Roddar, Växjö, Kalmar, Kemme, Pajor och Harder

Vi är alltså inne i silly season. Göteborg rivstartade den delen av säsongen genom att i dag presentera Julia Roddar som nyförvärv, en signal om att man inte tänker harva i bottenträsket nästa år.

För Göteborg gäller det ju att hålla kvar sina nyckelspelare Elin Rubensson och Pauline Hammarlund, samt att få tillbaka Jennifer Falk i matchform.

Värvningen av Roddar borde ju stärka klubbens aktier i kampen för att få ha kvar Rubensson och Hammarlund.

Kvarnsveden tappar alltså Roddar, men värvar i stället en ny landslagsspelare från Malawi i Sabina Thom.

I övrigt vad gäller silly season har ju flera spelare aviserat att de kommer att lämna Eskilstuna. En av dem är Nathalie Björn, som kommer att avslöja sin nya klubbadress under veckan.

En som inte kommer att spela fler matcher är Carola Söberg. Hon tackar för sig efter en snygg karriär, lite i skymundan. Det blev inte så många A-landskamper, men väl tre Champions Leaguefinaler, vilket inte är fy skam. Bra jobbat.

Tre SM-guld, lika många Champions League-silver, VM-mästerskap och totalt 18 medaljer på 17 elitsäsonger har lett till att det nu är dags att sätta punkt. När jag ser tillbaka på mina år som fotbollsspelare så är jag otroligt stolt över det jag presterat, men för mig har alla relationer och möten med människor varit precis lika viktiga som resultaten. Spelare som jag vunnit och förlorat tillsammans med, ledare som utmanat och utvecklat mig, lag som dragit åt samma håll – men ibland även åt olika håll och de livslånga vänskapsband som formats. Det är erfarenheter, lärdomar, upplevelser och minnen som packats i ryggsäcken som jag bär med mig genom livet – och den bärs med stolthet. 💫

A post shared by CAROLA SÖBERG (@carolasoberg) on

Dagens stora debattämne är förstås fortfarande landslagets hot om att bojkotta Fotbollsgalan. Lite om bakgrunden går att läsa i det här blogginlägget från Olof Lundh. Men det hade ju varit intressant att få veta mer exakt vad förhandlingarna konkret handlar om.

Gäller de ekonomi kan ju spelarna glädjas åt att förbundet fått väldigt mycket mer pengar i kväll, i och med herrlandslagets fantastiska avancemang till VM – grattis.

Tillbaka till svensk damfotboll, och de nya damallsvenska lagen. Växjö DFF firade sin allsvenska plats genom att vända ett 3–0-underläge i paus till 6–3-seger mot Uppsala. Därmed satte man nytt poängrekord i elitettan med 69 poäng. Däremot fattades det ett mål för att tangera målrekordet. LB07 gjorde 84 mål i fjol, Växjö ”bara” 83 i år.

Däremot var plusmålskillnaden +66 (83–17) nytt rekord med fem mål. Kvarnsveden hade +61 för två år sedan.

Allt borde förstås varit uppåt i Växjö DFF, men i ett blogginlägg beskriver Smålands-Postens Daniel Enestubbe elefanten i rummet under Växjös firande – alltså det faktum att mannen bakom uppflyttningen inte fick vara med. Även om elitidrott inte är någon välgörenhet agerade ju faktiskt klubben otroligt underligt när man sparkade sin tränarhjälte Pierre Persson i slutet av serien.

Pierre Persson

Oavsett hur glatt det var i Växjö i går lär man inte ha nått upp till den lycka som rådde i IFK Kalmar. Här är först ett gäng glada klipp från Gröndals IP, och här är ett långt inslag från segerbanketten. För det kallas väl segerbankett även när man kommit tvåa i elitettan?

Med det är det dags att kolla lite händelser utanför Sveriges gränser. I returmatchen mellan USA och Kanada blev det amerikansk seger med 3–1. Noterbart här att Kanada och förbundskaptenen John Herdman tänker framtid när han matchar sitt lag. Han använde nämligen totalt sett sex tonåringar i matchen.

Etablerade 19-åringen Jessie Fleming spelade hela matchen, 18-åringen Deanne Rose startade, och sista 19 minuterna byttes även tre stycken 16-åriga spelare (födda 2001) in i form av Jordyn Huitema, Jayde Riviere och Ariel Young. Dessutom fick 17-åriga Julia Grosso hoppa in på tilläggstid.

USA vann alltså matchen. Julie Ertz nickskarvade in det första målet på fast situation. Har vi sett det förut?

Segermålet till 2–1 gjorde Alex Morgan – hennes 80:e i landslagssammanhang. Hon gjorde det efter att Fleming misslyckats med att slå en tunnel på egen planhalva:

Men även om USA alltså vann med 3–1 tror jag att Kanada vann mest på matchen genom att de gav sina unga talanger erfarenhet mot världsmotstånd. Känslan är ju faktiskt att Kanadas framtid kan vara ljusare än den amerikanska.

Ett annat lag som jobbar på samma sätt som Kanada, alltså med att släppa fram talanger tidigt är Australien. De hade tre tonåringar, varav två spelare födda 2000 på planen i en av sommarens landskamper. Då förklarade förbundskapten Alen Stajcic att han vill ha in unga spelare för att de tar med sig erfarenhet och professionalitet till ungdomslandslagen. En intressant tanke.

På tal om ungdom. Jag älskar den här bilden på nederländska EM-stjärnan Jackie Groenen, från när hon var tolv år:

Det ser lite farligt ut med lilltjejen bland de stora killarna. Men rent spelmässigt måste det ha varit väldigt utvecklande. Groenen spelar ju för Frankfurt, som föll mot Wolfsburg med 1–0 i går. Höjdpunkter från matchen finns här.

Segerskytt för die Wölfinnen var Pernille Harder, danskan som nyligen korades till världens bästa spelare av fotbollssajten goal.com. Det var Harders sjunde mål i ligan, en notering som gör att hon leder skytteligan.

För den snygga framspelningen stod polska stjärnskottet Ewa Pajor, som äntligen fått sitt lyft. Hon har haft en tuff tid med synproblem, men efter två ögonoperationer har hon nu full syn – och då börjar Pajor växa fram till den världsspelare som man trott att hon skulle bli.

I tabellen är det fortsatt Freiburg i topp, det trots att man ”bara” fick 2–2 i den svåra bortamatchen mot SC Sand. Det var rejält blåsigt på Sands åker, och serieledarna var i underläge två gånger – men redde ut det.

Fridolina Rolfö gav Bayern München ledningen med 2–1 i svenskmötet med Turbine Potsdam. Men hemmalaget Potsdams 17-åring Gina Chmielinski smällde in en frisparksretur till 2–2. Potsdam är fortsatt obesegrat, men med fem kryss är man ändå åtta poäng ifrån Freiburg i tabelltoppen. Wolfsburg och Bayern är tvåa och trea, en poäng från serieledningen.

Apropå Potsdam har deras Tabea Kemme gjort ett av årets allra läckraste mål. Minns inte om jag lagt upp den här lobben i bloggen tidigare. Men i så fall är den värd att köras i repris:

I England tappade Chelsea för första gången poäng. Det blev 2–2 mot Reading sedan kvitteringen kommit på ett högst olyckligt självmål från Magdalena Eriksson. Därmed är Manchester City enda fullpoängaren i WSL.

Innan jag sätter punkt blir det lite herrfotboll. Man kan ju inte låta bli att skänka en tanke åt stackars Jakob Johansson, som befaras ha dragit av korsbandet i dagens VM-kvalmatch. Det skulle ju innebära att han sköt Sverige till ett VM-slutspel som han inte kommer att kunna vara med i. Snacka om bitterljuv upplevelse. Jag kramar självklart båda tummarna för att det handlade om en lindrigare skada.

Landslaget brinner inte i boxen

På tisdag tar Sverige emot Skottland i den näst sista träningsmatchen inför EM. Det har således blivit hög tid för den lite större analysen av torsdagens 1–0-förlust mot USA.

Faktum att det tog mig några dagar att komma över chocken över hur svagt USA:s nya lagbygge är. Jag såg aldrig USA live i fjol, men Jessica Samuelsson hävdade att amerikanskorna redan i fjol kändes klart sämre än tidigare.

Min bedömning är att USA i nuläget är ytterligare minst ett snäpp tunnare än de var i OS. Totalt har jag sett USA live åtta gånger de senaste sex åren. Fem gånger mot Sverige, två mot Japan och en mot Australien. Alla de sju första gångerna har det funnits en tyngd i laget, och en kvalitet i allt de amerikanska spelarna gjort, som fått mig att känna som att det handlat om en match mellan två lag från olika divisioner.

Även de gånger jag sett USA förlora har jag upplevt att amerikanskorna underpresterat och motståndarna överträffat sig själva.

I torsdags fanns inte den där känslan av amerikansk kvalitet. Visst vann USA till slut, men den här gången kändes det som att Sverige var på samma nivå. I dag har jag sett USA på tv mot Norge.

Det var en match som på många sätt liknade den i torsdags. USA var det sämre laget i första halvlek, men visade defensiv stabilitet och höll ändå nollan. I paus gjorde man smarta drag som tog udden ur motståndarnas offensiva vapen, och till slut vann man med 1–0.

I torsdags handlade USA:s smarta drag om att man slutade att spela upp via det centrala mittfältet, vilket gjorde att Sverige inte längre fick någon utdelning av sin press. I dag mot Norge var det hemmalaget som förde spelet före paus. Framför allt spelade man hela tiden loss vänsterbacken Elise Thorsnes på hennes kant. Efter paus låste amerikanskorna Thorsnes, och fick därmed kontroll över matchen.

Och precis som mot Sverige kom det amerikanska segermålet just innan 60 minuters speltid.

Min slutsats av de här två matcherna är att USA:s tid som världsdominant sannolikt är över. Även om de saknade viktiga trion Morgan Brian, Tobin Heath och Alex Morgan på den här turnén tror jag inte att amerikanskorna kommer att kännas lika överlägsna framöver. Laget kommer även fortsättningsvis vara heta guld- och medaljkandidater i de stora mästerskapen. Men det kommer inte vara lika självklart med amerikanska medaljer som det var fram till och med 2015.

Innan jag går på min analys av den svenska insatsen två kommentarer om andra lags förbundskaptener. I går hörde jag Englands Mark Sampson stå och skälla på domaren under matchen mot Schweiz. Jag är glad att Pia Sundhage inte uppträder på det sättet.

I dag såg man Jill Ellis göra så här. Inte heller det speciellt snyggt.

Så till den svenska insatsen mot USA. Jag tycker att Sverige gjorde en helt ok match, under långa perioder var man det bättre laget. Dock har vårt lag vissa avgörande brister när det handlar om att skapa klara målchanser och att göra mål.

På presskonferensen efter matchen pratade Sundhage om att laget skall träna avslut hela vägen fram till EM. Det tycker jag är slöseri med tid.

Det vore mycket bättre om laget i stället lade huvuddelen av träningstiden på hur man skall göra för att komma till avslut. För det är där det svenska laget fallerar. Det är när vi skall in i motståndarnas straffområde som kvaliteten är för dålig.

Trots massor av bra lägen kom vi inte till många avslut inne i USA:s straffområde i torsdags.

Tidigare i dag hörde jag en Gaisspelare säga att hans lag inte brann i boxen. Det uttrycket gäller i högsta grad även för damlandslaget.

Caroline Seger fick en av de allra bästa chanserna i slutet av den första halvleken. Ni ninns väl?

Det är synd att säga att hon brann i boxen. Att hennes vänsterskott blev missriktad kan jag acceptera. Men vad gör Seger i andraläget, när Allie Long står med bollen på egen mållinje?

Seger borde förstås ha rusat in i målområdet med inställningen att trycka in bollen. Istället för att ta duellen gör hon nu en alibilöpning där hon snällt väjer så att Long ostört kan promenera ut ur farligt område. Den svenska stjärnans agerande i andraläget är så mesigt att man häpnar.

Sekvensen säger väl det mesta om varför Caroline Seger gör så få mål. Och kanske även om varför landslaget är så uddlöst. Spelarna brinner inte i boxen.

Måltorkan börjar bli ett akut problem. Och det problemet kommer inte att vara löst ens om det blir 8–0 mot Skottland på tisdag. För att vi skall glömma torkan måste landslaget visa att man kan göra mål mot topplag på världsrankingen.

Det senaste året har Sverige spelat 15 landskamper mot lag som är rankade bland de 20 bästa i världen. I bara en av de matcherna har man lyckats göra fler än ett mål, mot ett reservbetonat Japan i juli i fjol. På de 14 senaste har Sverige bara en seger och målskillnaden 5–15.

Här är listan över matcherna med de senaste först. Siffran framför motståndarlagen är vilken placering på världsrankingen de hade vid aktuellt datum.

2017: 7 1 2 4 2–5 5
2) USA 8/6                     0–1
5) Kanada 6/4                0–1
12) Nederländerna 6/3   0–1
13) Kina 3/3                   0–0
6) Australien 1/3             1–0
5) England 24/1             0–0
11) Norge 19/1              1–2

2016: 8 1 4 3 6–10 7
11) Norge 24/10            0–0
20) Danmark 20/9          0–2
2) Tyskland 19/8            1–2
8) Brasilien 16/8            0–0 – seger efter straffläggning
1) USA 12/8                  1–1 – seger efter straffläggning
12) Kina 10/8                0–0
8) Brasilien 7/8              1–5
7) Japan 21/7                3–0

Faktum är att Pia Sundhage får ta på sig ansvaret för måltorkan. Jag är rätt säker på att den beror på bristen på en klar spelidé. I stället för allt detta testande av olika formeringar av startelvan borde Sundhage ha jobbat in ett genomtänkt arbetssätt.

Det känns ju lite typiskt att fem års testande slutar med att Sundhage tar landslaget till sitt sista mästerskap med ett klassiskt 4-4-2. För så är det. Nu är det 4-4-2 fullt ut som gäller.

Nu kommer vi till en jämförelse med Norge. Martin Sjögren har använt sina månader på jobbet till att jobba in en klar spelidé. Norge var väldigt bra på att vårda bollen i den första halvleken. Då klarade man av att spela till sig chanser i uppställt spel, något Sverige inte klarat de senaste åren. Det var tydligt hur norskorna hela tiden hade en tanke att försöka spela loss sina ytterbackar.

Sveriges brist på en liknande spelidé gör att Sundhage får förlita sig till att hennes startelva är såpass samspelt att spelarna själva hittar sätt att vinna. Här är det förstås en fördel att Sundhage kör så mycket hon bara kan med sin startelva – den blir samspelt.

Samtidigt innebär det här att det är otroligt svårt för nya spelare att slå sig in. Det krävs ju rätt många matcher för att lära sig att interagera med tio andra spelare.

På presskonferensen efter torsdagens match gladdes Sundhage just åt att startelvan såg samspelt ut. Det gjorde jag också, för en samspelt startelva är ju vår stora chans i EM. Presskonferensen var för en gångs skull rätt intressant. Sundhage kommenterade nämligen många av sina spelare:

Jag har sett om matchen och när det gäller spelarkritiken har jag min bild klar. Den är att bland de elva som startade har Sundhage nio spelare som håller EM-klass. Jag hade gärna sett att jag kunde skrivit annorlunda här, men de som utmärker sig i negativ riktning är de båda jag satte frågetecken för inför matchen, alltså Jonna Andersson och Olivia Schough.

Det är många fler spelare än nämnd duon som i perioder slår dåliga passningar, eller gör misstag. Men Andersson och Schough utmärker sig genom att de gör färre saker av god kvalitet än övriga i startelvan.

Andersson gjorde tyvärr inte många bra grejer alls mot USA. Det var tydligt att hon hade svårt att fixa tempot, både offensivt och defensivt. Vid baklängesmålet var det hon som blev bolltittare. Hon klev upp mot Rose Lavelle i förstaläget, men glömde sedan att vrida på huvudet och kolla var hon hade Lavelle i läge två. Det kostade matchen.

Sundhage sa så här om målet, om situationen på vänsterbacksplatsen:

”Där blir vi lite hängande på vår vänsterkant. Vi hade kunnat undvikit det om vi ställt om lite snabbare. Det är surt, men sånt händer. Jag är glad att det inte är EM och Tyskland.”

 

”Jag är glad över att vi har en vänsterback som är vänsterfotad. Vi har prövat högerfötter där och gjort många spännande saker. Vi tänker spela Jonna Andersson där väldigt mycket. Vi tänker pumpa upp henne med självförtroende. I dag tycker jag att hon är helt okej. Jag tycker inte att man kan stirra sig blind på den enskilda situationen, det finns många andra saker hon gör bra.”

Skönt förstås för Jonna Andersson att hon har Sundhages förtroende. Och mot Skottland är hon enda alternativet. Jag hade gärna sett att Nathalie Björn och Elin Rubensson också hade testats som vänsterbackar. Men nu har båda bristningar som gör att de missar Skottlandsmatchen. Så här sa Sundhage om skadade spelare i EM-truppen:

”Det var något som vi lärde oss från 2015, vi vill inte ha spelare som är halvskadade. Det är en sådan fantastisk skillnad att ha friska spelare som vi hade när vi åkte till OS jämfört med när vi åkte till VM. Det går förstås att göra ett undantag, men vi får se.”

En frisk Rubensson är annars även en het kandidat till att ersätta Schough på mittfältet. Olivia Schough är en spelare som ofta tänker rätt, men som saknar den nödvändiga tajmingen. Hon slår helt enkelt inte passningarna i rätt tid, utan känns lite stressad och hastar ofta iväg bollen lite för tidigt. Och för att kunna skapa målchanser på högsta världsnivå måste passningarna slås med klockren tajming.

Jag tyckte att Schough gjorde en svag insats mot USA. Det tyckte inte Sundhage:

”Olivia Schough tycker jag spelar upp sig. Det är en spelare som kan göra fantastiska insatser. Men hon kan också vara riktigt dålig ibland. Det är för att hon är feg. När hon får ett samspelt gäng runtomkring sig, tycker jag att den insatsen hon gör i dag är mer än godkänd.”

Av inhopparna var det bara Magdalena Eriksson och Stina Blackstenius som kändes riktigt heta. Båda måste ha stärkt sina aktier. Det gjorde nog även Julia Spetsmark. Men tyvärr för henne tycker jag att hennes insats sjönk en del när jag såg om matchen. Undrar om Sundhage gjorde samma kovändning. Jag satt på motsatt sida, hade börjat skriva min krönika samtidigt som jag kikade på matchen och jag uppfattade inte alla de felpass som man såg på tv.

Den spelare jag upplevde som bäst i laget var Jessica Samuelsson. Jag pratade en stund med henne efteråt, inte minst eftersom jag var intresserad av att veta hur hon såg på sin speltid. Hon hade ju bara spelat drygt en halvtimme med LFC den senaste treveckorsperioden.

Samuelsson sa dock att det kändes bra, och att hon gärna ville spela igen mot Skottland. Hon tyckte att det här var en bra stegring av speltiden.

Det är ju i grunden positivt att spelarna är spelsugna, men personligen hade jag ju tyckt att det känts bättre om Samuelsson fått vila efter 60 minuter i USA-matchen.

Jag pratade en del om målchanser med Samuelsson. Jag sa att jag tyckte att Sverige hade varit bra första 30, men när jag tittade ner på mina anteckningar hade jag så långt inte noterat en enda riktig målchans. Bara några halvlägen och ett gäng hörnor. Då svarade hon:

”Men vi ser hörnor som målchanser.”

Och vips fick Sverige ytterligare tio matchchanser… Men visst, landslaget har varit bra på hörnor de senaste åren.

Det var det om landslaget för den här gången.

Slutligen några noteringar om andra landskamper från i dag. Norge–USA 0–1 är nämnd. Andra matcher i dag är Mexiko–Venezuela 3–0. Här är Mexikos tre mål:

1–0 genom Charlyn Corral:

2–0 genom Sandra Stephanie Mayor:

Och 3–0 på nick genom Kenti Robles:

I Kina vann hemmalaget med 4–2 mot Finland, sedan gästernas målvakt bjudit på ett par av målen:

Vittsjös Linda Sällström visade att hon har målformen intakt och chippade snyggt in reduceringen till 3–2:

Ryssland vann returmötet med Serbien med 2–0 efter mål av Elena Danilova och Marina Fedorova. Och Claudia Neto blev segerskytt när Portugal vann mot Wales med 1–0 i de lagens returmöte. Det är ett riktigt snyggt skott som kommer en minut in i klippet nedan:

Slutligen vann Kanada nyss med 6–0 mot Costa Rica efter bland annat ett tvättäkta hattrick av Janine Beckie i den första halvleken. Ett par av de kanadensiska målen är tyvärr bjudningar från Costa Ricas annars duktiga målvakt Noelia Bermudez, till vardags i spanska Levante. Men 4–0 är en högst sevärd fullträff. Och de två sista målen satte megatalangen Jordyn Huitema, född 2001:

Schweiz – en stor besvikelse

Det är rätt många EM-lag som är igång och spelar träningsmatcher i dagarna. I kväll har jag kikat på Schweiz–England 0–4.

Jag hade hyfsat stora förväntningar på det som på förhand kändes som ett möte mellan två medaljkandidater i EM. Båda lagen bör ju nämligen ha goda chanser att ta sig vidare från gruppspelet, och är faktiskt tänkbara motståndare i en kvartsfinal.

I gruppspelet ställs Schweiz mot Frankrike, Österrike och Island medan England möter Spanien, Skottland och Portugal. Det är inte osannolikt att Schweiz blir tvåa i sin grupp, medan England vinner sin – vilket skulle innebära att lagen stöter samman i kvartsfinalen.

Förväntningarna visade sig dock vara överdrivna. För det här var en riktigt dålig match. Framför allt berodde den dåliga spelkvaliteten på att hemmalaget Schweiz var en jättebesvikelse.

Jag är inte helt säker på skadesituationen i den schweiziska truppen, men vet att Ramona Bachmann vilade på grund av en liten känning. Förbundskapten Martina Voss-Tecklenburg valde att ställa upp med en startelva där även Vanessa Bernauer, Vanessa Bürki, Caroline Abbé, Lara Dickenmann, Martina Moser, Cinzia Zehnder och Fabienne Humm saknades.

Jag vet inte om Voss-Tecklenburg ville testa bredden på sin trupp, eller möjligen ge nya spelare chansen att slå sig in i EM-truppen. Hennes spelare hade hur som helst svårt att slå två passningar i rad till rätt adress, och Schweiz såg verkligen inte ut som något kommande slutspelslag i EM.

England behöver inte testa vilka som skall med till EM, förbundskapten Mark Sampson tog ju ut den engelska truppen redan innan vårens ligaspel drog i gång. I dag tyckte jag inte att England spelade speciellt bra, men det behövde de å andra sidan inte. För de hade 4–0 i mål och 3–0 i ramträffar redan efter 63 minuter.

Då gjorde Sampson fem byten på en gång, samtidigt som Schweiz började byta in några av de ovan nämnda spelarna. Den sista halvtimman blev mållös, men det var varken speciellt kul eller välspelat.

Jordan Nobbs gjorde Englands första mål och spelade fram till de två sista. Nobbs fullträff ser du här:

Den tidigare Göteborgsspelaren Jodie Taylor blev tvåmålsskytt. Här är hennes första fullträff:

England lär göra upp med Spanien om segern i grupp D. Båda känns faktiskt som rejäla utmanare om guldet. Men det lag som kommer tvåa får en tuff väg mot finalen, för det ställs sannolikt mot Frankrike redan i kvartsfinal.

Spanien har också spelat landskamp i dag. De mötte Brasilien, ledde med 1–0, men tappade till 1–2 på slutet. Jag har ingen koll på hur spanjorskorna bytte, men här är målen från matchen.

Första det spanska ledningsmålet som Vicky Losada rullade in från straffpunkten i mitten av den första halvleken:

Sedan Darlene:s kvittering från den 77:e minuten. Man undrar lite var alla spanska försvarsspelare befinner sig i situationen.

Slutligen är här Brasiliens segermål som Rafaelle nickar in i slutminuterna:

Spanien öppnar EM med möte med grannlandet Portugal. Sannolikt har portugisiskorna EM:s svagaste lag. Den uppfattningen förstärktes när laget föll hemma mot Wales med 2–1 i torsdags.

Det walesiska 1–0-målet av Hayley Ladd är värt att även se ur en annan vinkel…

Portugals mål gjordes av Linköpings Claudia Neto, från höjdpunkterna ovan kan man konstatera att hon är otroligt viktig för sitt landslag. Hon är ju inblandad i alla portugisiska anfall. Neto och övriga portugisiskor får chans till revansch i morgon, då lagen möts igen. Då är det även returmöte mellan Ryssland och Serbien. I torsdags vann ryskorna med 5–2 efter att Serbien haft ledningen med 2–0.

Den sista matchen med EM-intresse som spelades i torsdags var Irland–Island 0–0. Därifrån har jag inte sett några bilder.

Även i går spelades det några landskamper. Den mest intressanta var Nederländerna–Japan 0–1. Där bjöd Kumi Yokoyama på ett fantastiskt segermål:

Här är lite mer utförliga höjdpunkter från matchen. Där kan man bland annat se hur otroligt nära Rosengårds Lieke Martens var att kvittera:

Även Sveriges motståndare på tisdag, Skottland, spelade i går. Skotskorna vann med 2–0 mot Rumänien. Målen gjordes på nickar av Lisa Evans

och Jane Ross:

Sverige–Skottland spelas på tisdag. Då har vi även intressanta matcher som Belgien–Japan, Nederländerna–Österrike och Island–Brasilien. Redan i morgon spelar Norge–USA. I morgon spelar även Kanada och Costa Rica returmöte. De spelade även natten mot i går. Då vann Kanada med 3–1. Ett klipp med lite annorlunda kameravinklar från den matchen finns här:

Fortsatt mörker för svensk damfotboll

I fredags påbörjade jag ett kritiskt inlägg om Pia Sundhage och hennes coachning i torsdagens träningslandskamp mot Kanada. Men så kom en öllastbil och förstörde motivationen. Det kändes helt enkelt inte relevant med gnäll på Sundhage när landet skakades av en terrorattack.

Nu har det gått några dagar och jag tänkte ändå skriva klart det där inlägget. Det blir rätt negativt, men så är vi också inne i en riktigt tung period för svensk damfotboll. I torsdags blev landslaget avklätt och utspelat av ”kraftfulla” Kanada, i fredags tappade damallsvenskan sitt affischnamn när Marta skrev på för Orlando och i dag har F19-landslaget förlorat mot Serbien och därmed missat ett drömläge att gå till EM-slutspel. Mörker.

Nu fokus på torsdagens landskamp. Jag reagerade redan innan matchen på flera saker som sades av spelare och ledare. Bland annat sa vår förbundskapten till Cmore att hon hade tre nya spelare i startelvan: Josefin Johansson, Lina Hurtig – och Olivia Schough.

Olivia Schough

Sundhage kallade alltså Schough för en ny spelare i landslaget. Hur tänkte förbundskaptenen där?

För er som inte är helt insatta i hur landslaget sett ut på senare år kan jag berätta att Schough har varit med i näst intill alla trupper under drygt fyra års tid. Eskilstunaforwarden har spelat 52 A-landskamper under Pia Sundhage, bland annat hela fjolårets OS-final. Visst har det varit många inhopp för Schough, men står man på drygt 50 landskamper kan man väl knappast kallas för ny spelare?

Inför matchen reagerade jag även över att det svenska lägret beskrev Kanada som ett fysiskt lag. Det var en sanning fram till och med VM 2015, där Kanada precis som Sverige misslyckades. Men medan Sundhage körde vidare med samma gamla spelare efter VM valde Kanada och John Herdman att röra om rejält. De senaste 1,5 åren har han byggt om sitt lag, han har skapat ett ungt och spelskickligt Kanada. Bland annat bytte han in 15-åriga talangen Jordyn Huitema mot Sverige.

Just spelskickligt är däremot ett ord som inte går att använda på vårt svenska landslag. Vi har ett fysiskt starkt och välorganiserat gäng, som är tungt att möta. Men boll- och spelskickligt är inte vårt lag.

Jag har tidigare undrat lite över hur vår anfallsstrategi ser ut. Det har jag nu äntligen fått veta. Jag hade tidigare uppfattat att tanken med det nya spelsättet var att landslaget skulle få till fler centrala anfall, att Kosovare Asllani skulle få bollen rättvänd. Tydligen hade jag fattat fel, det är återigen via kanterna vi skall anfalla:

Det här med curlingytan var förresten ett helt nytt begrepp. Någon som kan förklara var det kommer ifrån?

Det här klippet såg jag efter att jag hade sett matchen. Då var jag redan lite upprörd över att Sundhage gav de minst meriterade spelarna skulden för det svaga spelet i den första halvleken, en halvlek där hela det svenska laget var svagt.

Med den upprördheten i botten reagerade jag på att det första Sundhage säger i klippet är ett av hennes favorituttryck, ”vi vill göra varandra bra”. Frågan jag ställer där är hur Sundhage gjorde Lina Hurtig och Josefin Johansson bättre genom att byta ut dem i halvtid?

Min upprördhet minskade inte av att det ju framför allt var Sundhage själv som blev avklädd i den där första halvleken. Hennes lirare blev ju utspelade av kraftfulla Kanada, ett Kanada som visade upp en grym träffsäkerhet i sin taktik. John Herdman flyttade över spelskickliga Ashley Lawrence på högersidan och anföll mot Sveriges defensivt svaga vänsterkant, samtidigt som man lämnade yta åt Jessica Samuelsson på den svenska högerkanten. Vår förbundskapten hade inga motdrag.

Mina anteckningar från den första halvleken såg ut så här:

”Sveriges forwards springer så att Kanadas backar hela tiden kan se dem. På så sätt gör svenskorna det lätt för Kanada att försvara sig.”

”Kanadas backlinje är bättre bollspelare och har mycket större tålamod än Sveriges i uppspelsfasen.”

”Kanada är ett spelande lag. De slår väldigt få långbollar på chans. När de spelar långt är det genomtänkta passningar de slår. Sverige däremot slår massor av chansbollar på första bästa löpning.”

Anteckningarna visade även att Kanadas mål kom på ett fantastiskt anfall. De höll bollen inom laget i 47 sekunder och slog 16 raka passningar innan Janine Beckie stötte in segerbollen.

Efter paus bet Sveriges fysik bättre och Kanada fick inte lika stort utrymme till finlir. Samtidigt var det Kanada som hade det mest genomtänkta spelet även efter paus, och det kändes lite som att en orsak till att Sverige kunde lyfta spelet lite var att Kanada minskade sitt risktagande och var rätt nöjt med 1–0.

Och trots att Sverige såg bättre ut efter paus skapade vi bara en enda het målchans i hela matchen – och det var Linda Sembrant som nickade utanför efter hörna på övertid.

Nilla Fischer tyckte i en tv-intervju just efter slutsignalen att oavgjort hade varit mest rättvist. Det tycker inte jag. Jag tycker att Kanada vann hur rättvist som helst.

I fredags, på den damallsvenska upptaktsträffen, var Sundhage och Lilie Persson med och pratade lite om läget i landslaget. Persson sa att:

”Vi är inte stressade. Men vi behöver skapa fler målchanser.”

Sundhage konstaterade att det går att föra matcher genom ett bra försvarsspel. Där håller jag med, och med den trupp Sundhage valt måste försvarsspelet sättas i centrum. Sveriges chans i EM-slutspelet är inte ett genomtänkt anfallsspel, utan ett tajt försvar kryddat med snabba kontringar och vassa fasta situationer.

Sundhage sa också att hon fram till nu hade testat många spelare, men att:

”Vi behöver spela ihop ett lag. Nu är det slut med letandet, prövandet, ‘ta chansen’. Vi har tre matcher kvar innan EM, där behöver vi spela ihop en elva.”

Personligen har jag upplevt det som att Sundhage har tagit varenda chans under våren att spela ihop sin EM-elva. För alla har väl räknat ut att laget blir: Lindahl – Samuelsson, Fischer, Sembrant, Andersson – Seger, Dahlkvist, Asllani, Xxxx – Schelin och Xxxx.

Vilka som tar de två vakanta platserna återstår att se. På mittfältet lär den sista platsen gå till Hanna Folkesson eller Elin Rubensson och på topp ligger väl ”den där nya Schough” väl till – om inte Sundhage håller dörren öppen för Fridolina Rolfö. Stina Blackstenius borde vara högaktuell, men känslan är att hon är en bit ner i hackordningen.

Personligen hade jag gärna sett att Sundhage verkligen testat Katrin Schmidt och Marija Banusic under våren, men så blir det inte. Därmed känns det som att vårt EM-lag går miste om två tänkbara jokrar.

För Sundhage blir det nu viktigt att jobba med det taktiska upplägget. Våra kommande motståndare lär ju kolla på hur Kanada jobbade på kanterna och köra liknande upplägg. Sedan blir det otroligt viktigt med våra fasta situationer. Motståndarna är rädda för svenska inläggsfrisparkar och hörnor. Det var faktiskt rätt tydligt hur rädda kanadensiskorna var för att dra på sig just hörnor.

En annan fundering är varför förbundskapten Sundhage pratar så mycket om den inledande Tysklandsmatchen i EM. Visst är den viktig, men det skulle inte vara hela världen om vi förlorade den matchen. Det räcker ju sannolikt med segrar mot Italien och Ryssland för att Sverige skall ta sig till kvartsfinal.

Innan jag lämnar vårt landslag för nu hörde jag någon av spelarna skylla vårt bristfälliga passningsspel på att det är april och huvuddelen av de svenska spelarna inte är i säsong ännu.

Jag kan upplysa om att situationen är identisk för de kanadensiska spelarna. De är inte heller i säsong, men de klarade av att spela riktigt fyndig fotboll ändå.

Kanada spelade för övrigt mot våra EM-motståndare Tyskland i går. Kanada startade med samma tio utespelare som mot Sverige, och åkte på en 2–1-förlust efter sent tyskt segermål. Noterbart att det tyska ledningsmålet kom på en riktigt grov tavla från 21-åriga målvakten Kailen Sheridan:

I Tyskland ifrågasätts för övrigt nya förbundskaptenen Steffi Jones upplägg av experter. Man undrar om hon vet vad hon håller på med. Något vi känner igen från svenska förhållanden…

I övrigt de senaste dagarna har det spelats ytterligare flera intressanta landskamper. Våra EM-motståndare Italien fick ett meriterande kryss mot England:

Vår tredje gruppmotståndare Ryssland har varit i USA och inkasserat två klara förluster. USA (och Skottland) väntar för övrigt för Sverige i juni:

Av de här båda klippen är det rätt tydligt att ryskorna i alla fall är sårbara på kanterna.

Lämnar vi Sveriges EM-gruppmotståndare och kollar på andra intressanta vänskapsmatcher i Europa har den mest laddade varit Frankrikes 2–1-seger mot Nederländerna:

Faktum är att det även spelas tävlingslandskamper i Europa för tillfället. VM-kvalet är nämligen igång. Fast det här skedet är rätt ointressant, inget av de lag som är igång kommer att kvala in till Frankrike 2019. Däremot är Asiens pågående förkval klart mer intressant.

Höjdarmatchen i det kvalet var mötet Nordkorea–Sydkorea i Nordkorea i fredags. Lagen spelade 1–1 inför 42000 åskådare.

Resultatet gör att gruppen blir en målskillnadsaffär, och där är det fördel Sydkorea. Nordkorea har spelat klart, och stannar på 18–1 i målskillnad efter 5–0 mot Hongkong, 8–0 mot Indien och 4–0 mot Uzbekistan.

Sydkorea har kvar att möta Uzbekistan och står på 17–1. Vinner sydkoreanskorna med två måls marginal i morgon förmiddag går de vidare till slutkvalet, medan Nordkorea har spelat klart.

I övrigt i Asiens förkval står det klart att Thailand och Filippinerna har gått vidare till slutkvalet. I den fjärde och sista gruppen gör Vietnam och Myanmar upp i en ren gruppfinal i morgon. Sedan tidigare är Jordanien (värdnation), Japan, Kina och Australien klara för slutkvalet, tillika Asiatiska mästerskapet.

Ett oväntat namn – två oväntade positioner

I morgon torsdag 18.00 (på Vångavallen i Trelleborg och på TV12) spelar landslaget sin sista landskamp innan sommarens EM. I varje fall finns i nuläget ingen annan kamp inplanerad än morgondagens mot Kanada.

Tidigare i dag presenterade Pia Sundhage sin startelva. Det var väl inte så att man häpnade av förvåning när man såg de elva namnen, men där fanns ändå två lite oväntade namn. Eller rättare sagt, ett oväntat namn och två oväntade positioner.

Här är elvan: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna AnderssonJosefine Johansson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline SegerLina Hurtig och Olivia Schough.

Det oväntade namnet var Josefin Johansson. Hon går alltså rakt in i startelvan från att ha stått utanför de senaste trupperna. Det var oväntat. Jag trodde att Lina Hurtig skulle matchas på mittfältet från start. Att hennes namn fanns med var alltså inte oväntat, däremot hade jag inte trott att hon skulle spela forward.

Jag tycker dock att det är bra att Sundhage matchar ett anfallspar med en smart bollmottagare och en djupledslöpare. Dock hade jag inte valt Schough som djupledslöparen.

Jag kan verkligen inte förstå varför hon hela tiden får chansen i landslaget. Det finns ju flera hetare forwards i svensk damfotboll, som dessutom är yngre. Jag tänker bland annat på Stina Blackstenius och Marija Banusic. Att Blackstenius inte får plats i startelvan mot Kanada när spelare som Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Pauline Hammarlund och Mimmi Larsson inte är fullt spelbara vittnar ju om att Montpellierproffset står väldigt långt ner på Sundhages forwardslista.

Banusics status hos Sundhage skall vi inte prata om.

Nu var i och för sig Blackstenius blek i Algarve. Men Blackstenius är en vinnartyp som borde få chansen att visa upp sig. Och med tanke på vilken form Banusic haft under försäsongen borde hon självklart också fått plats i den här truppen.

Jag hoppas att Sundhage låter Nathalie Björn och Katrin Schmidt får chansen att visa upp sig på allvar mot Kanada.

Kanada är i Europa för att möta Sverige i morgon och Tyskland på söndag. Gissningsvis kommer några spelare att sparas för Tysklandsmatchen. Men John Herdman har ändå en stark trupp. Kanada var nyligen i final i Algarve cup, och jag tyckte att kanadensiskorna totalt sett var det bästa laget i fjolårets OS.

Bronsmedaljörerna vann ju fem av sina sex matcher. Bland annat slog man Tyskland i gruppspelet, men slarvade bort finalplatsen i semifinalen mot samma tyska lag. Där gav ju nämligen hyllade backtalangen Kadeisha Buchanan bort en helt onödig straff, som innebar att Tyskland fick kommandot.

Lyonbacken Buchanan är för övrigt ofta rätt opolerad i eget straffområde. Det var ju hon som orsakade Wolfsburgs straff i förra veckans Champions Leaguemöte.

Hon är ändå en intressant spelare. Kanadas trupp innehåller flera sådana, med superstjärnan Christine Sinclair i centrum. 33-åringen kan se lite kantig ut, men oj vilket spel- och målsinne hon har. Som jag ser det är Sinclair den bästa spelaren som aldrig prisats som världens bästa spelare.

I övrigt börjar Herdman fasa ut spelarna som passerat 30-årsgränsen. I fjolårets OS-lag fanns massor av ung talang. Mina personliga favoriter bland de yngre är Jessie Fleming, Ashley Lawrence och Janine Beckie. Fleming är det unga spelgeniet, PSG:s Lawrence den smarta kantspelaren som går att använda i en mängd olika positioner och Beckie är den snabba avslutaren.

I sina bästa stunder är Kanada ett blixtrande kontringslag. Tidigare hade man svagheter i backlinjen, men utöver att Buchanan ibland bjuder på vansinnestacklingar är defensiven numera riktigt stabil. Shelina Zadorsky är ett utmärkt komplement i mittförsvaret och framför backlinjen är Desiree Scott en av världens bästa defensiva innermittfältare.

Kanada borde alltså vara en bra värdemätare för Sverige. Om nu inte Herdman vilar för många spelare inför söndagens match i Erfurt.

Jag kommer inte att kunna se matchen live. Men när jag kikar på den i efterhand kommer jag att kolla extra noga på hur det svenska laget agerar i uppspelsfasen. Det kommer att bli spännande.

En tråkig men ändå positiv 0–0-match

Så här en stund efter den dödstråkiga andra halvleken mellan Sverige och Kina är det lätt att vara kritisk och negativ.

Men kan ni tänka er, i dag är jag ändå rätt positiv. Klart mycket mer positiv än de spelare, ledare och tv-experter som man hört uttala sig om dagens svenska 0–0-insats.

Jag har nämligen sett en hel del lovande saker under de här två inledande landskamperna i Algarve cup. Och trots att den svenska finalchansen är mycket liten inför måndagens avslutande matcher är det länge sedan jag var så positiv över det svenska spelet.

Det är ju inte nu i Algarve vi skall vara som bäst. Vi skall hitta ett vägvinnande spel till sommarens EM, och jag hoppas att Pia Sundhage och Lilie Persson ser samma saker som jag.

Pia Sundhage och Lilie Persson

Pia Sundhage och Lilie Persson

Vad är det då som jag har sett som gör mig positiv? Jo, först och främst två hållna nollor mot lag som var i kvartsfinal både vid VM 2015 och i fjolårets OS-turnering. Kina åkte ur VM 2015 med 1–0 mot USA och man åkte ur OS 2016 med 1–0 mot Tyskland, det är alltså en stark motståndare, som sällan släpper in många mål.

De båda svenska nollorna har inte varit extremt tursamma, utan det känns som att Sundhage äntligen har lyckats hitta en grundtrygghet i sitt lag. En grundtrygghet som ju exempelvis inte fanns i fjolårets OS-turnering. I dag skapade bara Kina en målchans mot det uppställa svenska försvaret.

Två andra väldigt positiva saker i dag var att jag såg en Caroline Seger som hela tiden försökte spela bollen framåt, och en fortsatt pigg Lotta Schelin. Jag hade totalt 5–2 i klara målchanser till Sverige, alla från den första halvleken och tre av de svenska kom på hörnor.

Caroline Seger

Caroline Seger

Nu var det ju tillfälligt avbrott på SVT under matchens tio första minuter så jag kan ha missat något, men det verkar inte som att det skapades något farligt i någon riktning under de minuterna.

Den första halvleken tyckte jag i stora drag var väldigt bra. Jag var klart med positiv i halvtid än Seger och Lilie Persson, när de intervjuades av SVT. Båda var kritiska mot uppspelen, och visst håller jag med om att det var för dålig klass på ”förstaserven” flera gånger.

De svenska spelarna slarvade med enkla passningar på egen planhalva flera gånger. Dessutom spelade backarna med alldeles för hög risktagning många gånger. Ofta handlade det dessutom om ett väldigt onödigt risktagande, eftersom man slog svåra passningar i situationer där bollmottagaren ändå var felvänd. Risker kan man ta i uppspelsfasen om passningen kan leda till en målchans. Annars bör man jobba med riskminimering i backlinjen under uppspelsfas.

Men det fanns även en hel del positivt i uppspelsfasen, som Magdalena Eriksson:s långa uppspel. Den här gången var det inga ”lycka till-bollar”, utan oftast passningar med bra adress. Eriksson visade att hon vill vara första utmanare till ordinarie mittbacksparet Nilla Fischer och Linda Sembrant.

Det som gör mig mest hoppfull efter de här två matcherna är ändå hur det sett ut när Sundhage minskat ner på antalet djupledslöpare på planen och i stället satsat på fler boll- och passningssäkra spelare. Under de perioderna Sverige bara haft två djupledslöpare på planen har laget varit bra och skapat mycket. Jag tänker dels på den första halvtimmen av den andra halvleken mot Australien, dels på den första halvleken i dag.

Att matcherna blir lite ryckiga beror ju på att spelschemat är tajt och man måste rulla på spelare för att inte utsätta dem för extremt skaderisk. Det positiva här är ju att många spelare får chansen att visa upp sig, och att Sundhage får möjlighet att testa att spelar olika spelare tillsammans. Hittills tycker jag att hon har matchat sin trupp smart och bra i Algarve.

Två spelare som har stärkt sina aktier rätt rejält hittills är Schelin och Hanna Folkesson. Jag hade gärna sett ett mittfält med Folkesson, Seger, Kosovare Asllani och Lisa Dahlkvist bakom Schelin och Fridolina Rolfö i sista matchen i turneringen. Det tycker jag känns som absolut bästa offensiva uppställningen just nu.

Det tror jag också är den uppställning som skulle ha bäst möjlighet att föra en match, vilket ju är något vårt lag av tradition har väldigt svårt med.

I den andra matchen i vår grupp vann Australien med 3–2 mot Nederländerna efter 3–0 i paus. Alla The Matildas mål kom på fasta situationer, antagligen bara för att täppa till käften på mig efter förra inlägget…

Vid Emily Gielnik:s hörna rakt i mål till 1–0 fick Australien både hjälp av vinden och av en svag målvaktsinsats från Loes Geurts. Gielnicks frisparksmål och Alanna Kennedy:s nick är däremot båda högklassiga. Det är även Sherida Spitse:s frispark till 3–2.

Resultaten innebär att Sverige leder gruppen, men får svårt att nå finalen. Det är ju de två bästa gruppsegrarna som får spela final och Spanien och Kanada står båda på full poäng. Kanada vann med 2–1 mot Ryssland i dag och känns redan i praktiken finalklart, de har ju kvar att möta slagpåsen Portugal i sista matchen.

För Spanien väntar Island på måndag, en match där spanjorskorna får räknas som storfavoriter. I dag besegrade man nämligen Norge med klara 3–0. Ett respektingivande resultat, även om norskorna bytt ut stora delar av sitt lag från onsdagens 1–1-match mot Island.

I övrigt i Algarve i dag har Japan besegrat Island med 2–0. Den lilla U20-VM-stjärnan Yui Hasegawa gjorde båda målen, de går att se här. Dessutom gjorde Danmark hela 6–0 på Portugal.

I Cypern cup är Belgien lite av skrällgänget. I dag besegrade man Sveriges blivande EM-motståndare Italien med hela 4–1.

Jag den sista halvtimman. Där satte italienskorna en mycket hög men farlig press, för när belgiskorna kom förbi blev det vidöppet. Det var också Belgien som hade de farliga målchanserna – och gjorde ett snyggt mål – under den kvarten.

Belgien inledde med att spela 2–2 mot Schweiz, och har nu chans att ta sig till final. I Cypern cup har nämligen inget lag fler än fyra poäng efter två gruppomgångar. Målen från Belgien–Schweiz går att se här:

Just Belgien och Schweiz samt Österrike, Sydkorea, Irland och Wales står på fyra poäng med en gruppmatch kvar att spela.

Målen från onsdagens match mellan Skottland och Nya Zeeland finns på klippet nedan, det handlar om mål från Jane Ross, Erin Cuthbert och Kim Little för skotskorna samt Rosie White och Amber Hearn för Football Ferns.

 

Nej Sundhage, varför startar du så här?

Pia Sundhage

Pia Sundhage

Startelvorna  har kommit, och jag skakar uppgivet på mitt huvud.

Jag trodde att Pia Sundhage hade insett att hon inte kan spela med forwardstrion Olivia Schough, Sofia Jakobsson och Lotta Schelin. De tre har fått massor av chanser tillsammans, men har aldrig funkat ihop.

Visst är alla tre snabba, men de har varit odugliga på att samarbeta. När de tre har spelat ihop har vi haft jätteproblem att få fast bollen högt upp i planen.

Jag får alltså tyvärr väldigt dåliga vibbar av den svenska startelvan.

Jag hoppas självklart att Sundhage har gjort ett succéval, men på förhand finns det tyvärr inget som talar för det. Det är när vi har haft Fridolina Rolfö högst upp på topp som en tydlig bollmottagare som vi fått till ett hyfsat bra anfallsspel. Det näst bästa alternativet har varit Stina Blackstenius och jag skulle säga att tredje- och fjärdealternativen är Pauline Hammarlund och Kosovare Asllani.

22.30 är det avspark. Då får vi veta hur Sundhages elva står sig. Den ser ut så här i sin helhet: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin Rubensson – Schough, Kosovare Asllani, Lisa Dahlkvist, Caroline Seger, Schelin – Jakobsson.

I den tyska elvan återfinns Dzsenifer Marozsan, som alltså inte är mer skadad än att hon kan spela med från start. Intressant. Så här ser den tyska elvan ut: Almuth SchultLeonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Tabea KemmeMelanie Behringer, Marozsan, Sara DäbritzAnja Mittag, Melanie LeupolzAlexandra Popp.

I bronsmatchen vann ett imponerande Kanada hur välförtjänt som helst med 2–1 mot Brasilien. Utöver målen hade Kanada två ramträffar, och John Herdman:s spelade stundtals ut det Brasilien som vårt svenska lag haft så svårt med.

Sedan Christine Sinclair:s smarta löpning som gav 2–0. För passningen svarade Deanne Rose.

Slutligen Brasiliens reducering från Beatriz: