Sveriges startelva mot Australien har just offentliggjorts. Och det är ändringar mot öppningsmatchen mot USA.
Magdalena Eriksson och Lina Hurtig kommer in i stället för succéspelarna från premiären, Nathalie Björn och Stina Blackstenius. Förbundskapten Peter Gerhardsson brukar prata om att slutelvan är lika viktig som startelvan. Senaste hade han Hurtig i slutelvan, nu sparar han istället Blackstenius till slutet.
Det känns som byten rakt av, alltså som att det blir försvar i 4–4–1–1 och anfall i 4–2–3–1 igen.
Australien startar med samma tio utespelare som i premiären. Däremot byter Tony Gustavsson målvakt från Lydia Williams till Teagan Micah. Williams kommer från skada. Det här kan ha med det att göra.
Onsdagen den 21 juli 2021 lär få en väldigt speciell plats i svensk damfotbollshistoria. Inte bara för att det var första gången vårt landslag vann en mästerskapsmatch mot USA med större marginal än ett mål.
Utan för prestationen.
Resultatet 3–0 är förstås fantastiskt. Men man kan vinna med 3–0 på olika sätt. Det som är historiskt med dagens seger är att den kom efter stor svensk dominans. Vårt landslag var bättre än världsettorna på det mesta. Inte minst taktiskt.
— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) July 21, 2021
Om vi tar det från början vet säkert de flesta av er att jag har tippat att USA tar guld medan Sverige åker ut i kvartsfinal. Det tipset kan fortfarande slå in. Man vinner inte guld i första gruppomgången, tvärtom är det ofta segstartade lag som till slut står med pokalen.
När jag letade i minnet efter andra svenska landslag som stått för en liknande rivstart i ett stort mästerskap hamnade jag för övrigt i OS 2002 och herrarnas ishockeyturnering. Där tog Tre Kronor full poäng i gruppspelet efter att ha inlett med en fantastisk 5–2-seger mot NHL-proffsen från Kanada.
Ni minns väl hur den turneringen slutade? Just det, med tidernas debacle, kvartsfinalförlusten mot Belarus – som då kallades Vitryssland.
Dagens seger ger alltså ingen medalj. Men den förbättrar tveklöst förutsättningarna för att ta en en. Minns att jag motiverade mitt tips kring Sverige med att det skulle bli svårt att vila spelare under gruppspelet, samt att det troligtvis skulle bli kvartsfinal mot svårspelade Nederländerna.
Nu är förutsättningarna väldigt annorlunda. Sverige har plötsligt en bra chans att både kunna vila lite spelare och vinna gruppen. Och det är istället USA som är i den situation som jag målade upp för det svenska laget.
När jag satte ihop mitt tips hade jag inte ens kunnat drömma om att jag skulle få se en match som den som utspelade sig på Tokyo Stadium tidigare i dag.
Tidigare när Sverige har tagit poäng, eller vunnit, mot USA har det i princip alltid byggt på stabilt försvarsspel och vassa kontringar. Det har krävts storspelande backar och en målvakt som överträffar sig själv.
Så såg det inte ut i dag. I dag var det utklassning på alla plan.
Jag hade trott att Sverige skulle anfalla 3–4–1–2 och försvara 5–4–1. Det var ett upplägg som funkade bra i 1–1-matchen mot USA i april. Då stod vårt landslag upp bra. Jag minns att jag då skrev att: ”frågan är om jag sett vårt landslag rakt igenom göra en så bra match mot USA”.
Men skall vi vara ärliga var amerikanskorna trots allt det tyngre och bättre laget i den matchen. De hade många chanser, och en storspelande Jennifer Falk var en stor anledning till att vi trots allt var nära att vinna.
Jag trodde alltså att Peter Gerhardsson skulle jobba vidare på det som var bra i 1–1-matchen på Friends. Därför blev jag lite besviken i morse när jag såg att Magdalena Eriksson inte ingick i 18-mannatruppen, och att det därmed skulle bli den gamla beprövade 4–4–1–1-uppställningen.
Känslan vid avspark var att det skulle vara en framgång med en förlust med ett eller två mål.
Den känslan ersattes snart av positiv förvåning. För den aggressiva rivstart som USA alltid inleder matcherna med såg vi inte till. Tvärtom var det Sverige som ägde matchen från start. Öppningen var sensationell. Och det blev bara bättre.
Den här gången behövde inte Hedvig Lindahl storspela. Hon behövde bara göra en riktigt bra räddning – och det var på övertid när matchen redan var avgjord. Sverige ägde matchen från första minuten.
Hur kunde det då bli så bra?
Grunden hittar vi nog i att Gerhardsson krossade Vlatko Andonovski rent taktiskt. Det kan nog ha varit fler än jag som trodde på en svensk 3–4–1–2-uppställning.
Här har Sverige trumf på hand i att vi har två olika formationer att jobba med. Det gör att motståndarna på förhand inte kan veta vad som väntar. USA däremot spelar nästan alltid likadant. Därmed kunde Gerhardsson skräddarsy sin taktik.
Den gick ut på att stänga USA:s kreativa spelare – Lindsey Horan, Rose Lavelle och Tobin Heath. Det är de som ligger bakom väldigt mycket av USA:s anfallsspel. Kan man få bort dem ur matchbilden är således mycket vunnet.
I dag var det dessutom så att både Lavelle och Heath utgick från högerkanten. Därmed valde Sverige att stänga USA:s högerkant och styra över alla USA:s anfall till deras högersida.
Rent praktiskt gjordes det genom att Stina Blackstenius valde en position som gjorde att USA:s högra mittback, Abby Dahlkemper, inte var spelbar. I mitten valde Kosovare Asllani en utgångsposition där hon tog bort passningar in till Lindsey Horan.
Det gjorde att USA:s anfall hela tiden började hos Becky Sauerbrunn och Crystal Dunn på lagets vänstersida. Framför sig hade de Sam Mewis och Christen Press, två spelare som inte har sin styrka att göra sig spelbara i det felvända spelet. Således stod ofta Sauerbrunn och Dunn utan bra passningsalternativ.
Noterbart var att det alltså oftast inte var Blackstenius som satte förstapressen. Hon liksom bara markerade Dahlkemper. Utan det var Asllani som smög ut på kanten och pressade Sauerbrunn. Samtidigt kom Fridolina Rolfö in i mitten och tog över bevakningen av Horan. Det här presspelet funkade utmärkt. USA hade knappt ett riktigt anfall i hela den första halvleken.
Även offensivt hade Sverige en bra taktik. Lindsey Horan är en duktig passningsspelare med skön bollbehandling. Men hon är ingen expert på att täcka ytor. Hon är alltså som bäst när USA har bollen.
Nu var det Sverige som hade bollen. Och trion Nathalie Björn, Caroline Seger och Filippa Angeldahl sökte hela tiden Asllani och Rolfö på ytor bakom eller bredvid Horan.
När ett lag förlorar ytan framför sitt mittförsvar som USA gjorde i den första halvleken, då är det hopplöst att spela i backlinjen. Man hamnar hela tiden i svåra valsituationer. Och risken är uppenbar att man blir passiv och backar hemåt. Precis det drabbade amerikanskorna.
Efter 45 minuter hade jag 7–1 i klara målchanser i svensk favör. Det var även 6–1 i hörnor. Men ”bara” 1–0 i mål.
— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) July 21, 2021
I paus gjorde Andonovski ett par justeringar för att försöka neutralisera den svenska taktiken. Framför allt tog han in Julie Ertz som defensiv innermittfältare, och flyttade ut Horan på Mewis plats.
Det innebar att man ökade bollskickligheten på sin vänsterkant, samtidigt som man stängde mycket av de ytor som framför allt Asllani huserat på före paus. Dessutom var det tydligt att Sauerbrunn hade fått instruktionen att ta med sig bollen framåt i planen när hon fick den. På så sätt skulle hon ”ställa frågor” till det svenska försvaret, och samtidigt öppna ytor åt medspelare.
I åtta minuter såg det ut att vara ett bra drag. Ertz vann närkamper, och Sauerbrunn tog upp bollen högre i planen. USA såg ut att vara på väg in i matchen.
Då fick Sverige en dubbelhörna. Den första från vänster var Rolfö högst på. Hon var nära att få nicken mot mål. Den andra slog Jonna Andersson från höger. Då var det Amanda Ilestedt som nådde högst. Hennes nick gick i stolpen och ut till en fri Stina Blackstenius – och det var 2–0.
— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) July 21, 2021
Stina Blackstenius: "En otrolig prestation, vi jobbar stenhårt och de som kommer in ger mycket energi, vi ska vara väldigt nöjda med tre poäng och resultatet" pic.twitter.com/I6p8qSqNLR
— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) July 21, 2021
Målet gjorde att USA tappade lite energi. Då gjorde Andonovski nästa drag. Han förstärkte kreativiteten på den amerikanska vänsterkanten ytterligare genom att byta in Megan Rapinoe. Det höll på att resultera.
Matchklockan hade precis passerat 70 minuter när Horan slog en snabb frispark till Rapinoe, som i sin tur slog ett hårt inspel till Christen Press. Från nära håll styrde Press bollen i stolpen och ut. Mål där och USA hade haft vittring.
I stället gjorde Sverige 3–0 cirka 90 sekunder senare. Det kom efter att Sverige i princip ha hållit i bollen hela tiden från stolpskottet. Efter att ha spelat runt hittade Sofia Jakobsson och Hanna Glas en öppning på sin kant. Glas överlappade, fick bollen och slog ett perfekt inlägg till Lina Hurtig – som nickade in spiken i den amerikanska kistan.
— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) July 21, 2021
Sverige hade alltså haft klart bäst taktik från start. Vårt lag hade även klarat av att hantera USA:s försök att ändra matchbilden. Det var verkligen otroligt imponerande.
På slutet kom amerikanskorna till några chanser till. Min räkning stannade vid 11–5, vilket antyder att segern kanske var något mål för stor. Men sett till spelet kändes det ändå som att 3–0 väl speglade den svenska överlägsenheten.
Värt att notera är ju att det var från den kant som Sverige styrde över USA:s spel som de två svenska spelmålen kom. Båda gångerna efter att Jakobsson och Glas stått för förarbetet. Vid 1–0 passade Glas ut till Jakobsson och vid 3–0 var det alltså en överlappning där Jakobsson lyfte fram bollen till Glas.
Som jag skrev i förra inlägget satte jag 4,0 i snittbetyg på laget. Hade jag satt betyg på förbundskapten Gerhardssons insats hade det dragit upp snittet ytterligare – för taktiken var en självklar femma.
Peter Gerhardsson: "Väldigt bra prestation, vi är bättre i kontringsspelet och på fasta situationer. Det finns ett mod hos spelarna som jag älskar. Jag sitter ganska lugn, det finns inte mycket för mig att säga när spelarna coachar på planen" pic.twitter.com/WNBndYBy5t
— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) July 21, 2021
Nu gäller det att försöka kopiera den här insatsen mot Australien på lördag. Det känns inte som att det blir lika lätt att taktiskt manöverera ut Tony Gustavsson. Han kan nog det mesta om vårt svenska lag.
Gustavsson inkasserade för övrigt sin första seger som förbundskapten för The Matildas i dag. Det blev 2–1 mot Nya Zeeland i en match som Australien ägde närmast totalt rent spelmässigt. Football Ferns fick sitt tröstmål precis på slutet. Det gjordes av landslagsdebutanten Gabi Rennie på det som kan ha varit hennes allra första bollkontakt. Rennie byttes in i 89:e minuten och nickade in reduceringen i 91:a.
För svensk del var det ett bra resultat. En poäng mot Australien innebär svenskt drömläge inför slutomgången. Men om Gerhardsson skall kunna vila folk mot Nya Zeeland behöver det nog bli seger mot The Matildas.
I övrigt under eftermiddagen spelade Kanada och Japan 1–1. Noterbart där var att Rosengårdsmålvakten Stephanie Labbé skadade sig när hon drog på sig en straff. Hon reste sig, räddade straffen – men tvingades strax efter till byte. Hon hade tårar i ögonen när hon gick av planen. Vi får verkligen hålla tummarna för att det inte var en allvarlig skada.
Inför avspark utropade jag Vivianne Miedema som min favorit till att vinna skytteligan. Hon motsvarade det tipset på ett utmärkt sätt genom att göra fyra mål i öppningsmatchen mot ett riktigt svagt Zambia. Till slut vann Nederländerna matchen med osannolika siffrorna 10–3.
Det var två lag som båda var klart bättre i offensiven än i försvarsspelet – fast på helt olika nivåer. Zambias försvarsorganisation höll väldigt långt ifrån internationell klass. Det var ofta rent kaos när Afrikas representant skulle försvara.
Däremot håller lagkaptenen Barbra Banda riktigt hög klass. Hon gjorde alla Zambias tre mål och ligger därmed tvåa i skytteligan efter första gruppomgången. På delad tredjeplats finns Lieke Martens, Marta, Stina Blackstenius och Ellen White med två mål vardera.
Trots Zambias 10-3 förlust stod lagkapten Barbra Banda för ett hattrick i dagens match mot Nederländerna. En imponerande insats av den unge yttern! 👏 pic.twitter.com/xQofc3pw06
— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) July 21, 2021
Som jag skrev i förra inlägget vann Storbritannien och Brasilien sina förmiddagsmatcher mot Chile respektive Kina.
Jag hann se Team GB under några minuter innan Sveriges match började. Noterbart var att man startade med båda skotskorna Kim Little och Caroline Weir, medan Fran Kirby inte ingick i matchtruppen. Chelseastjärnan verkar alltså vara skadad i ytterligare ett mästerskap.
Noterbart också att förbundskapten Hege Riise valde att spela med två ultraoffensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Rachel Daly. De båda såg vassa ut. Vass var även som väntat mästerskapsdebutanten Lauren Hemp. Allra vassast var dock alltså tvåmålsskytten Ellen White. Som vanligt befann hon sig hela tiden på, eller just över gränsen till offside.
Slutligen några ord om Brasiliens 5–0-seger mot Kina. Jag såg inte speciellt mycket av den matchen, mest några blickar då och då. Efter 8.40 såg jag Pia Sundhage göra ett glädjehopp efter Martas 1–0-mål. Och i 82:a minuten såg jag Sundhage dansa glädjedans med andra ledare efter 4–0-målet. Jag såg också Brasilien vara väldigt snabbt och vasst i omställningarna.
— discovery+ sport 🇸🇪 (@dplus_sportSE) July 21, 2021
Att matcherna i grupp F blev 5–0 och 10–3 innebar öppningar för grupptreorna i grupperna E och G att gå vidare till kvartsfinal. Just nu ser det ut som att mitt tips om att trean från grupp G skall åka ut inte kommer att slå in. Tvärtom känns det nu som att vi kan räkna med att tre lag går vidare ur Sveriges grupp.
Peter Gerhardsson har just presenterat de 22 spelare som åker med till OS i Japan. Det handlar ju om 18 ordinarie och fyra reserver på plats.
Det var en trupp utan några större skrällar. Som väntat har Gerhardsson valt att lägga fokus på spelare som kan användas i flera olika positioner. Bland backarna finns exempelvis fyra mittbackar och två ytterbackar, men flera av mittbackarna har även spelat som ytterbackar, vilket gör att det ändå inte känns tunt på kanterna.
Kollar vi mittfältare och forwards är det egentligen bara tre utpräglade innermittfältare i Caroline Seger, Filippa Angeldahl och Hanna Bennison, och en nia i Stina Blackstenius. Men Nathalie Björn, Kosovare Asllani och Lina Hurtig är alla även tänkbara alternativ på innermittfältet och Hurtig och Fridolina Rolfö kan också spela nia, vilket gör att Gerhardsson trots allt har möjligheter när han skall ta ut sin elva.
Den position där han har flest spelare är yttermittfält/kantforward. Där finns Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Olivia Schough, Rolfö och Hurtig, samt att Jonna Andersson och i viss mån även Bennison kan spela i en offensiv kantroll.
Jag kan tänka mig att Bennison var den sista att ta plats i truppen, att hennes insats i söndags blev avgörande. Samt att Julia Roddar räddade sin reservplats genom en stark insats mot Australien. Roddar är ju för övrigt drömspelaren i en OS-trupp. I grunden central mittfältare, men som på senare år mest spelat yttermittfältare eller ytterback. Alltså en väldigt användbar spelartyp.
Noterbart också att Blackstenius är enda nian bland de 18, men att det är två nior till bland reserverna. Där chansar Gerhardsson genom att ta med Anna Anvegård, som ännu inte är i full matchform efter sin skadeförföljda vinter.
Här är truppen i sin helhet:
Målvakter: Hedvig Lindahl och Jennifer Falk
Backar: Amanda Ilestedt, Magdalena Eriksson, Nathalie Björn, Emma Kullberg, Jonna Andersson och Hanna Glas.
Mittfältare och forwards: Filippa Angeldahl, Caroline Seger, Hanna Bennison, Olivia Schough, Sofia Jakobsson, Madelen Janogy, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig, Kosovare Asllani och Stina Blackstenius.
Reserver: Zecira Musovic, Julia Roddar, Anna Anvegård och Rebecka Blomqvist.
Vilka hamnade då närmast utanför? På målvaktssidan är Emma Holmgren den som är närmast en plats. Men Gerhardsson visade ju tydligt vilka tre han tänkte satsa på när han inte hade med Holmgren till lägret i Kalmar för några veckor sedan. Här var uttagningen alltså ganska självklar.
På backsidan är det Rosengårds Emma Berglund som hamnar närmast utanför truppen. Det var knappast oväntat, eftersom hon stått utanför Gerhardssons landslag under lång tid, men togs in igen till Kalmarlägret sedan det stod klart att varken Nilla Fischer (familjeskäl) eller Linda Sembrant (korsbandsskada) var aktuella för OS.
Ytterbackspositionen är tunn, och där kan man väl inte säga att någon icke uttagen spelare har varit nära en plats. Konkurrensen där försvann ju när Jessica Wik blev gravid.
Här funderar man lite på Elin Rubenssons situation. Egentligen borde hon ha varit högaktuell, men hennes chanser till en OS-plats har sannolikt försvunnit genom att Mats Gren hållit tillbaka hennes speltid i Häcken under våren. Rubensson är ju egentligen en drömspelare i en OS-trupp. Central mittfältare i grunden, men användbar både som ytterback, kantspelare och har ju även ett förflutet som forward.
Det är ju just Häckenspelarna som är förlorarna i den här uttagningen. Bland mittfältare och forwards är det sannolikt Häckentrion Filippa Curmark, Julia Zigiotti Olme och Johanna Rytting Kaneryd som hamnat närmast utanför truppen. Zigiotti Olme tappade sannolikt sin plats till Bennison när hon blev skadad för några veckor sedan. Alla de tre var dock sannolikt med i diskussionen ända in på målsnöret.
Duon Mimmi Larsson och Loreta Kullashi var sannolikt aktuell i vintras, men under våren har man förstått att de inte skulle räcka till en OS-plats. I övrigt bland forwards är ju Pauline Hammarlund borta till följd av en korsbandsskada.
Är det då en bra trupp? Den kanske inte är lika stark som truppen i VM 2019, men det är absolut en trupp som bör kunna vara med och slåss om medaljer.
Noterbart är att laget på många sätt bygger på tre ungdomslandslag. Jag tänker på det U20-lag som spelade VM 2010 samt på de båda guldlagen i F19-EM från 2012 och 2015. Basen i truppen är spelare födda 1990–97, vilket egentligen är perfekt. Spelarna är i den åldern där de skall vara som bäst.
Lite oroväckande är det ändå att 02:an Hanna Bennison är den enda uttagna spelaren som är född efter 1997, samt att inga andra U23-spelare egentligen varit med i diskussionen. Det är nu ganska många åldersgrupper där det inte kommit fram en enda landslagsmässig spelare. Undrar hur diskussionen på förbundet låter kring den utvecklingen?
Från och med fredagen den 23 juli till och med söndagen den 8 augusti i år är det tänkt att vi för första gången skall få uppleva ett olympiskt spel ett udda årtal. För att hinna med alla matcher skall damfotbollsturneringen tjuvstarta redan den 21 juli.
Det känns väl fortfarande inte säkert att det blir ett OS i år. Men om spelen genomförs som planerat i Tokyo har det brittiska laget lite problem.
Frågan är vem eller vilka som skall ta ut och leda det där laget.
Tre av de fyra inblandade landslagen står nämligen nu utan förbundskapten. På julafton valde Skottlands förbundskapten Shelley Kerr att lämna sin post till följd av det misslyckade EM-kvalet.
NEWS | Shelley Kerr steps down as Scotland Women's National Team head coach https://t.co/V7JmvGqeyQ
Och exakt samtidigt i dag, klockan 12.30 svensk tid, meddelade både Wales och England att även deras förbundskaptener Jayne Ludlow och Phil Neville avslutar sina tjänster.
🏴 The Football Association of Wales can confirm that Jayne Ludlow has left her post as the @Cymru National Team Manager by mutual consent.#TogetherStronger
På torsdag är det exakt ett halvår tills OS-turneringen skall starta, och just nu har de brittiska laget ingen coach. Det enda av de fyra lag som utgör Team GB som i skrivande stund har en förbundskapten är Nordirland, i form av Kenny Shiels. Men Nordirland lär ju inte få med en enda spelare, så han lär inte leda laget.
På ett sätt är det kanske bra om det kommer in en extern kraft och leder Team GB. För då kan ingen skylla på att coachen favoriserar ”sina” spelare.
Det stora flertalet spelare i det brittiska laget lär ju komma från Englands landslag. Men både Skottland och Wales har också kandidater till truppen. Hos Skottland tänker jag i första hand på trion Kim Little, Erin Cuthbert och Caroline Weir. I Wales borde duon Jess Fishlock och Sophie Ingle vara uppe till diskussion.
Storbritannien har bara varit med i ett OS i damfotboll. Det var 2012. Då leddes laget av Englands förbundskapten Hope Powell, och den ursprungliga truppen bestod av 16 engelska och två skotska spelare. Skotskorna var Ifeoma Dieke och Kim Little. Dock drabbades Dieke tidigt i turneringen av en korsbandsskada, vilket gjorde att en 17:e engelsk spelare togs in.
För övrigt är ju inte OS-kvalet färdigspelat ännu. Bara tio av tolv platser är besatta. Det som återstår är playoffmatcher mellan Sydkorea och Kina (planerade att spelas 19:e och 24:e februari) samt mellan Chile och Kamerun (planerade att spelas 18:e och 24:e februari).
Vid lunchtid i dag berättade SVT att jag ser ut att bli bönhörd. Redan nästa vecka skall Svenska fotbollförbundets representantskap rösta om en utökning av damallsvenskan.
Enligt förslaget, som jag tycker låter utmärkt, skall vår högsta serie utökas till 14 lag redan till 2022. Det innebär att nästa år blir ett anpassningsår där bara ett lag kommer att åka ur damallsvenskan, medan tre lag kommer att gå upp från elitettan.
Det innebär inte minst ett bra läge för nykomlingarna AIK och Hammarby att etablera sig i högsta serien. Det innebär också ökade chanser för nedflyttade Umeå och Uppsala att få till en snabb återkomst till högsta nivån.
Från och med 2022 är tanken att två lag åker ur damallsvenskan, medan det lag som slutar på tolfte plats, alltså trea från slutet, får kvala mot trean i elitettan.
Som sagt, ett utmärkt förslag.
När jag startade den här bloggen för drygt nio år sedan tyckte jag att man skulle minska ner antalet lag i högsta serien. Men redan 2014, i det här inlägget, började jag svänga och de senaste fem åren har jag varit rätt övertygad om att utökning är den enda rätta vägen.
Med fler lag kommer fler unga svenska talanger få chansen att spela i högsta divisionen, vilket på sikt även kommer att stärka våra landslag.
Det där länkade inlägget från 2014 handlade för övrigt delvis om att damfotbollssituationen i Stockholmsområdet var historiskt dyster efter att Tyresö hade kollapsat. Damfotbollen i Stockholmsregionen har ju egentligen inte repat sig helt efter Tyresö, inte förrän nu.
Nästa år har Stockholm tre lag i damallsvenskan, och om man får drömma om ett förbättrat coronaläge kan i första hand derbyna bli riktiga folkfester. Det skulle kunna leda till ett jättelyft för damallsvenskan.
Men vågar man verkligen tro på att 2021 blir så väldigt mycket bättre i coronasynpunkt än 2020?
Det finns ju även fortfarande rätt stora frågetecken kring om det kommer att bli en OS-turnering i månadsskiftet juli/augusti nästa år.
Och om det blir en OS-turnering är det svårt att veta hur förberedelserna kommer att se ut. Därför tycker jag att det är rimligt att den landslagstrupp som Peter Gerhardsson tagit ut i dag i princip bara innehåller etablerade landslagsspelare.
Man kunde ju tänkt sig att det var ett utmärkt läge att testa nytt i en tävlingsmatch med begränsad betydelse. Men som sagt, med tanke på att det är omöjligt att veta hur mycket tid det går att få till förberedelser nästa år är det kanske bäst att köra med de som just nu är närmast en OS-trupp.
Jämfört med förra truppen utgår Julia Roddar, Julia Zigiotti Olme och Mimmi Larsson medan Emma Kullberg, Hanna Bennison och Fridolina Rolfö kommer tillbaka. EM-kvalmatchen mot Slovakien spelas den 1 december.
Innan jag sätter punkt påminner jag om att bloggen nu har en ny silly season-sida för vinterns alla övergångar och kontraktsförlängningar.
Inlägget uppdaterat med beskedet om att ettan spelas som enkelserie
Efter några dagars nyhetstorka till följd av coronaviruset har det hettat till rejält i dag. Först sköts OS upp, troligen till 2021.
Och i kväll kom nyheten om att Göteborg och Linköping slåss om Stina Blackstenius. Båda klubbarna verkar anse att de har rätt till att ha forwardsstjärnan i sina lag – och frågan har gått till skiljenämnd. Något som förbundet bekräftar i en kommentar till Aftonbladet.
Enligt uppgifter till Aftonbladet skall Göteborg ha ansett sig vara överens med Linköping. Något LFC har en annan uppfattning om. Olof Unogård säger att Blackstenius har ett löpande kontrakt över den här säsongen, och:
”Vi räknar med att hon kan fullfölja och sen hoppas jag att hon kan bli kvar i Linköping längre än så eftersom hon är från trakten.”
Det här är ju en högst intressant, och ovanlig dispyt. Jag kan inte minnas när det senast hände – om det har hänt – att två damallsvenska klubbar gick till skiljenämnd om en spelare. Kanske att det hände på den tiden när det fanns ettårsfall inom svensk fotboll. Fast som sagt, jag kan inte minnas något fall.
Och frågan är hur Stina Blackstenius påverkas av att eventuellt bli tvingad kvar i LFC mot sin vilja. Om det kan vi bara spekulera.
Sedan mitt förra inlägg har vi även fått se en spännande värvning, som är godkänd och klar. Det är Kristianstad som värvar den före detta Hammarbyspelaren, och tillika australiska landslagsspelaren Elise Kellond-Knight. Hon har redan anslutit till klubben.
Kristianstad har även skrivit ett treårskontrakt med den hyperspännande talangen Mathilde Janzen. Hon är född 2005 och kom med i Tysklands F15-landslag redan förra året. Nu under våren har hon debuterat i KDFF:s A-lag. Och känslan är att vi ganska snart får läsa betydligt mer om Janzen.
Tillbaka till Göteborg, som har varit rubriklaget nummer ett i svensk damfotboll den senaste tiden. I dag har vi kunnat läsa att Rebecka Blomqvist har haft en riktigt jobbig vinter. I december fick hon besked om att hon drabbats av cancer. Som väl är skall hon nu vara fri från sjukdomen.
Göteborg har även utmärkt sig genom att klubben önskat göra korttidspermitteringar av sin spelartrupp. Gissar att det finns ganska många fler klubbar som kan få det kämpigt med spelarlönerna här framöver.
En tråkig nyhet från tidigare i dag är att Växjös Elin Karlsson dragit korsbandet, och därmed har spelat färdigt 2020.
I väntan på att tävlingssäsongen drar i gång har det skapats en träningsserie i Svealand. Där gör Hammarby, BP, Djurgården, AIK, Uppsala och Eskilstuna upp. Det kanske kan vara läge för liknande upplägg i Skåne och i Västsverige?
Under onsdagen får vi för övrigt besked från förbundet om huruvida division I kommer att spelas som planerat – eller skjutas upp. Det skulle vara högst överraskande om inte divisionen skjuts upp.
Tillagt i efterhand: Beskedet blev att division I både skjuts upp till midsommartid, och att divisionens sex serier är tänkta att spelas som enkelserier. Det känns både som ett rimligt och vettigt beslut. Svenska fotbollförbundet rekommenderade dessutom distrikten att göra samma upplägg för alla lägre serier – alltså skjuta fram starten till midsommartid, och göra om dem till enkelserier.
Tittar vi internationellt kom tidigare i dag det högst väntade beskedet att OS skjuts upp. Några nya datum har inte givits, men det troliga är att spelen kommer att arrangeras nästa sommar, och att EM spelas sommaren 2022. Huruvida det är bra eller dåligt för svensk del är omöjligt att veta.
Fast det är klart, det är risk att vi har ett målvaktsdilemma, om inte Hedvig Lindahl satsar vidare. Ännu har jag inte sett någon kommentar från henne om hur framtiden ser ut.
Klart är att dagens besked är bra för damfotbollen. För i går meddelade både Kanada och Australien att de skulle ha bojkottat OS, om det avgjorts i år. Därmed skulle turneringen ha tappat två starka lag, som hade kvalat in.
I övrigt noteras att Chelsea värvat tyska landslagsmittfältaren Melanie Leupolz från Bayern München. Det är förstås ytterligare en signal om att WSL är på väg att flytta fram sina positioner, medan Frauen-Bundesliga sakta men säkert tappar mark i den internationella konkurrensen.
We are delighted to announce the signing of Melanie Leupolz from Bayern Munich!
The German midfielder will join the Blues ahead of the 2020/21 season. 🙌#WillkommenMelanie
I Norge skulle det ha varit seriepremiär i norska toppserien i lördags. Av självklara skäl är starten uppskjuten, och flera lag har permitterat sina spelare. Reglerna är sådana att permitterade spelare är fria att lämna efter 14 dagar. Det finns alltså risk för spelarkaos i norsk fotboll.
Noterbart är också att flera norska toppspelare väljer att skänka delar av sin lön till coronadrbbade. Bland de som skänker tio procent av lönen finns Wolfsburgs Ingrid Syrstad Engen och Barcelonas Caroline Graham Hansen.
Slutligen lite fotboll. För i lördags morse satte jag klockan för att kolla finalen av Australiens W-league. Det blev en jämn och tät match som tyvärr avgjordes på målvaktstavla. Och på domarmiss.
Melbourne City tog hem titeln via 1–0-seger mot Sydney FC. Segermålet gjordes av vänsterbacken Steph Catley. Men det var ett skott som Sydneys målvakt Aubrey Bledsoe absolut borde ha kunnat styra undan. Tråkigt med ett sådant avgörande, inte minst med tanke på att Bledsoe i övrigt var väldigt bra.
Tyvärr blev även domarinsatsen avgörande. I slutet av den första halvleken tog bollen på målskytt Catleys arm inne i Melbournes straffområde. Armen var över skulderhöjd, vilket innebär att man skall döma straff. Det gjorde dock inte domaren – vilket alltså innebär att Sydney FC gick miste om en straff.
I kväll drar kvartsfinalerna i gång med England–Norge. Det är ju hela sju europeiska lag kvar i turneringen, vilket innebär att det kommer att krävas minst semifinal för att Sverige skall få spela OS nästa år.
Om Frankrike vinner mot USA i morgon räcker det inte ens med semifinal – då måste europeiska lag ta medalj för att spela OS nästa år. Jag har skrivit det förr, och repeterar det nu: det är en skandalöst dåligt att Europa bara har tre OS-platser.
I det här världsmästerskapet har det blivit extra tydligt hur skev fördelningen av platser är. Men sannolikt bryr sig inte Uefa om damlandslagen, utan känner att de kan släppa lite platser i damturneringarna till andra kontinenter.
Nu får vi ju i stället en högst devalverad OS-turnering nästa år. En turnering där hälften av kvartsfinallagen från VM inte ges plats.
Om vi kort backar till åttondelsfinalerna så var det inte så många av guldfavoriterna som imponerade där, men alla gick vidare. Det lag som imponerade mest på mig i åttondelarna är faktiskt utslaget – det var Japan.
I kvartsfinalerna har vi den match som på förhand kändes som den moraliska finalen – Frankrike–USA. Båda lagen hackade i åttondelen, men kanske att man redan hade börjat fundera på höjdaren på Parc des Princes.
Noterbart är att ingen spelare är avstängd i de åtta kvartsfinallagen. Annars i VM har ju tyvärr regler och VAR tagit bort mycket av fokuset från själva spelet. Det har ju nämligen varit intressanta domslut i nästan varenda match. Det har blivit så mycket domarfokus att den finska elitdomaren Lina Lehtovaara kallar VM för ett VAR-kaos:
Lina Lehtovaara hade inte väntat sig att dam-VM skulle bli ett VAR-kaos: ”Tär på domarnas självförtroende” #twittbollhttps://t.co/aGcJhm9KNc
VAR kommer säkert att spela huvudrollen även i kvartsfinalerna. Här är mina bedömningar i dem, match för match:
I dag (den 27 juni) 21.00:
England–Norge
Odds: 60–40
Troliga startelvor, England (4–2–3–1): Karen Bardsley – Lucy Bronze, Stephanie Houghton, Millie Bright, Alex Greenwood – Jill Scott, Kheira Walsh – Nikita Parris, Fran Kirby, Toni Duggan – Ellen White.
Norge (4–4–2): Ingrid Hjelmseth – Ingrid Moe Wold, Maren Mjelde, Maria Thorisdottir, Kristine Minde – Caroline Graham Hansen, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Guro Reiten – Isabell Herlovsen och Karina Saevik.
Lagen möttes även i slutspelet i VM 2015. Då var det åttondelsfinal, och Norge var det bättre laget rent spelmässigt – men England vann. På de fyra åren sedan dess har det hänt mycket.
De två första åren körde England ifrån Norge rätt rejält. Men de senaste två har Norge knappat in. Martin Sjögren:s lag ses av många som VM:s överraskningslag. Och visst, som lag 12 på världsrankingen är man det näst lägst rankade av de lag som är kvar. Men vi som såg Norge delvis spela ut Sverige i höstas är inte förvånade.
Norge är starkt, och det känns absolut som att laget har vinstchans i kväll. Framför allt har man numera ett väldigt starkt mittfält, och Caroline Graham Hansen visade i åttondelen att hon är i absolut toppform. Hon är en spelare som har kapacitet att avgöra matcher på egen hand.
Noterbart är att Norge där det kvartsfinallag som gjort minst mål, sju stycken. Tillsammans med Nederländerna är man även det lag som haft minst avslut mot mål – 15.
England har 54 avslut hittills i turneringen. 22 av dem har gått mot mål och åtta har gått i mål. I grunden är England också det bättre laget här. Inte minst talar Ellen White:s fina målform för laget. Men engelskorna har lite problem i backlinjen. Det har funnits frågetecken i dagarna för de båda mittbackarna Steph Houghton och Millie Bright.
Phil Neville confirms both Steph Houghton and Millie Bright are "major doubts" for tomorrow's game.
Det troliga är dock att båda spelar i kväll. Det troliga är också att det blir jämnt. Kanske att även Norges andra slutspelsmatch går hela vägen till straffläggning.
Fredag den 28 juni 21.00:
Frankrike–USA
Odds: 45–55
Troliga startelvor, Frankrike (4–2–3–1): Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Griedge Mbock, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Elise Bussaglia – Kadidiatou Diani, Viviane Asseyi, Eugenie Le Sommer – Valerie Gauvin.
USA (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Sam Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.
Det här har på förhand känts som den moraliska finalen, det är också en match som föregåtts av ett jättestort intresse.
Det amerikanska laget har laddat genom att bråka lite med sin egen president – Donald Trump. Härom dagen hade tv-kanalen Fox Business ett inslag om att Megan Rapinoe vänt sig bort från flaggan under nationalsången under VM, samt att Rapinoe i maj besvarat en fråga med att hon inte tänker åka till ”The fucking White House” efter ett eventuellt VM-guld. I inslaget föreslår en av programledarna att Rapinoe skall sparkas som vice lagkapten.
That Fox Business segment Trump tweeted about described Rapinoe as "opportunistic," "beneath contempt," "wrong," and "not patriotic." It closed with host Stuart Varney saying the team should "fire her as the co-captain," adding, "I'd love to see that." pic.twitter.com/3aswUJCaTe
Tidigare i programmet hade president Trump medverkat, så det är högst sannolikt att tro att det var inslaget ovan som fick presidenten att twittra om att Rapinoe inte skall vända sig bort från flaggan eller Vita huset:
Women’s soccer player, @mPinoe, just stated that she is “not going to the F…ing White House if we win.” Other than the NBA, which now refuses to call owners, owners (please explain that I just got Criminal Justice Reform passed, Black unemployment is at the lowest level…
….invited Megan or the team, but I am now inviting the TEAM, win or lose. Megan should never disrespect our Country, the White House, or our Flag, especially since so much has been done for her & the team. Be proud of the Flag that you wear. The USA is doing GREAT!
Som jag ser det finns det inget krav på landslagsspelare att vända sig mot flaggan, lägga handen på hjärtat eller att sjunga med i nationalsången. Det enda kravet är ju det som man har i alla lag – att spelaren gör sitt bästa. Och om USA vill vinna VM behöver de nog matchvinnare som Rapinoe. För hon gör verkligen alltid sitt bästa.
USA:s lag har alltså en dispyt med sin president när man går in i toppmatchen mot Frankrike. Om det stör laget, eller om det ger extra energi är oklart.
Spelmässigt var USA stört av Spanien i åttondelsfinalen. Två straffar från just Rapinoe var skillnaden. I den matchen valde Jill Ellis att spela Sam Mewis framför tidigare givna Lindsey Horan på mittfältet. Frågan är vem av dem som får starta mot Frankrike. Noterbart var att målvakten Alyssa Naeher har darrat ett par gånger i VM, bland annat gjorde hon ett par tveksamma aktioner mot Spanien. Naeher får inte darra på Parc des Princes om USA skall ha kvar chansen att försvara sitt VM-guld från 2015.
Även Frankrike var stört i sin åttondelsfinal. Brasilien tog matchen till förlängning, och hade mycket väl kunnat ta hem segern till slut. Franska förbundskaptenen Corine Diacre valde bort smarta och rutinerade Gaetane Thiney i tiarollen, och tog istället in rörligare Viviane Asseyi. Bäst i det franska laget var Kadidiatou Diani som startade från högerkanten, men stundtals var överallt. Hon får en nyckelroll även mot USA.
Som noterats är det här en match mellan två lag som leds av kvinnor. Faktum är att fem av åtta kvartsfinallag har kvinnliga förbundskaptener. De andra tre leds av två svenska män och en engelsk.
Det här är två vana motståndare. Sedan 2014 har de båda lagen mötts nio gånger. USA har fyra segrar, Frankrike har tre och två matcher har slutat oavgjorda. Noterbart dock att USA inte har någon seger på de tre senaste mötena. Där har fransyskorna två segrar och ett kryss. Senaste mötet var i Le Havre i januari, och slutade med fransk 3–1-seger:
Siffrorna var i underkant, fransyskorna var faktiskt bättre på det mesta i den matchen. Framför allt hade USA jätteproblem på sin vänsterkant, från vilken Dianis båda mål kom. Dock skall sägas att USA har bytt halva laget sedan den där matchen. Då saknade man sina båda ordinarie ytterbackar, samt även viktiga kantspelarna Rapinoe och Tobin Heath.
Jag håller USA som favorit i den här matchen, mest beroende på att de har en tradition av att vara bäst när det gäller – och alltid har tagit medalj i VM. Däremot har ju Frankrike darrat när det kommit till avgörande i mästerskap. Fransyskorna har aldrig tagit någon mästerskapsmedalj, och förlust i kvartsfinal är ett franskt normalresultat.
Och Frankrike har varit ganska ineffektivt hittills i turneringen. Man har kommit till hela 74 avslut, men bara fått 21 av dem mot mål och nio i mål. Det är egentligen bara Sverige som har sämre siffror.
För övrigt kommer övriga kvarvarande europeiska lag sannolikt hålla tummarna för USA. Amerikansk seger innebär ju att vinnarna i övriga kvartsfinaler är klara för OS.
Lördag den 29 juni 15.00:
Nederländerna–Italien
Odds: 70–30
Troliga startelvor, Nederländerna (4–2–3–1): Sari van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Merel van Dongen – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Italien (4–4–2): Laura Giuliani – Alia Guagni, Sara Gama, Elena Linari, Elisa Bartoli – Valentina Bergamaschi, Aurora Galli, Manuela Giugliano, Valentina Cernoia – Valentina Giacinti och Barbara Bonansea.
Nederländerna och Italien är de två kvartsfinallag som haft minst avslut hittills i turneringen. Italien har haft 46 och Nederländerna 47. Norge är trea från slutet med 50 och Sverige fyra från slutet med 54.
Men både Nederländerna och Italien har varit väldigt effektiva. De orangeklädda har gjort mål på fler än hälften av de skott de fått inom ramen – åtta mål på 15 avslut på mål. Italien har haft 18 skott mot mål, och nio av dem har resulterat.
Det här är alltså en kamp mellan turneringens två mest effektiva lag. Okej då, USA har allra bäst statistik, med 95 avslut varav 37 mot mål och 20 i mål. Men 13 av de där målen kom mot svaga Thailand, så det känns inte helt rätt att räkna med amerikanskorna i en jämförelse.
Italien ligger på plats 15 på världsrankingen, och är därmed det lägst placerade laget av de kvarvarande. Jag håller Nederländerna som ganska klar favorit i den här matchen. Men det skall bli spännande att se hur det holländska försvaret hanterar Italiens snabba omställningsfotboll. Inte minst blir det intressant hur Desiree van Lunteren klarar av Barbara Bonansea.
I andra riktningen har Italiens backlinje haft lite problem mot kvicka motståndare. Och nu kommer det riktiga elddopet, för framåt är ju det nederländska laget högklassigt. Framför allt är det Vivianne Miedema som har burit den orange offensiven. Varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden har hittat tillbaka till EM-formen. Men kanske att Martens båda mål i åttondelsfinalen kan lyfta hennes spel.
Lieke Martens
Lördag den 29 juni 18.30:
Tyskland–Sverige
Odds: 85–15
Troliga startelvor, Tyskland (4–2–3–1): Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Doorsoun-Khajeh, Verena Schweers – Melanie Leupolz, Lina Magull – Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan, Sara Däbritz – Alexandra Popp.
Sverige (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.
Sverige
Det här är en repris på OS-finalen från 2016. De kan dock inte mötas i OS-finalen nästa år, bara maximalt ett av de här två lagen får ju spela nästa års turnering i Japan. Inte minst med tanke på historiken är tyskorna stora favoriter – som jag ser det handlar det om de klart största favoriterna i de fyra kvartsfinalerna.
Jag skriver det trots att många svenskar försöker låta positiva och säga att det tyska laget är sämre än på länge.
Dock hörde jag att Peter Gerhardsson inte håller med om att Tyskland är svagt, utan att han anser att tyskorna är bättre än sitt rykte. Fattas bara efter den överkörning som tyskorna bjöd vårt landslag på i den upphaussade matchen på Friends i våras.
Där var tyskorna klart mer överlägsna än slutresultatet 2–1 skvallrade om. Bland annat hade gästerna haft sju klara målchanser innan Sverige skapade sin första.
Efter den obligatoriska byteskarusellen i slutkvarten lyckades Sverige jämna till målchanserna lite, det slutade ”bara” 8–4 i tysk favör. Det hindrade inte att jag var ganska bekymrad över både klasskillnaden och det svenska lagets status.
I VM har Tyskland marginellt bättre siffror än Sverige vad gäller den offensiva effektiviteten. Tyskland har haft 68 avslut, fått 29 mot mål och nio i mål. Sveriges står på 74, 26 och åtta.
Sveriges åtta mål på 74 avslut är sämst utdelning av alla kvarvarande lag. Och nu väntar det enda laget som har hållit nollan genom turneringen. Om Sverige skall ha chans att bryta den avgrundsmörka mästerskapsstatistiken mot Tyskland krävs det kliniska avslut på lördag. Vi lär inte få så många chanser – och de vi får måste bollarna i varje fall skjutas inom ramen.
Dessutom är det dags att vi får till hörnorna. Under Pia Sundhage:s tid som förbundskapten var hörnor ett väldigt vasst svenskt vapen. Sedan Gerhardsson tagit över har hörnorna blivit allt sämre. Nu måste vi få upp kvaliteten igen.
Det krävs ju nämligen en maxprestation av samtliga svenska spelare. Dessutom krävs det nog lite tur med VAR. Mot Kanada hade vi tre svenska hands i eget straffområde. En av dem gav straff emot – vilket också kändes som ett rimligt utfall. Klart är att VAR gör att man bör hålla sig borta från eget straffområde. Det är ju de stora lagen som vinner på VAR, mycket eftersom de ofta befinner sig i närheten motståndarnas mål.
När det gäller Tyskland får de ett riktigt vasst tillskott i Dzsenifer Marozsan, för jag räknar med att hon spelar. Henne måste Sverige ha koll på. Vi måste även ha koll på Alexandra Popp vid fasta situationer, för där är hon sylvass.
Det är inte omöjligt för Sverige att vinna. Segersviter håller ju aldrig i evighet. Men jag tycker ändå att det enda rimliga tipset är att tyskorna vinner med något måls marginal. Kanske efter förlängning.