Lång rapport från jordens baksida

Saker blir inte alltid som man tänkt sig. Det gäller i fotbollens värld, men även i andra sammanhang. Jag har som jag tidigare berättat haft semester över helgerna.

Tanken var att jag skulle vara tillbaka på jobbet i torsdags. Och då även ta tag i bloggandet igen. Men så blev det inte. Jag har fastnat i en stad som heter Blenheim i Nya Zeeland. Ett benbrott på en närstående gör att hemresan skjutits på framtiden. Som det ser ut nu får jag flyga hem till helgen.

Under mitt äventyr på södra halvklotet har jag haft annat att tänka på än damfotboll, men jag har ändå hängt med hyfsat. Det har ju varit en lämplig period att ta en liten paus, för det har inte hänt så jättemycket. Det har varit uppehåll i de flesta ligor, och det har även varit lite lugnare i damallsvenskans silly season. Där har jag ju dock uppdaterat löpande, det har jag även gjort med fliken för svenska utlandsproffs.

Men några inlägg har det inte blivit förrän nu. Årets första får därför bli ett lite längre, med en genomgång av både det ena och det andra. Faktum är att jag har varit här i Blenheim i över en vecka, och först i går slog jag på tv:n på mitt motellrum. Där hamnade jag rakt i den andra halvleken av W-league-matchen mellan Western Sydney Wanderers och Brisbane Roar.

Inför avspark var WSW obesegrat – laget stod på fem segrar och ett kryss på sex omgångar. Brisbane däremot låg på femte plats med tre segrar, ett kryss och tre förluster.

I förra veckan tog Australiens förbundskapten ut sin trupp till Asiens OS-kval. Där var snackisarna att veteranen Lisa De Vanna och 17-åriga talangen Kyra Cooney-Cross lämnades utanför.

Just Cooney-Cross spelar i WSW, och jag var lite extra nyfiken på att få se henne spela. Hon har nämnt som lite av W-leagues sensation så här långt. Hos WSW har annars fyra amerikanska spelare huvudroller. Det handlar om målvakten Abby Smith, som varit med i landslagstruppen några gånger, backen Samantha Staab (som utmärker sig med långa inkast), samt landslagsmeriterade anfallarna Kristen Hamilton och Lynn Williams. Dessutom har man North Carolina Courages irländska succéspelare Denise O’Sullivan på mittfältet.

Abby Smith

I matchen mot Brisbane saknades Williams i WSW – hon var hemma i USA och förberedde sig för det nordamerikanska OS-kvalet. Det var 0–0 i paus, och talangen Cooney-Cross (med nummer 10 på ryggen) inledde den andra halvleken fint. Hon låg bakom två av tre fina chanser under halvlekens första minuter.

Sedan tog det tvärstopp både för henne och för Western Sydney Wanderers. Brisbanes snabba landslagsytter Hayley Raso tog över matchen. Hon låg bakom tre mål när Brisbane till slut vann med hela 4–0. Med tanke på hur WSW dominerade i upptakten av den andra halvleken var det ett högst ologiskt slutresultat.

Cooney-Cross blev utbytt med cirka kvarten kvar. Men det gick ändå att se att hon är en väldigt spännande spelare. Jag är övertygad om att vi får se henne i större sammanhang än W-league i framtiden.

En före detta Hammarbyspelare spelade för övrigt en viktig roll. Elise Kellond-Knight gjorde comeback från start efter skada. Hennes genomskärare till Raso vid 1–0-målet var lite av passningen som vände matchen. Kellond-Knight byttes ut med halvtimmen kvar.

I Australien har Melbourne City skaffat sig ett bra grepp om serieledningen, och således även en av de fyra slutspelsplatserna. Laget har sju segrar och ett kryss på åtta omgångar. I Melbourne City finns en annan före detta Hammarbyspelare, nämligen forwarden Milica Mijatovic. Hon har gjort tre mål på åtta matcher.

Steph Catley

Melbourne har ett gäng australiska landslagsspelare som nyckelspelare. Bland annat målvakten Lydia Williams (bakgrund i Piteå), backarna Steph Catley och Ellie Carpenter, mittfältaren Emily van Egmond samt forwarden Kyah Simon. Den sistnämnda har haft mycket problem med skador det senaste året, men tycks ha hittat formen igen. Hon togs för övrigt ut i OS-kvaltruppen, och gjorde två ligamål dagen efter.

Citys utländska spelare är utöver Mijatovic den japanska veteranbacken Yukari Kinga, nya zeeländska backen Rebekah Stott, amerikanska mittfältaren Lauren Barnes samt skotska yttermittfältaren/forwarden Claire Emslie.

Sawa, Ohno, Kinga och Sakaguchi

Homare Sawa, Shinobu Ohno, Yukari Kinga och Mizuho Sakaguchi

Utöver Melbourne City ser Western Sydney Wanderers och Sydney FC ut att sluta topp fyra. Kampen om den fjärde och sista slutspelsplatsen står mellan Brisbane, Melbourne Victory och Canberra United.

Ännu så länge spelar de flesta australiska landslagsspelarna i W-league, men det finns en rädsla att allt fler kommer att göra som Sam Kerr – välja en europeisk liga som inte går att dubblera med den australiska.

Kerr har för övrigt debuterat för Chelsea i engelska WSL nu efter årsskiftet. Hon fick ett varmt välkomnande av Readings målvakt Grace Moloney förra helgen. Moloney fick rött kort för tacklingen. Det bidrog förstås till att Chelsea kunde vända 1–0-underläge till 3–1-seger.

I helgen spelade Kerr en halvlek i 6–1-segern mot Bristol. Den australiska superstjärnan har ännu så länge inte gjort några mål i WSL, men de kommer garanterat. För svensk del har Jonna Andersson spelat båda årets matcher i Chelsea, medan Magdalena Eriksson vilades mot Bristol för att vara redo för onsdagskvällens cupmatch mot Aston Villa.

I ligan är det Arsenal som leder med tre poängs marginal till Manchester City, och med fyra poäng till Chelsea. Dock har svensklaget en match mindre spelad än de båda andra lagen. För Manchester City väntar en udda vår, laget skall nämligen byta tränare. Nick Cushing har tränat klubben i längre tid än sex år. Han avslutar sin sejour i klubben med toppmötet mot Arsenal den 2 februari. Sedan sticker han till USA för att bli assisterande tränare i herrlaget New York City.

Vi har numera fem spelare i WSL. Utöver Chelseaduon har vi ju sedan tidigare Lotta Öqvist i Manchester United (hon har inte fått någon speltid ännu under 2020) och Amanda Nildén i Brighton (har spelat en halvlek). Sedan en dryg vecka tillbaka har vi även en spelare i West Ham.

Det handlar om Filippa Wallén som lämnat BP i elitettan för högsta engelska ligan. Det är en spelare som jag inte har någon koll på. Det känns som ett ganska stort steg från ett mitten-/bottenlag i elitettan till WSL. Wallén satt kvar på bänken under hela matchen när laget föll mot Tottenham med 2–1 i söndags.

Noterbart är att West Ham hittills den här säsongen har givit speltid i WSL till spelare från 13 olika nationer. Och man har målskyttar från åtta olika. Om Wallén får debutera blir Sverige nation nummer 14.

Över helgerna har vi fått ytterligare två svenska spelare i den italienska ligan. Förutsatt att man räknar Göteborgstjejen Annahita Zamanian som svensk. Hon är ju uppvuxen i Sverige, men har inget svenskt medborgarskap. Zamanian har tagit steget från franska PSG till regerande italienska mästarinnorna Juventus. Där blir hon lagkompis med Linda Sembrant.

Zamanian blev målskytt i helgens debut. Framspelad av Barbara Bonansea gjorde göteborgskan 4–1-målet när Juve vann med 5–1 mot Tavagnacco.

Den tidigare Juventusspelaren Petronella Ekroth har valt att återvända till den italienska ligan, men inte till Juve utan till tabelltrean AS Roma. Där blir hon bland annat lagkompis med tidigare Göteborgsspelaren Andrine Hegerberg samt brasilianska landslagsstjärnan Andressa Alves.

Med undantag för en hängmatch har ligan i Italien nått halvtid. Juventus har tio segrar och ett kryss på elva matcher, och leder med sex poängs marginal till Fiorentina. Sembrants och numera även Zamanians lag har kopplat ett grepp om den inhemska fotbollen. Det mesta talar för att de vinner ligatiteln för tredje året i rad.

Internationellt har däremot Juventus mycket att bevisa. Laget har åkt ut direkt i Champions League båda de gånger man ställt upp. Det har blivit tre förluster och ett kryss på fyra matcher. Det känns som att den italienska ligan fortsatt har en bit upp till exempelvis damallsvenskan.

Tittar vi på våra svenska spelare i Italien har de följande facit:

Linda Sembrant, Juventus: 11 matcher, 965 spelminuter, 1 mål.
Annahita Zamanian, Juventus: 1 match, 33 minuter, 1 mål.
Julia Molin, Sassuolo: 10 matcher, 900 minuter.
Stephanie Öhrström, Fiorentina: 8 matcher, 720 minuter.
Jenny Hjohlman, Empoli: 11 matcher, 985 minuter, 2 mål.
Petronella Ekroth, Roma: Ny.

Även i Spanien är det halvtid sånär som på en hängmatch. Där har Barcelona kopplat ett bastant grepp om guldet. På de 15 första omgångarna har man 14 segrar, ett kryss och 62–5 i målskillnad. Avståndet ner till de två senaste årens mästarlag Atletico Madrid är sju poäng.

Mycket talar för att Barca tar sitt första ligaguld sedan 2015. De fyra senaste säsongerna har ju klubben slutat tvåa i Liga Iberdrola. I fjol nådde man finalen i Champions League, men tog ingen inhemsk titel.

För svensklaget Tacon har läget ljusnat något under december och januari. Med sju poäng på de fem senaste omgångarna har man klättrat till tionde plats. Tacon har 16 poäng, vilket är fyra fler än Madrid CFF på plats 14 (kval) och fem fler än Betis på plats 15 (nedflyttning).

Noterbart är att Tacon har släppt in flest mål av alla lag i ligan – 37. Att laget har ett bedrövligt försvarsspel är ganska tydligt på det här klippet från helgens möte med serieledande Barcelona. Gång på gång är det uppseendeväckande glest i Tacons mittförsvar.

Barca vann med 6–0 efter fyra mål av Asisat Oshoala – som någon dag tidigare utnämndes till Afrikas bästa spelare 2019. Den utnämningen tyckte jag var lite tveksam, i varje fall om man skall gå på insatser i VM. Där var Oshoala inte speciellt bra, medan Kameruns Gabrielle Onguene var lysande.

6–0-segern innebär att Barca totalt har gjort 15–1 på två matcher mot Tacon den här säsongen. Frågan är hur nöjda Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är med sitt klubbval?

Deras facit efter halva serien är så här:

Asllani: 12 matcher, 879 spelminuter, 3 mål.
Jakobsson: 14 matcher, 1249 spelminuter, 4 mål.

Rita Chikwelu

På negativ kvalplats ligger alltså Madrid CFF. Hos dem finns numera också en svenska. Den tidigare Kristianstads- och Umeåspelaren Rita Chikwelu har nämligen debuterat för Madridklubben i helgen. Och som bekant är Chikwelu sedan några år tillbaka svensk medborgare – fast hon får inte spela landslagsfotboll för Sverige. Synd att inte Chikwelu blev kvar i damallsvenskan.

När det gäller Madrid CF har klubben under juluppehållet även värvat norska landslagsbacken Ingrid Moe Wold från LSK.

Ingrid Moe Wold

Tittar vi på hemmaplan noterar jag att Göteborg har framfört önskemål om att få flytta från Valhalla till Gamla Ullevi. Valhalla är ju slitet och på så sätt ingen bra hemmaplan. Dock är publikkapaciteten betydligt mycket bättre för Göteborgs behov än Gamla Ullevi. På den större arenan kommer det att se väldigt tomt ut i damallsvenskan.

Trenden om att svenska herrfotbollsklubbar även startar damlag fortsätter. Till nästa år planerar Helsingborgs IF att ha ett damlag. Ännu så länge har ingen svensk herrfotbollsklubb visat någon större ambitionsnivå på damsidan. Vi får se vilka som blir först med det.

Andra svenska nyheter handlar om två som slutar, en spelare och en ledare. Spelaren är Emilia Brodin, hon som i fotbollssammanhang är hon mest känd som Emilia Appelqvist. Hon kom aldrig tillbaka från korsbandsskada och graviditet.

29-åringens sista säsong var den 2016, då hon var med och vann OS-brons i Rio de Janeiro. Efter tre säsonger utan spel ger hon alltså upp. På sin Instagramsida skriver hon:

Tack för allt! 17 år av hårt arbete, glädje och upplevelser jag aldrig hade kunnat drömma om. 2016 blev mitt sista år och det absolut bästa. Spelade för laget i mitt hjärta 💛❤️💙 och fick äran att spela hem ett OS silver till Sverige. Ni är många som har gjort allt detta möjligt och jag vill tacka er alla och tack alla som jag stött på genom åren, vänner för livet men framförallt tack till min älskade familj som har stått ut, stöttat och peppat genom alla år

Emilia Brodin är självklart värd ett stort tack för hennes insatser för svensk fotboll. Lika självklart är det att önska henne lycka till med vad hon än tänker ta sig för i framtiden.

En annan som slutar och som både skall tackas och önskas lycka till i framtiden är Linda Wijkström, som nyligen meddelade att hon lämnar EFD där hon bland annat varit generalsekreterare i flera år. Nu är det klart att hennes nästa jobb är på Ecpat.

Vi får hoppas att EFD hittar nya krafter som har både energi och kraft att jobba 100-procentigt för damfotbollen i Sverige.

För andra länder flyttar fram positionerna. Under helgerna har skotska storklubben inom herrfotbollen, Celtic, beslutat att klubbens damlag skall få proffsstatus. Nästa säsong blir alla Celticdamer heltidsproffs. Gissningsvis är Celtic väldigt snart förbi Glasgow City som Skottlands största klubb.

Som bekant har många skotska spelare valt att spela i damallsvenskan. Men i vår högsta serie har vi inte någon klubb där samtliga spelare är heltidsproffs. Sannolikt innebär det här att det blir svårare för damallsvenska lag att värva skotska spelare i framtiden.

En annan klubb som visar muskler är brasilianska mästarlaget Corinthians. De har värvat hem landslagsspelaren Andressinha från Portland Thorns i USA. En signal om att damfotbollen kanske håller på att flytta fram positionerna något igen i Brasilien.

För egen del ligger fokus de närmaste dagarna på att kunna åka hem till Sverige igen. Vi får se när jag får tid för nästa inlägg. På återhörande.

Den stora VM-guiden – grupp C

Under söndagen är det avspark i grupp C, den grupp där kampen om gruppsegern på förhand känns mest oviss. Det finns nämligen tre högst tänkbara gruppsegrare. Här är en genomgång av lagen i grupp C:

The Matildas

Australien

Världsranking: 6

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Sam Kerr. Måldrottningen är den som leder Australiens anfallsspel.

Spelare med Sverigekoppling: Kvintetten Elise Kellond-Knight (Hammarby), Lydia Williams (Piteå), Tameka Yallop (Mallbacken), Chloe Logarzo (Eskilstuna) och Lisa De Vanna (AIK och Linköping) har spelat i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–3–3): Lydia Williams – Ellie Carpenter, Clare Polinghorne, Alanna Kennedy, Steph Catley – Tameka Yallop, Emily van Egmond, Chloe Logarzo – Hayley Raso, Sam Kerr, Caitlin Foord.

Kommentar: I höstas såg jag The Matildas som en högst rimlig världsmästare. Då tog man sju poäng i en fyrnationsturnering mot USA, Japan och Brasilien. Laget kändes då som en tung guldkandidat.

Men efter det kontroversiella tränarbytet i januari har min tro på The Matildas sjunkit ganska snabbt. Ni minns väl hur Alen Stajcic tvingades bort med hänvisning till två spelarenkäter? Stajcic själv hade inte gjort något olämpligt, men han var huvudansvarig för något som inte var konkretiserat.

Alen Stajcic

Spelarna sa sig inte förstå något. Och det hela var verkligen väldigt konstigt. Jag har fortfarande inte förstått varför förbundsledningen gick in och störde landslagets VM-uppladdning i ett så sent skede.

Klart är att man nu givit interimsförbundskaptenen Ante Milicic förtroendet över OS nästa år. Under Milicic har inte The Matildas imponerat.

Visst, laget vann alla tre matcher i fyrnationsturneringen på hemmaplan i månadsskiftet februari/mars. Där besegrades Nya Zeeland, Sydkorea och Argentina.

I de båda uppladdningsmatcherna mot toppnationerna USA och Nederländerna har det däremot gått sämre. 3–5 och 0–3 är inga resultat som ger laget självförtroende in i mästerskapet.

Jag såg genrepet, där man föll med 3–0 borta mot Nederländerna. Siffrorna var klart i överkant, för det var bara 7–6 (3–4) till Nederländerna i heta målchanser. Att komma till VM med åtta insläppta på två matcher är inte bra för självförtroendet i Australiens försvar.

Klart är att The Matildas är klart bättre i offensiven än i defensiven. Laget har ett vasst presspel. Fast de gånger motståndarna lyckas spela förbi förstapressen är Australien sårbart.

Som jag ser det har man god bredd på forwardssidan, medan man hade behövt fler passningsläggare på mittfältet. I genrepet hade viktiga mittfältarna Elise Kellond-Knight och Katrina Gorry skadekänningar. Med de på planen kan glödheta Sam Kerr få vettiga passningar. Det är ju Kerr som skall göra målen. Hon gör mål med båda fötterna och med huvudet. Hon gör mål i djupled och i straffområdet.

Men Kerr är inte bara en måltjuv. Hon kommer även att servera fina bollar till snabba kantspelare. Bland dem kommer nog Lisa De Vanna få omkring en halvtimma per match. Veteranen håller knappast för 90 minuter nu längre, men hon kan göra skillnad när hon kommer in från bänken.

Mitt tips är att Australien trots allt vinner grupp C. Sedan väntar åttondelsfinal mot en grupptrea – en match jag tror att Australien vinner. I kvartsfinal väntar sedan troligen ett av Kanada, Nederländerna eller Japan. Det är alltså inte omöjligt med en repris på genrepet redan i kvartsfinal.

Jag tror att The Matildas gör som 2007, 2011 och 2015 – åker hem efter kvartsfinalen. Fast laget har hög potential. Om bitarna faller på plats igen kan laget gå riktigt, riktigt långt.

Laura Alleway

Tillagt i efterhand: I sista stund har mittbacken Laura Alleway strukits ut Australiens trupp på grund av skada. Hon ersätts i VM av Karly Roestbakken.

Marta

Brasilien

Världsranking: 10

Guldchans: 1–3 procent

Nyckelspelare: Marta Vieira da Silva. Inte lika dominant som för tio år sedan, men ändå spelaren som måste visa vägen för Brasilien.

Spelare med Sverigekoppling: Marta är svensk medborgare. Thaisa (Tyresö), Formiga (Malmö FF), Cristiane (Linköping) och målvakten Barbara (Sunnanå) har också spelat i damallsvenskan.

Startelva i genrepet (4–4–2): Aline – Leticia Santos, Erika, Monica Hickmann, Tamires – Debinha, Thaisa, Formiga, Andressa Alves – Marta, Geyse.

Kommentar: Sedan Brasilien vann Copa America i fjol har laget spelat elva landskamper. På dem har man noterat tio förluster. Och man har med sig nio raka nederlag i bagaget till Frankrike. Dessutom har man skadeproblem.

De som nämner Marta och company som en stor guldkandidat är inte speciellt insatta. Det var länge sedan Brasilien var en seriös guldkandidat i ett världsomspännande mästerskap. Att laget vinner Copa America varje gång beror mer på att övriga Sydamerika struntar totalt i damfotboll än på att Brasilien är starkt.

För inte heller i Brasilien bryr man sig speciellt mycket om sina fotbollsdamer – ett lag som för övrigt kallas Canarinhas. De tio senaste åren har därför landet undan för undan tappat mark.

Kollar man världsrankingen slutade landet på tredje plats perioden 2008–10. Alla åren 2011–13 var man fyra. Sedan dess har man pendlat upp och ner på platserna sju till tio. Nu har man tionde plats, och det är tyvärr inte mycket som talar för att Brasilien skall få något större lyft de kommande åren.

Tvärtom är risken att landet trillar ut från topp tio efter VM. Landet har nämligen gjort ganska svaga prestationer i ungdomsmästerskapen de senaste åren. Så påfyllningen underifrån är dålig.

Dessutom har laget drabbats hårt av skador. Mittbacken Rafaelle Souza drabbades av en knäskada i höstas, och det var tidigt klart att hon skulle missa VM. På hennes plats har man spelat in rutinerade Erika. Men nu har även Erika skadat sig så illa att hon missar VM. Hon lämnade VM-truppen så sent som i går. Det innebär alltså att man tvingas göra om i mittförsvaret i allra sista stund.

Erika ersätts i VM av Daiane. I förra veckan tvingades man också till ett byte av spelare i 23-mannatruppen till följd av skada. Då var det den tidigare Tyresöbacken Fabiana som fick kasta in handduken till följd av en skada i högerbenet. Hon ersattes i truppen av Poliana.

Och tidigare under våren har tilltänkta startforwarden Bia Zaneratto (Beatriz) brutit benet. Hon är med i VM-truppen, men hon har knappast hunnit nå någon perfekt matchform. Illavarslande för ett land som numera har ganska få spelare av hög internationell klass.

Så här har det förresten gått i de världsomspännande seniormästerskapen sedan Brasilien spelade OS-final 2008:

VM 2011: Ut i kvartsfinal, efter straffläggning mot USA.

OS 2012: Ut i kvartsfinal mot Japan.

VM 2015: Ut i åttondelsfinal mot Australien.

OS 2016: På hemmaplan. Ut i semifinal, efter straffläggning mot Sverige. Förlust i bronsmatchen mot Kanada.

Under den senaste tioårsperioden är Brasilien medaljlöst i världsomspännande mästerskap – och då har man ändå haft hemmaplan i ett av dem.

Faktum är att det är samma nyckelspelare nu som det var i VM 2007 och OS 2008 – de två mästerskap där Brasilien har nått finalen. Det är Formiga som bär mittfältet och längst fram skall Marta servera Cristiane. Det är imponerande av trion att hänga kvar i världstoppen. Inte minst imponeras man av Formiga – som gör sitt sjunde VM. Det är otroligt bra gjort.

För Cristiane är läget dock osäkert. Hon har plågats av en muskelskada under våren, och går en kamp mot klockan för att bli spelklar i tid. Även Marta skall ha besvärats av en muskelskada inför VM.

I all kritik mot Brasiliens bristfälliga påfyllning underifrån skall jag konstatera att det finns en jackpotchans. Vi såg i OS 2016 att Brasilien kan göra bra matcher – om alla nyckelspelarna toppar formen samtidigt. Det gjorde de i början av den turneringen. Sedan åkte man på lite skador, och tappade snabbt i kvalitet.

Om Marta skall få jubla i Frankrike krävs alltså jackpot vad gäller formtoppningen. Men jag är skeptisk. Det känns exempelvis tveksamt om Cristiane kan göra sig själv rättvisa ens om hon hinner bli frisk.

Jag tror därför faktiskt att laget slutar trea i gruppen, men tar de poäng som krävs för att avancera. Det innebär att man ställs mot en gruppsegrare i åttondelsfinal. Efter den matchen tror jag att det blir hemresa.

Elena Linari

Italien

Världsranking: 15

Guldchans: 1 procent

Nyckelspelare: Barbara Bonansea – snabb kantspelare som ligger bakom mycket i den italienska offensiven.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–4–2): Laura Giuliani – Valentina Bergamaschi, Sara Gama, Elena Linari, Alia Guagni – Valentina Cernoia, Aurora Galli, Manuela Giugliano, Barbara Bonansea – Cristiana Girelli, Ilaria Mauro.

Kommentar: Efter ett premiärfiasko mot Ryssland var ett extremt skadedrabbat Italien starkt i EM 2017. Laget var först spelmässigt bäst i 2–1-förlusten mot Tyskland och vann sedan med 3–2 mot Sverige i avslutningsmatchen.

Trots att det blev hemresa redan efter gruppspelet kändes det som att Italien kanske kan vara redo för ett lyft igen efter ett antal tunga år. Den känslan finns kvar.

Det senaste året har laget bara två förluster (plus en efter straffar). Man har bland annat besegrat Sverige igen – 1–0 i höstas.

Efter EM har man fyllt på med trion Valentina Bergamaschi, Aurora Galli och Manuela Giugliano – tre spelare som är 21–22 år. Och det fortsätter att fylla på bra underifrån i Italien. Laget kan alltså se på framtiden med tillförsikt.

Nu kanske man inte är redo för medalj. Men jag tror ändå att laget kan ställa till det för många i Frankrike. Defensiven är stark, trots att viktiga Cecilia Salvai missar VM till följd av en korsbandsskada. Offensiv nyckelspelare är skickliga Barbara Bonansea, som brukar utgå från någon av kanterna – oftast från vänster. Hon är bra på att slå sin back, och hon kan både ta sig runt på kanten och skära in för skott. En svårläst spelare.

I genrepet besegrades Schweiz med 3–1 i förra veckan. Det var en match där italienskorna kämpade in de två första målen. Stjärnan Bonansea hade ett ribbskott och ett assist.

Det som talar emot Italien är att laget har ganska liten internationell erfarenhet. De flesta spelarna är hemmabaserade, och få av dem har spelat mer än ett mästerskap. Jag tror trots det att Italien tar andraplatsen i gruppen. Det innebär sannolikt åttondelsfinal mot Norge och kvartsfinal mot England. Det är två matcher italienskorna kan vinna. Men det rimliga är nog ändå att det tar slut i just åttondels- eller kvartsfinal.

 

Jamaica

Världsranking: 53

Guldchans: Inte ens promillenivå

Nyckelspelare: Khadija Shaw – hela VM-kvalets skyttedrottning är en kvalitetsforward med kapacitet att göra mål på egen hand mot de flesta försvaren.

Spelare med Sverigekoppling: Kanadafödda Tiffany Cameron spelade för Vittsjö i fjol. USA-födda backen Lauren Silver gjorde en höst i elitettan för Bollstanäs. Och tillika USA-födda Marlo Sweatman gjorde en halv säsong för Töcksfors IF i division I 2017.

Startelva i genrepet (4–3–3): Sydney Schneider – Dominique Bond-Flasza, Allyson Swaby, Konya Plummer, Daneisha Blackwood – Chantelle Swaby, Havana Solaun, Marlo Sweatman – Cheyna Williams, Khadija Shaw, Trudi Carter.

Kommentar: När Jamaica kvalade in till VM tyckte jag att det var ett bakslag för damfotbollen. Jamaica har ett förbund som struntar i damerna, vilket ju inte bör premieras. Dessutom kändes Jamaica som alldeles för dåligt för att kunna konkurrera i ett VM.

Jag tyckte att det var bättre om Mexiko, där det satsas på damfotbollen, hade tagit VM-platsen – även om det är charmigt med ett deltidslag som sponsras av Bob Marley:s dotter.

Jamaica spelade inte en enda landskamp under 2016 eller 2017. Och det var nära att man varken kom till spel i VM-kvalet inför 2015 eller årets turneringar. Båda gångerna hjälptes ”Reggae Girlz” ekonomiskt bland annat av Cedella Marley.

Men ju närmare VM vi kommit, desto positivare har jag blivit till Karibiens första deltagarland någonsin i ett fotbolls-VM för damer. Man har ju faktiskt laddat ganska seriöst inför sin VM-debut. Bland annat genom att värva in spelare med jamaicanskt påbrå.

Under våren har den tidigare Vittsjö-, och tillika den tidigare kanadensiska landslagsspelaren Tiffany Cameron bytt landslag. Hon hade bara spelat sex träningslandskamper för Kanada, vilket gör att hon fick byta landslag. I sista stund fick man även klart med Norgeproffset (Klepp) och den tidigare amerikanska U17-landslagsspelaren Havana Solaun. Den senare blir viktig på mittfältet.

Allra viktigast är dock hela VM-kvalets skyttedrottning, den 22-åriga Khadija Shaw. Jag har tidigare skrivit om hennes bakgrund. Hon har ett målsnitt i landslaget på drygt 1,4 mål per match.

Först trodde jag att hennes målproduktion helt skulle avta när hon inte längre ställdes mot svaga karibiska länder. Men Shaw har visat att hon kan göra saker på egen hand även mot bättre motstånd.

Med Shaw som trumfkort har Reggae Girlz visat att man inte är VM:s sämsta lag. Under våren har man vunnit två matcher mot Chile och kryssat mot Sydafrika. Där gjorde förstås Shaw målet:

Även i genrepet mot Skottland briljerade Shaw genom att göra två mål. Då blev det dock förlust med 3–2 – och Shaw haltade av vid ställningen 2–2. Klart är att hon måste vara på planen om Jamaica skall kunna skrälla till sig någon poäng i Frankrike.

Jamaica är det lägst rankade laget i turneringen, och ställs mot tre riktigt svåra motståndare. Det rimliga är således att Reggae Girlz åker hem utan några poäng.

Förhoppningsvis kan dock lagets VM-avancemang väcka förbundet. Nämnda Shaw är bara 22 år. Och i kvalet fick jag upp ögonen för en annan oslipad diamant i form av 17-åriga Jody Brown. Om förbundet satsar på tjejerna kan Jamaica vara ett lag att räkna med till VM 2023. Den här gången är man bara med för att se och lära.

 

Förvänta er inga skrällar i VM-truppen

I morgon 18.20 (direktsänt på TV4) presenterar Peter Gerhardsson som första mästerskapstrupp någonsin. Det kunde har varit väldigt spännande, men faktum är att jag känner mig rätt säker på hur truppen kommer att se ut.

I ett inlägg i måndags skrev bloggarkollegan Rainer Fussgänger att han tror att den svenska VM-truppen kommer att se ur så här:

Jennifer Falk

Målvakter: Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Jennifer Falk.

Backar: Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Amanda Ilestedt, Jonna Andersson, Hanna Glas, Mia Carlsson och Nathalie Björn.

Mittfältare/forwards: Caroline Seger, Olivia Schough, Kosovare Asllani, Lina Hurtig, Anna Anvegård, Madelene Janogy, Elin Rubensson, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius, Mimmi Larsson och Julia Zigiotti Olme.

Jag tror att Rainer kan vara helt rätt ute. Det största frågetecknet gäller den sista målvaktsplatsen. Där är Cajsa Andersson alternativet, men jag tror nog som Rainer – att Gerhardsson väljer Falk.

Bland backarna är det väl bara frågetecken för Nathalie Björns vadskada. Men vad jag förstått skall den inte vara värre än att hon skall kunna spela VM om en månad.

Hanna Folkesson

Bland mittfältare och forwards tror jag att Hanna Folkesson har varit uppe till ganska het diskussion. Inte minst sedan både Björn och Caroline Seger haft skadeproblem. Och alternativen på den defensiva mittfältspositionen är ju inte jättemånga i truppen. Men om Björn och Seger är ok tror jag alltså att Folkesson lämnas utanför.

Övriga spelare som varit nära, men som knappast kommer med är: Sandra Adolfsson, Anna Oskarsson, Filippa Angeldahl, Julia Karlernäs och Julia Roddar. Det handlar om spelare som varit uttagna i årets trupper – vilket jag tror är en förutsättning att komma med. Min bild är att Gerhardsson inte kommer att chansa med spelare han inte haft inne och testat under året.

Jag har fått frågan om hur min VM-trupp hade sett ut. Det är en bra fråga, som jag kan säga att jag inte lagt jättemycket tid vid.

Men spontant skulle man kunna säga att min trupp i princip hade sett ut som Gerhardssons. Där jag hade tagit en rejäl funderare är målvaktssidan. Jag tycker inte att Zecira Musovic har imponerat under våren, och håller inte henne som given. Så bakom Hedvig Lindahl hade jag tagit två av Falk, Andersson, Musovic och Emma Holmgren. Vilka två varierar från vecka till vecka. Det är fyra jämna målvakter, och verkligen inget lätt beslut att välja ut två.

På backsidan vet jag inte hur det är med Emma Berglund:s hälsa. Är hon frisk hade jag i alla fall funderat på att ta in henne istället för Mia Carlsson.

Bland mittfältare och forwards hade jag plockat in Michelle de Jongh istället för Olivia Schough. Sedan hade jag gärna velat ha med Rebecka Blomqvist också. Fast där vet jag inte hur det skulle gå till. För jag vill inte ta bort någon av de andra som är uttagna.

Här är det värt att notera att Gerhardsson vid sin senaste truppresentation konstaterade att spelarna längst ut på bänken i huvudsak är med för att vara avbytare. Alltså behöver de spelarna vara bra på att var just avbytare. Alltså glada och stöttande, även om de inte får speltid. Det är värt att notera när man funderar över vilka man vill ha som spelare 18–23.

Tittar vi på Gerhardssons trupp är den första tanken att det saknas unga talanger. Det mesta talar för att den yngsta spelaren kommer att vara född 1997. Jämför man med de andra länderna i världstoppen är det rätt gammalt. I princip alla andra presenterade VM-trupper innehåller yngre spelare.

Tyvärr är det en signal om att Sverige haft ett par riktigt dåliga år på ungdomssidan. Den enda spelare född 1998 eller senare som varit nära en landslagsplats är Loreta Kullashi, och hon känns ju tyvärr inte det minsta VM-aktuell den här våren.

I går presenterade två av de hetaste medaljkandidaterna sina VM-trupper; Australien och Tyskland. De lagen hade två spelare vardera födda på 2000-talet. I Australien är 19-åriga Ellie Carpenter (född 2000) ordinarie sedan ett par år tillbaka. Och 16-åriga Mary Fowler (född 2003) är en megatalang. Modigt ändå av nya förbundskaptenen Ante Milicic att ta med en så ung spelare.

Här är hela Australiens trupp:

Målvakter: 1) Lydia Williams, 12) Teagan Micah och 18) Mackenzie Arnold.

Backar (7): 2) Gema Simon, 4) Clare Polkinghorne, 5) Laura Alleway, 7) Steph Catley, 14) Alanna Kennedy, 21) Ellie Carpenter och 23) Teigen Allen.

Mittfältare (8): 3) Aivi Luik, 6) Chloe Logarzo, 8) Elise Kellond-Knight, 10) Emily van Egmond, 13) Tameka Yallop, 16) Hayley Raso, 17) Mary Fowler, 19) Katrina Gorry.

Forwards (4): 9) Caitlin Foord, 11) Lisa De Vanna, 15) Emily Gielnik och 20) Sam Kerr.

Sex av de 23 spelarna i truppen har tidigare haft klubbadresser i Sverige. Jag tänker på Lydia Williams, Chloe Logarzo, Aivi Luik, Elise Kellond-Knight, Lisa De Vanna och Tameka Yallop (tidigare Tameka Butt).

Storstjärnan är förstås Sam Kerr, en spelare som jag för tillfället rankar som topp tre i världen.

Den mest namnkunniga spelaren som står utanför truppen är Houston Dashspelaren Kyah Simon, som kämpat med att komma tillbaka från en fotskada. Men som inte kommit i tillräcklig form för att få Milicics förtroende.

När den tyska truppen presenterades ställdes Simone Laudehr utanför, vilket fick henne att tacka för sig i landslaget. Jag har inte sett någon liknade reaktion från Simon. I varje fall inte ännu.

Petningen av Laudehr var inte oväntad. Hon har inte ingått i landslaget sedan vikarien Horst Hrubesch påbörjade en föryngring förra våren. Och sedan dess har inte Tyskland förlorat, vilket förstås inte förbättrat Laudehrs chanser.

Bland de spelare som kom med i Martina Voss-Tecklenburg:s trupp märks talangerna Klara Bühl (född 2000) och Lena Oberdorf (född 2001).

Noterbart är att Essen fick med fem spelare, en fler än Wolfsburg och en färre än Bayern München.

Här är hela truppen:

Målvakter (3): Almuth Schult, Laura Benkarth och Merle Frohms.

Backar (7): Carolin Simon, Kathrin Hendrich, Leonie Maier, Marina Hegering, Lena Goessling, Sara Doorsoun och Johanna Elsig.

Mittfältare/forwards (13): Giulia Gwinn, Lena Oberdorf, Lea Schüller, Linda Dallmann, Turid Knaak, Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan, Alexandra Popp, Sara Däbritz, Verena Schweers, Melanie Leupolz, Lina Magull och Klara Bühl.

Det tyska laget har för övrigt spelat in en video som väckt uppmärksamhet. En video där man gör upp med en del av de fördomar som förföljt damfotbollen genom åren:

Nu under onsdagseftermiddagen har även Skottland släppt sin VM-trupp. Den innehåller en hel hög Sverigebekanta spelare. Ni ser den nedan. Jag återkommer med fler kommentarer kring den senare.

Kerr chockad av sparkningen

Sam Kerr

En efter en uttrycker Australiens landslagsspelare förvåning och besvikelse över lördagens oväntade besked från landets fotbollsledning om att förbundskapten Alen Stajcic tvingas lämna sitt jobb cirka 4,5 månader innan VM.

Storstjärnan Sam Kerr hade gillat en tweet från Chloe Logarzo, men hon uttalade sig inte själv i går, något som fick australisk media att tro att hon var belagd med munkavle av förbundsledningen. I dag har Kerr dementerat att hon har haft munkavle. Samtidigt uttryckte hon sitt stöd för Stajcic, som hon anser var bästa möjliga coach att ta The Matildas till VM-final.

Kerr är alltså långt ifrån den enda spelare som tagit bladet från munnen på sociala medier i dag. Här är ett antal andra tweets från nuvarande landslagsspelare:

Hayley Raso gjorde för övrigt comeback i går efter sin allvarliga ryggskada. Hon bröt ju tre ryggkotor i augusti i fjol, och var först osäker på om hon ens skulle kunna gå igen. Jag såg några minuter av hennes comeback, och den snabba kantspelaren såg lika kvick ut som hon gjorde innan den allvarliga skadan.

Tillbaka till Stajcic. Ingen av de nuvarande landslagsspelarna har uttryckt någon kritik mot den före detta förbundskaptenen, eller sagt att de är lättade över lördagens besked. Inte heller förbundets damfotbollsutskott var informerat om den dramatiska åtgärden.

Ännu så länge är det svårt att få veta exakt vad som hänt. Däremot kanske man får en ledtråd från Chelseas engelsk-australiska målvakt Lizzie Durack.

Det Durack beskriver är ganska vanligt, alltså att en tränare mest har tid för spelarna i startelvan, vilket gör att de som sitter på bänken känner sig utanför.

Fast det borde väl inte vara skäl nog för en paniksparkning mitt under pågående VM-förberedelser?

USA vann, Australien fortsätter att imponera

USA besegrade Brasilien med 4–1 i natt, ett resultat som innebär att amerikanskorna stod som slutsegrare i Tournament of Nations på bättre målskillnad än tvåan Australien.

Den amerikanska damfotbollssidan The Equalizer konstaterar efter segern att USA nu har 19 raka landskamper utan förlust, och utropar laget som stor guldfavorit i nästa års VM-slutspel.

Visst, sedan 1–0-förlusten mot Australien i slutet av juli i fjol, en match som ingick i 2017 års Tournament of Nations, har USA 16 segrar och tre kryss. Det är förstås otroligt imponerande, och jag håller med om att USA i nuläget finns bland guldfavoriterna till nästa års VM-slutspel.

Innan jag fortsätter mina funderingar har skall jag berätta att det var länge sedan jag såg USA spela. Deras landskamper avgörs ofta mitt i natten svensk tid, så även de tre matcherna i den senaste veckans turnering.

Därav har jag ingen bild av hur USA:s spel ser ut för tillfället. Dock har man ju förstått att de hittat defensiv stabilitet genom att spela stabila Julie Ertz som defensiv mittfältare framför ett mittbackspar med spelskickliga Becky Sauerbrunn och talangfulla Tierna Davidson.

Dessutom har man höjt den offensiva kreativiteten rejält när man kunnat spela Lindsey Horan på centralt mittfält och både Megan Rapinoe och Tobin Heath på kanterna. Framför allt verkar Heath inte bara vara frisk, hon verkar även vara i toppform.

Det är bra för internationell damfotboll med ett starkt USA eftersom det är ett stort land där damfotbollen har hög status.

Det som gör att jag ändå vill avvakta med att ropa ut att USA är klara VM-favoriter är ju att 18 av de här 19 matcherna har spelats i USA, inför en stor hemmapublik, Huvuddelen av motståndarna har inte bara haft bortaplan, utan även tidsomställning att ta hänsyn till.

Den enda bortamatchen USA haft det senaste året spelades mot Kanada i Vancouver, och slutade 1–1. De andra kryssen har varit mot Frankrike och Australien, två lag jag ser som ungefär lika stora guldfavoriter i VM som amerikanskorna.

Klart är att USA är tillbaka på banan igen, vilket är kul. Ett annat lag som är på banan är nämnda Australien. The Matildas har jag sett i nästan tre halvlekar under den senaste veckans turnering.

Jag såg dem försvara sin ledning mot Brasilien i första matchen och jag såg dem vinna mot ett trubbigt Japan med 2–0 i natt. Även om Japan faktiskt vann mot Australien i finalen av de Asiatiska mästerskapen tidigare i år skulle jag säga att förbundskapten Asako Takakura har problem, anfallsproblem.

Australien–Japan var nämligen en match där japanskorna var klart bättre i spelet fram till mitten av motståndarnas planhalva. Så långt har Japan har ett väldigt bra passningsspel. Däremot saknas både djupledshot och spelare som kan slå en öppnande passning med hög kvalitet. Japan har helt enkelt inga nycklar att ta sig igenom starka försvar.

Därför förlorade Japan alla sina tre matcher i Tournament of Nations. Därför tror jag att japanskorna får det väldigt svårt att ta sig till en tredje raka VM-final nästa år. Det framgångsrika laget under Norio Sasaki hade snabbhet på kanterna i Shinobu Ohno och Nahomi Kawasumi och man hade kanske världens bästa passningsspelare och tia i Homare Sawa. I OS 2012 hade man dessutom en toppforward av högsta världsklass i Yuki Nagasato.

Även om Kawasumi var med i veckans trupp, och Nagasato börjar komma upp ur en lång formsvacka, känns alltså dagens Japan väldigt trubbigt. Det blir intressant att se hur förbundskapten Takakura kommer att agera under det närmaste året för att lösa sina anfallsproblem.

Alanna Kennedy

Australien har däremot inga anfallsproblem. Genom segern kommer man att passera Japan på världsrankingen, och återigen vara Asiens bästa lag.

The Matildas är lite av Japans motsats. De har lite problem med uppspelen, även om Alanna Kennedy nog är en av världens tre–fyra bästa mittbackar. Däremot har man inga offensiva problem. När man väl kommer till anfall har man sylvassa Sam Kerr längst fram och extremt hög fart på en hel hög spelare, inte minst på ytterbacksplatserna med Hayley Raso och Ellie Carpenter.

Hayley Raso

För mig var just 18-åriga Carpenter det stora utropstecknet hos The Matildas. Tidigare har jag tyckt att hon varit med mer för att hon är ett ungt framtidsnamn än för att hon är redo för A-landslaget. Så var det inte nu, Carpenter har vuxit in i den internationella seniorfotbollen och är redan en internationell toppspelare. Får hon fortsätta att vara skadefri finns inga gränser för hur bra hon kan bli.

Carpenter är född 2000. Under turneringen fick även Amy Sayer (född 2001) och Mary Fowler (född 2002) göra sina debuter i A-landslagssammanhang. Det finns förstås faror med att släppa fram sina talanger i väldigt tidig ålder. Skulle de stanna i utvecklingen är det risk att den tidiga debuten mer blir ett hinder än en uppmuntran, att spelarna knäcks mentalt.

Men Australien har goda erfarenheter av att släppa fram spelare tidigt. Och om Sayer och Fowler får samma utveckling som Carpenter och Kerr (båda debuterade som 15-åringar) och Caitlin Foord (debuterade som 16-åring) är framtiden riktigt ljus för The Matildas.

Caitlin Foord

Nämnda Foord har varit skadad en längre period, och missade bland annat Asiatiska mästerskapen. Under Tournament of Nations gjorde hon tre korta inhopp. Det längsta var 22 minuter i natt mot Japan, och jag tyckte allt att hon ser ut att vara på väg tillbaka till toppformen igen – och då lyfter Australien ytterligare.

Min känsla är att Australien definitivt blir att räkna med i VM nästa år. Den spets laget besitter gör dem till en minst lika stor guldfavorit som USA. I varje fall för mig.

Slutligen några övergångar. PSG:s trupp kändes tunn i International Champions Cup, där laget kom sist. I dag har man gjort klart med Kinas duktiga mittfältare Wang Shuang.

I engelska WSL håller nykomlingen West Ham på att bygga ett spännande lag. Senast att ansluta är Nya Zeelands duktiga ytterback Ria Percival. Sedan tidigare har man knutit upp spelare som Jane Ross, Julia Simic, Claire Rafferty och Gilly Flaherty.

Ett gäng bilder ur VM-arkivet

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag skrev inlägget om Australiens OS-trupp häromdagen, letade jag efter bilder på flera uttagna spelare. Trots att jag visste att jag hade fotat i princip hela Australiens VM-trupp i Edmonton i fjol hittade jag inte de bilder jag sökte.

Vid en mer noggrann koll visade det sig att jag faktiskt inte hade lagt upp bilderna här på bloggen. Det är i och för sig ett år sedan VM avslutades, men jag tänkte att det väl alltid är någon som kan vara intresserad av lite bilder från fjolårets mästerskap i Kanada.

Bland bilderna finns en på Carli Lloyd. Hon och Megan Rapinoe har båda varit långtidsskadade, men finns båda med i USA:s trupp inför lördagens möte med Sydafrika. Truppen består av 24 spelare, och 22 får åka med till Rio och OS.

Den spontana tanken var ju att förbundskapten Jill Ellis hade tagit ut Lloyd och Rapinoe utöver de 22 spelare (18 ordinarie och fyra reserver) som skulle utgöra OS-truppen om de båda stjärnorna inte kommer i speldugligt skick.

Vid en koll på 24-mannatruppen består den av tio backar, sex mittfältare och fyra forwards plus Lloyd och Rapinoe. Det känns alltså som att det är ett par backar som i första hand riskerar att sorteras bort.

När det gäller skador och OS-aktuella spelare har Frankrike drabbats av ett bakslag i och med att vänsterbacken Laure Boulleau missar spelen i Rio till följd av en knäskada. Tråkigt.

Slutligen. Här är alla de nygamla VM-bilderna en och en. Det handlar om bilder på Sverige, Australien, Schweiz, Kamerun och USA.

Stensland, Gill, Davey och Asante petade från VM

Utöver Sveriges trupp har även England, Australien och Norge presenterat sina VM-trupper de senaste dagarna.

I alla tre länder noteras att namnkunniga spelare med Sverigekoppling lämnar hemma. I England saknas Rosengårds Anita Asante, i Norge saknas den före detta Göteborgsmittfältaren Ingvild Stensland och hos Australien fanns det inte plats för de båda före detta Linköpingsspelarna Brianna Davey och Kate Gill.

30-åriga Gill, som ju även har spelat för AIK, Sunnanå och Malmö, är Australiens främsta målskytt någonsin. Hon missade VM 2011 på grund av en knäskada. Nu petas hon i sista stund – och hon är inte nöjd. Till hemsidan Football West säger hon:

”Jag är lyckligt lottad som haft möjligheten att spela för The Matildas i nästan tolv år. Jag har drömt om att få ett sagoslut. Jag har drömt om att vinna VM med The Matildas och det här skulle vara sista chansen för mig. Nu får jag inte chansen och det är väldigt svårt att acceptera.”

Här förklarar Australiens förbundskapten Alen Stajcic varför inte Gill är med i Australiens trupp. Den ser för övrigt ut så här:

Målvakter:
1. Lydia Williams (Washington Spirit, USA), 18. Melissa Barbieri (Adelaide United) och 21. Mackenzie Arnold (Perth Glory).

Backar:
4. Clare Polkinghorne, 5. Laura Alleway och 8. Elise Kellond-Knight (Brisbane Roar), 6. Servet Uzunlar (Sydney FC), 7. Stephanie Catley (Melbourne Victory),  (

Mittfältare:
3. Ashleigh Sykes (Canberra United), 10. Emily van Egmond (Newcastle Jets), 12. Leena Khamis, 15. Teresa Polias och 22. Nicola Bolger (Sydney FC), 13. Tameka Butt, 16. Hayley Raso och 19. Katrina Gorry (Brisbane Roar), 14. Alanna Kennedy (Perth Glory).

Forwards:
2. Larissa Crummer (Brisbane Roar), 9. Caitlin Foord och 20. Samantha Kerr (Perth Glory), 11. Lisa De Vanna (Melbourne Victory), 17. Kyah Simon (Sydney FC) och 23. Michelle Heyman (Canberra United).

Ingvild Stensland

Ingvild Stensland

I Norge gjorde förbundskapten Even Pellerud bedömningen att det inte var värt att chansa med att ta ut ordinarie lagkaptenen Ingvild Stensland i truppen. Frisk och vältränad att hon varit självskriven i truppen, men Stensland är inte tillbaka i spel efter sin korsbandsoperation ännu och Pellerud brukar inte chansa.

Faktum är att han tagit ut en mycket stark och rutinerad trupp. Genomsnittsåldern är faktiskt högre än i Sveriges trupp. Det hindrar inte att Norge trots allt har fler 90-talister i sin 23-mannatrupp.

Pellerud gör precis det som inte Pia Sundhage vågade – han tar ut en 96:a som tredjemålvakt. Faktum är att den norska truppen känns väldigt välbalanserad. Därmed håller inte den norska VM-låten tillnärmelsevis samma klass som den svenska. Fast det är ju inte det viktigaste…

Norge blir definitivt att räkna med i Kanada. Tillsammans med England ser jag norskorna som hetaste utmanarna till de fyra stora; Tyskland, USA, Japan och Frankrike. Här är den norska truppen i sin helhet:

Målvakter:
1. Ingrid Hjelmseth och 23. Cecilie Fiskerstrand (Stabaek) samt 12. Silje Vesterbekkmo (Röa)

Backar:
2. Maria Thorisdottir (Klepp), 3. Marita Skammelsrud Lund, 13. Ingrid Moe Wold och 15. Marit Sandvei (LSK Kvinner), 6. Maren Mjelde (Avaldsnes), 7. Trine Rönning (Stabaek) och 11. Nora Holstad Berge (Bayern München, Tyskland).

Mittfältare:
8. Solveig Gulbrandsen (Kolbotn), 14. Gry Tofte Ims (Klepp), 17. Lene Mykjåland och 20. Emilie Bosshard Haavi (LSK Kvinner), 18. Ingrid Schjelderup (Stabaek) och 19. Kristine Minde (Linköping, Sverige).

Forwards:
4. Melissa Bjånesöy (Stabaek), 5. Lisa-Marie Karlseng Utland (Trondheims Örn), 9. Isabell Herlovsen (LSK Kvinner), 10. Caroline Graham Hansen* (Wolfsburg, Tyskland), 16. Elise Thorsnes (Avaldsnes), 21. Ada Stolsmo Hegerberg (Lyon) och 22. Hege Hansen (Klepp).

Reserv:
Eline Johansen (Röa)

* Tillagt i efterhand: Graham Hansen missar VM till följd av skada. Hon ersätts av Anja Sønstevold (LSK Kvinner).

Anita Asante

Anita Asante

Så till England där alltså Rosengårds Anita Asante lämnas utanför truppen. Jag förstår hur förbundskapten Mark Sampson tänker där. Asante är oftast väldigt bra, men hon bjuder nästan alltid på någon eller några indianare – och sådana är dyra på högsta internationella nivån.

Känslan är alltså annars att Sampson har något bra på gång. England har tidigare oftast fallit bort ur världsmästerskapen när det börjat dra ihop sig till spel om medaljerna. Men kanske att det kan vara dags för engelskorna att ta nästa steg den här gången.

Det är i alla fall högst möjligt att vi får en åttondelsfinal mellan England och Norge – vilket skulle vara en 50-50-match. Vinnaren där ställs sannolikt mot segraren i grupp A i kvartsfinal, den gruppen innehåller Kanada, Kina, Holland och Nya Zeeland. Såväl England som Norge har alltså ganska goda möjligheter att ta sig till semifinal.

Reaktioner från den engelska truppresentationen ser du här:

Och här är hela truppen:

Målvakter:
Karen Bardsley (Manchester City), Siobhan Chamberlain (Arsenal) och Carly Telford (Notts County).

Backar:
Alex Scott och Casey Stoney (Arsenal), Laura Bassett och Alex Greenwood (Notts County), Lucy Bronze och Stephanie Houghton (Manchester City) och Claire Rafferty (Chelsea).

Mittfältare:
Jill Scott och Jade Moore (Birmingham City), Katie Chapman (Chelsea), Jordan Nobbs (Arsenal), Jo Potter (Birmingham City) och Fara Williams (Liverpool).

Forwards:
Eniola Aluko (Chelsea), Karen Carney (Birmingham City), Toni Duggan (Manchester City), Fran Kirby (Reading), Lianne Sanderson (Arsenal), Jodie Taylor (Portland Thorns, USA) och Ellen White (Notts County).

Nadine Angerer

Nadine Angerer

Slutligen konstateras att den tyska stormålvakten Nadine Angerer idag har meddelat att hon slutar efter den här säsongen. VM blir alltså hennes avskedsföreställning i landslaget. På klubbnivå blir det ytterligare några månader i NWSL för henne innan karriären är helt över. Angerer har ju tidigare visat sig vara bäst när det gäller. Får hon kanske avsluta landslagskarriären med ytterligare ett VM-guld?