Sammanfattning av VM – betyg på Sverige

Sverige

Jag har påbörjat flera inlägg som sammanfattar VM på olika sätt. Här är det där jag bedömer Sveriges insats.

Sverige kom ju in i mästerskapet med ett ganska stort frågetecken för formen. Laget hade inte imponerat under våren, och genrepet mot Sydkorea var krampaktigt.

Nu efteråt ger jag Peter Gerhardsson:s lag högsta betyg för VM-insatsen, alltså en femma på en femgradig skala. Det känns som ett högst rimligt betyg. Sverige var ju rankat som nionde lag när VM började.

Under turneringen vann vårt landslag utslagsmatcher mot tvåan, trean och femman under ordinarie tid. Det är historiskt.

Faktum är att Sverige inför VM bara hade vunnit två utslagsmatcher mot högre rankade lag någonsin i mästerskap. Båda de segrarna kom i OS 2016, och båda efter straffläggning. Vi hade alltså aldrig någonsin tidigare vunnit mot ett högre rankat lag under ordinarie tid.

Ser man till 90-minutersmatcher hade vårt landslag näst bäst facit av alla lag i VM. Vi vann fem matcher, hade ett kryss och förlorade bara mot världsettan USA. Holland tog lika många poäng, men hade sämre målskillnad.

Tittar vi på det match för match så var det krampaktigt i början av turneringen. De svenska insatserna mot Chile (2–0), Thailand (5–1) och USA (0–2) lär inte ha skrämt några andra topplag. Men i gruppspel handlar det bara om att ta sig vidare, man blir inte världsmästare i det skedet. Och Sverige gjorde vad man skulle. Så långt låg laget på godkänt betyg. Genom att gå vidare i gruppen hade man motsvarat världsrankingen – alltså gjort vad man kunde förvänta.

Den första halvleken i slutspelet var också krampaktig. Så långt var Kanada det bättre laget. Det tog sju halvlekar innan vårt lag vaknade på allvar. Men när turneringen kom till sitt avgörande växte Sverige.

De sju sista halvlekarna var alla utmärkta. Trots att motståndarna var högre rankade i alla de där halvlekarna förlorade inte Sverige en enda av dem. Vi fick målskillnaden 5–2 på sju gånger 45 minuter – och det tycker jag mer än väl motiverar femman som svenskt slutbetyg.

Tyvärr tillkom det även en förlängning, vilket gjorde att vårt lag gick miste om den finalplats som jag tycker att det var värt. Och väl i final tror jag att Sverige hade haft klart större chans mot USA än vad Holland hade. Men det där är bara spekulationer.

Det blev inget guld för Sverige, det blev ett tredje VM-brons. Att lilla Sverige har tagit medalj i fyra av åtta världsmästerskap är förstås ett fantastiskt facit. Men det kommer inte att bli lätt att hålla den där sviten. Framöver gäller det att förbundet verkligen lägger kraft på talangutvecklingen av tjejer. Det upplever jag inte att man gör nu. Men det där är en senare fråga.

Nu tillbaka till VM, och betygsättningen av vårt landslag. Jag har tidigare gjort längre analyser av alla Sveriges slutspelsmatcher. De hittar du här:

Sverige–Kanada 1–0
Sverige–Tyskland 2–1
Sverige–Holland 0–0, 0–1 efter förlängning
Sverige–England 2–1

Här tänkte jag nu rikta in mig på spelarkritik. Nedan är mina betyg för de 19 svenska spelare som fick minst 45 minuters speltid under mästerskapet i Frankrike, samt på förbundskapten Gerhardsson. Håller ni med? Kom gärna med synpunkter:

5,0

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl
7 matcher, 660 minuter
Snittbetyg i BT: 2,9

Framför allt minns man ju den matchavgörande straffräddningen mot Kanada i åttondelsfinalen. Den ger extra glans åt en väldigt bra genomförd turnering. Lindahl kom ju till Frankrike med ganska sporadisk speltid i bagaget. Och visst var det lite si och så med tajmingen i vissa matcher – inte minst i bronsmatchen. Men Lindahl gjorde inga misstag som kostade poäng. Däremot gjorde hon flera matchavgörande insatser. Världsklass.

Kosovare Asllani
7 matcher, 604 minuter, 3 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 3,1

Asllani hade inte imponerat i Linköping under våren. Spelmässigt var hon även lite ringrostig i de första matcherna. Men i VM växte hon med uppgiften, och tog huvudrollen när det som bäst behövdes. Det var hon som visade vägen med det förlösande segermålet mot Chile. Det var hon som stod för det fantastiska förarbetet till segermålet mot Kanada och det var Asllani som gjorde ledningsmålet i bronsmatchen. Utöver viktiga poäng gjorde hon en stor arbetsinsats genom hela turneringen. Hon tog dessutom massor av stryk, var en av de spelare som fick flest frisparkar i hela turneringen. Världsklass.

Hanna Glas

Hanna Glas
7 matcher, 597 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8

Högerbacken var lysande genom hela turneringen. Det närmaste hon var att vara inbland i ett baklängesmål var att hon låg lite fel, och var passiv vid Tysklands ledningsmål i kvartsfinalen. I övrigt var inte Glas nära att vara inblandad i några fler baklängesmål på nästan 600 minuters speltid. Det är världsklass.

4,5

Fridolina Rolfö
6 matcher, 349 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,6

Var vår mest formstarka anfallsspelare in i turneringen. Och visade också kvalitet under VM, var bland annat inblandad i ledningsmålen mot både Tyskland och England. Hade dock oflyt och fick två varningar, vilket höll henne utanför laget i semifinalen. Det kan ha kostat Sverige en finalplats. Hade ännu mer oflyt i bronsmatchen, när hennes fot fastnade under den engelska målvaktens kropp i samband med 2–0-målet.

Peter Gerhardsson

Peter Gerhardsson
Förbundskapten

Valde att vila en stor del av startelvan i gruppfinalen mot USA. Det visade sig vara ett väldigt bra drag. Det svenska laget såg ju väldigt starkt ut i slutspelet. Visade också stort tålamod med Stina Blackstenius, som var direkt dålig under våren. Även det visade sig vara väldigt bra, för Blackstenius klev fram när det behövdes som bäst. Fick ut väldigt mycket av sitt spelarmaterial. Litet minus för konstiga byten i semifinalen.

4,0

Nilla Fischer
6 matcher, 546 minuter
Snittbetyg i BT: 2,8

Mest minns vi ju den fantastiska nickräddningen i slutminuten mot England – en räddning som var brons värd. Precis som vanligt växte Fischer med uppgiften. Ju viktigare match, desto bättre är hon. Var lysande genom hela slutspelet. Kan för övrigt inte lastas för något baklängesmål under turneringen.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson
6 matcher, 570 minuter, 2 mål, 0 assist
Snittbetyg i BT: 2,5

Var väldigt ojämn från match till match. Men avgörande insatser mot Tyskland och England ger ett mycket bra totalbetyg. Var fullständigt lysande i Tysklandsmatchen, och gjorde ett fantastiskt mål mot England – ett mål som är kandidat till turneringens snyggaste.

Stina Blackstenius
6 matcher, 535 minuter, 2 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,5

Kom till VM med bristande självförtroende och dålig bolltouch. Det där hängde med genom gruppspelet. Men det skedde en förvandling i samband med segermålet mot Kanada. Plötsligt blev Blackstenius bollbehandling flera klasser bättre. Och i slutet av turneringen var hon en riktigt bra forward igen. Avgjorde både åttondels- och kvartsfinal.

3,5

Linda Sembrant
7 matcher, 660 minuter, 1 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,3

Den enda svenska utespelaren som spelade varenda minut i VM. Är ständigt undervärderad när man sätter matchbetyg – även av mig. Men hennes ledaregenskaper betyder otroligt mycket för det svenska försvarsspelet. Är dessutom väldigt duktig på att nicka bort bollar vid inlägg och fasta situationer. Hade det lite tungt i bronsmatchen, men var ändå totalt sett bra i VM.

Elin Rubensson

Elin Rubensson
5 matcher, 415 minuter, 1 mål, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,6

Den löpstarka Göteborgsspelaren gör ett väldigt stort jobb i återerövringsfas. Är dessutom en fin offensiv tillgång med sitt fina passningsspel och sina djupledslöpningar. En situation man minns lite extra är ju hennes brytning, fina passning och snabba speluppfattning vid segermålet mot Kanada. Vi minns även hur Sverige tappade när hon tvingades kliva av semifinalen. Precis som Sembrant är Rubensson en spelare som ofta känns undervärderad i matchbetygen.

Amanda Ilestedt

Amanda Ilestedt
3 matcher, 132 minuter
Snittbetyg i BT: 2,0

Gjorde en stabil insats mot USA och fina inhopp mot både Tyskland och England. Har alltid varit stabil i defensiven, men har nu även jobbat upp passningsspelet. Känns redo för en startplats.

3,0

Magdalena Eriksson
6 matcher, 561 minuter, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,2

Ett frågetecken inför turneringen var hur Sverige skulle hinna med i vänsterförsvaret, varken Sembrant eller Eriksson är ju speciellt snabb. Totalt sett klarade duon jobbet på ett väldigt bra sätt. I vissa situationer såg man att Eriksson i första hand är mittback, för hon föll lite för tidigt. Samtidigt var hennes stabilitet och fina huvudspel stora tillgångar för försvarsspelet.

Caroline Seger

Caroline Seger
7 matcher, 612 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3

Det här hade hon nog sett som en svordom för några år sedan, men på internationell nivå har Seger vuxit ut till en utpräglad defensiv mittfältare. I anfallsspelet är hon inte inblandad i speciellt många målchanser. Defensivt sätter däremot inte Seger många fötter fel i matcherna. Hon styr presspelet lysande och står ofta på rätt ställe i återerövringsfasen. Helt klart väldigt viktig för laget.

2,5

Anna Anvegård
3 matcher, 109 minuter, 1 assist
Snittbetyg i BT: 2,0

Gjorde en väldigt bra insats i den första halvleken mot Thailand. Visade där att hon med sitt fina passningsspel och sin goda teknik är en tillgång i matcher som Sverige förväntas föra.

Nathalie Björn

Nathalie Björn
4 matcher, 177 minuter
Snittbetyg i BT: 2,5

Hade det inledningsvis tungt som högerback mot USA. Det drar ner betygen något. För hennes insatser på mittfältet var bra. Där bidrog hon både med fint passningsspel och utmärkt huvudspel. Känns alltmer som den som skall ta över som balansspelare efter Seger.

Lina Hurtig
7 matcher, 270 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 2,0

Fick speltid i alla matcher, men startade bara i två. Klarade sig klart godkänt, men behöver jobba upp fysiken lite till innan hon känns som en fullgod spelare på internationell nivå. Från VM minns vi ju framför allt att hon skulle ha haft en straff i semifinalen mot Holland. Samt att hon efter flera bra chasner till slut fick göra mål mot Thailand.

2,0

Julia Zigiotti Olme
3 matcher, 176 minuter
Snittbetyg i BT: 2,3

Fick mer speltid än jag hade förväntat mig. Gjorde en stark insats mot USA, men kom aldrig riktigt in i semifinalen mot Holland. Har ändå tagit stora steg den här våren. I vintras kändes hon inte som en spelare som skulle kunna hantera en så här stor roll i ett VM.

Madelen Janogy

Madelen Janogy
3 matcher, 95 minuter, 1 mål
Snittbetyg i BT: 1,5

Sist in i truppen. Och stod för ett femstjärnigt inhopp mot Chile, där hon först jobbade fram ledningsmålet och sedan krönte insatsen med ett kanonmål. Var även nära att bli målskytt direkt när hon fick chansen mot Thailand. Mattades sedan i turneringen. Har stärkt sin position som svensk subersub. Nästa steg blir att försöka jobba sig in i startelvan.

1,0

Jonna Andersson
2 matcher, 99 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0

Det känns lite tungt att ge två spelare underkänt. Men i båda fallen handlar det om att de offrades lite för att nyckelspelarna skulle få vila. Huvuddelen av Jonna Anderssons VM handlade om att ta hand om Tobin Heath, vilket kan vara en av de allra svåraste uppgifterna. Andersson hade det jobbigt mot USA, och blev bland annat oturligt bokförd för ett självmål. Hon fick även ett kort inhopp i förlängningen mot Holland. Men där hann hon inte göra avtryck i ett tröttkört svenskt lag.

Olivia Schough
1 match, 77 minuter
Snittbetyg i BT: 1,0

Offrades precis som Jonna Andersson för att förbundskapten Gerhardsson skulle kunna vila nyckelspelare i gruppfinalen mot USA. Schough fick inte något uträttat i offensiven, och defensivt hade Sverige det tufft på vänsterkanten.

Kvartetten Jennifer Falk, Zecira Musovic, Julia Roddar och Mimmi Larsson spelade för kort tid för att betygsättas. De tre förstnämnda spelade inte alls, medan Larsson fick 22 minuter.

Betygsskala:

5 Världsklass
4 Mycket bra
3 Bra
2 Godkänd
1 Underkänd

Bilder från VM 2019

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag hade förstås med mig kameran till Frankrike. Men det blev inte riktigt så många bilder som jag hade tänkt mig. Dels för att Sveriges träningar sällan var öppna, och det inte kändes värt att åka till dem för att se 15 minuter.

Men även för att pressplatserna oftast var placerade väldigt högt upp, vilket gjorde att det var svårt att ta bra bilder med min något begränsade utrustning. Här är ändå ett gäng bilder. Håll till godo.

En analys av VM-finalen

För en stund sedan avslutades semifinalen i Afrikanska mästerskapen för herrar mellan Senegal och Tunisien. Senegal vann med 1–0 efter förlängning.

Orsaken till att jag tar upp en herrfotbollsmatch i en blogg om damfotboll är en situation i den andra förlängningskvarten. En Senegalback fick bollen på armen, och domaren dömde straff.

Jag tänkte direkt att det där var nästan en exakt likadan hands som Holland fick straff på i åttondelsfinalen mot Japan. Senegalbacken hade armen hängande några centimeter utanför kroppen, i en naturlig position – precis som Kumagai.

I VM valde domaren att inte dubbelkolla på VAR-bilderna, utan Saki Kumagai:s ofrivilliga hands hjälpte Holland vidare. Och som bekant gick holländskorna sedan hela vägen till final.

Den här gången valde domaren dock efter lite palaver att kliva av planen och kolla reprisbilderna. Min tolkning är att Kumagais hands inte skall vara bestraffningsbar. Det blev bekräftat i den här situationen – för Tunisiens straff ströks.

Nu kan man ju inte slå fast handstolkningen utifrån en situation. Men det är ju ändå en tydlig signal att VAR-domarna har haft Kumagaisituationen att utgå ifrån, och att de sa ifrån nu.

Därmed tycker jag att jag fick en bekräftelse på att Hollands straff var felaktig. Det var även en bekräftelse på att Frankrike inte skulle haft straff i kvartsfinalen mot USA när bollen tog Kelley O’Hara:s hand.

Det om domslut och regler. Nu till ett utlovat inlägg om VM-finalen. Det har hunnit gå drygt en vecka sedan slutsignalen ljöd och VM var över. Det är således på tiden att jag ger den analys av finalen som jag hade utlovat.

Jag noterar att tränargurun Raymond Verheijen inför finalen såg klubbtillhörigheten i Hollands trupp som en viktig faktor till lagets framgångar. Och visst måste det vara en tillgång att en spelare från varje lagdel har tillhört samma klubb den gångna säsongen.

Även USA har ju fördel av att ha ett samspelt lag. Som bekant är ju USA:s landslag nästan som ett klubblag. Sveriges förbundskapten Peter Gerhardsson kallade ju USA för just ett av världens bästa klubblag inför lagens möte i gruppspelet. Då sa han också att:

”De har mycket tid tillsammans och ser ut som ett klubblag i sitt sätt att agera. Alla är väldigt tydliga i sina roller. De har sin 4-3-3-uppställning och är ett väldigt centrerat lag. Oavsett vilka som spelar så är det väldigt tydligt.”

Så det var två väl samspelta lag som gjorde upp i finalen. Verheijen hade även synpunkter på tränarna. Över turneringen bedömde han Sarina Wiegman vara taktiskt skickligare än Jill Ellis.

I finalen valde Wiegman en taktik som gick ut på att inrikta försvarsspelet på att hålla rent centralt, och släppa kanterna. Det var också väldigt tydligt hur Holland gjorde allt för att dra ner tempot.

Dessutom hade Wiegman sannolikt sett hur Spanien mötte USA med ett fysiskt spel, något som störde amerikanskorna. Därför valde Holland även att spela väldigt fysiskt, ofta låg man på eller just över gränsen till det tillåtna.

Offensivt låg Wiegmans fokus på kontringar. Därför flyttade hon om i sin vanliga elva. Hon flyttade ner Vivianne Miedema så att hon fick en tiaroll på mittfältet. Framför sig hade skyttedrottningen Lineth Beerensteyn – som normalt brukar utgå från högerkanten. Tredje förändringen vad gäller positioner var att Danielle van de Donk fick lämna tiarollen för att istället utgå från högerkanten.

Dessutom ställde Wiegman upp med en mer fysisk backlinje än hon brukar när hon tog bort Merel van Dongen och istället flyttade in Anouk Dekker i elvan. Dekker gick in i mittförsvaret och sköt ut Dominique Bloodworth på vänsterbacken.

USA ställde upp i sin vanliga 4–3–3. Jill Ellis valde återigen Sam Mewis framför Lindsey Horan på mittfältet. I övrigt kändes elvan ganska solklar.

USA hade ju rivstartat i de sex första VM-matcherna, och gjort mål inom tolv minuter i allihop. Men den här gången skulle man få det tuffare i matchupptakten. Ganska direkt efter avspark blev det tydligt vad Holland var ute efter.

Efter 2.12 fick Holland inkast. Det fanns möjlighet att kasta snabbt. Men det tog hela 22 sekunder innan bollen sattes i spel.

2.45: Dekker ger Alex Morgan en bröstvärmare. Bollen har spelats iväg sedan länge, men Dekker tar chansen att fullfölja sin tackling.

Så där rullar det. Holland tar varje chans att fullfölja sina tacklingar, och de maskar vid inkasten. Som efter 6.59 – då det tar Holland 18 sekunder att få iväg ett inkast. Och efter 8.30 skickar Bloodworth av Rose Lavelle av planen. En minut senare får Sherida Spitse gult kort för en sen och ful tackling mot samma amerikanska.

Det är tydligt att USA störs både av Hollands maskande samt av det hårda spelet. Ganska tidigt börjar amerikanskorna markera att de får ta mycket stryk.

Bland annat ligger Morgan kvar länge i straffområdet efter att ha fått en smäll i ryggen från Bloodworth precis innan Morgan skall ta emot bollen. Det är en sådan där taktisk smäll, alltså en som i princip aldrig ger straff, men som ändå stör forwarden så mycket att mottaggningen oftast blir dålig.

Amerikanskan försöker visa för domarna att Holland hela tiden spelar på gränsen. Den här gången blir dock demonstrationen överdriven, och det blir i stället Morgan som får en tillsägelse.

Inledningsvis har USA också, trots stort övertag i bollinnehav, väldigt svårt att skapa målchanser. Man har för många tillslag, vilket gör att det tar för lång tid att vända spelet. Hollands centrerade försvar funkar väldigt bra i cirka 35 minuter.

Sedan börjar amerikanskorna använda sig av snabbare spelvändningar. Och då kommer också målchanserna. Två kommer på inspel från Megan Rapinoe. Först är Sam Mewis otroligt nära att nicka in 1–0. Sari van Veenendaal gör dock en kanonhalvlek och räddar turligt och närmast omedvetet med sidan av kroppen.

Mindre än en halvminut senare styr Morgan ett Rapinoeinlägg. Återigen har van Veenendaal turen med sig i räddningen. Liggande styr hon nämligen bollen via stolpen och in i skopan.

Strax efter räddar van Veenedaal med skicklighet när Morgan skjuter från straffområdeslinjen.

Först på övertid i halvleken har Holland sin första målchans. Det är rörigt i USA:s straffområde en stund. Hollänskorna lyckas dock inte få till något avslut mot mål under halvleken. Jag sätter ändå 4–1 i klara målchanser till USA i paus.

På övertid inträffade en situation som jag reagerade över. Det var Lieke Martens som nickade en boll. Precis när holländskan träffat bollen kom Kelley O’Hara farande och nickade Martens i huvudet. Domaren reagerade inte över själva kollissionen, men bröt ändå spelet när båda blev liggande.

När matchen väl startade igen blev det uppkast. Det här tycker jag är ett stort problem inom fotbollen. Sporten är väldigt dålig på att skydda spelarnas huvuden.

Om O’Hara hade kommit så sent in i en duell mot fötterna hade det minst varit gult kort. Det hade varit rött om hon kommit med dubbarna före. Nu skallade hon ner Martens – och fick inget straff alls.

Eller. Möjligen kan man säga att synden straffade sig själv för amerikanskan, för hon tvingades kliva av matchen i halvtid. Men skallningar borde straffas hårdare. För övrigt reagerade jag på samma sätt när Kosovare Asllani på ett liknande sätt blev skallad av Sherida Spitse i semifinalen.

Det var alltså mållöst i paus. Då listade tränarguru Verheijen risker med Hollands 4–4–1–1-uppställning:

Jag vet inte om det var just någon av de punkterna som avgjorde matchen. Jag hade under hela världsmästerskapet ifrågasatt Hollands backlinje.

Den klarade sig dock väldigt bra större delen av turneringen. Men till slut blev den Hollands fall. Stefanie van der Gragt tittade inte över axeln i 58:e minuten när hon skulle rensa bort ett inlägg som hade ändrat riktning på Sherida Spitse. van der Gragts höga spark träffade i sidan på Alex Morgan. Domaren agerade inte spontant, men fick hjälp av VAR-rummet. Det var ju faktiskt en solklar straff.

Även om van der Gragt inte har någon avsikt att sparka Morgan är det just var hon gör. Och man får inte sparka motståndare i brösthöjd.

Rapinoe klev fram och var iskall från straffpunkten. Målet var hennes sjätte och innebar att hon samtidigt säkrade segern i skytteligan.

Efter det målet släppte Holland på handbromsen och gick för en kvittering. Då blev skillnaden mellan lagen otroligt tydlig. Holland kom ingenstans, medan USA hade anfall på anfall.

Matchen punkterades helt i 69:e minuten när Crystal Dunn vann en duell mot van de Donk. Via Sam Mewis spelades bollen till Rose Lavelle. Mittfältaren drev en bra bit. Hon hann med att dra en sula innan hon gjorde en kroppsfint som satte van der Gragt på fel ben. Sedan pricksköt Lavelle in 2–0-målet. Saken var klar.

Resten av matchen var klasskillnad. Jag räknade till slut till 11–2 i målchanser och tycker nog att USA borde ha fått en straff till, för i 87:e minuten fick van der Gragt bollen på armen. Holländskan hade armen över skulderhöjd, och då finns det ju inte längre någon ofrivillig hands.

När holländskorna hade sitt enda avslut mot mål i matchen hade USA redan haft sju. Och det slutade 9–1 i avslut mot mål. USA var totalt sett minst en klass bättre än Holland i den här matchen. Det faktum att amerikanskorna vann alla sju matcher under ordinarie tid säger ju det mesta om lagets klass.

Holländskorna kan dock gå med höga huvuden. Laget gjorde en kanonturnering. Trots att varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden var nära sin EM-form nådde alltså laget ända till finalen. En väldigt bra prestation av Wiegmans gäng.

Men i finalen var man aldrig nära. Där var USA alldeles för bra.

Efteråt på prisutdelningen prisades Sari van Veenedaal som VM:s bästa målvakt. I skytteligan vann Rapinoe före Morgan och Ellen White. Rapinoe blev även turneringens allra bästa spelare. Tvåa där kom Lucy Bronze och trea blev Rose Lavelle. Bästa unga spelare blev tyska stjärnskottet Giulia Gwinn.

Noterbart i övrigt är att Rapinoe blev den första spelare någonsin att starta tre raka VM-finaler. Kvartetten Alex Morgan, Tobin Heath, Ali Krieger och Carli Lloyd spelade också i sina tredje raka finaler, men ingen av dem har startat alla tre gångerna.

Stormakten Sverige klättrar uppåt

I dag kom den nya världsrankingen, och som väntat klättrar Sverige närmare toppen. Det blir tre steg uppåt, vilket innebär att Sverige numera ligger sexa med 2 021 poäng.

Det innebär att vårt landslaget har gjort en fantastiskt bra säsong 2018/19. För ett år sedan var vi nämligen nere på elfte plats med 1 941 poäng – vår näst sämsta ranking någonsin. Vår allra sämsta ranking någonsin är för övrigt just elfte plats med 1 934 poäng. Det var den placeringen vi hade när Pia Sundhage lämnade över till Peter Gerhardsson efter EM 2017. Gerhardsson har alltså lyft landslaget ganska rejält.

Senaste gången vi var så högt upp som sjätte plats i världen var i mars 2017. Men då hade vi bara 1 977 rankingpoäng. För att hitta senaste gången vi hade över 2021 poäng eller mer får vi backa ända till 2014. Då var vi femma på just 2 021 poäng i september och med 2 028 poäng i juni.

Det här är alltså vår bästa rankingpoäng på fem år. Kul.

Tittar man i övrigt på den nya rankingen så är förstås USA fortsatt världsetta. Laget gjorde ju faktiskt en unik insats i VM och blev första laget att vinna sju raka VM-matcher under ordinarie tid. De enda lag som tidigare lyckats vinna VM-guld genom att gå rent var USA 1991 och Norge 1995. Båda de gångerna var det dock bara sex matcher.

USA:s ledning är den största någonsin på världsrankingen. Man är hela 121 poäng före tvåan Tyskland. Det är för övrigt väldigt jämnt mellan platserna två till sex. Tyskorna har 2 059 poäng, alltså bara 38 fler än sexan Sverige. Sveriges avstånd ner till sjuan Kanada är 45 poäng.

Mellan Tyskland och Sverige ligger i tur och ordning Nederländerna, Frankrike och England. Nederländerna klättrar hela fem platser från åttonde, och är tillsammans med Island och Kamerun de största klättrarna på topp 50.

Trots att England kom före Frankrike i VM går fransyskorna om engelskorna på rankingen. Det hör ihop med att rankingen inte tar hänsyn till placeringar i mästerskap, utan bara till matchresultat. Och England har förlorat fyra matcher sedan den 29 mars, när förra rankinglistan kom. Frankrike däremot har bara en förlust och ett kryss (seger i förlängning) under den här perioden.

Noterbart är att Nordkorea klättrar två platser och nu är nia i världen. Nordkoreas höga poäng och fina placering visar på bristerna i rankingsystemet. Nordkorea är nämligen inte världens nionde bästa lag, utan de ligger uppskattningsvis tio platser för högt.

Nordkorea har inte kvalat in till något stort mästerskap sedan OS 2012. Visst har laget varit avstängt sedan dess, men man misslyckades både med att ta sig till Asiatiska mästerskapen i fjol och till VM i år.

Tittar vi på Nordkoreas resultat de senaste tio åren kan jag bara hitta tre segrar mot lag som legat på världsrankingens topp 10 vid matchtillfället. Alla tre är mot Japan, två i de Östasiatiska mästerskapen och en i Asian Games.

Både Östasiatiska mästerskapen och Asian Games (Asiatiska spelen) är turneringar där Japan brukar komma utan sina utlandsproffs, turneringar som oftast ligger utanför ordinarie Fifa-datum. Jag kan alltså faktiskt inte hitta att Nordkorea har vunnit en enda ”riktig” match mot ett lag på världsrankingens topp tio på över tio år. Ändå är de rankade nia – det går inte ihop.

Nordkorea har fått sin fina placering genom goda resultat i just turneringar som Östasiatiska mästerskapen och Asian Games. I de stora mästerskapen, där alla spelar med bästa laget, har bara Nordkorea vunnit en match mot Australien, Japan, Kina eller Sydkorea på de senaste tio åren.

Trots det här ligger alltså Nordkorea nia på världsrankingen, närmast efter Australien, men två platser före Japan, sju platser före Kina och elva före Sydkorea. Det är inte rimligt.

Det här talar väl sitt tydliga språk om vilka förändringar som behövs göras i rankingsystemet. Alltså att matcher i de riktiga mästerskapen måste viktas betydligt högre än de gör i dag.

Noterbart i övrigt är att Norge ligger kvar på tolfte plats, trots att de nådde kvartsfinal i VM. Och att Italien bara klättrade en placering upp till 14:e. Däremot klättrade Danmark två till 15:e och Island fem till 17:e.

En positiv sak är att det nu är 158 lag med på rankingen, vilket är det högsta antalet någonsin. Men jämför man med herrarnas ranking har den 211 länder, så det är fortsatt många fotbollsländer som inte har aktiva damlandslag. Noterbart är att man stryks från världsrankingen om man inte har spelat någon landskamp på 18 månader,

Det om rankingen. Nu till två listor som har uppdaterats i och med att VM är över. Två listor där Sverige också ligger väl framme. Det är bara nio länder som har tagit en VM-medalj. Sverige har fyra, och har därmed näst flest:

1) USA                 8
2) Sverige             4
3) Tyskland           3
4) Japan               2
4) Norge               2
4) Brasilien            2
7) Kina                  1
7) Nederländerna  1
7) England            1

Eftersom guld rankas högst är vi trots våra fyra medaljer däremot inte näst bäst genom VM-historien. Där är vi bara femma:

1) USA                  4–1–3
2) Tyskland            2–1–0
3) Japan                1–1–0
3) Norge                1–1–0
5) Sverige              0–1–3
6) Brasilien             0–1–1
7) Kina                   0–1–0
7) Nederländerna   0–1–0
9) England             0–0–1

Såväl världsrankingen som de båda listorna över VM-medaljer visar att Sverige faktiskt fortfarande är en stormakt inom damfotbollen. Det är bara att hoppas att vi kan hålla oss kvar i toppen i många år till.

Sundhage – och analys av bronsmatchen

Det här inlägget skrivs på flygplatsen i Lyon. I dag har världsmästarna visat upp sig i New York, och här i Lyon försvann de sista spåren av supporterområdet Fan Experience på Place Bellecour. Därmed var det dags för mig att packa väskan att dra mig hemåt.

Tidigare i dag såg jag första gången nyheten om att Pia Sundhage skulle vara aktuell för jobbet som förbundskapten för Brasilien. Det får man ju säga var lite av en bomb.

Jag har ju förstått att det funnits ett stort missnöje hos många spelare både med Brasiliens förbund och med förbundskapten Vadao.

Bland annat sa den före detta landslagsspelaren Francielle härom dagen att sista förbrukningsdagen har gått ut för Vadaos idéer.

Problemet är ju att även sista förbrukningsdagen snart går ut för Brasiliens stora stjärnor. Man kan ju undra om Sundhage är ledaren som skulle kunna få fart på den stora fotbollsnationens damlag igen, även om det i första hand bara verkar handla om att leda laget över nästa års OS. Att hon kan få in glädje i gruppen betvivlar jag inte, men jag är osäker på om det är där de största behoven ligger.

Det om dagens nyheter. Nu till en några dagar gammal match. Jag vet att vårt landslag redan är hemma och har tagit emot folkets ovationer. Att det kanske är lite sent att i det här läget komma med en analys av bronsmatchen.

Men jag har ju utlovat en sådan, så här är den.

 

Både Peter Gerhardsson och Phil Neville överraskade mig något genom att spela med lag som i stor utsträckning liknade de lag de hade i semifinalerna. Visst hade Neville bytt några spelare, men det var inga revolutionerande byten. Eftersom Millie Bright var avstängd var han tvungen att byta i mittförsvaret, där kom Abbie McManus in. I övrigt var Fran Kirby tillbaka i elvan, vilket var en förstärkning. Sedan körde han med Alex Greenwood på vänsterbacken och Jade Moore som balansspelare på mittfältet. Greenwood var förstaval i början av turneringen och Moore kändes som förstaval inför. Det var alltså ganska rimliga förändringar i Englands lag, även om jag var lite förvånad över att inte Keira Walsh fick speltid – hon växte ut till en personlig favorit under mästerskapet.

Sverige startade som man hade tänkt i semifinalen, med skillnaden att Fridolina Rolfö var tillbaka från sin avstängning och tog Lina Hurtig:s plats. Noterbart att man startade med Kosovare Asllani, trots den smäll mot huvudet som hon fick i slutet av semifinalen.

När spelet drog igång fick Sverige en riktig drömstart, och spelade lysande i sisådär 22 minuter. Under den perioden vann den svenska lagledningen den taktiska matchen på knockout.

Jag hörde redan på lördagskvällen om att tränargurun Raymond Verheijen hade odugligförklarat Neville i några tweets. Men det var inte förrän efter att jag hade sett om matchen som jag verkligen såg vad Verheijen menade när han kallade Neville för en ”tactically clueless clown”.

Det jag såg direkt var att Sverige inledningsvis skapade numerära överlägen över hela planen i uppspelsfas. Där sköt Gerhardsson upp ytterbackarna i höjd med innermittfältarna och skapade en 2–4–3–1-uppställning. Den mötte ett England som pressade med 4–2–3–1-formation.

Följden blev svenskt numerärt överläge i tre av fyra delar av planen. Sveriges båda mittbackar spelade 2–1 mot Ellen White. I nästa lagdel hade Sverige 4–3, och om en av mittbackarna drev fram bollen blev det 5–3.

Den enda del där England hade övertag var deras fyra backar som spelade 4–1 mot Stina Blackstenius. Problemet var ju bara det att Sverige aldrig behövde slå långt till forward. Man hade ju så stort numerärt övertag på resten av planen att man kunde spela sig fram.

Ofta kom således rättvända svenskor med bollen mot den engelska fyrbackslinjen, och mot rättvänd bollförare minskar plötsligt fördelen av att ha ett fyra-mot-ett-övertag.

Jag såg att Neville efter 12–15 minuter började skjuta upp spelare för att minska Sveriges numerära överlägen. Och efter skadeuppehållet där både Fridolina Rolfö och Kosovare Asllani fick behandling hade England justerat bristerna.

Fast då var det ju svensk 2–0-ledning.

Det var för övrigt inte bara i svensk uppspelsfas som Gerhardsson hade plus på Neville. Även i engelsk uppspelsfas var Sveriges formation bäst. England hade väldigt svårt att skapa numerära överlägen på egen planhalva, och tvingades ofta rulla hem till målvakt Carly Telford för att skapa sig tid.

 

Det svenska ledningsmålet kom i elfte minuten. Det kom när det engelska laget var decimerat eftersom lagkapten Steph Houghton var ute för behandling.

Målet var en gåva från vänsterback Greenwood, som gjorde en riktigt usel rensning på ett vänsterinlägg från Rolfö. Vänsterfotade Greenwood kanske inte skall använda sin högerfot i onödan… Här nöjde hon sig inte med att stoppa ett inlägg som var på väg mot ofarlig yta, hon mer eller mindre lade upp bollen för Asllani.

Svenskan stod för ett lågt och distinkt avslut. Spontant när jag såg målet tyckte jag att målvakt Telford borde ha tagit det. Men när jag såg repriserna ändrade jag mig till att tycka att Telford faktiskt gjorde ett bra ingripande som var nära att rädda. Asllanis skott kom ju från nära håll.

2–0-målet gjorde Sofia Jakobsson i 22:a minuten. Knappt sex minuter tidigare hade hon skjutit i stolpen, fint framspelad av Nathalie Björn.

När Jakobsson fick sin andra fina chans höll avslutet högsta klass. Efter att ha samspelat med Stina Blackstenius klev Jakobsson inåt i planen och vred klockrent bollen runt mittback Houghton och in precis innanför bortre stolpen.

Ett väldigt vackert mål.

Men också ett mål vi på många sätt kan tacka VAR för. Nej, det behövdes ingen VAR-granskning. Men Houghtons sätt att försvara var orsakat av videogranskningen. Den engelska lagkaptenen lade så mycket fokus på att hålla inne armarna att hon blev rörelsehindrad. Hon hoppade i sidled med armarna låsta bakom ryggen. Det såg faktiskt inte klokt ut. Det kan ju inte vara så man har tänkt att backar skall försvara i eget straffområde framöver.

Målet var inte bara positivt. Mitt framför mål gick Fridolina Rolfö på returen. Hon hade sådant fokus på bollen att hon inte såg hur målvakt Telford kom flygande. Rolfös fot fastnade under Telford och vreds till.

Innan det stod klart att Rolfö var tvungen att kliva av hann även Asllani bli i behov av vård. Deras skador ändrade matchbilden. Dels för att England lyckades korrigera sitt taktiska upplägg, dels för att Sverige tappade sina två största offensiva hot.

Strax efter Rolfös byte gjorde också England två mål på mindre än två minuter. Först smög Fran Kirby in på ytan bakom Magdalena Eriksson, och gjorde sedan en väldigt snygg manöver snett bakåt när Linda Sembrant täckte ut. Även avslutet var högklassigt, med vänstern via borte stolpen och in.

Spontant såg både Sembrant och Hedvig Lindahl närmast handfallna ut. Men jag skulle nog säga att målet inte var deras fel. Det är mer ett lagmässigt fel när en världsspelare som Kirby får ytor att komma in rättvänd på.

Däremot hade Sembrant och Lindahl tur att Ellen Whites 2–2-mål korrekt dömdes bort för hands. Som ni sannolikt numera känner till finns det ingen ofrivillig hands när man gör mål. Oavsett hur bollen hamnar på handen skall hands som leder till offensiva mål bestraffas.

Undantar vi handen gjorde en felvänd White det väldigt bra som vände bort Sembrant och sköt förbi Lindahl. Däremot lär ingen av svenskorna vara speciellt nöjd med sitt försvarsspel i den situationen.

På övertid i den första halvleken hade Sverige en straffsituation när bollen tog på Steph Houghtons arm. Eftersom armen var över skulderhöjd var det att bedöma som hands. Men VAR-rummet valde att inte uppmärksamma domaren på situationen.

Det kan antingen bero på att Stina Blackstenius delvis knuffade Houghton mot bollen. Fast egentligen skall väl inte VAR-rummet ta hänsyn till knuffen, den hade ju domaren redan valt att släppa. Det andra alternativet är att Houghtons hands var utanför straffområdet. Det är omöjligt att se på tv-bilderna, men min gissning är alternativ två.

På övertid räddade även Lindahl ett friläge från White.

Hela den andra halvleken spelades i princip på svensk planhalva. Det var väl sammanhållet svenskt försvarsspel mot ett engelskt lag som sökte vägar till avslut. Sverige försvarade sig väldigt bra, och jag räknade inte in någon riktigt het engelsk målchans förrän klockan passerat 80 minuter.

Under den här perioden fick Sverige återigen hjälp av den engelska taktiken. När Beth Mead tvingades av i minut 50 flyttade nämligen Phil Neville ut Ellen White som vänsterytter. Inte förrän 24 minuter senare var VM:s bästa straffområdesspelare tillbaka i straffområdet.

För svensk del är det bara att tacka och ta emot för den coachningen.

Precis innan England började spela med två forwards hade Sverige stärkt upp backlinjen. I minut 72 kom Amanda Ilestedt in i stället för Nathalie Björn. Ilestedt tog plats mellan Sembrant och Eriksson i en svensk fembackslinje. Samtidigt flyttades Julia Zigiotti ner på centralt mittfält, vilket innebar svenskt 5–4–1.

England fick till slut två kvitteringschanser i den andra halvleken. Först slängde sig Ilestedt och räddade framför White och sedan kom Lucy Bronze:s kanonvolley. Den andra chansen uppstod genom bristfällig kommunikation mellan Lindahl och Sembrant. Båda gick på samma boll, och kom liksom i vägen för varandra. Därmed blev Lindahls utboxning inte tillräckligt bra.

Bronze stod välplacerad och drog till direkt. Som ni ju alla vet var det dock en annan spelare som var ännu bättre placerad.

Nilla Fischer hade perfekt position på mållinjen, dessutom visade hon att hon inte har någon som helst bollrädsla. Fischers nickräddning lär bli en av de bilder som lever kvar från det här mästerskapet. Fast det lär bara bli en klassisk tv-bild. För jag har faktiskt inte sett en enda stillbild på räddningen.

På slutet såg man att värmen tog ut sin rätt. Till och med den outtröttliga Lucy Bronze stod och vilade en stund. Det var ju 29–30 grader i skuggan vid matchstart. Men under den första halvleken var mindre än hälften av planen i skugga. Bronze spelade exempelvis hela den andra halvleken i sol.

Min statistik av klara målchanser slutade 5–4 (4–2) i svensk favör. Det var således ingen stöld, utan en rättvis svensk seger i Caroline Seger:s landskamp nummer 200. En Seger från vilken vi i första hand kommer att minnas Jakobssons fina mål och framför allt alltså Fischers räddning.

Lindahl imponerade även dagen efter

Det är dagen efter i Lyon. Dagen efter att Sveriges guld- och finaldrömmar slogs i kras.

Vid lunchtid åkte jag till landslagets hotell och deltog i dagens pressträff. Där var vi tillbaka i normalläge. Jämfört med i tisdags var det dubbelt så stor lokal, men nästan bara hälften så många journalister. Sverige är nämligen inte längre intressant för utländsk media.

Pressträffen inleddes med att läkaren Houman Ebrahimi berättade om läget för Kosovare Asllani. Det var under kontroll, han uteslöt inte ens spel på lördag. Men det känns väl ändå högst tveksamt om någon som burits ut på bår efter en smäll mot nacken en onsdag skall spela redan tre dagar senare igen.

Nathalie Björn

Vi fick även veta att Nathalie Björn hade 38,5 grader i feber inför semifinalen. Det låter onekligen som att det måste ha varit ett ganska lätt beslut att stoppa hennes medverkan. Björn var däremot feberfri nu på torsdagsmorgonen.

Noterbart i övrigt var att Elin Rubensson fick en krampkänning i matchen, vilket gjorde att hon tvingades byta.

De spelare som var med på pressträffen var Hanna Glas, Fridolina Rolfö och Hedvig Lindahl. Jag har nedan samlat vad de sa, där har jag även samlat citat jag plockade upp i mixade zonen i natt.

Under dagens pressträff fick vi veta att Lindahl och Caroline Seger tidigare haft en liten maktkamp och att Lindahl gärna hade velat vara lagkapten. Jag måste säga att jag har imponerats något enormt av Hedvig Lindahl både på och vid sidan av planen på senare år. Och jag är inte ensam. Simon Bank formulerar det väl i den här krönikan.

Lindahl känns så otroligt trygg i sig själv och hon säger verkligen bra saker. Hennes viktigaste citat finns nedan.

Ganska exakt 12.30 i dag lämnade jag vårt svenska landslag för den här turneringen. Jag har sedan länge planerat att var i Lyon för att se semifinalerna och finalen, och det var både dyrt och krångligt att kombinera det med att även se bronsmatchen på plats i Nice. Det får alltså bli Sverige–England på tv på lördag.

Här är först citaten från mixade zonen, som jag klev in i ganska exakt vid midnatt:

Hanna Glas

Hanna Glas (tårögd):
– Det är så tungt, man får se sin dröm… Det är de som får den besannad (hon tittar mot jublande holländskor), medan vår är krossad. Det kändes verkligen som att vi skulle vinna i dag, och ta oss till final. … Vi är så nära, men faller på målsnöret. Det känns som att vi gör en bra match och förtjänar att vinna, det gör att det känns ännu surare.

– Det är okej att bryta ihop i dag, men vi vet att det är en ny viktig match på lördag, och vi har ännu chans på medalj. Det blir nog inte så svårt att ladda om. Vi är sugna på att möta och vinna mot England, och vi har ändå kommit hit för att ta medalj.

– Det tråkigt att vi inte kan få in den i våra bra perioder, när vi skapar så många chanser och har så många fasta situationer. Sedan kändes det som att deras mål kom liksom från ingenstans, jag vet knappt vad som hände. Men det är så det är, man måste sätta de lägen man får – och det gjorde de i dag.

Lina Hurtig

Lina Hurtig:
– Det var en jämn match, så det kändes jävligt surt att de fick det där målet.

– Där och då kändes det som att hon (Desiree van Lunteren) tog min fot istället för bollen. Men jag har inte sett situationen igen, så jag vet inte. Jag vill inte kommentera domarinsatsen mer nu. Alla som såg matchen såg ju att den inte var bra.

Nathalie Björn:
– Det medicinska teamet tog beslutet, det var hemskt att inte kunna spela en semifinal. Det är klart att jag ville spela, men det var bara att lyssna på vad de hade att säga. Men jag mår bra. Jag har feber, men jag mår bra.

– Det klart att man alltid vill spela, men jag hade kanske inte kunnat det – eftersom de tog det beslutet. Men det suger riktigt hårt att inte kunna vara med på planen, och att vi inte vinner.

– Det var riktigt jobbigt att sitta där på bänken om inte kunna bidraga som man vill. Det är tungt.

Sofia Jakobsson

Sofia Jakobsson:
– Det är jävligt tungt. Vi ville spela finalen – och vi kommer inte att göra det. Det känns som att en dröm har blivit krossad. Vi förlorar inte mot ett lag som är mycket bättre än oss i dag, det känns extra tungt. Vi hade lika gärna kunnat vinna den här matchen och fått spela final på söndag.

– Det är mycket som inte gick vår väg. Jag tycker att vi utför en bra match. Men jag inte säga att den är tillräckligt bra eftersom vi inte står i finalen. Men det är svårt att prata om matchen nu när det är så mycket känslor som rör sig i huvudet, och hjärtat.

– Ladda om? Vi får ta den här kvällen och natten. Men i morgon måste vi ladda om, vi har fortfarande en medalj att spela om.

– Vad jag upplevde på planen var att domaren blåste väldigt mycket, att det var många avbrott i matchen. Men så här efteråt tänker man mer på sin egen insats och lagets.

Linda Sembrant

Linda Sembrant:
– Det gör jävligt ont, det svider. Det är svårt att beskriva, det är så mycket som försvinner från det man så gärna vill. Det är mycket känslor, men så är fotbollen – den ger bra känslor, och den ger tuffa känslor.

Det måste vara en av de tyngsta förlusterna i karriären?
– Ja, det är det helt klart. Verkligen. Det är ju de största matcherna, de som är allra bäst att vinna och som svider mest om man förlorar. Det är sådana här matcher man vill spela som spelare, som jag älskar att spela. Man har mycket att vinna och mycket att förlora.

– Det kändes bra, och vi gjorde en hel del bra saker. Det var bra lägen åt båda hållen. De lyckades får dit en, det fick inte vi. De är effektiva, det är inte vi. I sådana här matcher får man inte så många chanser, utan du måste vara effektiv. Det är tufft just nu.

– Vi måste ladda om. På något sätt förlåter man inte sig själv om man inte kan ladda om. Just nu är det väldigt tufft, det känns som att vi var så nära en final, att kanske få spela sin största match i karriären. Så det svider otroligt mycket. Men vi får ladda – vi har gjort det förr.

– De kommer rättvända mot vårt mittfält, och sticker igenom bollen upp mot Miedema. Jag kliver fram och försöker bryta framför, och bollen går ut i sidan. Där kommer hon (Jackie Groenen) i den innerkorridoren. Hon kom med tajming och var ensam i ytan. Tyvärr sätter hon den i hörnet. Annars har de inte så många lägen i matchen.

– Jag skulle inte säga att jag är så jävla nöjd med domaren, det kändes inte som att hon var klockren i sina beslut. Hon blåste en hel del fel. Hon hade inte sin bästa dag.

Nilla Fischer

Nilla Fischer:
– När man förlorar tycker man oftast att det är orättvist. Men jag tycker att det var en jämn match, vilket lag som helst av oss kunde vunnit. Det var mycket kamp, och vi har chanser att göra mål.

– Jag trodde fan i mig att den skulle gå in. Sedan när hon får handen på den… Men ja, nu gick den inte in.

– Det är bara en stor besvikelse. Jag har sagt innan också att det är mitt sista VM. Men jag väntar med att säga något om utgången inför lördag. Vi har gjort det oerhört bra hittills och vi trodde att vi skulle vinna i dag. Vi hade alla möjligheter.

Och här nedan är en sammanfattning av vad spelarna sa på dagens pressträff:

Hanna Glas:
– Det tog ett tag att somna, men jag fick ändå sex timmar. Man har bearbetat matchen lite, och redan nu börjar man känna revanschlusta till lördag. Nu vill man bara åka hem med en medalj.

– England är ett riktigt bra lag, det vet vi om. De var i semifinal i EM också, så det kommer att bli en tuff match. Det lag som vill mest på lördag tror jag tar det.

– Jag tycker att Lucy Bronze är den bästa högerbacken i världen, utan tvekan. Sedan om hon är världens bästa spelare, det är svårt att säga. Hennes fysik är hennes största egenskap. Hennes offensiva spel, hon har bra kvaliteter som gör att hon kan komma till bra inläggslägen och avslut.

– Jag tror ändå att England har stor respekt för oss. Englands högerkant är bra, men samtidigt tycker jag även att Beth Mead till vänster är en väldigt duktig spelare. Hon gjorde ett jättefint assist i förra matchen. Det gäller att se upp med många spelare, det är så bra kvalitet på många.

Glas fick förstås en fråga om straffsituationen:

– Det är så klart tungt när man väl ser händelsen i efterhand. Där och då var det inget jag märkte eller reflekterade över. Det var nog många andra i laget som inte heller tänkte på det. Men det är gjort, och det kommer inte att ändra utgången av semifinalen. Det känns tungt, det är bara lärdomar vi får ta med oss till nästa match, att verkligen vara bättre på att förstärka situationerna.

Vill man förstärka situationerna?
– Förstärka var kanske fel ord. Men i alla fall vara tydligare mot domarna, som så många spelare gjort, så att de kan titta på situationerna igen.

Fridolina Rolfö

Fridolina Rolfö:

Hon fick kommentera Glas påstående om att det svenska laget kanske tydligare behöver förstärka/påtala missade domslut för domarna:

– Absolut, det är ju tydligen det som krävs. Men det stör mig väldigt mycket att det skall behöva vara på det sättet. Jag tycker att domaren skall kunna se situationerna ändå. Absolut att vi kan ge mer reaktion och skrika, fast jag tycker inte att Lina skall behöva förstärka.

– Ingen här är mätt. Vi gick in med en inställning att ta oss hela vägen i det här mästerskapet. Och vi har chans på en medalj, så mätt är jag absolut inte.

Hedvig Lindahl

Hedvig Lindahl:
– England är ett bra lag. Nu vann vi senast vi möttes, men jag tror inte att de hade med alla sina spelare. Men vi är också ett bra lag en bra dag. I slutet av en turnering är de andra förutsättningar som råder, det här med återhämtningsdagar och hur man hanterar en motgång – som både dom och vi har haft. Det blir spännande att se vilket lag som är bäst rustat för att reda ut det här.

Ellen White har verkligen en näsa för målchanser. Hon har varit bra i Birmingham också, hon är en duktig djupledslöpare och en duktig boxspelare, så henne behöver vi ha koll på. Men det känns som att vi har mött Vivianne Miedema nu, och henne behövde vi också ha koll på. Så vi är inne i det tankesättet.

– Vi behöver läsa in oss på White. Jag känner att jag har ganska bra koll på henne, men de som inte har det måste skaffa sig det. Vi måste vara redo på att det kommer att tempoväxlas när det finns lägen. Precis som att Nederländerna är bra offensivt är England det. Så vi behöver göra ett lika bra jobb som vi gjorde mot Miedema i går.

Carly Telford är väldigt explosiv, reaktionssnabb och duktig på fötterna. Det är framför allt det som är hennes styrkor. Även om hon skulle få spela sin tredje VM-match har hon inte riktigt rutin på den här nivån, och det kanske är något vi kan utnyttja.

Lindahl höll ett litet tal till lagkompisarna efter förlusten. Hon fick frågan om vad det innehöll.

– Nu var det vad jag säger igen. Jag glömmer ju bort det… Men jag kommer ihåg att jag sa i bussen, jag hade ju sagt till er i media att jag var så besviken och väldigt arg och så där. Men jag ville vara tydlig mot laget att mot dem är jag väldigt stolt. Det är många tjejer som aldrig spelat VM förr, som kommit in och gjort bra insatser. Kolla Julia Zigiotti:s glidtackling mot van de Sanden i kontring. Det är många grejer som är väldigt bra från det här unga gänget.

– Man får tänka på att vi är rankade nia – och vi är jättebesvikna över att vi inte är bland de två bästa i världen. Och det är ju helt enormt bra. Vi har ju inte i närheten av samma förutsättningar som USA och England – jag vet inte hur det är i Nederländerna – när det gäller kronor och ören som satsas i damfotbollsprojekt i Sverige. Vi har ju inte samma muskler i förbundet. Ändå står vi här och är besvikna. Det är ju ett väldigt gott betyg. Vi har också en fin tradition. Det var någon som sa att det där är ju två giganter som spelar i den andra matchen. Men jag kände att historiskt i damfotbollen är Sverige en gigant. Sedan har det hänt grejer, att damfotbollskartan har ritats om de senaste åren. Men uppenbarligen har vi fortfarande en chans att hänga med. Det är spännande med den nya, unga generationen om vi kan sätta en standard som de får försöka att upprätthålla när vi edan lämnar över stafettpinnen.

Caroline Seger… Vi är lite som två partier i opposition. Har varit i alla fall. Nu har vi äntligen haft en koalitionsregering de senaste fem åren. Innan dess var vi lite så här (låter knytnävarna möta varandra). Vi stångades, vem skall leda det här egentligen. Jag är otroligt tacksam för Caroline Segers passion för fotboll och ork att leda vidare. Jag insåg i år faktiskt att det är en jäkla tur att vi har Caroline Seger, för jag har ju två barn hemma och kommer inte ihåg hälften av det hon kommer ihåg. Hon kan lägga hela sitt fokus på det här gänget och laget liksom. Jag är jättetacksam, jag tycker att Seger verkligen har spelat bra i det här världsmästerskapet och visat att hon har förmåga att resa sig. Hon kan få kritik under åren, men sedan hittar hon en ny nivå. Och jag hade så gärna velat gå ut i en final med henne, Nilla och de lite yngre, som Kosse och Sempan. Men nu blev det inte så. Fast det kommer ett OS runt hörnet, vi kanske kan ta ett OS-guld i stället. Jag är väldigt glad för Seger, att hon kommer upp i 200 landskamper. Hon kommer att ta Sjögrans rekord.

Hur yttrade sig maktkonflikten?
– Vi har aldrig någonsin hängt, på det sättet. Vi har velat ha samma roll under många år, tror jag. Men de senaste fem åren har vi samarbetat väldigt bra. Det märks framför allt på planen. Vi får ofta någon typ av ögonkontakt, och vi löser vissa taktiska grejer och samarbetar väldigt bra.

– Jag har alltid någon gång velat vara lagkapten för landslaget. Men aldrig bett om det. Då har jag i varje fall velat vara en informell ledare. Nu kommer jag aldrig att vara lagkapten för landslaget, för jag har målvaktsposition. Men jag är väldigt stolt och glad över att vi har Seger, jag tycker att hon gör ett väldigt bra jobb i sin roll.

Det konstaterades att Lindahl nu är den svensk som har spelat flest VM-matcher.

– Det är ju roligt med sådana rekord och så där. Men det är inte hela världen. Jag är stolt över att jag har fått vara med länge. Jag är tacksam för Marika (Domanski Lyfors) som tog med mig för en massa år sedan, att jag fått göra mina misstag på vägen. Jag hoppas att någon kan slå mitt rekord någon gång framöver.

– Jag känner personligen att jag har spelat med ett lugn som jag aldrig någonsin haft på den här nivån innan. Jag känner att jag hittade det lagom till åttondelsfinalen – då kände jag att nu har jag helkoll liksom. Det är ju roligt att det också är andra som ser det.

Är det din sista VM-match på lördag?
– Det vet man ju aldrig. Men jag tror att någon snart slänger ut mig med huvudet före. Allvarligt tycker jag att det är jobbigt, jag tänker också på barnen hemma. Min fru har sagt att jag måste vara med nästa sommar, så då gör jag det igen. Men det är jobbigt när man tar sig så här långt i turneringen. Inför EM 2013 kände jag att ”jag har nog bara ett par–tre år kvar”. Men sedan hittar man ny motivation. Och orkar man hålla fysiken i gång så visst. Men jag tror att det här är mitt sista VM.

Rubensson startar trots allt

Det här blev snurrigt. Först missade jag att Elin Rubensson var struken ur den svenska startelvan till fördel för Nathalie Björn. Orsaken till skiftet skulle vara taktisk.

Men sedan klev Björn av uppvärmningen med lättare feberkänning. Och nu kom beskedet att Rubensson startar trots allt. Snurrigt…