Champions League, Svenska cupen, Unogård och Zambia

Inlägget uppdaterat med ledarnyheter i Djurgården samt ytterligare Linköpingsnytt.

Det har blivit dags att samla upp diverse intressanta nyheter från den senaste veckan. Och jag börjar med lottningen av kvarts- och semifinalerna i Champions League.

Där blev det drömlottning så tillvida att vi kan få se en final (i Wien den 24 maj) mellan Europas två bästa lag i maj. Lyon och Wolfsburg lottades nämligen på varsin sida av slutspelsträdet. Det ser för övrigt ut så här:

Arsenal–Paris SG
Olympique Lyonnais–FC Bayern München

Glasgow City–VfL Wolfsburg
Atlético Madrid–FC Barcelona

Wolfsburg drog även drömlotten i kvartsfinalen i form av skotska uppstickarna Glasgow City. I semifinalen (ja, de går dit) ställs det tyska svensklaget mot spanskt motstånd. Vi får nämligen ett damernas El Clasico i ena kvartsfinalen när Atletico och Barca drabbar samman.

På övre halvan kan det bli en helfransk semifinal. Lyon är förstås storfavoriter mot Bayern, medan det känns ganska 50/50 mellan Arsenal och PSG.

En annan cuplottning skedde också under förra veckan, då lottades nämligen gruppspelet i svenska cupen. Och det geografiska upplägget på damernas gruppspel känns minst sagt tveksamt. Det är ett upplägg som ger damallsvenska fyran Eskilstuna och sexan Piteå jättefördelar gentemot övriga topplag.

Fem av damallsvenskans sju högst placerade lag kommer ju nämligen ifrån syd, vilket gör att skillnaden i kvalitet på grupperna är otroligt stor. Eller snarare orättvist stort.

Här är lottningen i sin helhet (siffran bakom lagen årets placering):

Grupp 1: Rosengård (1), Kristianstad (7), LB07 (11) och Kungsbacka (12).
Grupp 2: Göteborg (2), Vittsjö (3), Linköping (5) och Växjö (9).
Grupp 3: Eskilstuna (4), Djurgården (10), Umeå (13) och AIK (16).
Grupp 4: Piteå (6), KIF Örebro (8), Uppsala (14) och Mallbacken (23).

Placeringssifforna grupp för grupp blir 31, 19, 43 och 51. I grupp 2 finns alltså tre lag som slutade topp fem i årets damallsvenska. I grupp 4 finns inget. Tveksamt var ordet.

Samtidigt blir det förstås väldigt intressant att följa matcherna i grupp 2, där damallsvenska nian Växjö är lägst rankad. Om Växjö hade legat sisådär 30 mil norrut hade laget i stället kunnat hamna i grupp 3 – och i stället vara andrarankat.

Jag såg inte Fotbollsgalan i går, och hade missat Caroline Seger:s tacktal efter att ha fått diamantbollen. Men nu har jag sett det, och jag tycker att det var ett väldigt bra tal. Det behövs inte brandtal om ojämlikhet varje år, utan det går alldeles utmärkt att hålla en mer lågmäld ton. Budskapet når fram ändå. Bra jobbat, Seger.

Den förra veckans stora inhemska damfotbollsdebatt handlade om Linköpings FC och Olof Unogård:s vara eller icke vara. Först gick Anna Oskarsson ut och sågade Unogårds ledarskap. Sedan förklarade Nilla Fischer att Unogård har spelartruppens fulla förtroende. Hon sa till Corren:

”Jag står till hundra procent bakom både Olof och William (Strömberg, assisterande tränaren) och ser fram emot nästa säsong tillsammans med dem.”

Däremellan hade ordförande Paul Lindvall uppträtt rätt konstigt, där han först sa följande till Aftonbladet:

”Olof har fortfarande vårt förtroende, men det behöver inte betyda att han kommer att ha samma arbetsuppgifter som tidigare. Men han kommer att vara i en viktig roll kring laget.”

Sedan sa Lindvall så här till Corren:

”Olof kommer fortsatt ha en ledande roll kring laget, så sparken har han absolut inte fått.”

I den senare artikeln säger Lindvall att styrelsen gått till botten med Anna Oskarssons kritik, men att man inte känt någon anledning att vidtaga några åtgärder.

Tyvärr ger inte Paul Lindvall något speciellt bra intryck här. De signaler ordföranden sänder ut till sin tränare och tillika sportchef är knappast att visa förtroende – eller bra ledarskap.

Bör då Unogård få sitta kvar?

Det är en bra fråga. Och jag känner att jag fortfarande har svårt att fullt ut bedöma hans kvaliteter som tränare. Han fick ju faktiskt ärva en ganska obalanserad spelartrupp, och hade ingen ekonomi att göra några större förändringar.

Nu gör Unogård en rejäl förändring av truppen, och som jag ser det är det nästa år hans skall upp till bevis. Om han nu får chansen.

Jag noterar att kollega Per Bergsten på Corren tycker att Unogård bör få chansen. Bergsten skriver:

”En femteplats är underkänt, tränaren är ansvarig och ska ha kritik. Men ytterligare ett tränarbyte är definitivt inte vad LFC behöver. Det har redan varit alldeles för många av under de senaste åren.”

Bergsten skriver också:

”Jag vet inte om det är mer gnälligt i Linköpings FC än i andra lag, men herrejösses vad det klagas. Trots att det slutade med SM-guld klagades det på Kim Björkegren, det klagades på Marcus Walfridson innan han fick sparken och nu är det uppenbarligen en del som klagar på Olof Unogård.

Då kan jag ibland känna att ‘äh, ut och kör’. Prestera mer, prata mindre.”

En damallsvensk ledarnyhet som lett till betydligt mindre debatt hittar vi i Djurgården. Där meddelades häromdagen att klubben har en ny sportchef för dam- och flickverksamheten. Han heter Jean Balawo, och kommer närmast ifrån FC Djursholm.

Hans första åtgärd som sportchef var att förlänga med tränare Pierre Fondin. Fondin har nämligen skrivit ett nytt tvåårskontrakt med Stockholmsklubben.

Däremot är Joel Riddez numera borta från dam- och flickverksamheten i Djurgården. Riddez är ny tränare för klubbens lag i U17-pojkallsvenskan.

Tillbaka till Linköping. Där kom ju i förra veckan den väntade nyheten om att Filippa Angeldahl byter LFC mot Göteborg. Det är en intressant övergång, inte minst eftersom att jag tycker att Angeldahl har varit en ganska stor besvikelse i Linköping – framför allt i år.

Angeldahl har hög potential. Men nu är det upp till bevis för henne, om hon skall kunna bli en landslagsspelare i framtiden. I utgångsläget tror jag inte att hon tar en plats i Göteborgs startelva, utan mycket talar för att hon får jobba sig in i laget från bänken.

Som ni vet följer jag utvecklingen dag för dag i damallsvenskans silly season på en separat flik. Där finns det nu några heta spelare som berättat att de lämnar sin nuvarande klubb, men ännu inte preseterats för någon ny.

Hetast på den listan är nog ändå Rita Chikwelu, som kommer att lämna Kristianstad. Där lämnar hon ett stort hål efter sig, ett hål det blir intressant att se hur det skall tätas.

Men var hamnar Chikwelu? Blir det någon annan damallsvensk klubb som får hennes namn på ett kontraktsförslag?

Andra spännande spelare som står utan klubb är Julia Spetsmark, Ebba Wieder och Dajan Hashemi. De två sistnämnda är två spelare med hög potential, som båda kan få rejäla lyft om de ges både förtroende och speltid. Kanske att Wieder kan bli Chikwelus ersättare?

Ytterligare en spelare som har osäker framtid är Mimmi Larsson. Hon är just nu kontraktslös, och borde kunna vara intressant långt utanför Sveriges gränser. Det blir förstås också väldigt intressant att se om hon blir kvar i Linköping, eller om hon hittar någon ny klubb.

Ungefär samtidigt som jag publicerade det här inlägget kom Corren med en intressant artikel om kontraktsläget i LFC. Huvudnyheten är att Cajsa Andersson verkar vara på gång tillbaka till Linköping. Men artikeln innehåller mycket annat intressant. Det verkar exempelvis som att Olof Unogård kommer att bli kvar. Och Ungård säger bland annat att:

”Av både sportsliga och ekonomiska skäl är det rimligt att tro att inte både Stina Blackstenius och Mimmi Larsson blir kvar. Det vi vet nu är att Stina har kontrakt, medan Mimmi sagt upp sitt. Men därmed inte sagt att det slutar på det sättet. Diskussioner pågår och det är ingenting som är klart.”

Det verkar alltså bli antingen Larsson eller Blackstenius. Undra egentligen vilket av alternativen som Unogård och LFC föredrar. Blackstenius har den östgötska förankringen, men Larsson har varit bättre i år – inget lätt val.

Det framgår även av artikeln att utöver Mimmi Larsson är även Emma Holmgren och Frida Maanum numera kontraktslös. Enligt mitt sätt att se det har de båda varit LFC:s två bästa i år. Holmgren har precis som Larsson sagt upp sitt kontrakt, vilket indikerar att hon kan vara på gång bort.

En nyhet från förra veckan som fick mig att haja till var att Kristianstad värvar Otto Persson som ansvarig för klubbens fina ungdomsverksamhet. Persson var ju tränare i LB07 förra året, och har ett gott rykte som spelarutvecklare. Kristianstad gör alltså ytterligare en spännande rekrytering till en redan mycket bra fotbollsakademi.

Spännande rekrytering är väl även rätt ord för Hammarbys värvning av June Pedersen. Mycket talar för att det är vinterns värvning i elitettan. Pedersen har ju legendarstatus i Piteå. Som synes av tweeten nedan har Pedersen spelat i 211 av Piteå IF:s totalt 218 matcher i damallsvenskan. Snacka om att lämna ett hål efter sig .

Från Piteå är det långt till Zambia. Men Zambias landslag Shepolopolo tog sig i går ett stort steg närmare nästa års OS-turnering. Lushomo Mweemba blev segerskytt när Kenya besegrades med 1–0 i returen av semifinalen i Afrikas OS-kval. Eftersom den första matchen blev 0–0 avancerade Zambia till final med totalt 1–0. För Zambia väntar nu två chanser att ta sig till OS. Första chansen är finalen mot Elfenbenskusten eller Kamerun. Och skulle man inte lyckas där väntar en andra chans i form av playoffmatcher mot Chile.

Vi kan alltså få se Zambia i OS. Däremot får vi varken se Frankrike eller Tyskland i Japan nästa år. Jag har skrivit om det många gånger, men Fifa måste göra något åt kvalet till OS. Det är ju inte rimligt att en världsdel med fem lag på världsrankingens topp sex bara har tre platser i OS-turneringen.

Eller. Eftersom Sverige och England nu delar femteplatsen på världsrankingen har ju Europa faktiskt fem lag på topp fem.

Vilka Zambia får möta i Afrikas kvalfinal avgörs i eftermiddag. Det är avspark 15.30 mellan Kamerun och Elfenbenskusten. Matchen går att se här.

Slutligen har Thomas Dennerby fått ett nytt, och högst oväntat jobb. Han är nämligen ny förbundskapten för Indiens F17-landslag.

Indien står som värd för F17-VM i november nästa år, och Dennerby har alltså ett år på sig att förbereda det indiska ungdomslandslaget för mästerskapet. Indien är ju ett U-land inom all fotboll.

På damernas världsranking ligger landet på plats 58, vilket sannolikt är en rätt stor övervärdering av landslagets kvalitet. Många asiatiska blåbärsnationer gynnas ju på rankingen av att Asiens fem bästa lag är väldigt bra.

Indiens enda möte i år med ett högre rankat lag var mot 42-rankade Rumänien, och den matchen slutade med 3–0-förlust. I VM-kvalet för två år sedan föll man med 10–0 mot Sydkorea, 8–0 mot Nordkorea och 7–1 mot Uzbekistan. Nu har alltså Dennerby fått uppdraget att försöka ge Indien en lysande damfotbollsframtid.

Champions League, Linköping och Malmö FF

Torsdagen var en händelserik damfotbollsdag, som avslutades med att Nordens sista representant i Champions League åkte ut på straffar.

Bröndby vann med 2–0 i Glasgow, och förlängningen blev mållös. Då blev det straffar, och trots att danskornas målvakt var först att rädda en straff blev det skotskorna som fick jubla. Efter att Nanna Christiansen gjort mål på Bröndbys första straff räddade nämligen Glasgowmålvakten Lee Alexander tre raka och blev stor matchvinnare.

Just det, det är samma Lee Alexander som gjorde en säsong i Mallbacken 2016. Och samma Lee Alexander som räddade en straff mot Argentina i VM:s gruppspel, men den fick slås om för att hon var en millimeter framför mållinjen. Nu fick hon sin straffrevansch.

Brittiska öarna får därmed två lag i kvartsfinal i form av Glasgow City och Arsenal. Utöver dem är det två franska (Lyon och PSG), två tyska (Wolfsburg och Bayern München) och två spanska lag (Barcelona och Atletico Madrid) som spelar vidare i cupen till våren.

En som inte spelar vidare i samma klubb till våren är Anna Oskarsson. Den Gotlandsbördiga ytterbacken lämnar Linköping för Eskilstuna. För tillfället är det en hel del rykten om spelare som är på gång att lämna LFC.

Det är ju inte så konstigt i sig. Man underpresterade i år, och man behöver bygga om laget till nästa år. Det innebär ju att flera spelare måste lämna. Sedan är frågan om det är ”rätt” spelare som lämnar. Mimmi Larsson har tydligen använt den klausul som gav henne möjlighet att bryta sitt tvåårskontrakt efter första året. Och jag nåddes i dag av rykten om att Emma Holmgren tillhör de spelare som kan vara på gång bort.

Det blir spännande att följa händelserna i LFC den närmaste tiden.

Det blir ju förstås också spännande att se om Malmö FF är tillbaka i dameliten nästa år. I dag meddelade klubben att det kommer att krävas en två tredjedels majoritet vid det extra årsmöte där man skall besluta om ett övertagande av LB07.

Det minskar chanserna att vi har MFF i elitettan nästa år. Personligen tycker jag det vore tråkigt om inte sammangåendet blir av. Det är bra för svensk damfotboll om det kommer in en herrfotbollsklubb som verkligen är beredd att satsa rejält på sina damer. Och att den klubben kommer in fortast möjligt.

Om MFF hamnar i läget att de skall börja från division IV dröjer det minst fyra år innan klubben når eliten. Fyra år är en evighet i damfotbollen, med tanke på hur utvecklingen sett ut de senaste åren. För fyra år sedan fanns spelare som Marta, Anja Mittag, Ramona Bachmann, Sara Björk Gunnarsdottir, Gaelle Enganamouit, Claudia Neto, Pernille Harder, Lieke Martens och Danielle van de Donk i vår högsta serie. Nu kan vi bara drömma om att utländska stjärnor av den här digniteten skall välja damallsvenskan.

 

 

Dags för svensk finalhelg

Vi är framme vid den sista stora svenska damfotbollshelgen 2019. Jag vet att det är ett landslagsläger kvar, men i princip tar säsongen slut på söndag.

Tyvärr är det avgjort i toppen. Jag skriver tyvärr eftersom det sannolikt hade blivit stora publiksiffror på lördagens slutomgång – om guldstriden hade levt.

I fjol hade vi en levande guldstrid, och totalt 9616 åskådare på slutomgången. I år känns det tveksamt om publiksiffran når upp till fyrsiffrigt på någon av de sex matcherna.

Mest spänning är det ju förstås i nedflyttningsstriden, mellan Djurgården och LB07. Där är det fördel Stockholm. Djurgården hänger kvar om de tar lika många poäng som LB.

Djurgården spelar borta mot Vittsjö i den match som på förhand känns som omgångens klart intressantaste. Utöver nedflyttningsstrid är det ju en match där hemmalaget kan säkra de lilla silvermedaljerna. Den andra intressanta kampen som återstår i tabellen är ju just den om lilla silvret och bronset. Den mellan Vittsjö och Eskilstuna.

Med tanke på att Vittsjö lär vara motiverat att vinna och ta tredjeplatsen tror jag knappast att Djurgården kommer att ta en trepoängare i morgon. Jag tror inte ens att de får med sig någon poäng från Skåne.

Frågan är om Djurgården har med sig en damallsvensk plats hem till Stockholm i morgon kväll. Det troliga är att de har det – trots att jag tror att de kommer att förlora. Göteborg är ju nämligen det klart bättre laget i mötet med LB07. Göteborg har också fyra raka segrar mot LB i tävlingsmatcher.

Det som talar för LB är att Göteborg blir tvåa i damallsvenskan – oavsett resultat. Det är således inte säkert att göteborgarna är beredda att kasta sig in i alla dueller på samma sätt som lag som slåss för kontraktet brukar göra.

Dessutom har Göteborg drabbats av ytterligare en hjärnskakning. Huvudskador har ju varit ett tema här i bloggen på sistone. Och Göteborg är kanske det lag som varit allra hårdast drabbat på senare år. Man minns ju exempelvis att både Loes Geurts (juni 2015 till februari 2016) och Jennifer Falk (maj 2017 till mars 2018) varit borta långa perioder till följd av huvudskador. Och i år har Catrine Johansson tvingats sitta på läktaren hela säsongen på grund av hjärnskakning.

På sistone har ju även Elin Rubensson varit borta till följd av huvudskada. Och i veckan lades Julia Roddar till på den här mindre trevliga listan. Roddar spelar inte i Malmö i morgon, och även om Rubensson tydligen varit med i träning igen vore det förstås vansinnigt att låta henne spela en match som inte betyder något för laget. Även med några av sina landslagsspelare borta skall Göteborg vara ett bättre lag än LB07.

Men vem vet, ibland kan ju motivation slå klass. Så det kanske kan bli skrällar både i Vittsjö och Malmö under lördagen. Och i så fall kan nedflyttningsstriden bli en riktig nagelbitare.

Utöver nedflyttningsstrid och kamp om lilla silver och brons blir det även intressant att se vem som vinner skytteligan.

Anna Anvegård leder på 14 mål, ett för Rebecka Blomqvist. För Anvegård väntar bortamatch mot Kristianstad och för Blomqvist alltså bortamatch mot LB07. Även Mia Jalkerud och Therese Ivarsson har kvar en liten chans att bli årets damallsvenska måldrottning. De båda står på elva mål. De behöver alltså göra minst tre mål för att vinna. Jalkerud skall alltså till Vittsjö och Ivarsson möter Rosengård på hemmaplan.

Men lördag och damallsvenskan i all ära. Det är på söndag som helgens riktigt heta matcher spelas – både i Sverige och internationellt.

Helgens svenska publikmagnet är ju matchen om andra plats i elitettan mellan Hammarby och Uppsala. Vinnaren i den matchen spelar i damallsvenskan 2020 – vid kryss är det Hammarby som tar den åtråvärda andraplatsen.

Matchen startar 13.00 och direktsänds av Aftonbladet:

Helst skall man ju förstås ta sig till Kanalplan och se drabbningen. Det ser ut att bli nytt publikrekord för elitettan. Det har nämligen sålts över 2400 biljetter i förköp. Hammarby har elitettanrekordet själva, och det är färskt. Det kom ju nämligen 2432 åskådare på derbyt mot AIK den 12 oktober.

Det om helgens inhemska matcher. Nu till nomineringar och priser. I går meddelades vilka spelare som är nominerade till Fotbollsgalan.

Jag reagerade över att juryn i princip struntat i damallsvenskan vid nominering till damkategorierna. I back- och forwardskategorierna fanns inga damallsvenska spelare. För jag räknar inte Kosovare Asllani (sex matcher) och Nilla Fischer (fem matcher) – de har spelat för lite i damallsvenskan för att de skall kännas aktuella.

Juryn har närmast till 100 procent gått på insatser i landslaget. Det gör att målvaktskategorien är närmast skrattretande. Där är de tre VM-målvakterna nominerade. Och Hedvig Lindahl är ju förstås självskriven här. Men varken Zecira Musovic eller Jennifer Falk har ju spelat något i landslaget i år – de har bara suttit på bänken.

Således måste de vara nominerade för sina insatser i damallsvenskan. Båda har gjort okej säsonger, men jag har inte sett någon argumentera för att de skulle vara vår högsta series två bästa. Tvärtom tycks de flesta överens om att Sabrina D’Angelo och Emma Holmgren har varit damallsvenskans två bästa målvakter. D’Angelo har hållit nollan i tolv av 19 matcher i ett bottentippat lag. Hon har dessutom släppt in klart minst mål i serien – men är inte nominerad. Det är närmast skandalöst.

I går trodde jag att juryn till Fotbollsgalan var tvungen att ta med minst en spelare från damallsvenskan i varje kategori. Men jag har blivit informerad om att det inte är så. Självklart är det damallsvenska meriter som gäller för priserna ”allsvenskans mest värdefulla spelare” samt ”årets genombrott i allsvenskan”.

Men i övriga kategorier får juryn fritt ta ut:

* Svenska spelare utomlands
* Svenska spelare i Sverige
* Utländska spelare i Sverige
Spelare som spelar i Sverige ska ha deltagit i minst hälften av seriematcherna.

Eftersom juryn består av fyra förbundskaptener (Peter Gerhardsson, Magnus Wikman, Ulf Kristiansson och Anders Johansson) samt en representant för EFD (Stefan Alvén) och tre experter från etermedia; Johanna Frisk (Sveriges Radio), Malin Swedberg (C More & TV4-gruppen) samt Frida Östberg (SVT) känns det självklart att förbundskaptenerna ser till att våra landslagsspelare får en gräddfil till galan.

Och tvärtom blir damallsvenskan extremt åsidosatt. Det känns ju som att EFB omgående bör se till att damallsvenskans bästa spelare kan prisas i något annat sammanhang. Kanske att någon tv-kanal skulle kunna vara intresserad av att ha en damallsvensk prisgala?

Inom herrfotbollen har man ju skapat ”Allsvenskans stora pris” för att allsvenska spelare hamnade i skuggan av landslagets spelare på Fotbollsgalan. Allsvenskans stora pris arrangeras i samarbete av Cmore, magasinet Offside och Svensk Elitfotboll.

Här är förresten alla nomineringar till Fotbollsgalan:

Årets målvakt: Jennifer Falk, Hedvig Lindahl och Zećira Mušović.
Årets back: Magdalena Eriksson, Nilla Fischer och Linda Sembrant.
Årets mittfältare: Vilde Böe Risa, Elin Rubensson och Caroline Seger.
Årets forward: Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson och Fridolina Rolfö.
Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Sandra Adolfsson, Anna Anvegård och Caroline Seger.
Årets genombrott i damallsvenskan: Hanna Bennison, Ebba Hed och Matilda Plan.

Om det både var tråkiga och tveksamma nomineringar i damkategorierna till Fotbollsgalan var uttagningarna till allstarlaget i amerikanska ligan NWSL närmast ett skämt.

Helgens stora match i världen är ju finalen i NWSL på söndag kväll. Avspark är 20.30 svensk tid mellan North Carolina Courage och Chicago Red Stars. Jag vet inte hur vi i Sverige kan se den.

Jag hoppas att den här länken stämmer, för enligt den kan vi i Sverige se matchen gratis på nwsl:s hemsida. Men jag är osäker, för det har inte funkat efter VM.

Klart är att Courage är favoriter. Men ett lag som har målmaskinen Sam Kerr på topp kan aldrig skrivas av.

Däremot kunde många av NWSL:s mer framträdande spelare tydligen skrivas av när det där allstarlaget i NWSL röstades fram. Ligan lät supportrar rösta, och många av dem gick mer på landslagsmeriter än på vad spelarna gjort i ligan.

Således kom exempelvis Rose Lavelle med i elvan – trots att hon bara spelat 450 minuter och gjort ett mål i årets ligaspel. Ligaspelare och ledare rasar nu mot allstarlaget.

En av de spelare som nog borde ha varit med i elvan var japanska veteranen Yuki Nagasato. Hon presenterade ett eget förslag på hur man skall ta ut ligans allstarlag i framtiden. Det känns som att Nagasato är något bra på spåret:

Det om priser. Utöver avslutning i USA och i våra svenska elitserier spelas det en del spännande matcher runt om i Europa i helgen. Vi har ett franskt toppmöte (Lyon–Bordeaux) som krockar med den damallsvenska slutomgången under lördagen. Och på söndag väntar en riktigt spännande toppmatch i Englands WSL. Den går mellan fullpoängaren Manchester City och regerande mästarinnorna Arsenal.

Damfotbollshelgen har tjuvstartat i dag. Tidigare i kväll har Bayer Leverkusen, där Antonia Göransson saknades i matchtruppen, förlorat med 1–0 mot Turbine Potsdam.

Och Ferroviaria från Brasilien har i dag tagit den ena finalplatsen i Sydamerikas Champions League, Copa Libertadores. I natt får vi veta om de får möta brasilianskt eller colombianskt motstånd i måndagens final. I natt möts nämligen Corinthians och America de Cali i den andra semifinalen.

Slutligen, här är helgens tv-guide:

Lördag:
13.00 på Viaplay: Wolfsburg–SGS Essen
15.30 på SVT1: Vittsjö–Djurgården
15.30 på Sportkanalen och Cmore: LB07–Göteborg
15.30 på Viaplay: Lyon–Bordeaux

Söndag:
13.30 på Viaplay: Manchester United–Reading
14.00 på Viaplay: USV Jena–Bayern München
15.30 på Viaplay: Arsenal–Manchester City

 

En liten analys av Ungern–Sverige

Inlägget korrigerat med uppgifter kring Thomas Dennerby.

I morgon 18.45 spelar Sverige mot Slovakien på Gamla Ullevi, och på TV12 samt Cmore Fotboll.

Det är en match där Sverige är klara favoriter, men där det kan bli knivigare än man kanske kan tänka sig.

Den svenska truppen är ju ganska skadedrabbad. Från Peter Gerhardsson:s VM-elva saknas Nilla Fischer, Caroline Seger och Elin Rubensson. Dessutom saknas Anna Anvegård, som sannolikt hade varit en startspelare om hon varit frisk.

Även en tredje av Rosengårds VM-spelare har lämnat truppen. Zecira Musovic har en muskelskada i ljumsken och har ersatts i truppen av Emma Holmgren.

Trots avbräcken är alltså Slovakien ett lag vi skall kunna vinna mot. Vi har mött dem fyra gånger tidigare, samtliga matcher har handlat om EM-kval och samtliga har blivit svenska segrar. Senaste mötet var på Gamla Ullevi i september 2016, och slutade med svensk 2–1-seger efter svenska mål av Emilia Brodin (hette då Appelqvist) och Pauline Hammarlund.

Det var Sveriges första hemmamatch efter OS-silvret i Brasilien, och 11 460 åskådare kom till Gamla Ullevi. Nu är Slovakien återigen Sveriges första hemmamotståndare efter en stor mästerskapsframgång. Slås publiksiffran från 2016 i morgon?

Slovakien är ett försvarsstarkt och ganska svårspelat lag, ett lag som sällan vinner mot toppnationer, men som oftast står upp väl. De spelar ganska rakt och är kontringsstarka.

Den spelare Sverige i första hand skall ha koll på är förstås Bayern Münchens löpstarka offensiva mittfältare/defensiva forward Dominika Skorvankova. 28-åringen är både snabb och har en enorm arbetskapacitet, hon springer över mycket stora ytor.

En annan viktig spelare i Slovakien är Friburgs ytterback/yttermittfältare Jana Vojtekova. Hon är utrustad med en mycket vass vänsterfot och slår frisparkar och hörnor med både längd och precision från många olika platser på planen. Hon gjorde för övrigt segermålet när slovakiskorna vann mot Lettland i fredags.

Det som oroar inför morgondagens möte är att Sverige inte imponerade spelmässigt mot Ungern i fredags. Jag har nu hunnit se matchen, och det jag fick se var ett otroligt effektivt Sverige.

Sverige gjorde mål på sina tre första heta målchanser och slutsiffrorna 5–0 (1–0) kändes alldeles för stora. Min räkning av målchanser slutade 7–4 (1–4), vilket ju indikerar att 2–1 hade varit ett rimligt segerresultat.

Sverige öppnade matchen med tio bra minuter, där man ägde spelet utan att komma till några riktigt bra målchanser. Det var därför inte helt ologiskt att Magdalena Eriksson nickade in ledningsmålet på en frispark från Kosovare Asllani i 13:e minuten. Men därifrån var den första halvleken ingen vacker, svensk historia.

Jag såg att Rainer på sin blogg skrev att Ungern är ett mediokert lag som troligtvis skulle få kämpa för att vinna över Umeå eller Hammarby i elitettan. Jag har varken sett Umeå eller Hammarby i år, men jag tror knappast att de skulle äga matchen mot landslaget som Ungern gjorde under stora delar av den första halvleken.

Det var ju faktiskt lite av en stöld att Sverige ledde med 1–0 i paus. Både Zsanett Jakabfi och meriterade Fanni Vago borde ju ha gjort mål i den första halvleken. Det före detta Islands- och Österrikeproffset Vago – som är spelande tränare i Ferencvaros – missade öppet mål och Jakabfi hade bland annat ett stolpskott.

Under de sista 30 minuterna av den första halvleken var det svenska passningsspelet svagt, och presspelet bet inte. Ungern hade det större bollinnehavet och bolltrygga speluppläggaren Henrietta Csiszár var planens bästa mittfältare.

Inför matchen hade Wolfsburgstjärnan Jakabi sagt att Ungern brukar tröttna efter 65 minuter. Den här gången hängde ungerskorna med sina huvuden redan efter 52 minuter.

Då hade nämligen Sveriges bästa spelare i fredags – Madelen Janogy – slagit till två gånger. Utöver sitt solomål till 2–0 och den fina nicken till 3–0 var det Janogy som fixade den frispark som ledde till 1–0.

Piteåforwarden kunde kliva av planen med högt huvud i 62:a minuten. Hon ersattes av Fridolina Rolfö, som inledningsvis kändes lite otajmad i sitt spel. Men på övertid fick Rolfö två assist. Först till Sofia Jakobsson:s 4–0-mål, sedan till inhoppare Loreta Kullashi:s första mål någonsin i en tävlingslandskamp.

Kullashi stod för övrigt för ett mycket bra inhopp. Hon kom in i 82:a minuten och låg först bakom 4–0-målet genom att spela loss Rolfö till vänster. Sedan drog Kullashi också upp det anfall hon själv avslutade till 5–0.

På sina 13 minuter på planen skapade Kullashi fler målchanser än vad Kosovare Asllani gjorde på sina 82. Dock skall det ju sägas att Ungern var både trött och uppgivet under Kullashis speltid.

Klart är dock att Kullashi stärkte sina aktier. Det gjorde alltså även Janogy – som jag räknar med startar även mot Slovakien.

På mittfältet fick Nathalie Björn och Julia Zigiotti Olme förtroendet på Segers och Rubenssons positioner. Den orutinerade duon hade det ganska tungt i den första halvleken, men var bättre efter paus. Men min uppfattning är att Sverige hade problem på centralt mittfält före paus.

Vi hade även problem på forwardsplats.För man lider ju verkligen med Stina Blackstenius som fortsätter att kämpa med självförtroendet. Hennes första halvlek i Ungern var nog det sämsta man sett i landslaget i år.

Blackstenius hade två bra bolltouchar de första 15 sekunderna. Sedan var det massivt mörker med undantag för en fin skarvnick till Sofia Jakobsson. Efter de första 15 sekunderna räknade jag till att Blackstenius hade tre offsidelöpningar och fem bollkontakter – alla gånger tappade hon bollen. Det blev lite bättre efter paus. Men Blackstenius är fortsatte enormt långt ifrån den form vi vill se henne i.

Man trodde ju att målen i VM skulle lyfta henne. Och det gjorde de ju – just då. Men jag tycker nog inte att Peter Gerhardsson bör starta Blackstenius i morgon. Det är bättre att satsa på Lina Hurtig eller Rebecka Blomqvist högst upp på topp.

Det om vårt svenska landslag. Det har spelat en hel hög landskamper runt om i världen i helgen. Det är ju Island som räknas som huvudmotståndare i vår EM-kvalgrupp. Frankrike visade i helgen hur man gör mål på isländskorna – man skjuter hårda skott i krysset…

Se Eugenie Le Sommer:s två fantastiska mål från den franska 4–0-segern här. Amel Majri gör för övrigt också ett drömmål:

Och söndagen var en riktigt bra dag för Asien. Först tog Japan en fin skalp när man krossade Kanada med hela 4–0. Kanske att Japan på allvar är på väg tillbaka till världstoppen?

Och i Jill Ellis avskedsmatch fick Sydkorea halv revansch på USA. Amerikanskorna vann ju det första mötet lagen emellan med 2–0 i fredags. Returen slutade 1–1 efter att Ji So-Yun givit Sydkorea ledningen.

Här är för övrigt ett avskedsklipp med Ellis:

I Afrika pågår OS-kvalet. Man är framme i kvartsfinaler, där Nigeria i dag mycket överraskande blev utslaget. Thomas Dennerby:s tidigare lag spelade 0–0 borta mot Elfenbenskusten i torsdags, och fick bara 1–1 i dagens hemmaretur. Därmed gick Elfenbenskusten vidare på fler bortamål.

I första upplagan av det här inlägget skrev jag felaktigt att Dennerby var kvar i Nigeria, men det visade sig att han har lämnat uppdraget, och att Super Falcons leddes av en interimscoach.

I de tre övriga kvartsfinalerna spelas returerna under tisdagen. De första mötena slutade så här:

Zambia–Botswana 1–0
Kamerun–DR Kongo 2–0
Ghana–Kenya 0–0

Även i Nordamerika är OS-kvalet i gång. Där handlar det om förkval i Karibien och i Centralamerika. Det är fem kvalgrupper som är igång.

I Karibien går Jamaica mot seger i en av de tre grupperna. De har nio poäng och 30–1 i målskillnad efter tre matcher. Trinidad och Tobago känns som favoriter i en grupp och i den tredje blir det gruppfinal mellan Haiti och Puerto Rico.

I Centralamerika har Costa Rica bra chans att vinna. I den andra blir det gruppfinal mellan Guatemala och Panama.

Slutligen tillbaka till svensk mark. Där noteras att vi fick se en av årets jobbigaste målvaktstavlor i kvalet till elitettan. Det var Dösjöbro som bjöd Jitex på ett 2–0-mål som gjordes på ett skott som absolut inte borde ha gått in.

Bara tre lag kvar i guldstriden

Med 18 poäng kvar att spela om känner jag att det bara är tre lag kvar som kan vinna SM-guldet – Rosengård, Vittsjö och Göteborg.

Övriga lag har minst sju poäng upp till serieledande Rosengård, och det känns inte rimligt att något lag skulle kunna ta in så många poäng på Malmöklubben.

Det känns knappt rimligt att något lag skall kunna ta in fyra poäng – vilket är avståndet ner till tvåan Vittsjö. Rosengård är således otroligt nära guldet.

I går säkrade Växjö i praktiken en plats ovanför nedflyttningsstrecket genom att vinna mot Linköping med 1–0. Sitt damallsvenskan kontrakt har den småländska klubben däremot inte säkrat – det är en ekonomisk fråga som kommer att avgöras av licensnämnden. Även Linköpings framtid i damallsvenskan ligger ju för övrigt i händerna på licensnämnden.

Linköping är så långt efter Rosengård att de får koncentrera sig på att försöka nå Europaspel. Fast möjligheterna minskade dramatiskt i går.

Den bild man i första hand bär med sig från matchen Växjö–Linköping är Violah Nambi:s sanslösa glädje över segermålet.

Det var Nambis första damallsvenska mål någonsin, och man blir ju varm i hela kroppen över att se vilken lycka det målet gav.

Mindre lycklig blev man över Linköpings insats i matchen. För drygt två veckor sedan såg jag ett starkt LFC på Gamla Ullevi. I går var östgötarna väldigt långt ifrån starka.

LFC var väldigt passivt från start och skall tacka högre makter för att man hade 0–0 i paus. Växjö borde ha gjort minst ett mål före paus. Bland annat stod Mimmi Strömgren för en grov miss efter att hon snott bollen av Emma Holmgren och fått öppet mål.

LFC hade periodvis otroligt dålig passningskvalitet. På den punkten var Växjö överlägset bättre. Kanske att LFC hade 5–0-segern från premiären i bakhuvudet och trodde att det skull gå lätt. Samtidigt är det ingen stor skräll att passningsspelet är ett problem för den här LFC-upplagan. Flera av klubbens landslagsspelare har ju sina stora styrkor i fysik och aggressivitet och inte i passningsskicklighet.

Nu är guldet helt kört för Linköping. Det är nio poäng och 18 mål upp till Rosengård – det tar man inte ens in med full poäng i återstående omgångar. Det är även både många poäng och många lag att passera om man skall kunna bli tvåa.

Redan på fredag spelar LFC nästa match. Då tar man emot höstens lag – Eskilstuna. Sett till de fyra senaste omgångarna är United seriens mest formstarka lag med tio poäng. Totalt efter VM-uppehållet har bara Rosengård (21 poäng) tagit fler poäng än Eskilstunas 19. United är hett, och har nu tagit in sju poäng på LFC efter uppehållet.

Vid Unitedseger i Linköping byter för övrigt lagen plats i tabellen. Sett till den senaste omgången känns det som ett rimligt utfall. Samtidigt är Linköping otroligt ojämnt, så de kanske gör en toppmatch på fredag.

En glädjande nyhet från damallsvenskan som jag glömde nämna i går är ju att Jessica Samuelsson äntligen är tillbaka i spel igen. I söndags spelade hon sina 32 första minuter i damallsvenskan sedan hon lämnade för Arsenal sommaren 2017. Det var en på alla sätt välkommen comeback. Nu håller man både tummar och tår för att Samuelsson kan hålla sig frisk och hel framöver.

I övrigt på nyhetsfronten noteras att Svenska fotbollförbundet valde att inte offentligt redovisa ersättningsnivåerna för spelarna i dam- respektive herrlandslag – de nöjde sig med att säga att ersättningarna är rättvisa. Vi får se om DO accepterar att hålla siffrorna hemliga, eller om summorna blir offentliga.

Jag håller i och för sig med förbundet om att spel i landslaget inte skall jämställas med att vara anställd. Men om förbundet nu har rättvisa och jämställda ersättningar fattar jag inte varför ledningen kämpar så hårt med att dölja nivåerna. Skäms de över de ersättningar de betalar ut?

I Finland har man tagit klivet fullt ut till jämställda landslagsersättningar. På sätt och vis lär det ju vara enklare än i Sverige, då det finländska herrlandslaget i princip aldrig spelar in några framgångsbonusar. Fast just nu har ju faktiskt de finländska herrarna en bra chans att kvala in till EM, på så sätt var det här bra tajming för damerna.

I Jamaica är man däremot långt ifrån några jämställda ersättningar. Spelarna i damlandslaget strejkar nu i väntan på att få betalt för VM. Så här skrev forwardsstjärnan Khadija Shaw på sitt Instagramkonto för ett tag sedan:

Och här är en artikel där målvakten Nicole McClure ger sin syn på saken:

Vi får se om Jamaica kommer till spel i förkvalet till OS i månadsskiftet. Khadija ”Bunny” Shaw har däremot kommit till spel i den franska ligan. Hennes start i Bordeaux går inte att benämna som något annat än succé.

Efter två omgångar i ligan står Shaw på fyra mål. Hon har gjort två per match, och ligger trea i skytteligan efter de båda femmålsskyttarna Ada Hegerberg och Kadidiatou Diani.

Det är för övrigt Lyon, PSG, Montpellier och just Bordeaux som har full poäng efter två ligaomgångar.

Nämnda Hegerberg är en av 55 spelare som kan komma med i den internationella spelarorganisationen Fifpros världslag för säsongen 2018/19. Det kan även den svenska trion Hedvig Lindahl, Nilla Fischer och Kosovare Asllani. Kul med tre svenska nomineringar.

Noterbart på listan är att skytteligasegraren från Frauen-Bundesliga, Ewa Pajor inte finns med. Udda med tanke på att polskan gjorde hela 24 mål, vilket var bästa noteringen i tyska ligan sedan 2011.

Minst lika förvånande är att för mig helt okända Rayo Vallecanoforwarden Oriana Altuve från Venezuela är nominerad. Under aktuell säsong gjorde Altuve två landslags- och tio ligamål. Just Venezuela känns väldigt överrepresenterat. Man har nämligen även med La Corunas Michelle Romero på listan.

När det gäller nästa VM-slutspel återstår nu åtta kandidater till att arrangera mästerskapet. Klart är att det inte kommer att arrangeras i Europa. Det blir att resa till Sydamerika, till Asien eller till Oceanien.

I morgon 14.00 är det avspark i sextondelsfinalerna i Champions League, och Bayern München har landat i Sverige.

Till Schweiz där landslagets storstjärnor de senaste åren har hetat Ramona Bachmann och Lara Dickenmann. Men det är en tredje spelare, Ana Maria Crnogorcevic, som numera toppar listan över flest landslagsmål för Schweiz. Den 28-åriga Portlandspelaren gjorde i förra veckan sitt 54:e landslagsmål.

Apropå antal landslagsmål har det förvånat mig att Kanada inte spelat några landskamper i höst. Christine Sinclair är ju bara två mål från att tangera Abby Wambach:s världsrekord i antal landslagsmål, och tre ifrån att ta över det själv. Om jag hade varit ansvarig på det kanadensiska förbundet hade jag bjudit in något blåbärslag till Vancouver för att ge Sinclair möjligheten att slå rekord på hemmaplan. Och jag hade gjort det fortast möjligt. För det skulle ju kunna hända att 36-åringen skadar sig.

Sinclair ligger för övrigt även tvåa i skytteligan i amerikanska ligan, NWSL. Men där har hon hela sex mål upp till fantastiska Sam Kerr. Australiskan gjorde två mål till i går och står nu på 15. Kerrs eget rekord lyder på 17 mål på en säsong – två kvar dit alltså.

En nyhet från förra veckan är att Irlands nya förbundskapten heter Vera Pauw. Den meriterade holländskan har tidigare varit förbundskapten för Skottland, Holland, Ryssland och Sydafrika, samt att hon varit rådgivare åt Thailand.

Slutligen noteras att det strömmat norska spelare ut i de europeiska ligorna den här sommaren. I går blev ju Lisa Marie Utland klar för Reading, och i förra veckan var det Kolbotns målvakt Aurora Mikalsen som skrev på för Manchester United.

Även om Utland gick via Sverige finns nu en debatt i Norge om att toppserien håller på att brandskattas på sina bästa spelare. I sommar har bland annat följande spelare lämnat toppserien: Ingrid Syrstad Engen (Wolfsburg), Guro Reiten (Chelsea), Amalie Eikeland (Reading), Karina Sævik (PSG), Kristine Björdal Leine (Reading), Cecilie Kvamme (West Ham) och nu Mikalsen.

Det innebär att tolv av 20 spelare i förbundskapten Martin Sjögren:s senaste landslagstrupp är utlandsbaserade. Jämför man med Sverige var bara åtta av de 23 spelarna i Peter Gerhardsson:s senaste trupp utlandsbaserade.

Den norska debatten är för övrigt inget nytt. Den fanns redan för två år sedan.

 

Tankar efter Göteborg–Linköping 1–1

Göteborg och Linköping spelade oavgjort på Gamla Ullevi tidigare i dag. 1–1 är ett resultat som troligen gladde alla lag i serien, utan de två som spelade.

Eller. Med tanke på hur matchen såg ut borde även Göteborg glädjas över att ha fått med sig en poäng. Jag var på plats på Gamla Ullevi och räknade till 9–3 i klara målchanser till Linköping.

Jag har många gånger skrivit att jag inte har sett LFC spela bra fotboll i år. I dag imponerade dock östgötarna. Inte för att laget spelade en sådan där blixtrande vacker passningsfotboll som man gjorde under 2016, och ibland även under 2017. Den typen av spel klarar helt enkelt inte dagens LFC-lag. Det hade krävts spelare som Pernille Harder och Fridolina Rolfö i anfallet, Magdalena Eriksson eller Janni Arnth i backlinjen och en Claudia Neto däremellan.

Dagens LFC spelar en helt annan typ av fotboll. Kanske att jag har varit orättvis mot laget tidigare i år, sannolikt för att jag ser 2016 års upplaga framför mig när jag tänker LFC. Tidigare i år har jag mest sett brister i Linköpings spel, jag har framför allt anmärkt på kvaliteten i uppspelsfas och på bristen på snabbhet i backlinjen. Jag såg de problemen i dag också.

Men jag såg också att laget var medvetet om dem, och att man under huvuddelen av matchen lyckades styra spelet så att man istället fick visa sina styrkor – i form av ett bra presspel, en vass anfallstrio samt bra kvalitet på fasta situationer.

Linköping inledde matchen klart bäst, och satte bra press på hemmalaget första 8.55. Offensivt spelade man 3–4–3, medan man föll ned i en fembackslinje i defensiven, och utgick ifrån en blandning mellan 5–4–1 och 5–2–3. Ofta klev man högt i sin press.

Det finns dock en fara med det när man har en långsam backlinje. Det blev tydligt efter 8.55, då Anna Rakel Petursdottir tvingades ta en varning för att hon inte hängde med Julia Zigiotti i djupled.

Under en period efter den situationen darrade LFC lite och Göteborg hade flera bra lägen att spela i djupled, dock utan att hitta de rätta passningarna. Även om Göteborg inte hade haft en enda riktigt bra målchans innan sitt ledningsmål tyckte jag inte att det var ologiskt när det kom i 20:e minuten.

Från närmare 30 meter skruvade Elin Rubensson snyggt in en frispark. Bollen gick in just under ribban. Skottet var dock inte speciellt hårt, och jag satt och funderade över om inte Emma Holmgren bör vara närmare den typen av skott om hon skall kunna bli landslagsmålvakt. Faktum är att jag fortfarande inte har bestämt mig.

Däremot har jag bestämt mig för att jag tycker att Zigiotti inte borde ha fått den där frisparken. Det såg billigt ut på plats, och jag ser ingen bestraffningsbar förseelse på tv-reprisen heller. Där hade Göteborg tur med domslutet.

På plats upplevde jag spontant att Göteborg även hade tur med domslutet en dryg minut senare, när Beata Kollmats – dagens bästa hemmaspelare – drog ner Mimmi Larsson. Jag upplevde det som att det borde varit målchansutvisning. Men domare Sara Persson gav istället Kollmats frisparken.

Och reprisen gav Persson rätt. Larsson drog i Göteborgsbackens byxor innan Kollmats slet ner Linköpingsforwarden.

Strax efter målet började Linköping återigen hitta mer rätt i sitt spel. Man fick bättre bett i sin press igen, och man höll Göteborg ifrån lägen att spela in bakom backlinjen.

När LFC fick fram bollen till sin anfallstrio blev det ofta farligt. Halvlekens sista kvart hade jag 0–3 i klara målchanser. Totalt var det 1–4 i paus – Göteborgs 1–0-ledning var alltså knappast rättvis.

Göteborg spelade för övrigt 4–4–2 med Zigiotti som forward bredvid Rebecka Blomqvist. Det innebär att man återigen körde med Vilde Böe Risa och Filippa Curmark på centralt mittfält, en duo som jag tycker är lite för lika i spelsättet för att funka perfekt ihop. Det var i och för sig den bästa match jag sett Curmark göra i en mer offensiv roll, men jag kände ändå att offrade några av Zigiottis bästa egenskaper när de körde henne som forward.

Den andra halvleken var egentligen en kopia av den första. Linköping inledde med sju–åtta bra minuter. Sedan var Göteborg nära att rinna igenom i djupled, men Emma Holmgren var vaket långt ute och agerade extraback.

Efter det kom en period där Göteborg hotade i djupled bakom LFC:s backlinje. Där hade Zigiotti och Rubensson varsin kanonchans att göra 2–0.

Det blev istället Stina Blackstenius som gjorde matchens nästa – och sista mål. Hon gjorde det på nick efter att ha vunnit en duell mot Emma Pennsäter. På slutet hade LFC tre väldigt bra chanser att avgöra matchen. Mimmi Larsson kan inte sova gott i natt med tanke på vilka superlägen hon brände.

Den sista chansen kom på hörna och gick till lagkapten Emma Lennartsson. Hennes nick från nära håll gick dock utanför. Och efteråt deppade LFC-spelarna. Även om de klättrade upp på tredje plats i tabellen är det fortsatt fyra poäng och tio mål upp till den viktiga andraplatsen. Det är förstås inte omöjligt att ta in på sju omgångar, men det hade förstås underlättat om man fått med sig de tre poäng från Gamla Ullevi som man var värda.

Efteråt pratade jag med Stina Blackstenius. Hon betonade att det var poängen man var ute efter den här lördagen.

”Absolut. Det är lite tungt. Vi hade kunnat haft tre poäng i dag sett till våra chanser. Det var ju faktiskt ganska klara chanser. För egen del känner jag att jag kunde ha förvaltat mina lägen lite bättre. Det är klart att man grämer sig över det.”

Fast rent spelmässigt var prestationen en av lagets bästa i år – kanske den allra bästa.

”Ja, jag tycker att vi har höjt oss spelmässigt och skapar betydligt mycket fler chanser i matcherna än vi har gjort tidigare. Jag tycker också att Lina och Mimmi har kommit in lite mer centralt i banan vilket har gjort att vi har fått ut lite mer av varandra. Vi har kunnat hjälpa varandra på fler sätt. Men vi har höjt oss som lag. Det har blivit bättre hela vägen, ända nerifrån. Det hade varit viktigt för känslan i laget om vi även hade fått utveckling i form av vinster – inte bara i prestation.”

Hur ser du på din egen säsong?

”Det har varit en ganska lång säsong som började i juli förra året. Det har varit väldigt många matcher. När jag står här nu är det klart att jag önskar att jag hade fått ut mer av mitt spel den här säsongen. Men jag vet om min bakgrund och att det har varit en lång säsong. Jag får någonstans försöka sätta rimliga krav på mig själv, även om jag vanligtvis brukar vilja sätta dem väldigt högt. Jag tycker i många matcher att det varit som i dag, att jag kommit till bra lägen men inte riktigt kunnat sätta dit dem. Och det straffar sig lite.”

Ni har väl inte gett upp?

”Självklart inte. Det är inget läge att göra det, utan det är matcher kvar att spela.”

Tankar inför EM-kvalet?

”Spännande så klart att börja på något nytt efter den VM-resan som vi hade. Det är alltid kul att samlas med landslaget, och möta ihop både spelare och ledare. Det är en positiv känsla efter VM.”

Är det svårt att ladda om efter VM?

”Nej, det skulle jag inte säga. Utan det ger mer energi, och de här matcherna är otroligt viktiga om vi skall kunna se fram emot ett EM. Och så ligger det ett OS redan nästa sommar.”

Några platser från mig på pressläktaren satt assisterande tränaren i Bayern München. Han förklarade efteråt att hans lag måste räknas som klara favoriter mot Göteborg. Sedan sa han att han inte fick citeras i media, alla kommentarer från Bayern München måste nämligen godkännas av klubben.

Jag kan inte säga att jag jublar över den där typen av censur och nedtystning som dominerar europeisk herrfotboll. Härom veckan var Liverpools P16-lag i Borås för att spela två träningsmatcher. Men spelarna fick inte uttala sig i media. Här har vi föreningar och klubbledningar som tar sig själva på lite för stort allvar.

Tillgängligheten och närheten har varit en a damfotbollens styrkor. Men hur länge till?

I övrigt i dag noteras att Eskilstuna sparkade Kungsbacka ännu närmare elitettan. Och i elitettan tappade Hammarby två poäng hemma mot Kvarnsveden. Samtidigt vann Uppsala med 7–0 mot Sundsvall efter tre mål av lagets skyttedrottning Cassandra Korhonen. 21-åringen är därmed uppe som tvåa i skytteligan med 18 mål på lika många matcher.

Apropå elitettan och talanger råkade jag snubbla över det inlägg med elitettans 15 största talanger som Maja Wijkström, då Johansson, hjälpte mig med våren 2016. Det har varit rätt bra utveckling på flera av spelarna på den listan.

Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 9

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison

Matilda Eriksson Kristell

Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu i Kif Örebro (utlånad till Bröndby)
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.