Lyon fick revancch

Lyon tog revansch på North Carolina Courage. Europas bästa lag vann i natt finalen av det inofficiella världsmästerskapet för klubblag, International Champions Cup, med 1–0.

Dzsenifer Maroszan gjorde segermålet i 57:e minuten. Målet ser du här:

Jag kollade de första 20 minuterna och så långt såg det ut ungefär som förväntat. Lyon hade mest boll, och jobbade med långa anfall. NC Courage däremot jobbade med snabba attacker. Så långt tyckte jag att amerikanskorna kändes farligare.

NC Courage har ju enorm snabbhet i offensiven. Den här gången startade man med Lynn Williams, Kristen Hamilton, Crystal Dunn och Debinha. Och i den andra halvleken kom Jessica McDonald in. Däremot blev Julia Spetsmark kvar på bänken hela matchen.

De här lagen möttes ju i final även förra året. Då vann Courage med 1–0. Nu fick alltså fransyskorna revansch. I fjol kom Lyon med en tunn trupp till turneringen, och man inledde finalen med flera ordinarie spelare på bänken. Även Courage hade ett halvt B-lag i finalen.

I år tog båda klubbarna turneringen på större allvar, vilket är kul. Det är ju trevligt att få en riktig jämförelse mellan världens bästa lag.

I bronsmatchen vann Manchester City med 3–2 mot Atletico Madrid. Spanjorskorna ledde länge med 2–1 och såg ut att gå mot segern. Men City stod för en lite oväntad vändning på slutet.

 

Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 8

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison
Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu utlånad till Bröndby från Kif Örebro
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna här på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.

 

Bayern och Bröndby väntar för Göteborg och Piteå

Alldeles nyss blev lottningen för sextondelsfinalerna av Champions League klar. Tyskorna Nadine Kessler och Josephine Henning drog tyskt och danskt motstånd för våra svenska lag.

Göteborg ställs mot Amanda Ilestedt och Bayern München, ett möte där jag bedömer att chanserna för svensk seger är mindre än tio procent. Bayern har satt ihop ett väldigt spännande lag i år, och bör faktiskt kunna utmana Wolfsburg om det tyska ligaguldet. Och Göteborgs odds förbättrades ju inte av att Pauline Hammarlund:s säsong tog slut i veckan.

För Piteå blev det ett mer mänskligt motstånd. I sin Champions Leaguedebut ställs de regerande svenska mästarinnorna mot de danska mästarinnorna Brøndby IF. Här känns det som att det är ungefär 50/50 mellan lagen.

Om jag måste framhålla något lag som knapp favorit är det nog ändå Bröndby. Till danskornas fördel talar att laget är väldigt långt ifrån några debutanter i de här sammanhangen.

I fjol slog de ut Juventus i sextondelsfinalen, för att sedan åka ut mot norska LSK i åttondel. Även för två år sedan var det LSK som stoppade danskorna, då i sextondelsfinal. Och för tre år sedan föll man i åttondelsfinal mot Manchester City med uddamålet efter två matcher.

Säsongen 2014/15 var senaste gången Brøndby stötte på svenskt motstånd. Då vann man kvartsfinalen mot Linköping med totalt 2–1. Sedan blev det hela 0–13 mot Frankfurt i semifinal.

Här är övriga sextondelsfinaler:
Juventus–Barcelona,
Hibernian–Slavia Prag,
Spartak Subotica–Atletico Madrid,
Braga–PSG,
Vllaznia–Hjörring,
Chertanovo–Glasgow,
Ryazan–Lyon,
Arsenal–Fiorentina,

St Pölten–Twente,
Anderlecht–BIIK Kazygurt,
Breidablik–Sparta Prag,
Mitrovica–Wolfsburg
,
Lugano–Manchester City,
Minsk–FC Zürich

I natt var tre av de här 32 lagen i farten i det inofficiella världsmästerskapet för klubblag, International Champions Cup. Båda semifinalerna slutade med favoritsegrar efter avgörande på övertid.

Jag såg en stund av mötet Atletico Madrid–Lyon, en ganska jämn match där Atletico visade att man är ett högklassigt lag. Under den perioden jag såg var det 2–2 i målchanser till spanjorskorna. Men medan Ludmila och Charlyn Corral missade sina kanonlägen nickade Wendie Renard in matchens enda mål på hörna på övertid. Renard fick god hjälp av att Atleticos målvakt Dolores Gallardo helt missbedömde hörnan.

Senare i natt stod North Carolina Courage för en sen vändning mot Manchester City. De engelska tvåorna tog ledningen genom Georgia Stanway, men McKenzie Meehan smällde upp kvitteringen i nättaket i 84:e och världsmästaren Jessica McDonald sprang igenom och satte segermålet på i tredje övertidsminuten. Julia Spetsmark byttes in i minut 76 för amerikanskorna.

Det blir alltså repris på fjolårets final – Champions Leaguemästarinnorna mot NWSL:s mästarlag. I fjol vann NC Courage. Jag gissar att Lyon är revanschsuget i år.

 

Lottningar, nomineringar – och Kungsbacka DFF Marathon

I morgon klockan 13.30 lottas sextondelsfinalerna i Champions League. Inför lottningen ser jag det som att de svenska lagen har cirka 50 procents chans att gå vidare till åttondelsfinal.

Det finns ju några lotter som är näst intill omöjliga. Både Göteborg och Piteå är ju exempelvis chanslösa mot Lyon och Wolfsburg. Och våra lag skulle heller inte ha så stora chanser mot Bayern München, PSG, Manchester City samt mot de båda spanska lagen.

Mot lag som FC Zürich, Glasgow City, Twente och BIIK Kazygurt skulle de svenska lagen vara klara favoriter. Våra lag skulle även vara favoriter mot de båda danska och tjeckiska lagen samt mot Fiorentina.

Mycket avgörs alltså för våra båda lag i morgon 13.30. Lottningen direktsänds på uefas hemsida.

Jag har många gånger tidigare kritiserat Uefas klubbranking. Och det finns anledning att göra det igen. Det är ju faktiskt närmast patetiskt att serbiska ZFK Spartak Subotica kan vara rankat före både de engelska och svenska mästarinnorna.

Subotica har aldrig vunnit en utslagsomgång i Champions Leauge. Däremot har de vunnit ligaguldet i Serbien nio år i rad. 2012, 2013, 2015 och 2018 har man tagit sig vidare ur gruppspelet. I slutspelet har det blivit åtta förlorade matcher och målskillnaden 3–24.

Men med Uefas sätt att räkna anses det alltså bättre att spela Champions League fem år i rad än att vinna WSL eller damallsvenskan. Det tycker jag är vansinnigt.

I dag har Uefa presenterat finalisterna i omröstningen om vem som varit Europas bästa spelare säsongen 2018/19. Det är Lyontrion Lucy Bronze, Ada Hegerberg och Amandine Henry som gör upp om segern.

Det spännande med finalisterna är ju att Hegerberg egentligen hade en ganska svag säsong. Dock slog hon ju till med hattrick i Champions Leaguefinalen, och det kan således räcka med en riktigt bra match för att prisas som bäst i Europa.

Placeringarna 4–10 blev så här:

4) Vivianne Miedema – 31 poäng
5) Ellen White – 22 poäng
6) Pernille Harder – 21 poäng
7) Dzsenifer Marozsán – 12 poäng
8) Caroline Graham Hansen – 10 poäng
9) Lieke Martens och Wendie Renard – båda på 9 poäng

Det är mycket Lyon på den där listan. Lyon är för övrigt just nu i USA för att spela det inofficiella världsmästerskapet för klubblag, Women’s International Champions Cup. Där spelar det franska mästarlaget nu 23.00 semifinal mot spanska mästarinnorna Atletico Madrid. Se matchen härSe matchen här. I den andra semifinalen (01.30 i natt) möts NWSL-mästarinnorna North Carolina Courage och engelska ligatvåan Manchester City. Final och tredjeprismatch spelas natten mot måndag.

På hemmaplan väntar vi på att få veta vem som blir Pauline Hammarlund:s ersättare i EM-kvaltruppen. Det troliga är ju att det blir Mimmi Larsson, om inte de skavanker som stoppade henne från spel i går stoppar henne. I så fall kanske det kan vara dags för Rebecka Blomqvist?

Jag tror att svaga Lettland skulle kunna passa Göteborgsanfallaren ganska bra. Lettiskorna är riktigt dåliga, ett lag som knappast hade hållit sig kvar i damallsvenskan.

Gissningsvis väntar landslagsledningen ut helgens omgång innan Hammarlunds ersättare offentliggörs.

I dag har för övrigt tredje omgången av Svenska cupen lottats. Det är geografisk lottning, vilket innebär flera spännande derbyn. Tyresö slog ut Hammarby i går. Nästa gång väntar AIK för division I-laget. I norr ställs Morön mot Piteå. De lagen möttes i genrep i april, och då vann Skelleftelaget med 3–2. I fjol skrällvann Jitex mot Vittsjö i cupen. Nu får Vittsjö chans till revansch.

Först trodde jag att det var klart att det skulle bli minst ett division I-lag i nästa års gruppspel, eftersom länken från förbundets odugliga hemsida visar att Älvsjö AIK lottats mot Bollstanäs i en av sextondelsfinalerna. Fast det är inte korrekt. Efter att det här inlägget först publicerats blev jag uppmärksammad på att Älvsjö och Bollstanäs möts i en 32-delsfinal. Vinnaren där skall möta Eskilstuna United om en plats i gruppspelet.

Slutligen brukar det ju heta att tala är silver och att tiga är guld. Radio Hallands reporter Anton Berglund hade garanterat tyckt att det varit guld om han tigit i går inför matchen Kungsbacka–Linköping.

Men Berglund teg inte, utan i sändning sa han att han skulle springa mellan Varberg och Kungsbacka om KDFF tog poäng. Hör inslaget genom att klicka på den här länken. Eller på länken i den här tweeten:

Den kortaste vägen mellan städerna är på marathondistans, alltså 42 kilometer. Så Berglund får börja träna. Kungsbackabacken Emilia Hjertberg tyckte för övrigt att Berglund borde få springa sträckan tre gånger eftersom laget tog tre poäng. Men det är nog tillräckligt med ett Kungsbacka DFF Marathon för Berglund.

Succédebut för Helmvall

Det blev svensk succédebut i norska toppserien i dag. Den före detta Assispelaren Emelie Helmvall avgjorde nämligen bottenmötet mellan Fart och Stabaek.

Helmvall satte matchens enda mål på den norska VM-målvakten Ingrid Hjelmseth i den 15:e minuten. Det ledde till Farts första seger för säsongen, en seger som gör att laget nu har fyra poäng ner till Stabaek på jumboplatsen.

Dock är läget fortsatt jobbigt för Fart. Efter att jag skrivit det här inlägget uppmärksammades jag på att de två sist placerade lagen åker ur toppserien i år, och tian får kvala för att försöka hålla sig kvar. Eftersom Avaldesnes vann mot Arna-Björnar med 2–1 är det fortsatt sex poäng upp till kvalplats för Fart. Man har även sex poäng upp till fast mark.

Det spelades ju även en seriefinal i Norge, och där blev det också bara ett mål. Tameka Yallop blev segerskytt för tvåan Klepp borta mot serieledande LSK. Det kanske är på gång ett tronskifte i Norge. LSK har vunnit toppserien fem år i rad, och leder fortfarande med fyra poängs marginal. Men Klepp har en match mindre spelad och LSK har ett par riktigt tunga tapp på spelarsidan nu i sommar.

Man har ju släppt ut de båda nyckelspelarna i landslaget Ingrid Syrstad Engen och Guro Reiten till Wolfsburg respektive Chelsea.

Guro Reiten

I dag har det även varit premiär i den danska ligan. Där fick Linnea Svensson hoppa in sista elva minuterna när Bröndby vann med hela 6–1 mot Nordsjälland. Sverigebekanta Nicoline Sörensen gjorde tre av målen.

Sörensens mål var inte i rad. Däremot blev det ett äkta hattrick på elva minuter i elitettan. Det var Uppsalas Cassandra Korhonen som 5–1, 6–1 och 7–1 i slutet av 7–1-segern mot Borgeby. Dagens skräll var att Mallbacken vann hemma mot AIK med 2–1, ett resultat som förbättrar värmländskornas situation i botten. Och som innebär att AIK föll ner under det damallsvenska strecket.

I damallsvenskan spelas det fem matcher under söndagen. Där har bland annat Kungsbacka absolut sista chansen i bottenstriden. Laget tar emot Växjö, som ligger åtta poäng före. Det försprånget måste minskas till fem – annars är Kungsbacka i praktiken redan klart för nedflyttning efter halva serien. Den matchen har avspark 15.00.

Två timmar tidigare startar högintressanta toppmötet mellan Linköping och Göteborg. Det känns som att det är väldigt bra läge för LFC att vinna och tillfoga göteborgskorna deras första förlust för året. Och samtidigt ta revansch för överkörningen i cupen i vintras.

Faktum är att Göteborg är uppe i 20 raka tävlingsmatcher utan förlust. Men laget känns formsvagt, sannolikt mycket beroende på skador och sjukdomar. Mot Piteå i onsdags hade Göteborg stora problem på mittfältet, som ju annars brukar vara deras styrka.

Elin Rubensson

Då saknade man viktiga Elin Rubensson, som drabbats av kristallsjukan. Hon missar även söndagens match, vilket är ett tungt avbräck. I onsdags saknades även löpstarka ytterbacken Natalia Kuikka till följd av en känning i låret, något som också är kostsamt för ett Göteborg FC med tunn trupp.

Mot Piteå slutade Göteborg efter ett tag att spela via mittfältet och gick över till att slå långt mot sina duktiga forwards. Det blir spännande att se hur de kommer att spela mot LFC. Även om östgötarna har brister i snabbhet i backlinjen bör laget alltså bör ha bra segerchanser.

14.00 är det avspark på Kristianstad fotbollsarena mellan KDFF och Kif Örebro. Det är en match skånskorna måste vinna om man skall ha minsta chans att haka på i toppstriden. Det troliga är ju att Rosengård vinner mot Djurgården på måndag. Det skulle i så fall innebära att FCR bara tappat nio poäng under våren.

Just nio poäng var exakt vad Piteå tappade både på våren och hösten i fjol. Det är alltså rimligt att tro att det lag som tar guld i år kommer att tappa kring 18 poäng. Och att man helst inte skall ge bort så många fler poäng än 20 om man vill spela i Champions League nästa år. Kristianstad har redan tappat 15 poäng i år och har således givit bort alla marginaler.

Två andra lag som givit bort sina marginaler är Piteå och Eskilstuna. De båda möts i Piteå 15.00. Eskilstuna har full poäng och noll insläppta mål efter VM-uppehållet. Piteå har ingen seger efter VM, men känns ändå på uppgång.

Laget tog poäng i Linköping, trots att de laddade upp med att sitta 14–15 timmar i buss. För övrigt berättade tränare Stellan Carlsson att beskedet om den inställda flygningen kom efter att laget samlats för att åka till flygplatsen. Och redan ungefär en timme senare hade man en buss som kunde köra laget de drygt 100 milen till Linköping. Bra jobbat.

Bra jobbade Piteå alltså även på planen på Valhalla. Där vann man mittfältet, och jag tyckte att de var närmast segern – jag hade 8–5 i målchanser till Piteå. Noterbart var att flera av chanserna kom på den långa hörna mot Julia Karlernäs som man hade så stora framgångar med i fjol.

Tränare Carlsson trodde för övrigt att det kommer att vara fortsätt jämnt och ovisst i serien. Men hans lag har redan tappat 14 poäng, och har alltså inte råd med speciellt många fler poängtapp om man skall hänga med i guldstriden. Carlsson hoppades att hans lag skulle få lite flyt, och i så fall skulle det kunna bli flera segrar i rad – som i fjol.

För Piteå är knappast sämre i år än man var i fjol. Däremot är det klart att alla lag är 100-procentigt laddade när de ställs mot mästarlaget. Dessutom sa Carlsson att han uppfattar det som att damallsvenskan blir bättre och bättre. Att det är betydligt fler bra lag nu än för några år sedan, och att det inte längre finns några lätta matcher.

Jag konstaterade då att våra topplag inte hävdar sig på samma sätt i Champions League längre. Carlsson trodde dock inte att det berodde på att de svenska topplagen hade blivit sämre, utan att det är topplagen nere på kontinenten som blivit väsentligt bättre. Intressant.

Söndagens sista match är ett Skånederby mellan LB07 och Vittsjö. Malmöklubben har haft lätt för Vittsjö. 2017 vann lagen varsin match och i fjol vann LB båda de inbördes matcherna, något som ledde till att Vittsjös damallsvenska status var rejält hotad inför slutomgångarna.

Nu kommer Vittsjö till Limhamns IP som stora favoriter. En seger skulle innebära att Vittsjö är garanterat att ligga på medaljplats efter halva serien. Det var det inte många som trodde inför avspark.

På måndag avslutas alltså den elfte omgången med att vårens stora besvikelse Djurgården tar emot serieledande Rosengård. Sett till de senaste omgångarna talar allt för bortaseger i den matchen. Det faktum att Rosengård har 13 segrar och ett kryss på 14 matcher mot stockholmarna under 2010-talet minskar inte direkt serieledarnas favoritskap.

Men innan den damallsvenska omgången har avspark är det toppmatch i USA:s NWSL i kväll 22.00. Då spelar tvåan North Carolina Courage – Julia Spetsmark:s lag – mot femman Washington Spirit i en viktig drabbning vid slutspelsstrecket. Inför avspark är tabelläget så här:

1) Portland         14   +12    26
2) NC Courage   14   +14   25
3) Chicago         14     +5    23
4) Seattle           14     –2    23
————————————-
5) Washington   13     +6     21

Alla matcher i NWSL ser man på ligans hemsida. Det är bara att klicka in på matchen när den börjat, så kommer sändningen upp. Spetsmark börjar på bänken.

I de Panamerikanska spelen blev det 2–2 mellan Colombia och Mexiko i den avgörande matchen om vilket av lagen som skulle gå till semifinal. Mexikanskorna var tvungna att vinna för att avancera, men hamnade tidigt i 2–0-underläge.

För Mexiko är det här ett nytt bakslag. Landet har haft framgångar på ungdomsnivå på senare år, men A-landslaget lyckas inte. Man missade oväntat i VM-kvalet och nu blir man alltså utslaget redan i gruppspelet i den här turneringen. Det trots att man kom till spel med ett namnkunnigt lag.

Nyss vann Paraguay med 3–1 mot Jamaica, ett resultat som innebär att Paraguay lite överraskande blir gruppsegrare. Man ställs i semifinal mot tvåan i den andra gruppen – där Argentina och Costa Rica spelar gruppfinal i natt, svensk tid.

I Cosafa-mästerskapet i Sydafrika är nu två av tre gruppomgångar spelade. Där har värdnationen och Zambia skaffat sig väldigt bra lägen att få spela semifinal. Det troliga är att de får sällskap av två av Botswana, Zimbabwe och Swaziland.

 

Hinkle väcker känslor i USA – igen

Så här en dryg vecka efter att USA försvarade sitt VM-guld har debatten kring Jaelene Hinkle kommit upp igen.

Ni vet vänsterbacken i North Carolina Courage som var uttagen till landslagets resa till Sverige och Norge i juni 2017. Men som lämnade återbud eftersom landslaget skulle spela med siffror i regnbågsfärger. Hon ansåg det inte förenligt med hennes kristna övertygelse att spela med sådana siffror på ryggen.

Uppvärmning

Sedan dess har Hinkle varit uttagen till en landslagssamling, det var i våras inför She Believes cup. Den gången skulle truppen minskas med två spelare dagarna innan turneringen, och Hinkle var en av de som fick kliva av.

Ända sedan juni 2017 har det hävdats från flera håll att Hinkle ställs utanför landslaget på grund av att hon vägrade spela med regnbågssiffrorna på ryggen. Det konstateras att det amerikanska landslaget innehåller flera homosexuella spelare samt att även förbundskapten Jill Ellis är gift med en kvinna.

Medan vissa experter kallar Hinkle för världens bästa vänsterback hävdar Ellis med bestämdhet att det är fotbollskvalitet som gör att Hinkle ställts utanför landslaget.

Det här är ju en så spännande fråga att jag faktiskt kollade in Hinkle i några matcher i fjol för att se om hon verkligen är så bra som vissa vill hävda.

Min analys blev att Hinkle var väldigt bra i offensiven. Däremot var hon direkt dålig i försvarsspelet, med ett väldigt dåligt positionsspel. Jag hade inga problem att förstå varför USA istället väljer Crystal Dunn i startelvan.

Nu efter VM har debatten kommit upp igen. Hinkle är uppe i delad ledning av NWSL:s assistliga, och återigen är det flera experter som vill se henne i landslaget. Dessutom har hennes intervju med CBN (The Christian Broadcasting Network) dammats av igen.

Det hela har kopplats till att det är svårt att vara kristen i USA:s landslag. Det får bland annat reservmålvakten Ashlyn Harris att se rött. Hon menar att det går alldeles utmärkt att vara kristen i USA:s landslag, men att det däremot är svårt att vara homofob.

Det här är verkligen en väldigt intressant och intrikat fråga.

Jag stödjer fullt ut Fifas uppfattning om att landslag inte skall spela i dräkter som sänder ut politiska budskap. Således tycker jag inte att Hinkle eller någon annan spelare skall behöva tacka nej till att representera sitt land beroende på dräkterna. Där gjorde USA ett misstag. De kunde ju ha låtit alla spelare själva välja om de ville ha regnbågsfärger på ryggen eller inte.

Nu kommer den här frågan att flyta upp var och varannan gång Hinkle gör bra ifrån sig i klubblaget. I år har jag för övrigt inte sett henne spela. Men jag noterar att hon gjort fyra assist på tolv ligamatcher. Klubbkompisen Dunn har spelat tre ligamatcher. På dem har hon tre mål och ett assist.

 

Gruppspel på gång i Champions League

Dagens mest intressanta nyhet är att det ser ut att kunna bli gruppspel i Champions League från och med turneringen 2020. Det känns som ett vettigt steg. Ett steg som bland annat uppskattas av Magdalena Eriksson.

I en senare tweet skriver Chelseaproffset även:

”Jag tror att ett gruppspel är nödvändigt för att ett TV-avtal ska komma på plats. Lättare att sälja in ett paketerat antal matcher osv. Så tror det kommer ge massa positiva ringar på vattnet. Förhoppningsvis”

Jag tror att hon har rätt i att ett gruppspel skulle öka chansen till TV-avtal. För då finns det ju fler matcher att sälja in. Nu är ju risken att exempelvis det svenska bolag som skulle köpa TV-rättigheterna till höstens turnering inte har något svenskt lag att följa redan efter sextondelsfinalerna.

Årets final spelas ju nästa lördag (den 18 maj klockan 18.00) i Budapest. Ett av lagen där är Olympique Lyonnais. De har i kväll blivit franska cupmästarinnor genom 3–1-seger mot Lille i finalen. Lyons mål gjordes av Amandine Henry, Shanice van de Sanden och Wendie Renard. Lilles målskytt var Ouleymata Sarr.

I övrigt under onsdagen vann Bayern München hängmatchen i Frauen-Bundesliga borta mot Werder Bremen med 1–0 efter segermål på övertid av inhopparen Lucie Vonkova. Bremen var nära att ta en viktig poäng i kampen för nytt kontrakt, men står nu kvar på samma poäng som Leverkusen inför helgens slutomgång. Det är dock Bremen som ligger på rätt sida om nedflyttningsstrecket.

För Bayern spelade segern inte så stor roll – det är redan klart att laget kommer att sluta på andra plats i ligan.

I övrigt spelades i dag andra gruppomgången i F17-EM. Där säkrade Portugal sin plats i semifinalerna genom att vinna med 1–0 mot Danmark. Därmed riskerar danskorna att åka ut, trots att de inledde turneringen med ett meriterande kryss mot regerande världsmästarinnorna från Spanien.

Nu är förutsättningarna sådana att danskorna är utslagna om Spanien tar poäng mot Portugal i slutomgången.

I den andra gruppen känns det upplagt för Nederländerna och Tyskland. Men både England och Österrike har kvar en liten möjlighet till avancemang. Fast den är liten för båda lagen.

Som ni märkt är vi framme i den period där VM-trupper från olika länder offentliggörs. Spaniens förbundskapten Jorge Vilda presenterade en 23-mannatrupp i dag, fast det var inte den slutgiltiga till VM. Det var en trupp utan Barcelonaspelare, som skall möta Kamerun den 17 maj.

Gissningsvis kommer sex–åtta spelare från den här truppen att tvingas ge plats för Barcaspelare. Noterbart i den nu uttagna truppen är att höstens Rosengårdsspelare Celia Jimenez finns med.

Celia Jimenez

I truppen finns också 18-åriga talangen Eva Navarro från Levante.

Slutligen bjuder jag på en snygg klack från Julia Spetsmark ifrån helgens 0–0-match mellan North Carolina Courage och Sky Blue FC.