Tyskland var minst lika bra, men alla stjärnor stod rätt på himlen för England. Därför vann Lionesses alldeles nyss EM-guld via 2–1 efter förlängning mot Tyskland.
Allt, verkligen allt gick Englands väg i den här turneringen. Så var det på vägen fram till finalen. Och det fortsatte även i avslutningsmatchen på Wembley.
Det började redan på uppvärmningen där Tysklands skyttedrottning Alexandra Popp fick kasta in handduken till följd av en muskelskada. In i startelvan med kort varsel kom Lea Schüller. Det var tydligt att det bytet påverkade det tyska spelet under den första halvleken. Utan sin naturliga uppspelspunkt kändes Tyskland rätt vilset under de första 45 minuterna.
ℹ️ @alexpopp11 has suffered muscular problems in the warm-up. Lea Schüller replaces her in the starting XI 🔁
Den första halvleken gick alltså till England, dock utan att hemmalaget på något sätt var överlägset. För trots att det engelska laget kändes bättre hade jag faktiskt 2–2 i klara målchanser i paus.
Och. Vid den ena målchansen slog bollen upp på Leah Williamson:s arm. Den var högre än axelhöjd, den typen av hands skall alltid bestraffas. Tyskland skulle alltså haft en straff. Men återigen gjorde VAR-domarna en avgörande miss i det här mästerskapet. Tråkigt.
Överhuvud taget var domarinsatsen rätt dålig i finalen. Det var pinsamt att se hur den ukrainska domaren Kateryna Monzul, utan att på något sätt agera, lät de engelska spelarna maska bort turningens sju sista minuter. När det tar 72 sekunder att lägga en hörna, som det gjorde på slutet, måste domaren börja jobba med sina kort.
Men Monzul blandade och gav under hela matchen. Hon delade ut flera rätt billiga gula kort under ordinarie speltid. Men blundade för de stora sakerna när det skulle avgöras.
England hade verkligen tur med domsluten. Utöver den straff laget skulle ha haft emot sig tycker jag även att Alessia Russo borde ha fått rött kort. Det var minst gult för den armbåge hon delade ut till Kathrin Hendrich och minst gult för den tackling mot Lena Oberdorf som hon också blev varnad. Och så fick de engelska spelarna alltså maska ohämmat på slutet.
Tillbaka till själva spelet. I paus verkade det som att det tyska laget kunde prata ihop sig om hur man skulle agera utan Popp. För den andra halvleken gick till Tyskland. Jag räknade till 5–1 i klara målchanser i halvleken.
Men. England gjorde mål på sin enda. Målet kom när hemmalaget spelade i numerärt underläge eftersom Beth Mead behandlades för en skada hon ådrog sig när hon själv gick in rätt fult mot Marina Hegering.
Lysande Keira Walsh slog en fantastisk djupledspassning till inhopparen Ella Toone. Fri med målvakten Merle Frohms stod Toone för en högklassig lobb. Ett mycket vackert mål.
Men som ofta när ett lag gör något bra gör motståndarna något mindre bra. Jag tyckte att Kathrin Hendrich långa stunder gjorde en kanonmatch i finalen. Men hon var misslyckad vid båda de engelska målen, vilket ju förstås drar ner betyget rejält. Vid 1–0 såg hon Toones löpning, och hade gott om tid att ta djup. Men gjorde inte det.
I drygt 17 minuter var England i ledningen. Sedan gjorde Tyskland ett jättefint mål. Inbytta Sydney Lohmann drog upp anfallet. Hon spelade ut till en annan inhoppare, Tabea Wassmuth, vars inspel hamnade på foten på Lina Magull. Den sistnämnda styrde läckert upp bollen i nättaket.
Det var 1–1 efter ordinarie tid. Och jag hade alltså 7–3 i målchanser till Tyskland. Under förlängningen räknade jag bara in två målchanser. De kom i den andra kvarten, och båda var engelska.
Den första i minut 110 var guldmålet. Beth Mead tvingades gå av efter sin fula tackling mot Hegering. In då kom istället Chloe Kelly. Det är hon som bär de gyllene skorna på kvällens guldfest.
En högerhörna från Lauren Hemp vanns av Lucy Bronze. Bollen damp ner mitt framför det tyska målet, där inhoppare Kelly befann sig. Hon fick två chanser, och på andra chansen lyckades hon få bollen mellan benen mot Kathy Hendrich.
Såg jag rätt var det dessutom så att Hendrich i förstaläget petade bort bollen från målvakt Frohms. Hendrich stod alltså för ett olyckligt ingripande även vid Englands andra mål. Överhuvud taget har mittförsvaret varit Tysklands akilleshäl de senaste åren. Men Hendrich och Marina Hegering har gjort en bra turnering. Dock blev det tyska laget väldigt mycket darrigare när Hegering tvingades byta i minut 103. Inhopparen Sara Doorsoun-Khajeh såg verkligen inte trygg ut. Faktum är att det bytet kan ha varit det som avgjorde matchen.
Tillsammans med Chloe Kellys 2–1-mål förstås. Efter det målet följde alltså en stunds maskande innan det stora segerjublet bröt ut. Och vilket jubel det var. Tänk att få fira guld med 87 192 åskådare, där säkert 80 000 var hemmasupportrar. Publiksiffran var för övrigt den högsta på en EM-match alla kategorier – alltså även herrarnas turneringar.
HISTORY! 👏
87,192 people are in attendance for today's Women's Euro 2022 final- the biggest crowd of any European championship ever 📈 pic.twitter.com/dtJWJ2dOjg
Lagkapten Leah Willamson strålade med hela ansiktet när hon lyfte pokalen mot Londonhimlen. Den fest som har dragit igång nu skulle man ha varit med om.
England tog nästan storslam i Uefas utmärkelser. Keira Walsh prisades som finalens bästa spelare. Det priset tyckte jag nog kunde ha gått till Lina Magull.
Beth Mead vann skytteligan på sina sex mål och fem assist. Hon fick även pris som turneringens bästa spelare. Där vet jag inte heller om jag delar juryns uppfattning. Jag tycker nog att Walsh har varit den genomgående bästa engelska spelaren. Men det är svårt att vinna den här typen av priser som defensiv innermittfältare.
Dock fick Lena Oberdorf ett högst välförtjänt pris. Tysklands sexa blev turneringens bästa unga spelare. Ett självklart val, även om hon inte var lika suverän i finalen som hon varit tidigare i turneringen.
Frågan är ändå om inte turneringens allra bästa aktör var Sarina Wiegman. För andra Europamästerskapet i rad förde hon värdnationen till guld. En makalös prestation.
Hennes metod är något för andra tränare att lära ifrån. Både i Nederländerna och England har hon givit en startelva fullt förtroende. Men hon har aldrig tvekat att göra byten när saker inte fungerar. När England var i brygga mot Spanien var det hennes byten som vände matchen.
Och i finalen var det två inhoppare som gjorde målen. Många ville se glödheta Alessia Russo från start istället för Ellen White. Men Wiegman hade sin smarta idé om att spela väl samspelta Fran Kirby och White tillsammans. Och sedan byta in klubbkompisarna Toone och Russo tillsammans, för att ha en spets som känner varandra väl.
EM-final 2022
England–Tyskland 2–1 efter förlängning. 1–1 (0–0) efter ordinarie tid.
Mål: 1–0 Ella Toone (62, assist Keira Walsh), 1–1 Lina Magull (79, assist Tabea Wassmuth), 2–1 Chloe Kelly (110).
Varningar, England: Georgia Stanway, Ellen White, Alessia Russo och Chloe Kelly. Tyskland: Felicitas Rauch, Lena Oberdorf och Lea Schüller. Domare: Kateryna Monzul, Ukraina Publik: 87 192 på Wembley
Målchanser: 5–7 efter förlängning. 3–7 (2–2) efter ordinarie tid.
England (4–2–3–1): Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly (Alex Greenwood, 88) – Georgia Stanway (Jill Scott, 88), Keira Walsh – Beth Mead (Chloe Kelly 62), Fran Kirby (Ella Toone, 55), Lauren Hemp (Nikita Parris, 119) – Ellen White (Alessia Russo, 55).
Onsdagen den 21 juli 2021 lär få en väldigt speciell plats i svensk damfotbollshistoria. Inte bara för att det var första gången vårt landslag vann en mästerskapsmatch mot USA med större marginal än ett mål.
Utan för prestationen.
Resultatet 3–0 är förstås fantastiskt. Men man kan vinna med 3–0 på olika sätt. Det som är historiskt med dagens seger är att den kom efter stor svensk dominans. Vårt landslag var bättre än världsettorna på det mesta. Inte minst taktiskt.
— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) July 21, 2021
Om vi tar det från början vet säkert de flesta av er att jag har tippat att USA tar guld medan Sverige åker ut i kvartsfinal. Det tipset kan fortfarande slå in. Man vinner inte guld i första gruppomgången, tvärtom är det ofta segstartade lag som till slut står med pokalen.
När jag letade i minnet efter andra svenska landslag som stått för en liknande rivstart i ett stort mästerskap hamnade jag för övrigt i OS 2002 och herrarnas ishockeyturnering. Där tog Tre Kronor full poäng i gruppspelet efter att ha inlett med en fantastisk 5–2-seger mot NHL-proffsen från Kanada.
Ni minns väl hur den turneringen slutade? Just det, med tidernas debacle, kvartsfinalförlusten mot Belarus – som då kallades Vitryssland.
Dagens seger ger alltså ingen medalj. Men den förbättrar tveklöst förutsättningarna för att ta en en. Minns att jag motiverade mitt tips kring Sverige med att det skulle bli svårt att vila spelare under gruppspelet, samt att det troligtvis skulle bli kvartsfinal mot svårspelade Nederländerna.
Nu är förutsättningarna väldigt annorlunda. Sverige har plötsligt en bra chans att både kunna vila lite spelare och vinna gruppen. Och det är istället USA som är i den situation som jag målade upp för det svenska laget.
När jag satte ihop mitt tips hade jag inte ens kunnat drömma om att jag skulle få se en match som den som utspelade sig på Tokyo Stadium tidigare i dag.
Tidigare när Sverige har tagit poäng, eller vunnit, mot USA har det i princip alltid byggt på stabilt försvarsspel och vassa kontringar. Det har krävts storspelande backar och en målvakt som överträffar sig själv.
Så såg det inte ut i dag. I dag var det utklassning på alla plan.
Jag hade trott att Sverige skulle anfalla 3–4–1–2 och försvara 5–4–1. Det var ett upplägg som funkade bra i 1–1-matchen mot USA i april. Då stod vårt landslag upp bra. Jag minns att jag då skrev att: ”frågan är om jag sett vårt landslag rakt igenom göra en så bra match mot USA”.
Men skall vi vara ärliga var amerikanskorna trots allt det tyngre och bättre laget i den matchen. De hade många chanser, och en storspelande Jennifer Falk var en stor anledning till att vi trots allt var nära att vinna.
Jag trodde alltså att Peter Gerhardsson skulle jobba vidare på det som var bra i 1–1-matchen på Friends. Därför blev jag lite besviken i morse när jag såg att Magdalena Eriksson inte ingick i 18-mannatruppen, och att det därmed skulle bli den gamla beprövade 4–4–1–1-uppställningen.
Känslan vid avspark var att det skulle vara en framgång med en förlust med ett eller två mål.
Den känslan ersattes snart av positiv förvåning. För den aggressiva rivstart som USA alltid inleder matcherna med såg vi inte till. Tvärtom var det Sverige som ägde matchen från start. Öppningen var sensationell. Och det blev bara bättre.
Den här gången behövde inte Hedvig Lindahl storspela. Hon behövde bara göra en riktigt bra räddning – och det var på övertid när matchen redan var avgjord. Sverige ägde matchen från första minuten.
Hur kunde det då bli så bra?
Grunden hittar vi nog i att Gerhardsson krossade Vlatko Andonovski rent taktiskt. Det kan nog ha varit fler än jag som trodde på en svensk 3–4–1–2-uppställning.
Här har Sverige trumf på hand i att vi har två olika formationer att jobba med. Det gör att motståndarna på förhand inte kan veta vad som väntar. USA däremot spelar nästan alltid likadant. Därmed kunde Gerhardsson skräddarsy sin taktik.
Den gick ut på att stänga USA:s kreativa spelare – Lindsey Horan, Rose Lavelle och Tobin Heath. Det är de som ligger bakom väldigt mycket av USA:s anfallsspel. Kan man få bort dem ur matchbilden är således mycket vunnet.
I dag var det dessutom så att både Lavelle och Heath utgick från högerkanten. Därmed valde Sverige att stänga USA:s högerkant och styra över alla USA:s anfall till deras högersida.
Rent praktiskt gjordes det genom att Stina Blackstenius valde en position som gjorde att USA:s högra mittback, Abby Dahlkemper, inte var spelbar. I mitten valde Kosovare Asllani en utgångsposition där hon tog bort passningar in till Lindsey Horan.
Det gjorde att USA:s anfall hela tiden började hos Becky Sauerbrunn och Crystal Dunn på lagets vänstersida. Framför sig hade de Sam Mewis och Christen Press, två spelare som inte har sin styrka att göra sig spelbara i det felvända spelet. Således stod ofta Sauerbrunn och Dunn utan bra passningsalternativ.
Noterbart var att det alltså oftast inte var Blackstenius som satte förstapressen. Hon liksom bara markerade Dahlkemper. Utan det var Asllani som smög ut på kanten och pressade Sauerbrunn. Samtidigt kom Fridolina Rolfö in i mitten och tog över bevakningen av Horan. Det här presspelet funkade utmärkt. USA hade knappt ett riktigt anfall i hela den första halvleken.
Även offensivt hade Sverige en bra taktik. Lindsey Horan är en duktig passningsspelare med skön bollbehandling. Men hon är ingen expert på att täcka ytor. Hon är alltså som bäst när USA har bollen.
Nu var det Sverige som hade bollen. Och trion Nathalie Björn, Caroline Seger och Filippa Angeldahl sökte hela tiden Asllani och Rolfö på ytor bakom eller bredvid Horan.
När ett lag förlorar ytan framför sitt mittförsvar som USA gjorde i den första halvleken, då är det hopplöst att spela i backlinjen. Man hamnar hela tiden i svåra valsituationer. Och risken är uppenbar att man blir passiv och backar hemåt. Precis det drabbade amerikanskorna.
Efter 45 minuter hade jag 7–1 i klara målchanser i svensk favör. Det var även 6–1 i hörnor. Men ”bara” 1–0 i mål.
— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) July 21, 2021
I paus gjorde Andonovski ett par justeringar för att försöka neutralisera den svenska taktiken. Framför allt tog han in Julie Ertz som defensiv innermittfältare, och flyttade ut Horan på Mewis plats.
Det innebar att man ökade bollskickligheten på sin vänsterkant, samtidigt som man stängde mycket av de ytor som framför allt Asllani huserat på före paus. Dessutom var det tydligt att Sauerbrunn hade fått instruktionen att ta med sig bollen framåt i planen när hon fick den. På så sätt skulle hon ”ställa frågor” till det svenska försvaret, och samtidigt öppna ytor åt medspelare.
I åtta minuter såg det ut att vara ett bra drag. Ertz vann närkamper, och Sauerbrunn tog upp bollen högre i planen. USA såg ut att vara på väg in i matchen.
Då fick Sverige en dubbelhörna. Den första från vänster var Rolfö högst på. Hon var nära att få nicken mot mål. Den andra slog Jonna Andersson från höger. Då var det Amanda Ilestedt som nådde högst. Hennes nick gick i stolpen och ut till en fri Stina Blackstenius – och det var 2–0.
— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) July 21, 2021
Stina Blackstenius: "En otrolig prestation, vi jobbar stenhårt och de som kommer in ger mycket energi, vi ska vara väldigt nöjda med tre poäng och resultatet" pic.twitter.com/I6p8qSqNLR
— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) July 21, 2021
Målet gjorde att USA tappade lite energi. Då gjorde Andonovski nästa drag. Han förstärkte kreativiteten på den amerikanska vänsterkanten ytterligare genom att byta in Megan Rapinoe. Det höll på att resultera.
Matchklockan hade precis passerat 70 minuter när Horan slog en snabb frispark till Rapinoe, som i sin tur slog ett hårt inspel till Christen Press. Från nära håll styrde Press bollen i stolpen och ut. Mål där och USA hade haft vittring.
I stället gjorde Sverige 3–0 cirka 90 sekunder senare. Det kom efter att Sverige i princip ha hållit i bollen hela tiden från stolpskottet. Efter att ha spelat runt hittade Sofia Jakobsson och Hanna Glas en öppning på sin kant. Glas överlappade, fick bollen och slog ett perfekt inlägg till Lina Hurtig – som nickade in spiken i den amerikanska kistan.
— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) July 21, 2021
Sverige hade alltså haft klart bäst taktik från start. Vårt lag hade även klarat av att hantera USA:s försök att ändra matchbilden. Det var verkligen otroligt imponerande.
På slutet kom amerikanskorna till några chanser till. Min räkning stannade vid 11–5, vilket antyder att segern kanske var något mål för stor. Men sett till spelet kändes det ändå som att 3–0 väl speglade den svenska överlägsenheten.
Värt att notera är ju att det var från den kant som Sverige styrde över USA:s spel som de två svenska spelmålen kom. Båda gångerna efter att Jakobsson och Glas stått för förarbetet. Vid 1–0 passade Glas ut till Jakobsson och vid 3–0 var det alltså en överlappning där Jakobsson lyfte fram bollen till Glas.
Som jag skrev i förra inlägget satte jag 4,0 i snittbetyg på laget. Hade jag satt betyg på förbundskapten Gerhardssons insats hade det dragit upp snittet ytterligare – för taktiken var en självklar femma.
Peter Gerhardsson: "Väldigt bra prestation, vi är bättre i kontringsspelet och på fasta situationer. Det finns ett mod hos spelarna som jag älskar. Jag sitter ganska lugn, det finns inte mycket för mig att säga när spelarna coachar på planen" pic.twitter.com/WNBndYBy5t
— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) July 21, 2021
Nu gäller det att försöka kopiera den här insatsen mot Australien på lördag. Det känns inte som att det blir lika lätt att taktiskt manöverera ut Tony Gustavsson. Han kan nog det mesta om vårt svenska lag.
Gustavsson inkasserade för övrigt sin första seger som förbundskapten för The Matildas i dag. Det blev 2–1 mot Nya Zeeland i en match som Australien ägde närmast totalt rent spelmässigt. Football Ferns fick sitt tröstmål precis på slutet. Det gjordes av landslagsdebutanten Gabi Rennie på det som kan ha varit hennes allra första bollkontakt. Rennie byttes in i 89:e minuten och nickade in reduceringen i 91:a.
För svensk del var det ett bra resultat. En poäng mot Australien innebär svenskt drömläge inför slutomgången. Men om Gerhardsson skall kunna vila folk mot Nya Zeeland behöver det nog bli seger mot The Matildas.
I övrigt under eftermiddagen spelade Kanada och Japan 1–1. Noterbart där var att Rosengårdsmålvakten Stephanie Labbé skadade sig när hon drog på sig en straff. Hon reste sig, räddade straffen – men tvingades strax efter till byte. Hon hade tårar i ögonen när hon gick av planen. Vi får verkligen hålla tummarna för att det inte var en allvarlig skada.
Inför avspark utropade jag Vivianne Miedema som min favorit till att vinna skytteligan. Hon motsvarade det tipset på ett utmärkt sätt genom att göra fyra mål i öppningsmatchen mot ett riktigt svagt Zambia. Till slut vann Nederländerna matchen med osannolika siffrorna 10–3.
Det var två lag som båda var klart bättre i offensiven än i försvarsspelet – fast på helt olika nivåer. Zambias försvarsorganisation höll väldigt långt ifrån internationell klass. Det var ofta rent kaos när Afrikas representant skulle försvara.
Däremot håller lagkaptenen Barbra Banda riktigt hög klass. Hon gjorde alla Zambias tre mål och ligger därmed tvåa i skytteligan efter första gruppomgången. På delad tredjeplats finns Lieke Martens, Marta, Stina Blackstenius och Ellen White med två mål vardera.
Trots Zambias 10-3 förlust stod lagkapten Barbra Banda för ett hattrick i dagens match mot Nederländerna. En imponerande insats av den unge yttern! 👏 pic.twitter.com/xQofc3pw06
— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) July 21, 2021
Som jag skrev i förra inlägget vann Storbritannien och Brasilien sina förmiddagsmatcher mot Chile respektive Kina.
Jag hann se Team GB under några minuter innan Sveriges match började. Noterbart var att man startade med båda skotskorna Kim Little och Caroline Weir, medan Fran Kirby inte ingick i matchtruppen. Chelseastjärnan verkar alltså vara skadad i ytterligare ett mästerskap.
Noterbart också att förbundskapten Hege Riise valde att spela med två ultraoffensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Rachel Daly. De båda såg vassa ut. Vass var även som väntat mästerskapsdebutanten Lauren Hemp. Allra vassast var dock alltså tvåmålsskytten Ellen White. Som vanligt befann hon sig hela tiden på, eller just över gränsen till offside.
Slutligen några ord om Brasiliens 5–0-seger mot Kina. Jag såg inte speciellt mycket av den matchen, mest några blickar då och då. Efter 8.40 såg jag Pia Sundhage göra ett glädjehopp efter Martas 1–0-mål. Och i 82:a minuten såg jag Sundhage dansa glädjedans med andra ledare efter 4–0-målet. Jag såg också Brasilien vara väldigt snabbt och vasst i omställningarna.
— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) July 21, 2021
Att matcherna i grupp F blev 5–0 och 10–3 innebar öppningar för grupptreorna i grupperna E och G att gå vidare till kvartsfinal. Just nu ser det ut som att mitt tips om att trean från grupp G skall åka ut inte kommer att slå in. Tvärtom känns det nu som att vi kan räkna med att tre lag går vidare ur Sveriges grupp.
Här är en rejäl guide till söndagens stora match – finalen i UEFA Women’s Champions League 2020/21:
Chelsea FC–FC Barcelona
Söndag den 16 maj klockan 21.00 Plats: Gamla Ullevi, Göteborg Domare: Riem Hussein, Tyskland. Assisterande domare: Katrin Rafalski, Tyskland och Sara Telek, Österrike. Fjärdedomare: Katalin Kulcsár, Ungern. Reserv till de assisterande domarna: Julia Magnusson, Sverige.
VAR-domare: Bastian Dankert, Tyskland. Assisterande VAR-domare: Christian Dingert, Tyskland.
Julia Magnusson
TV: TV6 och Viaplay 21.00. Tips: 49,9–50,1 Lagens tidigare möten i tävlingssammanhang: Vad jag kan hitta har lagen aldrig mötts tidigare i tävlingssammanhang. Däremot spelade man 1–1 i en träningsmatch i augusti 2018.
Troliga startelvor: Chelsea FC: 30 Ann-Katrin Berger – 21 Niamh Charles, 4 Millie Bright, 16 Magdalena Eriksson (kapten), 7 Jessica Carter – 16 Ji Soyun, 6 Sophie Ingle, 24 Melanie Leupolz – 14 Fran Kirby, 20 Samantha Kerr, 23 Pernille Harder. Tränare: Emma Hayes.
FC Barcelona: 1 Sandra Panos – 8 Marta Torrejon, 3 Laia Codina, 4 Mapi Leon, 15 Leila Ouahabi – 14 Aitana Bonmati, 12 Patri Guijarro, 11 Alexia Putellas – 16 Caroline Graham Hansen, 20 Asisat Oshoala, 22 Lieke Martens. Tränare: Lluis Cortés.
Kommentar: För första gången arrangeras en Champions Leaguefinal i Sverige. Vi har varit värdland för europeiska cupfinaler på herrsidan, men det har aldrig handlat om Champions League, och enkelmöte.
Innan damernas europeiska cupturnering bytte namn till Champions League spelades förstås flera finalmatcher i Sverige, men då var det dubbelmöte, vilket ju är något annat.
Klart är att vi efter fem års närmast total dominans från Lyon får en helt ny vinnare. Varken Chelsea eller Barcelona har ju tidigare lyft trofén.
Det är också första gången på 14 år segrarlaget inte är en fransk eller tysk klubb. Det här är 20:e gången damernas mästarcup avgörs. De 19 tidigare upplagorna har slutat så här:
* Nio tyska slutsegrare – fördelat på fyra klubbar: FFC Frankfurt (3 segrar), Turbine Potsdam (2), FCR 2001 Duisburg (1) och VfL Wolfsburg (3). * Sju franska slutsegrare – samtliga sju gånger Olympique Lyonnais. * Två svenska slutsegrare – båda gångerna Umeå IK. * En engelsk slutsegrare – Arsenal WFC
Spanien har alltså ingen seger. Men av finalisterna är Barcelona det mer erfarna laget på den här nivån. Man var i final mot Lyon för två år sedan, och i fjol föll man snöpligt i semifinalen mot Wolfsburg.
Barcelonas finalförlust den 18 maj 2019 är nog en match de helst vill glömma. Shanice van de Sanden susade gång på gång förbi Barcas vänsterförsvar och Lyon ledde med 3–0 efter 19 minuter. Och i minut 30 gjorde matchens drottning Ada Hegerberg 4–0 – och fullbordade samtidigt ett äkta hattrick.
Barca gjorde en rätt bra andra halvlek, men då var det ju redan avgjort. Det slutade 4–1 sedan Asisat Oshoala gjort Barcas tröstmål. Hon blev samtidigt första afrikanska spelare att göra mål i en UWCL-final.
I fjol var det Fridolina Rolfö som sänkte Barcelonas drömmar om snabb revansch. Vad jag minns från den semifinalen var den katalanska storklubben bättre än Wolfsburg rent spelmässigt, men tyskorna var bättre på att göra mål – vilket ju är högst relevant i fotboll.
Nu drömmer alltså Barcelona om tredje gången gillt.
För Chelsea är finalplatsen klubben bästa prestation hittills i Champions League. Som bästa tidigare resultat hade man en semifinaler, först 2018 – då föll man totalt med 5–1 över två matcher mot Wolfsburg. I år fick Chelsea revansch på Wolfsburg genom att vinna med exakt samma siffror i kvartsfinalen. Chelsea föll även i semi 2019, då var det Lyon som vann med totalt 3–2.
Gamla Ullevi och Göteborg kommer alltså att få en väldigt speciell plats för en av de här två klubbarna. Utöver att matchen spelas i Sverige finns det rätt mycket Sverigekoppling i de båda lagen.
Mest förstås i Chelsea, som ju har tre svenska spelare i truppen: Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Zecira Musovic. Även om ingen av dem har spelat i Göteborg är ju Gamla Ullevi damernas nationalarena, så trion kommer garanterat att känna sig som hemma.
Lagkapten Eriksson var med på dagens virtuella presskonferens. Där sa hon ungefär så här:
”Det är overkligt att spela final här. Lite konstigt. Vi har ju spelat så många landskamper här. Men jag är både glad och stolt över att vi tagit oss hit.”
”Att få spela en Champions League-final är en stor dröm. Det är många saker som gjort att vi tagit oss hit. Det har varit en lång process. Men vi har den bästa truppen vi haft. Och vi har en bra sammanhållning och gemensamma mål. Vi har även en förmåga att få ut maximalt av alla spelare.”
”Det enda som grumlar känslan är att det inte är någon publik. Det hade varit fantastiskt att få spela inför familj, vänner och supportrar. Men vi får ta oss till en final till, så att de också får uppleva det.”
”Barcelona har gjort en fantastisk säsong, precis som vi. De har fantastiska spelare på topp, men vi har en bra plan för hur vi skall stoppa dem. Vi har ett bra försvar – och en bra målvakt.”
Utöver de tre svenskorna finns det ytterligare flera finalister som har gjort säsonger i damallsvenskan. Hos Chelsea har vi ju även Pernille Harder, samt långtidsskadade Maren Mjelde.
Mjelde har ju faktiskt till och med haft Göteborg som sin hemmaplan. Under 2014 var hon lagkamrat där med Lieke Martens, som ju vi nu har i Barcelona. Martens är den finalist som haft Göteborg som hemstad längst tid – hon spelade för klubben i två år. I Barca har även Caroline Graham Hansen och Jennifer Hermoso spelat i damallsvenskan, båda gjorde det för Tyresö FF.
I de båda klubbar som gör upp i en stor final på svensk mark finns det alltså totalt åtta spelare som har haft svenska klubbadresser. När kommer vi nästa gång få uppleva en Champions Leaguefinal med så stor Sverigekoppling?
Vad blir det då för slags final vi kommer att få se?
Det är förstås en fråga där man bara kan gissa svaret. Det känns verkligen vidöppet. Måste jag tippa, så håller jag Barca som mycket, mycket knapp favorit – mest med tanke på att laget har lite större rutin och meriter i Champions League. Men även för att Barca avfärdade Manchester City ganska behagligt i kvartsfinalen, och där visade att man kan hantera engelskt motstånd. Det sagt med vetskapen om att City och Chelsea skiljer sig rätt mycket åt sett till spelsätt.
Det blir för övrigt väldigt spännande att se om det blir stängt och försiktigt spel i finalen, eller om båda lagen gasar från start. Det är i grunden två rätt så olika spelsätt som ställs mot varandra.
Även om Chelsea förstås tvingas föra spelet i en hel del matcher hemma i ligan, skulle jag säga att Londonklubben i första hand är ett kontringslag – i varje fall i den här typen av matcher. Man vill gärna stå ganska lågt, och sedan slå om och anfalla blixtsnabbt i djupled.
Man har en hel hög otroligt kompetenta anfallshot för den typen av fotboll. Framför allt har duon Fran Kirby och Sam Kerr briljerat den här säsongen. De är urtypen av det som förr i tiden kallades för ett radarpar.
Kirby leder skytteligan i Champions League, och Kerr vann skytteligan hemma i WSL. Där gjorde australiskan 21 mål och sju assist, medan Kirby kom trea på 16 mål och elva assist.
Magdalena Eriksson och Pernille Harder
Skulle det inte stämma för radarparet så har man även en van matchvinnare i Pernille Harder. Trots att hon totalt har gjort 30 mål på 37 matcher i Champions League har hon en biroll bakom Kerr och Kirby i Chelseas anfall. Exempelvis gjorde danskan ”bara” nio mål och tre assist i WSL.
Men vad jag kan hitta är Harder den enda Chelseaspelare som spelat en Champions Leaguefinal. Hon har till och med gjort två, och ett mål. I övrigt uppgår Chelseas finalrutin till att Ann-Katrin Berger satt på bänken för PSG 2014.
Chelsea utgår ifrån ett 4–3–3 i både försvar och anfall. I uppspelsfas trycker de upp sina ytterbackar och låter de tre mittfältarna turas om att komma ner och hjälpa mittbackarna. Det gör att det ofta ser ut som ett mellanting mellan 2–5–3 och 3–4–3.
Manager Emma Hayes roterar sällan speciellt mycket i sin elva. Det lilla frågetecken som finns i Chelsea gäller ytterbacksplatserna, och framför allt om nummer 25 Jonna Andersson skall få plats i startelvan.
Jonna Andersson
Mjölbys stolthet har varit ordinarie under större delen av säsongen. Men på sistone har Hayes valt att spela Niamh Charles som högerback och flytta över Jessica Carter till vänster. Om Andersson spelar gör hon det på vänstersidan, sannolikt innebär det att Carter spelar högerback.
Klart är att Chelseas vänsterback kommer att ha en nyckelroll i matchen, då en stor del av Barcelonas målchanser startar med Graham Hansen ute på deras högerkant. Den av Andersson och Carter som får förtroendet står alltså inför en tuff utmaning.
Det mesta talar för att Chelsea kör med det mittfält och det anfall som jag lagt in i den preliminära laguppställningen. Andra spelare som ibland får manager Hayes förtroende är (11) Guro Reiten och (22) Erin Cuthbert.
Reiten startade i den första semifinalen mot Bayern München, men det berodde på att Magdalena Eriksson saknades och att Sophie Ingle därför var nedflyttad i backlinjen. Av de tre ordinarie mittfältarna är Ji Soyun och Melanie Leupolz de mer offensiva, medan Ingle oftast ligger kvar som sexa.
Manager Hayes kör alltså stenhårt med sin startelva. Hon är den typen av tränare som vill att spelarna skall spela till sig rätt kemi på planen. Ett upplägg som funkar utmärkt säsonger där man har få skador. Och Chelsea har varit rätt förskonat från skador den här säsongen, vilket gör att det är en samspelt elva som kommer till spel i finalen.
Emma Hayes är för övrigt första kvinnliga manager i final sedan Martina Voss-Tecklenburg ledde FCR 2001 Duisburg till seger 2009 – alltså för tolv år sedan. Då hette turneringen för övrigt UEFA Women’s Cup, så på sätt och vis är Hayes första kvinna att leda ett lag i en Champions Leaguefinal.
Martina Voss-Tecklenburg
Hayes var förstås också med på dagens presskonferens. Där sa hon bland annat att hon varit en stor vän av den förändring som sker i Champions League inför höstens upplaga, med gruppspel för 16 lag. Det här är ju den sista turneringen där det är ren utslagningsturnering från åttondelsfinal och framåt.
Hayes fick också en fråga om varför Magda Eriksson är lagkapten när Chelsea har så många superstjärnor längre fram i planen. Svaret löd:
”Från att jag såg henne i Linköping kände jag att hon är en framtida lagkapten i Chelsea – och Sverige. Det är ofrånkomligt. Hon är en naturlig ledare, som ställer höga krav på sin omgivning. Men hon är också en bra lyssnare och har hög status i gruppen. Jag vet vilken vinnare hon är, och jag skulle inte byta henne mot någon annan.”
Fina ord om Eriksson.
Chelsea har haft en supersäsong med ligaguld och seger i ligacupen. Dessutom är man kvar i FA-cupen, så chansen finns att man tar hem fyra titlar den här säsongen.
Även för Barcelona är det här en makalös säsong. Trots att man har åtta matcher kvar i ligan har man redan säkrat guldet. Barca har radat upp makalösa 26 raka segrar med målskillnaden 128–5. Det innebär att man snittar 5–0 i ligan.
Man kör ett ganska klassiskt 4–3–3, där anfallsspelet bygger på ett fint passningsspel och stort bollinnehav. Samt på ett otroligt vasst kantspel. Till höger har man Graham Hansen som jag bedömer vara världens bästa ytterforward. Hon har en makalös förmåga att göra sin back och ta sig runt på utsidan.
Lieke Martens
På vänster har man huvudsakligen spelat med 9 Mariona Caldentey den här säsongen. Men i senaste semifinalen mot PSG var det Lieke Martens som fick förtroendet. Den tidigare Göteborgs- och Rosengårdsspelaren tackade genom att göra två mål. Oavsett vem av dem som spelar är de mer kantspelare som går inåt i planen för att avsluta med högerfot mot bortre hörnet.
Vem av Mariona och Martens som startar är inte det enda frågetecknet i Barcas anfallslinje. Egentligen är det bara Caroline Graham Hansen som är given. I mitten står det mellan Asisat Oshoala och Jennifer Hermoso.
Där står nigerianskan för snabbhet i djupled, medan Hermoso är en smart straffområdesspelare. Med tanke på att Chelsea har lite brister i snabbhet i backlinjen tror jag att Oshoala hade varit självskriven, om hon inte skadad under våren.
I båda semifinalerna startade Hermoso, medan Oshoala gjorde inhopp på cirka 15 minuter. Min gissning ovan om att Oshoala startar bygger på att hon fått två veckor till att läka sedan senaste PSG-mötet. Men det är en gissning, och jag skulle inte bli det minsta förvånad om Hermoso är uppsatt i Barcas startelva i morgon.
För övrigt kommer turneringens skytteliga att avgöras i finalen. Inför avspark leder Kirby och Hermoso på sex mål vardera. På delad tredjeplats finns Martens med fem, och bland de tio spelare som gjort fyra mål återfinns Harder, Oshoala – och Rosengårdsduon Jelena Cankovic och Sanne Troelsgaard. Slutligen har Kerr och Beth England gjort tre mål vardera.
Sandra Panos
Tillbaka till Barcelonas lag. Längst bak finns rutinerade målvakten Sandra Panos. Jag håller Chelsea som vinnare i målvaktsmatchen, eftersom Panos gör lite fler misstag än Berger. Och att Berger dessutom gör lite fler ”idioträddningar”. Men Panos är ändå ett stabilt kort.
Noterbart är att om inte mittbacken Andrea Pereira hade varit avstängd för två varningar mot PSG skulle Barca troligen ha startat med exakt samma målvakt och fyrbackslinje som i finalen för två år sedan.
I backlinjen har Mapi (Maria Pilar) Leon en huvudroll. Dels för att hon har en väldigt bra vänsterfot som både kommer till nytta i uppspel och vid frisparkar. Men framför allt för att Leon har en snabbhet som kommer att krävas när Chelsea ställer om.
Kanske att avstängningen av Pereira öppnar för 21-åriga Laia Codina. Hon är den enda utpräglade mittbacken i truppen vid sidan av Leon och Pereira. Men Codina är orutinerad så jag är långt ifrån säker på att hon får spela. Det känns nästan troligare att man flyttar in någon ytterback, eller drar ner någon central mittfältare.
Medan Barca har tunt på mittbacksplatsen vimlar det av bra ytterbackar. Utöver förstavalen Marta Torrejon och Leila Ouahabi så har man ytterbackar i form av nickstarka schweiziskan Ana Maria Crnogorcevic, rutinerade Melanie Serrano och den offensivt skickliga, 19-åriga talangen Jana Fernandez.
Klart är alltså att Mapi Leon kommer att få en ny lekkamrat i mittförsvaret. Det gäller att Mapi tar stort ansvar, och att hon klarar löpduellerna, men också att inte Barca tappar bollen i positioner där man riskerar snabba Chelseakontringar.
För övrigt gäller ju även motsatt, för som sagt har även Chelseas mittförsvar brister i snabbhet.
När det gäller Barcas mittfält känns bollskickliga duon Patri Guijarro och Alexia Putellas given. Patri är ett offensivt hot med sitt fina distansskott, medan tekniska Alexia gärna kombinerar sig fram. Patri tycks för övrigt vara ett alternativ på den lediga mittbacksplatsen. I varje fall tippar Uefa att den offensivt skickliga mittfältaren vikarierar i mittförsvaret i kväll.
Spelskickliga 23-åringen Aitana Bonmati har varit förstavalet på den tredje mittfältspositionen bredvid Patri och Alexia den här säsongen. Här utgörs alternativen av 10 Kheira Hamraoui, lagkaptenen 6 Vicky Losada och kanske även här av Mariona Caldentey. Om Patri flyttas ner i backlinjen öppnar det för någon ur trion i startelvan.
Mariona Caldentey
Slutligen några ord från Barcas presskonferens under sena lördagseftermiddagen. De som var med var manager Lluis Cortés, samt målvakten Sandra Panos och rutinerade Vicky Losada, den sistnämnda lär i första hand vara tänkt som inhoppare.
Det var en ganska typisk internationell presskonferens såtillvida att de flesta frågorna gick till managern. Det var även en ganska typisk presskonferens såtillvida att den tolk som översatte till engelska inte hade sina rötter i idrottsvärlden.
Det är tyvärr ganska vanligt att översättningen blir närmast obegripbar genom att sporttermer översätts galet. I dag skulle manager Cortés tydligen ha använt ordet ”sensation” i diverse olika sammanhang. Det känns inte så troligt.
Det jag uppfattade från managern var:
”Chelsea behöver inte ha bollen för att vinna fotbollsmatcher. Men vi är förberedda på att vi kommer att behöva hitta ytor mot ett kompakt försvar. Vi är också förberedda på att vi skall försöka kontra på deras kontringar.”
”Klubbens målsättning är att vara Europas bästa lag. Det är det vi jobbar mot, och det vore fantastiskt om vi vann. Men det vore inte heller någon katastrof om vi förlorar. För vi kommer att jobba vidare, fortsätta att utvecklas och flytta fram våra positioner.”
Jag uppfattade inte att spelarna sa något värt att rapportera vidare, mer än möjligen att Losada berättade att klubbpresident Joan Laporta kommer till Gamla Ullevi för finalen.
Coronapandemin gör att det händer konstiga saker i damfotbollsvärlden. När jag uppdaterade inlägget med förra helgens tv-guide frågade jag vad coronautbrottet i PSG skulle innebära för Champions League.
Det var en berättigad fråga som kan få ett väldigt konstigt svar. Det blev nämligen ingen match i Prag på onsdagskvällen. De uppgifter som florerat är att PSG har lämnat walkover, och att Sparta Prag döms som segrare med 3–0. Det är ju ett rimligt resultat vid wo-matcher.
Covid-19 : Les Féminines du PSG perdent 3-0 sur tapis vert… mais sont qualifiées ! https://t.co/FyqA0Uy3do
Det som däremot är fullständigt orimligt är att fransyskorna ändå döms som segrare i dubbelmötet. Att man kan gå vidare på att lämna wo i en retur går ju rakt emot idrottens grundprinciper.
Vi får se hur Uefa dömer i det här fallet. Ännu har matchen inte fått något officiellt slutresultat på Uefas hemsida. Som jag ser det finns det bara två riktigt rimliga alternativ, och det är:
* Sparta Prag döms som segrare i dubbelmötet eftersom PSG inte kom till spel i andra matchen. * Returen skjuts fram och spelas när PSG är redo för spel igen.
Det är naturligtvis bäst om det blir det andra alternativet.
För övrigt ställer corona till det för turneringen på fler sätt. Redan nu är tre kvartsfinaler flyttade till neutral plan. I dubbelmötet mellan svensklagen Chelsea och Wolfsburg skall båda matcherna spelas på Szusza Ferenc Stadion i Budapest.
Här är det rimligt att fundera över om bortamålsregeln verkligen borde gälla. Som en parentes är jag annars en stor vän av bortamålsregeln. Den leder till att en mycket stor majoritet av matcherna i de europeiska cuperna avgörs i spel, och vi slipper en massa straffläggningar. Det tycker jag är utmärkt.
Men när båda lagen tvingas spela sin hemmamatch på samma neutrala plan tycker till och med jag att det blir konstigt att använda sig av bortamålsregeln.
Apropå Champions League såg jag FC Rosengård mot Vittsjö i svenska cupen i söndags. Det var intressant på flera sätt. Inte minst för att jag upplevde att Malmöklubben spelade med mycket bättre bolltempo än man har vant sig vid de senaste tre–fyra åren.
När inte Caroline Seger var med och spelade fastande inte bollen i mitten hela tiden, utan den flyttades snabbt från yta till yta. Det kändes som ett spel som Rosengård bör bygga vidare på.
I matchen inträffade för övrigt en situation som blivit omdiskuterad i efterhand. Domare Sara Persson dömde en straff till vardera laget i den första halvleken. Det handlade om två situationer som kanske hade blivit frispark ute på planen, men som nästan aldrig leder till straff.
Minuten efter Vittsjös straff sprang Persson fram till Rosengårdsbänken och skickade upp tränare Jonas Eidevall på läktaren. I halvtid försökte jag höra vad det var Eidevall hade ropat som blev för mycket för domaren. Men jag hörde inget konstigt.
Eidevall anmäldes dock för grov förseelse, något han protesterat rejält mot.
Obehagligt att behöva bemöta osanna uppgifter som domaren lämnar efter matchen för att få mig bestraffad. Se länk för video och ljud ifrån händelsen och bilda er en egen uppfattninghttps://t.co/b5NfKNmB9Wpic.twitter.com/PHSZ6bdY0J
Rosengårds tränare Jonas Eidevall går hårt åt domaren Sara Persson: ”Jag blir mörkrädd när jag läser anmälan. Det är obehagligt att hon hittar på saker. Dessutom att hon kommer döma mig och mitt lag flera gånger under säsongen” https://t.co/aClxxjtow4
Och bilderna från kameran på taket talar för Eidevalls version. De gester som domaren åberopar är svåra att se, och Eidevalls röst är inte så hög att han hans till kameran.
Nu hör man ju inte exakt vad han säger. Det kanske var så grovt att det berättigar avstängning. Men klart är ju att domarens rapport innehåller klara överdrifter.
Klart är också att Eidevall inte får coacha sitt lag i fredagens cupmatch i Alingsås. Blir man uppskickad på läktaren följer automatiskt avstängning i en match.
Alingsås–Rosengård är för övrigt en av de matcher man kan se på tv eller stream från Sverige under helgen. Här är en tv-guide: (Har jag missat någon match får ni gärna fylla på)
Fredag: 18.30: Alingsås FC United–FC Rosengård i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play. 19.30: Arsenal–Manchester United i engelska WSL, sänds på Viasat sport Extra och Viaplay.
Lördag: 14.00: Linköping–Växjö i svenska cupen, sänds av Linköping på minfotboll.se. 14.30: Fiorentina–Juventus i italienska Serie A Femminile, sänds på Viaplay. 15.00: Lidköpings FK–BK Häcken FF i svenska cupen, sänds på Sportbladet Play.
Söndag: 12.30: Milan–Empoli i italienska Serie A Femminile, sänds på Viaplay. 13.15: Eskilstuna United–Hammarby i svenska cupen, sänds på Sportkanalen och Cmore. 17.00: Real Madrid–Levante i spanska Liga Iberdrola, sänds på Viaplay.
Söndagens cupmöte mellan Eskilstuna och Hammarby är ju helgens mest spännande match på svensk mark. Utifrån hur försäsongen sett ut skulle jag hålla Bajen som knapp favorit. Spontant kanske oddsen skulle kunna vara så här: 25–35–40.
Eskilstuna–Hammarby hade för övrigt kunnat bli en riktigt bra publikmatch, om publik hade varit tillåten. Flera av er har redan uppmärksammat det i kommentatorsfältet, men det är värt att skriva även i ett inlägg att Bajen i förra veckan tog sig över 1000 sålda seriebiljetter. Starkt jobbat.
1019 sålda säsongsplåtar för #OBOSDamallsvenskan 2021 innebär en fördubbling av det tidigare svenska rekordet! Nu blickar vi mot taket 👇
Apropå starkt jobbat så har Kif Örebro äntligen tagit sig upp på fast, ekonomisk mark. Örebro är en klubb som kämpat med minussiffror i fem år. Nu är man på plus igen.
Som bekant skall ju Champions Leaguefinalen i år spelas i Göteborg. I samband med att Uefa härom dagen gjorde reklam för den matchen uppmärksammade man att Svenska fotbollförbundet har sjösatt ett projekt som heter ”Plus 10 000” och som syftar till att öka antal kvinnor som är ledare och tränare inom fotbollen.
Det var ju väldigt bra att Uefa berättade det här. För projektet har tydligen funnits sedan november 2018. Och trots att jag dels har den här bloggen, dels är ledare i en fotbollsklubb som numera bara har damverksamhet, så har jag aldrig tidigare hört talas om det här projektet…
🇸🇪 🏟️ This season's @UWCL final takes place in Gothenburg, Sweden.
👏 As part of their celebrations, @svenskfotboll has launched a new programme to get more women and girls involved in the game.#UWCL
Innan jag lämnar svensk mark så tänkte jag även uppmärksamma att förbundet nyligen skickade ut en enkät till klubbar i division I med frågor om seriepyramiden.
Från 2022 kommer ju damallsvenskan att bestå av 14 lag. Nu är frågan om det även skall bli förändringar i elitettan och i division I under kommande år.
De frågor som klubbarna skall ta ställning till är bland annat om det skall vara en eller två serier på elitettannivå, om det skall vara tre, fyra eller som nu sex division I-serier samt om de serierna skall bestå av tolv (som nu) eller 14 lag.
Vad jag förstått var förbundet på gång att lämna ett förslag om tre division I-serier i höstas. Men det förslaget verkar ha lagts åt sidan, och man gör alltså nu en ny koll på hur damfotbollssverige vill att seriepyramiden skall se ut.
I Spanien är det viktiga veckor för Real Madrid. I helgen möter man tvåan Levante i ett toppmöte som alltså sänds på svensk tv. Förra helgen vann man för första gången ett Madridderby mot Atletico.
Real vann trots att Olga Carmona åkte på en målchansutvisning redan i tolfte minuten när hon drog ner en fri Ludmila. Det var Sofia Jakobsson som blev matchvinnare genom att ur högerläge placera in matchens enda mål bakom Hedvig Lindahl. Se målet här:
I England vann Chelsea med 3–0 mot Everton i ligan på onsdagskvällen. Det var en viktig seger för att behålla försprånget på Manchester City i guldstriden. Efter 17 av 22 omgångar leder Londonklubben med två poäng.
I söndags fick man dessutom fira cupseger. Chelsea, med både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson i startelvan, vann ligacupfinalen mot Bristol City med klara 6–0. Andersson kunde lugnt kliva av i paus i 4–0-ledning.
Matchens stora spelare var Fran Kirby, som i högsta grad var inblandad i alla sex mål. Den formstarka forwarden gjorde nämligen två mål och fyra assist.
Tråkigt för Chelsea var att Maren Mjelde fick bäras ut på bår, och har spelat klart för säsongen – om den inte blir förlängd som i fjol. Norskan, som nyligen förlängde sitt kontrakt med Chelsea, är redan opererad och har påbörjat arbetet för att ta sig tillbaka.
I Cypern har vi ett gäng svenska segrare. Apollon som tränas av tidigare guldtränaren i Linköping, Kim Björkegren, har vunnit ligatiteln igen. Cypern blir alltså andra landet där Björkegren vinner ett ligaguld. Enligt Fotbollskanalen blir han första svenska tränare att vinna ett ligaguld utomlands på damsidan. Det kan nog stämma.
Under säsongen har även fyra svenska spelare representerat Apollon. Klara Folkesson och Filippa Wallén har båda flyttat hem till Sverige efter jul. Sofia Hagman anslöt efter jul och Matilda Abramo har precis kommit tillbaka i spel efter sin korsbandsskada. Grattis till guldet alla fem.
Från Belgien och Nederländerna kommer uppgifter om att man tänker återinföra den gemensamma ligan BeNe League. Man hade gemensam liga tre säsonger 2012/13, 2013|/4 och 2014/15. Nu kan det alltså vara dags igen.
Big moment in Belgian football, as 25 professional clubs vote in favour of establishing Beneliga = a merger with Dutch Eredivisie. @ProLeagueBE to play 'active role' in the project. Domestic TV deals end in 2025 in both 🇧🇪 and 🇳🇱
Från Nederländerna kommer för övrigt Wolfsburgs senaste nyförvärv, Lynn Wilms. Det är en spännande värvning. 20-åriga Wilms är en stor talang och har redan gjort 10 A-landskamper för de regerande Europamästarinnorna.
Men det är väl dock också en värvning som ytterligare förstärker bilden av att Wolfsburg har tappat i status. För några år sedan värvade de europeiska toppspelare, nu värvar det talanger.
Wolfsburg have announced the signing of Dutch defender Lynn Wilms from FC Twente. The 20-year-old young star will join the German side on a contract that goes until 2024. (Source: @VfL_Frauen) pic.twitter.com/j4MSVFzuBc
Slutligen till Sydamerika där slutspelet av kontinentens motsvarighet till Champions League, Copa Libertadores nu avgörs i Argentina.
Brasilianska Corinthians var storfavoriter i turneringen och hade gjort 34–0 på sina fyra matcher fram till semifinalen mot colombianska America de Cali. Bland annat hade lagen mötts i gruppspelet, då vann Corinthians med 3–0.
De brasilianska mästarinnorna gick även mot seger i semifinalen. Man tog ledningen med 1–0 genom vänsterbacken Tamires i 57:e minuten, och höll den ledningen när matchklockan passerade 90 minuter.
Men när klockan visade 92.49 fick Americas venezuelanska forward Joemar Guarecuco på ett riktigt vådaskott – en bomb som betydde 1–1 och straffläggning. Och den vann America de Cali.
I finalen får colombianskorna möta ett annat brasilianskt lag, Ferroviaria. Precis som America tog sig Ferroviaria till final efter straffläggning, en lång och dramatisk sådan.
Den brasilianska klubben besegrade chilenska Universidad de Chile i semin, trots att chilenskorna kanske hade turneringens bästa målvakt i Natalia Campos. Hon räddade två straffar i semifinalen, och hade dessför innan storspelat i kvartsfinalen, där hon räddade en straff under ordinarie tid:
Även den här veckan har Göteborg FC stått i centrum i nyhetsflödet. Huvudnyheten är förstås den från i onsdags om att BK Häckens klubbledning vill ta över Göteborgs elitverksamhet.
Men som vi vet från fallet Malmö FF/LB07 räcker det inte med en positiv klubbledning. Det krävs att även få med medlemmarna på båten.
”Det finns många aspekter av den moderna fotbollen som supportrar möter med avsmak. En av dem är hur ekonomiskt välmående lag kan klättra i seriesystemet genom samgående med sportsligt starkare men resursmässigt fattigare föreningar.”
I den texten ryms en av herrsupporterkulturens stora avigsidor, nämligen att man förväntas ha vissa åsikter för att vara en ”riktig supporter”.
För riktiga supportrar gäller regler som inte stämmer överens med förbundets. Två grunder är att man skall vara positiv till bengalbränning – och negativ till allt som gör att ens egen klubb skulle kunna liknas vid AFC Eskilstuna.
De här båda punkterna är så avgörande att de går före det som är bäst både för egna klubben och för sporten som helhet.
I fallet Häcken/KGFC är det förstås den andra punkten som är problematiken. Att både Häcken som klubb och damfotbollen i Göteborgsområdet skulle vinna på ett sammangående lär inte supportrarna bry sig om.
Jag scrollade igenom både Getingarnas hemsida och deras twitterkonto de två senaste åren. Det stod väldigt klart att supporterklubben är 100 procent herrfotbollssupportrar. BK Häcken har damlag sedan 1978, och 2019 vann det division III. Men Getingarna nämnde inte det på någon av av de båda plattformarna.
Jag hittade faktiskt inte en enda egenproducerad text om damlaget – förutom de aktuella om samgåendet. Däremot hittade jag tweets om pojklag. Getingarna bryr sig alltså inte ett dugg om damfotboll, eller sitt eget damlag.
Men nu kan alltså Getingarnas medlemmar få en avgörande roll i BK Häckens viktigaste damfotbollsfråga. Det finns anledning till oro för de som vill se ett samgående.
För övrigt kollade jag även igenom debatten här i bloggen kring Malmö FF och LB07 för drygt ett år sedan. Där var supporterklubbarna drivande när MFF:s medlemmar med stor majoritet röstade mot ett samgående.
Följden av resultatet i MFF:s omröstning blev att LB07 lade ner sitt damlag. En annan följd var att MFF, när de värvade ihop sitt division IV-lag, sänkte en annan klubb, Dösjöbro IF.
Dösjöbro vann södra ettan 2019. Men förra vintern värvade MFF alla deras bärande spelare, och efter åderlåtningen kom Dösjöbro i fjol sist i ettan med bara en poäng.
Jag läser inte olika MFF-forum så jag kan ha missat något. Men jag har inte sett någon internkritik mot hur man värvade ihop sitt damlag.
I min värld är det väldigt mycket värre att sänka andra klubbar än att ta över en som skriker om hjälp. Men jag är ju journalist, och inte någon supporter. Så jag tänker inte som man förväntas göra i den här frågan…
Utöver frågan om samgående med Häcken var Göteborg även den klubb som omgicks av de hetaste övergångsnyheterna. På inkontot kom som väntat Lotta Ökvist från Manchester United.
Mindre positivt för det svenska mästarlaget var att Julia Roddar ryktades vara på väg till USA, där hon ju tidigare har pluggat på college. Det vore självklart inte bra för Göteborg att tappa ytterligare en kantspelare med landslagsmeriter.
Jag såg även ett rykte om att Lyon återigen är intresserat av Vilde Bøe Risa. Europas bästa klubb gjorde i somras ett halvhjärtat försök att köpa norskan. Nu är hon kontraktslös, så någon övergångssumma är inte aktuell.
Lyon verkar för övrigt vara väldigt aktiva under vinterfönstret. Laget är just nu passerat av PSG i Frankrike, och det är förstås inte Lyonledningen nöjd med.
I fredags såg jag delar av PSG:s 1–0-seger mot tabelltrean Bordeaux. Gästerna var ett välorganiserat och riktigt bra lag, coachat av den före detta Arsenaltränaren Pedro Martinez Losa.
PSG var ändå spelmässigt överlägset. Men ligaledarna hade inte jättelätt att skapa klara målchanser mot Bordeaux. Noterbart är att Bordeaux har skytteligaledaren i Jamaicas Khadija Shaw, som gjort 14 mål. PSG:s bästa målskytt är Marie-Antoinette Katoto med 13.
PSG vann alltså matchen. Och laget känns bättre än det varit tidigare. Efter tolv omgångar har man både fler poäng och bättre målskillnad än Lyon. Det har ju hänt tidigare att Lyon legat bakom i tabellen. Men jag kan inte minnas när något lag både hade gjort fler mål och släppt in färre så här långt in i serien.
PSG verkar för övrigt vara på gång att sälja två spelare de kommande veckorna. Varken Alanna Cook eller Jordyn Huitema har lyckats ta någon plats, men borde kunna vara intressanta för andra klubbar.
RMC Sport reporter Loïc Tanzi has tweeted that PSG are looking to sell Jordyn Huitema and Alanna Cook this transfer window. Bayern Munich and Manchester City are rumored to be showing interest.
PSG har målskillnaden 47–2, medan Lyon står på 43–4. Lyons bästa målskytt så här långt är Nikita Parris med nio. Trots att det är en helt okej notering gissar jag att klubbledningen fullständigt skriker efter Ada Hegerberg – som nyligen förlängde sitt kontrakt att gälla fram till 2024.
Apropå Hegerberg kom hennes storasyster Andrine Hegerberg med en tråkig nyhet i veckan. Nästan exakt ett år efter att Ada drog sitt korsband var det Andrines tur att drabbas av den tråkigaste av skador.
Devastating to share I’ve torn my ACL. Hard to put words to it. I’ve dedicated my whole life to this sport and with no doubt I will dedicate all it takes to get back. We rock on. I will at least 🦿🚀 pic.twitter.com/1YDd16hdN1
Tillbaka till Lyon. För som sagt verkar klubben vara väldigt aktiv på transfermarknaden för tillfället. Man har många spelare med utgående kontrakt, och behöver stärka truppen. Bland de som bara har några månader kvar på kontraktet finns Eugenie Le Sommer, Delphine Cascarino, Jéssica Silva, Amandine Henry, Saki Kumagai och Sakina Karchaoui. Ett gäng rätt starka spelare…
Klart är att Lyon hämtar Brasilienfödda, nyblivna amerikanskan Catarina Macario från collegefotbollen och…
Les premiers mots de notre nouvelle recrue, Catarina Macario ! 💪
Everton boss Willie Kirk confirms that Damaris Egurrola is heading to Lyon. Says she will go with the club’s best wishes. It was a release clause which was triggered. Also says the club have missed out on a defender who was a target. Hope to announce a signing next week. #EFC
Sedan har det alltså ryktats om Böe Risa, men även om Sofia Jakobsson, Caroline Graham Hansen och kanske framför allt Vivianne Miedama.
French outlet @Le_Progres and Spanish outlet @MARCA , confirming what we reported yesterday, are also claiming that Caroline Graham Hansen and Sofia Jakobsson are the top transfer targets for Lyon. Both players have contracts that expire on June 30, 2021. pic.twitter.com/N6axjVkapz
RMC Sport is reporting that discussions are underway between Olympique Lyon and Vivianne Miedema. The Dutch forward is still under contract with Arsenal until the end of the 2021-22 season. (Source: @RMCsport) pic.twitter.com/8h78KTYNWS
Det hade ju varit intressant med Jakobsson i Lyon. Jag vet inte hur hett det spåret är. Det andra spåret i samma nyhet är nämligen numera iskallt. I veckan skrev Graham Hansen på en förlängning med Barcelona, något hon knappast hade gjort om hon varit på gång till Lyon.
✍️ Caroline Graham Hansen has extended her contact with Barcelona until 2023: https://t.co/3TUAZAkr7P
Apropå Barcelona föll de i onsdags efter straffläggning i spanska supercupen mot Atletico Madrid.
Matchen var en riktig succécomeback för Hedvig Lindahl – och för José Luis Sánchez Vera. Atletico bytte nämligen tränare i början av veckan. Sanches Vera förde klubben till ligaguld säsongen 2018/19, men lämnade sedan tränarjobbet under hösten 2019 med hänvisning till personliga skäl.
Nu är han återinsatt på jobbet. Och han fick en superstart. Den spanska supercupen är en turnering som består av fyra lag. Det handlar om finallagen i Copa del Reyna samt de två bäst placerade lag i ligan – som inte spelade cupfinal. I år var de fyra lagen Atletico, Barcelona, Logrono och Levante.
Sanchez Vera fick alltså omgående fason på ett Atletico som annars har hackat den här säsongen. Han valde att ställa Hedvig Lindahl mellan stolparna, något han knappast lär ångra.
Svenskan blev stor matchhjälte i semifinalen mot Barcelona, där hon först under både ordinarie tid och förlängning räddade sitt lag med hjälp av både tur och skicklighet. Sedan tog hon en straff och fick se två andra Barcastraffar ta i målställningen.
Även i finalen visade Lindahl att hon fortsatt är en kanonmålvakt. Jag hade hoppats får se matchen. Den låg med i Viaplays tablå, men försvann därifrån just innan avspark.
Jag fick nöja mig med klippet med höjdpunkter nedan. Men där finns flera fina ingripanden från vår 37-åriga landslagsmålvakt. Ingripanden som inte antyder att hon knappt har spelat några matcher det senaste halvåret. Atletico vann med 3–0 mot Levante, och tog titeln.
Utöver Lindahls stabila målvaktsspel visade nyförvärvet från Vålerenga, den tidigare Sundsvallsspelaren Ajara Nchout att hon kan bli nyttig. Kamerunskan spelade fram Deyna Castellanos till 1–0, och gjorde sedan själv de två andra målen. Båda gångerna stod blixtsnabba Ludmila da Silva för förarbetet.
Atletico tillägnade finalsegern till Virginia Torrecilla, som fick hjärntumör bortopererad i maj, och som av förklarliga skäl inte spelar den här säsongen. Torrecilla fick dock vara med och ta emot pokalen.
Virginia ha sido la fuerza y el apoyo extra del @AtletiFemenino.
Det har även spelats några ligamatcher i Spanien i helgen. Bland annat blev det 0–0 mellan Sevilla och Rayo Vallecano. Julia Karlernäs spelade hela matchen för Sevilla, medan Sejde Abrahamsson satt kvar på bänken hela tiden.
Jag såg att Karlernäs stod uppsatt som ensam forward på laguppställningen inför matchen. Men utifrån klippet med höjdpunkter nedan spelade hon snarare i en offensiv mittfältsposition. Det hindrade inte att hon hade matchens två bästa målchanser.
Slutligen till England. Där har vi också en spelare drabbats av en tumör. Arsenals Jennifer Beattie fick diagnosen bröstcancer för ett par månader sedan. 29-åringen kämpar dock vidare på planen. I dag spelade hon den andra halvleken när Arsenal oväntat bara fick 1–1 mot Reading.
Det innebär att Arsenal tappar i guldstriden, och faktiskt kan få det kämpigt att ta en av de tre engelska platserna i Champions League. I nuläget ligger man på tredjeplatsen, men Manchester City passerar om de vinner sin hängmatch. City som utöver en 7–0-seger mot Aston Villa i dag också har gjort en spännande värvning i veckan.
Man har säkrat upp amerikanska landslagsmittbacken Abby Dahlkemper de närmaste 2,5 åren.
Dagens huvudmatch stod mellan de lag som just nu ser ut att göra upp om guldet, Chelsea och uppstickaren Manchester United.
Både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelade hela matchen, som Chelsea vann med 2–1. Eriksson var inblandad i 1–0-målet, genom att nicka en hörna mot mål. På andra returen kunde Pernille Harder trycka in bollen.
Jag såg delar av matchen. Och utifrån det jag såg var Chelsea hela tiden det klart bättre laget. Men det innebär inte att United är dåligt. I dag saknade man Tobin Heath. Men det syntes ändå att det rödvita Manchesterlaget har spets. Man kvitterade också snyggt i 61:a minuten efter en soloprestation från inhopparen Lauren James.
Beat your marker ✅ One-two ✅ Curl one into the bottom corner 🤩
— Barclays FA Women's Super League (@BarclaysFAWSL) January 19, 2021
Fyra minuter senare kom Chelseas segermål. Glödheta Fran Kirby sprang ifrån Uniteds backlinje och satte dig bollen. Kirby borde inte ha kunnat vara först på den bollen, som kom hela vägen från målvakt Ann-Katrin Berger. Jag är osäker på om det berodde på passivitet, eller bristfällig snabbhet i Uniteds försvar.
— Barclays FA Women's Super League (@BarclaysFAWSL) January 19, 2021
Klart är att Chelsea vann hur rättvist som helst, och nu leder tabellen trots att man har en match mindre spelad. Chelsea har nu 31 raka ligamatcher utan förlust. Det senaste nederlaget i ligan för svenskklubben kom mot Birmingham den 27 januari 2019.
31 matcher utan förlust är tangerat ligarekord. För att bli ensamt på toppen måste nu Chelsea ta poäng mot tabelljumbon Bristol på söndag, något som ju inte känns direkt omöjligt. Innan dess står Chelsea inför en tuffare uppgift. På onsdag väntar Manchester City i kvartsfinal i ligacupen.
Korrigerat i efterhand: Här stod det först att Chelsea skulle ta emot ett formstarkt Tottenham (nio poäng på de tre senaste omgångarna) på Kingsmeadow på onsdag. Men man har kastat om i spelschemat så att ligamatchen mot Tottenham är framflyttad. I stället har man lagt in den tidigare uppskjutna cupmatchen.
I dagens match kom trion Sophie Ingle, Guro Reiten och Beth England in från bänken, medan Jessie Fleming inte fick någon speltid alls. Det är en hyfsad bänk…
Det är också ett styrkebesked från Eriksson och Andersson, som håller varsin startplats i ett kanonlag.
Chelseas trupp är så bra att man för övrigt uppges sälja norska mittbacken Maria Thorisdottir just till dagens motståndare Manchester United. Thorisdottir var inte med i dagens match. Och normalt brukar man ju inte hjälpa och stärka huvudkonkurrenten i ett guldrace. Men Chelsea har kanske sådant självförtroende att man inte bryr sig om det.
A little present from me to you before I return to my bed 🤒
Emma Hayes revealed in her press conference yesterday that Chelsea are not expecting anymore signings this window, but one outgoing.
I understand this is Maria Thorisdottir, who is likely to join Manchester United.
Damallsvenskans silly season rullade vidare under söndagen. Trots att herrallsvenskans avslutningsdag är en av årets allra sämsta att släppa fotbollsnyheter kom det just nyheter från en mängd olika damallsvenska klubbar.
Vittsjö värvade Briana Campos från Umeå, AIK hämtade Nora Rönnfors i Jitex och så blev det klart att FC Rosengård blir Olivia Schough:s nästa klubbadress.
Nora Rönnfors
Vad jag förstått ville Schough till Rosengård redan för två år sedan. Men då var inte Malmöklubben intresserad. Nu har hon utvecklats i rätt riktning, och då öppnade vice-mästarna dörren.
Det blir väldigt spännande att se vad hon kan uträtta i Rosengård. Konkurrensen är hård om kantplatserna där, så Schough måste nog leverera vecka efter vecka.
Under söndagen tog Vålerenga Fotball Damer, även kallat VIF damelag, sitt första ligaguld. Grattis.
Vålerenga gjorde sin första säsong i toppserien 2012 och hade tidigare som bäst slutat tvåa. Det gjorde man i fjol.
I år kom alltså första guldet. Det satt dock hårt åt. Tvåan Rosenborg tog lika många poäng, men hade sämre målskillnad. Noterbart att nybildade Rosenborg inte förlorade en enda match – men ändå kom tvåa.
Hos Vålerenga finns inga svenska spelare. Men det finns gott om svenskbekantingar i laget. Tränare är Jack Majgaard Jensen, som ju ledde Rosengård till guld hösten 2015. Och bland spelarna finns fjolårets Vittsjöback CJ Bott, som för övrigt gjorde 4–0-målet i dagens 4–0-seger mot Arna-Bjørnar.
CJ Bott
Andra norska mästarinnor med damallsvensk rutin är Maruschka Waldus, som gjorde en halv säsong i Mallbacken samt Ingibjörg Sigurdardottir, med två säsonger i Djurgården på meritlistan.
I övrigt i dag noterades väntade segrare i ligorna såväl i England, Tyskland som Frankrike. I Frauen-Bundesliga vann dock Bayern München ”bara” med 1–0 mot Leverkusen. Klara Bühl gjorde segermålet, och både Amanda Ilestedt och Hanna Glas spelade hela matchen.
Jag kollade från och till på Chelsea–West Ham 3–2. Där gjorde Magdalena Eriksson mål för West Ham. Hon såg ett inlägg sent och nickade in bollen i eget mål. Som tur var för den färska diamantbollenvinnaren så gjorde Sam Kerr tre mål framåt. Vid två av dem fick australiskan tomt mål efter fina framspelningar från comebackande Fran Kirby.
Magda Eriksson och Jonna Andersson spelade för övrigt hela matchen. Och Kerr är uppe på sex mål, vilket gör henne till trea i skytteligan bakom Arsenals nederländska duo Vivianne Miedema (tio) och Jill Roord (sju).
I Liverpool vann Göteborgs blivande Champions Leaguemotståndare Manchester City med 3–0 mot ett brandskattat Everton.
Jag har sett Everton ett par gånger tidigare den här säsongen, och imponerats av deras målvakt Alexandra MacIver. Hon är 22 år och känns som en framtida engelsk landslagsmålvakt. I City står huvudkonkurrenten om målvaktsplatsen i landslaget, den ett år yngre Ellie Roebuck. Vad jag sett tycker jag bättre om MacIver. Men just nu går nog Roebuck före.
I dag höll Roebuck nollan, medan MacIver släppte in tre nickmål. För City innebar segern att man bröt en svit på tre raka bortamatcher i ligan utan vinst.
Jag kollade förstås City lite extra med tanke på att de skall möta Göteborg de kommande två veckorna. Manchesterlaget spelar 4–1–4–1. Kollar man deras trupp sticker ytterbackarna ut. Där finns nämligen alla de tre ytterbackar som ingick i Englands VM-trupp i fjol; Lucy Bronze, Demi Stokes och Alex Greenwood.
Trots att man alltså har en väldigt bra besättning på ytterbacksplats noterade jag att man inte skjuter upp sina ytterbackar så högt som man kunde förvänta. Framför allt tycker jag att Bronze verkar lite låst. I Lyon hade hon i princip obegränsad möjlighet att kliva framåt.
Jag kan även tycka att City, trots stor överlägsenhet, hade svårt att komma till målchanser. Där har Göteborg ett litet hopp. Ett annat hopp för Göteborg skulle kunna vara att City har släppt in rätt många mål i höst. Men efter sju raka matcher utan hållen nolla har man nu hållit tätt i tre av de fem senaste. Och det kändes rätt stabilt i dag.
Något Göteborg bör se upp med är Caroline Weir:s vänsterfot. I dag kom alla tre assisten från den – ett på hörna och två på inlägg från vänsterkanten.
City spelade så här: Roebuck – Bronze, Steph Houghton, Gemma Bonner (Greenwood, 65), Stokes – Keira Walsh – Rose Lavelle (Chloe Kelly, 46), Jill Scott, Caroline Weir (Sam Mewis, 65), Janine Beckie (Lauren Hemp, 71) – Ellen White (Georgia Stanway, 76).
Efter att ha sett både Göteborg och Manchester City de senaste dagarna står jag fast vid att det vore en extremskräll om de svenska mästarinnorna klarar sig vidare. Det normala är tyvärr att dubbelmötet redan i praktiken är avgjort efter onsdagens match i Göteborg.
Tidigt i morse var det avresa tillbaka till Frankrike. Jag kom till Lyon vid elva-tiden, och här är det VM-känsla på riktigt. Kul.
Faktum är att jag tror att USA:s supportrar är bättre för VM-upplevelsen än de franska. Det var alltså bra för turneringen att USA slog ut hemmanationen i fredags.
Nu sitter jag på pressläktaren på Groupama Stadium för att se USA–England. I min guide till semifinalerna tippade jag att USA skulle vinna tre av fyra VM-matcher mot England. Flera av er tyckte att det var att ge England för liten chans.
Och jag började alltmer hålla med, alltmer få en känsla av att England faktiskt skulle kunna vinna det här. Men den känslan försvann för en timme sedan, när jag såg laguppställningarna. Bara det faktum att England ställer Carly Telford i målet för att 75–25 känns i underkant.
Carly Telford
Telford är bra på närspel, men väldigt svag i luftrummet. Och USA är ju som bekant väldigt starkt i luften. Det här kan bli svettigt för engelskorna.
Englands chanser ökade inte direkt av att både Toni Duggan och Fran Kirby tvingas börja på bänken. Även om båda har varit småskadade, och inte presterat på topp i VM, så är det väldigt mycket kreativitet som försvinner ur det engelska laget.
USA å sin sida chockar lite genom att bänka den enda spelaren som gjort mål hittills för laget i utslagningsmatcherna – Megan Rapinoe. Man satsar i stället på fart, och Christen Press. Strax nationalsånger.
Det är numera bara fyra lag kvar i kampen om VM-guldet. Tre av de har gått rent genom turneringen. Det fjärde laget är Sverige, som har förlorat mot en annan semifinalist – USA.
Inget av de fyra kvarvarande lagen har tappat poäng mot något av de 20 utslagna. På så sätt kan man ju säga att det är rätt lag som är framme i medaljmatcherna. Jag vet att det även går att resonera på andra sätt, men det faktum att ingen av de fyra semifinalisterna har tappat poäng mot något utslaget lag är ganska ovanligt.
I kvartsfinalen försvann värdnationen Frankrike, vilket sannolikt innebär att intresset för mästerskapet sjunker på fransk mark. Men intresset hjälps upp av att det sannolikt är de fyra nationer med störst tillrest supporterskara som har tagit sig fram till matcherna i Lyon.
Att USA, Nederländerna och England tillhör de nationer med störst tillrest klack känns självklart, och jag tror alltså att Sverige kan kvala in som lag nummer fyra.
Det faktum att Frankrike åkte i kvartsfinal visade sig följa traditionen. Och då tänker jag inte bara på att fransyskorna har en vana av att missa medalj, utan på att det vanliga har varit att värdnationen i VM just åker ut i kvartsfinal.
Alla värdnationer har nått kvarten, men bara USA har klarat att ta sig längre i ett hemma-VM. Just USA har dessutom tagit medalj i alla de sju tidigare mästerskapen.
Every non-U.S. host of the #FIFAWWC has gone out in the quarterfinals:
Det var lite allmänt om VM. Här är mina bedömningar kring semifinalerna, som båda spelas på Groupama Stadium i Lyon, även känd som Parc Olympique Lyonnais:
Tisdagden 2 juli21.00:
USA–England
Odds: 75–25
Världsranking: USA är etta och England är trea.
Troliga startelvor, USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Demi Stokes – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.
Domare: Edina Alves Batista, Brasilien
USA skall vara ett nummer större än England. Men det har varit jämnt mellan lagen på senare år. Fem möten de senaste 4,5 åren har slutat med tre amerikanska 1–0-segrar, en engelsk 1–0-seger och så blev det 2–2 i She Believes Cup i mars.
Prognosen säger att det kommer att vara varmt i Lyon även kommande vecka. Temperaturen skall nå över 30 grader alla dagar. Nu spelas ju semifinalerna så sent som 21.00, och då bör det ha sjunkit under 30-strecket.
Oavsett så bör USA ha en fördel i värmen mot övriga lag. Amerikanskorna är ju vana vid att spela i hög värme. Deras liga, NWSL spelas ju mitt i sommaren, med matcher bland annat i heta sydstater.
When asked, all the USWNT players said with this insane heat wave it's still not as hot as what they deal with regularly in the NWSL. (I'll tell ya though, the lack of air conditioning in France has been a struggle for me at least. 😂)
Hittills i VM har USA rivstartat och tagit en tidig ledning i alla matcher. Och när USA har gjort första målet har de aldrig förlorat en VM-match. Det gäller alltså för England att stå emot i matchupptakten.
Det gäller även för England att ha kvalitet på sina fasta situationer. USA:s målvakt Alyssa Naeher är bra på att mota skott, men har en svaghet i luftrummet. Hon är även lite osäker på fötterna.
Båda lagen rullade ganska mycket på folk i gruppspelet. Hos England är det bara backarna Lucy Bronze och Steph Houghton som har spelat full tid i all fem matcherna. Jill Scott fick vila tolv minuter i en match. I övrigt ligger alla andra spelare på 360 minuter eller mindre.
I USA är målvakt Naeher den enda med full speltid. Mittbacken Abby Dahlkemper har också spelat i alla fem matcherna, men blivit utbytt i en. I övrigt har samtliga andra spelare vilat minst varsin match.
Det troliga är att båda lagen kommer till spel med samma startelvor som senast. I England har det varit lite variation på vänsterbacksplatsen, men känslan är att Demi Stokes nu har tagit tillbaka den platsen från Alex Greenwood. I USA innebär samma elva att Sam Mewis fortsatt går före Lindsey Horan (uttalas He-ränn).
Samantha Mewis
Det är inte så länge sedan förbundskapten Jill Ellis byggde sitt mittfält tekniska kring Horan. Men nu är alltså Portlandspelaren bänkad. Det är ju dock en hyfsad styrka att kunna ha spelare som Horan och Carli Lloyd att kasta in från bänken.
Noterbart är att tre av de fyra som delar ledningen i skytteligan finns i de här båda lagen. I USA har ju både Alex Morgan och Megan Rapinoe gjort fem mål, lika många har Englands Ellen White och utslagna Australiens Sam Kerr.
Rapinoe har varit het i utslagningsmatcherna, och gjort USA:s fyra senaste mål. Morgan inledde turneringen lysande, men har sedan haft lite skadeproblem. Senast såg hon bra ut ute på planen, men hamnade inte i några avslutningslägen nära mål.
Englands White har kommit till imponerande 13 avslut inne i straffområdet i VM. Det blir spännande att se hur USA:s försvar kan hantera henne.
Jag ser Whites fina målform som Englands största skrällchans i den här semifinalen. Men det rimliga är ändå att det blir som i VM 2015 – USA i final och England i bronsmatch.
Onsdag den 1 juli 21.00:
Nederländerna–Sverige
Odds: 60–40
Världsranking: Holland är åtta och Sverige är nia.
Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
Domare: ?
Jag håller Nederländerna som favorit i den här matchen. Framför allt för att laget har visat en enorm effektivitet hittills i VM. De har på olika sätt varit illa ute i flera matcher, men ändå till slut stått där som segrare. Faktum är att laget nu har vunnit elva raka mästerskapsmatcher under ordinarie tid.
I premiären mot Nya Zeeland var det länge motståndarna som hade de vassaste chanserna. Och när matchklockan passerade 90 minuter talade det mesta för mållöst, 0–0. Men i 92:a minuten lyckades man hitta ett segermål.
Mot Japan i åttondelsfinalen var man sedan riktigt illa ute. Japanskorna kvitterade sent i första halvleken, och sista 20 minuterna var det holländska laget utspelat. Dåliga japanska avslut och något vass ingripande från Sari van Veenendaal räddade laget. Och i slutminuterna lyckades man sedan vinna på en tveksamt dömd straff.
Senast mot Italien var italienskorna bäst i den första halvleken. Men efter paus visade Nederländerna klass och vann till slut hur säkert som helst. Kanske är det ett tecken på att laget håller på att växla upp även spelmässigt.
Offensivt har mycket hittills handlat om skyttedrottningen Vivianne Miedema. Hon står på tre mål, men ligger bakom många fler. Miedema fyller 23 år den 15 juli och har ett fullständigt makalöst målfacit på seniornivå för att vara så ung. Sedan den här tweeten har hon även gjort sitt 61:a landslagsmål:
Det är i första hand Miedema det svenska försvaret måste ha koll på. Men det går inte att koncentrera sig för mycket på toppforwarden. För på kanterna finns ju starka duon Shanice vad de Sanden och Lieke Martens. De båda var fantastiska i EM för två år sedan. Den formen har de inte nått hittills i VM.
Shanice van de Sanden
van de Sanden är fortsatt blixtsnabb, men har inte haft samma höga kvalitet på sina inlägg och inspel som hon hade för två år sedan. Martens brukar vara makalöst vass när hon skär in i planen och avslutar mot bortre hörnet. Ännu så länge har vi dock inte fått se något sådant mål i VM. Och för svensk del får Martens gärna vänta tills helgen.
I övrigt bör Sverige undvika att dra på sig för många fasta situationer nära mål. Sherida Spitse har nämligen en väldigt skön känsla i sin högerfot. Hittills har hon bara fått två skott på mål under VM, men hon har stått för fyra assist – flest av alla i VM.
Sherida Spitse
Nederländerna, eller Holland som de själva säger, är ett väldigt jobbigt lag att möta. De har stora defensiva brister, men kompenserar med grym anfallsstyrka. Och det är svårt att veta hur högt man skall ställa sig. Står man högt blir det ju ytor för blixtsnabba van de Sanden. Står man för lågt har sylvassa Miedema nära till målet.
För svensk del kommer mycket att handla om att störa den holländska uppspelsfasen, så att deras vassa anfallare in får rätt bollar att jobba med. Kan man få passningsläggarna Spitse och Jackie Groenen att falla långt tillbaka i planen är mycket vunnet. Men om Spitse får stå och måtta sina fina långpassningar högt upp i planen, och om Groenen får göra sina instick – då är Sverige illa ute.
Det blir alltså viktigt att testa den orange backlinjen så mycket som möjligt. Där finns alltså brister, både i snabbhet och i positionsspel. Högerbacken Desiree van Lunteren är egentligen en offensiv spelare, vilket ofta märks i hennes defensiva tajming. På vänsterbacken skadade sig ordinarie Kika van Es i genrepet, och där tycker jag inte att vikarien Merel van Dongen håller samma höga nivå. Mittbacken Stefanie van der Gragt är väldigt stark i luftrummet, men har brister längs marken.
Kan Sofia Jakobsson och Stina Blackstenius vara lika pigga och heta som senast så kommer det att finnas ytor att anfalla på.
Lina Hurtig
I den här matchen har vi tyvärr semifinalernas enda avstängning. Det är som bekant svenska Fridolina Rolfö som missar semifinalen till följd av två gula kort tidigare i turneringen. Jag tror att Lina Hurtig får Rolfös plats i startelvan. Hurtig är den offensiva bänkspelare som känts närmast startelvan, och som har fått speltid i alla fem matcherna.
I övrigt talar det mesta för att båda lagen kommer till spel med samma spelare som i kvartsfinalerna. Nilla Fischer gick ju av med kramp mot Tyskland, men det skall just bara ha handlat om kramp – så hon skall vara spelklar.
Det här är ju en repris på den kvartsfinal från EM 2017, där Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten tog slut. Det var en match där Holland vann klart rättvist. 2017 vann de orange lejonhonorna även mot Sverige i Algarve cup, den gången med 1–0.
Året innan vann Sverige med 1–1 i OS-kvalet. Ja, det var faktiskt en vinst eftersom Sverige avancerade till OS på kryss. Ni minns kanske hur Olivia Schough snappade upp ett misslyckat bakåtpass och blev stor matchvinnare den gången. Ni minns kanske också hur Vivianne Miedema fick ett fritt läge på övertid, men sköt över.
Senaste gången Sverige gjorde fler mål än Nederländerna i en match var i det åskdrabbade VM-genrepet 2015. Då slutade det 2–1. Samma siffror blev det 2012, i Thomas Dennerby:s sista landskamp som svensk förbundskapten.
Lagen skulle också ha mötts i final i Algarve cup förra året. Men den matchen regnade bort. Det har alltså varit fördel Holland de senaste åren. Men kunde Sverige skrämma bort Tysklandsspöket borde det inte vara omöjligt att även vinna mot ett orange lejon?
Vi börjar kunna räkna in slutspelslagen. Inför dagens spel var bara Tyskland 100-procentigt klart för åttondelsfinal. Nu vet vi att de får sällskap av bland annat Frankrike, Italien och England.
Japan är med sina fyra poäng väldigt nära säkrat avancemang. Troligen kan de räkna in slutspelsplatsen redan innan de spelar avslutningsmatchen mot England.
Just England vann kvällens sista match med 1–0 mot Argentina. England imponerade i den första halvleken i premiären mot Skottland. I de övriga tre halvlekarna har laget däremot sett rätt beskedligt ut.
Jordan Nobbs
Med Jordan Nobbs knäskadad har man egentligen bara en kreatör, och hon – Fran Kirby – har inte fått spelet att stämma i de tre senaste halvlekarna. Chelseastjärnan låg dock bakom kvällens snygga segermål.
Hon släppte ut bollen perfekt till Beth Mead på vänsterkanten. Mead följde upp med ett inspel av högsta världsklass. Bollen gick bakom Argentinas backlinje och fram till en helt fristånde Jodie Taylor med grym precision. Skönt för Taylor att bli matchvinnare, hon hade inte gjort mål i landslaget på över ett år.
England vann alltså, men det var Argentina som imponerade på mig i kväll. Laget visade att den hållna nollan mot Japan inte var någon tillfällighet. Det Argentina som hade 0–10 i Copa America i fjol på två matcher mot Brasilien (2x 0–3) och en mot Chile (0–4) har utvecklats enormt under det senaste året.
Jag såg att tränargurun Raymond Verheijen härom dagen fullständigt slaktade nivån på de tränare som uppträder i VM.
So far, it would have been better if the World Cup had been played behind closed curtains. The level of play is shocking. Like watching grass grow. One of the reasons is that most teams are coached by clueless left overs from the men’s game rather than by the best female coaches. pic.twitter.com/oTMZP0dhUo
— Raymond Verheijen (@raymondverheije) June 12, 2019
Men Argentinas förbundskapten Carlos Borrello skall ha stort beröm för hur han har utvecklat sitt lag, och hur han får det att spela efter sina resurser. Man agerar aggressivt, på och ibland över gränsen till det tillåtna. Det kan kännas destruktivt, men jag kan inte se att Argentina hade gjort bättre resultat på något annat sätt.
Och mot England hade man dessutom en bra målvakt. Mot Japan tyckte jag att rutinerade Vanina Correa kändes som en säkerhetsrisk. Mot England briljerade Correa med flera fina räddningar – bland annat tog hon en straff från Nikita Parris.
För Argentina gäller nu att laget med 99-procentig säkerhet avancerar till slutspel vid seger i avslutningsmatchen mot Skottland. Det blir förresten en betydligt intressantare och öppnare match än jag på förhand hade tänkt mig.
Jag tänker då mest på utgången, för rent spelmässigt är ju kanske inte ordet öppen det som bäst kategoriserat Argentinas båda matcher.
Både Japan och England har haft vansinnigt svårt att komma till målchanser mot Argentina. Noterbart här är att Sveriges assisterande förbundskapten Magnus Wikman var lite sur efter premiärsegern mot Chile. Han tycker att landslaget har fått för hård kritik för att man skapar för lite målchanser.
På ett sätt håller jag med Wikman. Det är absolut inte lätt att skapa målchanser på beställning. Samtidigt tycker jag att det är befogat med kritik mot Sveriges anfallsspel den senaste tiden.
Jag fattade exempelvis inte varför man inte tog varje chans att flytta upp våra mest nickstarka spelare på fasta situationer mot Chile, för att sedan lyfta in bollar i straffområdet. Jag tycker inte heller att kvaliteten på just de fasta situationerna har varit så bra som man blivit van vid. Där finns stor förbättringspotential.
Tillbaka till dagens matcher. Först ut var Japan–Skottland 2–1. Det var en match där Japan var det klart bättre laget i 60 minuter, medan Skottland för andra matchen i rad växte in i det och stod för en fin slutforcering.
Japanskorna hade många chanser i början, och kunde ha haft en större ledning än 2–0. Samtidigt var 1–0 ett mål där skotska mittbacken Jennifer Beattie hade kunnat rädda, om hon varit lite modigare. Men mittbacken både vände sig bort och duckade istället för att stå kvar och försöka stoppa Mana Iwabuchi:s målskott.
Och 2–0 var en billig straff. Jag säger inte att den var feldömd, för Rachel Corsie tog tag i axeln på Yuika Sugasawa, vilket gör det möjligt att blåsa straff. Men Corsies tilltag såg inte ut att vara speciellt hårt, det var snarare den typen av kontakt som domarna brukar släppa i minst 99 procent av fallen.
Straffar var för övrigt samtalsämnet i eftermiddags. Vid 2–0 såg det nämligen ut som att Skottland borde ha haft straff för hands på högerbacken Risa Shimizu. Den situationen såg betydligt mycket klarare ut än den japanska straffen. Men det verkar som att inte VAR-rummet konsulterades kring den japanska handsen – vilket känns väldigt konstigt. Att det var konstigt tyckte för övrigt även skotskorna.
På slutet reducerade inhopparen Lana Clelland, men närmare kom inte Skottland. Känslan är ändå att laget bör ha god chans till avancemang om man vinner sin avslutningsmatch mot Argentina. Tre poäng och max ett minusmål i målskillnad bör räcka.
För Japan känns alltså avancemanget nästan klart. Frågan är bara vilken position i gruppens sluttabell som japanskorna kommer att få.
Ett lag som i praktiken är borta från slutspel är Jamaica. I och med dagens 5–0-förlust mot ett imponerande starkt Italien krävs nämligen att Reggae Girlz vinner stort mot Australien i sista matchen. Sannolikt kommer det att krävas en 5–0-seger för att Jamaica skall kunna bli trea i grupp C. Och det kommer förstås inte att hända. Jamaica kommer överhuvud taget inte att vinna mot The Matildas. Men det hade varit kul om reggeaflickorna i alla fall fick göra ett mål i VM.
Mot Italien gav man bort en väldigt onödig straff ganska tidigt i matchen, något lag som Jamaica inte har råd med på den här nivån.
Jamaica 🇯🇲! I’m so rooting for you but you can’t tackle in the box like that! Stand her up, play good defense. The chances of scoring go from 2% (and that’s being generous) to 70%
Själva straffen finns det anledning att diskutera. Den räddades först av Jamaicas mycket talangfulla målvakt, 19-åriga Sydney Schneider. VAR visade dock att Schneider var en decimeter framför mållinjen när Cristiana Girelli slog till bollen – vilket gjorde att italienskan fick en chans till. Och då gjorde hon mål.
Jag tycker att det var korrekt att straffen fick slås om. Schneider bröt mot reglerna genom att vara för långt fram. Däremot reagerade jag över att Jamaicamålvakten varnades för sitt övertramp. Det tyckte jag var ett alldeles för hårt straff. Det kanske är rätt, men i så fall är ju risken överhängande att många lag kommer att tvingas ställa utespelare i målet vid straffläggningar framöver. För hur ofta sker det inte att målvakterna trampar över vid straffar?
Jamaica är alltså i praktiken utslaget. Italien är däremot klart för åttondelsfinal redan inför avslutningsmatchen mot Brasilien. Där har man dessutom råd att förlora med uddamålet, och ändå hålla brasilianskorna bakom sig i tabellen. Om det även räcker till gruppseger är beroende av vad matchen Australien–Jamaica slutar.
I premiären var det Barbara Bonansea som briljerade, och gjorde två mål. I dag blev Cristiana Girelli tremålsskytt och inhopparen Aurora Galli satte två. Italienskorna visar på fin offensiv bredd.
I morgon väntar två matcher från grupp E. De spelas enligt följande:
Då har jag också hunnit se det brittiska derbyt. Jag hade lite att göra efter matchen Italien–Australien, vilket gjorde att jag fick välja bort Brasilien–Jamaica, och se England–Skottland i efterhand.
Om vi tar dagens tre matcher i turordning så känns det alltmer som att Australiens förbundsledning har förstört en gyllene generations möjligheter att nå VM-framgångar. För det Australien som spelar nu är inte alls lika bra som det vi såg förra våren.
Däremot är Barbara Bonansea en riktig toppspelare. Hon fixade tre italienska poäng genom att nicka in segermålet i femte övertidsminuten. Hon gjorde även lagets första mål i 2–1-segern, plus ytterligare ett mål, där hon var några centimeter offside.
Segermålet var lite av en bjudning från Lydia Williams, som kom ut helt snett på en inläggsfrispark. Hade Australiens målvakt varit kvar på linjen skulle hon sannolikt kunnat rädda nicken rätt enkelt.
Den italienska segern innebär att Bonansea och de andra redan nu kan börja planera för åttondelsfinal. För Australien känns det däremot betydligt knivigare. Matchen mot Brasilien i andra gruppomgången har plötsligt lite måstekaraktär.
Jag räknar med att Australien slår Jamaica i sista matchen, men avancerar man som grupptrea väntar en gruppvinnare i åttondelsfinal – och då kan The Matildas få åka hem klart tidigare än planerat.
Italien spelade smart, och utnyttjade framgångsrikt brister i Australiens spel. The Matildas spelar med hög press, och trycker då upp sin backlinje högt. Laget är således sårbart i djupled. Det syntes tydligt i genrepet mot Nederländerna. Och det syntes även i dag.
Australien har en ambition att försöka spela sig fram genom planen. Det är i grunden en bra ambition, men det är ju inte bra när man tappar boll i tidig uppspelsfas. Jag såg laget skänka bort ett par mål till Chile i höstas genom att tappa boll i uppspelsfas på egen planhalva. I dag bjöd man Bonansea på 1–1-målet genom just ett slarvigt bolltapp i uppspelsfas. Där måste Australien skärpa till sig om laget skall vara en riktig utmanare i den här turneringen.
I matchen reagerade jag för övrigt över hur domarna missbrukade VAR. Det kan inte vara nödvändigt att hålla på att spela 10–15 sekunder efter en fullständigt solklar offside. Jag förstår att man låter spelet löpa när det är så små marginaler, som vid Bonanseas offsidemål. Men det måste gå att få tidigare avblåsningar när det handlar om en eller flera meters offside.
Jag är en för övrigt en vän av VAR. Jag är också en vän av en övergång till effektiv speltid i fotbollen. Och jag tycker verkligen att introduktionen av VAR framöver måste leda till effektiv speltid. För tänk exempelvis på hur mycket matchtid som försvann på videogranskningar i matchen Italien–Australien. Tid som domaren inte tycks göra extra tillägg för. Diskussionen om effektiv speltid kan det finnas anledning att återkomma till senare.
I och med Italiens seger blev det europeiska segrar i alla de fem första VM-matcherna. I den sjätte kunde vi inte få någon europeisk trepoängare. Det var ju Brasilien och Jamaica som drabbade samman.
Jag har inte sett matchen, men jag har sett att Cristiane har kvar målkänslan. Det är förstås otroligt viktigt för Brasilien om laget tänker gå längre än åttondelsfinal i den här turneringen.
Jag såg också Brasilien få straff på rätt tveksamma grunder. Det här är väl ändå inte en bestraffningsbar hands?
Straffen räddade Jamaicas 19-åriga målvakt Sydney Schneider. Den USA-födda jättetalangen fick massor av beröm av Radiosporten för sin insats. Kul med nya talanger som kliver fram direkt när de får chansen i de stora sammanhangen.
Slutligen har jag alltså sett den första matchen i grupp D – England–Skottland 2–1 – i efterhand.
Det var en lite svängig match. De första tolv minuterna tyckte jag att Skottland såg spännande ut. Sedan slog Fran Kirby ett inlägg via Nicola Docherty:s vänsterhand. Det blev straff, en straff Nikita Parris skickade upp i nättaket.
Efter målet spelade England fullständigt lysande, med hög fart både på bollen och på benen. Jag har inte sett England så bra på länge. Man spelade fullständigt ut skotskorna, och 2–0 i paus kändes i underkant.
I den andra halvleken gjorde Skottland ett par byten som jämnade ut matchen. Och när Claire Emslie reducerade kändes det inte omöjligt att det skulle bli delad poäng – det återstod ju hela tolv minuter, och England hade tappat flytet.
Till slut blev det ändå tre rättvisa engelska poäng. Jag hade 6–3 i klara målchanser till engelskorna. I den första halvleken var lagets högerkant med Lucy Bronze och Parris lysande, det var även Kirby. I den andra halvleken försvann alla de tre ur matchbilden, vilket är lite illavarslande för England. Det var kanske den första halvlekens höga tempo som tog krafter i värmen i Nice.
Bästa engelska spelare över 90 minuter tycker jag Kheira Walsh var. Jag har knappt sett henne spela tidigare. Men hon imponerade genom att hela tiden vara spelbar, och genom att lösa situationerna både med lugn och precision. Jag hade nog trott att Jade Moore var självskriven som engelska balansspelare. Men Walsh visade i kväll att hon också är en högklassig kandidat till jobbet.
Dags att blicka framåt. Under måndagen spelas bara två matcher. Det enligt följande:
Det är två grupper som sparkas i gång under söndagen. Tidigare har jag presenterat lagen i grupp C. Men det spelas även en match i grupp D.
I den gruppen vi har en het kandidat till titeln VM:s sämsta lag – Argentina. Vi har även två brittiska lag och ett ombyggt Japan. Här är bloggens stora genomgång av grupp D:
England
England
Världsranking: 3
Guldchans: 15–20 procent.
Nyckelspelare: Fran Kirby. Chelseas tekniska spelgeni bär huvudrollen i Englands anfallsspel. Hon skall stå för kreativiteten. Kirby berättade för övrigt nyligen om hur det var att förlora sin mamma i tidig ålder. Den gripande berättelsen går att se här:
Grief isn’t something that goes away, and triggers can set you off at anytime – it’s ok not to be ok – even years after a tragic event in your life. I spoke to @TPT_Global about my journey how it still effects me now. ⬇️ Fran xpic.twitter.com/0sIdzYXIOI
Spelare med Sverigekoppling: Karen Bardsley har spelat för Linköping och Jodie Taylor för Göteborg.
Startelva i genrepet (4–2–3–1): Carly Telford – Lucy Bronze, Steph Houghton, Abbie McManus, Alex Greenwood – Lucy Staniforth, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Jodie Taylor.
Kommentar: England har tagit brons i lagets två senaste mästerskap. I VM 2015 var det en stor framgång, medan det var mer väntat i EM 2017.
Det hade kunnat bli ännu bättre nu, för det engelska laget är bra. Men jag är rädd att knäskadan på viktiga kreatören Jordan Nobbs kan bli kostsam för Lionesses – som laget kallas. Just kreatörer är lite av en bristvara i England, och med Nobbs på läktaren blir pressen väldigt stor på att Fran Kirby skall prestera.
Samtidigt försvåras läget för Kirby, eftersom det är mycket lättare för motståndarna att rikta in sitt försvarsspel mot en speluppläggare än mot två.
Annars blir det spännande att se hur Phil Neville agerar i sitt första världsmästerskap. Hittills har han rullat vilt i startelvan. Det har i princip aldrig varit samma elva två matcher i rad. Vi får se om han kör samma upplägg i VM.
Jämfört med den elva som mycket överraskande föll med 1–0 mot Nya Zeeland i genrepet gissar jag att trion Jill Scott, Jade Moore och Millie Bright får chansen i VM-premiären mot Skottland stället för Staniforth, Walsh och McManus. Kanske även att Neville satsar på Ellen White som forward. I den rollen har nämligen Jodie Taylor nu gått mållös av planen i åtta raka landskamper. Samtidigt behöver nog England få igång Taylors målskytte om det skall bli någon VM-succé.
Utöver Fran Kirby skulle jag säga att målvakten Karen Bardsley är en nyckelspelare. Det känns lite som att England står och faller med den skadeförföljda Manchester Citymålvakten. Jag vet att många tycker att Carly Telford är bra. Men jag måste säga att jag inte är så imponerad av Telford. Jag tycker att hon är svag i luftrummet, och den retur hon släppte vid Nya Zeelands segermål i genrepet ingår inte i målvaktsspel av internationell klass.
Minns ni förresten hur England åkte ur det förra världsmästerskapet? Det var ju mittbacken Laura Bassett som gjorde ett oturligt självmål på övertid av semifinalen mot Japan. Det var en match där England var det klart bättre laget. Men där Japan vann med 2–1 utan att ha ett enda avslut mot mål i själva spelet. Man vann på en feldömd straff och på Bassetts grymma självmål.
Orsaken till att jag tar upp det där målet är att Laura Bassett härom dagen meddelade att hon avslutar sin karriär. I sitt ”avskedsbrev” skriver den 35-åriga mittbacken om hur stolt hon är över hur hon hanterade det där otroligt jobbiga självmålet. Hon blev ju dock inte lottlös i Kanada. England vann ju bronsmatchen mot Tyskland några dagar efter semifinalförlusten.
Happy retirement day to me. Obvious to most, but found closure, peace and gratitude in writing it down in my own words! Here’s to the future! 🥂🍾 pic.twitter.com/bntnVriL2w
Tillbaka till årets VM. Där kan det vara läge att poängtera att turneringen även gäller som OS-kval för Europa. De tre bäst placerade europeiska lagen får åka till Japan nästa sommar. För fyra år sedan deltog inte Storbritannien i OS-fotbollen. Det kommer de däremot att göra nästa år – om de kvalar in.
Och det är just England som kvalar för Storbritanniens skull. Skottland räknas alltså inte in i kvalet, även om deras spelare kommer att vara aktuella för Team GB om det blir OS-spel nästa år.
Mitt tips är att England fixar en OS-plats, att laget återigen går till semifinal – och kommer hem med bronsmedaljer. Med Jordan Nobbs i laget hade det blivit minst ett snäpp bättre än så.
Sofia Jakobsson jagar Kim Little
Skottland
Världsranking: 20
Guldchans: Promillenivå
Nyckelspelare: Kim Little – speluppläggare och målskytt i ett. Det finns inget VM-lag där inte Arsenalstjärnan hade platsat.
Spelare med Sverigekoppling: Fiona Brown (Rosengård) och Shannon Lynn (Vittsjö) spelar i damallsvenskan. Dessutom har Lee Alexander (Mallbacken), Hayley Lauder (Mallbacken och Vittsjö) och Jane Ross (Vittsjö) spelat i vår högsta serie.
Startelva i genrepet (4–4–1–1): Lee Alexander – Kirsty Smith, Rachel Corsie, Jennifer Beattie, Nicola Docherty – Lisa Evans, Kim Little, Caroline Weir, Claire Emslie – Erin Cuthbert – Jane Ross.
Kommentar: Äntligen får fantastiska Kim Little spela ett mästerskap för sitt Skottland. 28-åringen har varit med i ett mästerskap – hon spelade ju OS 2012 för Storbritannien. Men när Skottland tog sig till sitt första mästerskapsslutspel – fjolårets EM – drog storstjärnan av korsbandet, och fick följa spelet från sidan.
Under EM var för övrigt Skottland extremt skadedrabbat. Man saknade även Lizzie Arnot, Jennifer Beattie och Emma Mitchell. Och i öppningsmatchen mot England skadades även Jane Ross.
För ett lag med tunn topp var det förstås förödande. Trots att skotskorna inledde EM med ett 6–0-ras mot England och förlust mot ett svagt Portugal var Skottland mycket nära avancemang. Man tog nämligen en fin seger mot Spanien i avslutningsmatchen och var till slut bara ett mål från kvartsfinal.
Nu är Skottland två år bättre, och två år friskare. Och laget känns faktiskt som en liten outsider i det här mästerskapet. Skottland har nämligen en stark startelva, med kapacitet att ställa till det för alla motståndare.
Framför allt har man en högklassklassig anfallslinje med Little, Ross och Erin Cuthbert. Den sistnämnda är en personlig favorit. För två år sedan blev hon Skottlands första målskytt någonsin i ett mästerskap. Nu är hon 20 år och spelar en huvudroll i såväl Chelseas som Skottlands offensiv. Ihop med Little och målfarliga Ross kan Cuthbert ställa till problem för alla försvar i VM.
På centralt mittfält har Caroline Weir fina kvaliteter, bland annat som frisparksskytt. Och på kanterna har skotskorna fart med Lisa Evans, Arnott och Claire Emslie. Den sistnämnda gjorde övrigt nyligen klart med Orlando Pride.
Även i sitt andra stora mästerskap ställs Skottland mot storasyster England i öppningsmatchen. Den här gången kommer det inte att bli 6–0. I mitt tips gav jag skotskorna 40 procents chans att ta poäng i den matchen.
De har ännu större chans mot Japan och skall bara vinna mot svaga Argentina. Jag tror absolut att Skottland kommer att ta sig vidare till åttondelsfinal, minst som en av de bästa grupptreorna. I åttondelen kan man bli en jobbig motståndare för vilket lag som helst. De har absolut skrällpotential. Men det troliga är ändå att Skottland åker hem efter fyra spelade matcher.
Nadeshiko
Japan
Världsranking: 7
Guldchans: 1–5 procent
Nyckelspelare: Saki Kumagai – Guldhjältinnan från 2011 har ett mycket bra passningsspel och är väldigt viktig för laget i uppspelsfas.
Spelare med Sverigekoppling: Ingen
Startelva i genrepet (4–4–2): Ayaka Yamashita – Risa Shimizu, Saki Kumagai, Moeka Minami, Aya Sameshima – Emi Nakajima, Nana Ichise, Hina Sugita, Yui Hasegawa – Kumi Yokoyama, Yuka Momiki.
Kommentar: Japan har spelat i de två senaste VM-finalerna. För fyra år sedan hade man flyt på vägen fram. Sedan dess har laget byggts om.
Det Japan som kommer till Frankrike är ett intressant och väldigt spelskickligt lag. Däremot finns stora frågetecken för den offensiva tyngden. Sedan den tidigare ungdomsförbundskaptenen Asaka Takakura fick uppgiften att föryngra landslaget har man spelat 18 matcher mot motstånd på världsrankingens topp tio. På de 18 matcherna har man tre segrar, fyra kryss och elva förluster.
Japans tekniska lag har helt enkelt vägt för lätt mot toppmotstånd. Därför skall vi inte räkna med någon ny finalplats för Nadeshiko – som landslaget kallas. Personligen ser jag det som en framgång för laget om det tar sig till kvartsfinal.
I laget finns flera riktigt spännande spelare. 20-åriga mittbacken Moeka Minami var exempelvis lagkapten i det japanska lag som vann U20-VM i fjol. 22-åriga Yui Hasegawa är kortvuxen, men ändå en stor spelare. Hennes touch och blick för spelet håller hög klass. Sannolikt kommer mycket av Japans anfallsspel att starta på kanterna, hos Hasegawa och Emi Nakajima.
En annan kortvuxen spelare med central roll är den tekniska, centrala mittfältaren Hina Sugita. Men just längden kan bli ett japanskt problem.
I såväl VM 2011 som 2015 och i OS 2012 hade japanskorna flera nickstarka spelare i Homare Sawa, Azusa Iwashimizu, Mizuho Sakaguchi och Yuki Nagasato. Dessutom hade man en fantastisk hörn- och frisparksläggare i Aya Miyama. Av de fem är bara Sakaguchi med i årets trupp, och hon är långt ifrån säker på en plats i startelvan.
Fasta situationer kan således bli ett stort problem i båda riktningar för Japan. Jag räknar ändå med att japanskorna tar sig till åttondelsfinal. Sannolikt räcker det ju med att vräka in mål på svaga Argentina för att ta en slutspelsplats. I utslagsmatcherna har Japan chans mot alla lag, och med jackpot kan man ta sig hela vägen. Men jag tror ändå att det tar slut i åttondels- eller kvartsfinal.
Argentina
Världsranking: 37
Guldchans: Mindre än promillechans.
Nyckelspelare: Sole Jaimes. Forwarden som värvades till Lyon vid årsskiftet måste vara i absolut toppform om Argentina skall ha minsta chans att ens göra något mål i VM.
Kommentar: Argentina skall vara chanslöst. Laget är sannolikt det sämsta i turneringen. Huvudkonkurrent till titeln sämst i VM är Thailand.
Argentina är ett av de många länder som bara har landslag i samband med mästerskap. Det argentinska laget spelade bara en enda landskamp mellan sommaren 2015 och april 2017.
Lagets affischnamn är kreativa Estefania Banini, med flertalet år i USA och Spanien bakom sig, och forwarden Soledad Jaimes, som värvades till Lyon i vintras. Jaimes visade vägen till VM genom att göra fem mål i Copa America i fjol. Där kom laget på tredje plats vilket innebar att man fick spela playoff mot den nordamerikanska fyran Panama. Där vann Argentina med totalt 5–1 över två matcher.
Utöver Jaimes gjorde Banini och Florencia Bonsegundo tre mål vardera i Copa America. Banini och Bonsegundo spelar båda i Spanien. Det gör även backarna Aldana Cometti, Augustina Barroso Basualdo och Ruth Bravo samt mittfältaren Mariela Coronel och forwarden Yael Oviedo.
Huvuddelen av spelarna är dock hemmabaserade. Och efter VM-avancemanget har tyvärr inte förbundet givit sitt landslag speciellt bra förutsättningar under uppladdningen. Vad jag kan hitta har de bara spelat fyra landskamper sedan november. Tre av de var i en fyrnationsturnering i Australien mot Sydkorea, Nya Zeeland och Australien. Där blev Argentina mållöst efter förluster med 5–0, 2–0 och 3–0.
Senast Argentina spelade VM var 2007. Då kom man allra sist med noll poäng och målskillnaden 1–18. Från den truppen är målvakten Vanina Correa även med i årets VM-trupp.
Jag räknar med att Argentina lämnar även det här världsmästerskapet utan poäng. Deras huvudmål måste nog i första hand vara att göra något mål – samt att undvika att även den här gången bli sist i hela mästerskapet.
Englands VM-trupp håller just nu på att presenteras på sociala medier.
Phil Neville valde en lite annorlunda väg att meddela sitt lag. Han lät 23 kändisar släppa varsin spelare. Först ut var ett kungligt budskap om att lagkapten Steph Houghton är med.
Efter prins William har bland annat även Emma Watson, James Corden, Olly Murs, Alex Scott, Ian Wright, Raheem Sterling, Ellie Goulding, Alan Shearer och David Beckham presenterat varsin spelare under förmiddagen.
Det här är ett lysande PR-knep som gör att VM-truppen når ut långt utanför den vanliga damfotbollskretsen. Dessutom gör upplägget att man blir lika nyfiken på vilka som får presentera spelare som vilka som kommer med.
Hur truppen ser ut?
Här är de 23 spelarna:
Målvakter (3): Karen Bardsley (Manchester City), Carly Telford (Chelsea) och Mary Earps (Wolfsburg, Tyskland).
Mittfältare (6): Jill Scott, Georgia Stanway och Kheira Walsh (Manchester City), Karen Carney (Chelsea), Jade Moore (Reading) och Lucy Staniforth (Birmingham).
Forwards (5): Fran Kirby (Chelsea), Beth Mead (Arsenal), Toni Duggan (Barcelona, Spanien), Nikita Parris (Manchester City), Ellen White (Birmingham) och Jodie Taylor (Seattle Reign, USA).
Det är en stark trupp som domineras av spelare från Manchester City – åtta stycken. Chelsea har med fyra, medan det engelska mästarlaget Arsenal bara har två. Vi har med två spelare som varit i damallsvenskan, dels målvakten Karen Bardsley (Linköping) dels forwarden Jodie Taylor (Göteborg).
Noterbart också att fem spelare har klubbadress utanför England.
Bland de spelare som lämnas utanför truppen märks Lyons Izzy Christiansen och Manchester Citys talangfulla målvakt Ellie Roebuck. Det blir inte heller plats för USA-baserade Chioma Ubogagu, som ju testats under vintern.
Christiansen skadade foten i mars, och opererades kort därefter. Många trodde att hon trots det skulle vara med i truppen. Men förbundskapten Neville vågade tydligen inte chansa på att hon skulle bli fullt återställd i tid. En annan spelare som missar VM på grund av skada är ju Arsenals korsbandsskadade mittfältare Jordan Nobbs.
England spelar i grupp D mot i tur och ordning Skottland, Argentina och Japan.
Bland de 50 uttagna finns de 23 slutgiltiga VM-spelarna. Orsaken till att alla länder måste ta ut en bruttotrupp förklarar Fifas presschef Hans Hultman så här för SVT:
”Det handlar om att se till så man har alla spelare registrerade, för visum och sådant, när trupperna presenteras.”
Vi får väl se hur många av de 50 svenska namnen som läcker ut.
Från landslag på högsta nivå är inte steget så långt till klubblag på högsta nivå. På söndag får vi veta vilka två lag som spelar i årets Champions Leaguefinal. Efter påskens första matcher är det fördel Lyon och Barcelona.
Men det handlar bara om uddamålsledningar, och de ledande lagens fördelar minskas något av att båda hade ligamatcher under onsdagen.
För Lyons del slutade bortamötet i Dijon med guldjubel. I och med 4–0-segern säkrade den franska storklubben nämligen sin trettonde raka ligaseger. En fantastisk prestation.
Även om Lyon alltså hade en trevlig onsdagskväll är det ett litet minus för laget att ha spelat en extra match innan helgens resa till London. Motståndarna Chelsea har ju nämligen en matchfri vecka och bör komma mer utvilade till returen på söndag 15.00.
I den första matchen hade Lyon ett jättegrepp genom en tidig 2–0-ledning. Så långt hade Chelseas båda svenska spelare haft det riktigt tufft.
Först var Magdalena Eriksson olycklig genom att styra in ett hårt inspel från Delphine Cascarino i eget mål. Formstarka Cascarino ryckte förbi Jonna Andersson innan hon slog in bollen mot målet. Och sedan förlorade Andersson nickduellen mot Amandine Henry på en hörna från Dzsenifer Marozsan. Det förvånar mig för övrigt att Andersson fick ta markeringen på en så stark huvudspelare som Henry.
Chelsea hade inte jättemånga anfall. Men de som de hade blev ofta farliga. I slutet av den första halvleken agerade Eugenie Le Sommer klantigt i eget straffområde, och fällde Ramona Bachmann. Sarah Bouhaddi räddade dock Fran Kirby:s straff.
I den andra halvleken skulle dock Chelsea få sitt viktiga bortamål. Det placerades snyggt in av skotska talangen Erin Cuthbert. Slutresultatet 2–1 innebär att Chelsea går till final vid 1–0-seger på hemmaplan.
Matchen spelades inför fina 22 911 åskådare – den högsta publiksiffran någonsin på en Champions Leaguesemifinal. Bara finaler har haft högre publiksiffror i turneringen.
Jag håller Lyon som favoriter även i London. Men semifinalen lever i högsta grad. Det gör även mötet mellan Bayern München och Barcelona.
I det första mötet i Tyskland kändes Barca som det något bättre laget. Innan Kheira Hamraoui satte segermålet hade katalanskorna haft två ramträffar. På slutet hade även Bayern en boll i ribban, som Barca vann rättvist och är favorit inför den retur som spelas redan 12.00 på söndag.
Även i det här dubbelmötet hade det ledande laget en viktig ligamatch under onsdagskvällen. Barca vann med 6–2 mot Valencia, bland annat efter två mål av Asisat Oshoala. Resultatet innebär att Barca nu leder ligan på bättre målskillnad än Atletico Madrid.
Dock har Barca bara en match kvar att spela, medan Atletico har två. Madridlaget behöver således fyra poäng till för att säkra titeln.
Barca behöver minst kryss hemma mot Bayern för att säkra Spaniens första finalplats någonsin i Champions League. Med tanke på hur första matchen såg ut, och med tanke på att Barca spelar hemma inför en utsåld arena är det fördel spanjorskorna. Men det faktum att Bayern slipper spela match under den här veckan är en fördel för tyskorna.
I Spanien är det en stor sak att Barcas herrtränare Ernesto Valverde har för avsikt att gå på matchen. Valverde var med och drog igång Athletic Clubes damlag, och har ett genuint intresse för damfotboll sedan dess.
THREAD. Barça men's coach Ernesto Valverde will, if possible, attend Sunday's UWCL Barça vs. Bayern Munich match. Here's a quick history on his contribution to women's football in Spain. https://t.co/FqPMBwGqdI
När vi ändå är i Spanien och Barcelona så noteras att lokalkonkurrenten Espanyol lockade 20 615 åskådare i helgens hemmamatch mot Atletico Madrid. Som grädde på moset meddelade Espanyols klubbledning att de höjer spelarnas löner med 30 procent.
Det har varit ett antal fina publiksiffror i Spanien på sistone. 23 812 såg exempelvis derbyt Betis–Sevilla helgen innan påsk.
Tillbaka till Frankrike. Vittsjö drömde om att göra en storvärvning i sommar. Men det blir ingen återkomst för Linda Sällström i damallsvenskan till hösten. Finländskan har nämligen skrivit på ett nytt tvåårskontrakt med Paris FC.
Kul för Sällström. Onsdagens ligamatch blev däremot inte så kul. Paris FC förlorade nämligen med 1–0 hemma mot Montpellier. Segerskytt i den 72:a minuten var glädjande nog Sofia Jakobsson.
Noterbart var att Linda Sembrant satt på bänken hela matchen. Jag vet inte skälet, men det skulle kunna höra ihop med att lagkaptenen verkar vara på väg att lämna. Jakobsson spelade i 82 minuter, medan Marija Banusic överhuvud taget inte ingick i Montpelliers matchtrupp.
Omgångens spelare var Marie-Antoinette Katoto som gjorde hela fyra mål när PSG vann med 6–2 mot Bordeaux. Därmed passerade hon Ada Hegerberg i toppen av skytteligan. Med en omgång kvar leder Katoto på 22 mål, tre fler än norskan. På delad tredjeplats ligger Le Sommer och PSG:s Kadidiatou Diani som båda har gjort 13 mål.
I England vann Arsenal i helgen med 2–1 mot Everton efter att Vivianne Miedema gjort sitt 21:a ligamål för säsongen – nytt rekord i WSL. Därmed säkrar Arsenal ligatiteln vid seger i söndagens bortamatch mot Brighton.
Helgens klart snyggaste mål i England gjordes dock av kanadensiska Adrianna Leon. Jag gissar att hon sov rätt gott efter den här vänstervolleyn, trots att hennes West Ham till slut föll med 2–1 hemma mot Birmingham.
Kanske att Utah Royals kan ta upp kampen med Portland om segern i publikligan? Veckans mål gjordes i en annan match. Det cyklade nämligen Orlandos australiska mittback Alanna Kennedy in i mötet med Seattle.
Påskens stora damfotbollsdag är dock påskdagen. Då spelas två mycket intressanta matcher i damallsvenskan. Men då spelas framför allt två andra matcher med svenskintresse – de första mötena av Champions Leagues semifinaler.
Självklart börjar jag min framåtblick med en guide till de båda godbitarna. Och som vanligt gäller tipset dubbelmötet:
17.00: Olympique Lyonnais–Chelsea
Tips: 92–8
Tv/Stream: Sänds i Chelseas app.
Här är Lyon superfavoriter. Laget har visat grym form på sistone och har den senaste månaden mosat både Wolfsburg (6–3 över två matcher) och PSG (5–0 i seriefinalen).
Det franska storlaget har en högst realistisk chans att ta hem en trippel i år; ligan, cupen och Champions League. Den här säsongen har man spridit ut sitt målskytte på fler spelare än de senaste åren. I ligan ser toppen av den interna skytteligan ut så här:
1) Ada Stolsmo Hegerberg 19
2) Eugenie Le Sommer 12
3) Dzsenifer Marozsan 10
4) Amel Majri 9
5) Wendie Renard 7
Intressant, och imponerande att backarna Majri och Renard alltså totalt har gjort 16 mål. Noterbart också att just vänsterback Majri leder den interna skytteligan i Champions League med fyra mål och ett assist. Hegerberg är två med fyra mål.
Det troliga är att Lyon vinner med ett par måls marginal på hemmaplan, och sedan kan åka till London och ligga på kontring.
För Chelsea är Champions League sista chansen att rädda en säsong där laget bara kommit nära. Man åkte ut i semifinal mot Manchester City i ligacupen, man åkte nyligen ut i semifinal mot Manchester City även i FA-cupen och man förstörde sina chanser i ligan redan tidigt i höstas. Chanserna att ta sig till höstens Champions League via ligan är borta sedan några veckor tillbaka.
Det troliga är alltså att man även faller i semifinal i Champions League. För att man skall kunna skrälla mot Lyon krävs att alla Chelseaspelare presterar på sitt absoluta max i båda matcherna. Då måste målvakten storspela och forwards vara kliniska när chanserna dyker upp.
Målvakt är sannolikt tyska Ann-Katrin Berger. Tyskan har varit förstamålvakt på sistone, vilket förvånat mig. Jag tycker att Hedvig Lindahl är Chelseas klart mest pålitliga målvakt. Berger kastade ju in en boll i eget mål i kvartsfinalen mot PSG. Ett sådant grovt misstag har jag inte sett Lindahl göra på flera år.
Men vad jag kan se har inte Lindahl vaktat Chelseas mål sedan den 10 februari. Det verkar ju ganska klart att Londonklubben inte tänker satsa på svenskan, och därmed har satt henne på bänken.
Däremot talar det mesta för att både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelar från start. Eriksson nämns av många som Chelseas genomgående bästa spelare den här säsongen.
18.00 Bayern München–FC Barcelona
Tips: 52–48
Tv/Stream: Sänds av Barca på Youtube.
Om Lyon är megafavorit i den första semifinalen känns det betydligt mycket mer ovisst i den andra. Normalt skall Bayern München vara en nivå vassare än Barcelona.
Men Bayerns har vacklat ganska rejält den senaste tiden. Samtidigt som Fridolina Rolfö varit i grym målform har laget gjort rätt svaga resultat. Man fick ju exempelvis bara 1–1 borta mot Slavia Prag.
Och i de tre senaste matcherna har det blivit 0–4 mot Wolfsburg i cupen samt kryss både mot Essen och Sand i ligan. Inga klockrena resultat att ta med sig in i en semifinal mot ett formstarkt Barca.
Sedan folkfesten borta mot Atletico Madrid den 17 mars har Barca radat upp sju raka segrar och målskillnaden 23–0.
Trots att man har skickliga spelare som Patri Guijarro och Asisat Oshoala på skadelistan känns sannolikheten att ett spansk lag skall nå final som större än någonsin tidigare.
Toni Duggan resonerade lite kring det på dagens presskonferens:
Som hon säger väntar en retur inför minst 10 000 åskådare i Barcelona. Och Barca har visat att man lyfter sig när man spelar inför storpublik. Det är alltså sannolikt bäst för Bayern att skaffa sig en bra ledning redan i morgon. Helst skall förstår även det tyska storlaget hålla nollan på hemmaplan.
Hos Barca är Duggan en av nyckelspelarna. Lieke Martens är en annan. Inför matchen har just Duggan och Kheira Hamraoui gjort en genomgång av truppen, där de parat ihop alla spelare med lämpliga emojis.
En annan Barcaspelare är den nederländska mittbacken Stefanie van der Gragt. Hon har tidigare spelat just i Bayern München, och går här igenom sina gamla lagkompisar, och tippar även Bayerns startelva i morgondagens match:
Barça's Stefanie van der Gragt (ex-Bayern Munich) analyses the Bayern Munich players & identifies their strengths and danger players. [English with Catalan subtitles]pic.twitter.com/C107b3aB4H
Inför semifinalerna leder Pernille Harder skytteligan i turneringen med sex mål och ett mål. De bästa målskyttarna av de som är kvar i turneringen är Chelseas Fran Kirby med fem mål och tre assist, samt nämnda Lyonduon Majri och Hegerberg med fyra. På tre mål står bland annat Duggan, Bayerns nederländska duo Lineth Beerensteyn och Jill Roord samt Chelseas Drew Spence. Där finns även Linköpings Frida Maanum.
I övrigt under påskdagen kan Arsenal ta ett mycket stort steg mot ligatiteln i England. Vid vinst mot Everton leder Arsenal ligan med fyra poängs marginal inför de två sista omgångarna.
Och så var det de två hyperintressanta matcherna i damallsvenskan. Först tar Göteborg emot Eskilstuna klockan 15.00. Göteborg skall visa att man motsvarar de många guldtipsen, och Eskilstuna skall försöka ta revansch på den oturliga förlusten senast mot Rosengård.
Göteborg är favorit, men Eskilstuna kändes rätt stabilt i defensiven senast. Så det här blir ett spännande test på göteborgarnas offensiv.
En timme senare startar omgångens allra mest spännande match. Det är Skånederby mellan två av mina tänkbara guldlag; Rosengård och Kristianstad. När lagen möttes just på Malmö IP i Svenska cupens gruppspel vann Kristianstad med 2–2. Nu vill Rosengård självklart ha revansch.
Tränare Jonas Eidevall säger att det är helt upp till hans eget lag om det blir vinst eller inte. Kanske är det så. Kanske inte. Det känns som att årets upplaga av Kristianstad kan ha tillräcklig anfallskraft för att kunna ställa till det för alla lag. Så även ifall Rosengård får räknas som favoriter hade jag garderat upp den här matchen.
För övrigt gillar jag att Rosengård gör ett klipp med en minuts uppsnack. Det är precis lagom. Sådana vill man gärna se fler, även från andra klubbar.
På annandagen rullar den andra omgången vidare. Då spelas matcherna Växjö–Piteå, Vittsjö–Kungsbacka, LB07–Kif Örebro samt Djurgården–Linköping. Då får vi se om Växjös genomklappning i onsdags var en tillfällighet och om Vittsjö har kapacitet att bli ett skrällag i årets serie. Då får vi även se något som känns som en tidig måstematch för LB07.
Avslutningsvis blir det en mycket intressant match mellan Djurgården och Linköping. Djurgården behöver poäng för att komma in i serien, och vi får se om LFC kan fortsätta vara lika effektivt som i premiären.
Utöver de damallsvenska matcherna spelas det tre i elitettan på annandagen. En av matcherna är Stockholmsderbyt mellan AIK och Hammarby. En match som känns som en tidig toppmatch.
Tio av tolv lag har visat upp sig i damallsvenskan. Och ännu så länge känner jag mig hyfsat nöjd med det tips jag presenterade i fredags.
Jag tänkte gå igenom lagen match för match. Jag var på plats i Varberg i går på matchen Kungsbacka–Göteborg. Utöver att jag känner mig nöjd med att ha Göteborg i toppen och Kungsbacka i botten var det så stor klasskillnad att det var svårt att dra några slutsatser kring något av lagen.
I Göteborg noterades återigen att norska Vilde Böe Risa är ett kanonförvärv. När jag satt på Påskbergsvallen funderade jag lite över om hon är damallsvenskans bästa defensiva mittfältare. Och jag kom fram till att hon sannolikt är det. I varje fall vad gäller passningsspelet, där hon slår ovanligt många bollar framåt för den positionen. Hennes defensiva egenskaper ser också ut att vara bra, men där har hon inte testats speciellt mycket ännu i de matcher som jag sett. Så där vill jag vänta lite med omdömet.
Kungsbacka inledde piggt i fem–sex minuter. Men det var också det laget hade. Man tappade ofta bollen centralt, och åkte på farliga omställningar. Och riktigt oroande för Kungsbacka vara att det blev kaos i lagets straffområde på nästan alla Göteborgs fasta situationer. Och Göteborg är långt ifrån det bästa laget i damallsvenskan på fasta.
Jag räknade till 0–14 i målchanser. Officiellt blev det 1–10 i avslut. Och här är det tyvärr läge för en avstickare från själva matchen.
En avstickare om just den officiella statistiken. I fjol slutade man att räkna skott eller nickar som gick utanför som avslut. Jag har tidigare i vår till min glädje noterat att avslut utanför har återinförts i herrallsvenskan och i herrarnas superetta.
Men i damallsvenskan är det tydligen inte att räkna som avslut när Rebecka Blomqvist är fri och placerar bollen några centimeter utanför ena stolpen. Jag noterade i dag att det inte heller är att räkna som avslut när Eskilstuna har ett skott som räddas vid mållinjen av en Rosengårdsback. Regeln verkar vara att det bara räknas som avslut mot mål om målvakten räddar. Absurt.
Saken var den att jag kände mig övertygad om att Kungsbackas utmärkta målvakt Moa Öhman hade räddat betydligt fler än fyra skott i matchen. Göteborgs tio avslut är nämligen fördelade på tre mål, tre ramträffar och just fyra räddningar.
När jag jämförde med mina anteckningar saknades en handfull räddningar från Öhman. Bland annat hade två frilägesräddningar mot nämnda Rebecka Blomqvist bara bokförts som hörna. Tydligen får inte målvakten räddning om den styr ut bollen till hörna… Synd om Moa Öhman som borde fått betydligt bättre statistik.
I grunden är ju inte den här statistiken så viktig. Det är ju egentligen bara antalet mål som är relevant. Men när det ändå sitter folk på alla matcher och bokför de här sakerna hade det ju varit kul om det hade gjorts korrekt.
Nu blir ju tyvärr den damallsvenska statistiken totalt irrelevant. Jag har ju som bekant många gånger påtalat att damallsvenskans officiella assistliga är ett skämt. I fjol vanns det officiella skämtet av Olivia Schough på tio målpassningar. Fast det var som sagt ett skämt.
I min ranking vann Blomqvist, Cankovic & Troelsgaard med 8 assist men jag meddelade RB som vinnare eftersom hon spelade färre minuter än de andra två. Det fanns sju spelare (bl.a. Schough) med 7 assist vardera. Jag har även sett en annan ranking där Cankovic var en ensam vinnare.
Nu när vi redan i första omgången vet att förbundets officiella statistik är ett skämt behöver vi inte bry oss om den någon gång mer i år.
Tråkigt.
Vidare till dagens matcher. Först ut var Eskilstuna–Rosengård. Där har jag ju tippat Eskilstuna på nionde plats och Rosengård på andra. Om jag var nöjd med mitt tips i lördagens match fanns det större skäl till fundering efter den här.
Där startade Rosengård med troliga VM-spelare som Fiona Brown och Lisa Marie Utland på bänken, men med 16-åriga Hanna Bennison från start. Kul.
Hanna Bennison
Av klippet ovan kan man tro att det var en enahanda match, där allt handlade om Rosengård. Så upplevde jag det inte. I en chansfattig första halvlek skapade Rosengård lite oreda i Eskilstunas straffområde några gånger, men gästerna kom inte till något riktigt farligt avslut.
Eskilstuna var stabilt och absolut inte ofarligt i sina omställningar. I minut 61 prickade nyförvärvet Halimatu Ayinde ribbans underkant, och i minut 68:e hade Loreta Kullashi ett skott som nickades bort på mållinjen.
Däremellan fick vi se omgångens näst största domartavla. För i den 66:e minuten skulle Rosengård förstås ha haft straff när Iva Landeka slog ett inlägg in i Eskilstunas straffområde. Där sträckte Matilda Plan snyggt ut armen och tog emot bollen med den. Svagt att ingen av domarna såg det. Av reaktionerna att döma såg däremot alla Rosengårdsspelare Plans handpåläggning.
I 85 minuter kändes ändå oavgjort som ett helt rimligt resultat. Rosengård fick till ett avgörande. Segermålet gjordes i 90:e minuten av Nathalie Björn, som distinkt utnyttjade en målvaktstavla från Emelie Lundberg.
På ett högerinlägg missade hemmamålvakten sin utboxning, och bollen damp ner vid straffpunkten, precis framför Björn.
I det läget tyckte man synd om Eskilstuna, som hade visade kvalitet, och som sagt inte var oförtjänt av en poäng. Man spelade 5–4–1 med Loreta Kullashi högst upp. Ayinde och Felicia Karlsson kom med fart bakifrån, och gjorde att hemmalaget kändes vasst. Det såg helt klart ut att finnas potential i United för en bättre slutplacering än den nionde.
För Rosengårds del var själva segern det största styrkebeskedet. Det kännetecknar ju ett topplag att man kan vinna även när man inte har en hundraprocentig dag. För spelmässigt kändes det inte som något guldspel.
I Kristianstad var LB07 på besök. Och båda lagen visade ungefär den kvalitet jag hade förväntat mig.
Jag har kikat lite på alla matcher utom den här. Det var ju 2–0 redan efter några minuter, så det kändes inte meningsfullt.
Men klippet med höjdpunkter visar att KDFF är ett topplag, och att LB07 måste upp flera klasser om man skall kunna hålla sig kvar i högsta serien.
Till Piteå, där Djurgården var på besök. Där var hemmalaget det klart bättre laget, även om det som vanligt i Piteås matcher bara blev en uddamålsseger.
Segermålet tyckte Nina Jakobsson in från nära håll, fint framnickad av comebackande Josefin Johansson.
De sista 25 minuterna hade jag problem med sändningen på damallsvenskan.tv, men av klippet ovan ser det ju ändå ut som att Djurgården klarade av att flytta upp spelet och få till en slutforcering.
Bland det sista jag hann se innan bilden började hacka var omgångens domarmiss – kanske till och med en kandidat till en av årets grövsta missar.
För hur kan man undvika att blåsa straff efter 59.30, när Djurgårdens målvakt Jennifer Pelley fullständigt kör över Julia Karlernäs. Pelley rammar Karlernäs med hög fart, och slår henne samtidigt i huvudet. Personligen tycker jag att det dessutom nog borde ha varit rött kort. Det är farligt att boxa motståndare i huvudet.
Den här situationen är extra intressant eftersom målvakter faktiskt väldigt ofta tillåts boxa motståndare i huvudet utan åtgärd. Är målvakter sena längs marken, och träffar en motståndares fot blir det nästan alltid straff.
Men de betydligt mycket farligare situationer när målvakterna är för sena i luftrummet och slår motståndarna i huvudet blir det faktiskt väldigt sällan straff. Så sällan att inte ens tv-kommentatorn reagerade över den solklara straffen. Han sa bara:
”Det är en ganska misstajmad situation från Pelley.”
Sammanfattingsvis så imponerade Piteå, och visade att man inte tänker ge ifrån sig Kronprinsessan Victorias pokal utan kamp. Även Djurgården visade kvalitet. Kul förresten att se Malin Diaz tillbaka i damallsvenskan igen. Det var ett tag sedan.
Dagens sista match var den mellan de två lag som jag tippat skall bli seriens positiva överraskningar, Kif Örebro och Vittsjö GIK.
På Behrn Arena visade Kif Örebro direkt att man inte kommer att bli något stryklag i den här serien. Precis som när jag såg dem mot Göteborg var laget stabilt i defensiven, och så har de sina fyra snabba nordamerikanskor framåt.
Kvartetten Kayla Braffet, Heather Williams, Addison Steiner och Jenna Hellstrom satte rejäl skräck i Vittsjös försvar. Det var också Williams som gjorde segermålet efter att Sandra Adolfsson misslyckats med att rensa bort ett inspel från Hellstrom.
Kif Örebro kommer att vara ett otäckt lag att möta för alla motståndare. Så där är jag nöjd med min ”skrällvarning”. Jag tippade ju Kif på åttonde plats.
Däremot är jag mer orolig över min skrällvarning på Vittsjö. För det jag såg i den andra halvleken var blekt och fantasilöst.
I fjol hade Vittsjö väldigt svårt att föra matcher. Det är ju ingen slump att de var bättre mot topp- än mot bottenlagen. Problematiken att föra matcher har man inte jobbat bort. Utan Vittsjö var en besvikelse i dag. På annandag påsk väntar hemmapremiär mot Kungsbacka. Det är ett lag Vittsjö måste slå om man inte skall riskera att dras in i bottenträsket även i år.
En match återstår av öppningsomgången, den spelas på onsdag mellan Linköping och Växjö, två lag som redan mötts två gånger i år. Det blev kryss i cupen och Växjöseger i en träningsmatch.
Dagens internationella utblick börjar i Tyskland, där Bayern Münchens chanser att vinna ligaguldet minskade dramatiskt i dag. Fridolina Rolfö sköt i och för sig in 2–2-målet via en försvarare i den 90:e minuten. Men Bayern tappade ändå två poäng hemma mot Essen, ett resultat som innebär att Wolfsburg nu leder tabellen med två poäng och 20 mål. Fyra omgångar återstår.
I England blir det West Ham och Manchester City som möts i FA-cupfinalen. West Ham slog ut Reading efter straffläggning och City vann med 1–0 mot svensklaget Chelsea.
Citys segermål var ett självmål från Magdalena Eriksson i 91:a minuten. Grymt tungt för Eriksson förstås.
Jag har inte sett något klipp på målet. Däremot finns klipp på hur nära Chelsea hade varit ytterst en stund tidigare. Först genom Fran Kirby…
— The SSE Women's FA Cup (@SSEWomensFACup) April 14, 2019
I USA var det premiär för NWSL den här helgen. Fjolårsmästarna North Carolina Courage är laget att slå. I premiären spelade Julia Spetsmark:s lag 1–1 mot Chicago Red Stars. Den första målskytten i årets ligaspel är också den som gjort flest mål i ligan genom tiderna, Australiens superstjärna Sam Kerr.
Slutligen så har det ju spelats full premiäromgång i elitettan i helgen. Noterbart där att två av tre nykomlingar vann. Både Morön och Borgeby verkar vara lag att räkna med. Kul.
Kul också att det går att läsa om tre av premiärmatcherna i min nya flik, Forum Elitettan. Där finns även en liten presentation av just nämnda Morön. Hoppas att fler tar chansen att rapportera om matcher och nyheter kring elitettan.
En blogg om internationell damfotboll 