Bara tre lag kvar i guldstriden

Med 18 poäng kvar att spela om känner jag att det bara är tre lag kvar som kan vinna SM-guldet – Rosengård, Vittsjö och Göteborg.

Övriga lag har minst sju poäng upp till serieledande Rosengård, och det känns inte rimligt att något lag skulle kunna ta in så många poäng på Malmöklubben.

Det känns knappt rimligt att något lag skall kunna ta in fyra poäng – vilket är avståndet ner till tvåan Vittsjö. Rosengård är således otroligt nära guldet.

I går säkrade Växjö i praktiken en plats ovanför nedflyttningsstrecket genom att vinna mot Linköping med 1–0. Sitt damallsvenskan kontrakt har den småländska klubben däremot inte säkrat – det är en ekonomisk fråga som kommer att avgöras av licensnämnden. Även Linköpings framtid i damallsvenskan ligger ju för övrigt i händerna på licensnämnden.

Linköping är så långt efter Rosengård att de får koncentrera sig på att försöka nå Europaspel. Fast möjligheterna minskade dramatiskt i går.

Den bild man i första hand bär med sig från matchen Växjö–Linköping är Violah Nambi:s sanslösa glädje över segermålet.

Det var Nambis första damallsvenska mål någonsin, och man blir ju varm i hela kroppen över att se vilken lycka det målet gav.

Mindre lycklig blev man över Linköpings insats i matchen. För drygt två veckor sedan såg jag ett starkt LFC på Gamla Ullevi. I går var östgötarna väldigt långt ifrån starka.

LFC var väldigt passivt från start och skall tacka högre makter för att man hade 0–0 i paus. Växjö borde ha gjort minst ett mål före paus. Bland annat stod Mimmi Strömgren för en grov miss efter att hon snott bollen av Emma Holmgren och fått öppet mål.

LFC hade periodvis otroligt dålig passningskvalitet. På den punkten var Växjö överlägset bättre. Kanske att LFC hade 5–0-segern från premiären i bakhuvudet och trodde att det skull gå lätt. Samtidigt är det ingen stor skräll att passningsspelet är ett problem för den här LFC-upplagan. Flera av klubbens landslagsspelare har ju sina stora styrkor i fysik och aggressivitet och inte i passningsskicklighet.

Nu är guldet helt kört för Linköping. Det är nio poäng och 18 mål upp till Rosengård – det tar man inte ens in med full poäng i återstående omgångar. Det är även både många poäng och många lag att passera om man skall kunna bli tvåa.

Redan på fredag spelar LFC nästa match. Då tar man emot höstens lag – Eskilstuna. Sett till de fyra senaste omgångarna är United seriens mest formstarka lag med tio poäng. Totalt efter VM-uppehållet har bara Rosengård (21 poäng) tagit fler poäng än Eskilstunas 19. United är hett, och har nu tagit in sju poäng på LFC efter uppehållet.

Vid Unitedseger i Linköping byter för övrigt lagen plats i tabellen. Sett till den senaste omgången känns det som ett rimligt utfall. Samtidigt är Linköping otroligt ojämnt, så de kanske gör en toppmatch på fredag.

En glädjande nyhet från damallsvenskan som jag glömde nämna i går är ju att Jessica Samuelsson äntligen är tillbaka i spel igen. I söndags spelade hon sina 32 första minuter i damallsvenskan sedan hon lämnade för Arsenal sommaren 2017. Det var en på alla sätt välkommen comeback. Nu håller man både tummar och tår för att Samuelsson kan hålla sig frisk och hel framöver.

I övrigt på nyhetsfronten noteras att Svenska fotbollförbundet valde att inte offentligt redovisa ersättningsnivåerna för spelarna i dam- respektive herrlandslag – de nöjde sig med att säga att ersättningarna är rättvisa. Vi får se om DO accepterar att hålla siffrorna hemliga, eller om summorna blir offentliga.

Jag håller i och för sig med förbundet om att spel i landslaget inte skall jämställas med att vara anställd. Men om förbundet nu har rättvisa och jämställda ersättningar fattar jag inte varför ledningen kämpar så hårt med att dölja nivåerna. Skäms de över de ersättningar de betalar ut?

I Finland har man tagit klivet fullt ut till jämställda landslagsersättningar. På sätt och vis lär det ju vara enklare än i Sverige, då det finländska herrlandslaget i princip aldrig spelar in några framgångsbonusar. Fast just nu har ju faktiskt de finländska herrarna en bra chans att kvala in till EM, på så sätt var det här bra tajming för damerna.

I Jamaica är man däremot långt ifrån några jämställda ersättningar. Spelarna i damlandslaget strejkar nu i väntan på att få betalt för VM. Så här skrev forwardsstjärnan Khadija Shaw på sitt Instagramkonto för ett tag sedan:

Och här är en artikel där målvakten Nicole McClure ger sin syn på saken:

Vi får se om Jamaica kommer till spel i förkvalet till OS i månadsskiftet. Khadija ”Bunny” Shaw har däremot kommit till spel i den franska ligan. Hennes start i Bordeaux går inte att benämna som något annat än succé.

Efter två omgångar i ligan står Shaw på fyra mål. Hon har gjort två per match, och ligger trea i skytteligan efter de båda femmålsskyttarna Ada Hegerberg och Kadidiatou Diani.

Det är för övrigt Lyon, PSG, Montpellier och just Bordeaux som har full poäng efter två ligaomgångar.

Nämnda Hegerberg är en av 55 spelare som kan komma med i den internationella spelarorganisationen Fifpros världslag för säsongen 2018/19. Det kan även den svenska trion Hedvig Lindahl, Nilla Fischer och Kosovare Asllani. Kul med tre svenska nomineringar.

Noterbart på listan är att skytteligasegraren från Frauen-Bundesliga, Ewa Pajor inte finns med. Udda med tanke på att polskan gjorde hela 24 mål, vilket var bästa noteringen i tyska ligan sedan 2011.

Minst lika förvånande är att för mig helt okända Rayo Vallecanoforwarden Oriana Altuve från Venezuela är nominerad. Under aktuell säsong gjorde Altuve två landslags- och tio ligamål. Just Venezuela känns väldigt överrepresenterat. Man har nämligen även med La Corunas Michelle Romero på listan.

När det gäller nästa VM-slutspel återstår nu åtta kandidater till att arrangera mästerskapet. Klart är att det inte kommer att arrangeras i Europa. Det blir att resa till Sydamerika, till Asien eller till Oceanien.

I morgon 14.00 är det avspark i sextondelsfinalerna i Champions League, och Bayern München har landat i Sverige.

Till Schweiz där landslagets storstjärnor de senaste åren har hetat Ramona Bachmann och Lara Dickenmann. Men det är en tredje spelare, Ana Maria Crnogorcevic, som numera toppar listan över flest landslagsmål för Schweiz. Den 28-åriga Portlandspelaren gjorde i förra veckan sitt 54:e landslagsmål.

Apropå antal landslagsmål har det förvånat mig att Kanada inte spelat några landskamper i höst. Christine Sinclair är ju bara två mål från att tangera Abby Wambach:s världsrekord i antal landslagsmål, och tre ifrån att ta över det själv. Om jag hade varit ansvarig på det kanadensiska förbundet hade jag bjudit in något blåbärslag till Vancouver för att ge Sinclair möjligheten att slå rekord på hemmaplan. Och jag hade gjort det fortast möjligt. För det skulle ju kunna hända att 36-åringen skadar sig.

Sinclair ligger för övrigt även tvåa i skytteligan i amerikanska ligan, NWSL. Men där har hon hela sex mål upp till fantastiska Sam Kerr. Australiskan gjorde två mål till i går och står nu på 15. Kerrs eget rekord lyder på 17 mål på en säsong – två kvar dit alltså.

En nyhet från förra veckan är att Irlands nya förbundskapten heter Vera Pauw. Den meriterade holländskan har tidigare varit förbundskapten för Skottland, Holland, Ryssland och Sydafrika, samt att hon varit rådgivare åt Thailand.

Slutligen noteras att det strömmat norska spelare ut i de europeiska ligorna den här sommaren. I går blev ju Lisa Marie Utland klar för Reading, och i förra veckan var det Kolbotns målvakt Aurora Mikalsen som skrev på för Manchester United.

Även om Utland gick via Sverige finns nu en debatt i Norge om att toppserien håller på att brandskattas på sina bästa spelare. I sommar har bland annat följande spelare lämnat toppserien: Ingrid Syrstad Engen (Wolfsburg), Guro Reiten (Chelsea), Amalie Eikeland (Reading), Karina Sævik (PSG), Kristine Björdal Leine (Reading), Cecilie Kvamme (West Ham) och nu Mikalsen.

Det innebär att tolv av 20 spelare i förbundskapten Martin Sjögren:s senaste landslagstrupp är utlandsbaserade. Jämför man med Sverige var bara åtta av de 23 spelarna i Peter Gerhardsson:s senaste trupp utlandsbaserade.

Den norska debatten är för övrigt inget nytt. Den fanns redan för två år sedan.

 

Bilder från VM 2019

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag hade förstås med mig kameran till Frankrike. Men det blev inte riktigt så många bilder som jag hade tänkt mig. Dels för att Sveriges träningar sällan var öppna, och det inte kändes värt att åka till dem för att se 15 minuter.

Men även för att pressplatserna oftast var placerade väldigt högt upp, vilket gjorde att det var svårt att ta bra bilder med min något begränsade utrustning. Här är ändå ett gäng bilder. Håll till godo.

Tankar om ett svenskt drömmål – och om Tyskland

Startelvan mot Kanada

Sverige

Då är jag hemma på svensk mark igen. Sedan det senaste inlägget har jag sett om Sverige–Kanada. Det är förstås segermålet som är matchens godbit, ett mål med så många bra ingredienser. Ett mål som man kan använda som instruktionsfilm till hur man spelar modern anfallsfotboll.

Det börjar med att Elin Rubensson bryter en passning från Janine Beckie, och sedan slår Göteborgsmittfältaren ett distinkt uppspel som skär rakt mellan Kanadas båda innermittfältare Desiree Scott och Sophie Schmidt. Scott tror att hon skall kunna bryta och kliver framåt. Men Rubenssons passning är så hård att Scott inte når bollen.

Förstapassningen slår alltså ut det kanadensiska mittfältet. Och redan Kosovare Asllani:s fantastiska förstatouch slår ut mittförsvaret. Kadeisha Buchanan missbedömer nämligen också hårdheten i Rubenssons passning. Lyonmittbacken tror att hon skall hinna upp i rygg på Asllani, men hamnar istället på mellanhand.

Asllanis position är som tagen ur en landslagsträning. Jag har flera gånger sett hur de tränat med metallfigurer som motståndare, och hur de instruerat mittfältarna att smyga in bakom eller mellan motståndarnas mittfältare, samt att vara halv rättvänd när bollen kommer. Asllani är halvt rättvänd och hon byter dessutom riktning på bollen i förstatillslaget, vilket ställer Buchanan.

När Asllani vänder upp är Stina Blackstenius offside. Det ser de båda svenskorna, och i den situationen gör båda väldigt bra val. Asllani driver fram bollen 25–30 meter, medan Blackstenius gör en perfekt löpning bort från bollen, med sikte på att istället kunna vara först in i straffområdet.

Sedan är Asllanis passning med vänsterfoten 100-procentigt slagen. Huruvida Blackstenius avslut är 100-procentigt kan man diskutera, men bollen går i alla fall i mål. Och det är verkligen ett otroligt vasst anfall. Världsklass rakt igenom.

Asllani och Blackstenius har med rätta fått massor av beröm för sina insatser vid målet. Jag tycker också att Rubensson skall hyllas. Både för att hon så snabbt tänker offensivt, och framför allt för att hon slår en så hård och precis passning. Det är exakt den där typen av hårda anfallspassningar som jag tycker har ökat i antal i Göteborg sedan Marcus Lantz blev tränare. Det är inga tveksamheter i tillslaget, utan Rubensson trycker till bollen hårt – och spelar därmed bort hela Kanadas kontringsskydd.

Några av er har säkert reagerat på min formulering ovan kring Blackstenius avslut. På plats såg det ut att vara helt perfekt. Men faktum är att det ju faktiskt är Shelina Zadorsky som är sist på bollen. Och på den repris som är bakifrån ser det ut som att Blackstenius avslut faktiskt hade kunnat gå utanför, om inte kanadensiskan styrt in bollen.

Nu spelar de där inte så stor roll. Det viktiga var ju att bollen gick i mål. Jag var ju väldigt kritisk till Blackstenius i paus. Nu när jag sett om matchen är jag inte riktigt lika kritisk till hennes första halvlek. Hon gör nämligen ett hårt och bra jobb i defensiven.

Men om jag inte hade vetat att hon skulle avgöra i den andra halvleken skulle jag ändå tyckt det var läge med byte. Hennes bolltouch är nämligen gräslig före paus. Dessutom är hon väldigt svår att hitta i uppspelsfas, då Kadeisha Buchanan både är snabbare i tanken och i löpningarna.

Efter målet händer något positivt med Blackstenius. Hennes bolltouch är mycket bättre under matchens sista 20 minuter. Vågar man hoppas på att målet kan lyfta henne så mycket att hon tar med sig den förbättrade bolltouchen till lördagens Tysklandsmatch?

I övrigt är ju förstås Hedvig Lindahl:s straffräddning femstjärnig. Hela backlinjen gör en bra insats, med Hanna Glas som topp. Jag tyckte på plats att Magdalena Eriksson hade det tufft i den första halvleken. Men när jag såg om matchen tyckte jag ändå att hon klarade sig förhållandevis bra. Kanada valde ju att överbelasta hårt på hennes sida, så hon hade en otacksam uppgift.

Framåt tycker jag att Fridolina Rolfö och Asllani var bäst. Rolfö var jämn och stabil hela tiden, medan Asllani växte i den andra halvleken. Sofia Jakobsson började piggt, men försvann lite allt eftersom.

Nu väntar alltså Tyskland på lördag. Ett Tyskland vi inte har vunnit mot i en tävlingsmatch sedan 1995, ett Tyskland som vi bara överhuvud taget har en seger mot de senaste tio åren.

Efter matchen var jag nere i den mixade zonen och hörde de svenska spelarna kommentera insatsen. Jag hörde förresten också en förkrossad Janine Beckie prata om straffen.

Beckie stannade hos de som ville. Så agerar ett superproffs. Det är alltmer populärt att gömma sig när man misslyckats. ”Han eller hon orkar inte prata med media nu”. Det kan kanske kännas bra i situationen, fast då drar man ju bara ut på eländet. Genom att som Beckie kliva fram direkt och vara rak och ärlig vinner man folks sympatier. Guldstjärna till Janine Beckie.

Tillbaka till de svenska spelarna i den mixade zonen. Naturligtvis kom Tyskland på tal, och flera spelare sa att det är ett bra läge att möta tyskorna nu. Personligen tycker jag i princip att det aldrig finns något bra läge för svenska fotbollslag att möta tyska, varken på herr- eller damsidan. Det slutar ju nämligen allt som oftast med tysk seger.

Nilla Fischer fick en ledande fråga om det inte var rätt läge att möta Tyskland nu. Hon svarade ungefär att ”ja, men så har vi sagt ganska många gånger nu”.

Precis så är det. Man har ju hört snacket om rätt läge inför i princip varenda mästerskapsmatch mot Tyskland på senare år. Men det har ju aldrig varit rätt läge att möta dem, i varje fall inte i utslagsmatcher. För i sådana har vi bara en seger – och den kom i bronsmatchen 1991. Sedan dess har vi ni raka förluster, varav tre efter förlängning.

Tittar vi på alla landskamper mot Tyskland de senaste tio åren har vi en seger, ett kryss och åtta förluster. Räknar vi hela 2000-talet är siffrorna 3–1–17, eller 3–4–14 om man räknar 90-minutersmatcher – och då ser förlusterna efter förlängning som kryss.

Vi kan alltså vinna mot tyskorna, men de händer inte så ofta. Det som krävs på lördag är att alla våra spelare har en bra dag, och att vi är effektiva när chanserna kommer, samtidigt som tyskorna har en mindre bra dag. Det kan gå, men oddsen är helt klart på Tysklands sida.

För vi minns ju hur överlägsna de var i träningsmatchen på Friends i våras. Nu har de dessutom två dagars längre vila än vårt lag, vilket kan vara viktigt i värmen i Frankrike. Plus att storstjärnan Dzsenifer Marozsan är tillbaka igen.

Dessutom tycker jag att det tyska laget har imponerat i VM. Kanske inte genom fantastisk uppvisningsfotboll, men genom bredd och stabilitet. Det har fyra raka segrar med målskillnaden 9–0, man är det enda laget som inte släppt in något mål.

Mer om kvartsfinalerna i kommande inlägg. Det finns ju fortfarande två åttondelsfinaler som jag inte kommenterat, två matcher som handlade om Europa mot Asien. Mitt lag hade match, så jag missade Italiens 2–0-seger mot Kina. Därifrån har jag bara sett statistik och höjdpunkter.

Det verkar ha varit en väldigt jämn match, där man förvånas över att bollinnehavet är 51–49 i Kinas favör, men att kinesiskorna vann antalet passningar till rätt adress med hela 403–205. Bollinnehavet mäts ju i tid, och jag antar att italienskorna exempelvis kan ha tagit väldigt lång tid på sig vid alla fasta situationer, vilket påverkat tiden.

Jag kom hem precis när Japan kvitterade mot Nederländerna. Den andra halvleken var en japansk uppvisning. Japan var precis så bra som man hade hoppats att de skulle vara. De höll ihop laget föredömligt, vilket gjorde att Nederländerna inte hittade några anfallsvägar.

Känslan var att värmen gynnade Japan, för de spelade sig ofta ganska lätt igenom ett Nederländerna som varken orkade sätta press eller hålla ihop sitt lag. Nederländerna har ju dock en fantastisk spets.

Av statistiken att döma måste Nederländerna ha varit det bättre laget i den första halvleken. Men i slutet av den andra var Japan överlägset i spelet. Japanskorna kom i anfall på anfall. Det var mästerlig fotboll fram till straffområdet. Väl där visade man däremot stora brister.

Med Nederländerna var det tvärtom. I 88:e minuten fick man en chans. Då sköt Vivianne MiedemaSaki Kumagai:s arm – och Nederländerna fick straff. Vad jag kan förstå är det korrekt att döma straff för händelsen. Så domaren gjorde rätt.

Fast här tycker jag att regeln är fel. Kumagai hade armen i en naturlig position, och hon försökte till och med dra undan den. Men allt gick så snabbt att hon inte hann. Jag tycker inte att fotbollsspelare skall behöva hålla armarna bakom ryggen i eget straffområde – det är inte naturligt. Med VAR-granskning av varje situation tycker jag faktiskt att det har blivit alldeles för många handsstraffar.

Tillagt i efterhand. Det var inte fel på regeln. Läs mer om handsregeln här.

Men straff blev det. Den satte Lieke Martens hur säkert som helst. Nederländerna gick till kvartsfinal med ett nödrop. Trots det är det läge att höja en varningsflagga för de orange lejonhonorna. Lag som kan hitta sätt att vinna även när de är i gungning är också lag som kan gå hela vägen. Jag har inte sett Holland spela speciellt bra i någon match hittills, men deras effektivitet är makalös. Och de har rakt igenom segrar.

Därmed lägger vi åttondelsfinalerna till handlingarna och gör en kort sväng utanför VM. I Sverige är den största nyheten de senaste dagarna att Kungsbacka har fått en ny tränare. Han heter Stefan Olofsson och tränade Jitex i division I förra säsongen.

Internationellt är den största klubbnyheten att Real Madrid nu äntligen gör en damsatsning. Den spanska storklubben tänker ta över damlaget i CD Tacon, som är nykomling i högsta divisionen. Kommande säsong verkar det som att Tacon skall spela i eget namn, men på Reals träningsanläggning.

Och från och med säsongen 2020/21 skall laget införlivas helt i Real Madrids organisation, och då planeras man göra en satsning på kring 20 miljoner kronor – vilket ju är småpotatis för klubben. Rykten om tänkbara värvningar är redan i gång…

Blackstenius gav kritikern svar på tal

Det blev en minnesvärd måndagskväll på Parc des Princes. Efter en första halvlek som var dödstråkig rent underhållningsmässigt var Sverige starkt efter paus.

Efter de första 45 minuterna sågade jag Stina Blackstenius, och tyckte att hon borde bytas ut. Faktum är att jag knappt tyckte att hon hade ett rätt så långt. Det var till och med så att medspelarna slutade att spela upp på henne. Kanadas bästa kontringsläge i den första halvleken kom sedan Kosovare Asllani haft ett bra läge att spela upp på Blackstenius. Asllani såg forwarden, men valde ändå att vända hemåt, och var nära att ställa till det.

Som tur var tyckte inte Peter Gerhardsson att det var aktuellt att byta ut Blackstenius.

För hon hade ett riktigt bra svar på tal. Nej, jag tror ju självklart inte att hon läste min halvtidstweet. Men i den andra halvlekens tionde minut visade Blackstenius hög klass. Tyvärr är Elin Rubensson hårda och fina uppspel bortklippt nedan. Men även Asllanis framspelning och Blackstenius löpning och avslut är ju högst sevärda. Ett klassmål.

 

Ibland är det riktigt kul att ha fel.

En stund senare fick vi ytterligare en matchhjälte i den här åttondelsfinalen. Hedvig Lindahl stod för en makalös räddning på Janine Beckie:s straff. Räddningen får extra värde när man förstår vilken mental påverkan VAR-granskningen av målvakternas arbete vid straffar har.

Sverige tillät inte Kanada skapa speciellt mycket mer än straffen, och nu väntar Tyskland i kvartsfinal. Det är sent, och jag skall snart flyga hem till Sverige. Men vi vet ju att sviten är uppe i elva raka mästerskapsmatcher utan seger. Det har blivit tio förluster, och så kryss senast i EM. Dessutom vet vi hur det gick på Friends i vintras.

Lägg till att Tyskland får två extra vilodagar, och vi kan slå fast att Sverige slår från ganska djupt underläge i Rennes på lördag.

Men innan vi grottar ner oss mer i Tyskland kan vi passa på att njuta av måndagens fina seger i Paris.

Upprördhet, stabilitet, slutspelsträd – och svenska VM-låtar

I eftermiddags blev jag upprörd. Jag upplevde det nämligen som att Nederländerna och Kamerun spelade efter olika regelböcker.

Medan den australiensiska domaren Casey Reibelt blåste för de nederländska spelarna i alla situationer hon skulle – plus några till, krävdes det väldigt mycket mer för Kameruns spelare skulle få avblåsningar med sig.

Det är möjligt att jag överreagerar. Men framför allt upprördes jag över hur den nederländska högerbacken Desiree van Lunteren gång på gång tilläts köra över Kameruns stjärna Gabrielle Onguene.

I min värld hade van Lunteren mycket väl kunnat få rött kort för alla missriktade tacklingar mot Onguene – men det blev oftast inte ens frispark.

Det hände flera gånger i den första halvleken, och i början av den andra började den stora nederländska publiken bua åt Onguene. Det kändes missriktat. Själv satt jag och buade åt domare Reibelt.

Som i början av den andra halvleken. I minut 47 gav hon Danielle van de Donk en rätt billig frispark i duell med duktiga Raissa Feudjio, en frispark som jag vågar säga att Reibelt aldrig hade blåst till Kamerun.

Det blev dessutom en frispark som ledde till Nederländernas segermål. På en snygg variant stod Kameruns försvar sov. Och i andraläget missade Michaela Abam grovt när hon skulle rensa. Följden blev att Dominique Bloodworth från nära håll kunde sätta 2–1.

Några minuter senare (matchtid 50.30) fick Onguene en djupledspassning. Då stoppade van Lunteren den snabba Kamerunstjärnan genom att kliva fram och sätta axeln i Onguenes huvud, alternativt bröstkorg – det var lite svårt att se på tv-bilderna exakt var tacklingen träffade. Det var minst varning i min värld. Om tacklingen träffade huvudet tycker jag att det till och med är rimligt med utvisning. I domarens var det ingenting.

Den svenska tv-kommentatorn Lena Sundqvist gick på domarens linje. Jag reagerade flera gånger över Sundqvists kommentarer. Bland annat att hon vände sig mer mot att Onguene låg kvar, än åt att den bryska behandling som kamerunskan faktiskt fick utstå.

I den aktuella situationen konstaterade Sundqvist först att det var en korrekt tackling, sedan vände hon sig till expertkommentator Marklund för bekräftelse. Marklund började med att säga att:

”Det är absolut en hård och rätt juste tackling.”

Sedan kom hon in på att bollen måste vara spelbar när man tacklar, och det var den ju kanske inte. Hon sa det dock aldrig i klarspråk – att det var en hård och ojust tackling.

Man får ju bara tackla bollförande spelare i fotboll, och Onguene var inte bollförare. Dessutom får man bara skuldertacklas, man får inte sätta axeln i motståndarnas bröstkorg/huvud.

Så, nu får det räcka. Nu har jag strax skrivit av mig min frustration. Men jag tror faktiskt att Kamerun hade haft chans att ta minst en poäng – om de hade bedömts utifrån samma förutsättningar som sina motståndare.

Nu blev det till slut 3–1, efter 1–1 i paus. Kameruns mål gjordes just av nämnda Onguene, som sprang igenom strax efter att Nederländerna tagit ledningen. På kvitteringsmålet var den nederländska målvakten Sari van Veenendaal helt snett ute. Det nederländska försvaret känns överhuvud taget väldigt darrigt hittills i turneringen. Både målvakt van Veenedaal och fyrbackslinjen är otajmade.

Sari van Veenendaal

Kanske är det just det som gör att även anfallsspelet hackar. Alltså att de offensiva spelarna oroar sig över defensiven, tvingas ta lite mer tillbakadragna positioner och därmed tappar några viktiga procent i anfallsspelet.

Dock skall sägas att det nederländska 1–0-målet var långt ifrån något hackande – det var verkligen ett 100-procentigt anfall. Ett anfall enligt EM-guldsmodell, där Jackie Groenen väggade loss Shanice van de Sanden på högerkanten, och där Vivianne Miedema pardonlöst nickade in inlägget.

Miedema punkterade också matchen på slutet. Hennes två mål innebär att hon numera är tidernas bästa målskytt i det nederländska landslaget. Hon har nått upp till 60 mål – det i en ålder av exakt 22 år och elva månader. Otroligt imponerande.

Känslan är att Miedema har chansen att nå över 200 mål – om hon får vara skadefri och om måltörsten sitter i.

Nederländernas seger innebär att de blev femte lag att säkra sin plats i åttondelsfinalerna. Starkt ändå att göra det utan att spelet sitter där. Det är dessutom trevligt att Nederländerna går vidare utifrån det faktum att laget har det största stödet på plats här i Frankrike. Det sägs att det var drygt 10 000 nederländare på plats i Valenciennes i dag. Fantastiskt bra.

Med lite eftertanke kanske det förresten just var publiktrycket från alla nederländska fans som ledde till att domare Reibelt var så ojämn i sina bedömningar. Dessutom var det ju så att närkamperna mellan van Lunteren och Onguene skedde på den kant där det saknades assisterande domare. Det, i kombination med att det går fort när Onguene ställer om, gör att närmaste domare oftast var väldigt långt från situationerna. Det innebär inte att det blir acceptabelt att ha olika bedömningsnivåer från olika lag – men det kanske kan vara förklaringar till varför det blev så.

Nederländerna

Vinnaren i grupp E har en bra väg fram emot semifinal. Och det blir som väntat antingen Nederländerna eller Kanada, som båda säkrade sina avancemang till åttondelsfinal i dag. När de möts på torsdag gäller att Nederländerna tar gruppvinsten på oavgjort, eftersom de har fler gjorda mål än Kanada.

Trots att de orange leder gruppen skulle jag säga att det är Kanada som har imponerat mest i gruppen. Kanadensiskorna har ju i princip inte haft en enda målchans mot sig på de två matcherna. Man har faktiskt bara släppt till ett enda avslut mot mål hittills i VM. Det är faktiskt en högst anmärkningsvärd prestation – och stabilitet. Till och med USA släppte ju till fler skott mot mål (två) i sin utklassningsseger mot Thailand.

I dag vann Kanada med 2–0 mot Nya Zeeland efter mål av Jessie Fleming och Nichelle Prince. En närmare titt på matchstatistiken visar total överlägsenhet för kanadensiskorna:

Avslut: 22–2 (11–1), varav avslut mot mål: 6–0
Bollinnehav: 70–30 (73–27)
Hörnor: 8–1
Passningar till rätt adress: 523–145 (256–55)

Noterbart var att Kanada tycks ha exakt samma taktiska varianter som Sverige. Jag konstaterade ju i premiären att de spelade 4–3–3 i anfall och 4–4–1–1 i försvar, precis som Sverige brukar göra.

Sverige varierar ju med ett upplägg med tre mittbackar. Just så gjorde Kanada i dag. När Sverige kör med tre mittbackar har vi dock i princip en fembackslinje, eftersom det brukar vara Hanna Glas och Jonna Andersson som agerar kantspelare. Kanada spelade mer offensivt genom att köra Janine Beckie och offensiva debutanten Jayde Riviere som kantspelare.

I den tredje mittbacksrollen körde man Sophie Schmidt, medan Ashley Lawrence var tillbaka på mittfältet. Den senare slog ju igenom som central mittfältare, men har sedan skolats om till ytterback.

För Kanada var det här den nionde hållna nollan på årets tio landskamper. Lagets försvarsspel är alltså hyperstabilt, vilket gör att laget ändå kan vinna säkert en sådan här dag när inte Christine Sinclair var så bra som hon brukar. Storstjärnan kändes lite otajmad i passningsspelet, och hade inte heller ordning på sina avslut. Dock skall sägas att hon hade två bollar i målramen, men kraven är höga på Sinclair.

Så här med bara två matcher kvar av den andra gruppomgången kan det kanske vara lite intressant att kolla på hur slutspelsträdet ser ut just nu:

Åttondelsfinaler:
2nd A v. 2nd C = Winner 1: Norge–Brasilien
1st D v. 3rd B/E/F = Winner 2: England–trea

2nd B v. 1st F = Winner 7: Spanien–USA
1st A v. 3rd C/D/E = Winner 8: Frankrike–trea

1st B v. 3rd A/C/D = Winner 3: Tyskland–trea
2nd F v. 2nd E = Winner 4: Sverige–Kanada

1st E v. 2nd D = Winner 5: Nederländerna–Japan
1st C v. 3rd A/B/F = Winner 6: Italien–trea

I kampen om att bli de fyra bästa grupptreorna är läget så här:

Grupp A: Nigeria 2–3, 3 poäng
Grupp B: Kina 1–1, 3 poäng
Grupp C: Australien 4–4, 3 poäng
Grupp D: Argentina 0–1, 1 poäng
Grupp E: Kamerun 1–4, 0 poäng
Grupp F: Chile 0–2, 0 poäng – har dock bara spelat en match.

Här noteras att det troliga är att det kommer att behövas tre poäng och hyfsad målskillnad för avancemang.

Från upprördhet via slutspelsträd till något helt annat. Det här blir helt enkelt ett härligt spretigt inlägg.

Jag får då och då lite tips om olika saker. Under VM har jag fått några som jag tänkte dela med mig av. Dels har jag fått ett tips om en relativt ny damfotbollspodd, den heter ”Alla Våra Damer” där det pratas vitt och brett om svensk och internationell damfotboll. Den finns på acast och spotify.

Dessutom fick jag ett tips från ett gäng som kallar sig för Dödens grupp, som har spelat in en svensk VM-låt.

När jag googlade på aktuella VM-låtar hittade jag ytterligare några. Här är de. De första tre nedan är tydligen officiella. Och den allra första är gjord av Olivia Schough:s syster Lydia:

Dagbok i Frankrike, dag 2: Pressträff, Brasilien och sillynytt

I dag har jag hämtat ut min ackreditering på stora Allianz Riviera. Sedan tog jag en promenad de 3,5 kilometerna till den träningsanläggning där Sverige körde dagens träningspass.

I teorin var 3,5 kilometers promenad en bra idé – det är kul att se sig om. I praktiken var idén inte lika bra. Det var mitt på dagen, stekande sol, drygt 30 graders värme och en och annan vindby där grus blåste in i mina badtofflor. Jag överlevde, men ångrade mitt val av transportmedel.

Träningen var stängd, och på pressträffen efteråt bjöds det inga jättenyheter. Det var Hedvig Lindahl, Nilla Fischer, Hanna Glas och Lina Hurtig som deltog.

Det mest intressanta var nog ändå när Olof Lundh frågade Fischer om vilken slutspelsväg hon föredrog, den som med största sannolikhet betyder Tyskland i kvartsfinal eller den som med största sannolikhet betyder Frankrike i kvartsfinal.

Fischer röstade för Frankrike. Dels för att Sverige har haft lättare för fransyskorna än för tyskorna. Dels för att vi lyckades bra mot värdnationen i OS 2016.

Jag håller med henne. Och jag lägger till att det kommer att vara stor press på Frankrike i en eventuell kvartsfinal, eftersom det är just i kvartsfinaler som fransyskorna oftast åker ut. Skulle det dessutom vara Sverige som står för motståndet skulle det närmast vara krav på fransk seger. Och att slå ur underläge brukar passa svenska lag.

I övrigt spretade frågeställningarna rätt rejält. De handlade om VAR, Thailand och diverse olika saker. Alla spelarna varnade för den där snabba thailändskan som spelar till höger eller högst upp på topp (Kanjana Sung-Ngoen) och sade sig vara nöjda bara det blir svensk seger. Och någon underskattning skall det inte bli.

En intressant fråga lite utanför fotbollen handlade om Lindahls twitterinlägg om att hon har hudsjukdomen vitiligo (även kallad leukodermi), vilket innebär extra noga insmörjning när man skall ut i solen.

Jag har ingen hudsjukdom, men jag smörjade också in hela kroppen med solskyddsfaktor tidigare i dag. Känslan är att det kan bränna till rätt rejält om man inte är försiktig.

Jag vet inte om bränna till är de rätta orden för att beskriva stämningen i Brasilien efter förlusten mot Australien. Jag har kollat ikapp lite av matchen, och min analys inför mästerskapet om att brasilianskorna är extremt beroende av sin veterantrio Formiga, Marta och Cristiane kvarstår.

Dels är det de tre som gjort alla lagets fem mål. Dels för att Brasilien ledde mot The Matildas så länge hela trion var på planen. Sedan byttes Formiga och Marta ut i paus, och Cristiane med en kvart kvar, och Brasilien tappade.

Jag vet inte Formigas skadeläge, men jag antar att det är något som ställer till det. På så sätt är det positivt att hon tvingas vila mot Italien, hon är avstängd i den matchen. Vad gäller Marta och Cristiane har båda haft skadeproblem med sig in i turneringen, vilket sannolikt påverkar förbundskapten Vadao:s beslut att ta ut sina guldklimpar.

Förbundskaptenen tyckte att laget släppte två olyckliga mål, och där kan man ju hålla med. 2–2 borde målvakten Barbara ha räddat, och 2–3 var ju ett självmål.

Klart är att det ändå höjs missnöjda röster kring hur Vadao (Oswaldo Alvarez) leder sitt lag. Han har ju nu två segrar, noll kryss och elva förluster efter segern i Copa America. Ett långt ifrån imponerande facit – även om laget huvudsakligen har mött väldigt kvalificerat motstånd.

Innan jag lämnar VM måste jag bara lägga upp det här klippet från Kanadas spelarbuss. Där verkar det vara bra drag…

Det om VM. I dag nås man även av diverse nyheter från damallsvenskan. Rosengård har förlängt med både Fiona Brown (till och med 2021) och Hailie Mace (säsongen ut). Och så har Kungsbacka tappat båda sina tränare, Henrik Korhonen och Robert Sjökvist.

Frågan är ju vem som kan tänka sig att ta över tränaruppdraget i den ekonomiskt hårt ansatta klubben. Känns inte som att man kommer att få någon etablerad tränare att nappa. Men det finns å andra sidan duktiga tränare på väg uppåt som kanske kan se det som bra för CV:et att leda en damallsvensk klubb.

På en annan nivå söks det också efter nya medarbetare. Det är EFD, Elitfotboll Dam, som söker efter en ny generalsekreterare. Dessutom skall tjänstlediga Victoria Sandell ha sagt upp sig från jobbet som sportchef i EFD. Man behöver alltså även anställa en ersättare där. Just nu vikarierar Stefan Alvén på de jobbet, känslan är väl att hon borde ligga nära till hands att få det på permanent basis – om han är intresserad.

Den stora VM-guiden – grupp E

Den näst sista gruppen, grupp E, startar med en match under måndagskvällen och ytterligare en under tisdagen. Det är en grupp där kampen om gruppsegern känns vidöppen mellan Kanada och Nederländerna. Här är bloggens genomgång av lagen i grupp E:

Stephanie Labbé

Kanada

Världsranking: 5

Guldchans: 5–10 procent

Nyckelspelare: Christine Sinclair – 35-åringen (fyller 36 i nästa vecka) behöver göra fyra landslagsmål till för att bli tidernas bästa målskytt någonsin i landslagssammanhang.

Spelare med Sverigekoppling: Trion Sabrina D’Angelo (Vittsjö), Jenna Hellstrom (Kif Örebro) och Shannon Woeller (Eskilstuna) spelar i damallsvenskan. Tidigare har även Stephanie Labbé (Piteå, Örebro och Linköping), Allysha Chapman (Sirius och Eskilstuna), Shelina Zadorsky (Vittsjö) och Sophie Schmidt (Kristianstad) spelat i Sverige.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Stephanie Labbé – Ashley Lawrence, Kadeisha Buchanan, Shelina Zadorsky, Allysha Chapman – Sophie Schmidt, Desiree Scott – Janine Beckie, Jessie Fleming, Nichelle Prince – Christine Sinclair.

Kommentar: Kanada har spelat åtta landskamper i år. På dem har de fem segrar, en straffseger och två kryss – och totala målskillnaden 8–1.

Då har man ändå mött lag som Norge, Sverige, England och Spanien. Kanada anno 2019 är ett starkt och stabilt lag. Man var redan bra i OS 2016 – där vann man fem av sex matcher och kom hem med ett brons.

Det har hänt mycket under veteranen och superstjärnan Christine Sinclair:s karriär. När den snart 36-åriga måldrottningen slog igenom var Kanada ett fysiskt benknäckargäng. Nu har man ett mycket mer spelskickligt lag.

Man har också två raka OS-brons i bagaget. Däremot väntar Kanada ännu på landets första VM-medalj. Som bäst blev det en fjärdeplats i Sinclairs debutmästerskap 2003. Då gjorde hon tre mål. Hon har gjort mål även i mästerskapen 2007, 2011 och 2015. Totalt står hon på nio VM-mål inför turneringen i Frankrike.

Sinclair är spelaren att kolla in. Hon är också en av de äldre spelarna i truppen. Generationsväxlingen har gått lite längre än man hade tänkt sig genom att skador stoppar målvakten Erin McLeod och hårt jobbande mittfältaren Diana Matheson från VM-spel.

Trots deras bortavaro har Kanada många skickliga spelare. På målvaktssidan har man tre kandidater av god internationell nivå, med fjolårets LFC-målvakt Stephanie Labbé som etta. Framför dem har man en väl samspelt backlinje . Längst fram har både Janine Beckie och Nichelle Prince bra fart på benen.

På mittfältet finns kreativa mittfältaren Jessie Fleming – en spelare jag personligen är väldigt svag för. 21-åringen gör redan sitt andra VM-slutspel. Hon har en skön bollbehandling. Det har även PSG:s offensiva ytterback Ashley Lawrence.

Några unga spelare att hålla ögonen på är passningsskickliga 18-åringen Julia Grosso och tillika 18-åriga forwarden Jordyn Huitema. Den senare är väldigt stark i luftrummet, och kommer garanterat att få göra sina inhopp i VM. Hon skrev för övrigt nyligen på för PSG.

Jag har tippat Kanada som turneringens skrällag. Och det kommer jag inte att ändra nu. Både ettan och tvåan i grupp E är på motsatt sida av slutspelsträdet från vinnarna i USA:s, Frankrikes och Englands grupper, vilket förstås är ett gynnsamt läge. Det finns alltså en hyfsad chans att Christine Sinclair äntligen får spela en stor final.

Nederländerna

Nederländerna

Världsranking: 8

Guldchans: 5–10 procent.

Nyckelspelare: Sari van Veenendaal. Offensivt har Nederländerna massor av hot. Nyckeln till framgång ligger i defensiven – samt i att målvakt van Veenendaal spikar igen.

Spelare med Sverigekoppling: Målvakten Loes Geurts spelar för Göteborg. Även duon Lieke Martens (Göteborg och Rosengård) och Danielle van de Donk (Göteborg) har spelat i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Sari van Veenendaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.

Kommentar: Nederländerna har en otroligt vass offensiv. Man har extrem fart till höger i Shanice van de Sanden. Man har teknisk briljans till vänster genom Lieke Martens. Och mellan dem spelar en av världens allra bästa målskyttar – Vivianne Miedema.

Bakom sig har man två utmärkta passningsspelare i Sherida Spitse och Jackie Groenen samt en fysiskt spelande djupledslöpare i Danielle van de Donk. Jag vill nog hävda att Nederländerna har världens vassaste anfallsspel.

Groenen har för övrigt nyligen skrivit på för Manchester United.

Det nederländska laget är ganska framtungt. Det finns ganska stora brister i försvarsspelet. Inte blev det bättre av att ordinarie vänsterbacken Kika van Es skadade handen bara två minuter in i genrepet mot Australien.

van Es är dock inte borta från VM. Hoppet lever om att hon kan matchas in i turneringen.

När Nederländerna överraskande vann EM-guld på hemmaplan lyckades man väldigt bra i defensiven. Det var lite av ”anfall är bästa försvar”. Då var dessutom målvakten Sari van Veenendaal i absolut toppform. Den senaste säsongen har hon inte varit lika bra.

Nederländerna blev ju bara tvåa i sin kvalgrupp bakom Norge och tvingades till playoff för att ta sig till Frankrike. Då petades van Veenendaal efter förlusten i Oslo. I de fyra matcherna i playoffspelet fick i stället Göteborgs Loes Geurts vakta målet.

Under en lång del av säsongen har van Veenendaal varit formsvag och petad i England. Hon har problem i spelet med fötterna, vilket numera är något som är ett viktigt inslag i engelsk fotboll. Problemet för förbundskapten Sarina Wiegmann är att Geurts varit bänkad i Göteborg under våren – vilket gör att det troligen blir van Veenendaal som får förtroendet från början i VM.

Frågetecken på målvaktssidan alltså. Men som helhet känns lagets form god. I genrepet visade man god effektivitet när man besegrade Australien med 3–0.

Just Australien kan vänta på vägen fram mot en finalplats. Som tidigare konstaterats har både ettan och tvåan i Nederländernas grupp placerats på samma halva av slutspelsträdet. Så borde det inte vara, men det misstaget från Fifa kan alltså gynna Nederländerna eftersom gruppsegrarna i USA:s, Frankrikes och Englands grupper är på slutspelsträdets andra gren.

Grupptvåan i E ställs för övrigt mot tvåan i Sveriges grupp i åttondelsfinal. Det kan alltså bli Sverige–Nederländerna i Paris den 24 juni.

Mitt tips har varit hemresa för Nederländerna efter åttondels- eller kvartsfinal. Men efter genrepet känner jag mig inte alls säker. Kan de ta med sig den effektiviteten till VM, samt slippa skador – då kan laget faktiskt ta sig hela vägen.

Kameruns otämjbara lejon

Kamerun

Världsranking: 46

Guldchans: Promillenivå.

Nyckelspelare: Gabrielle Onguene. Den tekniska och kvicka CSKA Moskvaspelaren utsågs till bästa spelaren i Afrikanska mästerskapen 2016. Användbar både som offensiv mittfältare och som forward.

Spelare med Sverigekoppling: Gaelle Enganamouit har vunnit skytteligan i damallsvenskan för Eskilstuna. Hon har även spelat för Rosengård. Och Ajara Nchout har spelat för Sundsvall i elitettan. Dessutom var Augustine Ejangue skriven i Tyresö när klubben gick i konkurs. Hon spelade dock inga matcher i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–3–3): Annette Ngo Ndom – Claudine Meffometou Tcheno, Christine Manie, Marie Aurelie Awona, Yvonne Leuko – Raissa Feudjio, Meyong Menene, Jeannette Yango – Christiane Bissong, Marlyse Ngo Ndoumbouk, Henriette Akaba.

Kommentar: Jag var på plats i Edmonton för fyra år sedan när damfotbollen i Kamerun hade sin största dag hittills. Landslaget skrällvann mot Schweiz och tog sig vidare till åttondelsfinal i VM.

Jublet efter slutsignalen visste inga gränser. Om inte Sverige och Australien skulle haft avspark en stund senare på samma plan tror jag att Kameruns otämjbara lejoninnor fortfarande hade varit kvar på planen i Edmonton och firat…

Kamerun firar segern.

Det roliga tog slut i åttondelsfinalen den gången. Tyvärr har inte Kamerun byggt vidare på framgången för fyra år sedan. Tvärtom har man behandlat sitt landslag på ett väldigt styvmoderligt sätt.

Efter att ha blivit trea i Afrikanska mästerskapen och därmed kvalat in till VM har vägen till Frankrike varit strulig. I januari sparkade man förbundskaptenen och ersatte med en av fystränarna, Alain Djeumfa. Den nya förbundskaptenen har inte haft många chanser att sätta sin prägel på laget. Kamerun spelar nämligen nästan inga landskamper.

Jag kan bara hitta att laget har spelat tre officiella landskamper under året, plus en match mot spanska klubblaget Levante. Två av landskamperna var en turnering i Kina, där man föll mot värdnationen med 1–0.

Känslan är att Kamerun hade kunnat vara ett bra lag, men att man har haft för dålig uppladdning för att kunna göra sig rättvisa.

Genrepselvan är från 4–0-förlusten mot Spanien. Jämfört med den matchen bör Kamerun få in de offensiva affischnamnen Gabrielle Onguéné och Gaelle Enganamouit i VM-elvan. Den förstnämnda är snabb och bra en mot en, medan Enganamouit är den stora målskytten. Vi som såg Enganamouit i Eskilstuna vet vilken enorm potential hon har. Tyvärr är det några år sedan i alla fall jag såg Kinaproffset visa det.

Noterbart också att Kamerun har en ”sen värvning”. Rutinerade mittbacken Estelle Johnson anslöt till landslaget så sent som i maj. 30-åringen är född i Kamerun, men har levt större delen av sitt liv i USA. Hon har spelat proffsfotboll både i WSL och NWSL sedan 2010, och lär vara ett väldigt bra tillskott till Kameruns mittförsvar.

Jag tror att Kamerun åker hem efter gruppspelet. Men säker är jag inte. För laget är inte chanslöst mot Nya Zeeland. The Ferns brukar ha svårt att föra matcher, och för Kamerun borde det passa bra att ligga på kontring. Det finns alltså en liten möjlighet att ta en tredjeplats i gruppen, och avancera till åttondelsfinal även den här gången. Men utgångstipset är att de otämjbara lejoninnorna bara spelar tre matcher i Frankrike.

Ali Riley

Nya Zeeland

Världsranking: 19

Guldchans: Promillenivå.

Nyckelspelare: Målvakten Erin Nayler måste göra en stark turnering om Ferns skall kunna nå slutspelet.

Spelare med Sverigekoppling: Ali Riley är svensk medborgare. Har tidigare spelat för Rosengård. Catherine ”CJ” Bott spelar för Vittsjö. I Vittsjö spelade även tidigare Hannah Wilkinson. Även Anna Green har tidigare spelat i damallsvenskan, i hennes fall för Mallbacken.

Startelva i genrepet (3–5–2): Erin Nayler – Rebekah Stott, Abby Erceg, Anna Green – Katie Bowen, Annalie Longo, Ria Percival, Olivia Chance, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Sarah Gregorius.

Kommentar: Nya Zeeland är ett svårspelat lag. Man har en ganska tät defensiv med en bra målvakt i Erin Nayler, och flera starka huvudspelare i backlinjen. Mittbacken Abby Erceg är mycket stark i luftrummet, något som gör att Ferns även är väldigt tunga på fasta situationer.

Offensivt har man svårt att föra matcher. Men när man får kontra spelar man en rak och ganska vass fotboll. Laget har bland annat slagit Norge och England under förberedelserna, resultat som indikerar just det att man inte bara går ut och hämtar poängen från Nya Zeeland.

Problemet ligger väl i jämnheten. Utöver de fina segrarna har Ferns även åkt på en 5–0-förlust mot USA. Och i genrepet föll man med 1–0 mot Wales.

Oceaniens mästarinnor har haft en ganska strulig väg fram till VM. Ett massivt missnöje med den förre förbundskaptenen gjorde att många av nyckelspelarna antingen lade av, eller tackade nej till landslagsspel. Sedan rutinerade lagbyggaren Tom Sermanni tog över har nyckelspelarna lockats tillbaka en efter en. Under våren fick Ferns bland annat tillbaka viktiga Erceg.

Dessutom har skador ställt till det. I sista stund tvingades man stryka tilltänkta startspelaren i mittförsvaret, Meikayla Moore ur VM-truppen och ta in Nicole Stratford. Och det ordinarie anfallsparet Amber Hearn och Hannah Wilkinson har båda varit långtidsskadade. Viktiga Hearn missar VM, medan Wilkinson precis kommit tillbaka från den korsbandsskada hon drog på sig i Vittsjös cupmatch mot Jitex i fjol. Wilkinson har spelat i tre matcher i förberedelserna, och kanske kan vara redo för 45–60 minuter.

Lagkapten är numera en svensk. Ali Riley blev ju svensk medborgare innan hon lämnade Rosengård för Chelsea. Den snabba ytterbacken gör sitt fjärde VM-slutspel.

Noterbart kring Nya Zeeland är att landet ser ut att ha en ljus framtid. I fjolårets U17-VM tog landet brons, vilket självklart är en signal om att man har många spännande talanger på väg upp i A-landslaget.

Mitt tips är att Nya Zeeland tar tredjeplatsen i gruppen. Sedan gäller det för laget att kvala in bland de fyra bästa grupptreorna för att få spela åttondelsfinal. Om man tar sig till slutspel är laget en ganska otrevlig motståndare. Laget gillar ju som sagt att ligga på kontring, och som är vasst på fasta situationer. Jag tror att Football Ferns kommer att stå för någon skräll under VM. Det troliga är ändå att laget åker hem efter åttondelsfinalen.