I morgon är det något så ovanligt i damallsvenskan som en full omgång samma dag. Matcherna är dock lite utspridda, så det går att se totalt fem halvlekar live.

Det här året är vi ju alla helt beroende av tv-sändningarna. Efter tre omgångar kan man ju slå fast att det är väldigt varierande nivå på kommentatorerna. Exempelvis blev Göteborg–Växjö totalt söndersnackad av en kommentator som tycktes tro att vi som såg matchen inte klarade av en enda sekunds tystnad.

Nivån på kunnandet är också väldigt varierande. Men där får man väl ge kommentatorerna lite tid. Det är ju inte lätt att komma ny till en värld där i princip alla tittare är experter.

Som hjälp till alla damallsvenska kommentatorer gjorde Radiosportens Bengt Skött en liten uttalsguide till vår högsta serie. Bra. Personligen fick jag lära mig att i:et i slutet av Sara Olai:s efternamn skall uttalas just som i – och inte som j.

En kommentator som får jobba rätt mycket på trovärdigheten i sina sydamerikanska målvrål är han som lotsade tittarna genom elitettanmatchen Kvarnsveden–Jitex.

I ett tidigare inlägg var jag frustrerad över att jag inte kunde se två damallsvenska matcher parallellt på Sportbladet Play. Min frustration verkar ändå vara ganska liten mot den som Olga Ekblom gjort utlopp för:

Hon har alltså två olika abonnemang, men kan bara se på ett i taget. Korpklass. Det är ju något som inte Sportbladet Play och Sportexpressen Play kan acceptera. Det är ju bara att se till att leverantören gör om och gör rätt.

Personligen har jag noterat att det numera går att se en match på Sportbladet Play på datorn och en annan på mobilen. Däremot går det inte att se två olika matcher på två datorer. Mystiskt.

När det gäller produktionerna är Sportbladet Play bättre inför matcherna och i halvtid än vad damallsvenskan.tv var. Men själva sändningarna har en hel del skönhetsfläckar. Det här var ju exempelvis inte så snyggt:

Det om tv. Dags att komma in på den fotboll som spelats. Vi är ju tre omgångar in i damallsvenskan. Och det kommer att dröja minst tre omgångar till innan serien börjar sätta sig. Så här långt har lagen nämligen mött väldigt ojämnt motstånd.

Kristianstad har exempelvis redan ställts mot alla de tre lag som var topp tre förra året. I andra änden finns Piteå som hittills har mött de tre lag som inte var med i damallsvenskan guldåret 2018.

Jag har varit fast i lägenheten i några veckor, och har därmed sett väldigt mycket fotboll på tv. I den andra omgången hoppade jag mellan många matcher, medan jag har sett fem hela matcher i omgång 3.

På förhand är ju tipsen att guldet skall stå mellan Rosengård och Göteborg. Båda de lagen spelade sina tredje matcher i fredags, och jag roade mig med att jämföra guldkandidaterna.

Gemensamt är att båda lagen är väldigt bra i återerövringsfas, vilket gör att de får ett stort övertag i bollinnehav i sina matcher. De stora skillnaderna finns i offensiven. Och där är det ännu så länge stor fördel för Göteborg.

Göteborg skapar betydligt många fler målchanser än vad Rosengård gör, så det är ingen slump att Göteborg har gjort mer än tre gånger så många mål som Malmöklubben. Vad som är extra oroande för Jonas Eidevall och hans lag är att man blivit allt segare och ofarligare för varje omgång.

Senast mot Eskilstuna gav Rosengård i princip bort 60–70 minuter. Så långt kunde man använda lagets spel till en instruktionsfilm om långsamt och omständigt anfallsspel. Alla spelare skulle ha minst två tillslag på bollen, och man passade i princip alltid till närmaste medspelare. Det gick inte bara långsamt, det var även extremt fantasilöst.

Efter 60 minuter hade jag 4–1 i klara målchanser till Eskilstuna. Jag gissar att det däremot var minst 70–30 i bollinnehav till Rosengård. Men fotboll handlar ju inte om att ha bollen mest, utan om att ha den bäst.

Rosengårds långsamma sätt att anfalla gör att de i väldigt stor utsträckning ställs mot samlade försvar. Då måste man få mycket bättre fart på bollen kring motståndarnas straffområde än man fick mot Eskilstuna. Det håller inte att både Caroline Seger och Jelena Cankovic måste få trampa på bollen i varje anfall.

Seger började spela lite snabbare på slutet, medan Cankovic rakt igenom var en besvikelse. Skall man vara den offensiva hjärnan i en seriefavorit måste man väl kunna spela på ett tillslag åtminstone en gång per halvlek?

Som jag ser det måste Rosengård bli mycket bättre på att hitta in till forwards centralt. Som det är nu är laget alldeles för fokuserat på att spela runt motståndarna. Man måste framför allt söka Anna Anvegård på fötter mycket mer. Hon är normalt väldigt duktig på att kombinera sig igenom täta försvar. Men som det är nu gör Rosengård det lätt för motståndarna, samtidigt som skyttedrottning Anvegård inte kommer med i matcherna.

Göteborg har betydligt högre fart i sitt anfallsspel. De flyttar bollen bättre genom att dels ofta slå hårda passningar direkt från backar till forwards, dels genom att använda färre tillslag än Rosengård.

Det innebär inte att jag tycker att Göteborg har nått någon toppnivå på anfallsspelet så här långt. Jag tycker att flera av göteborgskorna är lite onödigt slarviga i passningarna när de kommer nära motståndarnas straffområde. Lite för många bollar hamnar på medspelarnas sämre fot, vilket gör att man går miste om ganska många målchanser.

Senast mot Växjö spelade man i princip hela den första halvtimmen på offensiv planhalva. Och det ser kanske konstigt ut att gnälla på ett lag som har 3–0 efter 33 minuter. Men trots stor dominans räknade jag så långt bara till två 100-procentiga målchanser skapade av eget passningsspel. Sedan fick man ytterligare två som gåvor av Växjö. Framför allt var ju 1–0-målet en riktigt fin julklapp.

Göteborg har ett bra anfallsspel, och har gjort tio mål på tre matcher. Men jag tror alltså att det kan bli ännu bättre.

Det blir spännande att följa hur de två guldfavoriterna utvecklar sina respektive spelsätt. Jag får naturligtvis stå fast vid mitt tips av Rosengård som svenska mästarinnor. Men om jag hade tippat efter tre omgångar hade jag nog kastat om ettan och tvåan.

Däremot är jag nöjd med att ha serieledande Linköping som trea. Men mer om det alldeles strax. Jag tänkte nämligen gå igenom lagen utifrån matcherna i den fjärde omgången, alltså den som spelas i morgon.

15.00 Piteå IF–Linköpings FC

Omgången börjar med ett toppmöte mellan trean Piteå och ettan Linköping. En på många sätt högintressant match. Piteå har tagit sju poäng utan att egentligen imponera något nämnvärt.

Segern senast var en fin 50-årspresent till tränare Stellan Carlsson som firade den stora dagen med match i Uppsala. Grattis i efterskott.

Framför allt tycker jag att Piteå har haft svårt att komma till riktigt vassa målchanser. Man har haft svårt att få till något djupledsspel och man har inte fått till sin tidigare specialitet – de fasta situationerna. Nu får man sin första riktiga värdemätare.

För Linköping har ju fått en kanonstart. Både mot Vittsjö och Djurgården har det varit jämna matcher där motståndarna haft väl så många målchanser som serieledarna.

Men årets LFC ser ut att vara ett lag som präglas av harmoni och glädje. Ett lag där alla trivs. Man blir ju exempelvis själv glad när man ser sådan gemensam glädje som laget visade efter slutsignalen i Vittsjö. Just den glädjen kan ta Linköping långt.

Man spelar något som liknar 4–5–1 i försvar. I anfall skjuter man upp alla fyra kantspelarna ett steg samtidigt som Petra Johansson faller ner som vänsterback. Det skapar ett 3–4–3 i anfall.

Hittills har man radat upp segrar trots att lagets offensiva affischnamn Lina Hurtig har varit uppsatt på skadelistan. Nu är Hurtig på väg tillbaka, och känslan är att hon borde kunna servera duon Uchenna Kanu och Ebere Orji en hel del riktigt bra bollar. Den nigerianska duon är riktigt vass i djupled, vilket kommer att bli ett bra vapen för LFC i år.

Defensivt hade man stundtals stora problem på sin vänsterkant mot Djurgården. Det måste man nog åtgärda om man skall hänga med i toppen. För det är många lag som har vassa högerkanter, och som dessutom har större självförtroende i avsluten än vad stockholmarna har för tillfället.

Samtidigt som känslan är att Linköping har överpresterat lite i säsongsupptakten så upplever jag det som att man har något bra på gång. Jag tror kanske inte att årets lag är ett guldgäng. Men att de skall kunna vara med och slåss om den sista Champions Leagueplatsen känns högst rimligt.

18.00 Kif Örebro–Göteborg FC

Örebro har varit en positiv överraskning i serieupptakten. Kryss hemma mot Eskilstuna och borta mot Piteå samt bortaseger i Umeå imponerar. I mitt damallsvenska tips skrev jag att det var frestande att tippa laget på nedflyttningsplats.

Nu är jag glad att jag inte föll för den frestelsen. För Örebro har inte uppträtt som något nedflyttningslag i säsongsupptakten. Tvärtom har man visat kvaliteter som gör laget till en utmanare om en plats på övre halvan.

Nya amerikanskan Cali Farquharson har imponerat med fin fart, och Karin Lundin har fått en kanonstart med tre fina mål. 2–0-målet i Umeå senast var en riktig godbit – går att se 1.35 in i det här klippet. Nu ställs Lundin mot sin före detta klubb. Och det här blir verkligen det stora testet på nya, obesegrade Örebro.

Framför allt har man ju haft lite frågetecken kring hur deras trebackslinje står sig utan Emma Kullberg. Hittills har Emma Östlund imponerat som Kullbergs ersättare. Hur klarar sig Östlund mot Göteborgs starka anfall?

Göteborgs anfallsspel har jag redan avhandlat. Lagets svaghet är bristen på defensiv bredd nu när både Annika Schmidt och Emma Berglund är uppsatta på skadelistan. Vet inte om Berglunds skada påverkade laget i Eskilstuna. Men poängförlusten där kändes högst onödig.

Jag såg bara delar av den matchen. Men under de delarna tycktes Göteborg ha full kontroll. Man hade ju exempelvis 9–3 i avslut på mål. Men seriens spelare så här långt, Loreta Kullashi fick sista ordet i den matchen. Vem får sista ordet på Behrn Arena under onsdagskvällen?

19.00 IK Uppsala Fotboll–Umeå IK

Nykomlingsmötet är Uppsalas tredje hemmamatch. Det är också en riktig nyckelmatch. Hittills är det de båda nykomlingarna samt Växjö och Djurgården som sett ut som bottenlag. Djurgården lyfte dock sin prestation senast, och kanske kan ha potential att slippa slåss för kontraktet i höst.

Vilket som är förstås de inbördes matcherna mellan tänkta bottenlag hyperviktiga. Uppsala har redan spelat två sådana, och tagit fyra poäng på de matcherna. En trepoängare även här och laget har skapat sig lite andrum.

Det kan för övrigt vara värt en notering i marginalen att förra gången tränare Jonas Valfridsson ledde en damallsvensk nykomling blev det bara tre poäng. Den här gången hade Valfridssons lag fyra poäng redan efter två matcher.

Det är tydligt att tränaren lärde sig mycket den tid han fick leda IFK Kalmar i damallsvenskan. Uppsala känns väl förberett för högsta serien, inte minst taktiskt. Spelarna har visat taktisk disciplin så här långt.

Senast mot Piteå senast spelade man med ett lågt försvarsspel. Spelarna höll sig kalla även när man var i underläge, vilket är starkt. Personligen tycker jag kanske att man faktiskt väntade väl länge innan man började gå för kvitteringen.

Men totalt sett tror jag att det är den taktiska disciplinen som gjort att man kunnat reparera ett par svaga defensiva insatser. Den straff man gav Växjö i andra omgången var ju exempelvis väldigt onödig. Först vände Ida Strömblad ryggen till vid en skottfint från Ria Öling, och sedan var Anna Rakel Petursdottir alldeles för het när hon kastade sig fram för att täcka. Det kändes inte som allsvensk klass på de försvarsagerandena.

Men totalt sett har ändå Uppsala klarat defensiven på ett godkänt sätt så här långt. Att ha Emma Holmgren längs bak skapar ju en trygghet. Och offensivt har man ett jättevapen i luftrummet. Men man kan även göra mål på annat sätt än inlägg och fasta situationer.

Är Cornelia Kapocs solomål mot Växjö årets mål hittills i damallsvenskan?

Men som sagt. Det är bollar i luften som är Uppsalas specialitet. Man har flera fysiskt och nickstarka spelare i Nicole Odelberg Modin, Sara Olai och Cassandra Korhonen. Man har även fötter som kan sätta upp de nickstarka spelarna. Bland annat har nämnda Petursdottir bra precision i vänsterfoten.

Serien har inte börjat lika bra för Umeå. Fjolårets seriesegrare i elitettan har tagit en poäng på tre matcher, och det mot lag som jag tippade på undre halvan. UIK spelar en sevärd och småtrevlig fotboll. Men laget känns tunt i båda straffområdena.

Defensivt har de framför allt haft problem i luftrummet, något som gör att de nog gör bäst i att undvika att dra på sig hörnor eller frisparkar på egen planhalva mot Uppsala.

I fjol vann UIK båda de inbördes mötena med Uppsala med 2–0. Umelaget behöver nog en seger även den här gången, för annars är risken att man halkar efter. Spelschemat framöver är ju nämligen betydligt mycket tuffare än det man haft hittills.

I Umeås lag har jag hittills imponerats stort av Fanny Hjelm-Rönnlund. Med henne och Lisa Dahlkvist centralt har man ett väldigt starkt mittfält. Therese Simonsson känns spännande i offensiven, men har hittills varit för ensam. Jag gillade Lova Lundin när hon spelade i Kvarnsveden. En stark forward som man borde kunna sätta upp lite bollar på. Men det lilla jag sett UIK använda Lundin hittills i år har hon hamnat långt ut på en kant.

19.00 Eskilstuna United–Kristianstads DFF

Här har vi ett riktigt spännande möte mellan två lag med Champions League-ambitioner som fått två väldigt olika starter på serien.

Eskilstuna är obesegrat och har kontakt med toppen med sina fem poäng, medan Kristianstad ligger på nedflyttningsplats med bara en poäng.

Där kommer dock inte Kristianstad att ligga kvar. Skånskorna har betydligt högre kapacitet än deras tidiga tabellplacering. När man tittar på tabellen skall man ha med sig att KDFF har mött alla de tre lag som slutade topp tre förra året. Mot Göteborg gjorde man en bättre prestation än resultatet 1–5 visade. Uddamålsförlusten mot Rosengård var i sin ordning, medan man mycket väl kunde ha vunnit derbyt mot Vittsjö.

Jag tyckte att Vittsjö var bättre i 56 minuter. Sedan fick Kristianstad numerärt överläge, och borde ha kunnat plocka med sig alla tre poängen.

Kristianstads lag är lite ombyggt i år. Utan bärande spelare som Sif Atladottir och Rita Chikwelu har andra fått kliva fram. Alice Nilsson har flyttats fram ett halvsteg och fått en tiaroll. Jag tycker att hon har imponerat från den positionen. Och nyförvärvet Therese Sessy Åsland visade senast att hon är ett riktigt bra vapen från distans. Norskan har nämligen riktigt bra tillslag med båda fötterna.

Jag tror att Kristianstad kommer att sluta på övre halvan. De skulle till och med kunna nå sitt mål om Champions League, men då får man nog inte förlora den här matchen. Eskilstuna känns som en annan het kandidat till en placering topp tre. Och även Eskilstuna har mött de båda stora guldkandidaterna i serieupptakten. Men medan Kristianstad kammade noll mot Göteborg och Rosengård tog United imponerande fyra poäng i de matcherna.

Efter premiären skrev jag att Eskilstuna var lite sämre än förväntat. Men de har spelat upp sig sedan dess. Poängen mot Göteborg var i och för sig en stöld. Men segern mot Rosengård var imponerande. Där fick man länge matchen precis dit man ville.

Unitedlaget är riktigt vasst i de offensiva omställningarna. Och framför allt har man en glödhet Loreta Kullashi. I min bok har hon gjort fem mål hittills i serien. Som jag skrev efter premiären tycker jag att hon borde ha fått det 3–3-mål som bokfördes som självmål.

Det är inte solklart, men jag tycker att det ser ut som att det skott från Kullashi som styrde på en örebroare och in i mål skulle ha gått inom ramen utan riktningsförändringen. Och då skall målet bokföras på Kullashi.

Kullashi bör även bokföras för 2–0-målet från segern mot Rosengård. Det målet står på Vaila Barsley med okänd assist. Men nog sjutton var det Kullashi som styrde in Barsleys nick?

Det är för övrigt så vansinnigt uselt att varken förbundet eller EFD kan ta tag i den officiella statistiken. Den har varit pinsamt dålig i flera år, och inget sker för att den skall bli bättre. Det har gått drygt fyra dygn sedan matchen Rosengård–Eskilstuna och det står alltså fortfarande på förbundets hemsida att det är okänd assist på det målet. Okänd assist? Har ingen klarat av att titta på tv-bilderna på fyra dygn?

Som hjälp finns klippet med höjdpunkter här. 2–0-målet kommer 58 sekunder in i klippet.

Allt var inte uppåt för Eskilstuna i Malmö senast. När jag i förra inlägget räknade upp potentiella knäskador från tredje omgången glömde jag ju att Unitedförvärvet Emma Engström bars av med lindat vänsterknä. Jag har inte sett några rapporter om hur det gick med Engström.

De sex senaste tävlingsmatcherna lagen emellan har slutat med hemmasegrar. Senast i våras vann Kristianstad med 3–1 i cupen. Håller sviten är det alltså Eskilstunas tur den här gången.Känslan inför avspark är att Kristianstads backlinje kan få ganska stora problem med Eskilstunas snabba omställningar. Vi får se hur rätt den känslan är.

19.00 Växjö–Rosengård

Som jag skrev i förra inlägget är Växjö hårt drabbat av korsbandsskador. Jag har ännu inte sett någon bekräftelse på att Stina Lennartsson:s knäskada handlade om korsband. Det innebär att klubben i nuläget har tre eller fyra korsbandsskadade spelare. Lennartssons skada är extra jobbig eftersom jag upplevde att hon var lagets bästa spelare i de två första omgångarna.

En annan spelare som känns lite spännande i Växjö är Elma Smajic. Det 17-åriga nyförvärvet från FC Vetlanda har inte spelat några landskamper, men är såvitt jag kan se den enda 03:a som har startat matcher i damallsvenskan i år.

Totalt sett är dock inte glädjeämnen det första man tänker på när man kollar tillbaka på Växjös säsongsstart.

När klubben gick upp i damallsvenskan inför säsongen 2018 var Växjö DFF ett väldigt boll- och passningsskickligt lag som kunde kontrollera matchtempot mot de flesta andra lagen, framför allt på hemmaplan.

Men i år är den där boll- och passningsskickligheten som bortblåst. Senast mot Göteborg klarade Växjö sällan av att slå fler än två passningar i rad till rätt adress.

Hittills har jag inte sett något som talar för att Växjö skall kunna undvika bottenstrid i år. Tvärtom är det mesta botten – skadeelände, svagt passnings- och försvarsspel samt en ekonomi som gör att man inte kan värva hur som helst.

På hemmaplan har Växjö varit väldigt starkt under klubbens två tidigare säsonger i damallsvenskan. Så det är hemma på Myran (som jag även fortsättningsvis kommer att kalla Visma Arena) som kontraktet skall räddas.

Nu väntar alltså möte med ett Rosengård, vars anfallsspel jag redan har sågat i det här inlägget. Både 2018 och 2019 lyckades Växjö ta en poäng vardera av Malmöklubben. Trots Rosengårds risiga anfallsspel senast skulle det vara en jätteskräll om Växjö tog poäng den här gången.

Det här känns ju nämligen som en mycket god chans för Rosengård att få igång sitt anfallsspel. Inte minst borde fjolårets båda Växjöspelare Anna Anvegård och Jelena Cankovic vara väldigt sugna på att glänsa på sin gamla hemmaplan.

19.00 Djurgårdens IF–Vittsjö GIK

Omgångens sista match är ett möte mellan två lag som båda står på en poäng, men som båda har gjort bättre prestationer än poängen visat.

Djurgården inledde med matcher mot de båda nykomlingarna. Båda gångerna ledde man, men tappade på slutet. Spelmässigt sett var en poäng väldigt i underkant sett till prestationerna. Senast mot Linköping gjorde man en bra match, och kunde mycket väl ha fått med sig poäng hem. Man vann exempelvis avsluten med 12–4 och avsluten mot mål med 7–3.

Framför allt skapade man mycket på högerkanten före paus. Olivia Schough har inlett serien piggt, men borde förstås ha fått något av sina avslut mot mål. I den första halvleken satt jag och imonerades av Tilde Lindwall:s rörelsemönster. 18-åringen har potential.

Hon blev dock utbytt i paus. I den andra halvleken kom nyförvärvet Hannah Wilkinson in. Halvlekens bästa chans hade i stället Malin Diaz, hon hade en boll i stolpen i 72:a minuten. På den efterföljande hörnan slängde sig Nilla Fischer in i duellen med vänsterarmen i luften. Jag tyckte det såg lite misstänkt ut, men det var inga djurgårdare som skrek på straff, så bollen träffade antagligen inte Fischers arm.

Prestationerna har varit bättre än poängutdelningen för Djurgården. Samma sak gäller i högsta grad för Vittsjö.

Men hittills i serien har skånskorna fällt sig själva genom att göra självmål i varje match. Mot Rosengård i premiären hade man skaffat sig ganska god defensiv kontroll när Kajsa Lind styrde in ett inlägg från Jessica Samuelsson i eget mål.

Mot Linköping var det målvakten Sabrina D’Angelo som kastade in en hörna i eget mål vid ställningen 1–1. Jag har hört uppgifter om att Vittsjö inte släppte in ett enda hörnmål i fjol. Stämmer det så krävdes det alltså ett självmål för att spräcka den nollan.

Mot LFC bokförde jag Vittsjö för flest klara målchanser, 6–5. Men det blev 2–1-förlust. Senast mot Kristianstad gjorde man en annan typ av självmål. Clara Markstedt hade inlett matchen lysande. Men fyra minuter efter att hon fått gult kort gick hon in på ett vansinnigt dumt sätt i en duell långt ute vid sidlinjen. Även om domaren tvekade lite först så var varningen solklar.

Rött kort i minut 58 – ett riktigt självmål av Markstedt som satte ett brandskattat lag i brygga. I åttonde övertidsminuten räddade Sabrina D’Angelo en straff från Therese Ivarsson. En straff som D’Angelo själv orsakade genom att fälla pigga tvåmålsskytten Svava Ros Gudmundsdottir. Straffen var det sista som hände i matchen, så man kan ju säga att kanadensiskan räddade säsongens första poäng åt sitt lag.

En dryg halvtimma tidigare hade D’Angelo legat ner och tagit sig för sitt ena knä. Och i början av den andra halvleken fick Ebba Hed ledas av planen. Hon fick en liten touch när hon var i luften, med följden att hon landade på ett rakt vänsterben. Det syntes direkt att Hed kände det som att något gick sönder. Hed har förresten sett väldigt bra ut i de tre första omgångarna. Hon tycks bara bli bättre och bättre för varje år.

För ett redan skadedrabbat Vittsjö är det förstås riktigt dåliga nyheter med skada på Hed och avstängning för Markstedt. Det lär inte sitta många Vittsjöspelare på bänken på stadion.

Tillagt i efterhand. Enligt den här artikeln ska det inte vara någon större fara med Ebba Hed, utan hon är med i matchtruppen till onsdagens match. Däremot verkar det värre med D’Angelo. Kanadensiskan ska undersökas på nytt, och är således tveksamt startande mot Djurgården.

Känslan är ändå att om Vittsjö slutar att göra självmål, samt om man får stop på skadeeländet, så är man fortsatt ett lag för övre halvan. Det finns väldigt mycket kvalitet i laget. Men man har inte råd att dra på sig en massa fler skador.

Det var min genomgång av två damallsvenska omgångar. Slutligen till dagens svenska damfotbollsnyhet. Den handlar om att Jenny Hjohlman byter klubb i Italien.

Hon lämnar Empoli och ansluter till nykomlingen Napoli. Det innebär att Hjolman i höst gör sin tredje raka säsong i en nykomling. 2018/19 var hon i nykomlingen Florentia, förra säsongen alltså i Empoli och nu i Napoli.

I våras spelade även Patrycja ”Pato” Jerzak för Napoli. Hon kommer däremot inte att spela kvar i klubben i höst.