Dansk supersub, Hanna Glas, straffsituationer och bröllop

Onsdagens semifinal i Champions League blir ett helfranskt möte mellan Olympique Lyonnais och PSG. Alltså en repris av förrförra helgens franska cupfinal.

De båda franska klubbarna vann sina kvartsfinaler med 2–1. Medan PSG imponerade när de körde över Arsenal såg Lyon ovanligt blekt och tandlöst ut. Det känns således som att onsdagens drabbning kan bli väldigt intressant.

I fredagens kvartsfinaler fastnade jag vid norska mittfältare. Totalt i de fyra kvartsfinalerna är det svårt att inte titta åt ett annat grannland. Det har nämligen varit två festkvällar för danska forwards.

I går gjorde ju Pernille Harder fyra mål för Wolfsburg. I dag hoppade Signe Bruun in och avgjorde för PSG. Den 1 juli i fjol opererades Bruun för en korsbandsskada. Efter cirka 15 månaders bortavaro har hon gjort en makalös återkomst.

I dag gjorde Bruun sitt tredje fina inhopp efter skadefrånvaron. Först byttes hon in och avgjorde cupsemifinalen mot Bordeaux för ett par veckor sedan. Och sedan byttes hon in för att lägga straff i cupfinalen – en straff hon satte. Och i kväll kom hon in 74:e minuten istället för Ramona Bachmann. Tre minuter senare stötte Bruun in det matchavgörande 2–1-målet.

Hon gjorde det framspelad av Kadidiatou Diani och Marie-Antoinette Katoto. Den duon var matchens giganter. PSG var minst en klass bättre än Arsenal. Det var 22–4 i avslut varav 9–2 på mål.

Dessutom var Arsenals mål från Beth Mead offside. Det är egentligen ofattbart att man inte har VAR redan från kvartsfinalerna. Nu skall videodomarupplägget bara användas i finalen, vilket innebär att domarna tvingas ställa om arbetssättet till sista matchen. Det hade väl varit bättre att köra med VAR och samma arbetssätt hela vägen?

I Arsenal kändes det som att Kim Little var den enda som riktigt hade lyckats hitta en rimlig form. Londonklubben lyckades aldrig få till någon riktig kvitteringspress på slutet som oroade Tiane Endler och hennes försvar. PSG:s seger var alltså fullständigt odiskutabel. Och nu väntar alltså nytt prestigemöte med Lyon.

De mötena brukar Lyon vinna på ett eller annat sätt. De fem senaste åren har lagen mötts 18 gånger. Nio gånger har Lyon vunnit under ordinarie tid. Sju gånger har det blivit kryss. Fyra av de oavgjorda matcherna har gått till straffläggning – och Lyon har vunnit alla fyra. Totalt alltså 13 segrar för Lyon.

PSG har således bara två segrar, båda med 1–0. Dels i franska cupen 2018, dels i ligan i december 2016. Utifrån det här bör alltså PSG vinna under ordinarie tid på onsdag.

Faktum är att det inte känns omöjligt. För jag kände inte igen Lyon i kväll. Ingen av lagets stjärnor spelade på sin högsta nivå. Den första halvleken var helt jämn, och egentligen helt utan målchanser. Bayern München stod upp väldigt bra i 40 minuter.

Sedan gjorde målvakt Laura Benkarth en jättetavla, kom ut snett och bjöd Lyon på ett ledningsmål. Nikita Parris nickade in bollen i det tomma målet innan hon blev rammad av Benkarth. Målvakten fick gult kort. Personligen tycker jag att det borde ha varit röda kanter på det där kortet.

Efter paus gjorde Amel Majri 2–0 på frispark, och det borde varit avgjort. Men det var det inte. Sara Björk Gunnarsdottir styrde in en frispark från Carolin Simon i eget mål till 2–1, och på slutet hade Sydney Lohmann ett ribbskott.

Bayern gjorde en kanoninsats och var spelmässigt minst lika bra som Lyon. Om det inte varit för Benkarths miss…

Utöver att inga av stjärnorna glänste var det oroande för Lyon att man tidigt tvingades byta ut Amandine Henry, samt att storstjärnan Dzsenifer Marozsan inte kom in i matchen.

Lyon har förstås trots allt ett jättestort mentalt övertag inför onsdag. Men efter den jämna cupfinalen och dagens insatser borde PSG i alla fall känna att de har chansen.

I Bayern spelade Hanna Glas de första 80 minuterna. Hon byttes sedan mot Amanda Ilestedt. Glas spelade högerback i en fyrbackslinje. Hon klarade defensiven bra, och hade ett par riktigt fina inlägg.

Hanna Glas

Till Sverige och damallsvenskan. Där vann Umeå dagens match borta mot Piteå med 2–1. Bakom siffrorna ryms en hel del dramatik, inte minst när det gäller straffsituationer.

Piteå ställde upp 5–4–1 och startade lysande. De elva första minuterna var riktigt bra. Piteå ägde bollen och skapade två kanonchanser, som båda räddades fint av en storspelande Tove Enblom.

I tolfte minuten fick Umeå straff. Jag skriver fick, för min uppfattning är att domare Joel Bäckström gjorde fel.

Nu är bilderna på Sportbladet Play inte jättetydliga. Kanalens kamerapersonal är allmänt dålig med zoomen, vilket gör att man får en dålig bild av situationer i straffområdet.

Klart är att Sejde Abrahamsson styrde upp bollen på sin egen arm. Men regel 12 i regelboken säger att det normalt inte skall vara bestraffningsbar hands om man styr bollen på egen arm. Undantagen är om handsen är medveten, om armen är i onaturlig ställning eller ovanför skulderhöjd. Av vad jag sett tycker jag inte att något av de undantagen stämmer in på situationen.

Trots det tilldömdes Umeå straffen. Och Therese Simonsson satte den säkert. Det var 0–1 – och Piteå föll ihop. Resten av halvleken var Umeås. Lova Lundin forcerade in 0–2, och det kunde även blivit 0–3 när Emma Åberg-Zingmark hade fritt läge i 41:a minuten.

I paus gjorde Piteå lite justeringar. Man gick tillbaka till 4–4–2 och tog över. Till slut hade jag 7–3 i klara målchanser till hemmalaget. Man skulle också ha haft en straff. Nikolina Lundin Lundström hade sin arm ovanför skulderhöjd när hon tog med hands i minut 58. Det såg dock inte domare Bäckström, som därmed kom att avgöra matchen.

Astrid Larsson gjorde ett snyggt reduceringsmål på volley efter att Madelen Janogy kommit runt på vänsterkanten. Men totalt sett börjar det bli lite krisstämpel på Piteå. Det ras man drabbades av efter att ha kommit i underläge var riktigt illavarslande.

Madelen Janogy

Illavarslande är även det faktum att man inte har tagit någon hemmaseger på sex försök. Samt att avståndet ner till nedflyttningsstrecket fortsatt bara är två poäng.

Umeå däremot lyfter i tabellen. Nu är man uppe på femte plats och har sköna fem poängs marginal ner till nedflyttning. Man har fortsatt en del problem i luftrummet i eget straffområde. Men i dag var Tove Enblom lysande och räddade ett par riktigt fina Pitenickar.

I morgon är det fem matcher med den tidiga seriefinalen mellan Rosengård och Göteborg som höjdpunkt. Förutsättningar inför den matchen skrev jag i förra inlägget.

Söndagens sista match är Växjö–Linköping och startar 19.00. Enligt en artikel i Corren beror den sena avsparkstiden på att klubbarna var oense om speltiden, och att förbundet gick in och medlade.

LFC-tränaren Olof Unogård kommenterar det hela så här i artikeln:

”Tydligen är det spelare som ska på bröllop på lördagen, så de ville spela fredag istället. Med tanke på det intensiva spelschemat som varit så tackade vi nej till det och det blev söndag istället. Vi får väl se i vilket skick deras spelare är i, det känns lite oproffsigt.”

I artikeln framgår också att båda LFC:s nyförvärv är redo för spel i matchen. Correns tips är att Yuka Momiki startar medan Rachel Hill börjar på bänken. Hos Växjö är viktiga Jennie Nordin avstängd. Dessutom missade Antonia Göransson fredagens träning på grund av sjukdom. Plus att lagkapten Emmi Alanen klev av träningen med misstänkt lårkaka.

Jennie Nordin

I elitettan har det hänt grejer i veckan. Både Kvarnsveden och Sandviken har bytt ut sina tränare. Och även i Kalmar är det ändring på tränarsidan, där en av deras två tränare har hoppat av. Kalmar har även drabbats av en korsbandsskada i form av viktiga Maja Träff Williams.

För Kvarnsveden gav inte tränarbytet någon omedelbar effekt. Laget föll med 2–0 hemma mot Morön. Däremot fick Sandviken utdelning på sitt tränarbyte. Gästrikarna vann sexpoängsmatchen i Lidköping med 2–0 och är nu ovanför strecket med tre poäng ner till LFK under.

Kalmar gjorde en helt okej insats borta mot serieledande AIK. Men Solnalaget vann med 3–2 och håller undan i toppen. Alla matchens mål kom i den första halvleken.

Jag såg stora delar av matchen som innehöll två snygga Kalmarmål från Mimmi Asperot och flera straffsituationer. Kalmar skulle ha haft straff direkt, men fick det inte.

Istället var det AIK som fick straff efter tolv minuter. Det är inte jättebra tv-bilder, men min känsla var att Linnea Svensson tog boll och inte spelare, och att AIK-straffen således var feldömd. Däremot skulle Adelisa Grabus haft straff i 58:e minuten, då hon fälldes när hon var på gång att runda Kalmars målvakt.

Är då AIK ett lag som skulle hålla i damallsvenskan? Det är förstås svårt att svara på. Men känslan är att de nog kan göra det med rätt förstärkningar. Det kändes som att de har ett genomtänkt grundspel, och många bollskickliga spelare.

De ställde upp 4–3–3 med Matilda Rosqvist, Grabus och Rosa Kafaji i anfallet. Många av anfallen gick via pigga Rosqvist på högersidan. Defensivt hade de ganska god kontroll under hela den andra halvleken.

Utöver Sandviken får man nog säga att just AIK och Morön var omgångens stora vinnare. Hammarby fick nämligen bara 1–1 i den svåra bortamatchen mot Mallbacken på Strandvallen. Därmed har numera AIK en marginal på sex poäng och Morön har fyra poäng ner till trean Bajen.

I övrigt vann Alingsås med klara 3–0 hemma mot Bollstanäs och Jitex med 4–1 borta mot Älvsjö och BP med 5–1 hemma mot Sunnanå.

De resultaten gör att Alingsås nu glider allt längre bort från bottenstriden. Dessutom tar sig Jitex och BP närmare Hammarby igen. De har numera bara tre respektive fyra poäng upp till tredjeplatsen.

Guide till kvartsfinalerna i Champions League

Vi är framme vid slutspel i den konstigaste upplagan av Champions League som spelats. Det vi skall få se de närmaste dagarna är nämligen förra säsongens turnering som skall spelas klart med nästa säsongs lag.

Exempelvis har ju svenskorna Hedvig Lindahl och Hanna Glas bytt klubbar mellan åttondels- och kvartsfinalerna. Duon är tillsammans med Amanda Ilestedt och Fridolina Rolfö Sveriges spelarbidrag till årets Champions Leagueslutspel. Dessutom har vi tre domare på plats.

Fridolina Rolfö och Hedvig Lindahl

Upplägget är sådant att de åtta kvarvarande lagen får lägga till sex nyförvärv till sina vårtrupper. Och Lindahl och Glas är tillagda av Atletico Madrid respektive Bayern München.

Kvartsfinalerna tv-sänds i Sverige av Viasat. Det tråkiga är att Uefa har lagt matcherna parallellt, två och två. Det borde ju ha gått att lägga matcherna efter varandra så att vi intresserade hade chans att se alla fyra matcherna live.

Slutspelet avgörs precis som herrarnas turnering i enkelmöten på neutral plan. Herrarna spelar i Lissabon, medan damerna skall göra upp i Bilbao och San Sebastian i Baskien i norra Spanien.

Att det både är enkelmöten och begränsat samspelta lag ökar skrällchanserna, och gör det mer svårtippat. Lyon är självklar storfavoriter. Men i enkelmöten har sex av de andra lagen faktiskt hyfsad chans mot den franska superklubben. Exempelvis tog ju PSG den franska cupfinalen nyligen till straffar.

Här är en guide till de fyra kvartsfinalerna:

Atletico Madrid–FC Barcelona

Fredag 21 augusti 18.00 på San Mames i Bilbao

TV: TV3 Sport och Viaplay
Odds: 30–70
Nya spelare, Atletico: Hedvig Lindahl, Alia Guagni, Merel van Dongen, Jade Moore, Turid Knaak och Evelyne Laurent.
Nya spelare, Barca: Ana-Maria Crnogorcevic.

Kommentar: I herrarnas turnering åkte både Atletico och Barca ut i kvartsfinal. Här kommer en av de båda spanska storklubbarna ta sig ett steg längre.

Det här är två lag som inte har spelat tävlingsmatcher sedan den 1 mars. Således två lag som inte har en aning om var de står rent formmässigt.

Ändå måste Barca räknas som jättefavorit. Kataloniens stolthet har nämligen både kontinuiteten i form av att man i princip har kvar exakt samma lag som i våras samt ett mentalt övertag efter vårens ligaseger. Dessutom har Atlético knockats av covid-19.

Medan Barca i princip kommer till spel med det lag som vann ligan i stor stil i våras tvingas Atletico klara sig utan coronasmittade kvintetten Silvia Meseguer, Deyna Castellanos, Charlyn Corral, Laia Aleixandri och Leicy Santos. Det är ett enormt tapp inför klubbens största match någonsin. Tre av de fem coronasmittade spelarna startade i lagens senaste möte, supercupfinalen i februari. De andra två byttes in.

Silvia Meseguer

Supercupen vann Barca med 3–2. Från startelvan i den matchen har Atletico även tappat målvakten Lola Gallardo och mittbacken Elena Linari. Virginia Torrecilla är kvar i klubben, men behandlas för en hjärntumör och är av förklarliga skäl inte aktuell för spel. Dessutom är brasilianska forwarden Ludmila avstängd.

Madridklubben kommer alltså till spel med ett rejält nybygge i kvartsfinalen. Även om nyförvärven är intressanta är det omöjligt att få ihop ett nytt lag på bara en träningsmatch. Inför avspark talar således det mesta för att Barca tar sig till semifinal i Champions League för andra året i rad.

Barca visade för övrigt fin form genom att krossa Montpellier med 6–1 i genrepet – siffror som utifrån klippet nedan var i underkant. 3.20 in i klippet kan man för övrigt se Marija Banusic sätta Montpelliers tröstmål på en snygg frispark.

Noterbart att klubbens ena målvaktsförvärv, franska Pauline Peyraud-Magnin inte ingår bland de sex nyförvärv som får spela i turneringen. Därmed talar allt för att Hedvig Lindahl får förtroendet i målet hos Atletico. Alternativet är 17-åriga Jana Gallego. Lindahl måste nog göra en superinsats om hennes nya klubb skall spela semifinal i nästa vecka.

Glasgow City–VfL Wolfsburg

Fredag 21 augusti 18.00 på Estadio Anoeta i San Sebastian

TV: Viasat Sport Premium och Viaplay
Odds: 5–95
Nya spelare, Glasgow: Zaneta Wyne, Janine van Wyk och Krystyna Freda.
Nya spelare, Wolfsburg: Katarzyna Kiedrzynek, Kathrin Hendrich, Lena Oberdorf och Pauline Bremer.
Domare: Tess Olofsson. Dessutom är Camilla Stendahl assisterande och Sara Persson fjärdedomare.

Kommentar: Här talar egentligen allt för Wolfsburg. Det gjorde det redan vid lottningen, och inte ens det faktum att det bara är en match har jämnat ut oddsen speciellt mycket.

Utöver att Wolfsburg har en på pappret överlägsen trupp är man även igång genom att man har spelat klart sin säsong. Glasgow däremot spelade sin senaste tävlingsmatch den 21 februari.

Visst visade SGS Essen i tyska cupfinalen att det går att skaka Wolfsburg i enstaka matcher. Essen tog ju finalen till straffar. Men min bedömning är att Essen hade ett klart bättre lag än det Glasgow kommer till spel med. I skotskornas trupp finns för övrigt ett par Sverigebekantingar i Lee Alexander och Hayley Lauder.

Hos Wolfsburg finns Fridolina Rolfö, som visade fin form genom att göra två tidiga mål vid 5–2-segern i genrepet mot Eintracht Frankfurt – ni vet den forna storklubb som fram till och med juni månad hette FFC Frankfurt.

Det mesta talar alltså för Rolfö och Wolfsburg i semifinal på tisdag 20.00. Får se om det blir ett svenskmöte med Lindahl eller om Barca pallar för favorittrycket.

Olympique Lyonnais–FC Bayern München

Lördag 22 augusti 20.00 på San Mames i Bilbao

TV: Viasat Sport Premium och Viaplay
Odds: 75–25
Nya spelare, Lyon: Dolores ”Lola” Gallardo, Ellie Carpenter, Sakina Karchaoui, Sara Björk Gunnarsdottir, Jodie Taylor och Melvine Malard.
Nya spelare, Bayern: Hanna Glas, Marina Hegering, Viviane Asseyi, Sarah Zadrazil och Lea Schüller.

Kommentar: De båda klubbarnas herrlag möttes i onsdags i semifinal. Då var det Lyon som slog ur underläge – och som inledde vasst. Men när de inte gjorde mål på sina chanser blev Bayern till slut alldeles för svårt.

Här är det lite omvänt. Bayern slår ur underläge, och måste nog ha god effektivitet om det skall kunna bli en skräll. För Lyon är ju Europas och sannolikt även världens bästa klubblag.

Lyon förlorade inte en enda tävlingsmatch under 2019 och har ännu så länge inte heller gjort det under 2020. Fast det krävdes alltså straffläggning i cupfinalen mot PSG nyligen. Lyons problem har legat i toppforwardsrollen sedan Ada Hegerberg drog korsbandet i slutet av januari. Norskan blev lagets klart bästa målskytt i det ligaspel som avslutades i förtid. Hon gjorde 14 mål på 13 matcher.

Näst flest mål gjorde lagets storstjärna Dzsenifer Marozsan med tio. Tyskan är ju annars mest känd för sina framspelningar. Hon hade också hela 13 assist, vilket är makalöst bra med tanke på att det bara spelades 16 omgångar i D1 Feminine säsongen 19/20.

Hegerberg stod faktiskt med i Lyons första anmälda trupp om 23 spelare till Champions Leagueslutspelet. Men hon uppgavs tidigt inte vara redo för spel. Och nu ska det vara bekräftat att norskan som är tidernas bästa målskytt i Champions League är struken från Lyons matchtrupp i Baskien.

Därmed är det troligt att engelska lånet från OL Reign, Jodie Taylor, kommer att agera som nia i Lyon. Taylor är knappast riktigt inspelad i laget ännu. Men hon startade och gjorde två måltjuvsmål i genrepet mot PSV Eindhoven. Det andra ser för övrigt ut att ha varit offside.

Det som är till Bayerns fördel är att man är betydligt bättre in i säsong. Frauen-Bundesliga spelades ju som bekant klart, medan D1 Feminine bröts i slutet av februari. Utöver lite cupmatcher mot varierat motstånd har Lyon bara spelat träningsmatcher sedan dess.

Amanda Ilestedt

Hos Bayern har vi två svenska spelare i Hanna Glas och Amanda Ilestedt. Ingen känns helt given i en startelva, men i genrepet mot Slavia Prag (seger med 4–0) startade Ilestedt och gjorde dessutom första målet. Däremot fick Glas nöja sig med ett inhopp sista halvtimmen. Hos Slavia startade för övrigt Mia Persson.

Noterbart att Bayerns nyförvärv Klara Bühl är axelskadad, och inte kommer till spel i den här turneringen. Noterbart också att Bayern ju mötte Göteborg i sextondelsfinalen, och vann med minsta möjliga marginal – fler gjorda bortamål.

Arsenal FC–Paris Saint-Germain

Lördag 22 augusti 20.00 på Estadio Anoeta i San Sebastian

TV: Viasat Sport 1 och Viaplay
Odds: 45–55
Nya spelare, Arsenal: Lydia Williams, Steph Catley, Noelle Maritz, Malin Gut, Caitlin Foord och Ruby Mace.
Nya spelare, PSG: Benedicte Simon och Ramona Bachmann.

Kommentar: Slutligen den på förhand klart mest ovissa matchen. Framför allt finns ett jättestort frågetecken för Arsenal, som inte spelat en riktig match sedan cupfinalen mot Chelsea den 29 februari.

Vad jag kan se har Arsenal inte ens spelat några officiella träningsmatcher sedan februari, utan bara någon bakom stängda dörrar. Den senaste var mot Brighton&Hove. Något resultat har jag inte hittat. Det skall sägas att jag inte letat frenetiskt heller. Men Arsenal meddelar i alla fall inte något resultat på sina sociala medier.

Londonklubbens form är det alltså högst oklar. Klart är däremot att det är Vivianne Miedema som skall göra det för Arsenal. Den nederländska målmaskinen gjorde 16 av Arsenals 40 ligamål den senaste säsongen, och leder skytteligan i Champions League på tio mål. Det otroliga här är att Miedema bara är bokförd för elva avslut mot mål i turneringen. Hon har alltså gjort mål på tio av de elva avsluten. Makalöst.

Vivianne Miedema

I övrigt kring Arsenal noteras tre spännande australiska nyförvärv. Den tidigare Piteåmålvakten Lydia Williams är stabil, även om jag tycker att hon var bättre för några år sedan. Kantspelaren Steph Catley och allroundkunniga Caitlin Foord är två riktiga klassförstärkningar.

Caitlin Foord

Man har även ett spännande nyförvärv i 20-åriga schweiziskan Malin Gut, som Arsenaltränaren Joe Montemurro utmålar som en framtida världsstjärna på centralt mittfält.

En fördel för Arsenal är att fyra viktiga spelare i Lia Wälti, Danielle van de Donk, Beth Mead och Kim Little var skadade när matchen skulle ha spelats i våras. Nu är alla fyra tillbaka, vilket stärker laget rejält.

Det faktum att man ändå inte vet så mycket om Arsenal, och att PSG visade klass i den franska cupfinalen härom veckan, gör att jag håller Paris stolthet som knapp favorit i den här matchen.

PSG hade ju tur och lottades till flera bra matcher i cupen i juli. Bland annat vann man ju en tajt semifinal mot ett starkt Bordeaux efter sent segermål från danska Signe Bruun.

PSG har alltså fått spela lite riktiga matcher den senaste tiden. Dessutom har man Tiane Endler i målet. För tillfället rankar jag nog chilenskan som världens bästa målvakt. Matchen i matchen mellan Endler och Miedema skulle kunna bli en riktig godbit.

Skytteligan

1) Vivianne Miedema (Arsenal) – 10 mål*
2) Ada Hegerberg (Lyon) – 9 mål*
3) Janine Beckie (Manchester City), Pernille Harder (Wolfsburg) och Tereza Kožárová (Slavia Prag) – alla 5 mål

* Lägger man till kvalet står även Emueje Ogbiagbevha (Minsk) och Berglind Björg Torvaldsdottir (Breidablik) på tio mål och Twentes Fenna Kalma på nio. Alla de tre har bara gjort fyra mål i huvudturneringen – resten i kvalet. Uefa räknar dock bara mål i huvudturneringen i sin skytteliga. Därför går jag också på den linjen.

Vill du ha mer kött på benen om kvartsfinalerna i Champions League har även Uefa en guide till matcherna. Den är förstås på engelska och går att hitta här. Ytterligare länkar till bra läsning finns här.

Blacksteniusderbyt – och en proffskoll

Stina Blackstenius visade vägen när Göteborg via 2–0 på Valhalla hakade av Linköping i guldstriden. Och i Eskilstuna skrällde till Uppsala med en klar 3–1-seger.

Stina Blackstenius

Måndagens damallsvenska toppmöte var på alla sätt en riktig prestigematch. Det var ju nämligen ett möte mellan två klubbar som haft några rejäla duster den här våren.

Och då tänker jag inte alls på den cupmatch i februari som Göteborg vann med 3–1. Eller ju, jag tänker ju på Linköpings målskytt i den matchen – Stina Blackstenius. Som bekant hade de båda klubbarna först en konflikt om landslagsforwarden, sedan även en andra konflikt om amerikanska Brianne Folds.

Det här var första mötet mellan klubbarna efter de båda bråken. Ett möte som vi skulle kunna kalla ”Blacksteniusderbyt” eftersom hon naturligtvis stod i fokus både före, under och efter matchen.

Inför avspark stod även lagens båda nyckelspelare Vilde Bøe Risa och Frida Leonhardsen Maanum i strålkastarljuset. De norska landslagsmittfältarna har skadeproblem och var frågetecken. Eller. Bøe Risa förklarade inför matchen i GP att hon fortsatt stoppas av en känning i låret:

”Jag hoppas kunna vara spelklar mot Piteå i nästa match, men det är svårt att säga säkert nu.”

Maanum utmålades som ett frågetecken i Corren. MIttfältsstjärnan var med till Göteborg, men satt kvar på bänken hela matchen.

Att det var en het och viktig match märktes direkt. Det small rejält minst fyra–fem gånger under den första halvleken. Först tvingades Göteborgs Emma Berglund ut efter en smäll mot huvudet. Det skall ha varit en säkerhetsåtgärd.

Och sedan bars Linköpings Olga Ahtinen av på bår efter att ha legat och vridit sig i smärta en stund. Den spontana känslan var att det inte gick så bra med Ahtinen. Men första rapporten sa att det bara var en stukad fot, vilket ju trots allt låter lovande.

Det blev minst sex minuters tilläggstid i den första halvleken. I den första extraminuten var Blackstenius påpassligt där med huvudet och nickade in ledningsmålet. Och i sjunde övertidsminuten var det forwardskollegan Pauline Hammarlund:s tur att göra mål. Båda gångerna stod Julia Roddar för assisten.

2–0 till Göteborg i paus kändes rejält i överkant, även om hemmalaget hade varit det lite bättre laget i en tät första halvlek.

De där två målen var precis vad Göteborg behövde. För den andra halvleken gick helt och hållet i hemmalagets favör. Jag noterade till slut 11–1 (4–0) i klara målchanser. Avsluten blev 16–4 vara 9–2 på mål. Till slut var 2–0 i underkant.

Och Blackstenius var jättebra. Det var hennes överlägset bästa match i Göteborg. Hon visade att hon har kvar den unika förmågan att vara bäst när det gäller.

För tidigare under den här säsongen har hon inte spelat på den nivå man förväntar sig av en landslagsforward.

Stina Blackstenius håller världsklass när hon kommer rättvänd med boll. Men i många andra delar av spelet är hon medelmåttig. I ett Göteborg som oftast ställs mot låga försvar får Blackstenius inte många chanser att komma rättvänd. Det gör att hon istället tvingas försöka klara saker som hon inte är bra på, som felvänt spel.

Jag tycker att hon dock har sett bättre och bättre ut i den disciplinen, och att hon har gjort några lovande matcher, men även några dåliga. I toppmötet mot Rosengård senast var hon långa stunder riktigt vilsen, och kanske planens allra sämsta spelare.

Men i dag hittade hon däremot rätt. Inte minst efter paus, då hon fick spela mer rättvänd och var inblandad i massor av målchanser.

Inför dagens match funderade jag lite över vad man skall ha för förväntningar på Blackstenius. Jag gick då igenom hennes målstatistik från karriären. Jag kom fram till att vi kanske har för höga förväntningar på anfallarens målskytte.

Hennes snitt talar för att hennes normalnivå ligger kring tio mål per år. I liga- och Champions Leaguematcher har hon nu gjort 76 mål på 161 matcher, vilket ger 0,47 mål per match.

Det här är hennes åttonde säsong på elitnivå. Vid en lite närmare tillbakablick noterar jag att det i princip bara är tre år där hon riktigt öst in mål.

Det handlar om 2013 där hon som 17-åring gjorde nio mål på elva starter. Sedan gjorde hon 20 av Linköpings 73 mål i damallsvenskan guldåret 2016, och hon satte 16 ligamål för Montpellier kalenderåret 2017.

Kanske att de tre åren alltså är undantagen. Både 2018 och 2019 stannade hon på nio ligamål, vilket stämmer väl överens med hennes snitt. Det här är ju inga dåliga siffror – Blackstenius är en pålitlig målskytt. Men hon är kanske ingen skyttedrottning, vilket många nog hade tänkt när hon flyttade hem i fjol.

I landslaget är hennes målsnitt 0,25 per match efter 14 mål på 56 matcher. År för år ser det ut så här:

2015: 0 mål på en match
2016: 3 mål på tolv matcher
2017: 2 mål på 17 matcher
2018: 5 mål på 10 matcher
2019: 4 mål på 14 matcher
2020: 0 mål på två matcher

Det som stärker Blackstenius siffror i landslaget är att fyra av målen har kommit i utslagsmatcher i OS och VM. Hon har alltså klivit fram i avgörande lägen – vilket är en stor styrka. I dag klev hon alltså fram igen.

Därmed kan hon nog behålla sin startplats i Göteborg – trots att jag tycker att både Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist totalt sett har varit bättre under de inledande åtta omgångarna.

Men Blackstenius är en spelare med väldigt hög status, vilket inte är helt okomplicerat. Det skapar höga krav på henne själv, och på många sätt problem för hennes tränare.

Kolla bara på fjolåret i Linköping. Då var både Blackstenius och Mimmi Larsson nyförvärv. Blackstenius hade dock högre status, vilket gjorde att hon flck platsen som ensam forward. Och hon behöll den länge, trots att Larsson egentligen var bättre hela säsongen.

Jag är rätt övertygad om att Olof Unogård hade matchat laget annorlunda om han i efterhand hade fått chansen att göra om säsongen 2019.

I år kom Blackstenius till ett Göteborg där Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist har utgjort ett väl sammansvetsat anfallspar i några år. Nyförvärvet har dock högst status av de tre, och sedan hon ansågs vara fullt frisk har Blackstenius spelat mest av dem. Här är deras facit så här långt:

Stina Blackstenius      5 starter, 531 minuter – 2 mål
Pauline Hammarlund  7 starter, 588 minuter – 5 mål
Rebecka Blomqvist    4 starter, 346 minuter – 2 mål

I Göteborg ser problematiken annorlunda ut för tränarna. Samtidigt som nyförvärvet måste erbjudas en chans att lära sig spelet riskerar man att sänka självförtroendet på de tidigare anfallarna som får maka på sig. I första hand har man valt att flytta på Blomqvist, som ju varit Göteborgs bästa målskytt både 2018 och 2019.

Med tanke på dagens insats är det svårt att säga att Göteborgs tränarduo har gjort fel som valt att satsa på Blackstenius och Hammarlund. Samtidigt har Blomqvist gjort jättebra inhopp både mot Rosengård och i dag. Så det kan inte vara lätt att formera anfallsuppställningen i Göteborg.

I övrigt måste jag säga att Julia Roddar och Jennifer Falk är två spelare som tagit stora kliv det här året. Roddar har fina inlägg och inspel och ligger bakom väldigt många Göteborgschanser. Och Falk har slipat bort många av sina ojämnheter. Tidigare gjorde hon minst något halvdant ingripande per match. Det gör hon inte längre. Kanske att det är Falk som skall ta över efter Hedvig Lindahl i landslaget framöver?

I varje fall tycker jag att Falk varit lite stabilare och tryggare än huvudkonkurrenten Zecira Musovic hittills i år.

Ytterligare en Göteborgsspelare som har sett bra ut i de senaste matcherna är Emma Berglund. Jag tyckte att hon höll landslagsklass mot Rosengård. I dag fick hon bara spela en halvtimma. Men hon visar att hon vill vara med i Peter Gerhardsson:s gäng framöver.

Det gör även Nilla Fischer. I dag tyckte jag att hon visade att hon har mer att ge på högsta nivån. Linköping förlorade den här matchen på mittfältet. När både Frida Maanum och Olga Ahtinen saknades blev det för mycket. Då hade Unogård behövt klona Fischer och Emma Lennartsson och spelat dem både i backlinjen och på mittfältet.

Jag har hela tiden trott att LFC som bäst kan bli trea i år. De har något på gång, men behöver nog det här året som uppbyggnad. Lördagens hemmamatch mot Kristianstad är en riktig nyckelmatch för Linköping.

I dagens andra match ledde Uppsala redan med 3–0 i paus borta mot Eskilstuna. Det blev 3–1, något som sannolikt stärker uppländskorna efter tre raka förluster. Plötsligt är Uppsala uppe på övre tabellhalvan igen.

Däremot är Eskilstuna bara en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Faktum är att United bara hade åtta poäng efter åtta omgångar i fjol också. Då var målskillnaden 4–7, i år är den 13–15. Årets Eskilstuna är alltså väldigt mycket målgladare än fjolårets. Men det har inte tagit fler poäng.

I fjol började laget sin klättring genom tabellen i omgång 9. Får vi en repris i år?

Jag kan tyvärr inte ge någon analys av matchen Eskilstuna–Uppsala, för i dag var det återigen så att man bara kunde se en match. Jag kunde inte se den andra varken på min andra dator eller på mobilen. Tråkigt.

Det om damallsvenskan. Nu en liten internationell utblick.

Under söndagen återstartade den franska damfotbollen. I våras avbröts ligan, medan cupen bara tog paus. I går spelades semifinalerna. Först vann Lyon som väntat mot vårens ligasexa Guingamp. Det blev dock bara 1–0 efter mål i den andra halvleken av Nikita Parris, som nickade in ett inlägg från Wendie Renard.

På kvällen var det den senaste säsongens trea, Girondins de Bordeaux, som tog emot tvåan PSG. Det var en match med munskyddsförsedd publik på läktarna. Det är ju en ovan syn nuförtiden.

Jag såg stora delar av den andra halvleken. Det var 1–0 till Bordeaux i paus. Det var nederländska forwarden Katja Snoeijs som utnyttjade en försvarsmiss och iskallt rullade in ledningsmålet mellan stolpen och PSG-målvakten Tiane Endler.

Den andra halvleken blev en enda lång anstormning från PSG. Irene Paredes nickade också in kvitteringen på hörna. Sedan satt man bara och väntade på PSG:s segermål. Det kom också i 84:e minuten genom inhopparen, Signe Bruun. Danskan var pigg och hade en jättechans att även göra 3–1.

Bordeaux är inget dåligt lag. De har flera landslagsmeriterade spelare, bland annat var högermittfältaren, den tidigare Lyonspelaren Claire Lavogez väldigt bra. Och Bordeaux kunde faktiskt ha vunnit. För i den 72:a minuten stack hemmalaget upp, och Jamaicas skyttedrottning Khadija Shaw hade ett volleyskott klockrent i stolpen.

Det blir dock drömfinal mellan PSG och Lyon på söndag. En final utan svensk spelare. Det här är ju första säsongen sedan 2012 som vi inte har någon svensk i PSG. Under de senaste åtta åren har ju i tur och ordning Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Emma Berglund, Annahita Zamanian och Hanna Glas spelat i storklubben från Paris.

I år har vi två svenska spelare i franska D1 Feminine. Dels Marija Banusic i Montpellier, dels Julia Spetsmark i Fleury 91. De båda har spelat träningsmatcher i helgen. Banusic spelade den första halvleken när Montpellier föll med 3–0 (0–0) mot Barcelona. Och Spetsmark gjorde mål när Fleury i helgen föll med 4–3 mot belgiska Anderlecht. Se målet här:

Den senaste svenskan i PSG var ju Hanna Glas. Hon har i helgen debuterat för Bayern München. Hon gjorde det i en träningsmatch mot FC Zürich. Nummer fem Glas ingick i startelvan när Bayern vann med 5–0.

Apropå Bayern har Verena Schweers, hon som tidigare Verena Faisst, beslutat av avsluta sin karriär. På meritlistan finns 47 landskamper för Tyskland, två Champions Leaguetitlar samt två tyska ligaguld.

I Italien spelade Linda Sembrant hela matchen och Annahita Zamanian den andra halvleken när Juventus vann med 6–1 mot Florentia i en träningsmatch.

I Florentia finns också svenska spelare. Sara Nilsson gör sin andra säsong och Jonna Dahlberg har nyss anslutit från Israel. Huruvida någon av dem spelade i träningsmatchen har jag inte kunnat få fram.

Det var nämligen en träningsmatch som spelades bakom stängda dörrar, något som tyvärr blir allt vanligare inom damfotbollen. Jag skriver tyvärr för jag tror nämligen inte att sporten som sådan har något att vinna på hemlighetsmakeri. Damfotbollens styrka har ju tvärtom varit att den är otroligt mycket mer lättillgänglig än herrfotbollen.

Kollar vi på svenska spelare i Italien så är det rätt många i år. Jenny Hjohlman har ju flyttat till Napoli och Stephanie Öhrström har förlängt med Fiorentina. Och Emelie Helmvall tycks vara kvar i Pink Bari.

I våras spelade Patrycja Jerzak för Napoli, men hon är avtackad och har såvitt jag kan hitta inte någon ny klubb. Julia Molin var i fjol i Sassuolo, men även hon verkar nu vara klubblös. Hon har i alla fall tackat för sin tid i Sassuolo:

Dåliga domslut, skador och silly sommar

Vi har kommit tre omgångar in i damallsvenskan. Och den här låten går varm i Linköpingstrakten:

Personligen har jag jobbat hemifrån ett tag, och jag har inte haft möjlighet att vara på plats på en enda elitfotbollsmatch sedan seriespelet drog igång. Men jag har sett väldigt mycket på tv, och här kommer en liten genomgång av mina noteringar.

Jag börjar med de två riktigt tråkiga punkterna. Den ena är tyvärr domarinsatserna. Domarna i damelitfotbollen är tyvärr flera klasser sämre än spelarna. Det är sagt många gånger tidigare, och det blir inte bättre. Det är dags att både EFD och förbundet börjar ta frågan på allvar.

För den nivån som hålls nu är inte acceptabel. Jag skrev redan i förra inlägget om grova missar i både damallsvenskan och elitettan. I den tredje omgången av damallsvenskan var det assisterande domare som fallerade. Två solklara mål dömdes bort – ett för Göteborg och ett för Linköping.

Göteborgs mål kom på övertid och betydde inte så mycket för matchen mot Växjö – den var avgjord sedan länge. Men det kan bli en målskillnadsaffär i den jämna serien, och då kan varje mål bli viktigt.

På skärmdumpen nedan har man ju inte bästa vinkeln, men trots det är det väldigt tydligt att målskytten Pauline Hammarlund befinner sig ett par meter bakom bollen vid inspelet. Jag är dålig på att rita i bilder, men förlänger man målområdeslinjen ser man att Anna Cziki befinner sig framför den linjen när hon slår till bollen, medan övriga göteborgare som synes är en bit bakom. Om assisterande domaren tänker fel borde hen ha uppmärksammats av huvuddomaren Ulrica Löv. För det här är en grov miss.

Göteborgs bortdömda mål mot Växjö.

Positionen av frisparken antyder att assisterande domaren kan ha vinkat för bollen fram till Cziki. Men det är i så fall en ännu grövre miss. För som synes nedan var ju ungerskan inte ens nära offside när Rebecka Blomqvist slog fram passningen. Inte ens nära.

Göteborgs bortdömda mål mot Växjö.

Misstaget i Linköping är minst lika grovt. Det målet kom i 24:e minuten och hade betytt 2–0. På skärmdumpen nedan är bollen redan spelad, och både huvuddomare Laura Rapp och den assisterande domaren har så bra placering att de bör uppfatta att Uchenna Kanu är ett par meter på rätt sida. Men det gjorde domarna inte.

Linköpings bortdömda mål mot Djurgården

Duktiga huvuddomare hade kunnat räddat situationerna. Men vad jag ser av klippen verkar tyvärr inte någon av dem ens fundera över besluten. I Linköping blåste Rapp till och med av innan Kanu hann rulla in bollen. Det är tyvärr stora svaghetstecken hos matchledarna.

Och som sagt. Domarnivån i damallsvenskan och elitettan är för låg. Om förbundet tar damfotbollen på allvar måste de agera både snabbt och rejält. Ett nytt upplägg för vilka som får döma i de två högsta divisionerna känns nödvändigt.

Den andra riktigt tråkiga punkten är förstås alla skador. För det har varit alldeles för många allvarliga skador i säsongsupptakten. Alldeles för många.

Redan innan den andra omgången drog Göteborgs nyförvärv Annika Schmidt på sig en muskelbristning i vaden. Drygt elva minuter in i matchen i Eskilstuna drabbades lagkapten Emma Berglund av samma typ av skada. Det känns väl som att Göteborg skall fundera lite över hur de tränade den där veckan.

Rapporten för Berglund sa att hon skulle vara borta i tre veckor, varav en redan passerat. Hon bör alltså snart vara tillbaka på planen igen.

Det är däremot inte Kristianstads prestigevärvning Elise Kellond-Knight. Australiskan blev korsbandsskadad tidigt i Skånederbyt mot Rosengård – och är således borta hela säsongen.

Även Växjös Stina Lennartsson befaras ha dragit på sig en korsbandsskada i den andra omgången. Det var i 86:e minuten av hemmamatchen mot Uppsala som Cassandra Korhonen gick in ovårdat bakifrån i en duell med Lennartsson.

Växjö är stenhårt drabbade av korsbandsskador. Redan innan Lennartssons olyckliga skada hade man tre korsbandsskadade spelare. Tilde Johansson skall kunna vara tillbaka i spel under hösten. Men både Elin Karlsson och Emma Jeppsson är borta hela säsongen.

Även i elitettan har vi fått minst en korsbandsskada. Det är Hammarbys Jonna Ståhl som missar resten av den här säsongen.

I den tredje omgången blev jag orolig för Ebba Hed:s knäs skull. Det såg inte bra ut när hon blev liggande i straffområdet i matchen mot Kristianstad. Strax efter låg även Sabrina D’Angelo och tog sig för sitt ena knä. Det kunde ha varit en dubbel mardrömsperiod för Vittsjö, men kanadensiskan kunde i alla fall resa sig och spela vidare.

Vi får verkligen hoppas att skadeeländet snart är över. För hittills i säsongsupptakten har det varit lite för många tunga skador.

Skadorna har gjort att klubbarna tvingas bredda sina trupper nu i sommar. Många klubbar valde från början att gå in i den här säsongen med ganska smala, men starka trupper. Nu måste man alltså bredda. Och frågan är vilken effekt det kommer att få på klubbarnas ekonomi. Vi får hoppas att inte den här säsongen blir ett sänke som hänger med i många år framöver.

Kollar vi på den senaste tidens värvningar så finns de alla på bloggens nya silly seasonsida. På den kan man se att hälften av klubbarna redan har gjort klart med sommarvärvningar innan fönstret har öppnat. Under dagen har Rosengård lånat hem Ali Riley och Vittsjö värvat australiska landslagsforwarden Emily Gielnik.

Det är ingen avancerad gissning att det kommer att bli fler värvningar. Värst känns läget för Vittsjö. Jag vet inte exakt hur illa det är med alla deras skadade spelare. Men klart är att Vittsjö i nuläget knappt har några utespelare att sätta på bänken. Och det är ju förstås en ohållbar situation med hela 19 omgångar kvar att spela.

Utöver värvningar i damallsvenskan har vi sett lite rörelse bland utlandsproffsen. Hedvig Lindahl har skrivit på ett tvåårskontrakt med Atletico Madrid. Det är bara att hoppas att hon får rejält med speltid i den spanska ligan.

I dag blev det även klart att Lindahl och Hanna Glas får spela kvartsfinalerna i Champions League för sina nya klubbar. Glada nyheter för duon.

När det gäller svenska proffs som flyttar på sig har även Amanda Nildén (Eskilstuna) och Petronella Ekroth (Hammarby) valt att flytta hemåt igen.

När jag började skriva det här inlägget hade jag även tänkt att gå igenom matcherna i andra och tredje omgångarna. Men här känner jag att det här inlägget hade blivit jobbigt långt i så fall. Så det får vänta till ett senare inlägg.

Det här inlägget avslutas istället med en liten internationell utblick. Norska toppserien är igång. I första omgången ställdes de senaste årens mästarinnor från LSK Kvinner mot nya Rosenborg. Det slutade 1–1 efter att Rosenborg fått sitt historiska, första ligamål på en riktig målvaktstavla. LSK:s ledningsmål kom i elfte minuten och gjordes av svenska Mimmi Löfwenius.

Det var premiäromgången. I andra matchen vann LSK med 1–0 mot Sandviken. Löfwenius har startat båda matcherna, medan Cathrine Dahlström fått se båda från bänken.

Även de båda målvakterna Louise Högrell (Avaldsnes) och Moa Edrud (Arna-Björnar) har fått se premiäromgångarna från bänken. Däremot har Emelie Lövgren spelat två gånger 90 minuter för Arna-Björnar.

Innan jag lämnar Norge bjuder jag på kandidaterna till andra omgångens mål. Kandidat två av Kolbotns Eline Hegg är sevärt:

I Danmark var det cupfinal förra helgen. Det sensationella där var att varken Fortuna Hjörring eller Bröndby spelade i finalen. De var nämligen både utslagna av FC Nordsjælland i tidigare omgångar.

Just ligatrean Nordsjælland fick även fira en historisk cupseger. Kanske att det är klubben som skall skaka om de båda suveränerna i ligan framöver?

Även i Tyskland var det cupfinal förra helgen. Till slut vann storfavoriten Wolfsburg. Men Essen bjöd ett riktigt starkt motstånd. Och Lea Schüller gav uppstickarma ledningen redan efter tolv sekunder.

Det var 3–3 efter ordinarie tid och förlängning. Wolfsburg tog hem straffläggningen med 4–2 och vann således totalt med 7–5. Fridolina Rolfö spelade de första 71 minuterna, medan Hedvig Lindahl satt kvar på bänken hela finalen.

Ni som vill hänga med på alla övergångar i engelska WSL kan klicka er in på den här twittertråden. Där samlar ligans officiella twitterkonto länkar till klubbarnas spelarnyheter. Framför allt till nyförvärv, men även till förluster. Bland annat noteras att Ramona Bachmann lämnar Chelsea för PSG.

En kontraktslös spelare är belgiska landslagsforwarden Tessa Wullaert. Hon kanske är för dyr för våra damallsvenska klubbar. Med det hade varit spännade att se henne i Sverige.

Den senaste veckans hetaste nyförvärv har gjorts av Manchester United. Man har hämtat in Birminghams landslagsmittfältare Lucy Staniforth. Tungt för Birmingham som tappat massor av starka spelare de senaste två säsongerna.

Apropå WSL får Liverpool vänta på sin lagkapten den stundande säsongen. Sophie Bradley-Auckland känner sig nämligen tvungen att lägga all sin kraft på den vårdinrättning som hon driver.

 

Löfven, Blackstenius, Schelin, Sjögren, Hegerberg, Örgryte och Marozsan

Inlägget korrigerat i efterhand i delen om Stina Blackstenius övergång.

I gårdagens inlägg lovade jag komma med ett nyhetssvep från runtom i damfotbollsvärlden. Och här är det.

Fast jag börjar med en uppföljning av gårdagens inlägg om hur svensk fotboll har styrts under coronakrisen. Det bör ju nämligen sägas att statsminister Stefan Löfven:s sågning av Stockholms fotbollförbund även var en käftsmäll för Svenska fotbollförbundet.

Distriktsförbunden har självbestämmanderätt, men statsministerns utspel var ändå en väldigt tydlig signal till SvFF om att skaffa sig hårdare kontroll över sina distrikt. Kanske att det är ett av skälen till att SvFF den senaste tiden varit tydligare i sin kommunikation med distrikt och klubbar. Som exempel skrev man så här den 16 april:

”Distriktsförbund och föreningar ska följa Folkhälsomyndighetens föreskrifter med allmänna råd som, med ikraftträdande den 17 april 2020, anger att matcher, träningsmatcher och tävlingar kan genomföras för barn och ungdomar födda 2002 och senare, medan man avråder från tävlings- och träningsmatcher för vuxna.”

Så till den senaste tidens damfotbollsnytt. I går kunde vi se på SVT att Piteå IF tappar cirka 350 000 kronor på att Piteå Summer Games inte blir av i år.

Piteå IF

I samma inslag konstaterar Piteås ordförande Rikard Fahlman att coronakrisen dessutom sannolikt kommer att leda till dyrare reskostnader i år:

”Vi vet ju inte hur allsvenskan kommer att spelas. Där kommer vi antagligen att åka på en smäll med dyrare kostnader för resor och det är en väldigt stor del av våra kostnader. Nu har vi Umeå på 22 mils avstånd, men annars är närmsta matchen Uppsala, så varje bortamatch är med flyg. Det kostar enorma pengar.”

Klubben har redan tappat 100 000 kronor på biljetter de inte kan boka av. Nu är ordförandens förslag att det bör införas en resekostnadsfördelning i damallsvenskan.

EFD:s generalsekreterare Tomas Hoszek svarar så här på det förslaget:

”Om Piteå önskar en sådan lösning behöver den dras med övriga klubbar i damallsvenskan. EFD har inga ytterligare medel att dela ut än det vi redan gör.”

Det återstår att se om övriga damallsvenska klubbar vill släppa delar av sina intäkter för att hjälpa Piteå och Umeå.

Stina Blackstenius

Den största inhemska nyheten de senaste veckorna är ju Stina Blackstenius övergång från Linköping till Göteborg. I förra veckan presenterade GP intressant bakgrundsinfo kring övergången.

I en lång artikel presenterade tidningen utdrag ur det tävlingsärende som gjorde Blackstenius klar för Göteborg. Det visar att tvisten har hållit på sedan den 12 november. Det är nämligen det datum som Göteborg ansåg att klubbarna var överens. En linje som även förbundets skiljenämnd sedan gick på.

I november skrev Göteborg ett spelaravtal med Blackstenius, som man laddade upp i förbundets datasystem Fogis. Däremot lade man aldrig upp något övergångsärende. Och här stannade allt. Här har det tidigare felaktigt stått att Göteborg även la in en övergång i Fogis. Men det var jag som hade läst texten i GP dåligt.

Formuleringen i tidningen är: ”Det enda som saknades var Linköpings FC:s signatur, erfar GP. Den kom aldrig.” Enligt tidningen berodde det på ett par olika saker:

1) LFC fick in nya sponsorspengar, vilket förbättrade klubbens ekonomiska läge.
2) Mimmi Larsson skrev på för Rosengård, vilket gjorde att Linköpings behov av Blackstenius blev klart större.

Först i slutet av februari tog Göteborg ärendet till skiljenämnd, och den 27 mars avgjordes tvisten. Det är lätt att förstå att Blackstenius har haft svårt att hålla fokus den här vintern.

Vi har nyligen också fått veta vad Lotta Schelin har haft fokus på den senaste tiden. Ihop med sin fru Rebecca Schelin har Schelin skrivit en självbiografi som heter ”I huvudet på Lotta Schelin” och som släpps i höst. Den går redan nu att förhandsboka.

I veckan har Sofia Jakobsson fyllt 30 år. Grattis.

På en mycket lägre nivå har division IV-klubben Örgryte IS gjort ett antal fina nyförvärv. Öis är kanske det av de herrelitlag som i år startar damlag från gärdsgårdsserierna som fått minst uppmärksamhet.

Men Örgryte har skaffat sig en stomme av ett gäng tidigare Jitexprofiler. Först anslöt Sofia Skog med damallsvenska meriter från just Jitex och Göteborg FC samt flerfaldiga bandyvärldsmästaren Elin Sandgren, som spelat damallsvenskt för QBIK och Jitex. Och nyligen fick man in ytterligare ett meriterat nyförvärv i Julia Strahl, som spelat i elitettan med Kungsbacka och Jitex.

Skog och Strahl har för övrigt redan gjort mål för Örgryte.

Tillbaka till högsta nivån. Ute i Europa körs diverse hem- eller familjeutmaningar. Här är hur Linda Sembrant löste familjeutmaningen #FamilyChallenge:

I Norge ligger fotbollsträningen nere, och det är stopp för publikmatcher åtminstone till den 1 september.

Det händer ändå lite grand i vårt västra grannland. Bland annat har Martin Sjögren förlängt sitt kontrakt som norsk förbundskapten. Han blir minst kvar över det EM-slutspel som nu är flyttat till 2022.

Sjögren var för övrigt med i Olof Lundh:s podd för några veckor sedan. Då sa förbundskaptenen att han inte tror att storstjärnan Ada Hegerberg kommer tillbaka till landslaget.

Det ledde till en dispyt med båda systrarna Hegerbergs agenter Alan Naigeon och Victor Bernard. Naigeon tycker både att Sjögren hade dålig tajming med sina uttalanden samt att förbundskaptenen gått över gränsen. Agenten säger:

”Jag förstår inte vad han vill säga? Vad måste Ada göra? Måste hon ringa Martin för att få komma tillbaka? Han tar upp det här med jämna mellanrum. Jag förstår inte vad han har för problem?”

Jag har inte hört podden, men jag minns att Ada Hegerberg tog upp ämnet i magasinet Josimar just innan fjolårets VM-slutspel. Det tyckte jag var väldigt dålig tajming, eftersom det tog bort fokus från de spelare som Norge faktiskt hade med till VM. I det länkade inlägget skrev jag att: ”Så agerar inte lagspelare – bara egoister.”

Och vad jag har hört så har agent Naigeon rätt. Ada Hegerberg måste ta initiativet om hon vill tillbaka till landslaget. Och hon måste även be både spelare och ledare om ursäkt. Exakt för vad det är hon behöver be om ursäkt för har jag däremot inte hört något om.

Sjögren har alltså förlängt. En förbundskapten som däremot inte får förlängt är Englands bas, Phil Neville. Han kommer att köra vidare över OS, där det är Storbritannien som skall spela. Däremot leder inte Neville Englands lag i EM-slutspelet 2022.

För övrigt vill Svenska fotbollförbundet förlänga Peter Gerhardsson:s kontrakt att löpa över EM 2022. Gerhardsson har för övrigt gått ner i lön under den period har är korttidspermitterad.

Trots två förluster i Algarve ligger Sverige för övrigt kvar på femteplatsen på världsrankingen, även på den senaste rankinglistan.

Nu under coronatider har det diskuterats och spekulerats kring hur olika sporter, lag och idrottare kommer att klara krisen. För ett tag sedan gick det internationella spelarfacket Fifpro ut med en rapport som sa att damfotbollen som sport kan vara hotad.

Det kändes väl alarmistiskt, även om förstås det finns anledning att fråga sig hur internationella herrfotbollsklubbar kommer att hantera sina damlag nu när det blir kämpigt med ekonomin.

Här i Sverige svarade i alla fall EFD på rapporten med att säga att de trots allt ser framtiden an med optimism:

”Vi analyserar löpande fakta vi har och de signaler vi får från omvärlden. Coronakrisen kommer att övergå till något nytt, och då bygger sig svensk damelitfotboll stark igen.”

Jag är också inne på EFD:s linje. Damfotbollen har blivit så stark att den inte kommer att raseras av den här pandemin. Det är även en åsikt som stöds av svenska spelaragenten Maria Karlsson de Cecco och av en sponsorskonsult vid namn Anders Lindén. Den senare säger till SVT:

”Det genombrottet som kom 2019, med fotbolls-VM och allt som skedde, det går inte att stoppa, tror jag.”

Frågan är om Lyon kan stoppa stjärnduon Dzsenifer Marozsan och Sarah Bouhaddi från att lämna klubben. Den viktiga Lyonduon sägs vara stora prestigevärvningar av Utah Royals i NWSL. Då snackar vi inte bara prestige för klubben, utan också för hela ligan.

Marozsan har varit Lyons bästa spelare de senaste åren. Och om hon lockas från Europas största klubb till USA, då är det en jättevinst för amerikansk klubbfotboll.

Rykten säger att Bouhaddi och Marozsan kommer att ersättas av Atletico Madrids Lola Gallardo och Wolfsburgs Sverigebekanta mittfältare Sara Björk Gunnarsdottir.

Det känns ju faktiskt lite konstigt. För jag ser Gunnarsdottir som en väldigt annorlunda spelare än Marozsan. Men kanske att Lyon försöker att bygga om sitt lag och sitt spel.

Ett lag som håller på att bygga om är Bayern München. I veckan har man gjort klart med tyska landslagsbacken Marina Hegering. Därmed har Bayern på kort tid värvat både Hanna Glas och Hegering till sin backlinje.

De värvningarna antyder att Bayern kommer att tappa backar från den ännu ej avslutade säsongen. För på högerbackssidan har man ju exempelvis redan tyska landslagsspelarna Giulia Gwinn och Kathrin Hendrich. Mittbackar finns det också gott om: Amanda Ilestedt, Simone Boye-Sørensen, Carina Wenninger, Simone Laudehr och Kristin Demann.

Vid en koll på tabellen i Frauen-Bundesliga är det för övrigt inte i defensiven som Bayern har tappat mest på Wolfsburg, utan i offensiven. Wolfsburg har 74–7 i målskillnad, medan Bayern har 43–13. Men visst, backlinjen är ju också en del av offensiven. Så kanske att de nya värvningarna kan hjälpa Bayern både framåt och bakåt. Och München har ju dessutom tidigare gjort klart med Lea Schüller till offensiven för nästa säsong. Så man jobbar ju även på att spetsa till offensiven.

Slutligen noterar jag att Kinas landslag tränar på inför ett avgörande OS-playoff som vi inte vet när det kan bli av.

 

Tråkiga nyheter för Kollmats – och roliga för Glas

I kväll skulle landslaget ha spelat sin första tävlingsmatch för året. Som bekant är matchen mot Ungern uppskjuten, och ingen vet när den kan spelas.

Förbundskapten Peter Gerhardsson är nu permitterad, och det kan bli ett riktigt tråkigt år för förbundskaptenen. I dag sa nämligen Fifas vice ordförande Victor Montagliani från Kanada att det riskerar att bli ett år utan någon mer landslagsfotboll.

Om man skall hinna spela klart alla ligor och internationella klubbturneringar finns det alltså en uppenbar risk att landslagen får kliva åt sidan.

Nästan samtidigt som jag läste om Montaglianis utspel såg jag att Kina har samlat sitt landslag för att förbereda sig för OS-kval mot Sydkorea. Det kan bli ett ganska långt läger…

Apropå landslagsfotboll såg jag att Nilla Fischer var besviken över att hon inte kom med till Algarve cup tidigare i år. Den besvikelsen gjorde mig lite glad.

Den visar att Fischer fortfarande har drivet att spela landskamper, även av träningsmodell. Och en frisk och motiverad Fischer är fortfarande en stor tillgång för ett svenskt landslag.

Hanna Glas

En annan landslagsback, Hanna Glas, har i dag tecknat ett spännande avtal med Bayern München, där hon blir lagkamrat med Amanda Ilestedt. Trots att Glas tillbringat stora delar av den senaste säsonger på PSG:s bänk säger hennes agent att högerbacken får en miljonlön i nya klubben. Agenten tror därmed att Glas blir den bäst betalda svenska försvarsspelaren genom tiderna. Spännande.

Hanna Glas är tydligen för övrigt en person med förutsättningar att klara sig bra på en öde ö. I varje fall var det just Glas av landslagsspelarna som Magdalena Eriksson helst hade tagit med sig till en öde ö när Eriksson svarade på läsarfrågor på Aftonbladet. Däremot verkar det inte vara någon bra idé att ta med Kosovare Asllani på vildmarksäventyr…

Det var en parentes. Tillbaka till mer fotbollskopplade nyheter. I dag gjorde Stina Blackstenius sin första träning med Göteborg. Stjärnforwarden ville inte prata om skiljedomen som tog henne till västkusten.

Blackstenius vill inte prata om tvisten

Och faktum är ju att Blackstenius övergång hamnar i bakvattnet i dag när det gäller Göteborgsnyheter. För dagens stora nyhet är en riktigt tråkigt sådan – mittbacken Beata Kollmats är korsbandsskadad och har därmed spelat klart det här året.

Beata Kollmats

Det är en riktigt tung smäll för Göteborg. Med Blackstenius ankomst kände jag att Göteborg började närma sig Rosengård. Men dagens besked innebär att Göteborg backat jämfört med läget för två veckor sedan.

Jag bedömer alltså Kollmats skada som ett större bakslag än vad värvningen av Blackstenius är en tillgång. Kollmats gjorde en supersäsong i fjol, och var en av damallsvenskans allra bästa mittbackar. Hon och Taylor Leach var ett otroligt stabilt mittlås. Nu kommer ingen av dem att spela i år, vilket skapar stora frågetecken för Göteborgs mittförsvar.

I nuläget är Emma Berglund och Emma Kullberg de enda utpräglade mittbackarna i Göteborgs trupp. Visst finns både Catrine Johansson och Filippa Curmark som kan spela på positionen. Det hindrar dock inte att det just nu är ett stort frågetecken för Göteborgs mittförsvar.

Och att Rosengård fortsatt får räkna med ett stort favoritskap inför den damallsvenska säsong som vi inte vet när den kan dra igång.

Till helgen skall det i alla fall äntligen gå att se damfotboll på tv igen. Det är Aftonbladet som sänder den träningsturnering som kallas Stockholm Challenge och avgörs de kommande helgerna mellan fyra av huvudstadens elitlag.

På lördag 16.00 drar det i gång med prestigematch mellan de båda tippade topplagen i elitettan Hammarby och AIK. Och på söndag 15.00 är det Djurgården och BP som gör upp. Matcherna kan ses av pluskunder.

Coronaviruset flyttar OS-kval

Jag är kvar i Nya Zeeland i några dagar till. I grannlandet Australien är det en stor nyhet i dag att landet hastigt och lustigt (?) fått ta hand om arrangörskapet av tredje omgången av Asiens OS-kval.

Kvalet startar på måndag, och matchen Australien–Taiwan skulle ha spelats i kinesiska staden Wuhan. Det är den stad där coronaviruset har härjat den senaste tiden. Och det är förstås på grund av sjukdomsutbrottet som Asiens OS-kval med kort varsel flyttas från Kina till Australien.

Japan är som arrangörsland redan klart för OS-fotbollen. Asien har ytterligare två platser, och de skall alltså fördelas i det stundande kvalet. Det skulle ha varit åtta lag i den stundande kvalomgången, men Nordkorea har dragit sig ur. Orsaken till deras avhopp är oklart, men det är i alla fall bara sju lag kvar i kampen om de två platserna.

Ettan och tvåan i respektive grupp går vidare till det fjärde och avslutande kvalsteget. Det steget består av direkt avgörande playoffmatcher mellan ettan i ena gruppen och tvåan från den andra.

Gruppindelningen i tredje kvalsteget är:
Grupp A: Sydkorea, Myanmar och Vietnam.
Grupp B: Australien, Kina, Taiwan och Thailand.

Även om Vietnam är på frammarsch känns det ganska klart att Sydkorea kommer att vinna grupp A och att vinnaren i grupp B kommer att ha en mycket bra chans att nå OS.

Redan natten mot onsdag drar ett annat OS-kval i gång, det nordamerikanska. Där skall också två platser fördelas. Grupperna ser ut så här:

Grupp A: USA, Costa Rica, Panama och Haiti.
Grupp B: Kanada, Mexiko, Jamaica samt önationen Saint Kitts och Nevis.

Gruppettorna möter sedan den andra gruppens tvåa i en direkt avgörande match den 7 mars. USA och Kanada är förstås storfavoriter till att ta de båda platserna. Men framför allt för Kanada väntar två luriga gruppmatcher. Och det är press på kanadensiskorna då en andraplats i gruppen med största sannolikhet innebär playoff mot USA.

Julia Spetsmark

Så till lite inhemska nyheter. Helgens övergång var att Julia Spetsmark presenterades som nyförvärv av storsatsande portugisiska klubben Benfica. Spetsmark blir därmed andra svenska spelare i Portugals högstadivision efter Nathalie Hoff Persson, som gjorde några månader i Sporting förra vintern.

Benfica är nykomling i Portugals högstadivision, och har inlett lysande. Efter 13 omgångar har man full poäng och målskillnaden 94–1.

Spetsmark lämnar alltså USA:s bästa klubb för Portugals. Kanske att hon kan räkna in ett andra ligaguld om några månader. 30-åringen var ju med och blev amerikansk mästarinna i fjol. Det var hennes första ligatitel, hon hade tidigare blivit tvåa både i Sverige och England.

Det var ganska länge sedan det stod klart att den snabba forwarden/yttermittfältaren skulle lämna North Carolina Courage. Jag trodde kanske att hon var på väg tillbaka till damallsvenskan, och Djurgården. Men hennes utlandsäventyr fortsätter, och vi får alltså vänta ytterligare innan vi får se henne i damallsvenskan igen.

Apropå svenska spelare i utlandet meddelade norska Lyn nyligen att man lånar ut Mimmi Löfwenius till mästarlaget LSK Kvinner under våren. Löfwenius missade säsongen 2019 till följd av en andra mammaledighet. När hon nu är tillbaka på planen passar det henne bättre att starta satsningen hos LSK, vars träningsanläggning ligger närmare svenskans hem.

I helgen drog de svenska elitlagen igång träningsmatchandet i lite större utsträckning. Kristianstad hade ju sin premiär redan helgen innan. I lagets andra match krossade man Malmö FF med 7–0. Det känns som ett rimligt segerresultat mot en division I-klubb…

Rosengård visade varför man går in i 2020 som jättefavoriter att försvara sitt guld. I första träningsmatchen vann man mot danska topplaget Bröndby med 3–2. Noterbart här var att Rosengård ledde med 3–0 när man bytte tio spelare.

Jag hittar ingen info om matchen på Rosengårds hemsida. Men vad jag förstått bytte man in nio spelare från F19-laget, varav flera debutanter. Dessutom skall Ema Paljevic ha varit med för provspel. Jag har inte sett något om hur det gick för Jitextalangen.

Apropå Jitextalanger spelade tre sådana med F02-landslaget mot just Jitex i helgen. Juniorlandslaget vann med 6–0 mot elitettannykomlingen.

När jag ändå är inne på elitettanlag noteras att Mallbacken slog norska toppserielaget Lyn med 4–2 – en fin skalp. För värmländskorna gjorde Sarah Michael och Ida Hallstensson två mål vardera.

I andra matcher noterades att Växjö vann mot Kalmar med 2–0 samt att Linköping vann med 1–0 mot ett pojklag, Stångebro United U15. Den sistnämnda matchen var bara 2×30 minuter. Det är oklart vad LFC spelade med för lag.

Veckans nyhet kring Linköping är ju annars att Stina Blackstenius uppges vara uppvaktad av Göteborg. Den nyheten förvånade mig lite, då Göteborg ju har ett välkomponerat och väl fungerande anfallspar i Rebecka Blomqvist och Pauline Hammarlund. Och man skulle väl inte värva Blackstenius som backup?

Tittar vi lite på de ligor som varit igång den senaste tiden så noteras att Bordeaux fixade lite spänning igen i Frankrike. Tabelltrean tog nämligen poäng av serieledande Lyon (0–0) förra helgen. Därmed skiljer det bara tre poäng igen mellan Lyon och tvåan PSG.

Apropå PSG noteras att Hanna Glas haft det tufft ett bra tag. Landslagsbacken spelade full tid de fyra första ligaomgångarna. Men i de tio senaste har hon bara spelat en match. I helgen satt Glas kvar på bänken hela matchen.

Vårt andra Frankrikeproffs har det inte mycket bättre. Marija Banusic har bara fått göra tre inhopp om totalt 15 minuter i ligan för Montpellier. Positivt dock för forwarden att det senaste inhoppet var mot Fleury i helgen.

I Spanien föll svensklaget Tacon mot Logrono med 1–0 i helgen. Därmed missade Tacon chansen att haka på de åtta topplagen. Real Madrids damlag ligger på tionde plats i tabellen, man har fem poäng upp till övre tabellhalvan.

Noterbart i Spanien också att toppmötet mellan Barcelona och Atletico Madrid slutade 0–0, vilket innebär att Barca fortsatt har nio poäng upp i guldstriden. Atletico hade behövt vinna den matchen för att ha kvar en rimlig chans att försvara sin titel.

Atleticos klubbledning har för övrigt inte varit nöjd med lagets resultat den senaste tiden. Därför valde man att byta tränare inför toppmötet. Pablo Lopez fick sparken, och ersattes av Dani Gonzalez.

 

I veckan som kommer är det utöver OS-kval i Nordamerika även semifinaler i engelska WSL cup – de spelas på onsdag. Där möts Arsenal–Manchester City och Manchester United–Chelsea. Två spännande matcher.

Arsenal har i veckan presenterat Australiens anfallsstjärna Caitlin Foord som nyförvärv. Foord skall dock spela OS-kval innan hon flyttar till London.

I mitt senaste inlägg skrev jag om spelare som har avslutat sina karriärer. Ytterligare en som lägger av är Mexikos landslagsmålvakt Bianca Henninger.

En av de som slutar, och som nämndes i förra inlägget, är engelska ex-landslagsspelaren Eniola Aluko. Hennes första jobb efter spelarkarriären blir som sportchef för Aston Villas damfotbollssatsning. Birminghamklubben går som tåget i engelska andraligan, och allt talar för att Aluko kommer att basa över en WSL-klubb till sommaren.

Eniola Aluko

Janogy, Linköping, Ballon d’Or, Chawinga och UWCL

Madelen Janogy

Madelen Janogy har bestämt sig för att det är dags att lämna Piteå och damallsvenskan. Det dröjde några fler år än jag gissade innan hon fick sitt genombrott.

Jag trodde att det skulle ske redan 2016, men på svensk mark hände det i fjol. Och i år har hon även visat att hon håller på internationell nivå. Det är således fullt logiskt att Falköpingsprodukten nu provar sina vingar utomlands.

Frågan är bara var hon hamnar. Enligt agent Maria Karlsson De Cecco har Janogy tackat nej till Juventus och Birgmingham. I Juve hade hon fått svenskt sällskap i form av Linda Sambrant, samt sannolikt fått vara med och vinna en ligatitel till. Juventus är ju nämligen obesegrat, och man kommer att leda den italienska ligan med minst fem poäng när alla lag spelat nio omgångar.

Birmingham hade varit ett rätt bra klubbval, om Janogy flyttat förra säsongen. Då var nämligen det blåvita laget ett toppgäng. Nu är Birmingham däremot riktigt svagt, och man kan förstå att klubben letar vassa forwards för att lyfta ur nedflyttningsstriden.

Härom veckan kikade jag nämligen på matchen Birmingham–Chelsea. Jag hade faktiskt missat hur brandskattat Birmingham har blivit, och trodde att jag skulle få se Chelsea mot ett svårslaget motstånd. Men så var det inte alls.

I våras slutade Chelsea och Birmingham trea och fyra i WSL med 42 respektive 40 poäng. Under sommaren har klubbarna dock tagit helt olika riktningar. Medan Chelsea både har breddat och stärkt sitt lag har Birmingham alltså tappat massor av toppspelare.

Bland annat är alla lagets fyra bästa målskyttar från förra säsongen borta. Namnmässigt är förstås Ellen White det tyngsta tappet – hon gjorde sex mål på åtta ligamatcher förra säsongen. Den här säsongen har Birmingham totalt gjort tre mål på sju ligamatcher.

Mot Chelsea släppte de in sex, trots att jag tyckte att Chelsea gjorde en rätt blek insats. Totalt sett var det en rätt dålig match, med riktigt svagt passningsspel – framför allt från Birmingham. Hos dem var landslagsmittfältaren Lucy Staniforth den enda klasspelaren.

En annan spännande spelare i Birmingham är 16-åriga Freya Gregory, som fått göra några inhopp. Hon är dock inte redo att bära något lag i WSL.

Det blev en lång utläggning om Birmingham. Men jag hoppas att det framgår att jag tycker att det är rätt av Janogy att välja bort WSL-klubben.

För Piteå börjar det se lite jobbigt ut. Man har tappat flera etablerade spelare, och ännu inte plockat in några namnkunniga nyförvärv. När kommer det första?

De senaste dagarnas debatt på svensk mark har annars handlat om Linköping och Olof Unogård. Jag har ingen inblick i hur det sett ut och låtit på träningar och i omklädningsrum i LFC. Men utifrån det jag sett och läst tycker jag att Unogård är värd att få en chans till.

Jag läste att Rainer Fussgänger på sin blogg kallar LFC för ett av sorgebarnen under silly season. Nu är ju inte östgötarna klara med sitt lag- och truppbygge ännu. Men som jag ser det har LFC hittills gjort en helt ok silly season, och jag tycker att man håller på att bygga ett betydligt mer välkomponerat lag till 2020 än man har haft i år.

Det var ju ganska solklart att LFC var tvunget att ändra på något. Och att behålla den trupp man haft i år tror jag hade varit dömt att misslyckas. Man behövde således byta bort en hel del spelare.

En gissning är att man gärna hade haft kvar Emma Holmgren och Mimmi Larsson, som ihop med Frida Maanum varit LFC:s bästa spelare i år. Fast i Larssons fall kändes det som att det bara fanns plats för en av henne och Stina Blackstenius. Och då Blackstenius har löpande kontrakt över nästa år var det svårt att behålla Larsson. När det gäller Holmgren behöver inte tappet bli speciellt tungt, då Cajsa Andersson är en utmärkt ersättare.

Men övriga spelare som lämnar LFC ville klubben knappast ha kvar. Trion Anna Oskarsson, Filippa Angeldahl och Anna Rakel Petursdottir har haft riktigt svaga säsonger, och gissningsvis kostade de mer än de presterade. Och Dajan Hashemi fick lida av värvningarna av Larsson och Blackstenius.

Jag noterar att agent Michael Kallbäck, som företräder Oskarsson, Angeldahl och Hashemi, i ett par omgångar spytt galla över LFC. Det är väl bra med agenter som står bakom sina spelare. Men jag hade väntat till mina spelare gjort succé i sina nya klubbar. För Oskarsson och Angeldahl har ju knappast presterat på den nivå man förväntar sig av spelare som förväntas konkurrera om landslagsplatser.

När jag kollade den officiella statistiken över Linköpings säsong, noterade jag för övrigt att Lina Hurtig både spelat, och startat samtliga 22 matcher i damallsvenskan i år. Det är första gången i hennes annars rätt skadekantade karriär hon kunnat spela en full säsong. Och det trots att hon var i väg på VM, och inte fick någon längre semester.

Det om LFC. I dag har jag kollat in det franska toppmötet PSG–Montpellier. Det skulle även ha kunnat vara ett svenskmöte, men Hanna Glas och Marija Banusic blev kvar på varsin bänk hela matchen.

PSG var det något bättre laget, men matchen slutade 1–1, ett resultat som Lyon och Bordeaux jublade mest åt. I morgon når D1 Feminine halvtid i och med matchen mellan ledarna Lyon och jumbon Metz. Allt talar för att Lyon kommer att vinna den matchen och därmed ha ett fempoängsförsprång efter halva serien.

Det innebär att Lyon är det enda laget som har guldet i egna händer. Och med tanke på hur sällan Lyon tappar poäng har jag väldigt svårt att se att ligaguldet skall glida dem ur händerna.

Noterbart kring dagens match var att PSG var så missnöjt med 1–1 att de skickade upp målvakten Cristiane Endler på en hörna i 94:e minuten. Chilenskan vann faktiskt duellen, men hennes nick förlängdes över av Kadidiatou Diani.

Noterbart i övrigt från D1 Feminine är att tyska storstjärnan Dzsenifer Marozsan står på sju mål och elva assist efter tio spelade matcher. Det är en makalöst imponerande siffra, och då har hennes Lyon alltså kvar att möta ligans sämsta lag.

För mig är Marozsan definitivt topp tre när det gäller världens bästa spelare. De andra två är Sam Kerr och troligen också Tabitha Chawinga. Jag skriver troligen om den före detta Kvarnsvedenspelaren, eftersom jag knappt sett henne sedan hon lämnade damallsvenskan. Men det faktum att hon dels ledde sitt Jiangsu Suning till fyra titlar i Kina, och dels hur överlägsen hon var i Asiens Champions League häromveckan, så tror jag att hon hör hemma väldigt högt upp på listan över världens bästa spelare.

Det första asiatiska klubbmästerskapet vanns för övrigt av japanska NTV Beleza närmast före Chawingas klubb.

Eftersom Chawinga ju varken syns i stora mästerskap eller europeiska klubbturneringar, glöms hon lätt bort när priserna till världens bästa skall delas ut. En som prisats i veckan är Saki Kumagai. Japanskan utsågs till Asiens bästa spelare:

När Ballon d’Or delades ut i början av veckan var prispallen:

1) Megan Rapinoe
2) Lucy Bronze
3) Alex Morgan

Rapinoe vinner ju på grund av hennes insatser i VM. Hon har ju för övrigt knappt spelat något under resten av året. Jag tycker att VM skall vara viktigt i sådana här omröstningar. Men jag tycker knappast att VM skall vara det enda man tar hänsyn till. För det finns ju speciella priser till turneringens bästa spelare.

När det gäller Bronze är hon bra, men Marozsan brukar ju alltid prisas som Lyons och franska ligans bästa spelare. Så jag har svårt att placera Bronze före tyskan. Juryn hade dock Marozsan först på elfte plats. På delat 16:e fanns för övrigt Nilla Fischer och Kosovare Asllani, och på 19:e kom Sofia Jakobsson.

I veckan har även engelska The Guardian presenterat sin lista över världens 100 bästa spelare. Där såg pallen ut så här:

1) Sam Kerr
2) Lucy Bronze
3) Megan Rapinoe

Här vann alltså Kerr, vilket jag tycker känns rimligt. Hon var för övrigt sjua i Ballon d’Or. The Guardian hade Marozsan på plats 13.

Sexa kom för övrigt Vivianne Miedema, som stod för makalösa sex mål och fyra assist när Arsenal vann med 11–1 mot Bristol förra helgen. Och då blev hon ändå utbytt i 79:e minuten…

På The Guardians lista kom Tabitha Chawinga på plats 95. Som ni förstår tycker jag att det är en rätt rejäl undervärdering. Svenska spelare på listan var:

33) Nilla Fischer
35) Kosovare Asllani
44) Hedvig Lindahl
51) Sofia Jakobsson
56) Caroline Seger
69) Stina Blackstenius
77) Magdalena Eriksson
82) Fridolina Rolfö
91) Hanna Glas

En svensk VM-spelare som stod utanför listan är Amanda Ilestedt. Hon nickade in Bayern Münchens matchavgörande 2–0-mål i går mot Freiburg. Det var Ilestedts första ligamål för Bayern. Jag hann se delar av matchen, och tyckte att svenskan gjorde en utmärkt defensiv insats.

Innan jag sätter punkt för det här inlägget är det läge att säga några ord om det nya format för Champions League som presenterades i veckan. Första ordet är förstås: Äntligen.

Den närmaste förändringen för svensk del är att klubbarna slåss lagen om tre platser i Champions League i nästa års damallsvenska.

Utöver att de sex bästa ligorna får med ett tredje lag så kommer det att bli gruppspel för 16 lag. De fördelas i fyra grupper om fyra lag vardera. Utöver årets turnering har Sverige alltid haft minst en klubb bland de 16 bästa. Så även om det är fler bra lag att konkurrera med borde vi ha goda chanser att åtminstone få med något lag till gruppspelet varje år den närmaste tiden.

Framför allt kommer det lag som vinner SM-guld nästa höst ha stor chans att nå gruppspelet. Kvalet är nämligen delat i två, eller tre delar beroende på hur man räknar.

1) Fyra lag är direktkvalade. Det handlar om de regerande mästarna samt ligavinnarna i de tre största ligorna – just nu Tyskland, Frankrike och England.

2) Mästarvägen – sju platser. Här placeras samtliga övriga mästarlag. Kvalet spelas i två omgångar. Mästarna från ligorna som är rankade 4–6 är seedade och går in i andra omgången. I nuläget handlar det om mästarna från Spanien, Sverige och Tjeckien. Det svenska mästarlaget är alltså bara ett dubbelmöte från gruppspel. Och man kommer att få möta mästarlag från mindre ligor.

3) Ligavägen – fem platser. Den här vägen är det väldigt mycket tuffare för svenska lag att kvala in till gruppspelet. Mest eftersom man riskerar väldigt mycket tuffare motstånd än via mästarvägen. Kvalet är uppdelat i två omgångar. Först en utslagsturnering, sedan playoffmatcher. Tvåorna i ligorna 1–6 är seedade och går in i playoffomgången. I nuläget behöver alltså tvåan i damallsvenskan ”bara” vinna ett dubbelmöte för att gå till gruppspel.

Alla treor och tvåorna i ligorna som är rankade sjua och neråt måste spela den inledande utslagsturneringen där fyra gruppvinnare går vidare till playoffomgången.

Spontant tycker jag att upplägget känns bra. Lag från tio olika länder kommer att få plats i gruppspelet, och de bästa länderna har chansen att få med tre lag till gruppspelet. Det är bra.

 

Grattis FC Rosengård – svenska mästarinnor 2019

Inlägget uppdaterat med skaderapport om Fridolina Rolfö

Strax innan 17.00 i eftermiddags blev det helt klart, det som vi förstått länge – att FC Rosengård blir svenska mästarinnor 2019.

Ett stort grattis till Malmöklubben som har gjort en otroligt stark höst. Man lyckades väldigt bra med truppen under sommarfönstret, och laget har känts klart starkare efter VM än det var innan.

En viktig värvning var ju förstås Anna Anvegård, och det var ju just hon som gjorde Rosengårds mål i dag mot Vittsjö.

Det finns fler lag som är värda gratulationer i dag. Göteborg säkrade andraplatsen, och är därmed klart för ett andra raka deltagande i Champions League.

Redan i går säkrade Vittsjö och Eskilstuna sina medaljer – grattis till båda. Nästa helg avgörs vilket av lagen som blir trea, och vilket som blir fyra.

Starkt av Vittsjö förresten att ta poäng på Malmö IP. Starkt också av Eskilstuna att fortsätta rada upp segrar. Faktum är att sörmlänningarna nu är uppe i topp av hösttabellen. Laget har tagit 23 poäng på de tio senaste omgångarna. Under samma period har Rosengård och Göteborg tagit 22 och Vittsjö 17.

Jag har jobbat under söndagen, och har inte hunnit se så mycket av dagens matcher. Dock stod redaktionens tv:n på under Djurgården–Piteå. Så jag såg hur ett sjabblande Piteåförsvar kan ha räddat Djurgården kvar i högsta serien. 3–3-kvitteringen var ju en skänk från ovan till stockholmarna.

Inför slutomgången är nu Djurgården uppe på rätt sida om nedflyttningsstrecket. Dock kan det knappast anses ha varit positivt för stockholmarna att Göteborg säkrade andraplatsen redan i dag. Det innebär ju nämligen att Göteborg inte har något att spela för på Limhamns IP på lördag.

Däremot måste nog Vittsjö ta tre poäng om de skall försvara sin tredjeplats. Formstarka Eskilstuna är ju nämligen storfavoriter borta mot Växjö. Djurgården har alltså sannolikt en mer motiverad motståndare i slutomgången. Och djurgårdarna måste ta lika många poäng som LB för att hålla sig kvar.

I övrigt i dag noteras en megaskräll från den franska ligan. Där blev det nämligen mållöst mellan Dijon och Lyon. Dijon var tabelljumbo inför avspark, och hade tidigare varken tagit poäng eller gjort mål på Lyon. Något mål gjorde man inte, men en högst meriterande poäng blev det.

Gissa om Hanna Glas jublade över den skrällen? Nu leder nämligen PSG ligan med två poängs marginal efter sex omgångar.

I tyska ligan fortsätter Hedvig Lindahl att hålla nollan, och Fridolina Rolfö att göra mål. Båda svenskorna spelade hela matchen i Wolfsburgs 3–0-seger borta mot Frankfurt. Rolfö gjorde 1–0-målet, vilket innebär att hon nu bokförts som målskytt i fyra raka matcher.

Tillagt i efterhand: Rolfö spelade inte hela matchen, utan haltade av på slutet efter att ha fått en smäll på foten. Skadan kan vara allvarlig. Se kommentar nedan.

Även i Norge blev guldstriden helt avgjord i dag. LSK tog en poäng borta mot Kolbotn, och leder därmed serien med sju poäng med två omgångar kvar. Det är sjätte året i rad som LSK tar hem guldet – grattis.

I Spanien är svensklaget Tacon kvar på 14:e plats och negativ kvalplats efter 3–0-förlust hemma mot Levante. Både Sofia Jakobsson och Kosovare Asllani spelade hela matchen.

Slutligen är det finalklart i NWSL i USA. North Carolina Courage behövde förlängning för att vinna sin semifinal mot Seattle med 4–1. Hemmalaget gjorde 1–0 på straff (Heather O’Reilly) i 88:e. Men Seattle kvitterade på övertid, och det blev alltså förlängning. Där var Julia Spetsmark:s lag starkast. Svenskan byttes för övrigt in i 112:e minuten.

Det matchavgörande målet var en frispark från Debinha:

Precis innan midnatt svensk tid blev det klart att finalmotståndaren heter Chicago Red Stars. Det blev femte gången gillt för Chicago i semifinal. Segerskytt blev inte oväntat Sam Kerr. Det var inte heller någon skräll att Yuki Nagasato stod för den fina framspelningen.

Åttondelsfinaler i Champions League

Med de svenska lagen utslagna redan i sextondelsfinal blir det lätt så att man tappar lite fokus på Champions League.

Jag hade således missat att Biik Kazugurt–Bayern München spelades redan på onsdagsförmiddagen, avspark var 10.00 svensk tid.

Bayern vann med 5–0 efter bland annat två mål av Lina Magull. Noterbart är att Amanda Ilestedt inte ingick i Bayerns matchtrupp. Enligt klubbens hemsida har hon någon form av muskelskada.

Ytterligare sex av de åtta åttondelsfinalerna drar i gång i dag. Bara Barcelona–Minsk (Barca är favoriter till 99–1) har sin första match i morgon. Trots att de svenska lagen är utslagna finns det svenskintresse i fem av de åtta mötena.

18.00 är det avspark mellan Linnéa Svensson:s Brøndby och Glasgow City. Den matchen går att se via betal-tv för 30 danska kronor. Det danska topplaget känns för övrigt som favoriter till 65–35 i dubbelmötet.

Två av matcherna visas på Viaplay. Det är Wolfsburg–Twente (18.00) och Fortuna Hjörring–Lyon (19.00). Det handlar om två matcher som knappast lär bli speciellt spännande, utan Wolfsborg och Lyon kommer att defilera till kvartsfinal.

Den klart mest intressanta matchen är Manchester City–Atletico Madrid. De drabbade samman även förra året, då vann det spanska mästarlaget med totalt 3–1. De möttes även i placeringsmatch i det inofficiella klubblags-VM:et i augusti, och då vann City med 3–2. Nu håller jag City som knappa favoriter, 55–45.

Dagens match har avspark 20.00. Jag har inte hittat någon sändning, men gör jag det kommer länken upp här.

I övrigt i dag spelar Slavia Prag–Arsenal (18.30) och Breidablik–PSG (20.30). I den första matchen håller jag Arsenal som favoriter med 80–20 mot Mia Persson:s lag medan Hanna Glas och PSG får oddset 99–1 mot de isländska mästarinnorna. Även från de här två matcherna kommer tv-länk upp här, om jag hittar någon.

 

 

 

Lite funderingar inför Ungern borta

Landslaget

20.15 i kväll är det avspark på DVTK-stadion i ungerska Miskolc. Där skall Sverige ta ytterligare tre poäng i EM-kvalet. Matchen sänds på TV12 och på Cmore.

Allt annat än seger är ett rejält misslyckande. Ungern är nämligen ett lag vi skall slå med ett par måls marginal. De sex tidigare mötena med ungerskorna har alla slutat med minst tre måls segermarginal. Totalt är det 31–2 i svensk favör. Och de tre matcherna på ungersk mark har slutat totalt 14–2, vilket innebär ett snitt på 5–1.

Senast blev det 4–1, men där var ungerskorna med ända in i slutminuterna. Då kom nämligen de två sista svenska målen sent. Mitt tips för dagens match är svensk 3–0-seger.

Vi skall alltså förvänta oss svensk seger i kväll. Men Ungern är långt ifrån lika uselt som Lettland. Det kommer alltså att bli en fotbollsmatch i kväll. Vårt landslag får inte gå på halvfart, som i första halvleken mot Lettland. Ungerskorna har nämligen flera spelare med mycket goda offensiva kvaliteter.

Framför allt är ju Wolfsburgs kantspelare Zsanett Jakabfi en riktig klasspelare. Hon hade definitivt platsat i den svenska elvan.

Det hade kanske inte duon Dóra Zeller (forward) och Henrietta Csiszár (mittfältare) – men de båda är i alla fall startspelare i tyska mittenlaget Bayer Leverkusen, vilket tyder på god klass. Även mittfältaren Zsofia Racz har en säsong i Frauen-Bundesliga på meritlistan. Det var för för Duisburg 16/17.

För svensk del har jag inget inside om startelvan. Men en avancerad gissning är att Peter Gerhardsson kommer att utgå från den elva han mönstrade i Lettlandsmatchen. Från den saknas Elin Rubensson och Caroline Seger. Sett till hur Gerhardsson matchade sin trupp i VM bör det öppna för Nathalie Björn och Julia Zigiotti Olme i startelvan.

Jag ser att TT tippar på just de förändringarna i sin elva. De tror på följande elva spelare: Hedvig LindahlHanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena ErikssonNathalie Björn, Kosovare Asllani, Julia Zigiotti OlmeFridolina Rolfö, Anna Anvegård, Sofia Jakobsson.

TT:s tips är alltså även att Gerhardsson kommer att starta Rolfö istället för Lina Hurtig. Det är väl kanske den förändring jag tycker känns mest osäker. Normalt är Rolfö förstavalet, men nu har hon ju inte spelat på ett tag.

Totalt spelas det tio EM-kvalmatcher i dag. Och faktum är att ingen av dem känns riktigt het. Det skulle även ha spelats en elfte match, Kosovo–Ryssland. Men den har blivit uppskjuten med ganska kort varsel. De enda uppgifterna jag har sett är att det har att göra med att det är val i Kosovo på söndag, ett nyval utlystes efter att landets premiärminister avgått.

Utöver Sveriges match kan man även se Norge–Vitryssland på svensk tv. Den sänds på Viasat Sport Premium (och Viaplay) från 17.45.

Som avslutning på det här inlägget blir det lite fotbollsgodis från Brasiliens VM-forward Geyse, numera i Benfica. Så här kan man också ta sig förbi motståndarnas målvakt.

Geyses och Pia Sundhage:s Brasilien spelar för övrigt mot England i Middlesbrough i morgon 13.45 (svensk tid).

 

Tar Malmö FF över LB07?

Inlägget uppdaterat med senaste nytt kring MFF och LB07, fler tv-matcher och rättelse kring seedade lag i Champions League. 

Torsdagens stora svenska damfotbollsnyhet var uppgiften om att det skall föras samtal om att Malmö FF skall ta över LB07:s damallsvenska lag.

Jag trodde nog att det var Rosengård som låg närmast till hands för ett samarbete med MFF på damsidan, då ju FCR är MFF:s gamla damlag.

Spontant känns det ju intressant med både MFF och Rosengård på högsta elitnivå. Och inte minst låter det ju vansinnigt spännande med att ha två så drivna talangfabriker i samma stad. Både MFF och Rosengård är ju väldigt bra på att fostra elitspelare.

Vi får se vart det här tar vägen.

Under fredagsförmiddagen har Sydsvenskan skrivit att det är bekräftat att det blir någon form av samarbete mellan MFF och LB07. Mer skall presenteras på en presskonferens klockan 14.00.

Fotbollsmässigt spelades det fem Champions League-matcher under torsdagen. Bortalagen vann i fyra av matcherna, medan det blev kryss mellan Anderlecht och BIIK Kazygurt.

Här lurades jag först av att Fiorentina och Arsenal har bytt hemmamatch, och i en tidigare version av det här inlägget skrev jag att det fanns en chans/risk att samtliga sextondelsfinaler skulle vinnas av de seedade lagen.

Något som knappast ger vatten på kvarnen för oss som gnällt på seedningsupplägget.

Men Arsenal lär ju i alla fall gå vidare, så minst ett oseedat lag kommer att avancera.

Det var ingen stor svenskdag. Stephanie Öhrström var bänkad till förmån för Francesca Durante när Fiorentina föll med hela 4–0 hemma mot Arsenal. Där gjorde Vivianne Miedema två av målen.

Även Hanna Glas fick sitta och titta på när hennes lag spelade. Glas fick dock se sitt PSG vinna med hela 7–0 borta mot portugisiska Braga. Där stod Marie-Antoinette Katoto för tre av målen och Jordyn Huitema för två.

För Annahita Zamanian har säsongen börjat tungt. Hon satt på bänken utan att få speltid i helgens ligamatch mot Metz. I övrigt har hon inte ens ingått i matchtruppen till tävlingsmatcherna.

Under torsdagen var det även toppmöte i amerikanska NWSL. Där satt Julia Spetsmark på bänken hela matchen när hennes North Carolina Courage vann med förkrossande 6–0 borta mot tidigare serieledarna Portland Thorns.

Det verkar ha varit gräsligt dålig inställning från Portlandspelarna när matchen hade glidit dem ur händerna. Se bara på vilket obefintligt hemjobb huvuddelen av lagets spelare gör vid gästernas 5–0-mål.

Därmed är det dags att blicka framåt mot helgen. För svensk del är det söndag 15.00 som är tiden som gäller. Då är det ju nämligen ett avgörande läge både i toppen och botten av damallsvenskan. Då spelas ju nämligen matcherna Göteborg–Rosengård och Djurgården–LB07 parallellt.

Det är matcher där jag håller Rosengård och Djurgården som favoriter. Även om Göteborg stod upp bra mot Bayern München och borde ha fått lite självförtroende av sin insats så måste den matchen ha slitit på laget. Därav Rosengårds favoritskap, även om matchen spelas i Göteborg.

Samtidigt är det en måstematch för Göteborg. Känslan är att KGFC måste ta tre poäng för att ha kvar chansen på SM-guldet. Vid förlust är guldhoppet helt ute, men även vid kryss känns det svårt att nå förstaplatsen.

Och i botten är det en absolut måstematch för Djurgården. Vid förlust talar väldigt mycket för att man får börja om i elitettan nästa år. Jag tror att stockholmarna tar sig samman och kniper en efterlängtad trepoängare.

Men redan i kväll drar damallsvenskans 17:e omgång i gång. Den gör det med matchen Linköping–Eskilstuna klockan 18.30. Den matchen är ju också spännande med tanke på LFC:s svaga insats senast och Eskilstunas fina höstform.

I kväll kan man även se Frauen-Bundesliga på svensk tv. Matchen Köln–Turbine Potsdam visas på Viasat Fotboll med start 19.15.

I morgon lördag hittar jag inga tv-matcher. Däremot har vi en högintressant toppmatch i elitettan när trean Uppsala tar emot fyran AIK – avspark 15.00. Ett av lagen kommer att ligga på damallsvensk plats efter slutsignalen. Där kommer det att ligga kvar åtminstone till söndag då Hammarby spelar borta mot Asarum.

Under lördagen blir det även intressant att se hur det går för Tacon i deras hemmapremiär mot Huelva (avspark 18.00). Madridklubben lär ju vara extremt revanschsugen efter fiaskostarten i ligan.

Det är ju värt att notera att Tacon faktiskt värvat ett par defensiva toppspelare, men att varken Daiane eller Thaisa var med i premiären. De lär behövas, och nu har man ju även fått in en tredje meriterad försvarsspelare i Växjöförvärvet Osinachi Ohale. Ohale borde vara spelklar till matchen. Frågan är om de båda brasilianska affischnamnen är det?

Lördagen innehåller även ett intressant toppmöte i den franska ligan, Bordeaux–Montpellier, samt fyra matcher i premiäromgången i den italienska ligan. Där känns svenskmötet Juventus–Empoli klockan 20.45 som lördagens mest intressanta. Omgångens toppmatch spelas annars på söndag, nämligen mötet Roma–Milan.

Under söndagen visas en hel del damfotboll på svensk tv. 13.00 visar Sportkanalen matchen mellan damallsvenskans två positiva överraskningar, Vittsjö-Kif Örebro. 13.30 sänder Viaplay WSL-matchen Reading–Manchester City och 14.00 visar samma kanal tyska ligamatchen Bayern München–Leverkusen.

15.00 visar SVT damallsvenska toppmötet Göteborg–Rosengård och 16.30 är det fransk ligamatch, Lyon–Fleury, på Viasat Sport.

LB07 skrällde – klättrade över strecket

Efter den sjätte omgången gjorde LB07 ett kort gästspel över nedflyttningsstrecket. Redan omgången efter föll man ner under igen.

Men i dag hände det igen – LB tog sig upp på fast mark. Den fina 1–0-segern i Örebro innebär att Malmöklubben kommer att ligga över strecket under landslagsuppehållet. Och kanske att man kan hålla sig kvar över strecket mer än en omgång den här gången.

Djurgården måste ju nämligen ta poäng borta mot Rosengård för att ha chansen att passera LB innan lagens inbördes ödesmatch på Stockholms stadion den 15 september.

Djurgården föll i dag i Kristianstad med 2–0. Och faktum är att stockholmarna plötsligt är otroligt illa ute. Utöver matcherna mot LB och Kungsbacka ser nämligen Djurgårdens återstående spelschema väldigt svårt ut:

Rosengård (b)
LB07 (h)
Göteborg (h)
Linköping (b)
Kungsbacka (h)
Piteå (h)
Vittsjö (b)

Man skall alltså möta alla de fyra topplagen, samt de regerande mästarinnorna. För LB07 ser de sju sista omgångarna ut så här:

Piteå (h)
Djurgården (b)
Kristianstad (h)
Växjö (h)
Eskilstuna (b)
Linköping (b)
Göteborg (h)

Den där matchen på stadion den 15 september har förutsättningar att bli en riktig ångestupplevelse för djurgårdarna. Medan LB hela tiden har varit inställt på att få kämpa för att hålla sig kvar är Djurgården inne i en mardröm.

Och lek med tanken att LB07 skulle vinna på Stockholms stadion. Då måste alltså Djurgården ta fyra poäng mer än LB på de övriga matcherna. Och det känns ju inte troligt med tanke på det tuffa spelschemat.

Jag har flera gånger tidigare skrivit att Djurgården är för bra för att åka ut. Men det gäller inte längre. Efter dagens resultat känns det plötsligt rätt troligt att Stockholmsklubben kan tvingas ner i elitettan nästa år.

I toppen har fortsatt både Rosengård och Göteborg guldet i egna händer. De möts i ett glödhett toppmöte på Valhalla den 15 september. Glödhett.

Rosengård fick ”bara” med sig en poäng från Piteå i dag. Det enda jag hann se av dagens matcher var de första tio minuterna av den andra halvleken i den matchen. Det som gjorde störst intryck på mig var att Caroline Seger tog en lång diskussion med Malmödomaren Tess Olofsson. Strax efter tappade Olofsson tålamodet och varnade landslagskaptenen.

Nu i efterhand ser jag att det var just Seger som nickade in Rosengårds kvittering. Kanske att hon taggade upp sig själv genom att gnälla på domslut? Men normalt är det inget bra tecken när ledande spelare i topplag lägger mer energi på att gnälla på domaren än på att mana på sina lagkamrater.

För någon vecka sedan trodde jag möjligen att Rosengård var på gång att avgöra damallsvenskan. Men två raka kryss gör att guldstriden åtminstone kommer att leva till den 15 september.

Ett lag som kan blanda sig i den striden är tabelltrean Vittsjö. De har just nu en Champions Leagueplats i egna händer.

I dag vann Vittsjö med 2–0 mot Växjö. Det första målet kom på straff, en hårt dömd sådan. Visst var det hands på Osinachi OhaleAlexandra Benediktsson:s skott, men på tv-bilderna känns det knappast solklart att skall vara en bestraffningsbar hands.

Nu är det alltså landslagsuppehåll i två veckor. En spelare som sannolikt kommer till den svenska samlingen med gott självförtroende är Hanna Glas. Hon blev nämligen målskytt för sitt PSG i dagens ligapremiär, hemma mot Soyaux. Målet betydde 3–0 och kom i slutet av den första halvleken.

Det var Glas andra ligamål för PSG. Det första kom just i fjolårets hemmamatch mot Soyaux. PSG vann för övrigt med 7–0, och Glas spelade hela matchen. Däremot saknades Annahita Zamanian i PSG:s matchtrupp. Och Marija Banusic saknades i Montpelliers trupp i lagets premiär i går. Man vann hemma med 2–0 mot Reims.

Svensk i Algeriet – och fransk premiär

Hanna Boubezari

På måndag öppnar det första internationella fönstret efter VM. Som bekant spelar Sverige en EM-kvalmatch under fönstret, den går i Lettland först tisdagen den 3 september. Själva EM-kvalet inleds redan på torsdag med fem matcher, bland annat Island–Ungern i vår grupp.

Dagen innan kan en svensk spelare göra landslagsdebut i det afrikanska OS-kvalet. Då möts nämligen Algeriet och Nigeria i åttondelsfinal. Och i Algeriets trupp finns för första gången den Umeåbördiga Kungsbacka- och Jitexspelaren Hanna Boubezari.

Hon flög ner till Afrika i onsdags för att eventuellt få göra landslagsdebut i mötet med Thomas Dennerby:s meriterade landslag. Boubezari har varit på läger med det svenska flicklandslaget, men är vad jag kan se inte bokförd för någon landskamp.

Det kan alltså bli debut alla kategorier på onsdag. Afrika har bara en plats i nästa års OS-turnering, och kampen lär i första hand stå mellan VM-lagen Nigeria, Kamerun och Sydafrika. Möjliga utmanare är Ghana, Mali och Elfenbenskusten.

Algeriet känns inte som ett troligt OS-lag. Men algeriskorna var ett av åtta lag som nådde slutspelet i Afrikanska mästerskapen förra året. Då blev det noll poäng och 2–7 i målskillnad. Till nästa gång (2020) utökas för övrigt de Afrikanska mästerskapen från åtta till tolv lag, så kanske att Boubezari kan få spela i ett mästerskap framöver.

I år har hon spelat två matcher i damallsvenskan för Kungsbacka. Nu under hösten är hon utlånad till division I-klubben Jitex.

Inför det stundande landslagsuppehållet har vi fått besked om att två rutinerade mittfältare slutar i sina respektive landslag. Det handlar dels om den 33-åriga tyska OS- och EM-mästarinnan Lena Goessling.

Wolfsburgspelaren har dessutom vunnit Champions League två gånger. Hennes bästa säsong hittills var 2013, då hon bland annat kom med i EM:s allstarlag samt prisades som världens bästa speluppläggare av den internationella statistikorganisationen IFFHS.

Goessling fick bara speltid i en match i årets VM-slutspel, och ingår sannolikt inte i förbundskapten Martina Voss-Tecklenburg:s planer. Det var sannolikt därför rimligt att tacka för sig nu.

I övrigt vad gäller det tyska landslaget så har talangfulla 19-åringen Lena Lattwein tvingats lämna återbud till det stundande landslagslägret. Hon ersätts av Pauline Bremer, en spelare som jag trodde hårt på för några år sedan. Men den 23-åriga Manchester Cityspelaren har inte fått den utveckling hon spåddes. Inte ännu i alla fall.

Den andra spelaren som tackar för sig är franska mittfältaren Elise Bussaglia. 33-åringen (fyller 34 i slutet av september) som numera spelar för Dijon i franska ligan var startspelare i VM. Hon spelade fyra av fem matcher, bland annat hela kvartsfinalen mot USA. Den matchen visade sig bli hennes sista landskamp.

Apropå Frankrike så drar ligan igång med fem matcher under lördagen. I fjol var Lyon, PSG, Montpellier, Bordeaux och Paris FC de fem högst placerade lagen. Känslan är att det kommer att se ut på ett liknande sätt i år.

Lyon är förstås megafavorit. Lagets senaste förlust i ligan kom mot PSG den 17 december 2016. Under de fem senaste säsongerna har Lyon på 110 ligamatcher tagit 103 segrar, 6 kryss – och bara en förlust.

Under sommaren tycker jag nog ändå att klubben har gjort några rätt konstiga värvningar. Det känns mer som att klubben breddar truppen än spetsar den. Det mest namnkunniga nytillskottet är Nikita Parris. Men man hade redan två högklassiga kantspelare till höger i Shanice van de Sanden och Delphine Cascarino.

Man får ju sannolikt klara sig utan korsbandsskadade Jessica Fishlock under hela säsongen. Men jag ser ingen riktig ersättare till henne bland nykomlingarna Alex Greenwood, Janice Cayman, Jessica Silva och den talangfulla finländska målvakten Katriina Talaslahti.

Dock har ju Lyon sedan tidigare en väldigt stabil stomme att luta sig mot. En intressant fråga blir ju om Ada Stolsmo Hegerberg kan återta kommandot i skytteligan. Norskan blev ligans bästa målskytt tre säsonger i rad 2016–18 (dock delat med kompisen Eugenie Le Sommer ett av åren). Den senaste säsongen fick dock Hegerberg nöja sig med andraplatsen bakom PSG:s Marie Antoinette Katoto.

Då tycker jag att första utmanaren PSG har gjort fler spännande värvningar. Man har bland annat toppat sin trupp med tyska Sara Däbritz, kanadensiska jättetalangen Jordyn Huitema och norska VM-spelaren Karina Saevik.

När PSG nyligen vann med 2–1 mot Bayern München i en träningsmatch hade Annahita Zamanian en större roll än tidigare. Det blir intressant att se om det även fortsatt kommer att se ut så för den svenskfostrade speluppläggaren.

I fjol hade vi fem svenskor plus Zamanian i D1 Feminine. I år är det nere i 2+1. I PSG finns ju även Hanna Glas, och i Montpellier har vi Marija Banusic.

I fjol var Montpellier tidigt borta ur striden om de två topplaceringarna. Till årets säsong har man gjort stora förändringar i sin spelartrupp. Bland annat har Linda Sembrant och Sofia Jakobsson lämnat. In har man fått tyska målvakten Lisa Schmitz, tidigare Rosengårdsmittfältaren Iva Landeka samt tyska landslagsforwarden Lena Petermann.

Iva Landeka

Montpellier har vunnit mot Chelsea och PSG (efter straffar) under försäsongen, och kan kanske utmana om andraplatsen i år.

Men man får se upp bakåt för ett alltmer intressant Bordeaux. Tittar man på FC Girondins trupp innehåller den en hel hög spännande spelare. Där finns bland annat nyazeeländska landslagsmålvakten Erin Nayler och brasilianska mittbacken Kathellen. I backlinjen finns även Estelle Cascarino, och på mittfältet landslagsmeriterade duon Charlotte Bilbault och Clarie Lavogez. Och forwardssidan är namnkunnig. Där finns Ouleymata Sarr, Viviane Asseyi och spännande jamaicanska nyförvärvet Khadija Shaw.

Till topplagen skall vi även räkna in före detta storklubben Juvisy, som ju sedan några år tillbaka spelar under namnet Paris FC. I Parisklubben hittar vi bland annat Sverigebekanta forwarden Linda Sällström.

Det är just på forwardssidan som PFC ser riktigt spännande ut. Utöver Sällström finns även anfallare som Gaetane Thiney, Camille Catala och Clara Mateo.

Juvisy har tagit sex ligaguld genom åren. Paris FC har ett berg att bestiga om man i år skall kunna ta första guldet i den nya konstellationen. Laget har just laddat för säsongen genom att bestiga berg.

Spelarna kämpade i sju timmar för att bestiga det 3173 meter höga Campbieil i Pyrenéerna.

Det om den franska ligan. Tittar vi på veckans silly season noteras att den före detta LFC-lagkaptenen Janni Arnth lämnar Arsenal för lagets motståndare i Champions League, italienska Fiorentina.

32-åringen gjorde mål i sin debut för Londonklubben. Men sedan blev det inte någon succé för Arnth i Arsenal. Hon fick bara spela totalt 254 minuter i WSL, och det är därmed rimligt att hon flyttar på sig.

I övrigt noteras att Australiens landslagsforward Emily Gielnik är nästa spelare att ansluta till Bayern München. Amanda Ilestedt:s lag spelar för övrigt i kväll mot Frankfurt, en match som visas på tyska Europsport, men som inte går att se gratis i Sverige.

I höst är det inte längre möjligt att se matcher från Frauen-Bundesliga eller NWSL gratis i Sverige. Det skriver bloggen Hattrick om här. Det är förstås tråkigt för oss som är intresserade, för det finns ju gränser för hur många kanaler man har råd att betala för. Samtidigt får vi hoppas att det innebär fina intäkter till klubbar och spelare.

I NWSL spelar ju bara amerikanska lag. I en bra intervju med Kanadas superstjärna Christine Sinclair beklagar hon bristen på proffslag i landet. Kanada är ju det högst rankade landet i världen utan att ha någon högklassig liga. Inom herrfotbollen spelar ju kanadensiska lag i MLS. Nog borde väl det kunna finnas intresse även för ett kanadensiskt lag i NWSL? Exempelvis är det ju inte jättelångt mellan Vancouver och Seattle.

I på seneftermiddagen har Umeå återtagit ledningen i elitettan. Laget vann med 2–0 borta mot Lidköping. Lova Lundin visade vägen genom två tidiga mål. Lundin inledde säsongen som inhoppare och har bara spelat sju hela matcher. Men ju längre säsongen har gått, desto större roll har hon tagit i laget. Nu är den 20-åriga powerforwarden uppe på tolv mål. Och vad jag kan se har hon gjort mål i nio av de tio senaste tävlingsmatcherna.

Matchen i Lidköping hade för övrigt avspark redan 16.30, vilket ju är en mycket konstig avsparkstid. Jag antar att det handlar om att Umeå skall kunna åka hem under kvällen, vilket ju är bra för dem. Spontant känns det ju rent publikmässigt som att man ger upp på förhand om man lägger matcher så tidigt en vardagskväll.

Samtidigt noterar jag att publiksiffran blev 190, vilket är ganska exakt var Lidköping brukar ha. Så kanske att det inte spelade någon roll.

Slutligen en snabbtitt på helgens damallsvenska omgång. Klart inför omgången är att toppduon Rosengård och Göteborg kommer att ligga topp två även under landslagsuppehållet. Frågan är vilka som kommer att vara i ledning, samt vilket avstånd de båda lagen kommer att ha neråt.

Om Göteborg och Rosengård vinner hemma mot Linköping respektive borta mot Piteå kommer de båda topplagen att ha en lucka neråt på minst tre poäng plus målskillnad. Men om LFC och Piteå skulle vinna skulle vi återigen ha en extremt tajt toppstrid.

För övriga topplag väntar hemmamatcher. Kif Örebro tar emot LB07 och Vittsjö tar emot Växjö. Matchen Kristianstad–Djurgården blev lite extra intressant i dag när stockholmarna bytte tränare. Hur väljer Pierre Fondin att matcha Djurgården? Blir det exempelvis tre eller fyra backar?

Tankar om talangutveckling

Hanna Bennison

I vintras, efter att Linköpings FC valde att lägga ner sitt F19-lag, blev det en het diskussion här i bloggen om talangutveckling. Som ni kanske minns tyckte jag att LFC borde skämmas över nedläggningen, något som väckte känslor.

Nu efter VM känns det som att det kan vara läge att ta upp ämnet talangutveckling igen. Med tanke på utvecklingen i övriga världen känns det ganska givet att den svenska talangutvecklingen måste vara av yttersta världsklass framöver om vi fortsatt skall kunna ta medalj i varannat världsmästerskap.

Innan jag går vidare skall jag precisera vad jag menar med talangutveckling, eftersom begreppet tidigare har missförståtts. Talangutveckling avser den del av utbildningen där klubbar förbereder barn/ungdomar för senioridrott. Det handlar alltså om den verksamhet som en klubb gör med unga spelare (upp till och med juniorålder) utanför sin seniortrupp.

I Norge har talangutvecklingen stått i centrum efter VM. Bara dagar efter att det norska landslaget hade åkt ur VM presenterades en satsning där förbundet och den norska motsvarigheten till EFD ger tolv elitklubbar pengar till att anställa varsin utbildningschef.

Den norska satsningen känns väldigt bra, även om det framförts kritik om att utbildningscheferna inte är speciellt väl spridda över landet.

Jag hoppas att förbundet och EFD kan göra en liknande satsning i Sverige. Det hade definitivt behövts. Min uppfattning är att svensk flickfotboll ligger ganska långt efter svensk pojkfotboll både när det gäller ledarnivå och scouting. Det sägs ju ibland att pojkar tränas för att bli bra medan man satsar på tjejer först när de redan är bra.

Jag är av den bestämda åsikten att de klubbar som erbjuder bäst tränare på ungdomssidan också är de klubbar som över tid kommer att få fram flest toppspelare.

Jag anser att elitklubbarna har en väldigt viktig roll att fylla här, och var nyfiken på att se hur de damallsvenska klubbarna har lyckats med sin talangutveckling. Därför kollade jag vilka som har flest egna produkter i vår högsta serie i år.

Egen produkt brukar man traditionellt i Sverige kalla en spelare som fått sin första spelarlicens i en klubb. Sin första spelarlicens får man den 1 april det år man fyller 15. Man kan alltså således ha en moderklubb och vara egen produkt i en annan klubb.

Jag tittade i de damallsvenska lagens trupper, samt på våra utlandsproffs. Här är en lista:

Djurgårdens IF – 3

Irma Helin
Tilde Lindwall
Julia Walentowicz

Eskilstuna United – 2

Cornelia Baldi Sundelius
Elin Rombing, utlånad till Kif Örebro

Göteborg FC – 0

Ingen

Kristianstads DFF – 7

Evelina Duljan
Alice Nilsson
Moa Olsson
Alice Rosenkvist
Kajsa Törnkvist
Johanna Andersson, nu i Vittsjö
Julia Molin, nu i italienska Sassuolo

Kungsbacka DFF – 0+2

Ingen egen

Däremot tog man över Tölö IF:s plats i seriesystemet. Och egna produkter i Tölö är:
Klara Andrup och Fridolina Rolfö, nu i Wolfsburg.

LB07 – 6

Elisa Lang Nilsson
Saga Ollerstam
Emma Paulsson
Sophie Sundqvist
Nellie Lilja
Emma Pennsäter, numera i Göteborg

Linköpings FC – 0

Ingen

Piteå IF – 2

Ronja Aronsson
Linnea Selberg

Rosengård – 9

Ebba Wieder
Edina Filekovic
Malin Levenstad
Hanna Bennison

Matilda Eriksson Kristell

Andrea Thorisson, nu i LB07
Nathalie Hoff Persson, nu i LB07
Linnea Svensson, nu i Kif Örebro (utlånad till Bröndby)
Alexandra Benediktsson, nu i Vittsjö

Vittsjö – 1

Nilla Fischer, nu i Linköping

Växjö – 2+2

Alexandra Jonasson
Elin Nilsson

Växjö DFF tog över Hovshagas plats i seriesystemet. Egna produkter i Hovshaga är: Elin Karlsson och Nellie Karlsson.

Kif Örebro – 3

Sejde Abrahamsson
Ellen Karlsson
Lisa Dahlkvist, nu i Eskilstuna

Noterbart är att samtliga de nio damallsvenska klubbar som har en bred ungdomsverksamhet har lyckats fostra minst varsin spelare som i år spelar på högsta elitnivå. Det måste jag säga är överraskande bra. Utan att ha närgranskat herrallsvenskan kan jag inte tänka mig att klubbarnas ungdomsverksamhet där visar lika bra resultat när det gäller egna produkter.

Det är också värt att notera att tre skånska klubbar har lyckats klart bäst med att få fram egna produkter. Siffrorna är så tydliga att man nog kan säga att den bästa utvecklingsmiljön i Sverige finns i Skåne, och framför allt i Malmö.

Men antalet egna produkter ger förstås inte hela bilden, utan är mer att se som en indikation. Det finns ju självklart andra sätt att räkna. Elitfotbollens utbildningsorgan Tipselit brukar varje år betygsätta alla elitklubbarnas talangverksamhet. I årets certifiering fick AIK högst betyg på damsidan. AIK har sex egna produkter i damallsvenskan i år, nämligen Malin Diaz, Loreta Kullashi, Elin Bragnum, Jennie Nordin, Sandra Lindkvist och Angel Mukasa.

Elin Bragnum

Även FC Rosengård och Umeå IK placerades i högsta nivån, nivå 5. Emma Kullberg är en UIK-produkt som ju nyss blev uttagen i landslaget.

I botten av Tipselits certifiering finns Kungsbacka och Göteborg, som båda placerades i nivå 1. Eller, allra längst ner i botten fanns Mallbacken som inte ens hade tillräckligt med poäng för att ens nå nivå 1. Trots det tycker jag att Mallbacken skall ha beröm för sin verksamhet. Klubben har ju ett väldigt besvärligt geografiskt läge, men har ändå sju lag i sin ungdomsverksamhet. Det är betydligt fler än många andra elitklubbar.

De två damallsvenska klubbarna på Västkusten har exempelvis bara två lag vardera. Utöver sina damallsvenska lag har Göteborg i år ett F19- och Kungsbacka ett F17-lag. När det gäller antal lag är ju Linköpings FC allra sämst i år – de har bara ett A-lag.

Personligen tycker jag att det är problematiskt för svensk damfotboll som helhet att vi har flera toppklubbar som över tid har nonchalerat ungdomsverksamheten. På många sätt är det ju faktiskt elitklubbarna som har bäst förutsättningar att bedriva en högkvalitativ ungdomsverksamhet. En orsak till att elitklubbarna har nått eliten är ju att de har ett större kunnande än andra klubbar.

Hur gör man då för att fostra elitspelare?

Det finns förstås ingen standardformel som ger svar på den frågan. Men som jag ser det finns det ändå några punkter som är grunden för en bra utvecklingsmiljö. Spelarna bör erbjudas:

1. Duktiga ledare.
2. Möjlighet att hela tiden ha vettiga utmaningar, så att man kan ta sig framåt steg för steg.
3. Kunna känna hopp.

När det gäller ledarbiten handlar mycket om att så långt som möjligt försöka undvika att kasta in föräldrar, och i stället satsa på att ha välutbildade ledare utan koppling till spelarna. Och det är viktigt att man har utbildade ledare redan i ganska tidig ålder.

Härom året hjälpte jag en meriterad ungdomsledare att skriva en bok om spelarutbildning. Han tryckte hårt på att barn är som mest läraktiga när de är 10–12 år, vilket innebär att det är i den åldern grunden läggs. Alltså är det en stor fördel om barnen i den åldern har ledare som kan lära ut så mycket som möjligt.

Punkt två handlar om att det skall finnas möjlighet för spelarna att hela tiden ha rimliga utmaningar. Det är väldigt positivt om man kan erbjuda så många utvecklingssteg som möjligt. De allra största talangerna kan ta flera steg på kort tid, men många andra behöver ta sig framåt steg för steg. Om stegen blir för höga är det lätt att spelarna känner hopplöshet och ger upp.

Ett skäl till att det är viktigt att kunna ta så många steg som möjligt i samma klubb är att många spelare är hemmakära och helst inte vill flytta på sig. De vill helst varken byta lag eller ort.

Som exempel har vi i min hemstad Borås alla steg upp till och med den övre halvan av division I. Men det är ju inte tillräckligt för de största talangerna, för de kan ju redan vara redo för ettan som 15- eller 16-åringar. Så det är ingen klockren utvecklingsmiljö för elitspelare.

Ett annat exempel är Linköping. Där saknar man flera steg på vägen, i och med att det inte finns några lag mellan division II och toppen av damallsvenskan. Och det är ju ett vansinnigt långt steg att gå direkt från tvåan till en storklubb. Så i Linköping erbjuds inte heller unga talanger någon idealisk utvecklingsmiljö.

Slutligen hoppet. Att spelarna tidigt får känna hopp om att de kan bli elitspelare verkar vara extra viktigt inom damfotbollen. I princip alla våra landslagsspelare, och en stor majoritet av spelarna i damallsvenskan, har tidigt varit uttagna i olika flicklandslag.

Det skulle ju kunna bero på att förbundet är fullständigt fantastiskt på att hitta rätt talanger redan i tidig ålder. Eller så kan det bero på att de stora talanger som inte når landslaget i de tidiga tonåren tappar hoppet och ger upp.

Här är det intressant med en jämförelse med herrfotbollen. Där är det mycket vanligare att spelare når A-landslaget utan att ha varit med i de yngre pojklandslagen. Zlatan Ibrahimovic kom inte in i något landslag förrän han fyllt 18 år, och vår meste landslagsman inom herrfotbollen, Anders Svensson, gjorde sin första landskamp alla kategorier i U21 som 20-åring.

Jag har tittat på hur det ser ut i våra A-landslag nu. Där noteras att hela 13 av årets 23 VM-spelare hade varit med i flicklandslaget redan från början. Ytterligare nio kom med inom två år. Bara Jennifer Falk har nått landslaget efter 17 års ålder. Falk gjorde sin första landskamp i U23 som 22-åring.

Som bekant är F15 numera det yngsta flicklandslaget. Den första F15-landskampen spelades 2006, för spelare födda 1991. För spelare födda 1984–90 var F16 yngst, och för Hedvig Lindahl (född 1983) var F17 det yngsta flicklandslaget.

Här är listan över när en mängd landslagsaktuella spelare gjorde sin första landskamp:

Från början:
Hedvig Lindahl (F17)
Nilla Fischer (F16)
Caroline Seger (F16)
Linda Sembrant (F16)
Kosovare Asllani (F16)
Sofia Jakobsson (F16)
Elin Rubensson (F15)
Jonna Andersson (F15)
Magdalena Eriksson (F15)
Mimmi Larsson (F15)
Julia Roddar (F15)
Fridolina Rolfö (F15)
Julia Zigiotti Olme (F15)

Mia Carlsson (F16)
Hanna Folkesson (F16)
Julia Spetsmark (F16)
Filippa Angeldahl (F15)
Ronja Aronsson (F15)
Marija Banusic (F15)
Anna Oskarsson (F15)
Nina Jakobsson (F15)
Nellie Karlsson (F15)

Inom två år:
Stina Blackstenius (F16)
Anna Anvegård (F16)
Nathalie Björn (F16)
Hanna Glas (F16)
Lina Hurtig (F16)
Amanda Ilestedt (F16)
Madelen Janogy (F17)
Zecira Musovic (F16)
Olivia Schough (F16)

Pauline Hammarlund (F16)
Julia Karlernäs (F17)
Emma Kullberg (F17)
Jessica Samuelsson (F17)
Emma Berglund (F18)

Längre omvägar:
Jennifer Falk, Sandra Adolfsson, Cajsa Andersson och Amanda Edgren.

Den som sticker ut är Sandra Adolfsson, som gjorde sin landslagsdebut som 30-åring och som debuterade i damallsvenskan som 24-åring. Men hennes väg till eliten är verkligen ett stort undantag inom damfotbollen.

En annan som tagit en lång väg till blågult är Cajsa Andersson, som gjorde sin landslagsdebut i U23 som 23-åring och som debuterade i A-landslaget som 26-åring.

För att få en jämförelse kollade jag även herrlandslagets VM-trupp från i fjol:

Inga pojklandskamper alls:
Robin Olsen. Debut som 25-åring.
Andreas Granqvist. Debut i U21.
Jimmy Durmaz. Debut i U21
Gustav Svensson. Debut i U21.

P19: Marcus Berg, Mikael Lustig, Martin Olsson, Emil Forsberg

P17: Karl-Johan Johnsson, Kristoffer Nordfeldt, Viktor Claesson, Filip Helander, Pontus Jansson, Emil Krafth, Victor Nilsson Lindelöf, Oscar Hiljemark, Marcus Rohdén, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen,

P15: Sebastian Larsson, Ludvig Augustinsson, John Guidetti, Albin Ekdal,

Medan 13 av damernas VM-spelare var med i landslagsverksamheten redan från början är alltså fyra motsvarande siffra för herrarna. Ganska stor skillnad.

Hur kan man då förklara de skillnaderna?

En är ju att det finns fler fotbollsspelande pojkar, vilket gör att det är svårare att hitta talangerna på ett tidigt stadium.

En annan är att elitklubbarna på damsidan ofta har ganska dålig scouting. Framför allt minskar kollen på närområdets talanger om klubbarna saknar egna ungdomslag. Följden blir att elitklubbarna mest tittar på landslagen, och riskerar att missa de oslipade diamanterna.

En tredje faktor kan handla om uppmuntran. Min erfarenhet är att tjejer behöver mer bekräftelse än killar, alltså att tjejer i allmänhet har sämre självförtroende. Ofta fattar inte ens de allra bästa tjejerna hur bra de är. Däremot tror även ganska dåliga killar högt upp i åldrarna att de är blivande världsstjärnor. De tjejer som inte når landslagen i tidig ålder behöver alltså få andra typer av uppmuntran för att fortsätta sin satsning.

KDFF tackar publiken

Som noterades ovan är de damallsvenska klubbarna från Skåne framgångsrika när det gäller att få upp egna produkter. Exempelvis är ju Sveriges just nu två största talanger Hanna Bennison och Evelina Duljan egna produkter från Rosengård respektive Kristianstad. Det känns inte som någon slump.

Både Bennison och Duljan kom till sina nuvarande klubbar i tolvårsåldern. Det är intressant att dagens största talanger är fostrade inom damfotbollen. Tidigare har ofta de tjejer som nått längst spelat pojkfotboll i yngre år. Och för tjejer i mindre klubbar tror jag fortfarande att pojklagsspåret är en bra väg till elitfotbollen.

Men flera elitklubbar erbjuder alltså numera högklassig utbildning. Kristianstad (en ort med drygt 80 000 invånare) har nu med hela fyra spelare – varav två egna produkter – i det F18-landslag som skall spela trenationsturnering om knappt två veckor. Imponerande.

När Kristianstad var i Kungsbacka för några veckor sedan pratade jag talangutveckling med både tränare Elisabet Gunnarsdottir och lagkaptenen och tillika egna produkten Alice Nilsson.

Som parentes noteras att klubben har fostrat tre spelare som under året varit lagkaptener på högsta nivå. Utöver Nilsson har ju även Kristianstadsfostrade Johanna Andersson (Vittsjö) och Julia Molin (Verona) varit lagkaptener i sina klubbar.

KDFF jobbar stenhårt för att få upp ännu fler egna produkter i damallsvenskan. Man arbetar delvis efter isländsk modell, en modell som bland annat bygger på att man har välutbildade tränare för sina ungdomar. I Kristianstads DFF har alla flicklag från tolv års ålder och uppåt utbildade tränare.

Både Nilsson och Gunnarsdottir konstaterar att det var för fyra–fem år sedan klubben verkligen tog tag i spelarutbildningen. Därför finns det luckor i de äldre flicklagen. Men från och med laget för spelare födda 2007 och senare fullständigt vimlar av talang.

Elisabet Gunnarsdottir och Alice Nilsson

Gunnarsdottir sa för övrigt att jag borde åka på en studieresa till klubben om jag verkligen vill få grepp om hur de jobbar. Men kanske att det snarare är ett gäng andra svenska elitklubbar som bör göra den där studieresan. För Kristianstads modell är definitivt värd att inspireras av.

Gunnarsdottir berättade att klubbens ungdomssatsning tog fart när man slutade tänka kortsiktigt, och började förbereda sig för en ny verklighet:

”När det kommer in övergångssummor i damfotbollen skall vi vara redo.”

Faktum är att klubben i år sänkte sin lönebudget för A-truppen med 200 000 kronor jämfört med fjolåret. Orsaken var att man ville få utrymme att anställa Johanna Rasmussen, så att hon skulle kunna ta ansvar för de yngre spelarna. Enligt Gunnarsdottir behövdes det:

”För jag är inte bra på det.”

Rasmussen är nu lite av en mentor för ett tiotal yngre spelare. Hennes jobb känns ungefär som de utvecklingsansvariga som man nu skall anställa i tolv norska klubbar.

En sak Kristianstad har jobbat med under några år är att man spelar matcher elva mot elva på fullplan en gång i veckan, oftast onsdagar. Självklart går det inte att genomföra sådana matcher varje vecka under säsong, men man försöker klämma in aktiviteten så ofta det går.

I matcherna startar klubbens 22 för dagen bästa spelare. När man har spelare på landslagsuppdrag kan det vara ganska många unga spelare som får spela med och mot klubbens damallsvenska spelare. Tränare Gunnarsdottir förklarade att flera spelare i klubbens A-trupp inledningsvis var frågande till de där onsdagsmatcherna, där de kunde få spela med och mot 13–14-åringar.

”Spelarna undrade vad det skulle vara bra för. Jag svarade att det är så här vi jobbar nu, det är bara att acceptera.”

I början var många av de yngre spelare inte redo för att möta landslagsspelare. Men antalet har sakta men säkert ökat, och nu är det en morot för de unga att få chansen spela med A-laget på onsdagarna.

Kristianstads DFF är alltså ett föredöme, och Kristianstad som ort verkar vara en väldigt bra utvecklingsmiljö.

Mindre bra föredömen är de två damallsvenska klubbar som helt saknar egna produkter, alltså Göteborg FC och Linköpings FC. Det är två klubbar som i sin nuvarande skepnad aldrig har haft någon ungdomssektion – eller akademi som det numera ofta kallas.

Noterbart är att Göteborg och Linköping också är två kommuner som under 2000-talet sett till befolkning varit klart underrepresenterade vad gäller elitspelare inom damfotbollen.

Tittar man på SCB:s befolkningssiffror från 2018 är det här landets tio största kommuner:

  1. Stockholm – 949 761
  2. Göteborg – 564 039
  3. Malmö – 333 633
  4. Uppsala – 219 914
  5. Linköping – 158 520
  6. Örebro – 150 291
  7. Västerås – 150 134
  8. Helsingborg – 143 304
  9. Norrköping – 140 927
  10. Jönköping – 137 481

Tittar vi på A-landslaget har ingen spelare som är uppvuxen i Göteborgs eller Linköpings kommuner spelat några landskamper i år. Göteborgaren Jennifer Falk ingick i VM-truppen, men hon har ännu så länge inte fått debutera i Peter Gerhardsson:s lag.

Faktum är alltså att göteborgare och Linköpingsbor har varit underrepresenterade på elitnivå i flera år – trots att två av landets allra bästa klubbar finns i de kommunerna. Det finns anledning att fundera över varför det varit så.

Som motsats har Uppsala inte haft något lag i damallsvenskan sedan 2008. Ändå kommer två VM-spelare därifrån, Linda Sembrant och Nathalie Björn. Och ytterligare ett antal landslagsaktuella eller damallsvenska spelare är ursprungligen från Uppsala: Marija Banusic, Emma Holmgren, Filippa Angeldahl, Fanny Andersson och Malin Winberg. Det kan säkert finnas fler. Det här skapar hur som helst en bild av att Uppsala är en bra utvecklingsmiljö.

Nathalie Björn

I Uppsala finns alla steg till och med elitettan, vilket ger förutsättningar för talanger att ta sig upp i elitfotbollen. Och spelar man i elitettan har man bra chans att bli upptäckt av bättre lag. Dessutom ligger Uppsala nära Stockholm, där det oftast finns åtminstone något damallsvenskt lag. Det går alltså för en Uppsalabo att nå damallsvenskan utan att behöva flytta på sig.

Det går självklart även i Göteborg och Linköping. Fast där saknas ofta ett eller flera mellansteg. KGFC och LFC är traditionellt damallsvenska topplag, vilket gör det mycket svårt för unga talanger att ta plats. Och blir du fast på bänken ökar risken för att ge upp.

Dessutom värvar toppklubbarna de största talangerna från hela landet. Du har ofta varit tvungen att vara någon av landets allra största talanger för att bli värvad till KGFC eller LFC.

Risken är att även de största lokala talangerna tappar hoppet när de ser sig passerade av spelare från andra delar av landet. Som jag ser det har LFC och KGFC stängt dörren till elitfotbollen för unga tjejer från det egna närområdet genom att inte ha ungdomsverksamhet.

Jag tror alltså att LFC och KGFC är skyldiga till att talanger från Linköpings och Göteborgs kommuner är underrepresenterade på elitnivå.

I Malmö eller Kristianstad finns större chanser för unga tjejer att känna hopp. Där kan unga tjejer se hur en kompis, någon på skolan, eller någon som man spelat mot sedan F10 gör bra ifrån sig i Rosengård, LB eller KDFF. Då blir det lättare att känna: ”Kan hon bli elitspelare så kan jag också”.

I Göteborgsområdet har Jitex länge haft en bra ungdomsverksamhet. När Jitex har varit ett elitlag har klubben varit ett bra mellansteg för västsvenska talanger. Jitex var ju exempelvis nämnda Jennifer Falks väg in i elitfotbollen. Och nu händer det något spännande i Göteborgsområdet genom att herrfotbollsklubben IFK Göteborg har byggt upp en bra akademi på flicksidan. Bland annat har Hanna Andersson och Evelyn Ijeh gått via Blåvitt till damallsvenskan.

Här är det dags att sätta punkt för det här inlägget, som redan är väldigt långt. Men det här att herrfotbollsklubbar kommer in och spelar en allt större roll för utbildningen av damfotbollsspelare är ett väldigt intressant ämne, väl värt att fundera mer kring i ett framtida inlägg.