Lycka i Kalmar och Piteå

Det har spelats tre damallsvenska matcher i dag. Jag hade först planerat att vara på plats på Valhalla och se Göteborg–LB07, men björkarna har blivit gröna tidigt i år, och med höga pollenhalter i luften blev det en ny dag inomhus.

Då var tanken att försöka se alla de tre matcherna parallellt. Men det visade sig inte heller funka, för i år har damallsvenskan.tv förhindrat möjligheten att se matcher på fler än en enhet parallellt. Därav blev det att zappa mellan Göteborg–LB 3–1 och Piteå–Djurgården 2–0 mellan 15.00–17.00, för att sedan se den andra halvleken av Vittsjö–Kalmar 0–1.

Om jag börjar med den sista matchen är det bara att gratulera Kalmar till sina tre första poäng i damallsvenskan. Det var ett behärskat jubel efter slutsignalen, vilket förvånade mig lite. Tycker nog att en historisk första seger i högsta serien är värd med glädje än Kalmarspelarna bjöd på.

Men otroligt kul för Kalmar – och för damallsvenskan – att laget redan visar tillräcklig konkurrenskraft för att sno åt sig segrar. För en månad sedan var jag rädd att Kalmar skulle bli en riktig slagpåse, ett lag som riskerade gå igenom serien utan vinster.

Men några smarta värvningar har visat sig göra susen. Segerskytten Shade Pratt är precis den typen av kontringsspelare som försvarsinriktade lag som Kalmar behöver. Och Tove Enblom fortsätter att uppträda härligt stabilt och lugnt i målet. Gissningsvis var det nästan lika viktigt för henne och lagets backlinje att få hålla nollan som att vinna.

Vad jag såg var det kanske inte rättvist med Kalmarseger, sett till matchbilden. Men småländskorna behöver förstås inte skämmas, fotboll handlar ju om att göra mål.

Man kan tycka att det är otroligt konstigt att Vittsjö kunde göra tre mål senast mot de regerande mästarinnorna från Linköping, men att man i dag inte fick in en enda boll mot nederlagstippade nykomlingen Kalmar.

Men det var två totalt olika matchbilder. Förra helgen lämnade Linköping ytor åt Vittsjös forwards både bakom och framför sin backlinje. I dag fanns inte de ytorna, utan Vittsjö tvingades agera lite annorlunda i anfallsspelet. Det skall ju sägas direkt att Vittsjö, utifrån vad jag såg i den andra halvleken och från höjdpunkter, skapade tillräckligt för att vinna matchen. Men väldigt många avslut ur bra positioner passerade utanför målställningen.

Men kanske att de här två matcherna visar varför Vittsjö tog färre poäng hemma än borta i fjol. På bortaplan kliver motståndarna högre, och det passar bra för Vittsjös snabba forwards. Hemma bjuds man inte på några ytor, och då krävs det större kreativitet och spelskicklighet. Hade jag ingått i Vittsjös tränartrojka hade jag framöver jobbat stenhårt på lagets anfallsspel mot etablerade försvar.

Kalmars seger innebär att laget klättrar upp på säker plats i tabellen. De som nu istället gör Eskilstuna sällskap under nedflyttningsstrecket är LB07. Jag hade hyfsat stort fokus på deras match. Och jag tyckte att de gjorde det riktigt bra i cirka 60 minuter.

Göteborg är väldigt boll- och passningsskickligt på konstgräset hemma på Valhalla. Och jag tyckte att de var det bättre laget hela vägen. Dock var jag inte säker på hemmaseger, för LB:s höga och ihärdiga presspel gjorde att Göteborg länge hade svårt att få till något bra i chansväg. Samtidigt kom Malmölaget till en del hyfsade lägen.

Men när slutsignalen ljöd hade LB återigen släppt in tre mål. 4–3–3 är ett spelsystem, men även antalet insläppta mål för LB under de tre första omgångarna. Kan man inte sänka de siffrorna rätt rejält kommer man att bli kvar i botten, även om man faktiskt har gjort lika många framåt som serieledande Piteå.

Christen Press gjorde två av Göteborgs tre mål, och står nu på fyra. I Göteborgsposten läste jag att Press showade när Göteborg vann. Om det är show att göra två mål så håller jag med, annars inte. Trots att den amerikanska stjärnvärvningen ligger tvåa i skytteligan och har gjort 80 procent av sitt lags mål tycker jag inte att Press känns fulltränad. Jag tycker att det fattas några procent i hennes löpningar och i hennes avslut. Hon kan helt klart prestera några klasser bättre än vad hon gjort hittills.

Apropå GP har jag tidigare skrivit om högst begränsad bevakning av Göteborg FC. Den här säsongen har den bevakningen ökat lavinartat. Gissningsvis har Göteborgs största tidning redan skrivit mer om sitt bästa damfotbollslag efter tre omgångar än de gjorde under hela 2017.

Så till de damallsvenska serieledarna från Piteå. Jag kan inte säga att jag har sett deras match mot Djurgården speciellt koncentrerat. Mitt fokus låg ju på den parallella matchen.

Men det verkar ha varit en väldigt chansrik match som de 1248 åskådarna på LF Arena fick se. För varje gång jag kikade in på matchen hände det något, och oftast var det framför Gudbjörg Gunnarsdottir:s mål. Hemmasegern verkar alltså ha varit odiskutabel, och min känsla är att det lika gärna kunde ha blivit typ 5–1 eller 6–1.

Efter att ha kollat in Piteås 2–1-seger mot Kalmar i premiäromgången skrev jag att:

”Man blev ändå inte speciellt imponerad av Piteå. Framför allt reagerade jag över att deras forwardstrio uppträdde rätt styltigt. Norska nyförvärvet Andrea Norheim såg stundtals lite vilsen ut, men slutade ändå på ett mål och en fixad straff. Både Madelen Janogy och Nina Jakobsson var duktiga individuellt, men de tre hade väldigt svårt att hitta samarbeten. Det blev mest individuella ruscher. Där har Piteåledningen rätt mycket att utveckla.”

I dag kändes Piteås anfallsspel väldigt mycket vassare. Man hade 8–3 i avslut mot mål, 1–0 i målställning och 9–4 i hörnor. Dessutom såg jag flera bollar som susade just utanför Gunnarsdottirs stolpar.

Några djupare analys av Piteås anfallsspel i dag har jag förstås inte kunnat göra. Men min hypotes är att det handlar om ”Vittsjösyndromet”, alltså att man fick större ytor i dag än mot Kalmar.

Hursomhelst är det förstås väldigt imponerande av Piteå att ha full poäng efter tre omgångar. Norrbottningarna toppade ju damallsvenskans hösttabell i fjol, och nu är man det enda laget i svensk damelitfotboll med full poäng efter tre omgångar. Starkt.

När jag tippade laget som sexa i serien trodde jag att man inledningsvis i serien skulle få lida av allt strul under våren. Men det är tydligt att Piteå har hanterat alla besvär på bästa sätt. Det blir spännande att följa laget framöver.

Tittar vi på den tabell som Piteå toppar är det just Piteå, Hammarby och Växjö som är de lag som fått en bättre start än väntat. Kanske även Kalmar. På minus finns i första hand Eskilstuna och Linköping, men i viss mån även LB07, Göteborg, Djurgården och faktiskt även obesegrade Kristianstad. En tanke här är att Cajsa Andersson sannolikt inte gråter över sitt klubbyte för tillfället.

I elitettan slutade det tidiga toppmötet mellan Kif Örebro och Kungsbacka 0–0. De båda ligger kvar på de allsvenska platserna på sju poäng vardera. Bakom dem på sex poäng finns trion Kvarnsveden, AIK och Sundsvall.

Under nedflyttningsstrecket finns nykomlingen Ljusdal med en poäng samt de båda nollpoängarna Mallbacken och Assi. Noterbart här är att Mallbacken två gånger har tappat 2–1-ledningar. Noterbart också att Assi hade full poäng efter tre omgångar i fjol.

Därmed lämnar jag svensk mark och kollar vad som hänt på den internationella scenen hittills under helgen. Så klart börjar jag med Champions League, där vi får en drömfinal mellan Lyon och Wolfsburg.

Tidigare i dag vann Lyon med 1–0 mot Manchester City. Det enda jag sett från den matchen är statistiken på Uefas liverapportering, och det här drömmålet av Lucy Bronze från den 16:e minuten:

Man brukar ju säga att släkten är värst, och Bronze gick ju just från City till Lyon i fjol. Eftersom det blev 0–0 i England krävdes det ju ”bara” ett bortamål för att City skulle få flytta över till förarsätet.

Men kollar man Uefas statistik verkar det aldrig ha varit speciellt nära något bortamål. Det var nämligen 24–3 till Lyon i avslut, 7–0 i avslut mot mål och 12–0 i hörnor.

Nu på kvällen vann Wolfsburg med 2–0 hemma mot Chelsea, vilket totalt innebar 5–1 till tyskorna, där Nilla Fischer spelade hela matchen.

Jag har slötittat på den matchen under tiden jag skrivit det här inlägget. Och Wolfsburg hade rätt bra kontroll, även om det dröjde ända till minut 69 innan Pernille Harder satte ledningsmålet.

En stund senare nickade Ewa Pajor in 2–0:

Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson spelade hela matchen för Chelsea. Lindahl gjorde en bra insats, hon höll länge kvar sitt lag i matchen. Av vad jag såg var även Eriksson stabil.

Det blir alltså tyskt och franskt i finalen, men frågan är om inte framtiden ändå kan vara engelsk. Jag såg statistik över möten mellan lag från Tyskland i England i Women’s Champions League som visade 19–2–3 i tysk favör och 56–20 i målskillnad.

Men det lär bli betydligt fler engelska segrar i de kommande 24 matcherna. De engelska klubbarna får allt bättre resurser, och kommer att kunna värva på sig allt starkare trupper. Och när nu Manchester United ger sig in i leken till nästa år kommer konkurrensen att öka ytterligare. Jag har sett obekräftade uppgifter om att man slänger in upp mot 50 miljoner kronor i uppstarten. Den budgeten hade man kommit rätt långt på i damallsvenskan…

Apropå England är Arsenal nu helt borta ur guldstriden i WSL. Allt talar även för att Londonlaget kan sluta drömma om Champions League. Arsenals 3–0-förlust borta mot Birmingham innebär ju nämligen att man halkat en bra bit bakom Manchester City och Chelsea i den svårt haltande tabellen. Faktum är att Reading passerat upp på tredjeplatsen. Men inte heller Reading lär kunna sluta topp två.

Chelsea               14    35– 9    32
Manchester City  13    36–13   29
—————————————
Reading               16   36–17   28
Arsenal                15   28–16   28
Birmingham         15   15–15   26
Liverpool              15   27–21   25

Och i Tyskland försvann nog Turbine Potsdam och Amanda Ilestedt ur kampen om den andra Champions Leagueplatsen när man tappade 1–0 till 1–2 hemma mot tabellfemman Essen. Eftersom Bayern München vann sin match med 3–1 borta mot Duisburg kan bara ett mirakel ta upp Potsdam till andraplatsen.

För Bayern och Fridolina Rolfö ser det däremot bra ut. Rolfö spelade hela matchen och gjorde dessutom 3–1-målet, hennes åttonde för säsongen. Det innebär att hon är uppe på fjärde plats i den skytteliga som leds av Pernille Harder på 15 fullträffar.

I Frankrike var det spelledigt. Och både i Italien och Spanien vann topplagen sina matcher. Det innebär att det fortsatt talar för en ren ligafinal mellan Juventus och Brescia i Italien. Och i Spanien leder Atletico Madrid fortsatt med en poäng före Barcelona med två omgångar kvar att spela.

I Norge ångar LSK på. I dag tog man femte raka segern när tidigare fullpoängaren Kolbotn bortabesegrades med klara 5–0. I toppserien noteras att de båda tidigare topplagen Avaldsnes och Stabaek inlett svagt. Stabaek ligger sist på en poäng på fyra matcher, medan Avaldsnes är trea från slutet med tre poäng på tre matcher.

Den kinesiska superligan är igång. Det är en liga som det är väldigt svårt att hitta info från, om man inte behärskar kinesiska tecken. Men Beijing BG Phoenix, som ju leds av Kim Björkegren och Elena Sadiku, verkar ha spelat 0–0 i sin öppningsmatch.

Slutligen till USA:s NWSL, en liga som Rainer följer rätt bra på sin blogg. Men jag tänkte ändå bjuda på ett par läckra mål. Först en frispark från Marta:

Sedan visar Tobin Heath hur man förvaltar ett friläge:

Och slutligen ett historiskt mål, då Amy Rodriguez blev första Utahspelare att göra mål på hemmaplan i NWSL. Det var även ”A-Rods” första mål efter att hon varit borta i ett år på grund av korsbandsskada.

Frustration i Linköping, styrkebesked av Växjö

I dag har den tredje damallsvenska omgången gått vidare med två matcher. Jag har sett båda och här är lite synpunkter.

Först spelade Kristianstad och Linköping 1–1 inför svaga 382 åskådare på nya Kristianstad Fotbollsarena. Det var en intressant match, där Marcus Walfridson visade att han börjat anpassa mästarlagets spelsätt efter bristen på snabbhet i backlinjen.

I den första halvleken stod LFC väldigt lågt, och man höll ihop lagdelarna mycket bättre än tidigare matcher. Defensivt såg det stabilt och bra ut. Däremot skapade man egentligen inte en enda riktig målchans i offensiven. Ändå ledde man med 1–0 efter 45 minuter.

Orsaken var en grov målvaktstavla från Kristianstads målvakt Moa Olsson, som redan i elfte minuten släppte in ett löst vänsterskott från Kosovare Asllani. Men får man avsluten inom ramen kan det bli mål…

I SVT:s pausintervjuer sa Asllani och Walfridson rätt saker. Asllani menade att LFC måste jobba hårdare än man gjort i de tidigare matcherna.

”Det känns som att vi gått på 70 procent.”

Och Walfridson sa:

”Vi är här för att täppa till bakåt. Men jag hade önskat att vi kunde hålla i bollen lite längre i anfallsspelet.”

För att nå framgång måste ett lag känna trygghet, och sådan får man i ett fungerande försvarsspel. Dock fungerade in försvaret lika bra efter paus. LFC hamnade ännu lägre i planen, och flera spelare blev lite passiva.

Dessutom väckte SVT:s kommentatorer frågan om hur det är med fysen i Linköping. De tyckte att flera spelare såg trötta ut på ett tidigt stadium.

Det kan vara svårt att se från tv-skärmen. Men klart är att om man spelar ett lågt försvarsspel bör man ha både löpvilja och -styrka i omställningarna för att skapa målchanser. Och utöver några bra minuter precis mitt i halvleken såg man inte mycket löpning från de gästande spelarna.

Det man i stället såg på slutet var frustration. Fortfarande i ledning tog Marija Banusic ett gult kort genom att efter signal skicka i väg bollen så att den flög ur arenan och ut på något som såg ut som en parkeringsplats. Det gäller nog för tränare Walfridson att hålla uppe humöret på Banusic, för forwarden kommer lite i kläm när LFC väljer spelsätt med lågt försvarsspel och omställningar. Hon är ju varken en försvarsspelare eller löpare.

Efter Kristianstads kvittering blev frustrationen ännu större i LFC. Och Anna Oskarsson drog på sig något som kan vara årets mest idiotiska röda kort. Hon hade redan en varning när hon demonstrativt kastade bollen i marken som protest för att hon inte fick inkast när hon själv sparkade ut bollen över linjen. Så agerar inte en spelare som är i balans.

Om det är så att det börjar komma in negativ energi i truppen måste lagledningen agera blixtsnabbt. Annars kan det ta väldigt lång tid att få ordning på lagbygget.

Ett bakslag på många sätt för LFC var att det sträckte till högt upp i baklåret på Maja Kildemoes, vilket gjorde att man tappade en mittback. Även om Emma Lennartsson vikarierade med den äran behöver Linköping ha alla backar tillgängliga.

Slutligen något kul kring Linköping. Och det var förstås att Johanna Rasmussen äntligen fick göra damallsvensk debut för klubben efter 14 månaders frånvaro till följd av en korsbandsskada.

Linköping var alltså nöjt med sitt försvarsspel före paus. Kristianstad bör vara nöjt med sitt under hela matchen. Den officiella statistiken sa 7–2 i avslut mot mål till KDFF, och min räkning av målchanser visade också just 7–2 (2–1) – och då var ju den ena egentligen inte ens en chans. Båda LFC-chanserna går för övrigt att se på det här klippet:

När det gäller KDFF tyckte SVT-experten Markus Johannesson att laget spelade för långsamt i den första halvleken. I viss mån hade han rätt.

Som jag ser det var det dock kanske inte passningstempot som var det stora problemet, utan valet av forwards. För mot ett lag som backar hem så långt som LFC gjorde behöver man ha smarta och rörliga forwards att sätta upp bollen på i anfallsuppbyggnaden.

Ju mer jag ser Ogonna Chukwudi, desto mer känner jag att hon inte är någon riktig forward. Hon är bäst när hon kommer från kanten. Therese Ivarsson är ju inte heller någon riktig forward. Hon är fantastisk inne i straffområdet, även i dag hade hon flera chanser, bland annat ett skott i kryssribbans utsida. Men i uppspelsfast kändes inte heller Ivarsson trygg.

Dock blev det här väldigt mycket bättre när Chukwudi klev av och Ivarsson och Amanda Edgren bildade forwardspar. De hittade omgående en bra arbetsfördelning. Så kanske att Elisabet Gunnarsdottir fick lösningen på anfallsfrågan där. Alltså att flytta ut Chukwudi på kanten och köra Edgren och Ivarsson centralt.

Så till den andra matchen. Där hade jag också 7–2 i målchanser, fast den här gången till bortalaget. Växjös 2–1-seger mot Hammarby var således helt i sin ordning, sett till vad lagen skapade.

Det här var första gången i allvenskan som  Växjö tilläts spela det passningsorienterade spel som man byggt upp. Den förre tränaren Pierre Persson var influerad av japansk damfotboll, där man ju är väldigt bra på att hålla bollen inom laget.

Det japanska landslaget har dock oftast haft rätt svårt att få till spetsigheten. Den tanken bar jag med mig i paus av dagens match. För trots att småländskorna hade haft ett stort övertag i bollinnehav var det Hammarby som hade den första halvlekens bästa målchans.

Men i den andra halvleken visade Anna Anvegård de kvaliteter som gjort henne till skyttedrottning i elitettan två år i rad. Hon hade hunnit med att ha två bra avslut innan hon nickade in 1–0-målet i den 57:e minuten. Det var för övrigt starkt att kunna styra in det stenhårda inlägget från Frida Boriero. Den senare sköt ju in bollen i målområdet.

Drygt 20 minuter senare trixade Anvegård bort två hemmaförsvarare och satte 0–2. Där visade hon både kontroll och klass. Men hon är ju inte den enda bollskickliga spelaren i Växjö. Boriero, Alexandra Jonasson och Jelena Cankovic är tre andra värda att nämna.

Det var till slut ett styrkebesked från Växjö. Deras seger var odiskutabel, även om det hann bli lite nervöst på övertid. Hammarby bytte in Elise Kellond-Knight i den 62:a minuten, och ganska omgående fick vi se ett par spelvändningar som ingen annan i damallsvenskan klarar av att utföra.

Australiskan slog dessutom en fantastiskt fin inläggsfrispark i den 91:a minuten. En frispark som Frida Sjöberg skallade in från nära håll bakom annars stabila Katie Fraine.

Hammarby tappade därmed serieledningen, vilket var väntat. På minuskontot såg jag flera frustrerade gester under matchens slutskede. Det är förstås inte lovande. Men om man håller uppe humöret, kommer laget garanterat att bli en obehaglig motståndare för många år. Man har flera vassa spelare som går rakt på mål. Det kombinerat med Kellond-Knights fina inhopp ger hopp om en ljus framtid.

En annan rolig sak var publiksiffran på 1619 åskådare. Det innebär att Hammarby fortsatt leder den damallsvenska publikligan. Det är vi inte vana vid. Men kul att en storstadsklubb lyckas locka publik.

Slutligen sa den officiella statistiken 9–15 i avslut mot mål. Så kul var det inte. Utan återigen på Kanalplan räknades även skott som gick utanför, och till och med missriktade inlägg, som avslut mot mål.

 

Siffrorna på näthinnan: Nio och noll

Torsdag har just övergått i fredag, och siffrorna man har på näthinnan är 9–0. Mötet mellan fjolårets tvåa (Rosengård) och trea (Eskilstuna) slutade alltså nio mot noll.

I fjol tillhörde Eskilstunas försvarsspel de bästa i damallsvenskan. Man släppte bara in 24 mål på 22 omgångar. I år har man redan släppt in 13 efter tre matcher.

Det finns förstås en förklaring, och den heter skador. Jag vet inte vad som är orsaken till Eskilstunas skadeelände. Man brukar ju prata om att nya tränare innebär nytt träningssätt, vilket innebär annorlunda slitage på spelarna – och risk för skador. Men att de skadorna bara skulle drabba backar måste ju ändå anses som maximal otur.

För till dagens bortamöte i Malmö stod följande sex backar utanför Eskilstunas startelva: Hanna Glas, Vaila Barsley, Brianne Reed, Annica Svensson, Sarah Bergman och Molly Menchel. Det är klart att det är hysteriskt tunga avbräck. Avbräck som inget damallsvenskt lag hade klarat av att hantera.

När det gäller amerikanska Menchel har hon tydligen ådragit sig en korsbandsskada och är borta hela säsongen – vansinnigt tråkigt. Svensson och Bergman drog av sina korsband i fjol, och borde väl vara på gång tillbaka?

Utöver skadorna blev inte saken lättare av att laget blev försenat till Malmö IP och att man dessutom fick en mardrömsstart med två baklängesmål de första fyra minuterna.

För Rosengård flöt det däremot på väldigt lätt och smidigt. Det visade sig inte vara någon fara med Anja Mittag:s knä. Tvärtom gjorde hon fyra av målen och blev dessutom fälld vid straffen som betydde 3–0. Rosengård ångar på.

För Eskilstuna ser det alltså tyngre ut. Laget är nu tabelljumbo, och efter dagens match har jag sett att laget plötsligt nämns som tänkbar nedflyttningskandidat. Och visst, om man fortsätter att ha sex backar på skadelistan finns risken.

Men om bara några av de där spelarna på skadelistan snart är tillbaka borde laget ha kapacitet att bli ett mittenlag. Jag tyckte ju att de visade kvaliteter när de föll mot Linköping med 2–1 i cupen i mitten av mars. I den matchen hade man för övrigt med Glas, Barsley och Reed i backlinjen.

Fast nu finns det ju en risk att det inte bara är skadorna som spökar. Nu lär självförtroendet vara i botten hos rätt många av spelarna. Hemmamatchen mot Hammarby nästa söndag känns otroligt viktig för laget.

 

Ett lag som har två högklassiga startelvor, och som möjligen hade klarat av en skadelista av Eskilstunamått är Wolfsburg. När man vann onsdagens hängmatch mot tabelljumbon Jena med 4–0 behövde ingen av de utespelare som spelade 90 minuter mot Chelsea i helgen spela hela matchen.

Nilla Fischer, Sara Björk Gunnarsdottir och Alexandra Popp startade båda matcherna, men trion kunde bytas ut mellan 57:e och 75:e minuten. Fischer var den som spelade längst.

Men har man spelare som Ella Masar McLeod, Claudia Neto och Kristine Minde (som inte får spela i Champions League) samt landslagsmässiga bänkspelare som Zsanett Jakabfi, Tessa Wullaert och Isabel Kerschowski att kasta in går det ju för sig att erbjuda hyfsad vila för sin Champions Leagueelva.

Apropå Tyskland och Frauen-Bundesliga missade jag att lägga upp helgens snyggaste assist. Den svarade Freiburgs 17-åring Klara Bühl för. Så här läckert serverade hon Lina Magull till segermålet mot Hoffenheim:

När jag ändå är i Tyskland konstateras att torsdagens damfotbollsnyhet internationellt sett var att Martina Voss-Tecklenburg som väntat lämnar det schweiziska landslaget efter det pågående VM-kvalet för att ta över Tyskland. En nyhet som kommenterades så här av Schweiz Lia Wälti:

Voss-Tecklenburg skall ha skrivit kontrakt över EM 2021 med det tyska förbundet.

Funderingar inför tredje omgången

Damallsvenskan har alltså öppnat väldigt jämnt och ovisst. Det är inte många lag som man känner sig ha koll på exakt var de står.

Det gör förstås att alla matcher på olika sätt är intressanta, och det därmed blir svårt att välja vilka matcher man skall ha lite extra koll på. I den tredje omgången faller ändå mitt val på de tre första matcherna.

Omgången tjuvstartar ju redan under torsdagen med Rosengård–Eskilstuna. Jag har fortfarande inte sett någon besked om den skada som tvingade Anja Mittag att kliva av i Kalmar. Så det blir förstås intressant att se om hon kommer till spel.

Men totalt sett är det Eskilstuna som har mest att bevisa. Laget har fått en riktigt dålig start med två raka förluster, ett facit som inte är speciellt roligt att ta med sig i bussen till årets kanske tuffaste bortamatch.

I de två första omgångarna har Eskilstuna fått klara sig utan de ordinarie mittbackarna Vaila Barsley och Brianne Reed, vilket förstås är tunga avbräck. Dessutom har nya Molly Menchel skadat sig på träning och blir borta ett tag.

Lite positivt är förstås att Barsley satt på bänken senast. Men egentligen är Eskilstuna mest beroende av positiva nyheter i form av poäng. Fortsätter man att förlora är risken att det smyger sig in en osäkerhet i truppen.

Mitt tips är dock att det blir en förlust till. Rosengård tänker knappast tappa poäng i två raka hemmamatcher.

Lördagens matcher Kristianstad–Linköping och Hammarby–Växjö känns mer svårtippade. Kanske dock att Kristianstad passar Linköping bättre än vad Vittsjö gjorde. Kristianstad har ju inte lika snabba forwards som sin skånska derbymotståndare. Dock känns inte tvåan på tipset speciellt säker, utan den bör garderas med både kryss och etta.

Det blir även spännande att se vilken typ av match det blir när målglada serieledarna Hammarby ställs mot seriens mest målsnåla lag, Växjö. När det gäller tips är det en match som jag hade helgarderat på stryktipset, för jag kan inte säga att jag har någon klar känsla kring hur det kommer att sluta.

På söndag avslutas omgången med matcherna Piteå–Djurgården, Göteborg–LB07 och Vittsjö–Kalmar. Där tror jag att Piteå tappar sina första poäng, att Göteborg tar sin första seger samt att Vittsjö tar en ny trepoängare i rent glädjerus över förra helgens fina triumf.

I elitettan är det rekordtidig seriefinal mellan de båda fullpoängarna Kif Örebro och Kungsbacka DFF på söndag. Den matchen blir förstås också intressant att följa.

Kollar vi internationellt spelas det inte några matcher som på förhand känns speciellt spännande under helgen. Utan det är självklart stort fokus på söndagens båda semifinalreturer i Champions League.

Där uppskattade jag redan i förra inlägget Lyon till favoriter med 70–30 mot Manchester City och Wolfsburg till 90–10 mot Chelsea.

Internationell utblick: Darrande topplag och avbrutet mästerskap

Hammarby leder damallsvenskan. Och nu är även deras tyngsta nyförvärv på plats. Australiens Elise Kellond-Knight, som kommit med i allstarlaget i de två senaste VM-slutspelen, har dessutom hunnit ge sin första intervju om sitt korttidskontrakt i Stockholm.

Med det har det blivit dags för en internationell utblick från de senaste dagarna. Det största har förstås varit semifinalerna i Champions League.

Där lyckades Manchester City avsluta Lyons segersvit. Inför söndagens 0–0-matchpå Academy Stadium i Manchester hade Lyon 28 raka segrar i tävlingsmatcher den här säsongen.

City blev således första laget att såväl nolla som snuva Lyon på poäng sedan fjolårets final i Champions League, då ju Lyon–PSG blev just 0–0. Jag har inte sett något klipp med höjdpunkter, men noterar att det totalt var 24–5 i avslut till Lyon, men bara 6–3 i avslut mot mål. Om någon är intresserad av att se hela matchen, där Julia Spetsmark blev kvar på bänken, finns den här:

City är för övrigt dessutom senaste lag att besegra Lyon. Man vann ju borta i fjolårets semifinal med 1–0 den 29 april i fjol. Då hade dock Lyon vunnit med 3–1 i England, vilket räckte för avancemang totalt sett. Jag hade Lyon som favoriter till 90–10 inför dubbelmötet. Lyon är fortsatt favoriter, men jag sänker oddsen till 70–30 nu.

I den andra semifinalen såg jag Wolfsburg som favoriter till 60–40 mot Chelsea inför söndagens möte. Efter att tyskorna vann i London med 3–1 har självklart deras favoritskap ökat. Nu skulle jag säga att det är 90–10.

Även från den här matchen saknar jag klipp med höjdpunkter, däremot går den att se i sin helhet här:

Om vi tar svenskkollen först så spelade trion Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Nilla Fischer hela matchen. Jonna Andersson fick ta plats på läktaren eftersom hon redan har spelat Champions League för Linköping den här säsongen.

Annars startade det ju otroligt bra för Chelsea. Redan i tredje minuten drog Fran Kirby upp ett anfall på högerkanten och spelade in bollen till Ji So-Yun. Sydkoreanskan vände bort Sara Björk Gunnarsdottir och placerade in ledningsmålet i bortre hörnet.

Björk Gunnarsdottir fick sin revansch en kvart senare. Hon tryckte sig in framför Magdalena Eriksson och kunde nicka in Lara Dickenmann:s fina inlägg i tomt mål till 1–1.

Wolfsburgs ledningsmål kom i den 42:a minuten och var ett självmål från Millie Bright. Mittbacken som gjorde mer eller mindre klara självmål i samtliga Englands tre matcher i She Believes Cup tidigare i vår har verkligen haft missflyt med styrningar i eget straffområde den här våren.

1–3-målet i 67:e minuten var ett riktigt konstnummer av Dickenmann. Otroligt starkt av schweiziskan att hinna ställa om kroppen till den volleyn efter att inlägget skarvats.

Båda returerna spelas på söndag.

Apropå Chelsea blev Fran Kirby på måndagen första spelare att ta emot PFA:s nya pris till årets bästa spelare i England. PFA är ju spelarnas egen organisation, så det är alltså spelarna som röstat fram Kirby.

I en intervju med Kirby såg jag att hon kommenterade priset med att:

”Det känns skönt att veta att motståndarna inte blir arga över att jag gör mål på dem lite då och då…”

Här är en annan, färsk intervju med henne:

Dags för ett litet ligasvep. Och vad passar bättre än att börja i just England. Där har Arsenal nu spelat båda sina hängmatcher i WSL, och sannolikt försvann guldchansen när man spelade 0–0 borta mot tabelljumbon Yeovil i lördags. Yeovil har på 14 omgångar inte lyckats göra ett enda ligamål. Men två kryss har man nu fått till.

Dagens 3–0-seger mot Liverpool var klen tröst, då Arsenal hade behövt sex poäng för att riktigt skugga toppduon Chelsea och Manchester City. Nu ser tabelltoppen ut så här:

Chelsea               14      35–  9     32
Manchester City  13      36–13     29
Arsenal                14      28–13     28

WSL avgörs över 18 omgångar. I dag gjorde för övrigt Jordan Nobbs två mål för Arsenal, hennes 50:e och 51:a för Londonlaget.

Jordan Nobbs

Arsenal är inte det enda topplag som darrade i de europeiska toppligorna i helgen. I Frankrike var det svensklaget Montpellier som tappade två otroligt viktiga poäng genom att spela 0–0 borta mot Bordeaux.

Fast det kunde ha blivit förlust. Bordeaux slog nämligen en straff stolpe och ut, en straff de fått sedan Linda Sembrant fått bollen på handen.

Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen, medan Stina Blackstenius blev utbytt i 65:e minuten hos Montpellier.

Poängförlusten innebär sannolikt att Montpellier tappade chansen att spela Champions League i höst. Nu är det i princip bara är ett mirakel som kan göra att kustlaget passerar PSG i tabelltoppen:

Lyon              18      88–  4     54
PSG              18      51–11     46
Montpellier    19      57–21     44

PSG måste tappa minst fem poäng på sina fyra sista matcher för att Montpellier skall kunna passera. Där möter Emma Berglund:s lag Fleury och Lyon hemma samt Bordeaux och Soyaux borta.

Så till Tyskland, där Bayern München mycket oväntat spelade 0–0 hemma mot tabelljumbon Jena. Resultatet innebär att Freiburg återigen är uppe jämsides med Bayern.

Det innebär också att Wolfsburg nu leder ligan med två poäng trots att man har två matcher färre spelade. Fridolina Rolfö spelade hela matchen för Bayern, en match som sågs av blott 433 åskådare.

I klassikermötet mellan Potsdam och Frankfurt vann Amanda Ilestedt:s lag på ett snyggt frisparksmål från Svenja Huth:

Ilestedt spelade hela matchen. Och segern innebär att Potsdam plötsligt bara är två poäng bakom Bayern och Freiburg i kampen om den åtråvärda andraplatsen.

Wolfsburg   15   40–  6    40
Bayern        17   44–11    38
Freiburg      17   40–11    38
Potsdam     17   38–11    36

I Italien inträffade det ovaliga att de båda topplagen Juventus och Brescia förlorade i samma omgång. Tidigare hade de bara förlorat mot varandra. Men nu föll Juventus borta mot Stephanie Öhrström:s Fiorentina med 2–1 och Brescia föll hemma mot Mozzanica med 3–2. Med tre omgångar kvar att spela ser det fortfarande ut att bli skiljematch om guldet, då Juve och Brescia står kvar på samma poäng.

I botten har Julia Molin och Verona fått lite andrum i kampen om nytt kontrakt. Man har nu sju poäng ner till Zaccaria på kvalplats. Just Zaccaria och Sassuolo är tänkbara motståndare för Jenny Hjohlman i kvalet. Hennes CF Florentia vann i helgen med 12–1 mot Luchese och är därmed klara seriesegrare i andraligan, vilket innebär kval mot högsta divisionen.

Så till Spanien där topplagen Atletico och Barca vann i helgen. Atletico leder fortsatt med en poäng med tre omgångar kvar att spela.

Det är dock inte deras matcher som hamnar i mitt fokus, utan från den spanska ligan vill jag hellre passa på att hylla den här fantastiska tunneln från teknikern Jessica Silva:

Slutligen till Nordamerika och NWSL, där North Carolinas Merritt Mathias drog i väg den här bomben i helgen:

Från Nordamerika kommer också tråkiga nyheter. Kontinentens U17-mästerskap avbröts i söndags på grund av det osäkra säkerhetsläget i arrangörslandet Nicaragua.

I aktuellt U17-mästerskap mönstrade Kanada en stark trupp där A-landslagsspelaren Jordyn Huitema ingick. Kanada meddelade i går att deras trupp hade kommit hem oskadd.

Från det där U17-mästerskapet har jag kollat lite höjdpunkter. Och i Haitis lag kände jag igen ett av namnen, Melchie Dumornay.

Hon imponerade på mig i det nordamerikanska U20-mästerskapet tidigare i år, en mittfältare med ett fantastiskt bra skott och bra huvudspel. När jag kollade upp Dumornay visade det sig att hon är född den 17 oktober 2003 – hon är alltså bara 14 år.

Där snackar vi supertalang.

Slutligen har BBC nominerat de fem kandidaterna till deras pris till världens bästa bästa spelare.

Lucy Bronze, Pernille Harder, Sam Kerr, Dzsenifer Marozsan och Lieke Martens är en rätt stark kvintett.

Vändningar, Askungesaga och publikfiasko

I mitt tips av damallsvenskan skrev jag att det kändes svårare än på många år att tippa serien. Med tolv matcher och två omgångar spelade har jag ingen anledning att ändra den uppfattningen.

Tvärtom känns det som att jag gjorde det lätt för mig och delade upp serien i fler delar än jag borde ha gjort. För så här långt är det bara två saker man kan känna sig säker på – och det är att Rosengård kommer att slåss om guldet och att IFK Kalmar kommer att få kämpa för att hänga kvar.

Övriga tio lag är rätt svårbedömda. Helgens omgång kännetecknades av svängiga matcher. I tre matcher hade ett lag (Göteborg, Kristianstad och Linköping) till synes klara grepp. Som bekant tog inget av de lagen en trepoängare.

Om vi börjar med den minst omskrivna matchen, Skånederbyt på Malmö IP, så tappade Kristianstad ledningar med 2–0 och 3–1 till 3–3. LB:s upphämtning från 1–3 till 3–3 kom efter två riktiga klassmål.

Först vred Anna Welin läckert in en frispark, sedan bjöd Elisa Lang Nilsson på en volley i den högre skolan. Det kanske inte är så snyggt att det kan bli en kandidat till årets mål, men svårighetsgraden där hon rör sig i en riktning och skjuter i en annan är väldigt hög.

I den matchen finns även en liten Askungen-saga. Jag kan erkänna att jag för ett år sedan inte hade någon koll på Therese Ivarsson. Inför fjolårets säsong hade den snart 29-åriga mittbacken gjort fyra mål på knappt 80 damallsvenska matcher.

Framför allt under hösten i fjol reagerade jag över hur bra Ivarsson var på offensiva fasta situationer. Hon gjorde också fem mål på sina 22 damallsvenska matcher under 2017. I år har hon tagit ännu ett kliv. Ivarsson gjorde tre mål i Kristianstads genrep och ett i premiären mot Vittsjö.

Det gjorde att Elisabet Gunnarsdottir flyttade upp Ivarsson i anfallet i lördags. Mittbacken tackade för förtroendet genom att göra två nya mål – och nu leder Ivarsson skytteligan med tre fullträffar.

Självklart är Ivarsson inne i en sådan där period av flyt som man ibland kan komma in i. Men jag vägrar att kalla hennes målskytte för en tillfällighet. För som jag ser det är Ivarsson just nu den damallsvenska spelare som är allra bäst på att röra sig i offensivt straffområde vid fasta situationer. Hon håller helt klart hög internationell klass på den fronten.

Så till Göteborg där hemmalaget fick smaka på sin egen medicin från premiäromgången. Jag hade på matchen parallellt med att jag jobbade, vilket gjorde att jag bara såg fragment. Men det jag såg var att Göteborg kändes en klass bättre än Hammarby före paus, ungefär som Rosengård gjorde mot Göteborg i premiären.

Göteborgs 1–0-ledning efter 45 minuter kändes som i underkant. Då bjöd Hammarby på en favorit i repris. För precis som i fjol vann Bajen den andra halvleken på Valhalla med 3–0. I fjol lång man under med 3–0 i halvtid, och fick således bara en poäng. I år visade man effektivitet och gjorde i princip mål på alla sina chanser – och fick med sig tre poäng hem till Stockholm.

Hammarbys effektivitet med sju mål på två omgångar imponerar. Men jag är inte helt säker på att den kommer att hålla i sig. Därmed tror jag att Bajen får passa på att njuta av serieledningen så länge det håller i sig.

Tillbaka till Skåne, där Vittsjö skrällde till rejält. För när Marija Banusic gjorde 0–2 på Vittsjö IP från straffpunkten var det inget som talade för en vändning.

Visst hade Vittsjö haft ett bättre grundspel än Linköping under de första 23 minuterna. Men att de svenska mästarinnorna skulle tappa en tvåmålsledning trodde jag inte på. Speciellt inte som Linköping hade varit hypereffektivt och gjort mål på sina två första målchanser i matchen. Och med 2–0 i ryggen trodde jag att LFC skulle kontra sönder Vittsjö.

Banusics 0–1 är ju värt ett eget kapitel. Efter en kort hörna vred hon med vänsterfoten in bollen hur snyggt som helst vid bortre stolpen. Ett klassmål.

Men det skulle alltså vända. På bloggen Hattrick läser jag att LFC-tränaren Marcus Walfridson upplevde det som att hans lag hade fin kontroll före paus.

”Vi har inte lika mycket boll men fin kontroll i första halvlek. I andra halvlek tappade vi boll för mycket. Vi måste se oss själva i spegeln och utvärdera vad vi höll på med.”

Det är möjligt att han kände så. Men jag hade 4–4 i klara målchanser, och medan LFC i princip inte hade några fler anfall så var Vittsjös forwardsduo Linda Sällström/Hannah Wilkinson nära att rinna igenom vid ett par tillfällen redan före paus.

Frilägena kom istället efter sidbytet. Till slut var Vittsjös seger snarast i underkant. Utöver sina tre mål hade man fyra bollar i målramen, plus ytterligare flera vassa chanser. Totalt stannade min räkning av klara målchanser på 11–6 till Vittsjö, med reservation för att jag kan ha missat några på grund av de ganska omfattande bildstörningarna på damallsvenskan.tv efter paus.

Jag har flera gånger skrivit om bristen på snabbhet i LFC:s backlinje. Den var återigen tydlig. Men, och det är ett stort MEN. Jag skulle säga att LFC förlorade matchen högre upp i planen.

Vittsjö tilläts ju nämligen att mata in precisa bollar bakom LFC:s backlinje. Där måste forwards och framför allt mittfältare göra ett mycket bättre jobb. Det är ju hopplöst att spela i en backlinje när motståndarna hela tiden får tid att sikta in djupledsbollarna.

Som jag ser det vann Johanna Andersson och Michelle de Jongh kampen om det centrala mittfältet på knockout mot Filippa Angeldahl och Emma Lennartsson, delvis på grund av att Vittsjöduon hade bättre hjälp av sina forwards. Visst saknar LFC Kosovare Asllani där i mitten, men räcker det med att hon kommer tillbaka för att man skall börja vinna bollar centralt? Jag kan inte säga att jag känner mig helt säker på det. Det är många bitar som behöver falla på plats i tränare Walfridsons lagbygge om LFC skall bli en seriös guldkandidat den här säsongen.

Och det är ju faktiskt värt att notera att Vittsjö trots allt saknade sin kanske allra bästa spelare i konsten att servera djupledspassningar, Emmi Alanen. Vittsjö står på fyra poäng, trots två svåra öppningsmatcher och skador på nyckelspelarna Sandra Adolfsson och Alanen – det är imponerande.

Jag tippade laget på åttonde plats. Men då hade jag inte räknat med att Wilkinson skulle vara så bra. Hittills har laget visat att man har kapacitet för den övre halvan, och kanske mer än så. Den spelmässiga insatsen i söndags var helt klart av medaljklass.

I söndags tog Piteå sin andra raka seger genom att vinna i Eskilstuna, där United är fortsatt poänglöst, och under nedflyttningsstrecket. Den matchen har jag bara sett höjdpunkterna från, vilket gör att jag inte kan bedöma lagens insatser.

Jag har inte heller sett mer än höjdpunkter från Kalmar–Rosengård. Men där sa ju resultatet 0–4 det mesta. Dock kan Rosengårds seger bli dyrköpt, då Anja Mittag tvingades kliva av med något slags knäskada. För Rosengårds och framför allt Mittags skull får vi hoppas att det inte är något allvarligt.

Kalmar ligger sist i tabellen med noll poäng och 1–6 i målskillnad. Den andra nykomlingen Växjö DFF har också bara gjort ett mål. Men man har tre poäng efter en imponerande seger mot Djurgården.

Jag tyckte ju att Stockholmslaget imponerade stort i premiäromgången. I Växjö nådde man inte samma höjder. Det skall sägas att det här var en match som jag bara följde sporadiskt. Men jag upplevde att Djurgården var bättre och hade rätt bra kontroll en bit in i den andra halvleken.

Ändå kändes inte Växjös seger orättvis. Laget visade återigen att man har kapacitet att hamna högre upp i tabellen än den tiondeplats som jag tippat dem på. Växjö är en pigg nykomling – rent sportsigt.

Publikt gjorde däremot Kalmar en mycket bättre premiär än Växjö. Men efter publiksuccén i premiäromgången kom damallsvenskan ner på jorden i den andra omgången. De lysande undantagen var förstås Kalmar, där 1 398 personer hade tagit sig till Gröndals IP, samt pålitliga Eskilstuna.

Även om LB07 hade den sämsta publiksiffran (genomusla 228) är det siffran i Växjö som jag tycker är den största besvikelsen.

Visst låg Växjös hemmapremiär bara någon timma innan stadens hockeystolthet Lakers spelade SM-final. Men 446 är en av de allra sämsta premiärsiffrorna en damallsvensk nykomling har haft i modern tid. Siffran är till och med lägre än vad laget hade i sin hemmapremiär i elitettan i fjol. Tråkigt. Vi får hoppas att intresset för damallsvenskan ökar i Växjö nu sedan hockeyguldet är i hamn.

Jag ville för övrigt kolla exakt hur bra Kalmars siffra står sig, och hur dålig Växjös är. Sedan säsongen 2003 finns alla publiksiffror i damallsvenskan på svenskfotboll.se. Jag gick igenom vad alla de 33 nykomlingarna från 2003 och framåt har haft för premiärpublik. Här är hela listan:

1) Linköpings FC, 2004 –        5 502
2) Piteå IF, 2011 –                   2 470
3) Piteå IF, 2009 –                   2 243
4) Kristianstads DFF, 2008 –   2 225
5) QBIK, 2005 –                     2 036
6) Eskilstuna United, 2014 –  1 853
7) Hammarby, 2015 –            1 619
8) Falköpings KIK, 2007 –      1 404
9) IFK Kalmar, 2018 –          1 398
10) AIK, 2007 –                     1 363
11) Själevads IK, 2004 –        1 318
12) Vittsjö GIK, 2012 –           1 271
13) Bälinge IF, 2006 –            1 248
14) Karlslunds IF, 2003 –        1 225
15) Dalsjöfors Goif, 2011 –     1 031
16) Östers IF, 2003 –                985
17) Kvarnsveden, 2016 –         911
18) Djurgårdens IF, 2016 –       821
19) AIK, 2005 –                        813
20) Hammarby IF, 2017 –         683
21) Stattena IF, 2003 –             663
22) Mallbackens IF, 2015 –       660
23) Mallbackens IF, 2013 –       652
24) Stattena IF, 2009 –             645
25) Sunnanå SK, 2013 –          625
26) Jitex BK, 2006 –                 550
27) AIK, 2014 –                         513
28) Jitex BK, 2010 –                 504
29) LB07, 2017 –                      485
30) Tyresö FF, 2010 –                450
31) Växjö DFF, 2018 –             446
32) Umeå Södra FF, 2008 –      342
33) AIK, 2012 –                         307

Alla lag i botten av den här listan, utom Växjö, kommer från orter som redan hade minst ett lag i damallsvenskan. Tidigare var Sunnanås 625 åskådare sämsta publiksiffran på en ort som inte haft damallsvensk fotboll året innan. Nu tar Växjö över den bottennoteringen med rätt stor marginal.

Jag hade tänkt att även ha med en internationell genomgång i det här inlägget. Men den får vänta. Jag avslutar istället med att konstatera att tabellerna för våra två högsta serier ser ganska lika ut vad gäller poängfördelning efter två omgångar.

Precis som i damallsvenskan har elitettan exempelvis två fullpoängare i Kif Örebro och Kungsbacka och två nollpoängare i Assi och Mallbacken. Huruvida det är en indikation på hur det kommer att sluta återstår att se. Kungsbackas 3–2-seger mot Kvarnsveden, där man likt VIttsjö vände tvåmålsunderläge, är i vart fall en signal om att Kungsbacka verkar ha som plan att vara med och kämpa i toppen.

Chile klart för sitt första VM-slutspel

Inlägget uppdaterat med Brasilien–Colombia 3–0.

När jag skrev den första upplagan av det här inlägget återstod de några enstaka minuter av det som varit en spännande damfotbollshelg. Det har varit dramatik i såväl damallsvenskan, Champions League, franska D1 Feminine och den italienska ligan. Jag återkommer till alla de sakerna i kommande inlägg.

Det här blir ett kort inlägg om avslutningen av Sydamerikanska mästerskapen där vi nu har fått klart med ytterligare ett VM-lag. Det laget heter Chile. La Roja Femenina har gjort det som landets herrar misslyckades med.

När jag skrev första versionen såg överlyckliga chilenska spelare fira som om de vunnit VM-guld. Då hade nyss besegrat Argentina med hela 4–0 och därmed minst säkrat en playoffplats till nästa års VM-slutspel.

Knappt 2,5 timmar senare ser jag nu återigen samma chilenska spelare dansa och hoppa av glädje. Den här gången över att den historiska VM-platsen är helt klar. Förra gången landet kom tvåa i Copa America Femenina var 1991, men då hade Sydamerika bara en VM-plats. Nu har man 2,5.

De chilenska spelarna har kunnat följa Brasilien–Colombia ganska avslappnat. Det enda hotet mot deras VM-biljett var att Colombia vann med minst fyra måls marginal mot Brasilien. Och det var aldrig nära.

Brasilien var i särklass i det här mästerskapet. Man vann alla matcher med minst två måls marginal. Avslutningsmatchen vann man i underkant, trots att man redan säkrade titeln som Sydamerikanska mästarinnor i och med Chiles seger. Samtidigt blev man dessutom det första lag som kvalat in till OS-turneringen i Japan 2020.

Tyvärr är damfotboll inget man bryr sig om speciellt mycket i Sydamerika. Sydamerika är tillsammans med Afrika de kontinenter som håller på att bli frånsprungna av övriga världsdelar. Utöver Brasilien spelar länderna i Sydamerika mycket sällan några landskamper, och det har märkts på lagen i Copa America att de inte varit samspelta från start, utan att de har fått spela ihop sig under mästerskapet.

Med tanke på det var det ändå kul att se hur välfyllda läktarna var i Chile på La Roja Femenina:s avgörande match. Det måste ju ha varit en femsiffrig publiksiffra, kanske upp mot 20 000 personer.

För Chile väntar utöver VM-spel nästa år även playoff om en OS-plats mot vinnarna av Afrikas OS-kval.

Jag har sett Chile i totalt kanske 75–80 minuter under de Sydamerikanska mästerskapen. Det är inte tillräcklig med tid för att göra någon mer djupgående analys. Men jag måste säga att det känns som att laget är spännande, och inte alls kommer att bli ofarligt i Frankrike.

Man har en världsmålvakt i PSG:s Cristiane Endler, som ger stabilitet åt en annars ganska svag defensiv. Offensivt är man däremot väldigt duktiga. Laget vimlar av boll- och passningsskickliga spelare som kan bli attraktioner i VM. Några spelare som jag imponerats av är Fransisca Lara (Huelva, Spanien), Yanara Aedo (Washington Spirit, USA), Karen Araya och Claudia Soto (båda Gremio, Brasilien).

Argentina kom trea i Copa America och har därmed kvar chansen till en VM-plats. Man får spela playoff mot fyran i Nordamerikas mästerskap. Det blir troligen Costa Rica, eller möjligen Mexiko. Av vad jag sett av Argentina de senaste dagarna skulle jag säga att det nordamerikanska laget kommer att vara knapp favorit i det playoffspelet.

Slutligen var Colombia missräkningen i Copa America Femenina 2018. Laget slutade på fjärde plats, och missar därmed både VM och OS – turneringar där man har två raka startar bakom sig. Las Superpoderosas kunde möjligen trösta sig med att de hade skyttedrottningen i Maria Catalina Usme som gjorde nio mål.

Jag uppfattade inte om man utsåg någon bästa spelare i turneringen. Hittar jag någon sådan uppgift kommer jag att lägga till den här.