina Fedorova (16) och Anna Belymyttseva (13).
Jag sitter på Stadion de Adelaarshorst i Deventer i kväll och kikar på Norge–Danmark. Intrycken från den här matchen är att Norge har väldigt många otroligt svaga bollspelare. Och att de har dåligt självförtroende.
Jag har exempelvis aldrig tidigare sett Maren Mjelde så här dålig. Danmark leder med 1–0 i paus, samma siffror har Nederländerna mot Belgien. Det innebär att det alltså med stor sannolikhet blir Nederländerna eller Danmark för Sverige i kvartsfinal.
Under förmiddagen var jag på Sportpark Hengelder och kikade på dagens svenska träning. De som trodde att de skulle få någon hint om morgondagens startelva lämnade anläggningen besvikna.
Det handlade nämligen om en lätt träning med uppvärmning, följt av lite skott och därefter spel i intervaller, fem mot fem, gamla mot unga. Uppfattade jag det rätt vann de gamla med 7–5.
I första skottövningen noterade jag att i den gruppen jag kollade på gick lite för många bollar över eller utanför målet. Det stämmer bra med den svenska statistiken hittills i EM. Totalt mot Tyskland och Ryssland har Sverige haft 33 avslut, fördelat på 10 respektive 23. Bara sju av de 33 har träffat inom ramen. Med så dålig träffbild är det svårt att bjuda på målkalas.
Räkna inte med någon målfest i morgon heller, alltså. När det gäller morgondagens match har alla de spelare och ledare jag lyssnat på sagt att de gärna vinner gruppen – för att det ger extra självförtroende. Det är ju korrekt, men jag tycker ändå inte att Pia Sundhage skall offra för mycket för den där gruppsegern.
För det är inte så stor skillnad på att möta Nederländerna eller Danmark. Och mästerskap handlar ju om att vinna rätt matcher, och om att lägga sin energi på rätt saker. Som jag ser det är det mycket viktigare att ha pigga spelare till kvartsfinalen än att vinna gruppen.
Och med tanke på att våra motståndare kommer att få en vilodag mer gäller det att Sundhage matchar sin trupp smart. Alltså att hon vilar de som känner sig lite slitna. Vid gårdagens pressträff pratade Lilie Persson lite om det här:
– Vi har resonerat väldigt mycket om startelvan utan att vara framme. Och det är ju tid kvar än. Det finns många olika scenarion, i alla lagdelar faktiskt. Och vi har ritat på många olika, det har vi gjort. Det vi pratar om är dels en belastningsfråga, matchen senast tog en del på några av spelarna. Dels en taktisk fråga förstås. Sedan är det alltid det här med hur många förändringar man vågar göra. De spelare som belastas väldigt hårt är ju ytterbackar eftersom vi har det spel vi har och mittfältsspelare sliter ju alltid hårt. Just de positionerna är slitsamma rent löpmässigt.
Hur många förändringar tror du att ni vågar göra?
– Det är en svår fråga. Men jag tror inte att det bara blir en förändring i alla fall, sedan är det svårt att säga hur många det blir eftersom vi är så långt ifrån ett färdigt beslut. När det gäller belastningen hoppas vi att det skall bli en lång turnering. Och vi visade i OS att även Sverige klarar av att göra förändringar i startelvorna i varje match, det är ju ett sätt också att visa att vi tror på alla spelare här.
Är det viktigt att vinna gruppen?
– Det tycker vi nog. Det är ju en självförtroendeboost. Och om någon säger att ”är det inte bättre att bli tvåa” – nej, det måste ju vara bättre att bli etta. Det är väl häftigt att bli etta.
Persson fick en fråga om Italiens svagheter, enligt scouten Thomas Dennerby är ett snabbt djupledsspel nyckeln till att göra mål på italienskorna eftersom de har långsamma mittbackar. Hon svarade:
– Nu har ju Italien råkat ut för några tråkiga skador, så det blir lite förändringar för dem. Annars tror jag att alla som såg matchen mot Tyskland såg att Italien lika gärna kunde fått med sig en poäng. Jag tror att Italien så klart vill avsluta den här sejouren med en seger. Det är ju förbundskaptenens (Antonio Cabrini) sista landskamp, det är Melania Gabbiadini:s sista landskamp – och hon är ju en häftig lirare, så jag tror att Italien går all in. Då gäller det att inte falla i den fällan, utan att vi gör de vi är bra på. Och vi är ganska bra på att spela snabbt i djupled, så det är väl ett utmärkt scenario. Det passar Sverige väldigt bra, vi tycker det är jobbigare när folk står lågt. Snabbhet i djupled är något som vi har på alla våra forwards. Även Frido (Fridolina Rolfö) pratar vi ofta om att hon är en skicklig targetspelare, men hon är oerhört snabb i djupled också. Det kanske inte ser ut att gå så snabbt, men hon är väldigt snabb. Vi har ju gps och hon är uppe i samma siffror som de andra.
Jessica Samuelsson
Utöver Persson lyssnade och pratade jag lite med Jessica Samuelsson och Hanna Folkesson. När det gäller Samuelsson var jag lite nyfiken på en sak hon pratade om i fjol, att hennes passningsspel hade förbättrats rejält eftersom hon hade tränat mycket på att orientera sig bättre på planen. Jag var lite nyfiken på hur hon tränade på det.
– Det handlar bara om att man påminner sig själv om att hela tiden kolla runt omkring innan man får bollen. Jag var väldigt dålig på det i unga år, så det är någonting jag fått jobba med. Dels har jag fått det från Anders Jacobsson som var assisterande i Linköping tidigare (nu är han i Norges landslag). Han jobbade mycket med det med mig. Ibland är det lätt att glömma att vrida på huvudet, men påminner man sig hela tiden blir det en vana, och till slut sitter det i ryggmärgen – och det är viktigt.
Är det här orsaken till att ditt passningsspel blivit så bra?
– Det är nog en stor del av det i alla fall. Vet man var motståndarna är, och har koll på medspelarna innan man får bollen, då ser man lite tryggare ut också. Sedan är det så klart några andra delar också, men det här är en stor del – tror jag.
Samuelsson utstrålar för övrigt trygghet och självförtroende även vid sidan av planen. Jag tycker alltid att hon tidigare varit väldigt försiktig i sina uttalanden. Nu vågar hon säga mycket mer.
Efter Rysslandsmatchen sa Samuelsson bland annat att hon löser defensiven på kanten själv, så det var inte några problem att ha en väldigt offensiv Lotta Schelin framför sig. Det är ju förstås sant, och inte speciellt kontroversiellt. Ändå tror jag inte att Samuelsson skulle ha sagt något liknande för ett eller två år sedan.
När jag frågade henne om det allt större trygghet sa hon:
– Det har väl med erfarenhet och självförtroende att göra. Jag känner att jag har en större roll och är mer bekväm och trygg – det speglar säkert av sig både på planen och här utanför.
Hanna Folkesson
Slutligen blev det även ett snack med Hanna Folkesson, som ju gjorde ett väldigt piggt inhopp mot Ryssland, och som där borde ha stärkt sina aktier för att få mer speltid i kommande matcher. Hon sa att:
– Jag känner mig redo om chansen kommer, då gäller det att ta den.
Det blev förstås snack om att hon äntligen hade fått göra sin mästerskapsdebut, efter att ha tvingats kasta in handduken på grund av skador i tre tidigare mästerskap. Det ämnet var framför allt Expressens Mats Bråstedt mycket ivrig att prata om. Det mesta som sades om det finns därför i den här artikeln.
Apropå det frågade jag om det inte var extra tufft att missa VM 2015, där hon var med i startelvan under våren.
– Så klart. 2013 var jag inte heller i startelvan, då skulle det mer vara mitt första år och en häftig upplevelse. Men så klart där inför VM 2015 så var det ju tufft. Jag hade ju startat de flesta landskamperna det året.
Är du på samma nivå nu som du var 2015?
– Ja, men jag tycker det. Det tar ett tag att ta sig tillbaka till den nivån man har varit på, framför allt saknar man matchträning. Men nu har jag varit i gång i ett helt år, och jag tycker att formen har tagit sig. Även i slutskedet av damallsvenskan har det blivit bättre och bättre.
Folkesson fick frågor om hur det var att åka ur med Umeå förra hösten, och om hur hon har påverkats som spelare av klubbytet till Rosengård:
– Eftersom jag hade siktet inställt på att jag ville tillbaka till landslagsmiljön och eventuellt spela det här mästerskapet fanns det ingen möjlighet att vara kvar i UIK. Det är tråkigt för Umefotbollen att de åkte ut, men för min egen utveckling var jag tvungen att flytta. Det är alltid speciellt att vara ny i en klubb, och det har tagit ett tag för mig under våren att hitta rätt i den här miljön. Men ju längre tiden har gått, desto mer har jag känt mig bekväm, och verkligen hittat rätt där också, vilket har gjort att jag har utvecklats som fotbollsspelare. Både att jag blivit mer trygg med bollen och då kan bidra mer i det offensiva spelet än jag kanske har gjort i tidigare klubblag.
Slutligen frågade jag henne om hennes favoritroll, alltså om hur hon skulle placera sig själv om hon fick leka förbundskapten och skräddarsy sin egen roll.
– Åh, det är svårt att säga, jag trivs att vara lite mer offensiv, samtidigt som jag har spelat lite mer defensiv hemma i Rosengård, och det har funkat bra nu på slutet. Men jag skulle nog säga lite mer en tvåvägsspelare, att både kunna vara delaktig i uppspelsfas, men även kunna få vara med framme i boxen. Att vi spelar med två tvåvägsspelare som delar på ansvaret både i defensiven och offensiven.
Är du främmande för att gå ut på kanten?
– Jag kanske inte ser mina bästa kvaliteter som kantspelare, men är det där de vill att jag skall spela gör man det bästa utav det. Då kanske mer en indragen yttermittfältare som får bollen på fötterna än en djupledsgående.
En fjärdedel av EM-turneringen är spelad, och alla lag har visat upp sig varsin gång. För och främst kan man notera att det var väldigt jämnt och målfattigt i grupperna A, B och C, medan det som väntat var ganska stor skillnad mellan topp- och bottenlagen i grupp D.
Jag har ju tidigare konstaterat att de flesta lag har börjat lära sig försvarsspel, vilket gör att antalet målfester numera har minskat rätt rejält.
Jag tänkte ge mig på en kort sammanfattning av det vi hittills har fått se. Här är första omgångens…
…bästa lag: Nederländerna och England. Att engelskorna skulle vara bra, det visste jag. Men att Nederländerna höll så hög klass, det var en positiv överraskning som kan bli negativ. Negativ i den bemärkelsen att det ju nämligen kan bli vårt svenska lag som kan komma att ställas mot de orange lejonhonorna i kvartsfinal.
…trögstartade storlag: Både Tyskland och Frankrike hackade i gång sina motorer. När det gäller fransyskorna har spelet hackat i tre raka matcher nu. Börjar det smyga sig in lite osäkerhet i laget, tro? Men man blir inte Europamästare på att imponera i gruppspelet. Det är i utslagningsmatcherna som tyskor och fransyskor skall visa sin klass.
…positiva överraskningar: Nederländerna är nämnda. Därför får det i första hand bli Ryssland och Island under den här vinjetten. Jag trodde inte att ryskorna skulle vara nära att ta poäng i EM. Men efter första omgången leder de grupp B före Tyskland och Sverige. Det var ett helt annat ryskt lag i EM-premiären än det svenskorna krossade i Algarve. Och även om Island förlorade med 1–0 mot Frankrike var ”The Dottirs” mycket starkare och stabilare än jag hade trott. Kul att se.
…svenska utropstecken: En hållen nolla mot Tyskland. Vi har ju nått ett par oavgjorda resultat i tyskkamper genom åren (och sedan ändå förlorat i förlängning). Det är däremot mer sällan som vi håller nollan mot tyskorna. Det här var blott fjärde gången någonsin. Så den väl genomförda försvarsinsatsen i Breda lär har gjort att det defensiva självförtroendet växte ytterligare. Det är förstås viktigt.
…kryss: Sverige–Tyskland 0–0 är enda matchen hittills som slutat oavgjord. Noterbart var även att det var oavgjort, 91–91 i passningar till fel adress. Däremot var det långt ifrån oavgjort i passningar till rätt adress. Där vann Tyskland med förkrossande 465–267. Det innebär att Sverige hade en passningsprocent på 74,6 medan tyskorna hade 84,6. Där har Sverige något att jobba på, samtidigt som det viktigaste inte är att ha bollen mest – utan att använda bollen bäst.
…snyggaste mål: Jordan Nobbs 5–0-volley mot Skottland.
Op het EK hebben de Engelse vrouwen de vloer aangeveegd met Schotland. 6-0, waarvan de 5e van Jordan Nobbs een echt pareltje is! 💪💥 pic.twitter.com/byXLjUaafa
…bästa spelare: Jag satt och funderade över den rubriken inför England–Skottland. Jag tänkte att det kanske får bli någon i Nederländerna, exempelvis Jackie Groenen. Men hon får se sig besegrad. Omgångens spelare blir förstås Jodie Taylor, som byttes ut efter 59 minuter i matchen England–Skottland. På den tiden hann hon bli första tremålsskytt i en EM-match på drygt 20 år.
Slutligen några ord om de 15 minuter vi i media fick se från dagens svenska träning. Alla såg ut att träna för fullt, och det roligaste som hände var när Lilie Persson fick fylla ut en kvadrat, och Pia Sundhage omgående gav henne smeknamnet Morozova.
Jag tog en liten promenad på 20 minuter bort till Sportpark Hengelder i förmiddags. Där på Phillip Cocu:s moderklubb SV DCS Zevenaars hemmaarena kör det svenska laget sina träningar under EM.
När det blev spel valde Pia Sundhage att matcha Magdalena Eriksson som vänsterback i startelvan hela tiden. Först körde hon med Julia Spetsmark som vänsterytter, sedan drog förbundskaptenen ner Lotta Schelin på högerkanten, flyttade över Kosovare Asllani till vänster och spelade Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius som forwardspar.
Jag gissar att lösningen med Spetsmark är förstavalet och att Schelin som yttermittfältare är andraval. Samtidigt sa Lilie Persson på presskonferensen att Olivia Schough kommer att vara spelbar på fredag. Hon tränade inte fotboll i dag, så det kanske trots allt blir Schough mot ryskorna.
Personligen hade jag gärna testat Pauline Hammarlund som yttermittfältare mot Ryssland. Hon är en av de svenska spelare som är bäst på inlöp i straffområdet, något det kan bli ganska mycket av mot ryskorna.
En annan notering från dagen var att assisterande förbundskapten Persson berömde den ryska förbundskaptenen Elena Fomina för att denne har vågat plocka bort några äldre, rutinerade spelare och ge plats för yngre.
Vi har nått damallsvensk halvtidsvila och fokus flyttas nu mot det EM-slutspel som smyger sig allt närmare.
Pia Sundhage och Lilie Persson
Jag har i kväll sett en sex minuter lång intervju med Lilie Persson och Pia Sundhage på SVT:s Sportspegeln. Där pratade de båda återigen väldigt mycket om hur fantastiskt det skulle vara att vinna mot Tyskland den 17 juli.
En stund senare sa Lilie Persson även att:
”Mästerskap handlar om att vinna rätt matcher.”
Det senare håller jag till 100 procent med om. Mästerskap handlar absolut om att vinna rätt matcher. Det är ju nämligen slutplaceringen som räknas, inte vilken väg man tog dit.
Och det är med tanke på det som jag tycker att Sverige skall sluta prata Tyskland och i stället koncentrera sig på Ryssland och Italien. För kollar man in EM-lottningen är det ganska mycket som talar för att Sveriges guldchans skulle vara klart större om vi kommer tvåa i gruppen än om vi blir gruppetta.
På gruppettans slutspelshalva kommer nämligen följande lag att göra upp om en finalplats:
Segraren i grupp C: Vilket med stor sannolikhet blir Frankrike
Tvåan i grupp A: Något av Norge, Nederländerna och Danmark.
Tvåan i grupp D: England eller Spanien.
För tvåan i Sveriges grupp väntar istället:
Tvåan i grupp C: Sannolikt Schweiz eller Island.
Segraren i grupp A: Något av Norge, Nederländerna och Danmark.
Segraren i grupp D: England eller Spanien.
Visst vore det rätt skönt om Tyskland, Frankrike samt ett av Spanien och England hamnade på den andra slutspelshalvan?
En seger mot Tyskland skulle dessutom innebära att vårt lag plötsligt kommer att få ett orimligt stort favoritskap på sina axlar, vilket inte heller känns speciellt fördelaktigt för vårt slutresultat i turneringen.
Så mitt tips till Sundhage och Persson är att rikta in sig på andraplatsen, och spara den där segern mot Tyskland till en eventuell final…
Det skrivs ju och pratas en del damfotboll i media för tillfället. En högst läsvärd artikel är den här intervjun med Nilla Fischer där vi får svar på varför hon stod över ett par landskamper av personliga skäl.
Radiosporten har lagt upp en separat EM-flik på sin hemsida. Där kan man bland annat höra en genomgång av alla EM-grupper i podden Fotbollsarena Radiosporten. Där är expert Richard Henriksson huvudperon. I torsdags hörde jag honom säga att:
”Olivia Schough i form behövs för att Sverige skall kunna gå långt i mästerskapet.”
Han sa även att han tyckte att Schough tidigare varit på en väldigt hög nivå, både i landslaget och Eskilstuna under våren. Där måste jag framföra en närmast totalt avvikande uppfattning. Schough gjorde ett par drömmål under en kort period, annars har hon mest trampat vatten i år. Och jag ser henne knappast som en svensk nyckelspelare i EM, snarare som bänknötare. Men där får Schough förstås gärna överbevisa mig.
Den kommande veckan kommer det att spelas ett antal intressanta vänskapslandskamper, bland annat Tyskland–Brasilien på tisdag, Österrike–Danmark på torsdag, Frankrike–Belgien på fredag och förstås Sverige–Mexiko på lördag.
I går spelades det en träningslandskamp, Danmark–England 1–2. Det är svårt att dra några slutsatser av matchen då England ställde upp med sitt B-lag. Man bytte tio av elva spelare från den elva som slog Schweiz härom veckan. Även Danmark var lite reservbetonat, då de bland annat matchade sina damallsvenska spelare försiktigt.
Ellen White satte det engelska segermålet efter en dansk försvarsmiss.
Slutligen rullar elitettan vidare. Växjö joggar vidare mot allsvenskan efter 6–0 mot Assi i går. På twitter skrev jag i går att Växjö DFF kan vara tidernas bästa lag i elitettan. Det är ju svårt att jämföra olika seriesegrare, men när det gäller poängskörd har Växjö i alla fall en bra chans att slå rekord.
Elitettan avgörs för femte gången, och rekordpoängen är 66, den noterades både av LB07 i fjol och av Kvarnsveden i förfjol. Max är 78, vilket alltså innebar att LB och Kvarnsveden tappade tolv poäng vardera. Växjö är ännu så länge utan poängförlust.
De två första seriesegrarna var Eskilstuna 2013 på 60 poäng och Mallbacken 2014 på 59 poäng.
Apropå Mallbacken tippade jag ju att de skulle följa med Växjö upp i allsvenskan i höst. Det tipset var väl inte så lysande. Däremot ligger jag just nu helt rätt när det gäller nedflyttningsplatserna. Där tippade jag ju nämligen att Böljan, Östersund och Hovås Billdal skulle hamna.
Den svenska EM-truppen är presenterad. Det blev nästan exakt som jag förutspådde i förra inlägget. Enda ändringen var att Lina Hurtig valdes bort på grund av att hon varit för skadeförföljd. Det gjorde att både Julia Spetsmark och Josefin Johansson kom med. Kul för dem, men tråkigt för Hurtig som får fortsätta att vänta på sitt första mästerskap. Under Pia Sundhages ledning har 22-åringen bara varit nära.
Julia Spetsmark
Eftersom Hurtig gjorde ett kort inhopp för Linköping i helgen trodde jag att hon skulle komma med. När hon har varit frisk har hon ju varit med i startelvan efter OS.
Jag tror dessutom att Hurtig hade bidragit mer än vad Spetsmark och Johansson kan göra. Här hoppas jag förstås att jag har fel, men känslan är att Hurtig mer är en internationell spelare än de båda andra.
Lina Hurtig
Jag har förresten nu i efterhand kollat sändningen för SVT. Den gav tyvärr inte mycket. Pia Sundhage och Lilie Persson behövde ju knappt svara på några vettiga frågor. På radion hörde jag att man undrade om Hurtig, dessutom fick Sundhage motivera uttagningen av skadade Elin Rubensson, som ju inte spelade för Göteborg i helgen. De frågorna hade varit på sin plats även hos SVT.
Radiosvaren från Sundhage var för övrigt att Hurtig varit för mycket skadad, men förhoppningsvis blir en viktig spelare under Peter Gerhardsson, samt att Rubensson är på väg tillbaka och beräknas vara helt frisk till nästa landslagsläger.
Är det här då en trupp som kan vinna EM? Svaret är att ja, den kan vinna. Fast det är inte så stor chans. Jag ser Frankrike, England, Tyskland och Spanien som de fyra största favoriterna. Där bakom finns det ytterligare några lag som med rejält med flyt kan gå hela vägen. Bland de lagen finns Sverige, Norge och Nederländerna.
Så vi kan drömma och hoppas inför EM-slutspelet. Bara vi inte drömmer för mycket…
Här är för övrigt truppen som helhet:
Målvakter: Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.
Backar: Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Emma Berglund och Hanna Glas.
Mittfältare: Caroline Seger, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Olivia Schough, Hanna Folkesson, Elin Rubensson, Josefin Johansson och Julia Spetsmark.
* Slutligen till något helt annat. Amerikansk damfotboll har sorg i dag. Den framgångsrika förbundskaptenen Tony DiCicco har nämligen gått bort i en ålder av 68 år. DiCicco ledde USA 1994–99 och vann både VM och OS med landslaget. Vila i frid.
I fredags påbörjade jag ett kritiskt inlägg om Pia Sundhage och hennes coachning i torsdagens träningslandskamp mot Kanada. Men så kom en öllastbil och förstörde motivationen. Det kändes helt enkelt inte relevant med gnäll på Sundhage när landet skakades av en terrorattack.
Nu har det gått några dagar och jag tänkte ändå skriva klart det där inlägget. Det blir rätt negativt, men så är vi också inne i en riktigt tung period för svensk damfotboll. I torsdags blev landslaget avklätt och utspelat av ”kraftfulla” Kanada, i fredags tappade damallsvenskan sitt affischnamn när Marta skrev på för Orlando och i dag har F19-landslaget förlorat mot Serbien och därmed missat ett drömläge att gå till EM-slutspel. Mörker.
Nu fokus på torsdagens landskamp. Jag reagerade redan innan matchen på flera saker som sades av spelare och ledare. Bland annat sa vår förbundskapten till Cmore att hon hade tre nya spelare i startelvan: Josefin Johansson, Lina Hurtig – och Olivia Schough.
Olivia Schough
Sundhage kallade alltså Schough för en ny spelare i landslaget. Hur tänkte förbundskaptenen där?
För er som inte är helt insatta i hur landslaget sett ut på senare år kan jag berätta att Schough har varit med i näst intill alla trupper under drygt fyra års tid. Eskilstunaforwarden har spelat 52 A-landskamper under Pia Sundhage, bland annat hela fjolårets OS-final. Visst har det varit många inhopp för Schough, men står man på drygt 50 landskamper kan man väl knappast kallas för ny spelare?
Inför matchen reagerade jag även över att det svenska lägret beskrev Kanada som ett fysiskt lag. Det var en sanning fram till och med VM 2015, där Kanada precis som Sverige misslyckades. Men medan Sundhage körde vidare med samma gamla spelare efter VM valde Kanada och John Herdman att röra om rejält. De senaste 1,5 åren har han byggt om sitt lag, han har skapat ett ungt och spelskickligt Kanada. Bland annat bytte han in 15-åriga talangen Jordyn Huitema mot Sverige.
Just spelskickligt är däremot ett ord som inte går att använda på vårt svenska landslag. Vi har ett fysiskt starkt och välorganiserat gäng, som är tungt att möta. Men boll- och spelskickligt är inte vårt lag.
Jag har tidigare undrat lite över hur vår anfallsstrategi ser ut. Det har jag nu äntligen fått veta. Jag hade tidigare uppfattat att tanken med det nya spelsättet var att landslaget skulle få till fler centrala anfall, att Kosovare Asllani skulle få bollen rättvänd. Tydligen hade jag fattat fel, det är återigen via kanterna vi skall anfalla:
”Vi vill ner till curlingytan”. Sundhage analyserar – så ska Sverige stoppa Kanada! pic.twitter.com/1PuvpJzFPL
Det här med curlingytan var förresten ett helt nytt begrepp. Någon som kan förklara var det kommer ifrån?
Det här klippet såg jag efter att jag hade sett matchen. Då var jag redan lite upprörd över att Sundhage gav de minst meriterade spelarna skulden för det svaga spelet i den första halvleken, en halvlek där hela det svenska laget var svagt.
Med den upprördheten i botten reagerade jag på att det första Sundhage säger i klippet är ett av hennes favorituttryck, ”vi vill göra varandra bra”. Frågan jag ställer där är hur Sundhage gjorde Lina Hurtig och Josefin Johansson bättre genom att byta ut dem i halvtid?
Min upprördhet minskade inte av att det ju framför allt var Sundhage själv som blev avklädd i den där första halvleken. Hennes lirare blev ju utspelade av kraftfulla Kanada, ett Kanada som visade upp en grym träffsäkerhet i sin taktik. John Herdman flyttade över spelskickliga Ashley Lawrence på högersidan och anföll mot Sveriges defensivt svaga vänsterkant, samtidigt som man lämnade yta åt Jessica Samuelsson på den svenska högerkanten. Vår förbundskapten hade inga motdrag.
Mina anteckningar från den första halvleken såg ut så här:
”Sveriges forwards springer så att Kanadas backar hela tiden kan se dem. På så sätt gör svenskorna det lätt för Kanada att försvara sig.”
”Kanadas backlinje är bättre bollspelare och har mycket större tålamod än Sveriges i uppspelsfasen.”
”Kanada är ett spelande lag. De slår väldigt få långbollar på chans. När de spelar långt är det genomtänkta passningar de slår. Sverige däremot slår massor av chansbollar på första bästa löpning.”
Anteckningarna visade även att Kanadas mål kom på ett fantastiskt anfall. De höll bollen inom laget i 47 sekunder och slog 16 raka passningar innan Janine Beckie stötte in segerbollen.
Efter paus bet Sveriges fysik bättre och Kanada fick inte lika stort utrymme till finlir. Samtidigt var det Kanada som hade det mest genomtänkta spelet även efter paus, och det kändes lite som att en orsak till att Sverige kunde lyfta spelet lite var att Kanada minskade sitt risktagande och var rätt nöjt med 1–0.
Och trots att Sverige såg bättre ut efter paus skapade vi bara en enda het målchans i hela matchen – och det var Linda Sembrant som nickade utanför efter hörna på övertid.
Nilla Fischer tyckte i en tv-intervju just efter slutsignalen att oavgjort hade varit mest rättvist. Det tycker inte jag. Jag tycker att Kanada vann hur rättvist som helst.
I fredags, på den damallsvenska upptaktsträffen, var Sundhage och Lilie Persson med och pratade lite om läget i landslaget. Persson sa att:
”Vi är inte stressade. Men vi behöver skapa fler målchanser.”
Sundhage konstaterade att det går att föra matcher genom ett bra försvarsspel. Där håller jag med, och med den trupp Sundhage valt måste försvarsspelet sättas i centrum. Sveriges chans i EM-slutspelet är inte ett genomtänkt anfallsspel, utan ett tajt försvar kryddat med snabba kontringar och vassa fasta situationer.
Sundhage sa också att hon fram till nu hade testat många spelare, men att:
”Vi behöver spela ihop ett lag. Nu är det slut med letandet, prövandet, ‘ta chansen’. Vi har tre matcher kvar innan EM, där behöver vi spela ihop en elva.”
Personligen har jag upplevt det som att Sundhage har tagit varenda chans under våren att spela ihop sin EM-elva. För alla har väl räknat ut att laget blir: Lindahl – Samuelsson, Fischer, Sembrant, Andersson – Seger, Dahlkvist, Asllani, Xxxx – Schelin och Xxxx.
Vilka som tar de två vakanta platserna återstår att se. På mittfältet lär den sista platsen gå till Hanna Folkesson eller Elin Rubensson och på topp ligger väl ”den där nya Schough” väl till – om inte Sundhage håller dörren öppen för Fridolina Rolfö. Stina Blackstenius borde vara högaktuell, men känslan är att hon är en bit ner i hackordningen.
Personligen hade jag gärna sett att Sundhage verkligen testat Katrin Schmidt och Marija Banusic under våren, men så blir det inte. Därmed känns det som att vårt EM-lag går miste om två tänkbara jokrar.
För Sundhage blir det nu viktigt att jobba med det taktiska upplägget. Våra kommande motståndare lär ju kolla på hur Kanada jobbade på kanterna och köra liknande upplägg. Sedan blir det otroligt viktigt med våra fasta situationer. Motståndarna är rädda för svenska inläggsfrisparkar och hörnor. Det var faktiskt rätt tydligt hur rädda kanadensiskorna var för att dra på sig just hörnor.
En annan fundering är varför förbundskapten Sundhage pratar så mycket om den inledande Tysklandsmatchen i EM. Visst är den viktig, men det skulle inte vara hela världen om vi förlorade den matchen. Det räcker ju sannolikt med segrar mot Italien och Ryssland för att Sverige skall ta sig till kvartsfinal.
Innan jag lämnar vårt landslag för nu hörde jag någon av spelarna skylla vårt bristfälliga passningsspel på att det är april och huvuddelen av de svenska spelarna inte är i säsong ännu.
Jag kan upplysa om att situationen är identisk för de kanadensiska spelarna. De är inte heller i säsong, men de klarade av att spela riktigt fyndig fotboll ändå.
Kanada spelade för övrigt mot våra EM-motståndare Tyskland i går. Kanada startade med samma tio utespelare som mot Sverige, och åkte på en 2–1-förlust efter sent tyskt segermål. Noterbart att det tyska ledningsmålet kom på en riktigt grov tavla från 21-åriga målvakten Kailen Sheridan:
I Tyskland ifrågasätts för övrigt nya förbundskaptenen Steffi Jones upplägg av experter. Man undrar om hon vet vad hon håller på med. Något vi känner igen från svenska förhållanden…
I övrigt de senaste dagarna har det spelats ytterligare flera intressanta landskamper. Våra EM-motståndare Italien fick ett meriterande kryss mot England:
Vår tredje gruppmotståndare Ryssland har varit i USA och inkasserat två klara förluster. USA (och Skottland) väntar för övrigt för Sverige i juni:
Av de här båda klippen är det rätt tydligt att ryskorna i alla fall är sårbara på kanterna.
Lämnar vi Sveriges EM-gruppmotståndare och kollar på andra intressanta vänskapsmatcher i Europa har den mest laddade varit Frankrikes 2–1-seger mot Nederländerna:
Faktum är att det även spelas tävlingslandskamper i Europa för tillfället. VM-kvalet är nämligen igång. Fast det här skedet är rätt ointressant, inget av de lag som är igång kommer att kvala in till Frankrike 2019. Däremot är Asiens pågående förkval klart mer intressant.
Höjdarmatchen i det kvalet var mötet Nordkorea–Sydkorea i Nordkorea i fredags. Lagen spelade 1–1 inför 42000 åskådare.
Resultatet gör att gruppen blir en målskillnadsaffär, och där är det fördel Sydkorea. Nordkorea har spelat klart, och stannar på 18–1 i målskillnad efter 5–0 mot Hongkong, 8–0 mot Indien och 4–0 mot Uzbekistan.
Sydkorea har kvar att möta Uzbekistan och står på 17–1. Vinner sydkoreanskorna med två måls marginal i morgon förmiddag går de vidare till slutkvalet, medan Nordkorea har spelat klart.
I övrigt i Asiens förkval står det klart att Thailand och Filippinerna har gått vidare till slutkvalet. I den fjärde och sista gruppen gör Vietnam och Myanmar upp i en ren gruppfinal i morgon. Sedan tidigare är Jordanien (värdnation), Japan, Kina och Australien klara för slutkvalet, tillika Asiatiska mästerskapet.
Så här en stund efter den dödstråkiga andra halvleken mellan Sverige och Kina är det lätt att vara kritisk och negativ.
Men kan ni tänka er, i dag är jag ändå rätt positiv. Klart mycket mer positiv än de spelare, ledare och tv-experter som man hört uttala sig om dagens svenska 0–0-insats.
Jag har nämligen sett en hel del lovande saker under de här två inledande landskamperna i Algarve cup. Och trots att den svenska finalchansen är mycket liten inför måndagens avslutande matcher är det länge sedan jag var så positiv över det svenska spelet.
Det är ju inte nu i Algarve vi skall vara som bäst. Vi skall hitta ett vägvinnande spel till sommarens EM, och jag hoppas att Pia Sundhage och Lilie Persson ser samma saker som jag.
Pia Sundhage och Lilie Persson
Vad är det då som jag har sett som gör mig positiv? Jo, först och främst två hållna nollor mot lag som var i kvartsfinal både vid VM 2015 och i fjolårets OS-turnering. Kina åkte ur VM 2015 med 1–0 mot USA och man åkte ur OS 2016 med 1–0 mot Tyskland, det är alltså en stark motståndare, som sällan släpper in många mål.
De båda svenska nollorna har inte varit extremt tursamma, utan det känns som att Sundhage äntligen har lyckats hitta en grundtrygghet i sitt lag. En grundtrygghet som ju exempelvis inte fanns i fjolårets OS-turnering. I dag skapade bara Kina en målchans mot det uppställa svenska försvaret.
Två andra väldigt positiva saker i dag var att jag såg en Caroline Seger som hela tiden försökte spela bollen framåt, och en fortsatt pigg Lotta Schelin. Jag hade totalt 5–2 i klara målchanser till Sverige, alla från den första halvleken och tre av de svenska kom på hörnor.
Caroline Seger
Nu var det ju tillfälligt avbrott på SVT under matchens tio första minuter så jag kan ha missat något, men det verkar inte som att det skapades något farligt i någon riktning under de minuterna.
Den första halvleken tyckte jag i stora drag var väldigt bra. Jag var klart med positiv i halvtid än Seger och Lilie Persson, när de intervjuades av SVT. Båda var kritiska mot uppspelen, och visst håller jag med om att det var för dålig klass på ”förstaserven” flera gånger.
De svenska spelarna slarvade med enkla passningar på egen planhalva flera gånger. Dessutom spelade backarna med alldeles för hög risktagning många gånger. Ofta handlade det dessutom om ett väldigt onödigt risktagande, eftersom man slog svåra passningar i situationer där bollmottagaren ändå var felvänd. Risker kan man ta i uppspelsfasen om passningen kan leda till en målchans. Annars bör man jobba med riskminimering i backlinjen under uppspelsfas.
Men det fanns även en hel del positivt i uppspelsfasen, som Magdalena Eriksson:s långa uppspel. Den här gången var det inga ”lycka till-bollar”, utan oftast passningar med bra adress. Eriksson visade att hon vill vara första utmanare till ordinarie mittbacksparet Nilla Fischer och Linda Sembrant.
Det som gör mig mest hoppfull efter de här två matcherna är ändå hur det sett ut när Sundhage minskat ner på antalet djupledslöpare på planen och i stället satsat på fler boll- och passningssäkra spelare. Under de perioderna Sverige bara haft två djupledslöpare på planen har laget varit bra och skapat mycket. Jag tänker dels på den första halvtimmen av den andra halvleken mot Australien, dels på den första halvleken i dag.
Att matcherna blir lite ryckiga beror ju på att spelschemat är tajt och man måste rulla på spelare för att inte utsätta dem för extremt skaderisk. Det positiva här är ju att många spelare får chansen att visa upp sig, och att Sundhage får möjlighet att testa att spelar olika spelare tillsammans. Hittills tycker jag att hon har matchat sin trupp smart och bra i Algarve.
Två spelare som har stärkt sina aktier rätt rejält hittills är Schelin och Hanna Folkesson. Jag hade gärna sett ett mittfält med Folkesson, Seger, Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist bakom Schelin och Fridolina Rolfö i sista matchen i turneringen. Det tycker jag känns som absolut bästa offensiva uppställningen just nu.
Det tror jag också är den uppställning som skulle ha bäst möjlighet att föra en match, vilket ju är något vårt lag av tradition har väldigt svårt med.
I den andra matchen i vår grupp vann Australien med 3–2 mot Nederländerna efter 3–0 i paus. Alla The Matildas mål kom på fasta situationer, antagligen bara för att täppa till käften på mig efter förra inlägget…
Vid Emily Gielnik:s hörna rakt i mål till 1–0 fick Australien både hjälp av vinden och av en svag målvaktsinsats från Loes Geurts. Gielnicks frisparksmål och Alanna Kennedy:s nick är däremot båda högklassiga. Det är även Sherida Spitse:s frispark till 3–2.
Resultaten innebär att Sverige leder gruppen, men får svårt att nå finalen. Det är ju de två bästa gruppsegrarna som får spela final och Spanien och Kanada står båda på full poäng. Kanada vann med 2–1 mot Ryssland i dag och känns redan i praktiken finalklart, de har ju kvar att möta slagpåsen Portugal i sista matchen.
För Spanien väntar Island på måndag, en match där spanjorskorna får räknas som storfavoriter. I dag besegrade man nämligen Norge med klara 3–0. Ett respektingivande resultat, även om norskorna bytt ut stora delar av sitt lag från onsdagens 1–1-match mot Island.
I övrigt i Algarve i dag har Japan besegrat Island med 2–0. Den lilla U20-VM-stjärnan Yui Hasegawa gjorde båda målen, de går att se här. Dessutom gjorde Danmark hela 6–0 på Portugal.
I Cypern cup är Belgien lite av skrällgänget. I dag besegrade man Sveriges blivande EM-motståndare Italien med hela 4–1.
Jag den sista halvtimman. Där satte italienskorna en mycket hög men farlig press, för när belgiskorna kom förbi blev det vidöppet. Det var också Belgien som hade de farliga målchanserna – och gjorde ett snyggt mål – under den kvarten.
Belgien inledde med att spela 2–2 mot Schweiz, och har nu chans att ta sig till final. I Cypern cup har nämligen inget lag fler än fyra poäng efter två gruppomgångar. Målen från Belgien–Schweiz går att se här:
Just Belgien och Schweiz samt Österrike, Sydkorea, Irland och Wales står på fyra poäng med en gruppmatch kvar att spela.
Målen från onsdagens match mellan Skottland och Nya Zeeland finns på klippet nedan, det handlar om mål från Jane Ross, Erin Cuthbert och Kim Little för skotskorna samt Rosie White och Amber Hearn för Football Ferns.
För någon timme sedan blev nomineringarna till Fotbollsgalan upp, och den kategori man förvånas mest över på damsidan är Årets forward.
Inte för att jag tycker att det är fel att Stina Blackstenius, Pernille Harder och Tabitha Chawinga är nominerade, utan mer eftersom fyra svenska förbundskaptener inte lyckas nominera någon av de spelare som är A-landslagets förstaval.
När förbundskaptenerna Pia Sundhage och Lilie Persson har haft tillgång till samtliga forwards i år har de som bekant prioriterat dem i följande ordning:
Sett till speltid byter Rolfö och Blackstenius plats, men så länge Rolfö var frisk låg hon före.
Ingen av de fyra forwards våra förbundskaptener tycker är bäst platsar alltså på galan. Visst är det uppseendeväckande?
Det kan ses som en liten knäpp på näsorna på Sundhage och Persson – men det udda här är ju att båda sitter med i juryn. Där återfinns förresten ytterligare två förbundskaptener i Anneli Andersén och Calle Barrling plus Victoria Sandell Svensson (EFD), och följande representanter för media: Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (TV4 och C More), Frida Östberg (SVT) och Pontus Kåmark (Viasat).
Så här har den juryn nominerat i de olika kategorierna:
Hedvig Lindahl
Årets målvakt: Hilda Carlén, Jennifer Falk och Hedvig Lindahl.
Lindahl bör vara den självklara vinnaren efter hennes insats i OS. Hon är också min huvudfavorit till diamantbollen – trots att hon vann den i fjol.
Nilla Fischer och Linda Sembrant
Årets back: Nilla Fischer, Jessica Samuelsson och Linda Sembrant. En bra kategori med tre starka kandidater. Min vinnare är Sembrant. Självmålet i OS-finalen är en skönhetsfläck, men i övrigt tycker jag att hon gjort en kanonsäsong.
Årets mittfältare: Lisa Dahlkvist, Caroline Seger och Marta Vieira Da Silva.
Det här priset måste gå till Marta. Hon har en fantastiskt säsong bakom sig, trots att det inte blivit några stora titlar.
Pernille Harder
Årets forward: Stina Blackstenius, Tabitha Chawinga och Pernille Harder.
Det här är tre bra kandidater, men även om Blackstenius har varit bra tycker jag att det står mellan Chawinga och Harder. Där har jag ganska svårt att bestämma mig, men jag hade nog ändå lagt min röst på Harder – delvis med tanke på att det vore konstigt om hon och LFC lämnar galan utan något spelarpris.
Damallsvenskans viktigaste spelare: Tabitha Chawinga, Pernille Harder och Marta Viera Da Silva.
En fantastiskt högklassig kategori, där alla de tre nominerade hade varit värdiga vinnare. Återigen känner jag ändå att det står mellan Chawinga och Harder. Min uppfattning är att Chawinga har varit viktigare för Kvarnsveden än Harder för Linköping. Min röst går alltså till Chawinga.
Johanna Rytting Kaneryd
Årets genombrott: Cajsa Andersson, Ellen Löfqvist och Johanna Rytting Kaneryd.
Även här borde ju Tabitha Chawinga ha varit den självklara vinnaren. Hon är 20 år, debutant i damallsvenskan och flera klasser bättre än de nominerade kandidaterna. Eller är det möjligen så att det här priset bara kan gå till svenska spelare? Jaja. I Chawingas frånvaro röstar jag på Rytting Kaneryd som imponerat stort på mig under året.
Årets tränare: Stellan Carlsson, Yvonne Ekroth och Martin Sjögren.
Återigen en mycket bra och svår kategori. Alla de tre kandidaterna har gjort ett stortartat jobb med sitt spelarmaterial – och skulle vara värdiga vinnare. Jag tror att Sjögren kommer att få priset, men min röst går till Ekroth. Hon har gjort ett kanonjobb med det Djurgården som jag tippade sist i tabellen.
Diamantbollen:
Här finns inga offentliga nomineringar. Min uppfattning är alltså att Hedvig Lindahl bör få priset igen. Hon har varit den klart mest stabila spelaren sett över hela året.
Torsdagens genrep i Kalmar gav vissa viktiga svar och väckte förhoppningarna om svenska OS-framgångar.
Faktum är att man just nu har mer hopp än på flera år. Med smart matchning av truppen och lite tur kan det bära riktigt långt. Jag skriver kan, för det rimliga är fortfarande att det roliga för Sverige tar slut i kvartsfinal.
Om det skall kunna bli succé i Rio har vi några riktiga nyckelspelare, som måste prestera. Och det handlar helt andra namn än de Pia Sundhage tänkte sig för bara några månader sedan.
Jag tänker förstås på Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö. Med den duon på planen samtidigt har Sverige den passningskvalitet och kreativitet som behövs för att få till ett riktigt vasst anfallsspel.
Extra glädjande är ju att Lotta Schelin vaknade till i duons sällskap. Trots hostattacker tycker jag att Schelin gjorde sin mest positiva insats i gulblått på mycket länge. Jag fick faktiskt lite 2011-vibbar.
Lotta Schelin
Det var alltså med huvudsakligen positiva känslor man körde hem från Kalmar i torsdags kväll. För första gången på flera år kändes Sverige både stabilt i defensiven och farligt i offensiven – utan att behöva förlita sig till fasta situationer.
Det här blir ett väldigt positivt inlägg. Efter en seger mot vice världsmästarna med 3–0 är det lätt att sväva i väg. Men innan jag svävar i väg skall jag slänga in några brasklappar. Här är de:
1) Japan hade sin svagaste startelva på många år – sannolikt under hela 2010-talet. Nya förbundskaptenen Asako Takakura bygger ett nytt lag inför VM 2019 och framför allt hemma-OS 2020. Av de 14 spelare som spelade i fjolårets VM-final var fem med i matchen i Kalmar. Och från det nybygge som spelade 3–3 mot USA härom månaden saknades fyra startspelare.
2) Japan gjorde bara tre byten, mot Sveriges sex. När avgörandet föll i slutet av matchen hade alltså Sverige tillfört mer energi till laget än det går att göra i OS. Dessutom hade Japan bytt ut både Rumi Utsugi och Yuki Nagasato – alltså två av sina fyra mest meriterade spelare.
3) Resultatet speglade inte matchbilden. Jag räknade till 6–5 (0–3) i målchanser. Framför allt var det lite darrigt i det svenska laget i den första halvleken.
4) Det brukar ju heta att ett bra genrep ger en dålig premiär. För svensk del i OS-sammanhang har det varit: ett bra genrep ger en dålig turnering. För när Sverige har tagit poäng i OS-genrepen har det inte gått speciellt bra i mästerskapet. En gång har Sverige nått semifinal i OS, det var enda gången vi förlorat i genrepet. Då, 2004, blev det dessutom storstryk – 4–0 till Norge.
Det var de brasklappar jag kunde komma på, dags att gå igenom själva matchen. Först blir det lite funderingar kring offensiven och defensiven, halvlek för halvlek. Därefter blir det spelarkritik, och funderingar kring matchningen i OS-turneringen. Nu kör vi:
Första halvleken:
Defensivt: Jag satt på en plats där jag hade väldigt bra koll på Sveriges backlinje i den första halvleken. Det var inledningsvis väldigt positivt, de första tio minuterna orkade vårt lag sätta bra press på japanskorna, vilket gjorde att det kändes rätt tryggt i backlinjen.
Jonna Andersson
Sedan upplevde att det blev en allt större osäkerhet bland de fyra, inte minst på vänstersidan. Där fick Linda Sembrant och Jonna Andersson det ganska snart rätt jobbigt. Fyrbackslinjens formation var ofta lite taggig. Nilla Fischer kändes inte trygg, utan föll ofta ner någon meter längre ner än övriga.
Osäkerheten i backlinjen berodde sannolikt delvis på defensiva brister längre upp i planen. Båda ytterforwards låg ganska högt, och lämnade stora ytor bakom sig. Japan utnyttjade framför allt ytan på vår vänstersida, alltså bakom Stina Blackstenius. I den ytan kunde offensivt skickliga högerbacken Saori Arioshi bädda för Japans två första målchanser.
Ett annat problem som skapade osäkerhet i backlinjen under halvlekens sista 35 minuter var att de bollskickliga japanskorna hela tiden sökte att spela in bollar i ytan mellan Sveriges backar och mittfältare. Den ytan växte för övrigt när våra mittfältare försökte kliva fram och sätta press på Japans duktiga innermittfältare Saki Kumagai och Mizuho Sakaguchi, samtidigt som Fischer ville falla.
Det skall dock sägas, att trots den lilla osäkerheten i backlinjen lyckades Japan bara skapa tre halvchanser i halvleken. Och faktum är ju att alla Japans fem målchanser i matchen avslutades med skott utanför, eller över. Hedvig Lindahl behövde alltså inte göra en enda kvalificerad räddning i matchen.
Elin Rubensson
Offensivt: Här kom vi bara nära i den första halvleken. Under de första tio minuterna, när Elin Rubensson orkade fylla på med djupledslöpningar från mittfältet, såg det väldigt lovande ut. Där hade vi tre ”nästan-chanser”. Alltså lägen/anfall som såg bra ut, men där det ändå aldrig blev riktigt farligt. Det fattades lite kvalitet inspelen i straffområdet.
Under resten av halvleken fick vårt lag jaga väldigt mycket boll, vilket tog energi i solen. Under de 35 minuterna hade vi ytterligare tre ”nästan-chanser”. Det fanns alltså lovande offensiva tendenser, men inte mer.
Noterbart här för övrigt är att vi knappt hade en enda fast situation i bra läge på hela matchen. I den första halvleken hade vi inte en enda hörna, i den andra en från vänster – i 82:a minuten. Vi hade knappt heller några inläggsfrisparkar där vi kunde flytta upp våra nickstarka mittbackar. Det är rätt ovanligt.
Andra halvleken:
Defensivt: Jag hade inte samma överblick över backlinjen efter paus. Men känslan var att fyran var mycket tryggare och lugnare, inte minst på vänstersidan. Där upplevde jag Emma Berglund och Magdalena Ericsson som stabila. Känslan var också att Fischer inte föll lika långt, och att ytan mellan backlinjen och mittfältet därmed var mindre än i den första halvleken.
Magdalena Ericsson
Totalt sett höll landslaget ihop laget bättre och kunde ligga lite högre upp i planen. Följden blev att spelarna inte behövde springa lika kopiöst i defensiven som före paus. Dessutom hade vi en uppställning som var bättre på att hålla i bollen, vilket gjorde att laget orkade ställa om och kontra vid bollvinster. De två sista målen var ju blixtsnabba omställningar efter centrala bollvinster. Även 1–0 var lite av en kontring, anfallet startades av en brytpassning från vänsterback Ericsson.
De två målchanser Japan hade efter paus kom i matchens slutskede, och båda uppstod på svensk högersida. Den sista troligen på grund av att Elin Rubensson är lite ovan vid att hålla offsidelinjen, och hamnade lite för högt.
Offensivt: Den här halvleken satt jag bra till för att studera anfallsspelet – och jag gillade vad jag såg. Mycket hängde på Kosovare Asllani:s entré i matchen. Med henne och Rolfö samtidigt på planen hade vi plötsligt en spelare i varje lagdel som kunde slå öppnande passningar.
Därmed fick vi mycket bättre kvalitet på anfallen. Asllani hade bland annat flera fina vändningar ut på vänsterkanten. Och så lyckades Lotta Schelin komma rättvänd med fart flera gånger. Det gjorde hon fyra gånger – varje gång blev det en bra målchans. Schelin var alltså inblandad i fyra av de sex svenska klara målchanserna. Positivt.
Målen kom som sagt på snabba omställningar. 1–0 var ett mönsteranfall där Magdalena Ericsson slog ett brytpass till Caroline Seger, som snyggt klackade vidare till Asllani. Hon släppte ut bollen till Olivia Schough på vänsterkanten. Schough utmanade sin back, och spelade tillbaka till Asllani. Kosse i sin tur slog en direktpass på foten på Schelin, som hade en bra förstatouch och avslutade distinkt på andratillslaget. Hög klass hela vägen.
Spelarkritik/duellerna:
Målvakt: Här är det ingen duell. Lindahl är ohotad, och hon uppträdde stabilt och tryggt. Jag måste förresten här säga att jag gillade det engagemang som Hilda Carlén visade på bänken. Kolla klippet ovan – Carlén är den som jublar mest vid varje mål. Den typen av stöd behövs från bänken.
Mittbackarna: Här vann Emma Berglund duellen mot Linda Sembrant. Det blev tryggare med Berglund, som dessutom hade ett bättre passningsspel. Sembrant kändes lite ringrostig, och var inte lika stabil som jag upplevt henne tidigare i vår.
Fischer kändes också ringrostig, och föll som nämnt tidigare lite väl tidigt. I duell- och passningsspelet var hon däremot bra.
Ytterbackarna: Magdalena Ericsson vann mot Jonna Andersson. Offensivt hade Andersson flera fina framstötar längs kanten, men defensiven var för svag. Jag gissar att hon nog ställs inför alldeles för få svåra prov i damallsvenskan, och därför inte får tillräcklig defensiv träning. För hennes tajming i man-man-duellerna var långt ifrån klockren. Där var Ericsson betydligt mer vältajmad.
Jessica Samuelsson
Till höger vann Jessica Samuelsson mot Elin Rubensson. Samuelsson var bättre defensivt, och kom fram oftare längs kanten. Dock var hon lite farligt ute vid en tackling mot Nagasato i straffområdet. Där var det inte långt ifrån straff. Till Rubenssons försvar är att hon fick springa mycket på mittfältet i den första halvleken, och det därmed var logiskt att hon inte orkade komma i framstöt på framstöt. Defensivt har Rubensson vissa brister i att hålla linjen. Det märktes på slutet, när Japan skapade två lägen på hennes kant.
Centrala mittfältet: Här vann Kosovare Asllani mot Elin Rubensson. Asllani klarade försvarsspelet oväntat bra, och hon har en kvalitet i de avgörande passningarna som lyfter laget. Med tanke på hennes insatser i de tre senaste landskamperna måste hon numera vara förstavalet i den offensiva rollen på mittfältet.
Emilia Appelqvist
Lisa Dahlkvist mot Emilia Appelqvist slutade oavgjort. Dahlkvist var bra defensivt, hon vann många bollar. Men ibland blir hennes passningsspel väl slarvigt. Det här var en sådan dag. Appelqvist sin tur gjorde ett helt ok inhopp.
Caroline Seger är mer eller mindre ohotad i sin roll. Hon var bra i torsdags, men inte bäst – som Sundhage ville göra gällande. Seger är bra på att lugna ner spelet, men ibland har hon onödigt högt risktagande på egen planhalva. Även om Japan noterades något eller några farliga bolltapp.
Fridolina Rolfö
Central forward: Fridolina Rolfö vann platsen. Det blev tydligt hur viktig hennes styrka är för det svenska anfallsspelet. Dessutom gillar jag skarpt hur hon söker luckan mellan motståndarnas mittback och ytterback för sina djupledspassningar.
Hennes insats vid 2–0-målet är högsta betyg. Först vunnen boll, sedan en utmärkt löpning där hon skapar en yta för Asllani att slå passningen, och på det ett klassavslut. Även assisten till 3–0 är högklassig.
Jag såg att Expressen skrev ”men räkna med Lotta Schelin i OS” som kommentar till Rolfös betygstrea mot Japan. Hoppas verkligen att Sundhage såg att Rolfö är bästa alternativet som central forward. Personligen är jag övertygad om att Stina Blackstenius är näst bästa alternativet centralt. Schelin är för dålig i det felvända spelet, och passar bättre på en kant.
Lotta Schelin och Kosovare Asllani
Kantforwards: Till höger vann Lotta Schelin en utklassningsseger mot Sofia Jakobsson. Jakobsson hade alldeles för dålig passningskvalitet. Hon måste verkligen jobba på sitt passningsspel, speciellt på sina passningar i fart. Ofta slänger hon liksom bara i väg bollen, till synes på chans. Men jag tycker ändå att Jakobsson var pigg första tio minuterna. Så långt värderade hon situationerna bra. Men sedan var det roliga slut, under resten av matchen tog hon massor av felbeslut.
Schelin var däremot ett stort glädjeämne. Ett stort och överraskande glädjeämne. Jag var bekymrad över hennes form efter att ha sett henne debutera i Rosengård. Men det här var något helt annat än hennes 70 minuter mot Djurgården.
Själv beklagade hon sig lätt efteråt över att inte orka springa lika mycket som vanligt. Personligen tycker jag inte att hon behövde beklaga sig. När det behövdes sprang hon – och gjorde det väldigt bra. När hon kommer från kanten, och ofta lite bakifrån, är det lättare för lagkompisarna att lägga bollen framför henne. Och när hon har bollen rättvänd med fart – då blir det oftast farligt. Jag har ju varit kritisk mot Schelin det senaste året, och det här trodde jag inte att jag skulle få skriva, men jag fick faktiskt lite 2011-vibbar kring Schelins insats. Och det är ju otroligt lovande.
Olivia Schough
Till vänster vann Olivia Schough mot både Jakobsson och Blackstenius. Framför allt gjorde Schough det bättre defensivt än de båda andra. Offensivt såg det inledningsvis rätt tunt ut. Men så blixtrade hon till några gånger – och var inblandad i två mål. Schough har inte imponerat på mig tidigare i år. Men det här var helt klart det bästa jag har sett henne prestera i år. Lovande.
Blackstenius hade problem i defensiven. Offensivt såg hade hon några bra intentioner, men det var en sådan där dag där bollarna inte studsade hennes väg. Jag tror att hennes viktigaste uppgift i OS blir att gå in som central backup för Rolfö. Blackstenius är också den ytterforward som kommer bäst till sin rätt mot lågt stående försvar, bland annat eftersom hon är bäst i luftrummet. Men jag måste sätta ett litet frågetecken för dagsformen. Det känns inte som att den är på topp.
Pia Sundhage
Slutligen några ord om förbundskaptenen. Inför OS-kvalet skrev jag så här:
”Direkt efter OS bör man ha en ny förhandling. Där är alternativen att antingen ge Sundhage förlängt över EM-slutspelet, eller byta ut henne direkt. Jag tycker nämligen att det är självklart att den som skall leda Sverige i EM nästa år också bör ha ansvaret i höstens båda EM-kvalmatcher.”
Det inlägget hette ”Vinna eller försvinna för Sundhage”. Det tycker jag i grunden fortfarande gäller, inte minst eftersom Sundhages kontrakt löper ut vid årsskiftet.
Fast jag är inte lika kritisk längre. Efter att ha drivit landslaget i fel riktning i några år börjar Sundhage hitta rätt. Hon har lett laget tillbaka till trygghet och stabilitet. Numera är det försvar med 4-5-1 som gäller, och anfall med något som liknar 4-2-4. Det är upplägg som passar den svenska truppen mycket bättre än de system Sundhage har försökt sig på de senaste åren.
Känslan är även att Sundhage börjar hitta rätt när det gäller Caroline Seger och Lotta Schelin. Tidigare har hon givit duon för stora roller. Båda är i grunden rollspelare, och väldigt bra om de får hålla sig till sina specialroller. Ingen av dem är dock någon stor speluppläggare, en roll de fått ikläda sig alldeles för ofta. Men mot Japan tyckte jag att det kändes som att både Seger och Schelin äntligen hade uppgifter som de behärskar – och då kom båda till sin rätt.
De viktigaste pusselbitarna i Sundhages lagbygge har fallit på plats i de senaste matcherna. Jag tänker på lagets nya speluppläggare; Rolfö och Asllani. Ingen av dem hade speltid i OS-kvalet. Rolfö blev kvar på bänken, medan Asllani stod helt utanför truppen. Nu åker duon till Rio som nyckelspelare.
Båda har förmågan att slå öppnande passningar, något som saknats i landslaget det senaste året. Men bakom Rolfö och Asllani är det rätt tunt. Malin Diaz och Lina Hurtig är väl i första hand de spelare som har kapaciteten att hitta den typen av passningar. Men ingen av dem är ju som bekant med i truppen. Jag tycker nog att det var rätt att hålla dem utanför de 18, men hade röstat för Diaz som reserv. Det hade ju varit bra att kunna få in en passningsfot till – om någon av Rolfö eller Asllani skulle bli skadad.
Under OS gäller det för Sundhage att visa att att hon besitter en fingertoppskänsla i coachningen. Det gäller att balansera laget rätt i de olika matcherna. Gruppseger är viktigt – men allra viktigast att gå vidare utan att slita för hårt på truppen.
Det är från och med kvartsfinalen det avgörs – och där gäller det att ha piggast möjliga lag. De lag som lyckas slita minst på sin trupp under gruppspelet kommer att ha störst chans i slutspelet. Här har Japan varit mästerligt i de tre senaste stora mästerskapen. De har rullat på fler spelare än övriga lag i gruppspelet – och gått till tre raka finaler.
I OS har Tyskland drömläge när det gäller hushållning av krafterna. De har Zimbabwe i öppningsmatchen. Där lär de vinna stort även med en B-betonad uppställning. Poäng mot Australien i andra matchen, och de kan återigen vila folk mot Kanada.
För svensk del är öppningsmatchen mot Sydafrika otroligt viktig. En klar seger där ger sannolikt att Sundhage större manöverutrymme i övriga matcher. Och som sagt, med fingertoppskänsla i coachningen och med lite tur med lottning och skador – då kan det bli en riktigt rolig svensk OS-turnering.
Alldeles nyss tog Pia Sundhage ut 21 spelare till OS-kvalet. Hon lämnade två öppna platser eftersom det finns skadeproblem i truppen. De två platserna förväntas fyllas om en vecka, av en back och en forward.
Den enda bland de 21 nu uttagna som inte var med i Göteborg och mötte Skottland är Göteborgs backförvärv Freja Hellenberg. Dock skulle hon ha blivit extrainkallad där i stället för Amanda Ilestedt, men Hellenberg var sjuk. Man kan är alltså säga att det som väntat är rakt igenom spelare från den senaste samlingen som är uttagna.
De spelare som var med i Göteborg, men som lämnades utanför nu är Jessica Samuelsson, Elin Rubensson, Ilestedt och Jenny Hjohlman. Dessutom saknas som väntat Kosovare Asllani. Sundhage sa så här om Manchester Cityspelaren:
”Kosovare Asllani – jag tycker att vi har bättre spelare just nu. Vi får se, vi har två platser kvar. Men hon behöver mer tid. Hon behöver lugn och ro.”
Hellenberg var kanske den lilla skrällen, om man nu kan prata om någon skräll här. Att Jonna Andersson får en ny chans kändes däremot rätt naturligt med tanke på att både Samuelsson och Rubensson är skadade.
När Andersson presenterades gick Sundhage händelserna i förväg:
”Hon tar en plats i OS-truppen”
Om det blir svenskt spel i OS lär det bara finnas max sju backplatser att slåss om, och då får nog Andersson det tufft. I varje fall om Samuelsson och Rubensson är friska.
Det är väl för övrigt i första hand en av de två som Sundhage hoppas kunna komplettera backuppsättningen i truppen med. När det gäller den sjunde forwarden blir det troligen någon av Hjohlman, Asllani eller Lina Hurtig. Andra spelare som skulle kunna ha chansen är Malin Diaz och Marija Banusic, kanske framför allt Banusic om hon fortsätter att ösa in mål i Eskilstuna.
Utan att ha sett henne hittills i år eller hört någon rapport om hennes insatser, hade jag inte haft något emot att få in Michelle de Jongh i truppen. Men Sundhage har valt att bara ta ut fem mittfältare. Och bland dem är jag högst tveksam till Petra Andersson, men Eskilstunas AIK-förvärv får gärna visa att hon hör hemma på A-landslagsnivå.
Jag följde presskonferensen via webb-tv. Det var en ganska vanlig Sundhagepresskonferens. Mantrat ”fart och fläkt” nämndes förstås vid tre–fyra tillfällen.
När Sundhage och Lilie Persson skulle gå igenom Skottlandmatchen inledde Persson med att hylla Olivia Schough:s passningsspel. Sedan hyllades även bland annat Lisa Dahlkvist.
Där reagerade jag över att först Persson konstaterade att förbundskaptenerna ansåg att Dahlkvist hade lyft sitt spel sedan hon flyttade till Frankrike. Någon minut senare sa Sundhage exakt samma sak, med nästan exakt samma ord. Det lät lite lustigt.
De har förstås rätt i att Dahlkvist har varit bra det senaste halvåret. Men som jag tidigare skrivit, hon var på väg in i formtoppen redan under VM i fjol. Som jag ser det är det alltså inte bara PSG:s förtjänst, utan lyftet inleddes redan i Kif Örebro.
Slutligen gick man igenom reglerna i kvalet. Det är inbördes möte som gäller före målskillnad. Därmed blir det ännu viktigare att inte förlora mot Norge i öppningsmatchen.
Skulle två lag hamna på exakt samma poäng, inbördes möte, målskillnad och antal gjorda mål går man i första hand på fair play och i andra hand på Uefa-ranking. Det blir alltså ingen lottning, vilket känns skönt.
Här är förresten OS-kvaltruppen i sin helhet – om man kan säga så när ytterligare två spelare skall till…
Målvakter:
Hedvig Lindahl, Hilda Carlén och Emelie Lundberg.
Backar:
Lina Nilsson, Magdalena Ericsson, Jonna Andersson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Emma Berglund och Freja Hellenberg.
Mittfältare:
Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emilia Appelqvist, Josefin Johansson och Petra Andersson.
Forwards:
Lotta Schelin, Sofia Jakobsson, Olivia Schough, Fridolina Rolfö, Pauline Hammarlund och Stina Blackstenius.
I dag har två av våra motståndare i OS-kvalet visat fin form. Det är Holland och Norge som fortsätter att rada upp segrar. Nederländskorna besegrade Danmark med 2–0 medan Norge gick på knock mot Rumänien. Det blev seger med 6–0 efter två mycket tidiga mål och 5–0 i halvtid.
Nu kan man ju ha invändningen att Rumänien inte är något toppmotstånd. Men de är betydligt bättre än Moldavien, som Sverige bara besegrade med 3–0 i fjol. Så det är ändå ett styrkebesked av norskorna att göra sex mål samt att kunna avgöra matchen på ett tidigt stadium.
Norge startade med följande elva: Cecilie Fiskerstrand – Ingrid Moe Wold, Marita Skammelsrud Lund, Nora Holstad Berge, Elise Thorsnes – Kristine Minde, Maren Mjelde, Trine Rönning, Emilie Haavi – Caroline Graham Hansen och Ada Stolsmo Hegerberg.
Noterbart var att in från bänken kom comebackande Ingvild Stensland. Med henne och Graham Hansen har norskorna två trumfkort som inte var med i VM.
Ingvild Stensland
Som jag skrivit förr ser jag Norge som favoriter i OS-kvalet. De imponerade i VM, och slarvade bort åttondelsfinalen mot England. Och på pappret har norskorna en starkare trupp nu än de hade i Kanada. På tisdag spelar Norge mot Frankrike, då får de en riktig värdemätare.
Sverige har ingen riktig värdemätare innan OS-kvalet. Fast på tisdag får vi i alla fall ett litet formbesked. Då får vi antagligen också veta vilken elva Pia Sundhage tänker satsa på mot Norge i OS-kvalpremiären.
Under veckan har ju vårt landslag varit samlat i Göteborg. Jag har bara följt samlingen via media. Där har jag noterat några överraskande saker. När Sundhage lanserade den nya 4-3-3-uppställningen till de första EM-kvalkamperna spelade vi med en backlinje bestående av Elin Rubensson, Linda Sembrant, Nilla Fischer och Magdalena Ericsson.
Magdalena Ericsson
Nu verkar däremot Ericsson stå utanför startelvan. När Amanda Ilestedt tvingades lämna truppen på grund av skada, och ersattes av Jonna Andersson, sa assisterande förbundskapten Lilie Persson så här till förbundets hemsida:
”Hon kommer in som vänsterback, det är en spelare med en bra vänsterfot. Magdalena Ericsson går in som mittback för Amanda.”
Från att ha varit förstaalternativ på vänsterbacken för någon månad sedan verkar alltså Ericsson nu i första hand vara backup i mittförsvaret tillsammans med Emma Berglund. Visst låter det lite udda. Eller? Troligen innebär det här att Sundhage och Persson till slut har valt att spela Jessica Samuelsson som vänsterback.
I övrigt är det ju platsen som tredjekugge på innermittfältet som är vakant. Det troliga är att den går till Emilia Appelqvist, men osvuret är bäst när det gäller Sundhages uttagningar.
Kosovare Asllani
Den fråga som var mest på tapeten inför samlingen var ju Kosovare Asllani och hennes vara eller icke vara i landslagstruppen. I dag presenterades Asllani som nyförvärv i Manchester City.
Nu har alltså forwarden en ny klubbadress. Men det känns ändå inte som att Asllani spelar OS-kval i Rotterdam om en dryg månad. Minns att Sundhage sa så här när hon tog ut den nuvarande truppen:
”Det här är ju en bra fotbollsspelare. Om hon bestämmer sig, blir hel och frisk – och vältränad. Och hamnar i en klubb som gillar att spela – då är Kosse med till OS.”
Till OS. Inte till OS-kvalet. I en Expressenartikel i veckan om konkurrensen på forwardssidan säger Sundhage så här om Asllani:
”Ju äldre och klokare hon blir kanske hon inser att mittfältare är rätt position för henne.”
Personligen tyckte jag att det var ett närmast förbluffande uttalande när jag läste det. Det känns som ytterligare en indikation om att Asllani, som för ett år sedan var Sundhages förstaval bredvid Lotta Schelin, numera är långt ifrån vårt landslag.
Synd, för vi hade behövt en smart tia som Asllani bland alla djupledslöpande forwards.
Personligen är jag lite nyfiken på hur Asllani är att ha i ett lag. Kanske att det nya Englandsproffset uppfattas som lite besvärlig att hantera? Det kändes ju exempelvis inte på något sätt positivt att hon var hemma i Sverige och tränade samtidigt som hennes dåvarande klubb PSG spelade sin sista match innan jul.
Men mer än ett litet frågetecken kan jag inte bistå med i den här frågan. Klart är däremot att Asllani inte står högst på listan över Sundhages favoriter. För då hade forwarden varit i Göteborg i dag – och inte i Manchester.
* Dags för en kort koll på helgen. Ligamässigt är det semifinalerna i Australiens W-league som är mest intressanta. Det spelas i övrigt lite landskamper. Bland annat skall USA ta emot Irland, och så är fyrnationsturneringen i kinesiska Shenzhen i gång. Där vann Kina och Sydkorea mot Mexiko respektive Vietnam i veckan. I morgon spelar Kina–Vietnam och Sydkorea–Mexiko. Det spelas även en EM-kvalmatch på söndag. Då åker Spanien till Makedonien för att ta tre säkra poäng.
* Slutligen berättade jag nyligen om en liten twitterdebatt kring huruvida herrfotbollens storklubbar skulle tvingas använda delar av sina Uefa-bidrag till att hålla damlag. Här är ett debattinlägg från EFD i frågan.
I morgon spelar Sveriges F96-landslag EM-final för andra gången. Redan innan finalen saknar det tjejerna har gjort motstycke inom svensk fotbollshistoria.
Inget annat svenskt ungdomslandslag har varit i två mästerskapsfinaler. På så sätt är alltså 96:orna, numera med mycket god hjälp av 97:orna, vår bästa årgång någonsin.
Nu hör det väl i och för sig till saken att det inte har spelats så många EM inom dam- och flickfotbollen. F19-EM har bara spelats sedan 1998 och F17-EM sedan 2008, på tjejsidan är det således inte så många årgångar som har haft chansen att nå två finaler. Och för vår starka årgång med spelare födda 1977 fanns det inte något EM alls.
Noterbart är att konkurrensen numera är hårdare inom flickfotbollen än den är på seniornivå bland damerna. Det beror på att spelarna i många länder inte har någon framtid inom damfotbollen, utan de tvingas trappa ner sin satsning när de gått ut gymnasiet. De spelar således tills de är 19–20 år, men slutar sedan.
Det svenska lag som är i Israel och laddar för möte med Spanien i morgon 18.40 svensk tid är förstås högintressant. Lagets bärande spelare har skapat en vinnarkultur som vårt damlandslag borde lära sig av. En vinnarkultur som talangerna förhoppningsvis kan ta med sig in i seniorfotbollen.
Nu är det ju inte så att det bara går att plocka in alla F19-spelare i A-landslagstruppen. I det här inlägget som jag skrev innan vårt 93-landslags EM-final 2012 konstaterade jag att det oftast bara kommer fram ett par A-landslagsspelare ur varje årskull. Och från Europamästarinnorna 1999 fick vi inte fram någon spelare som nådde upp i fler än en handfull A-landskamper.
Stina Blackstenius
Men en spelare som Stina Blackstenius är förstås hyperintressant. Hon bör förstås vara med redan i Pia Sundhage:s nästa A-landslagstrupp.
En intressant sak kring morgondagens match är att Lilie Persson skall sitta med som expertkommentator i Eurosports direktsändning. Det blir intressant att höra hur Persson ser på inslussningen av talangerna i A-landslaget.
Det blir för övrigt en utmaning för Persson att axla Lisa Ek:s mantel. Ek är ju stundtals härligt underhållande som expert. Jag tror att jag citerar henne korrekt i den här beskrivningen av före detta klubbkompisen Rebecka Blomqvist:
”Hon är en tant i en ung kvinnas kropp”
Vad säger man?
Det var en parentes. Tillbaka till EM-finallaget. Det innehåller många intressanta spelare. Piteåduon Ronja Aronsson och Lotta Ökvist är båda moderna kantspelare med stor löpförmåga, Örebros spelskickliga innermittfältare Michelle de Jongh har en fantastiskt hög högstanivå, Linköpings Tove Almqvist är en smart spelare och Hammarbys nyförvärv Anna Oscarsson har jag gillat skarpt i Jitex för hennes energi och inställning.
Anna Oscarsson
En svensk svaghet som var påtaglig i semifinalen var luftspelet. Alldeles för många spelare gjorde alibihopp när tyskorna slog in inlägg i det svenska straffområdet. Ingen gick på bollen, utan alla hoppades att någon annan skulle nicka. Nu brukar ju spanska lag sällan spela inläggsspel, så förhoppningsvis kommer inte nickförmågan att vara det som avgör i morgon.
En trolig matchbild är att Spanien håller i bollen medan Sverige kontrar på urstarka Blackstenius. Spanien får nog räknas som knappa favoriter, även om Sverige slog spanjorskorna i EM-semifinalen för två år sedan. Då krävdes straffläggning, och målvakten Emma Holmgren blev matchvinnare genom att först rädda en straff och sedan själv sätta den avgörande.
Både Sverige och Spanien vann ju för övrigt sina semifinaler i år efter straffar. Så här firade spanjorskorna i sitt omklädningsrum efteråt:
Slutligen en liten genomgång av svenska EM-finaler i fotboll. Jag tror inte att jag har missat någon nedan. Eller har jag?
2015: F19-EM, F19/96: Spanien ?–?
2015: U21-EM, U21herr/92, Portugal, 0–0, seger efter straffläggning
2013: U17-EM, F17/96: Polen, förlust med 1–0
2012: U19-EM, F19/93: Spanien, seger med 1–0
2009: U19-EM, F19/90: England, förlust med 2–0
2001: Dam: Tyskland, förlust med 1–0
1999: U19-EM, F19/80, EM-guld efter gruppspel
1995: Dam: Tyskland, förlust med 3–2
1987: Dam: Norge, förlust med 2–1
1984: Dam: England, dubbelmöte, 1–0 och 0–1, seger efter straffläggning
En blogg om internationell damfotboll 