Etikettarkiv: Gudbjörg Gunnarsdottir

Det stora tipset av damallsvenskan 2018

Publicerad den av
15

I dag 13.30 är det avspark för damallsvenskan 2018. Det har således blivit hög tid att tippa årets serie. De senaste åren har damallsvenskan varit uppdelad, vilket har gjort det hyfsat lätt att placera lagen i rätt del av tabellen. Även om det förstås alltid har varit några lag som överraskat i positiv eller negativ riktning.

Visst kan serien bli uppdelad även i år, kanske ända upp till fyra delar. Men tipset känns ändå väldigt mycket svårare än de senaste åren – känslan är ju nämligen att avstånden både inom och mellan de olika grupperingarna har minskat rejält.

Vilka delar är det då jag tänker på? Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.

I fjol såg jag egentligen bara två lag som kunde hamna etta och tvåa. I år hittar jag alltså sju lag som alla har en hyfsad möjlighet att ta en Champions Leagueplats.

Mycket mer om det här strax.

Ett tips är ju ett slags gissning. Och för att ni skall få en uppfattning om hur trovärdig den här gissningen är tänkte jag först göra något som jag glömde i fjol – nämligen rätta mitt tips av damallsvenskan 2017.

Det tipset presenterades i ett inlägg som hette ”Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017.” Där inledde jag snyggt med att pricka in såväl ettan, tvåan som trean. Därefter gick det inte lika bra. Här är facit, med mina tips inom parentes:

Rätt placering: Linköping (1), Rosengård (2) och Eskilstuna (3).

En placering fel: Piteå IF (5).

Två placeringar fel: Kristianstads DFF (7), Vittsjö GIK (8) och Kvarnsvedens IK (9) och LB07 (11).

Fyra placeringar fel: Göteborg FC (4) och Djurgårdens IF (10).

Fem placeringar fel: Hammarby IF (12).

Sex placeringar fel: Kif Örebro (6).

Eftersom det är jättesvårt att tippa en serie brukar jag ge godkänt om man är max två steg ifrån lagens slutplacering. Således ger jag alltså mig själv godkänt på åtta av tolv lag i fjol. Kring de övriga fyra var jag däremot helt ute och reste. Jag underskattade de båda Stockholmslagen medan jag överskattade såväl Göteborg som Örebro.

Nu vet ni alltså hur trovärdiga mina spådomar är.

När jag satt ihop det här tipset har jag först tittat tillbaka på fjolåret, sedan bedömt nyförvärv mot förluster och kollat bredden på trupperna samt kikat på resultat i träningsmatcher. Sedan har jag låtit magkänslan bestämma.

När man kollar tillbaka på hur det gick i fjol är det viktigt att komma ihåg att damallsvenskan 2017 var som två olika serier. En på våren, med två otroligt starka topplag som stod i särklass. Och en på hösten, där topplagen hade försvagats av värvningar, där det plötsligt var hyperjämnt mellan åtta lag.

Visst påverkades avslutningen av serien av att guldstriden var avgjord på ett ganska tidigt stadium. Men innan jag kommer till saken – mina tips – tänkte jag påminna om hur den damallsvenska tabellen såg ut efter EM-uppehållet i fjol.

Här är den damallsvenska hösttabellen 2017:

Piteå                 21–11 21
Linköping         18–14  21
Eskilstuna         21–14 18
Göteborg          15–10 18
Rosengård        21–14 17
Hammarby        14– 9  17
Kristianstad       19–15 17
Djurgården        17–20 15
Vittsjö                12–12 12
LB07                  8–19  10
Kvarnsveden     17–24  8
Örebro               11–30  3

Med tanke på att topplagens trupper i mycket större utsträckning liknar de som de hade i höstas än de som de hade förra våren tycker jag alltså att hösttabellen är hyperintressant.

Det är risk att det blir stora skillnader mellan vår och höst även i år, bland annat eftersom flera av seriens största profiler bara har kontrakt fram till sommaren. Fast vilka de skillnaderna blir är ju omöjligt att förutspå.

Det är även så att många lag har en riktigt stark elva, men en i övrigt ganska tunn trupp, vilket innebär att de är skadekänsliga. Det finns anledning att tro att de lag som klarar sig utan skador är de som lyckas bäst. Men även här är det ju omöjligt att förutspå vilka som lyckas bäst hälsomässigt.

Därmed är jag framme vid själva tipset. Och ja, den här gången tror jag på tronskifte:

1) FC Rosengård

I fjol inledde Rosengård knackigt, man var sex poäng efter Linköping redan efter fem omgångar. Det avståndet var konstant fortfarande efter 16 omgångar, när man oväntat sparkade tränaren Jack Majgaard Jensen.

Resten av hösten var rent ut sagt kass. Inhoppande tränaren Malin Levenstad lyckades bara leda laget till åtta poäng på de sex sista omgångarna. Och man åkte ur Champions League. Sedan dess har man dessutom tappat sin bästa målskytt, Ella Masar McLeod och Lotta Schelin är fortsatt sjukskriven.

Ändå tror jag alltså på att guldet hamnar i Malmö i höst. Jag bygger det tipset på det lilla jag sett av Rosengård under våren.

Anja Mittag

Det har känts som att de kommit betydligt längre i sitt lagbygge än huvudkonkurrenterna. Och framför allt har den gamla Anja Mittag varit tillbaka. Hon uppträdde färglöst och utan självförtroende under i princip hela fjolårssäsongen.

Den här våren har hon däremot varit den där smarta, målfarliga måldrottningen som vi tidigare vant oss vid. Att Sanne Troelsgaard dessutom verkar ha konserverat sin fina höstform gör att Rosengård känns betydligt vassare än i fjol.

I de båda cupmatcherna mot Kristianstad och Djurgården imponerade Rosengård genom att man tycktes ha en extra växel att lägga in när det behövdes.

Lisa-Marie Karlseng Utland

Visst fanns det skavanker i spelet. Man sätter hård press, vilket gör att laget blir sårbart, framför allt i djupled, när det inte lyckas med sin press. Och det jag sett tycker jag inte att de hade löst hur de skulle utnyttja det intressanta, norska forwardsförvärvet Lisa-Marie Karlseng Utland. Och Troelsgaard har bara ett halvårskontrakt, vilket gör att man riskerar att tappa henne i sommar. Halvårskontrakt gäller även för Iva Landeka.

Möjligen kan ju dock nyförvärvet Johanna Rytting Kaneryd vara tillbaka i höst. Och kanske, kanske även Schelin.

Ser man till startelvan tycker jag att Rosengård är klart starkare nu än de var i höstas. Caroline Seger verkar ha lyft sig ett snäpp, och dessutom är ju Simone Boye Sörensen tillbaka i spel – hon bör ju i princip ses som ett nyförvärv. Men truppen är tunn, och skadekänslig. Bland annat lär ju klubbledningen hålla alla tummar för att Zecira Musovic inte skadar sig.

Det finns alltså många frågetecken kring Rosengård. Men magkänslan och vårens intryck är ändå att Jonas Eidevall återigen kommer att få fira SM-guld i höst.

2) Kopparbergs Göteborg FC

Det här är en chansning. Jag är medveten om att jag har övervärderat Göteborg vid ett par tillfällen, och jag kan erkänna att det var nära att jag sänkte dem några snäpp när jag såg att bloggen Hattrick också satte KGFC som tvåa. Det är ju roligare om man kan sticka ut lite…

Som jag ser det är det alltså sju lag som har kapacitet att slåss om platserna i Champions League. Åker Göteborg på skador samtidigt som prestigevärvningen Christen Press sticker i sommar, då kan det bli undre halvan igen.

Göteborg var som som bekant nedflyttningshotat ända in i näst sista omgången i fjol. Man snyggade till tabellplaceringen lite genom en stark höstspurt, och slutade som åtta.

Det är värt att fundera lite över ifrån vad fjolårsproblemen härstämmade. Det korta svaret är målvaktsproblem. Minns att Jennifer Falk drabbades av hjärnskakning redan efter fyra omgångar. Göteborg spelade sedan med unga och orutinerade målvakter under resten av våren, vilket skapade en stor osäkerhet i försvarsspelet, en osäkerhet som hängde med långt in på hösten. Ändå tog man till slut 18 poäng på de elva sista omgångarna, och var det allra mest formstarka laget på slutet.

Jennifer Falk och Loes Geurts

Nu är Falk tillbaka, och jämfört med fjolåret har man dessutom stärkt målvaktssidan med Loes Geurts, vilket gör att Göteborg sannolikt har seriens starkaste målvaktspar. Det är en trygghet.

Dessutom har man ju nu även stärkt upp resten av laget på ett bra sätt under vintern. Backlinjen har nu ytterligare spetsats med intressanta Emma Koivisto – som har imponerat stort på mig varje gång jag sett henne, mittfältet med Julia Roddar och Olivia Schough och nyligen lyfte man även forwardslinjen med ett halvårskontrakt med världsspelaren Christen Press. På minuskontot finns inga tyngre avbräck.

Göteborg ser helt enkelt väldigt spännande ut.

Under fjolåret tillkom mittbacken Taylor Leech, som fick ordning på mittförsvaret på hösten. Leech får sällan några stora rubriker, men känns som en av damallsvenskans allra bästa mittbackar. Hon kommer att ha en otroligt viktig roll i årets Göteborgslag. Det kommer förstås även löpstarka Elin Rubensson att ha.

Vad talar då emot Göteborg? Egentligen ganska mycket. Det är inte lätt att gå från nedflyttningsstrid till en topposition över en vinter. Skall man slåss i toppen krävs ju nämligen att man hittar en jämnhet och stabilitet som KGFC inte haft på flera år.

Pauline Hammarlund

Sedan finns det frågetecken för statusen på Pauline Hammarlund. Rapporter från Göteborg säger att hon ännu så länge ser rätt ringrostig ut. Men skulle nye tränaren Marcus Lantz få igång Hammarlund, och Press stannar året ut – då känns inte mitt tips helt galet.

3) Linköpings FC

LFC har blivit svenska mästarinnor två år i rad. Två säsonger där man kunnat säkra guldet på ett tidigt stadium.

Egentligen borde ju Linköping vara storfavoriter även i år. Fast på den damallsvenska upptaktsträffen fick man bara 21,4 procent av guldtipsen. Och jag tippar alltså laget först på tredje plats.

I fjol vann LFC serien på en vansinnigt imponerande vårsäsong, där man bärgade 30 av sina 51 poäng. Noterbart är att laget faktiskt var obesegrat på bortaplan. Men tog sju fler poäng borta än man gjorde hemma på Linköpings Arena. Det är rätt ovanligt.

Både poäng- och spelmässigt var laget klart sämre under hösten. Och sedan dess har man bytt tränare samt tappat ett par riktigt viktiga spelare i Kristine Minde, Claudia Neto och Jonna Andersson.

Lina Hurtig

Dessutom drabbades man nyligen av ytterligare ett tungt avbräck när Lina Hurtig drog på sig en fotskada som håller henne borta från spel under hela våren.

Även om Filippa Angeldahl är ett intressant nyförvärv känns LFC som ett sämre lag våren 2018 än det var våren 2017. Och ett klart sämre lag än våren 2016.

Nye tränaren Marcus Walfridson måste få ihop alla bitar klockrent från start om det skall kunna bli ett tredje raka guld till LFC. Walfridson är för övrigt lärjunge till Raymond Verheijen, vilket borde innebära att laget skall spela en mycket snabb fotboll som bygger på mycket löpning. Verheijens lag flyttar ofta bollen mycket snabbt i anfallsspelet, och har spelare som gärna löper i djupled.

Det är inte omöjligt med ett tredje raka guld. LFC har en bra trupp, och om Walfridson hittar ett vägvinnande spel kan jag få stå med lång näsa i höst.

Men utifrån det jag sett av LFC under våren känns det dock inte rimligt att tippa laget på guldplats. Det har helt enkelt väckts för många frågetecken. Några av dem handlar om passningskvaliteten från ytterbacksplats, om snabbheten och bredden i backlinjen samt om hur man har det med bollvinnare på mittfältet.

Hilda Carlén

När jag tittar på LFC:s backbesättning undrar jag varför man inte värvade en back till? Medan det finns många starka alternativ på mittfältet är det väldigt tunt i backlinjen. På upptaktsträffen öppnade Walfridson för att han kanske kommer att spela med tre mittbackar framöver. Blir intressant att följa.

Oavsett vilket är känslan att Hilda Carlén kommer att bli otroligt viktig i försvarsspelet. Hon måste göra en riktig kanonsäsong om det skall bli guldstrid. Samma sak med Kosovare Asllani på mittfältet.

Offensivt är Marija Banusic en nyckelspelare som behöver producera under hela året. Men kanske ändå att engelska Natasha Dowie är allra viktigast. Hon ger ju laget ett vasst djupledsalternativ, vilket var något som saknades i höstas då spelet ofta blev väldigt statiskt. Dowie är dock en av de spelare i serien som bara har halvårskontrakt. Om hon sticker i sommar behöver LFC hitta en annan lösning på djupledsspelet.

4) Kristianstads DFF

Det här är en ny chansning. Fast ändå inte så stor. Kristianstad var starkt i höstas, och har fått behålla hela fjolårslaget. Underifrån kommer massor av spännande talanger och dessutom har man värvat intressanta Josefin Rybrink.

Josefine Rybrink

På pappret känns Elisabet Gunnarsdottir:s lagbygge nu fullt flygfärdigt. Hon har ju stuckit ut hakan och pratat guld och medaljer tidigare år. Då har det dock känts lite som drömmar och förhoppningar. Nu är det mer rimligt.

Precis som många andra lag i serien är Kristianstad förstås känsligt för skador på vissa nyckelspelare. Jag kan exempelvis tänka mig att Gunnarsdottir gärna ser att Brett Maron och Rita Chikwelu spelar alla 22 matcherna.

Jag tror ändå att Kristianstad är redo för sin första medalj – ett brons. Tittar man på truppen har man en bra backlinje. Sif Atladottir och Mia Carlsson har varit bra länge. I fjol fick Therese Ivarsson ett litet genombrott, och till det har man Rybrink och Hanna Sandström.

På mitten kretsar det mesta kring Chikwelu, som är en av damallsvenskans allra bästa spelare. Men även landslagsaktuella Amanda Edgren har en viktig roll. Och på kanten blir det spännande att se om unga Evelina Duljan fortsätter att utvecklas.

Framåt sätts hoppet delvis till Ogonna Chukwudi. Men även belgiska frisparksexperten Tine Schryvers bör kunna bidraga med poäng.

Just fasta situationer är en styrka. Man har många nickstarka spelare, och utöver frisparksexpert kan man oroa motståndarna med långa inkast från Atladottir.

Det som måste förbättras om mitt medaljtips skall slå in är bortaspelet. I fjol tog Kristianstad 20 poäng på hemmaplan, vilket bara var två färre än topptrion Linköping, Rosengård och Eskilstuna. Däremot blev det bara elva KDFF-poäng på bortaplan. Där måste man höja sig i år.

Dessutom måste man få en bättre start. I fjol låg man i botten i början – det blev bara sju poäng på de åtta första omgångarna. Men 24 poäng på de 14 sista matcherna gjorde att man spurtade upp till en fin femteplats.

5) Eskilstuna United

Det här är ett lag som har genomgått en ganska stor förvandling under vintern. Förutom tränarbyte från Viktor Eriksson till Jonas Björkgren och stor omsättning på spelarsidan tycks 3–5–2 ha blivit 4–3–3.

I varje fall konstaterade Björkgren på den damallsvenska upptaktsträffen att Eskilstuna kommer att spela med fyrbackslinje i år. Samt att man kommer att slå en och annan längre passning än tidigare.

Mimmi Larsson

På ett sätt tar det emot att tippa Eskilstuna som femma. Efter sjundeplatsen 2014 har Eskilstuna varit topp tre de senaste tre åren. Möjligheten finns absolut att hamna där i år igen. Laget är ett av de sju som kan sno åt sig en Champions Leagueplats i höst.

Det som talar för ny medalj är att man har två vassa forwards i Loreta Kullashi och Mimmi Larsson samt att trion Petra Johansson, Ngozie Okobi och Lisa Dahlkvist bör ha förutsättningar att bli ett av seriens starkaste mittfält.

Man är även av tradition starka på fasta situationen, så räkna med att Vaila Barsley och de andra nickstarka Eskilstunaspelarna kommer att göra mål på några hörnor, inläggsfrisparkar och inkast. Nya mittbacken Brianne Reed kastar väldigt långt.

På minuskontot finns framför allt alla förändringar. Och det är de som gör att min magkänsla säger att Eskilstuna kan få lite av ett mellanår.

Laget känns också väldigt känsligt för skador. Tittar man på startelvan är den fortsatt väldigt stark. Men utanför en startelva ser det tunt ut, vilket gör att tränare Björkgren gör bäst i att hålla sin elva ordinarie friska.

Över tid är Eskilstuna ett lag jag har sett för lite. Nu under våren har det bara blivit en halv match, cupmötet med Linköping. Där måste jag dock säga att jag tyckte att man såg rätt bra ut. Man hade problem med Natasha Dowie i djupled, men totalt sett tyckte jag att Eskilstuna både skapade mer och dessutom såg ut att ha ett tryggare grundspel.

Kanske att värvningen av amerikanska Molly Menchel handlade om att öka snabbheten i defensiven. Genrepet mot Göteborg förra helgen slutade 2–2, en match där båda lagen saknade några ungdomslandslagsspelare – Kullashi var exempelvis inte med.

I den matchen fick vi se ett exempel på att Dahlkvists fina långpassningar kan bli ett vapen för Eskilstuna som ju har stor snabbhet framåt, framför allt i Felicia Karlsson men även i Mimmi Larsson.

Att Dahlkvist redan är spelklar talar för Eskilstuna. Hon verkar rejält revanschsugen efter drygt 1,5 tunga säsonger sedan OS-succén i Rio.

6) Piteå IF

Som har gått att se en bit upp i inlägget vann alltså Piteå den damallsvenska hösttabellen i fjol. Och inledningsvis såg man ut att kunna bli det stora segrarlaget under silly season.

Någonstans i slutet av förra året hade jag Piteå högt i min ranking. De byggde en trupp som kändes väldigt spännande, och som jag såg som en tänkbar utmanare om guldet. Då kände jag att Piteå hade förutsättningar att ställa ett starkare lag på benen än 2017. Samt att man hade en fördel mot toppkonkurrenterna eftersom man inte behöver samma inkörningsperiod – stommen laget var ju i princip intakt.

Josefin Johansson och Fanny Andersson

Men sedan försvann Stellan Carlsson och Josefin Johansson. Och så kom skadorna på Faith Ikidi, Elin Bragnum och Madelen Janogy – vilket har gjort att Piteå har dalat i mitt tips. Framtiden får utvisa om man dalat för långt. I nuläget känns Piteå väldigt svårbedömt.

När det är dags för avspark i allsvenskan verkar ju tränare Carlsson trots allt vara tillbaka i så stor utsträckning att han skall leda laget i matcherna. Och både Ikidi och Janogy är tillbaka i spel.

Piteå har tagit medalj de tre senaste säsongerna, och är med bland de sju lag som har potential att slåss i den absoluta toppen.

Det väl inarbetade grundspelet är en styrka. Mittbacken Faith Ikidi är fortsatt en av seriens allra bästa spelare, och hörnor och inläggsfrisparkar från June Pedersen blir ofta till farliga målchanser. Sedan blir det spännande att se om Madelen Janogy är redo att ta ytterligare ett steg i sin utveckling. Hon gjorde sju mål i fjol, men behöver nog upp på tvåsiffrigt i år om Piteå skall kunna utmana allra högst upp i tabellen.

Madelen Janogy

Noterbart från fjolåret var att ”hemmastarka” Piteå nästan tog lika många poäng (17) på bortaplan som man gjorde hemma på LF Arena (19).

Från fjolåret har man till slut tappat två nyckelspelare i Hilda Carlén och mammalediga Josefin Johansson. Det blir intressant att se var Cajsa Andersson kan uträtta i ny miljö. I fjol var hon den målvakt som höll flest nollor av alla (nio). Bakom Andersson har Piteå lovande Moa Öhman, vilket bör innebära att laget inte skall behöva lida så mycket av förlusten av Carlén.

Frågan är vad Johanssons uppehåll innebär. Hon har ju haft en nyckelroll i lagets väl utvecklade andrabollserövring. Nu har hon ersatts av amerikanska Jocelyn Blankenship, en spelare som är helt ny för mig. Om Blankenship visar sig vara en fullträff, då kan mitt tips av Piteå vara helt galet.

7) Djurgårdens IF

Det är lika bra att säga det direkt: Jag har undervärderat Djurgården två år i rad. 2016 tippade jag dem sist när de kom sexa och i fjol hade jag dem som tia, när de återigen kom sexa.

Den enkla utvägen hade alltså varit att tippa laget som sexa i år. Men det är ju alltså trångt och jämnt i toppen i år, och i nuläget håller jag Stockholmslaget lägst av de sju lag som har potential att slåss om medaljerna.

Johanna Rytting Kaneryd

Jämför man Djurgårdens trupp i fjol med årets skulle jag säga att laget är ganska jämbördigt. Man har tunga tapp i Katrin Schmidt och Johanna Rytting Kaneryd, två spelare som bar laget i fjol. Dessutom hann man inte få tillbaka Emilia Brodin (före detta Appelqvist) från hennes korsbandsskada förrän hon tog mammaledigt.

Men man har gjort en stark silly season och värvat namnkunnigt i Malin Diaz, Irma Helin, Fanny Andersson och Ingrid Ryland. Dessutom kommer kanadensiska Jenna Hellstrom in med fart i forwardslinjen. Ett nyförvärv som jag inte kan bedöma, men som får massor av rosor från de som sett henne under våren är isländska mittbacken Ingibjörg Sigurdardottir. Om hon är så bra som det sägs kan jag ha undervärderat Djurgården en tredje gång.

Gudbjörg Gunnarsdottir

För Djurgården har kanske seriens allra bästa målvakt i Gudbjörg Gunnarsdottir. Backlinjen känns stabil och mittfältet väldigt intressant. Och framåt har Mia Jalkerud visat att hon är en pålitlig målskytt.

Djurgården är alltså det sista laget av de som jag tror kommer att slåss om platserna i toppen. Jag skulle bli förvånad om vi får se något av de sju lagen i bottenstriden. De fem lag som återstår är också de som jag tror riskerar att dras ner i kampen kring nedflyttningsstrecket.

8) Vittsjö GIK

I fjol levde Vittsjö ganska farligt. Man slutade precis ovanför nedflyttningsstrecket, efter att ha tagit fler poäng (tolv) på bortaplan än hemma på Vittsjö IP (elva). Avståndet ner till Kvarnsveden under strecket var fyra poäng.

Sedan i fjol har man sin startelva mer eller mindre intakt. Man har tappat Ngozi Okobi och ersatt henne med Michelle de Jongh. Den senare är en spelare jag hoppats mycket på, men som inte riktigt tagit det sista steget ännu. Kanske kan det här vara de Jonghs säsong? Vittsjö har även tappat mittbacken Ifeoma Dieke till IFK Kalmar. Henne har man ersatt med Lorina White, som är ett oskrivet kort för mig.

Även Vittsjö är ett lag med en stark startelva, men med tunn trupp. Skadefria skulle man kunna hamna ytterligare något pinnhål högre än den åttondeplats jag förutspår. Men med skador på fel spelare kan det sluta riktigt illa.

Linda Sällström

Med fel spelare tänker jag i första hand på Linda Sällström, som stannade trots lockrop från andra håll. Den finländska landslagsforwarden gjorde 15 mål i fjol, vilket var över 60 procent av Vittsjös totala målskörd. På upptaktsträffen i måndags tippades hon ha ungefär lika stor betydelse för lagets målskörd även i år. Något som hon inte tycktes uppskatta fullt ut. Lite lätt uppgivet sa hon:

”Jag lyckades inte riktigt snacka ner förväntningarna.”

Andra nyckelspelare i Vittsjö är landslagsaktuella mittbacken Sandra Adolfsson och målvakten Shannon Lynn. Lynn hade näst högst räddningsprocent av alla målvakter i fjolårets serie.

Shannon Lynn

9) Hammarby IF

I fjol låg Hammarby under nedflyttningsstrecket efter 14 omgångar. Sedan gjorde laget en kanonavslutning på serien, och till slut tog man lika många poäng på hösten som FC Rosengård.

Det borde alltså ha varit uppåt i fjolårets nykomling i vinter. Fast tyvärr har det varit en del negativa rubriker under silly season. Först kom det fram att man hade stora problem med ekonomin, vilket fick supportrar att samla in 420 000 kronor. Sedan var det oro i lagledningen, oro som slutade med att succétränaren Olof Unogård tvingades lämna.

Han har ersatts av Ann-Helen Grahm har kommit in och fått ta hand om en tunn, men rätt intressant trupp. Nyckelspelare är förstås målvakten Emma Holmgren, som efter en lite fumlig start, i fjol växte ut till en av damallsvenskans allra bästa målvakter. Att hon höll nio nollor och till slut hade högst räddningsprocent av alla är bevis för det.

Alexandra Lindberg

Framför Holmgren gillade jag hur lugnt och tryggt mittbacksparet Alexandra Lindberg och Sejde Abrahamsson agerade. De båda är helt klart väldigt underskattade. På mittfältet har man gjort ett kap i Australiens Elise Kellond-Knight, som dock bara är kontrakterad för ett halvår. Och eftersom The Matildas har en vecka kvar i de Asiatiska mästerskapen riskerar det bli ganska få matcher i grönt för den vänsterfotade bollvinnaren.

Framåt har man tappat speluppläggaren Filippa Angeldahl till Linköping, vilket förstås är tungt. Men det finns ändå flera intressanta offensiva spelare i truppen. Julia Zigiotti Olme och Emma Jansson (ny från Örebro) gjorde åtta respektive fem mål i fjolårets serie. Tillsammans med lovande tonåringarna Alma Nygren och Astrid Larsson borde Zigiotti Olme och Jansson kunna fixa till lite mål även i år.

En efterlängtad nyhet för Hammarby är att man efter många år ”i exil” äntligen är tillbaka på Hammarby IP igen. Nu var det dock inget fel på lagets hemmafacit i fjol, 17 hemmapoäng var tvärtom väldigt bra. Sportsligt är det snarare på bortaplan man behöver lyfta sig lite – där tog man bara tio poäng ifjol, vilket var sämst av alla de lag som hängde kvar.

Hammarby är ett av de lag som i första hand bör hamna någonstans mellan åttonde och elfte plats. Jag placerar dem alltså som nia, väl medveten om att jag ifjol underskattade de båda Stockholmslagen ganska rejält. Så kanske att Bajen till slut hamnar på en betydligt högre placering…

10) Växjö DFF

Här är ytterligare ett väldigt svårtippat lag. Själva siktar klubbledningen på topp sex. I höstas var känslan att man kanske skulle kunna klara det. Laget kändes piggt och spännande. Man satte nytt poängrekord i elitettan och nådde fina målskillnaden 83–17.

Att seriesegrarna i elitettan utan undantag har hängt kvar sitt första år i allsvenskan förstärkte bilden av att Växjö skulle kunna bli en riktigt stark nykomling. Under vintern måste jag dock säga att jag blivit mer och mer osäker på Växjö.

Katie Fraine

När det gäller värvningar var det viktigt att hitta en ny målvakt och en stabil mittback, vilket man gjort i Katie Fraine och Jennie Nordin. I övrigt litar man i stort på den trupp som spelade upp laget.

I träningsmatcherna har det gått lite upp och ner. I genrepet vann man med 5–0 mot Kungsbacka. Att man vinner mot elitettanlag är ju dock inte oväntat, det visade man ju med eftertryck i fjol. Mot motstånd av damallsvensk klass har man noterat 1–1 mot Vittsjö, 3–0 mot Kalmar, 0–2 mot LB07, 1–2 mot norska LSK och 0–0 mot Kristianstad.

Jag har hela tiden känt att Växjö borde kunna hänga kvar. Och resultaten från försäsongen indikerar att laget har nivån som krävs för att hävda sig mot allsvenskt motstånd. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar sig i morgondagens premiär i Linköping.

Anna Anvegård

Mitt tips på Växjö känns ändå väldigt osäkert. Om affischnamnet Anna Anvegård fortsätter att leverera kan laget absolut hamna några platser högre upp i tabellen. Anvegård är ju för övrigt en otroligt intressant spelare.

Jag läste att hon har gjort 146 seriemål på de senaste fem säsongerna. I fjol blev det 33 i elitettan. Nu skall hon för första gången på allvar testa sig mot damallsvenska backar. Vi skall väl kanske inte räkna med att hon gör 33 mål – men tvåsiffrigt tror jag absolut att hon kan uppnå. Hennes teknik och spelsinne bör funka bra även i hösta serien.

11) LB 07

Det var inte lätt att hitta det andra nedflyttningslaget, bredvid IFK Kalmar. Men även om jag helst hade velat placera LB07 lite högre säger magkänslan att Malmölaget kan få det svårt i år.

Efter att ha överraskat alla under våren i fjol gjorde laget en svag höst, där det bara blev tio poäng. Defensivt läckte det en del, man höll bara nollan två gånger (minst av alla) och hamnade till slut på 43 insläppta mål.

Offensivt gjorde man inte så många mål, men man gjorde dem när det som mest behövdes. Faktum var att det var bara två gånger i fjol som LB07 blev poänglöst när man gjorde mål framåt.

Jag såg LB borta mot Göteborg i cupen i våras. Då tyckte jag att de spelade bra fram till straffområdet, men att spetsen saknades. Då var dock isländska nyförvärvet Rakel Hönnudottir helt färsk i laget, och man saknade även snabba Hanna Terry. Kanske att de båda kan ge laget lite udd. Och i så fall riskerar jag att få fel i mitt tips.

För det här är ett tips jag inte är ett dugg säker på. Egentligen känner jag att det bara finns en riktigt given nedflyttningskandidat. Alla de andra elva lagen har kapacitet att hamna en bit upp i tabellen.

Anna Welin

När det gäller LB07 har jag en favoritspelare där i mittfältaren Anna Welin. Hon och Mia Persson blev lagets bästa målskyttar i fjol med fem vardera. Welin är dock väldigt mycket mer än bara en målskytt. Hon är även en pådrivare, bollvinnare och en duktig passningsspelare. Visst kanske hon är lite långsam, men jag tycker ändå att hon borde vara med i landslagsdiskussionen.

Om Anna Welin gör en kanonsäsong lär jag inte få rätt i mitt tips. Men så här inför avspark får LB07 slå ur underläge.

12) IFK Kalmar

IFK Kalmar var sist in i årets serie, och det känns nästan omöjligt att inte tippa laget sist. I varje fall utifrån en bedömning av lagets spelartrupp.

Man var ett väldigt målglatt gäng i fjol är man gick upp i allsvenskan. Det blev 68 mål framåt och hela 41 bakåt. Det innebär ett snitt på 2,6 framåt och 1,6 bakåt.

Framför allt är det siffran över insläppta mål som oroar. Tittar man på fjolårets nykomlingar så hade LB07 släppt in 31 mål (1,2 i snitt) i elitettan året innan och Hammarby 22 (0,85). I fjol släppte de lagen 43 (1,95) respektive 26 (1,2).

Det är ju förstås naturligt att man släpper in fler mål i snitt i damallsvenskan än i elitettan. Kommer man upp med ett snitt på 1,6 insläppta talar mycket för att den siffran kan öka till kring 2,5 i allsvenskan.

Och de båda lag som släppte in fler än två mål i snitt per match i fjolårets damallsvenska var Kvarnsveden och Kif Örebro – alltså de lag som nu spelar i elitettan.

Ifeoma Dieke

Det är ju tydligt att ledningen i IFK Kalmar är medveten om att man har släppt in för många mål. I vinter har man värvat två duktiga målvakter i Tove Enblom och Lina Lundqvist. Man har även fått in rutinerade Ifeoma Dieke i backlinjen bredvid Elin Bergqvist och Elsa Karlsson. Av vad jag förstått tänker man spela 3–4–3, något som säkert snarare kommer att se ut som 5–4–1 i många matcher.

Sett till försäsongen har det inte värvningarna i de bakre leden hjälpt. Kalmar föll i genrepet mot Kristianstad med 4–1. Tidigare under vintern/våren har man förlorat med 8–1 mot Rosengård, 2–0 mot LB07 och 3–0 mot Växjö. Och så glädjeämnet, 1–1 mot Vittsjö den 1 april. Totalt 3–18 på fem matcher mot damallsvenskt motstånd på försäsongen alltså.

Det är siffror som innebär att IFK Kalmar slår rejält ur underläge. Siffror som tyvärr för nykomlingen indikerar att laget riskerar att bli en slagpåse i högsta serien. Jag hoppas att man kan lyfta sig, för det är alltid roligare om det blir en jämn serie, där alla lag kan sno poäng av alla.

Om Kalmar skall kunna skrälla sig kvar måste man snabbt täta till defensiven. Den rutinerade australiska mittfältaren Aivi Luik måste vara en fullträff. Och så måste förstås skyttedrottningen Amanda Fredriksson leverera. Hon testade damallsvenskan med Jitex för några år sedan. Då blev det ingen succé. Nu är hon några år äldre och borde kunna göra bättre ifrån sig.

Anja Mittag

Apropå skyttedrottningar har jag nu kommit fram till skytteligan. Den är ju vansinnigt svårtippad i år eftersom heta trion Press, Dowie och Troelsgaard bara har kontrakt för halva säsongen. Här är ändå ett försök att hitta årets tio mest målfarliga spelare i damallsvenskan:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Andra spelare som är kandidater att slå sig in på listan är Olivia Schough, Pauline Hammarlund, Madelen Janogy, Julia Zigiotti Olme, Lisa-Marie Karlseng Utland, Amanda Fredriksson, Amanda Edgren och Rakel Hönnudottir.

Det var mitt tips av damallsvenskan 2018. Apropå damallsvenskan har DN listat seriens tio bästa spelare på 2000-talet. Spelare som har presterat på hög nivå över tid, och som har varit viktiga för sitt lags framgångar, har prioriterats. Den listan ser ut så här:

1) Marta Vieira da Silva
2) Malin Moström
3) Victoria Sandell
4) Hanna Ljungberg
5) Hanna Marklund
6) Karolina Westberg
7) Therese Sjögran
8) Caroline Seger
9) Anja Mittag
10) Ramona Bachmann

Personligen tycker jag att det är en bra lista. Marta är ohotad etta och trion Moström, Sandell och Ljungberg är de tre bästa svenska spelarna. Personligen skulle jag nog ha plockat bort Sjögran och istället satt in Pernille Harder, men visst kan man argumentera för att Sjögran varit viktig för Malmö/Rosengård.

Så en kort koll på vår näst högsta serie. Även elitettan har ju premiär i dag. Tyvärr är jag långt ifrån lika insatt på elitettan som på damallsvenskan, och min tid räcker inte till att sätta mig in i serien.

För bevakningen av elitettan var det väldigt tråkigt att bloggen Spelare 12 lades ner. Men om jag ändå skall försöka mig på ett litet tips av toppen och botten av vår näst högsta serie så tror jag att det kan vara dags för AIK att ta steget upp igen. Laget har verkat starkt på försäsongen.

Bredvid Solnaklubben ser jag ytterligare fyra kandidater till en allsvensk plats. Båda nykomlingarna ovanifrån, Örebro och Kvarnsveden, vill säkerligen vara med i kampen. Framför allt har Kvarnsveden fått behålla stora delar av sitt lag från i fjol. Visst är tappet av Tabitha Chawinga blytungt, men duon Temwa Chawinga och Lova Lundin bör vara ett väldigt bra anfallspar i vår näst högsta serie.

I övrigt känns fjolårets fyra och femma, Assi och Kungsbacka, intressanta även i år. Båda lagen bör ha potential att vara med i toppen. Men om jag hade varit sådan att jag satsade pengar skulle jag satsat på AIK och Kvarnsveden som etta och tvåa i serien.

I botten är det lätt att placera de tre nykomlingarna; Asarum, Lidköping och Ljusdal. Även Böljan känns som ett lag som riskerar att få slåss i botten. Av de fyra har Ljusdal gjort några bra värvningar, som får mig att tro att de kanske har bäst chans att överraska.

Tankar efter Fotbollsgalan 2017

Publicerad den av
20

Inför VM-kvalkampen Sverige–Ungern i Borås nyligen uppmärksammade jag den svenska damfotbollens pionjärer från Öxabäck i en pluslåst krönika:

Den krönikan avslutade jag med en uppmaning till Svenska Fotbollförbundet om att ta upp Kerstin Larsson, Kerstin Johnson, Ebba Andersson och de andra pionjärerna från Öxabäck på Globens scen under Fotbollsgalan för en välförtjänt hyllning.

Det blev inget firande av Öxabäcks pionjärer i dag, men väl en mycket välförtjänt hyllning av en annan av damfotbollens pionjärer – Pia Sundhage. Ingen riktig fotbollsgala utan en liten sång från Sundhage…

Som jag skrivit många gånger tidigare har hennes gärning och hennes engagemang för svensk damfotboll genom åren varit, och är, ovärderlig.

Sundhage fick fris av statsminister Stefan Löfvén. Samtidigt valde förbundet, om jag förstod saken rätt, att instifta ett ”Pia-stipendium på en halv miljon kronor, som skall delas ut årligen till någon som jobbar hårt för damfotbollen.

Det var för övrigt en gala där det pratades jämställdhet vid flera tillfällen, vilket förstås var bra. Men riktigt bra är det inte förrän man slipper prata om det.

Galans inledning där konfrenciererna Anna Brolin och Frida Nordstrand först jublade över att: ”Vi är i VM”, och sedan över ”Ett nytt fräscht fyraårsavtal för damlandslaget”, visar lite var vi står.

För männen jublas det över sportsliga framgångar, för kvinnorna över framsteg på andra plan. Under galan hyllades exempelvis Östersund för att ha chansen att gå till sextondelsfinal i Europa League. Östersunds herrlag har gjort en fantastisk prestation, och är värda hyllningar. Men det är väl även de damlag som årligen når mycket längre än så i Champions League. Eller?

För övrigt undrar jag över Nordstrands formulering att landslagsavtalet är ”fräscht”. Hur vet hon det?

Så till galans alla vinnare. Här är de, med korta kommentarer:

Kosovare Asllani

Diamantbollen: Kosovare Asllani. Ett logiskt val. Hon har hållit en hög och stabil nivå under hela året, och har verkligen förtjänat den här segern. Dessutom höll Asllani ett väldigt bra tacktal – klart bäst av alla på galan.

Hedvig Lindahl

Årets målvakt: Hedvig Lindahl. Jämn kategori, där Lindahl inte är något dåligt val, men där min röst hade gått till Gudbjörg Gunnarsdottir.

Jessica Samuelsson

Årets back: Jessica Samuelsson. Var fantastisk i våras, bästa spelare i landskamp efter landskamp. Tappade lite i form under sommaren och hösten, och blev långtidsskadad nu i höst. Men det hindrar inte att jag tycker att priset gick till rätt vinnare.

Kosovare Asllani

Årets mittfältare: Kosovare Asllani. Har varit Sveriges genomgående bästa mittfältare under 2017, men min röst i det här priset hade gått till Claudia Neto. Priset delades ut innan tv-sändningen, och det verkar inte ha gått helt smärtfritt…

Tabitha Chawinga

Årets forward: Tabitha Chawinga. Den absolut tuffaste kategorien av alla, där måldrottningen ställdes mot världens och Europas bästa spelare. Här har jag inga invändningar mot vinnaren, för 26 mål för ett bottenlag är självklart en lysande prestation. Å andra sidan hade jag inte protesterat om Lieke Martens vunnit heller.

Tove Almqvist

Årets genombrott: Tove Almqvist. För mig fick Almqvist sitt genombrott i allsvenskan redan förra året, och i landslaget har hon inte fått det ännu. Men den här kategorien är ju alltid väldigt flummig, och Almqvist var ju väldigt bra i våras. Så varför inte.

Elisabet Gunnarsdottir

Tränare: Elisabet Gunnarsdottir. Det här priset har alltmer blivit lite av ett pris där man hyllas mer för en långtidsgärning än för vad som hänt under året. Med det sagt är Gunnarsdottir en otroligt välförtjänt vinnare, för mig är det hon som är Kristianstads DFF. Hon har verkligen kämpat stenhårt under många år för den här utmärkelsen.

Pernilla Larsson

Domare: Pernilla Larsson. Logiskt val att VM-domaren får priset.

Filippa Angeldahl

Damallsvenskans mest värdefulla spelare: Filippa Angeldahl. Angeldahl har varit bra i år, och hon har varit viktig för Hammarby, men det hindrar inte att jag tycker att det här är en rätt konstig utnämning.

Man kan förstås anses värdefull på många olika sätt. Ingen har varit i närheten så värdefull för sitt lag som Tabitha Chawinga var för Kvarnsveden. Men de fick ju inga framgångar. Skall vi leta spelare som lett sitt lag till framgång finns det ju ett par viktiga LFC-spelare i Claudia Neto och Kristine Minde plus bland annat Hilda Carlén i Piteå och Linda Sällström i Vittsjö. Faktum är att jag totalt sett tycker att Emma Holmgren nog var Hammarbys viktigaste spelare.

Men det är ju lite tanken med en gala, att den skall väcka känslor. Så stort grattis till alla vinnare.

Den stora analysen av EM 2017

Publicerad den av
9

EM är över – mästerskapet avrundades med en orange jättefest…

…och ett par röda:

Alla lagen har alltså kommit hem, och det har blivit hög tid att sammanfatta mästerskapet. Så här är min långa genomgång av EM 2017.

Som bekant blev det en skrällarnas turnering. Den som inför avspark hade tippat att Nederländerna skulle ta guld, Danmark silver och att bronsmedaljerna skulle hamna i Österrike och England, den hade man inte tagit på allvar.

Det fanns möjligen vissa farhågor om att utökningen till 16 lag skulle innebära fler ojämna matcher. Så blev det inte. Det var tvärtom tydligt att de tidigare topplagen har tappat lite i kvalitet samtidigt som övriga lag har flyttat fram sina positioner.

Det beror förstås mycket på den taktiska utveckling som vi har sett under några år. Alltså den där de lite svagare lagen har lärt sig hur man försvarar sig.

Det som var nytt var att många av de lägre rankade lagen hade förbättrat sin fysik, och orkade stå emot i 90 minuter. Tidigare har de här lagen klarat av att försvara sig i 60–75 minuter, men inte orkat hålla emot hela matcherna.

Följden blev att matcherna innehöll såväl färre mål som målchanser än i tidigare mästerskap. Faktum är att bara fyra av de 16 lagen gjorde fler än ett mål i snitt per match; Nederländerna, England, Tyskland och Italien.

Av de fyra låg mästarlaget Nederländerna och England i framkant, båda lagen visade sig ha den höga kvalitet i anfallsspelet som krävs för att komma till kvalificerade målchanser. Båda lagen visade dessutom upp stor effektivitet i de avgörande lägena. England gjorde det i alla fall fram till mötet med Nederländerna.

Det var alltså många målfattiga matcher. Kul dock att finalen på alla sätt blev turneringens bästa och mest målrika match, för det gör att man ändå lämnar turneringen med en väldigt positiv bild på näthinnan.

Alla har dock inte varit positiva. På bloggen Hattrick har det under EM skrivits flera intressanta inlägg om damfotbollens utveckling. I ett av dem uttalade sig den tidigare tyska guldtränaren Silvia Neid så här:

”Många lag i turneringen försöker endast att förstöra motståndarens konstruktiva spel. Det värsta är att de lyckas med det eftersom tekniska lag klarar inte av att lösa detta.”

Neid sa även att:

”Vi ser många dåliga avslut, slarviga passningar, fel i speluppbyggnad, långa bollar. Lite spel på kanterna eller snabbt vertikalt spel. Det har med den individuella kvalitén och tekniska färdigheter att göra. Många lag satsar på ett kompakt försvar och kontringar.”

Hon har förstås rätt. Utmaningen för framtiden för lagen är att få fram fler bolltrygga och kreativa spelare, sådana som det finns gott om i Nederländernas lag.

Andra trender under EM har varit att de taktiska olägenheterna har ökat, alltså exempelvis tröjdragningar och att spelarna allt oftare springer ner till hörnflaggan i matchernas slutskede. När det gäller tröjdragningarna finns det bara ett sätt att bli av med dem, och det är nolltolerans – alltså att inte göra som i herrfotbollen där man accepterar tröjdragningar om man inte håller i så länge.

Innan jag går igenom de 16 lagen har jag en sista större trend att ta upp, och det handlar om det ojämna målvaktsspelet. Inför kvartsfinalen fick Hedvig Lindahl frågan hur hon ser på de många tavlor som gjordes i slutet av gruppspelet.

Hon svarade att hon var lite förvånad eftersom hon samtidigt märkt att högstanivån på målvaktsspelet har höjts rejält, alltså att målvakterna gör betydligt fler kvalificerade räddningar nu än för några år sedan.

Jag är beredd att instämma, känslan är att det både var betydligt fler spektakulära räddningar och grova tavlor än för fyra år sedan. Vad det beror på har jag inget bra svar på. Enda noteringen jag gjort är att tavlorna ökade en bit in i turneringen, vilket kanske kan ha att göra med press i avgörande matcher.

Det om de mer allmänna spaningarna. Här är en genomgång av EM-lagen, ett efter ett:

1) Nederländerna
Gruppsegrare. 18 poäng (sex raka segrar). 13–3 i målskillnad.

Värdnationen vann EM-guldet, och supporterskaran på hemmaplan växte rejält. Även om supportrarna inte höll på Nederländerna utan på Holland…

Nederländerna vann guldet eftersom man hade ett välbyggt lag, med ett flertal spelare med kapacitet att utföra aktioner av högsta kvalitet kring motståndarnas straffområde. Det märks bland annat på att man gjorde flest mål, trots att man inte hade flest avslut per match.

Många av de skickliga spelarna levererade också när det som bäst behövdes, i laget fanns bland annat tvåan (Vivianne Miedema), trean (Lieke Martens) och fyran (Sherida Spitse) i EM:s skytteliga. Martens prisades dessutom som turneringens allra bästa spelare:

Mer än så tänker jag inte skriva om Nederländerna här. Jag har nämligen inte så mycket mer nytt att komma med. Min stora genomgång av det nederländska laget gjorde jag inför finalen, läs den här.

Däremot kändes det som att hela Nederländerna vaknade till och drabbades av damfotbollsfeber efter det där inlägget. Här är ett gäng tweets som visar den febern:

2) Danmark
Grupptvåa. 10 poäng, (tre segrar, en straffseger och två förluster). 6–6 i målskillnad – exklusive straffarna.

Precis som för Nederländerna gjorde jag min stora analys av det danska laget redan inför finalen.

Kortfattat kan man säga att Danmark gjorde ett fantastiskt bra mästerskap med tanke på hur skadedrabbat laget var inför och under turneringen.

Och även i Danmark blev det riktig EM-feber till slut. Här en bild från Rådhuspladsen under finalen:

Och här några till från hemkomsten. Du missade väl inte videoklippet i början av texten?

Danmark har något riktigt bra på gång, och laget blir en svår nöt för Sverige att knäcka i det kommande VM-kvalet. Den 20 oktober kommer ju Danmark till Sverige för en väldigt viktig kvalmatch.

3) England
Gruppsegrare. 12 poäng (fyra segrar och en förlust). 11–4 i målskillnad. 

Om laget hade tagit sig till final skulle herrfotbollens Community Shield-match mellan Arsenal och Chelsea ha fått flyttats i tid. Det är ett tecken på att engelsk damfotboll har flyttat fram sina positioner rejält, rent statusmässigt.

Även på planen har laget flyttat fram sina positioner. Man imponerade stort hela vägen fram till semifinalen genom god fysik kombinerat med ett effektivt anfallsspel.

Förbundskapten Mark Sampson har skapat ett lag med tydlig rollfördelning, och där alla spelare underordnar sig laget. Han har byggt en skön offensiv där skyttedrottningen Jodie Taylor har huvudrollen och där lirarna Fran Kirby och Jordan Nobbs står för närmaste understödet.

Man har även två, spännande offensiva ytterbackar i Lucy Bronze och Demi Stokes. Framför allt Bronze är ett mycket vasst anfallsvapen, det var bland annat hon som banade väg för segermålet i kvartsfinalen mot Frankrike.

På centralt mittfält har England valt att satsa på två hårt arbetande spelare. Kanske tappade man guldet på att viktiga Jill Scott tog en onödig varning mot Frankrike och var avstängd i semifinalen. Ersättaren Fara Williams har inte samma arbetskapacitet, och hade inte heller någon bra dag mot Nederländerna.

Eftersom ligan i England bara blir bättre och bättre kommer säkert engelskorna att vara ännu bättre i VM om två år. För dit kommer man, England har nämligen fått en otroligt bra lottning i kvalet. Ryssland och Wales är tuffaste konkurrenterna i kvalgruppen – två lag England lätt skall besegra.

Alla är dock inte lyriska över Mark Sampsons arbete. Petade Eniola Aluko riktade efter EM stenhård kritik mot hur saker sköts i landslaget. Den saken kan det bli läge att återkomma till.

3) Österrike
Gruppsegrare. 9 poäng (två segrar, ett kryss, en straffseger och en strafförlust). 5–1 i målskillnad.

Österrike var EM:s stora överraskning. Visst tippade jag att de skulle ta sig till kvartsfinal, men jag gav dem bara sju procents chans att ta medalj. Och jag hade aldrig kunnat tro att de skulle gå igenom mästerskapet obesegrade.

För det krävdes ju straffläggning för att skicka ut det otroligt väl sammansvetsade laget. I spel lyckades bara Frankrike göra mål på Österrike, som fick en värdig hyllning när de kom hem till Wien med sina välförtjänta bronsmedaljer.

Även semifinalen lockade många av Wiens invånare till Rathausplatz. Intresset för damfotboll verkligen exploderade i Österrike under mästerskapet:

De österrikiska spelarna dansade sig genom EM. Jag såg dem i den fantastiska 1–1-matchen mot Frankrike, på många sätt var det den bästa matchen av de tio jag såg på plats i Nederländerna. Det fanns så mycket hjärta i Österrikes spel, och hos deras spelare.

Jag imponerades framför allt enormt av deras presspel. Alla spelare underordnade sig den genomtänkta taktiken som förbundskapten Dominik Thalhammer skapat. Den hade sin grund i 4–1–4–1, men där man på ett otroligt skickligt sätt varierade en hög press i något som liknade 4–3–3 med ett lågt 5–4–1-försvar.

Men Österrike hade inte bara ett skickligt försvarsspel, utan de hade även ett genomtänkt anfallsspel. De ställde om snabbt och tvekade inte att fylla på med mycket folk.

Det mest intressanta med Österrikes lag är att det är ungt och bör vara som bäst i nästa Europamästerskap. Jag är lite stolt att jag varnade för dem inför EM, en varning jag faktiskt första gången utfärdade redan för knappt fem år sedan.

Österrikes bronsmedalj är resultatet av en medveten satsning, som man kan läsa om här. Det blir väldigt spännande att se laget i VM-kvalet där man lottats mot bland annat Spanien och Finland.

När det gäller individuella insatser ser jag målvakten Manuela Zinsberger som en av EM:s bästa – kanske den allra bästa. Hon släppte bara in ett mål på fem matcher, och hon räddade också straffar både mot Spanien och Danmark. Hon är dessutom ung, har inte fyllt 22 år ännu, och en spelare att bygga kring en lång tid framöver.

Bland utespelarna är det svårt att gå förbi duon Laura Feiersinger och Nina Burger. Löpstarka Feiersinger gillade jag skarpt som kvick yttermittfältare i Bayern München för några år sedan. Sedan kom några knäskador som bromsade hennes utveckling. Men nu i EM har hon visat att hon tagit stora kliv. Hon är inte bara en duktig kantspelare, utan en komplett mittfältare med enorm arbetskapacitet, både defensivt och offensivt.

29-åriga Burger är det österrikiska lagets ålderkvinna. Hon är en underbart smart forward, som alltid hittar fria ytor där man kan spela upp på henne. Dessutom är hon en vass avslutare. Hennes betydelse för anfallsspelet kan inte underskattas.

Defensivt var mittbacken Carina Wenninger viktig med sin aggressivitet, dessutom visade Nicole Billa att hon är fantastiskt bra på att sätta press. Jag gillar även bollsäkra mittfältaren och lagkaptenen Viktoria Schnaderbeck, en spelare som kan hålla i bollen och få upp laget.

Det blir väldigt spännande att följa Österrike framöver.

5) Tyskland
Gruppvinnare. 7 poäng (två segrar, ett kryss och en förlust). 5–3 i målskillnad.

De sexfaldiga mästarinnorna blev rejält detroniserade. Förbundskapten Steffi Jones hade dåliga förutsättningar, genom att tvingas bygga ett närmast helt nytt lag. Frånfallet från fjolårets OS-guldlag var nämligen stort.

Jones hittade aldrig rätt i sitt lagbygge. Hon fick med viss rätta en hel del kritik för att hon bytte fram och tillbaka i startelvan. Samtidigt förstår man att Jones ville försöka hitta det perfekta laget.

Det gjorde hon dock inte, utan tyskorna gjorde svaga insatser i alla fyra matcherna. De fick aldrig spelet att stämma helt, utan kvartsfinalförlusten mot Danmark kändes rimlig.

Det finns däremot inte mycket som talar för att den tyska svackan kommer att bli långvarig. Det finns nämligen enormt mycket talang i Tyskland, dessutom har man den jämnaste och bästa ligan. Så Tyskland kommer tillbaka, sannolikt är man redo att slåss om VM-guldet redan 2019.

En intressant fråga är dock om det är rätt att bygga kring Dzsenifer Maroszan. Lyonstjärnan har en enormt hög högstanivå, kanske den högsta av alla spelare i världen. Men jag börjar undra om hon fixar att bära ett landslag på högsta nivån? Känslan är att hon har lite för lätt att börja hänga med huvudet, att hon har lite ”franska drag” – alltså svårt att vara som bäst när det gäller som mest. Den frågan bollar jag över till Jones och de andra i den tyska lagledningen att fundera över framöver.

6) Frankrike
Grupptvåa. 5 poäng (en seger, två kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.

Inte heller den här gången fick Frankrike sin efterlängtade mästerskapsmedalj. Vem kunde tro att Österrike skulle ta medalj innan Frankrike?

Den här gången föll laget på många sätt redan inför mästerskapet, när viktiga vänsteryttern Amel Majri skadade sig. Där tappade Frankrike den spelare som är bäst på att skapa målchanser.

Där tappade Frankrike även massor av självförtroende. Frankrike hade besegrat alla andra lag i världstoppen under våren, och var obesegrade sedan fjolårets OS. Men plötsligt kändes laget väldigt uddlöst.

Frankrike bars upp av starka Amandine Henry. Det var hon som drogs ner så att man fick straff och kunde vinna med ett nödrop mot Island i premiären, det var även Henry som nickade in den hörna som gjorde att man fick kryss mot Österrike i en kanonmatch i andra gruppomgången. Därmed behövde fransyskorna en poäng mot Schweiz för att gå vidare.

Den poängen satt otroligt hårt inne. För en högst tveksam fransk målchansutvisning (på Eve Perisset) plus tidigt 1–0-underläge satte fransyskorna under extrem press. Man räddades av en målvaktstavla i matchens slutskede, och fick spela kvartsfinal mot England.

Där hade man dock två tunga avstängningar på Perisset och Wendie Renard. Det är dock långt ifrån säkert att fransyskorna hade vunnit med duon i laget. Det kändes nämligen som att Frankrike inte hade den rätta tron.

Man hade inte heller den rätta anfallskraften. Jag gillar ju Eugenie Le Sommer, hon är en underbar fotbollsspelare som rör sig smart och har en fantastisk touch. Men hon var för ensam, och började snabbt hänga med huvudet i matcherna. Man måste nog ställa samma fråga om henne som om Marozsan, frågan är om hon har rätt vinnarinstinkt?

Den frågan gäller för övrigt hela den här franska generationen, en generation som borde ha kunnat vara gyllene.

Saknar anfallskraften. Nu slutar lirarna en efter en, de gör det utan landslagsmedaljer. Den senaste i raden är Camille Abily – jag såg hennes sista landskamp, kvartsfinalen mot England. Men kanske är det så illa, att det är nästa franska generation som skall fixa medaljerna. För de sevärda 80-talisterna har snart gjort sitt.

För Frankrike väntar nu två år av träningsmatcher. I och med att man är arrangör för nästa VM-slutspel har man alltså inga tävlingsmatcher de kommande två åren.

7) Sverige
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, ett kryss och två förluster). 4–5 i målskillnad.

Pia Sundhage:s sista mästerskap som svensk förbundskapten blev ett misslyckande. Inget totalfiasko – men ett misslyckande. Mer tänker jag inte skriva här, utan jag sparar sammanfattningen av den svenska insatsen till ett separat inlägg. Det här inlägget blir ju väl långt ändå…

8) Spanien
Grupptvåa. 4 poäng (en seger, en strafförlust och två förluster). 2–3 i målskillnad – exklusive straffarna.

Spanien kom till EM som den stora utmanaren till de etablerade storlagen. Man lämnade Nederländerna på samma sätt som de etablerade storlagen, med svansen mellan benen.

För Spanien var en av turneringens största besvikelser. Laget hade imponerat stort under våren, något som ledde till att förbundskapten Jorge Vilda fick hybris och lämnade sina två bästa målskyttar i EM-kvalet hemma, Veronica Boquete (åtta kvalmål ) och Sonia Bermudez (sex kvalmål).

I och med att de båda, som är 30 respektive 32 år, inte fick plats hade Spanien inga spelare som passerat 30-årsgränsen i truppen.

Vilda motiverade petningarna med att han hade 23 bättre spelare med sig till Nederländerna. Men han hade inte med sig någon målskytt – och det skulle visa sig bli kostsamt.

Han sastade allt på att Jennifer Hermoso skulle leverera. Det gjorde hon i träningsmatcherna under våren, men i Nederländerna var hon ett stort fiasko. Hermoso fick inte alls till det och petades i startelvan till kvartsfinalen mot Österrike.

Faktum är att Spanien gjorde två mål i den första EM-halvleken, båda efter uselt försvarsspel från Portugal. Sedan spelade spanjorskorna sju halvlekar och en förlängning utan att göra mål.

Laget var alldeles för långsamt och omständigt i uppbyggnadsfas. Dessutom saknade man både fart och genombrottskraft när man närmade sig motståndarnas straffområdet.

Synd, för Spanien har massor av talang. Man har en hel hög passningssäkra och bolltrygga spelare, och man hade fått en drömlottning. Men den lyckades man inte förvalta. Det kändes rätt logiskt att laget åkte ut efter straffläggning mot en av turneringens mest positiva överraskningar, Österrike.

Just Österrike skall man alltså även möta i det kommande VM-kvalet. Vågar man gissa på att Boquete och Bermudez är tillbaka i truppen då?

9) Schweiz
Grupptrea. 4 poäng (en seger, ett kryss och en förlust). 3–3 i målskillnad.

Det schweiziska laget hade massor av skador inför mästerskapet. Kanske var det orsaken till att man fick en svag start, med 1–0-förlust mot Österrike och tidigt underläge i den extremfysiska matchen mot Island. Mer om den nedan.

Det schweiziska växte dock och blev allt bättre för varje minut. Det blev även lagets affischnamn Ramona Bachmann. Hon låg bakom vändningen mot Island och var fullständigt fantastisk i avslutningsmatchen mot Frankrike.

Den behövde Schweiz vinna för att ta sig till kvartsfinal. Och det började bra. Den franska backlinjen hade jätteproblem med Bachmann. Och efter en dryg kvart kopplade schweiziskorna ett jättegrepp om matchen genom en fransk utvisning, och EM:s snyggaste nickmål från Ana Maria Crnogorcevic.

I numerärt överläge kändes det som att Schweiz hade kontroll. Frankrike skapade inte en enda riktig målchans i den andra halvleken. Inte förrän i minut 76.

Då fick fransyskorna frispark, och då sjabblade den tidigare storspelande schweiziska målvakten Gaelle Thalmann bort kvartsfinalplatsen. För den här frisparken får hon inte släppa in:

Matchen slutade 1–1, och Schweiz blev enda laget som nådde fyra poäng i gruppspelet – och ändå åkte ut.

Om den schweiziska truppen kan hålla nere skadorna och Bachmann fortsätter att hålla sin EM-nivå bör Schweiz ha goda möjligheter att kvala in till VM 2019. Man har nämligen fått en utmärkt lottning, där Skottland och Polen är tuffaste motståndarna.

10) Belgien
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–3 i målskillnad.

Belgien var en av turneringens mer positiva överraskningar, laget visade att det är på rejäl uppgång. Man hade lottats in i den allra tuffaste gruppen, vilket blev deras fall. För faktum är att Belgien mycket väl hade kunnat ta medalj om laget haft en annan lottning.

Inför turneringen trodde jag i och för sig att de skulle sno åt sig någon poäng. Men jag trodde inte att de skulle vara så nära slutspel som man till slut var.

Nu visade det sig att mästerskapsdebutanterna föll på sin nervösa öppning mot Danmark. Där såg laget väldigt darrigt ut, och man kom också i underläge. Efter paus i den matchen ägde man dock spelet, och det hade inte varit orättvist med en kvittering.

I andra omgången skrällde man till rejält genom att besegra Norge med 2–0. Och i sista gruppmatchen mot Nederländerna levde slutspelshoppet ända till den 74:e minuten, när ett skott från Lieke Martens ändrade riktning och förstörde Belgiens kvartsfinalchanser.

Man föll alltså med hedersamma 2–1 mot de blivande Europamästarinnorna och med 1–0 mot de blivande silvermedaljörerna. Starka resultat av en nation där damfotbollen har många steg att vandra innan det är en erkänd sport. Som exempel kan nämnas att det dröjde till 2017 innan en damfotbollsmatch första gången direktsändes i belgisk tv.

Men landslaget har alltså tagit mycket fler kliv än sporten som sådan. Man har intressanta spelare i Tessa Wullaert, Janice Cayman och Davina Philtjens. Alla de är mellan 25 och 30 år. Men i truppen fanns en hel hög framtidsspelare kring 20-strecket, vilket gör att laget har potential att vara riktigt starkt om tre–fyra år.

Man har dessutom fått en drömchans att kvala in till VM i Frankrike 2019. Man har ju nämligen lottats in i den vidöppna gruppen med Italien, Rumänien, Portugal och Moldavien. En grupp där jag på förhand håller Belgien som knapp huvudfavorit.

11) Ryssland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–5 i målskillnad.

Jag tippade Ryssland sist i EM. Jag trodde inte att laget skulle vara nära att ta poäng. Men man skrällde till rejält i öppningsmatchen, och vann med 2–1 mot Italien.

Den matchen såg jag bara fragmentariskt, men italienskorna måste ha underpresterat något enormt. För det ryska lag jag såg mot Sverige i Deventer i andra gruppmatchen var extremt blekt.

Det var det enda laget i EM där det kändes som att flera spelare var av svensk division 1-klass – alltså flera nivåer sämre än övriga. För att tala klarspråk innehöll laget flera träben. Ändå höll det ryska laget nere siffrorna både mot Sverige och mot Tyskland.

Man kom i underläge på en grov målvaktstavla mot Sverige, och släppte bara två straffar mot Tyskland. Eller, man släppte några mål till mot tyskorna, men vid några tillfällen hade ryskorna tur med svaga domarinsatser.

Trots tredjeplatsen i gruppen känns det som att rysk damfotboll utvecklas i fel riktning. Även om rätt många av spelarna var i 20-årsåldern kändes det alltså inte som ett framtidslag. Tvärtom tror jag att Ryssland kommer att få väldigt svårt att kvala in till kommande mästerskap. Den enda spelaren jag tyckte höll kvalitet var 30-åriga Elena Danilova.

I VM-kvalet kommer man vara chanslöst mot England. Kanske att man kan knipa andraplatsen i gruppen i konkurrens med Wales. Men jag är inte säker. Som ni förstår tyckte jag att det ryska laget var väldigt svagt.

12) Skottland
Grupptrea. 3 poäng (en seger och två förluster). 2–8 i målskillnad.

Skottland kom till EM med lågt ställda förväntningar, några tunga skador (Kim Little, Jennifer Beattie, Lizzie Arnot och Emma Mitchell) gjorde att Anna Signeul:s lag egentligen inte hade förutsättningar att slåss om en kvartsfinalplats.

Man fick också en hemsk start med en blytung 6–0-förlust mot England i öppningsmatchen. Den följdes upp med en både onödig och olycklig 2–1-förlust mot Portugal. Där var skotskorna det bättre laget, framför allt i den första halvleken. Men man hamnade i underläge efter en grov miss av Eskilstunabacken Vaila Barsley. Extra tungt var att man dessutom fick en skada på skyttedrottningen Jane Ross.

Trots allt elände levde kvartsfinalhoppet ändå in i slutminuten i sista omgången. Där gav nämligen Arsenals Caroline Weir skotskorna ledningen mot Spanien, och plötsligt var Skottland bara ett mål ifrån slutspel.

Det målet kom aldrig, utan skotskorna fick nöja sig med en meriterande seger mot spanjorskorna. En seger som säkert ger lite extra självförtroende inför VM-kvalet, där man lottats i en jämn grupp där Schweiz och Polen är de andra två lagen med högst rankning.

En spelare att hålla koll på framöver är jättetalangen Erin Cuthbert. Med facit på hand borde hon nog ha fått mer speltid, för hon använde den hon fick på bästa sätt – och var i mitt tycke lagets bästa spelare. Hon gjorde också Skottlands första mästerskapsmål någonsin.

13) Italien
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 5–6 i målskillnad.

Italien sjabblade bort möjligheterna till en kvartsfinalplats redan i sin första EM-halvlek. Där släppte man in två mål mot Ryssland, ett underläge som man inte orkade ta igen. Även om man väl hade en till synes regelrätt kvittering inne.

Den tunga 2–1-förlusten följdes upp med ytterligare en. Man gjorde en mycket bra match mot Tyskland, men föll knappt – och var redan borta från slutspelschans inför sista matchen. Dessutom drog man på sig flera skador.

Det var ett sargat Italien som ställdes mot Sverige i Doetinchem. Där visade dock italienskorna klass, och vann med 3–2 i Melania Gabbiadini:s sista landskamp. Framför allt var man det bättre laget i den första halvleken, och skaffade sig där ett övertag som Sverige inte lyckades vända.

För Italien väntar nu en spännande höst. Men får ny förbundskapten efter Antonio Cabrini och laget byggs sannolikt om. Man har lottats in i en öppen VM-kvalgrupp mot Belgien, Rumänien och Portugal och bör alltså ha goda möjligheter att ta sig till Frankrike 2019.

14) Portugal
Gruppfyra. 3 poäng (en seger och två förluster). 3–5 i målskillnad.

Portugal var sista laget in i EM. De tog sig dig genom playoff, och jag trodde att de skulle lämna EM som poänglös gruppjumbo. Portugal slutade också sist i gruppen, men var ändå en positiv överraskning – till slut var man faktiskt bara ett mål från kvartsfinal.

Fast portugisiskorna inledde turneringen precis som uselt som jag hade trott. Jag var på plats i Doetinchem och såg dem ge bort två mål på vansinnigt svagt försvarsspel i den första halvleken mot Spanien.

Därefter skärpte sig Portugal, och bjöd bra motstånd i övriga fem halvlekar. Man lyckades ta en trepoängare mot Skottland i andra matchen, och inför gruppspelets sista halvlek låg man faktiskt på slutspelsplats genom att hålla 1–1 mot England B.

Engelskorna vann dock med 2–1, men Portugal kunde åka hem med högt burna huvuden. Med tanke på den bristfälliga rutinen i truppen var ju resultaten över förväntan. Spelarmässigt är det Claudia Neto som är värd att nämna. Till skillnad från sina lagkamrater håller Linköpingsmittfältaren högsta världsklass.

Portugal har fått en spännande lottning i VM-kvalet. Där spelar man i den på förhand klart mest öppna gruppen mot Italien, Belgien, sin playoffmotståndare Rumänien och Moldavien. De sistnämnda är utfyllnad. Men övriga fyra blir spännande att följa.

15) Norge
Gruppfyra. 0 poäng. 0–4 i målskillnad.

Norge blev EM:s stora flopplag. Var en klar medaljfavorit, men lyckades inte göra ett enda mål. Fiaskostämpeln på den norska insatsen minskas något av att man spelade i den tuffaste gruppen, den båda finallagen kom ifrån.

Men självklart är resultatet inte godkänt av ett av Europas topplag. Framför allt var 2–0-förlusten mot Belgien närmast chockartad, även om man hade oflyt och kom i underläge i den matchen på ett mål som borde dömts bort för offside.

Spelmässigt gjorde man en bra avslutning, i den andra halvleken mot Danmark. Där skapade norskorna fem 100-procentiga målchanser. Något mål blev det dock inte.

Förbundskapten Martin Sjögren såg ut att ha åldrats ett tiotal år under den dryga vecka Norge spelade i EM. Det höjdes också röster under EM om att han borde få lämna jobbet. Men Sjögren fick ganska omgående stöd från tränarhåll, både från alla toppserietränarna och från tränarföreningen.

Frågan är dock om Sjögren kan köra vidare med sin ”Linköpingsstil” i det norska landslaget, alltså om Norge har de rätta spelartyperna.

Den som i först hand saknas är den bolltrygga innermittfältare som skall ta ansvar för de uppgifter som Claudia Neto sköter i LFC. I EM hade Norge också stora problem i mittförsvaret. Framför allt hade Nora Holstad Berge en riktigt tung turnering.

En annan som hade det riktigt tungt var storstjärnan Ada Stolsmo Hegerberg. Hon hade en sådan där turnering där hon hela tiden hamnade på fel yta i straffområdet. Dessutom hade hon väldigt svårt att få fast bollen högt upp i planen. Det var fiaskostämpel på hennes turnering också.

På den positiva sidan placerar jag Caroline Graham Hansen, som skapade en hel del på egen hand. Hon fick dock en del kritik för att hon gick för mycket själv. Och visst kunde hon ha passat bollen ibland. Men under delar av turneringen verkade hon inte ha några lagkompisar som ville ha bollen, så det kanske ändå var bäst att hon sökte egna lösningar?

För norsk del väntar ett riktigt tufft VM-kval där man hamnat i den på pappret klart svåraste gruppen. I oktober väntar exempelvis bortamatch mot färska Europamästarinnorna Nederländerna. I övrigt ingår Irland, Slovakien och Nordirland för Norge. Och bara gruppsegraren är säker på att få åka till mästerskapet i Frankrike.

16) Island
Gruppfyra. 0 poäng. 1–6 i målskillnad.

Vann charmpriset vid sidan av planen, och hade både det bästa stödet hemifrån och på läktarna.

På planen vann man dock inga charmpris. Mycket byggde på hjärta, vilja och fysik. Sammantaget blev det en väldigt destruktiv fotboll, där man hela tiden låg på gränsen – och rätt ofta över gränsen – till vad som är tillåtet.

I premiären mot Frankrike var man mycket nära att kämpa till sig en poäng. Sedan följde en riktig holmgång mot Schweiz, där man tappade 1–0 till 1–2. Det var kanske EM-historiens mest fysiska match, och även den där lagen spelade fulast.

Efteråt kritiserade isländskorna den ryska domaren, som bara delade ut två gula kort. Och det var förstås en rimlig kritik. Samtidigt var det isländskorna som låg bakom att det blev som det blev, och på många sätt skall de nog vara glada att domaren tänjde på bedömningarna.

I sista matchen föll man med klara 3–0 mot Österrike. Där gjorde annars lysande målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir en riktigt grov tavla vid 1–0-målet. Totalt sett var hon ändå bästa isländska spelare.

Efter EM konstaterade förbundskapten Freyr Alexandersson att hans spelare behövde bli mer bolltrygga för att laget skall kunna hänga med i utvecklingen. Det är bara att hålla med. Det går inte bara leva på hjärta och full satsning i närkamperna. Island skall dock ha en bra chans att sluta topp två i den VM-kvalgrupp där de svåraste konkurrenterna är Tyskland och Tjeckien.

Därmed var min genomgång av EM-lagen klar. Orkar ni med en genomgång till så här ni en på norska här. Det är den före detta norska förbundskaptenen Even Pellerud som gick igenom alla lag (utom Norge) inför semifinalerna. Läsvärt tycker jag.

Tillagt i efterhand: Här är ett klipp med alla de 68 mål som gjordes i mästerskapet.

Berglunds tillslag, målvaktstavlor och Italienchock

Publicerad den av
6

De här senaste dagarna har mästerskapströttheten slagit till. Jag har fått försöka använda tiden på bästa sätt för att klara det tuffa program som jag satt upp, med tio matcher på de 13 dagar jag kommer vara här nere i Nederländerna.

I går var jag i Breda och såg Schweiz–Frankrike 1–1 i grupp C. Mer om den gruppen strax, men jag tänkte börja med Sverige. Sedan förra inlägget har jag varit på två pressträffar, sett en ”avbytarträning” samt läst ikapp mig på vad som rapporterats kring Italienmatchen.

Och jag måste säga att jag är lite chockad över hur mycket kritik Pia Sundhage har fått för matchningen av laget. Det är nästan som att Italienmatchen anses ha varit viktig.

Nu, med facit på hand, är det klart att Sverige sannolikt på pappret hade fått en ”lättare” väg till finalen vid gruppseger.

Det troliga är ju att övre halvan blir:

England–Frankrike
Nederländerna–Sverige

Och den undre:

Tyskland–Danmark
Österrike–Spanien

Men det där visste inte Sundhage inför avspark i tisdags. Hon kunde inte heller ta för givet att det räckte med seger mot Italien för att vinna gruppen. Det fanns ju anledning att tro att Tyskland skulle kunna vinna med bra mycket större siffror än 2–0.

Sundhage valde att se till att det egna laget fick maximala förutsättningar inför slutspelet. Det tycker jag att hon borde få beröm för. Nu vet jag förstås inte hur England och Spanien matchar sina trupper i kväll, men av de sex lag som är framme i kvartsfinal har Sverige minst slitage på sina nyckelspelare. Det är något som vi bör ha nytta av nu när det inte längre går att spara spelare.

Till helgen nollställs ju allt, vid avspark i Doetinchem har Nederländerna inte någon sportslig nytta av att de tog nio poäng i gruppspelet och Sverige bara fyra. Det kommer att vara 0–0 och lika förutsättningar för båda lagen ändå.

Fysiskt kommer i stället Sverige att ha fördel av att de har matchat sina spelare klokare, medan Nederländerna har varit tvunget att slita stenhårt på sin startelva för att ta sig vidare. Möjligen jämnas det där ut av att Nederländerna har haft en vilodag mer.

Rätt många hävdar för övrigt att Danmark är en väldigt mycket lättare motståndare än Nederländerna. Det tycker inte jag. Dels tror jag att det är bättre för Sverige att möta Nederländerna, för svenska lag är bättre när de får slå lite ur underläge. Och mot värdnationen blir inte Sverige den klara favorit som många hade sett vårt lag som om vi ställts mot danskorna.

Dels såg jag gruppfinalen mellan Nederländerna och Danmark i Rotterdam i förra veckan, och visst var Nederländerna klart bäst de första 20 minuterna. Där stod hemmalaget för en imponerande startoffensiv, som gav ledning med 1–0 på en solklar, men onödig straff. Efter 20 minuter hade jag 3–0 i klara målchanser till Nederländerna.

Men efter 90 minuter hade jag 6–3 i klara målchanser till Danmark. Danskornas dominans under den andra halvlekens första 30 minuter var så stor att jag kände att Danmark är ett klart underskattat lag. Jag tror exempelvis inte att Tyskland skall jubla för mycket över att ställas mot Pernille Harder och de andra på lördag.

För svensk del på lördag gäller det att stå emot hemmalagets startoffensiv. Nederländerna har varit väldigt bra i matchupptakten på alla tre matcherna. Däremot har man tröttnat rätt rejäl på slutet. Tiden talar alltså för Sverige.

Dessutom har ju Pia Sundhage visat att hon är bra på att leda lag i utslagningsmatcher. Det är ju bara Tyskland som besegrat hennes svenska landslag i en direkt avgörande match.

Sedan Italienmatchen har Sveriges spelare fått ytterligare vila. I går var det rehab för de som spelade, medan övriga tio körde ett fotbollspass. I dag har alla fått träningsledigt.

Jag kikade på träningen i går, och utöver att Sundhage visade fin känsla när hon matade inlägg till forwards på slutet, var det Emma Berglund som fick min uppmärksamhet.

Eller snarare Berglunds fantastiska passningsteknik. Jag måste erkänna att jag inte hade tänkt på det tidigare. Men jag fick upp ögonen på uppvärmningen inför Italienmatchen, när Berglund och Nilla Fischer stod och slog korta passningar till varandra.

Medan Fischers bollar ofta hoppade och studsade gick nästan varenda passning från Berglund spikrakt. Bollen gled liksom fram på gräset och kom perfekt till Fischer.

På gårdagens träning stod jag och studerade spelarnas passningstillslag, och Berglunds var verkligen i särklass. Kul att se ett så vackert tillslag.

Det var däremot ingen riktigt vacker match jag fick se i Breda i går. Vackra bilder kom däremot ifrån Rotterdam, från Österrikes firande av sin gruppseger. De ser ut att ha kul, de österrikiska tjejerna:

Medan Österrike dansade sig till gruppsegern snavade sig Frankrike fram till andraplatsen. Man gjorde det via 1–1 mot Schweiz i en match där man tilldömdes en vansinnigt tuff målchansutvisning redan i 17:e minuten.

Som grädde på moset gjorde Schweiz mål på frisparken. Det är för övrigt ett fantastiskt vackert nickmål. Ana Maria Crnogorcevic kan knappast få bättre träff med pannan.

Frankrike var utslaget i 56 spelminuter. Under den tiden hade man trots det numerära underläget stort övertag i bollinnehav. Men man skapade bara en riktig målchans, och känslan var att man inte hade den mentala styrka som krävdes för att kvittera. Men i minut 76 fick man frispark strax utanför straffområdet. Och där räddades Frankrike av en jättegroda från Schweiz målvakt Gaelle Thalmann på en frispark från Camille Abily.

Det blev 1–1. Österrike vann gruppen och får troligen möta Spanien i kvartsfinal. För Frankrike väntar med stor sannolikhet alltså England. Österrike spräckte för övrigt också sin målnolla vid 3–0-segern mot Island efter en anmärkningsvärd målvaktstavla.

Gudbjörg Gunnarsdottir, som varit lysande tidigare i turneringen, hanterade den blöta bollen som en badrumstvål, och gav Sarah Zadrazil öppet mål.

Island och Schweiz åkte ut. I schweiziskornas fall berodde det mest på förlusten mot Österrike i öppningsmatchen. I går i Breda visade för övrigt Ramona Bachmann den supernivå som gjorde att jag kallade henne världens bästa spelare för några år sedan. Bachmann har ju varit nere i en svacka under en längre tid. Men i går fanns det där igen, det där otroliga rycket.

Bachmann är för övrigt precis den spelare Frankrike hade behövt. För som det franska laget har uppträtt i de två matcher jag har sett vet jag inte hur de skall kunna skaka England. Frankrike har inte lyckats göra ett enda spelmål ännu. Deras tre mål i turneringen har kommit på straff, hörna och frispark. Och det värsta är att fransyskorna har haft otroligt svårt att ens komma till målchanser i spelet.

Starkt Island föll på fransk straff

Publicerad den av
8

Efter 91 mil och två färjeresor på 13 timmar och 45 minuter möttes jag av resultaten 1–0 till Österrike mot Schweiz. Det var ju skönt att man inte var helt fel ute i alla tips…

Under kvällen har jag kikat på Frankrike–Island 1–0 på nederländsk tv. Trots att fransyskorna vann blev jag mest imponerad av Island – av deras lag och deras publik. Däremot imponerade inte deras ledare.

Den isländska klacken såg ut att äga arenan i Tilburg. Och laget klarade sig otroligt bra med sin 5–1–3–1-uppställning. Jag hade 2–1 i klara målchanser till fransyskorna före paus, det var långt under vad jag hade förväntat mig. Dessutom borde nog isländskorna haft en straff. Å andra sidan kunde de även fått ett rött kort i den första halvleken.

Men förbundskapten Freyr Alexandersson imponerade inte. Jag hade blivit fly förbannad om jag varit domare och sett hans kroppsspråk (där han signalerade för filmning) efter att Sara Björk Gunnarsdottir fullföljt en ful tackling på Eugenie Le Sommer långt efter att bollen lämnat ytan. Det är ett ledarskap som jag ogillar skarpt. Skäms.

På något sätt var det lite rätt åt Alexandersson att just Le Sommer fick sista ordet i matchen. Det var nämligen hon som gjorde matchens enda mål på straffspark.

Men utöver att de vann så imponerade inte fransyskorna. De har inte det flyt i spelet man är van vid. I dag kom segermålet först i 86:e minuten – så Island var nära en poäng. Väldigt nära.

Isländskorna imponerade med sin fysik och offervilja. Och Dagny Brynjarsdottir med sitt huvudspel. I den första halvleken vann hon ju varenda duell, hon tog till och med Wendie Renard i en nickduell.

Däremot vann Renard en duell med Björk Gunnarsdottir i den andra halvleken. Då räddade ribban utmärkta Gudbjörg Gunnarsdottir.

Island hade även ett kanonläge att ta ledningen i mitten av den andra halvleken när Sarah Bouhaddi totalt misstajmade en utrusning, men ändå lyckades rädda.

I den isländska bedrövelsen kan man ändå trösta sig med att om de spelar få här mot Schweiz och Österrike kan det bli kvartsfinal för isländskorna igen – precis som 2013.

Den stora EM-guiden, lag 13–16

Publicerad den av
5

Sveriges lag har landat i Nederländerna, där EM-slutspelet nu bara är några dagar bort. Därmed har det har blivit dags för bloggens stora EM-guide.

Det handlar om en presentation av samtliga 16 lag, en presentation som är uppdelad i fem avsnitt. I det här inledande inlägget presenterar jag i nedräkningsform de fyra lag som jag tror kommer att hamna sist i sina respektive grupper.

EM inleds ju på söndag klockan 18.00. Spelschemat finner ni här. Och samtliga de 16 spelartrupperna finns här.

I det förra EM-slutspelet blev det ju lottning om den sista kvartsfinalplatsen. Något liknande blir det inte i årets turnering. Om två eller flera lag slutar på lika många poäng sorteras lagen i grupperna enligt följande:

1) Inbördes möten
2) Inbördes målskillnad (om det är fler än två lag på samma poäng)
3) Flest gjorda mål, inbördes (om det är fler än två lag på samma poäng)
4) Målskillnad totalt.
5) Totalt antal gjorda mål.
6) Minst antal poäng i fairplay-ligan. Där ger rött kort 3 poäng och gult kort 1 poäng).
5) Bäst placering på Uefa-rankningen.

Därmed är det dags för genomgången av de 16 lagen. Här är de lag jag tror hamnar på placering 16 till 13:

16) Ryssland
Världsrankning: 25 – har som bäst varit rankat som nummer 11.
Lottning: Grupp B. Spelar enligt följande: 1) Italien den 17 juli 18.00, 2) Sverige den 21 juli 18.00, 3) Tyskland den 25 juli 20.45.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Tips: Lämnar EM-slutspelet utan poäng.
Profiler: –
Trolig startelva (4–4–2): Tatyana Shcherbak – Tatiana Sheikina, Daria Makarenko, Anna Belomyttseva, Elvira Ziyastinova – Ekaterina Pantyukhina, Elena Morozova, Anna Cholovyaga, Ekaterina Sochneva – Margarita Chernomyrdina, Nadezhda Karpova.

Kommentar: Det skall sägas direkt, Ryssland och Portugal, är de båda EM-lag som jag känner att jag har klart sämst koll på. Med Ryssland känns det konstigt att jag inte har lyckats skapa någon bra bild, jag har ändå sett ryskorna vid ett par tillfällen i år.

Men såväl mot Sverige i Algarve cup som i dubbellandskamperna mot USA var det ryska laget alldeles för underlägset för att man skulle kunna skilja ut enskilda spelare eller någon spelidé. I alla de här matcherna fick ryskorna mest koncentrera sig på att slå ifrån sig. Och det blev även mycket klara förluster.

Med tanke på hur svaga resultat Ryssland har gjort de senaste åren talar det mesta för att laget får lämna det här mästerskapet poänglöst. Jag kastar dock in en liten brasklapp. Ryssland var väldigt nederlagstippat även inför EM 2013. Där tog man dock poäng både av Spanien och England, och kom faktiskt före engelskorna i gruppen. Som ni kanske minns åkte ryskorna sedan ut efter lottdragning.

På de fyra åren sedan EM i Sverige är känslan dock att rysk damfotboll har tappat några klasser i kvalitet. Eller möjligen stått stilla samtidigt som omvärlden har utvecklats. De ryska klubblagen hävdar ju sig inte längre i Champions League, och landslaget faller allt längre ner på rankingen.

När det gäller truppen saknas viktiga Elena Terekhova. Jag vet inte säkert, men antar att hon är skadad. Hon Elena Morozova och skadeförföljda Elena Danilova är ”resterna” av det talangfulla ryska lag som vann F19-EM 2005.

På senare år har ryska ungdomslandslag haft väldigt svårt att hävda sig, och faktum är att jag skulle bli förvånad om ryskorna tar någon poäng i EM. Den uppfattningen stärktes efter att jag sett höjdpunkterna från gårdagens genrep mot Belgien. Där föll ryskorna med 2–0 efter att ha släppt in två konstiga mål.

Det har varit ganska stor genomströmning av spelare i den ryska startelvan i år. Bland annat har man varierat mellan Tatyana Shcherbak och Alena Belyaeva på målvaktssidan. Men hur Ryssland än ställer upp är det ett lag som Sverige självklart måste besegra om vårt lag skall ha någon chans att nå sitt mål om medalj.

15) Portugal
Världsrankning: 38 – har som bäst varit rankat som nummer 32.
Lottning: Grupp D. Spelar enligt följande: 1) Spanien den 19 juli 18.00, 2) Skottland den 23 juli 18.00, 3) England den 27 juli 20.45.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Tips: Bör vara chanslöst på avancemang. Blir sist i gruppen, sannolikt utan poäng.
Profiler: Claudia Neto.
Trolig startelva (4–3–3): Rute Costa – Ana Borges, Carole, Silvia Rebelo, Diana Gomez – Diana Silva, Claudia Neto, Melissa Antunes – Carolina Mendes, Dolores Silva, Ana Leite.

Kommentar: Portugal var sista laget in i EM, har lägst ranking – och man är även en het kandidat till att sluta på sista plats. Laget är uddlöst och har många orutinerade och internationellt oprövade spelare.

Mot Spanien och England skall Portugal vara chanslöst, medan det finns poängchans mot ett brandskattat Skottland. Inte minst med tanke på att lagets storstjärna Claudia Neto är i toppform. Mittfältaren har varit en mycket viktig kugge i Linköping under våren.

Och i landslaget är det på Neto det hänger. Det är hon som både skall vara speluppläggare och avslutare. Men Neto till trots, det rimliga är att Portugal lämnar Nederländerna poänglöst, även om man visade klass tidigare i våras när man spelade 0–0 mot Kanada i Algarve cup. Det var i och för sig ett reservbetonat Kanada, men ändå bra gjort av portugisiskorna.

14) Island
Världsrankning: 19 – har som bäst varit rankat som nummer 15.
Lottning: Grupp C. Spelar enligt följande: 1) Frankrike den 18 juli 20.45, 2) Schweiz den 22 juli 18.00, 3) Österrike den 26 juli 20.45.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 3 procent
Tips: Åker ut i gruppen
Profiler: Gudbjörg Gunnarsdottir, Sara Björk Gunnarsdottir och Dagny Brynjarsdottir.
Trolig startelva (5–4–1): Gudbjörg Gunnarsdottir – Katrin Jonsdottir, Glodis Perla Viggosdottir, Sif Atladottir, Ingibjörg Sigurdardottir, Hallbera Gisladottir – Agla Maria Albertsdottir, Sara Björk Gunnarsdottir, Dagny Brynjarsdottir, Fanndis Fridriksdottir – Harpa Thorsteinsdottir.

Kommentar: Island skrällde sig till kvartsfinal 2013. Då gick man vidare som bästa grupptrea efter kryss mot Norge och seger mot Nederländerna. Den här gången är lottningen egentligen bättre, trots det känns avancemang inte troligt. Laget riskerar nämligen att fällas av korsbandsskador.

I juni drog Margret Lara Vidarsdottir av sitt korsband, vilket gör att den rutinerade målskytten missar EM-slutspelet. Samma typ av skada håller även Elisa Vidarsdottir, Dora Maria Larusdottir och Mist Edvardsdottir borta från mästerskapet i Nederländerna.

Det gör att en rätt smal trupp blir ännu smalare. Och jag tippar därför Island sist i grupp C. Men det är värt att poängtera att det känns rätt öppet bakom Frankrike, och att det därmed är långt ifrån omöjligt för Island att ta sig vidare till kvartsfinal. Och väl där kan ju isländskorna alltid hämta inspiration från sitt herrlandslags framfart i EM i fjol.

Men för att Island skall kunna blanda sig i medaljstriden måste alla lagets nyckelspelare pricka toppformen samtidigt. Och visst har Island några matchvinnare i målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir, i fantastiska vinnarskallen Sara Björk Gunnarsdottir och i starka Dagny Brynjarsdottir.

Jag gillar den isländska inställningen och kampviljan, men tyvärr är min känsla alltså att skadeläget gör att ”The Dottirs” får svårt att upprepa det bragdartade avancemanget från 2013. På pappret kallar isländskorna sin uppställning för 3–4–3. Men troligen blir det snarare 5–4–1 i många matcher.

Island har vilat sig i form. Man har inte spelat någon träningsmatch den senaste månaden. I genrepet föll man med 1–0 mot ett starkt Brasilien i mitten av juni, segermålet gjordes av Marta.

I den matchen var varken Dagny Brynjarsdottir eller EM-kvalets skyttligavinnare Harpa Thorsteinsdottir med, vilket säger att Island trots allt kan bli svårspelat i EM. För båda är förstås viktiga för laget. Apropå genrepet mot Brasilien enades båda lagen efter slutsignalen i en gemensam vulkan. Kul.

13) Belgien
Världsrankning: 22 – det är Belgiens bästa ranking någonsin.
Lottning: Grupp B. Spelar enligt följande: 1) Danmark den 16 juli 20.45, 2) Norge den 20 juli 18.00, 3) Nederländerna den 24 juli 20.45.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 3 procent
Tips: Blir sist i gruppen. Men jag tror inte att laget blir poänglöst.
Profiler: Tessa Wullaert och Janice Cayman.
Trolig startelva (4–4–2): Justien Odeurs – Davina Philtjens, Aline Zeler, Heleen Jaques, Maud Coutereels – Lenie Onzia, Tine de Caigny, Julie Biesmans, Elke van Gorps – Tessa Wullaert, Janice Cayman.

Kommentar: Belgiens röda flammor är ett lag på väg uppåt. Men man slår ändå rejält ur underläge i den här gruppen.

Med tanke på motståndet skulle jag bli förvånad om man tog sig vidare till kvartsfinal. Däremot tror jag att belgiskorna kommer att ta poäng. Laget har nämligen visat att man inte på något sätt är ofarligt. Man har framför allt bra kontringsfart genom de båda högklassiga toppspelarna Tessa Wullaert (Wolfsburg) och Janice Cayman (Montpellier). De båda gjorde de båda konstiga målen i gårdagens genrep mot Ryssland. Se länk ovan.

Belgiskorna har gjort väldigt varierande resultat den här våren. På pluskontot finns 4–1-seger mot Italien, 5–0-seger mot Skottland och meriterande 1–1 mot Japan.

Mindre bra resultat är 1–4 och 0–7 mot Spanien samt 1–4 mot Nordkorea.

Belgien har matchat rejält den senaste tiden. Man mötte alltså Ryssland så sent som i går. De senaste veckorna har man även noterat 0–7-fiaskot mot Spanien förrförra veckan samt 0–2 mot Frankrike i fredags. Man har ändrat en del i sin laguppställning från match till match. Tänkbara skillnader i startelvan från det ovan är att Imke Courtois kan komma in i backlinjen, Yana Daniëls på vänstermittfält eller Elien van Wynendaele på centralt mittfält.

Lagets brister finns i de bakre leden. Det finns frågetecken både för om den 20-åriga målvakten Justien Odeurs och för om mittlåset håller tillräcklig klass. Positivt är att man nästan spelar på hemmaplan, och sannolikt borde kunna få bra publikstöd mot både Norge och Danmark. Just danskorna vann man för övrigt mot så sent som ifjol.

Nu tror jag alltså inte att Belgien går vidare. Men en toppmatch av tre tror jag att man kommer att göra. Man slog exempelvis Nederländerna i höstas. Favorit i repris?

Det var del av av Den stora EM-guiden. I del 2 presenteras lagen på platserna 9–12.

Så här slutar (inte) damallsvenskan 2017

Publicerad den av
18

Damallsvenskan är i gång. Jag lyckades alltså inte få klart min stora genomgång av alla lagen till avspark i söndags. Men den som väntar…

I och med att jag blev lite sen har jag fått en omgång på mig att kolla in lagen, vilket ju är lite fusk, men ett fusk som har förbättrat och fördjupat kommentarerna.

Inför avspark blir det ju rätt mycket gissningar. De här kommentarerna innehåller fortfarande en hel del gissningar, men vissa saker klarnade när man fick se lagen i riktiga tävlingsmatcher.

Förra fredagsförmiddagen satt jag och kikade på den damallsvenska upptaktsträffen. Den var rätt bra i år. Dock retade jag mig på att resultaten från mentometeromröstningarna låg kvar i bild alldeles för kort tid. Jag hann således inte skriva ner alla resultat.

Klart är att man lät de närvarande rösta två gånger på vilket lag de tror tar hem SM-guldet. FC Rosengård vann båda omröstningarna klart. Från den första noterade jag:

  1. FCR 73,7%
  2. LFC 17,5%
  3. EskU 3,5%
  4. GFC och DJU 1,8%

Från den andra såg jag:

  1. FCR 66,7%
  2. LFC 12,1%
  3. EskU och LB07 6,1%
  4. DJU 3,0%

Det var tydligt att alla inte tog den andra omröstningen på allvar, för hur stor är sannolikheten att drygt sex procent av de närvarande verkligen trodde på att LB07 skall vinna årets serie?

Klart är att många förväntar sig att damallsvenskan skall bli en jämn historia i år. Det skulle i så fall vara en stor omställning mot fjolåret, då serien var extremt ojämn. Så ojämn att bara fyra lag slutade på plusmålskillnad. Anmärkningsvärt nog tog Piteå medalj med minusmålskillnad – det kan det inte vara många som har lyckats med tidigare.

Fjolårets serie var uppdelad i fyra delar. Det var två lag som var helt överlägsna i toppen och tre lag som ganska tidigt hängdes av i botten. Däremellan blev det två grupper, en om tre lag som gjorde upp om de två sista medaljerna och en grupp om fyra lag som slogs om den sista platsen på tabellens övre halva.

Hur tror då jag att det kommer att se ut i år?

Först finns det ju bara en sak man kan vara säker på när man tippar en serie – och det är att man inte kommer att få rätt. Det är därför jag lade in parentesen i rubriken. Trots att man alltså vet att man kommer att få fel är det kul att göra ett försök.

Och det kommer nog att bli jämnare än i fjol eftersom toppen känns svagare och botten starkare. De båda topplagen ser ju nämligen inte lika starka ut på pappret, samtidigt som inget lag känns chanslöst på nytt kontrakt. Det finns ingen given slagpåse.

Att Linköping och Rosengård kommer topp två känns rätt givet. Lika givet känns att Eskilstuna, Göteborg och Piteå kommer att vara med i kampen om medaljerna. Där skulle även Örebro och ytterligare något lag kunna blanda sig i.

Jag tror att Hammarby är för tunt framåt, och kommer att vara ett bottenlag. Men övriga fyra lag är svårtippade. De kan hamna på övre halvan om de får till det, men de kan också åka ur.

Jag har alltså fegat i botten och tippat ur de båda nykomlingarna. Man gör lätt det, eftersom det är de lag man har sämst koll på. Men faktum är att fem av de sex senaste nykomlingarna har klarat sig kvar, så oddsen är ändå rätt goda för LB07 och Hammarby.

2014 höll ju både AIK och Eskilstuna sig kvar, 2015 var det Mallbacken som fixade kontraktet, medan Hammarby åkte ur. Och i fjol slutade både Kvarnsveden och Djurgården på rätt sida strecket – ingen av dem var ens indragen i nedflyttningsstriden på slutet.

Kollar vi kvaliteten på damallsvenskan är nog tyvärr serien sämre än på länge. Det kan vi se vi på de svenska resultaten i Champions League. Man kan även se det på att klubbarnas budgetar minskar till följd av uteblivet tv-avtal. En annan sak som sänker kvaliteten på serien är att det är färre utländska spelare i år, samtidigt som många svenska landslagsspelare är utlandsproffs.

Det om serien i allmänhet. Nu till genomgången lag för lag. Hur jag tippar tabellen har jag redan avslöjat i ett tidigare inlägg. Här är motiveringarna:

När det gäller spelarövergångar finns alla här.

Kristine Minde

1) Linköpings FC
I fjol: Etta

Bara för några veckor sedan såg jag LFC som självklar tvåa – då hade jag aldrig kunnat tro att jag till slut skulle tippa att mästarinnorna försvarar guldet.

Men jag tvärvände när LFC visade stabilitet på försäsongen samtidigt som Rosengård först hackade sportsligt, och sedan sålde Marta. Där öppnades stora möjligheter för Linköping.

LFC visade i fjol både en fantastisk jämnhet och en grym vinnarinstinkt. Att ta 62 poäng av 66 möjliga är närmast bragdartat. Laget klarade sig dessutom otroligt bra på skadefronten, de flesta i den ordinarie startelvan spelade över 20 matcher.

Defensivt har man kvar tryggheten i och med att alla ordinarie backar finns kvar även i år. Det är en av de faktorer som gör att jag vågar tippa nytt guld till Östergötland. Det trots att offensiven har förändrats rätt rejält.

Under vintern har ju LFC tappat otroligt viktiga Pernille Harder. Man har även tappat Fridolina Rolfö, Stina Blackstenius, Mariann Gajhede Knudsen, Renee Slegers – och nyförvärvet Johanna Rasmussen. Det är tunga tapp, speciellt var Harder och Rolfö lagets offensiva hjärnor.

Men medan Rosengård rört om i sin offensiv sista veckan innan seriestart har LFC fått mer tid på sig att spela ihop sina anfallslinjer. Där har man fått in Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin – tre smarta fotbollsspelare. Sedan tidigare fanns även norska Kristine Minde, som är en klasspelare vilken position hon än placeras på. Dessutom har jag rätt stort hopp till att Tove Almqvist skall få sitt genombrott i år. Nyköpingsprodukten är en skön typ, en poängspelare.

Jag tror inte att LFC gör lika många mål som ifjol (då gjorde man 73). Jag tror inte heller att man tar lika många poäng. Men jag tror alltså ändå att man kan ta hem guldet.

Ebba Wieder

2) FC Rosengård
I fjol: Tvåa

För några veckor sedan var alltså Rosengård min självklara guldfavorit. Sedan gjorde man några dåliga matcher och åkte ur Champions League. Och så stack Marta. Det fick varningslampan att börja blinka i mitt huvud.

Blinkandet lindras något av att Anja Mittag tillkommit istället, vilket innebär målgaranti. Men känslan inför avspark var ändå att Rosengård ändå inte är självklara vinnare, och att det faktum att man måste bygga om laget skulle kunna kosta Malmöklubben guldet.

Nu har premiären spelats, och där slocknade den offensiva varningslampan tidigt. För Rosengård spelade en fantastisk fin anfallsfotboll och radade upp målchanserna mot Kvarnsveden.

Det frågetecken som finns kvar gäller defensiven, och framför allt bristen på en riktigt bra bollvinnare på centralt mittfält. Rosengård har ju nämligen inte ersatt Sara Björk Gunnarsdottir med någon liknande spelartyp. Så länge hon var kvar i laget i fjol gick man fram som en ångvält och hade nio segrar och ett kryss på tio matcher. Under den perioden släppte man dessutom bara in fyra mål.

Efter att isländskan lämnade för Wolfsburg tappade Rosengård i kvalitet. På de sista tolv omgångarna blev det sju segrar, tre kryss och två förluster. Det innebar ett poängsnitt på 2,8 med Björk Gunnarsdottir och ett snitt på 2,0 poäng per match utan isländskan.

Jag skall inte säga att Rosengård har jättestora problem i defensiven – man släppte ändå in minst mål av alla i fjolårets serie. Men känslan den här våren är att försvarsspelet inte har varit lika tätt och stabilt som för ett år sedan. Och alltså att det är på mittfältet problemen finns.

Det innermittfält Rosengård mönstrade i den damallsvenska premiären är väldigt bollskickligt, men sämre när motståndaren har bollen. Iva Landeka är väldigt passningsskicklig, men ingen försvarsspelare. Kollegan Ebba Wieder är smart, står ofta på rätt ställe. Men hennes brist ligger i aggressiviteten, hon är ännu så länge lite för snäll.

Sammanfattningsvis är Rosengård det lag i serien som har den både bredaste och vassaste uppsättningen av anfallsspelare. Med Mittag, Lotta Schelin, Sanne Troelsgaard, Lieke Martens och Ella Masar Mcleod är fem spelare med kapacitet att alla vara med på topp tio i skytteligan. Fortsätter Rosengård att göra sju mål per match kommer mitt tips att bli felaktigt – då hamnar guldet i Malmö.

Men får man lite måltorka och det fortsätter att trilla in två mål bakåt i matcherna, då riskerar Malmöklubben att gå miste om Kronprinsessan Victorias pokal i år också.

Petra Johansson (Larsson)

3) Eskilstuna United
I fjol: Trea

Det är lite tråkigt, men även när det gäller tredjeplatsen fortsätter jag att placera lagen precis som de slutade förra året.

Efter premiäromgången vacklar jag dock i det här tipset. Det Eskilstuna visade upp i går var inte högklassigt. Laget kändes besvärande uddlöst i premiären.

Men vi tar väl det roliga först, Eskilstuna är förstås jättefavorit till att återigen vinna publikligan. När det gäller publiken har klubben gjort ett jättebra jobb, och drygt 2000 i premiären är förstås mer än godkänt. Slår man fjolårets 1 897?

För att kunna göra det gäller det att nivån på den underhållning som lagets trogna supportrar erbjuds blir hög, och att laget gör bra resultat.

Efter att ha sett delar av premiären undrar jag om inte tappet av Louise Quinn är tyngre än jag hade tänkt mig. Irländskan var inte bara en kugge i backlinjen, hon var även ett jättehot i samband med alla fasta situationer. Med sina fem mål var hon lagets tredje bästa målskytt i fjol bakom Mimmi Larsson (12) och Marija Banusic (6).

På pluskontot finns förstås att Petra Johansson är tillbaka. I fjol lyckades laget inte riktigt fylla luckorna efter henne och Gaelle Enganamouit. I år fyller Johansson upp luckan efter sig själv.

Men det är i offensiven frågetecknen finns. Nya skotskan Fiona Brown ser pigg ut, men gör hon tvåsiffrigt antal mål? Sannolikt kommer Mimmi Larsson att vara lagets klart viktigaste spelare i år. Hon måste göra minst lika många mål som ifjol, minst. Sedan måste självklart Olivia Schough visa varför just nu är ordinarie i Pia Sundhage:s elva. Schough gjorde bara tre mål under fjolårssäsongen – en svag siffra för en landslagsforward. Hon måste bli bättre på att hamna i avslutningslägen.

En annan nyckelspelare i år blir målvakten Emelie Lundberg. I fjol tyckte jag att hon saknade den stabilitet jag upplevde att hon hade året innan. Skall Eskilstuna sluta topp tre måste nog Lundberg tillbaka till 2015 års form.

Jennifer Falk och Loes Geurts

4) Kopparbergs Göteborg FC
I fjol: Femma

På den damallsvenska upptaktsträffen jämförde tränare Stefan Rehn sitt lag med att gå på Liseberg. Det är mycket upp och ner…

Den liknelsen köper jag rakt av. Så var det i fjol, och så har det varit på försäsongen i år. Målkalas framåt har varvats med målkalas bakåt.

Kollar man fjolårets KGFC var det ett lag som trots allt hade en ganska stabil defensiv. Målvakten Jennifer Falk höll nollan i sju av 15 matcher, och vann målvaktsligan med en räddningsprocent på 86. Fjolårets andra målvakt, holländska Loes Geurts blev trea i målvaktsligan (80 procent) och hade en nolla.

En målvakts räddningsprocent behöver inte säga så mycket om målvaktens kvalitet, det är skillnad på lag som bara släpper till långskott och lag som släpper till frilägen. Men att båda målvakterna ligger med så bra kan innebära att laget som helhet tvingar motståndarna till svåra avslut. Och det faktum att Göteborg inledde årets serie med en nolla är förstås lovande.

När jag gjorde det här tipset kändes det som en chansning att sätta Göteborg på medaljplats. Jag kände att laget lika gärna kan komma sexa–sjua. Men efter premiären  är känslan att jag kanske tvärtom har underskattat laget en aning, att de faktiskt kan ta tredjeplatsen i år.

I fjol var det till slut fem poäng upp till Eskilstuna. Och känslan är att Göteborg faktiskt är bättre i år än i fjol. Det trots att man fortsatt att föryngra.

Jag har tidigare kritiserat Kopparbergs Göteborg FC för bristfällig kontinuitet och för att man övergivit det attraktiva spelsätt som man hade för några år sedan och börjat spela mer rakt.

Nu har man föryngrat klart och det raka spelet börjar sätta sig. Med måltjuvar som Pauline Hammarlund och Rebecka Blomqvist kan Göteborg äntligen ha något spännande på gång igen efter några tråkiga år.

Det jobbiga nu är frågan hur klubben skall kunna vinna tillbaka publik- och medieintresset i Göteborg? Fjolårets publiksnitt låg på närmast pinsamma 378, och årets premiär mot Kif Örebro sågs bara av 366 personer. Här är Göteborg mycket att jobba med.

En del här handlar ju om att profilera sina stjärnor. Lagkapten Elin Rubensson är en väldigt bra spelare, men tyvärr hon gör sig inget vidare i mediesammanhang, hon är nämligen rätt grå i intervjuer. Här har klubbledningen en jätteutmaning att matcha fram sina mest färgstarka personligheter. Det behövs både en Johanna Almgren och en Lisa Ek för att KGFC skall få rubriker igen.

När det gäller nyckelspelare är några nämnda i Falk, Rubensson samt forwardsparet Hammarlund och Blomqvist. Viktigast av alla kanske nya amerikanskan Sarah Teegarden blir. KGFC har kämpat med att hitta defensiv balans på mittfältet ända sedan Maren Mjelde lämnade. Teegarden känns intressant, hon kan vara den som styr upp Göteborgs mittfält.

Ellen Löfqvist

5) Piteå IF
I fjol: Fyra

Stellan Carlsson:s Piteå fortsätter att tappa landslagsspelare varje vinter. Ändå kan det mycket väl bli tredje raka medaljen i höst.

I fjol tog bärgade man sin bronsmedalj, trots att laget slutade på minusmålskillnad. I år tror jag på ett stabilare PIF. De visade redan i höstas att de började hitta rätt genom att vara väldigt svårslaget under hela slutdelen av fjolårets serie.

I vinter har man tappat Irma Helin, vilket är ett tungt tapp. Men man har fått in bland annat Julia Karlernäs och Madelen Janogy från Mallbacken, har fått tillbaka Hanna Pettersson från skada och dessutom har Piteå många unga spelare som bör vara redo att kliva in i allt mer betydelsefulla roller.

Duon Ronja Aronsson och Ellen Löfqvist tror jag exempelvis väldigt mycket på. Jag hoppas att Peter Gerhardsson har dem under lupp det här året. Aronsson är en spelskicklig ytterback och Löfqvist är smart i det defensiva positionsspelet och hittar fram med alltfler konstruktiva passningar. Spännande.

Nyckeln till Piteås framgång är alltså stabiliteten. Den personifieras av Hilda Carlén, som är en mycket stabil allsvensk målvakt, och Faith Ikidi, som är en klippa i mittförsvaret. Mittfältet är också stabilt med spelare som Löfqvist, Josefin Johansson och Karlernäs.

Problemet i fjol var den offensiva spetsen. Man gjorde bara 29 mål – minst av lagen på den övre halvan. Felicia Karlsson blev bästa målskytt med sju mål. Om Piteå får upp någon som gör det dubbla är man en given kandidat till tredjeplatsen i serien.

Jag såg inte speciellt mycket av Piteås premiär. Men av det jag såg blir fasta situationer otroligt viktiga för laget. Framför allt är June Pedersen:s hörnor ett vasst vapen. Norskan är sannolikt damallsvenskans bästa leverantör av högerhörnor och inläggsfrisparkar. Jag noterade också att man har ett annat spännande vapen i Frida Abrahamsson:s långa inkast.

Utgångstipset för Piteå är alltså femma. Men laget kan hamna var som helst mellan tredje och åttonde plats. Alltså, man räcker inte till för guldstrid, men är å andra sidan alldeles för bra för nedflyttningskamp.

Marina Pettersson Engström

6) Kif Örebro
I fjol: Åtta

Svenska Kif Örebro är ett svårtippat lag. Man hade ett struligt 2016 där laget var rejält indraget i nedflyttningsstriden i ungefär halva serien. På sommaren bytte man tränare, Giorgos Papachristou lämnade och Martin Skogman kom in.

I vintern har det hänt mycket på spelarfronten. Man har tappat tio spelare, där de flesta var med och slogs om platser i startelvan. Som ersättare har man plockat in åtta nya, där mittbacken Marina Pettersson Engström och forwarden Jenny Hjohlman är de tunga namnen.

Personligen har jag även ganska stora förhoppningar på Fanny och Emelie Andersson, som hämtats i Kolbotn respektive Mallbacken. Två spännande spelare.

Överhuvud taget blir Örebro intressant att följa. Får man ihop det bör laget absolut kunna vara med och slåss om medaljerna – vilket också är lagets målsättning. Nyckelspelare blir förstås Lisa Dahlkvist ihop med Pettersson Engström och Hjolman. Det blir även spännande att se hur talangerna Michelle De Jongh och Freja Olofsson utvecklas under året.

Faith Ikidi med Amanda Edgren i ryggen

7) Kristianstads DFF
I fjol: Tia

Det här tipset är en liten chansning. För KDFF känns svårtippat, man kan bli ett bottenlag, men man kan också sluta på övre halvan. I fjol hade man jätteproblem med målskyttet. Laget skapade tillräckligt med chanser för en klart bättre tabellplacering, men kunde inte andas ut förrän efter en helt avgörande ångestmatch mot Umeå i sista omgången.

Risken är att problematiken med målgörandet även följer med in i årets säsong. Fjolårets bästa målskytt (Johanna Rasmussen, 5 mål) har lämnat och belgiska forwardsvärvningen Tine Schryvers är långtidsskadad.

Ändå tror jag att Kristianstad kommer att få ett lyft i år. När jag träffade tränare Elisabet Gunnarsdottir tidigare i vår pratade hon om en intressant nystart utan ekonomiska problem. Dessutom har laget haft bättre träningsförhållanden på försäsongen än tidigare år.

Lägg till att man i Rita Chikwelu har ett av seriens allra bästa nyförvärv. Hon kommer att stå för tyngden i laget. Hon är inte bara bra i spelet hon är även stark i luftrummet på fasta situationer. Man har dessutom fått in ytterligare stabilitet i Becky Edwards och fart i Hanna Sandström.

När jag sett KDFF har Amanda Edgren sett riktigt spännande ut. Hon gjorde inte ett enda mål i fjol, trots att hon var nära massor av gånger. Känslan är att om hon bara får spräcka nollan så kan KDFF ha ett riktigt vasst vapen i den kreativa forwarden från Öjersjö utanför Göteborg.

Defensivt är målvaktsbiten en nyckelfråga. I fjol hade man tre olika målvakter, och årets förstakeeper Brett Maron slutade sist i den damallsvenska målvaktsligan med bara 52 i räddningsprocent. Nu är ju som sagt inte räddningsprocenten något fullt tillförlitligt mått på en målvakts kapacitet, men Maron behöver ändå allt höja den procenten rätt rejält i år.

Sandra Adolfsson

8) Vittsjö GIK
I fjol: Sjua

Vittsjö är ytterligare ett mycket svårtippat lag, ett lag som kan komma femma – men också åka ur.

Ifjol var Vittsjö hela tiden mittemellan. Känslan är att man knappast blir fågel i år heller. Fjolårets stora utropstecken var Sandra Adolfsson på centralt mittfält. Har hon konserverat 2016 års form kan nog den nordskånska klubben slippa ifrån bottenstriden.

På den damallsvenska upptaktsträffen konstaterade tränare Thomas Mårtensson att Vittsjö gjort lite av en bragd genom att nu göra sin sjätte raka säsong i högsta serien – något som är ovanligt för lag från så små samhällen som Vittsjö.

Klubbledningen har gjort ett jättebra jobb och varje år byggt starka lag med begränsade resurser. I år har man fått behålla hela tolv av fjolårets 18 spelare, vilket bör innebära en skön grundtrygghet.

Jag tror inte att Vittsjö kommer att vara indraget i bottenstriden. Om Clara Markstedt och Linda Sällström hittar rätt kanske man i stället kan nosa på tabellens övre halva.

9) Kvarnsvedens IK
I fjol: Nia

Borlängelaget imponerade under sin damallsvenska premiärsäsong. Framför allt gjorde man en riktigt stark höst, där man faktiskt inte var speciellt långt ifrån sjätteplatsen.

Efter förra säsongen tyckte tränare Jonas Björkgren att de experter som kommenterar damallsvenskan borde få sparken med tanke på hur dåligt man tippade hans lag. Skall man ursäkta sig lite berodde ju en del av succén på sommarvärvningar, som var svåra att förutse när serien tippades i april.

Kanske kan sommarvärvningar lyfta laget även i år. Sett till premiären kan nämligen Kvarnsveden få det tufft. Hade man inte haft Tabitha Chawinga hade jag nog tippat Kvarnsveden på nedflyttningsplats i år.

Men Chawinga är sannolikt den spelare i damallsvenskan som har allra störst potential. Njut av henne så länge det går – för redan i sommar lär franska, tyska och engelska storklubbar stå i kö för att få hennes namnteckning på sitt kontrakt.

Chawinga blev ju trea i skytteligan i fjol på 15 mål – vilket var exakt hälften av lagets fullträffar. Om hon hade haft samma uppbackning under våren som hon hade på hösten, hade hon kunnat vinna hela skytteligan.

Tabitha Chawinga är mer än en vanlig nyckelspelare – känslan är att det är hon som avgör hur bra det går för Kvarnsveden i år. Om hon håller sig frisk och stannar kvar hela säsongen, då kommer nog klubben att hänga kvar. Annars lär man få det tufft.

En annan viktig post i Kvarnsveden är målvakten. Jag tyckte att man hade ett av damallsvenskans svagaste kort där i Adelaide Gay. I år får Lina Lundqvist förtroendet. Hon hade en tuff premiär, och det blir en utmaning för henne att skapa trygghet i Kvarnsvedens försvarsarbete.

Gudbjörg Gunnarsdottir

10) Djurgården
I fjol: Sexa

Jag missbedömde Djurgården rätt rejält i fjol, då jag tippade dem på sista plats. Kanske att jag gör en ny missbedömning i år. Försäsongen har varit långt ifrån imponerande, men så slog man till med en meriterande bortaseger i Piteå i premiären. Imponerande.

Jag har ändå under våren haft svårt att tro att årets Djurgården skall komma lika högt upp i tabellen som fjolårets. Det kändes som att man överpresterade lite grand, plus att jag tyckt att korsbandsskadan på viktiga Emilia Appelqvist på årets allra första träning borde kosta någon eller några placeringar.

Men redan efter en omgång börjar jag vackla i mitt tips. Fjolårets lagbygge var snyggt. Man skapade en defensiv grundstabilitet med duktiga målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir samt starka innermittfältet med Appelqvist och Katrin Schmidt. Dessutom visade Mia Jalkerud med sina nio mål att hon håller i damallsvenskan.

Årets nyförvärv är intressanta, och kanske ändå att Djurgården kan göra om sin prestation från fjolåret – och sluta på övre halvan. Hade jag tippat i dag skulle jag flyttat upp Stockholmslaget några pinnhål, men tippat är tippat.

Ett område där Djurgården har mycket att göra är publiken. I fjol hade man tre av seriens fyra sämsta publiksiffror, och snittet slutade på svaga 376. Det är inga roliga siffror.

Anna Welin

11) LB07
I fjol: Vann elitettan

En del av mig ville gärna lyfta LB07 några snäpp i det här tipset, men det är väldigt svårt att tippa lag man aldrig har sett. Därför placerade jag LB07 på nedflyttningsplats, trots att man gjort lovande resultat på försäsongen.

Känslan är att man ändå är ganska stabila, och således inte blir något strykgäng. Jag kikade på de första 20 minuterna av premiären mot Linköping. Där såg jag att LB07 är ett spelande gäng, faktiskt lite väl spelande i perioder.

Malmöklubben hade ett väldigt bra presspel som gjorde det svårt för Linköping att spela sig fram. LB var dessutom modigt och vågade kliva upp och sätta en ganska hög press på de svenska mästarinnorna.

Dock var LB-spelarna ofta lite väl plottriga och överkonstrutiva när man vann boll. Första kvarten mot de svenska mästarinnorna har man inte råd att slå en massa femmeterspassningar direkt efter bollerövring, då måste man spela loss bollen snabbt.

Dessutom saknades lite aggressivitet på defensiva fasta situationer. Just kvaliteten på hörnor och inläggsfrisparkar är mycket högre i damallsvenskan än i elitettan, något LB lär erfara.

För LB07 kommer att lära sig allteftersom. Dessutom kommer man inte möta så starkt motstånd som LFC i alla matcher. Det blir intressant att följa nykomlingen, som ju gjorde hela 84 mål i elitettan i fjol.

På spelarfronten har LB07 ett spännande centralt mittfält med Nellie Lilja och Anna Welin. Welin såg jag i Vittsjö för några år sedan, och minns att jag gillade hennes spelstil. Och Lilja har man hört mycket gott om.

Anna Oskarsson

12) Hammarby IF
I fjol: Tvåa i elitettan

Hammarby kommer till spel med ett helsvenskt manskap. Jämfört med det lag som kom tvåa i elitettan i fjol har man plockat in många spelare, dock inte några riktigt etablerade.

Målvakten Emma Holmgren och skadeförföljda Elena Sadiku är väl de mest namnkunniga nyförvärven. Jag tror inte att det räcker.

Jag tror helt enkelt inte att Hammarby har tillräcklig offensiv tyngd och spets för att klara kontraktet. Den bilden förstärktes av de 35 minuter jag såg av premiärmötet med Eskilstuna. Där skapade inte Stockholmslaget någonting alls.

Mycket av försnacket kring Hammarby handlar om Anna Oskarsson. Det är en spelare jag såg en hel del i Jitex häromåret. Jag gillar hennes arbets- och kampvilja, men ser henne inte som någon poängspelare.

Av det jag sett saknar Oskarsson både den kreativitet och passningskvalitet som krävs för att fixa mål och assist i någon större utsträckning. Min gissning är att hon kommer att sluta som back eller defensiv mittfältare. Men det är bara att hoppas att jag får fel, för poängspelare med den arbetskapaciteten som Oskarsson har är eftertraktade.

I övrigt är det klart att målvakt Holmgren blir otroligt viktig. Hon har gjort en kostsam groda, det får inte bli speciellt många till. Skall Hammarby kunna klara kontraktet måste man ha en riktigt stabil målvakt.

* Det var motiveringarna till mitt damallsvenska tips för 2017. Förutom tabellen tänkte jag även tippa toppen av skytteligan. Här är facit…

1) Anja Mittag
2) Marija Banusic
3) Lotta Schelin
4) Tabitha Chawinga
5) Pauline Hammarlund
6) Kristine Minde
7) Mimmi Larsson
8) Ella Masar McLeod
9) Jenny Hjohlman
10) Rebecka Blomqvist

Närmast utanför topp tio hamnar: Mia Jalkerud, Lieke Martens, Sanne Troelsgaard, Linda Sällström, Hanna Pettersson och Rita Chikwelu.

En tung vecka för svensk damfotboll

Publicerad den av
2

Det har gått ett tag sedan jag skrev mitt förra inlägg, och det finns en hel del saker att ta upp. Förra veckan var det ju både upp och ner för svensk fotboll – upp för herrarna och ner för damerna.

På herrsidan lyckades P19 kvala in till sitt EM-slutspel och det osannolika inträffade att Sverige B vände 0–2 till 3–2-seger borta mot Europamästarna Portugal. Det senare är ju för övrigt väldigt intressant.

Janne Andersson visade att om man har en väldigt tydlig spelidé går det att byta bort ett helt lag från en match till en annan och ändå nå ett väldigt bra resultat.

Medan det jublades på herrsidan var det massivt mörker på damsidan. Jag sätter fiaskostämpel både på F17-landslaget och på FC Rosengård.

Året efter ett OS-silver är det förstås inte läge att skriva att vi är framme vid slutet på svensk damfotbolls storhetstid. Men klart är att vi tappar mark för varje år som går – framför allt inom klubbfotbollen.

Där körde Tyskland och Frankrike ifrån oss för några år sedan. Sedan dess har damallsvenskan varit Europas tredje bästa liga. Men nu är även England både ikapp och förbi. Och Spanien är på väg att passera.

Kollar man vilka lag och nationer som varit i semifinalerna i Champions League de senaste fem åren får man följande lista:

Tyskland   7
Wolfsburg 2013, 2014, 2015 och 2016, Potsdam 2014 samt Frankfurt 2015 och 2016.

Frankrike   7
Lyon 2013, 2016 och 2017, Juvisy 2013 samt PSG 2015, 2016 och 2017.

England 3
Arsenal 2013, Birmingham City 2014 och Manchester City 2017.

Sverige  1
Tyresö 2014.

Spanien   1
Barcelona 2017.

Danmark 1
Bröndby 2015.

Om något år kommer det att vara en framgång med svenska lag i kvartsfinal i Champions League. I år var det en stor missräkning att Rosengård inte gick längre. När lottningen kom var ju Barcelona en kanonlottning. Men Malmöklubben misslyckades totalt med att toppa formen till kvartsfinalerna och stod för en av de största missräkningarna någonsin för svensk klubbfotboll på damsidan.

Den största missräkningen är förstås att Umeå åkte ut mot cypriotiska Apollon 2009. Jag kan ha missat någon stor missräkning, men spontant känns det som att Linköpings torsk mot Bröndby för två år sedan och den här förlusten tar plats på topp tre.

Rosengård ordnade lite plåster på sina egna sår när de gjorde klart med Anja Mittag i slutet av förra veckan – det känns som en självklar kandidat till årets värvning i damallsvenskan.

Anja Mittag

Så till F17. Jag har dålig koll på historiken inom den åldersgruppen, men årets EM-kval måste väl ändå vara ett av tidernas sämsta?

Vårt F17-lag föll med 1–0 mot Island, följde upp med 0–0 mot Portugal – och var redan utslaget innan mötet med suveräna Spanien. Sett till förbundets eget klipp med höjdpunkter från den matchen nådde vi ett sanslöst tursamt, men betydelselöst 1–1. Det svenska målet var ett självmål på övertid.

Skönt att den här veckan har startat bättre för svensk damfotboll. F19-landslaget spelade ju sin första EM-kvalmatch i dag. Där kom man tidigt i underläge efter en rätt grov målvaktstavla.

Tyvärr har jag inte hittat några fler målbilder från matchen. Men den slutade lyckligt för svensk del, trots att Norge gjorde ytterligare ett mål i den första halvleken. AIK:s Loreta Kullashi lyckades nämligen reducera i början av den andra halvleken, och i 92:a minuten fixade hon även kvitteringen. Skönt.

I morgon är det dags för A-landslaget att spela igen. Startelvan har kommit, men jag sparar min kommentar kring den till nästa inlägg. Nu noterar jag bara att Sverige inte får tillåtelse från Fifa och Uefa att bära regnbågsbindel i landskamper.

Nu till den nationella damfotbollen. I lördags kikade jag förbi Valhalla och såg träningsmatchen Göteborg–Mallbacken. Under de första 45 minuterna var det jämnt, hemmalagets ledningsmål var ett turligt självmål.

Efter paus hittade Göteborg rätt i sitt djupledsspel och sprang sönder gästerna. Jag förvånades lite över att man lät Elin Rubensson spela 90 minuter i sin första match efter sitt skadeuppehåll. Hade det inte varit smartare att match i gång henne lite mer försiktigt? Spelmässigt gjorde Rubensson en helt ok insats.

När det gäller Göteborgs andra landslagsspelare, Pauline Hammarlund, var hon inblandad i flera målchanser och gjorde också ett mål. Det är förstås godkänt. Dock har jag reagerat över att hon ofta behöver flera chanser för att hitta rätt. Inte sällan missar hon sin första målchans i matcherna rätt grovt. Internationellt får en forward oftast inte mer än en eller två målchanser på 90 minuter, så skall Hammarlund bli en spelare för A-landslagets startelva behöver hon hitta bättre skärpa direkt i första målchansen i matcherna.

I Mallbacken föll min blick snabbt på Linnea Berger. Jag såg henne i QBIK i fjol och blev imponerad. Hon var inte sämre nu. Berger känns redan redo för damallsvenskan, hon har förutsättningar att bli en av elitettans stora profiler i år.

Innan det blir ett litet internationellt svep tänkte jag skriva några ord om de båda kvällstidningarnas allsvenska bilagor. I dem finns det som vanligt även några sidor om damallsvenskan, där samtliga spelare betygsätts.

Det är självklart inte lätt att sätta betyg på alla spelare, risken är uppenbar att även den bäste skulle sätta några galna betyg. Jag skrattade dock lite för mig själv när jag såg hur Expressen har jobbat.

De har satt motiveringen landslagsklass på fem getingar – och därmed delat ut just femmor till alla de spelare som har haft förtroende hos Pia Sundhage i vår. För de utländska landslagsspelarna har däremot inte femmorna varit lika givna.

Medan spelare som Hilda Carlén, Hanne Gråhns, Hanna Glas och Olivia Schough har femmor noteras fyror på bland annat Gudbjörg Gunnarsdottir, Erin McLeod, Rita Chikwelu och Kristine Minde samt treor på bland annat Claudia Neto, Marija Banusic och Ella Masar McLeod. Så hade inte min betygsättning sett ut.

De betyg i Expressen jag reagerar mest över är ändå tvåorna på Ebba Wieder och Sandra Adolfsson. För mig är båda självklara fyror.

Aftonbladet har varit hårdare i sin betygsättning. Jag skulle säga att de faktiskt har varit alldeles för hårda. Det är nämligen bara Lotta Schelin i hela damallsvenskan som anses vara värd en femma. Inte ens Marta – som kom med i alla möjliga världslag förra året anses alltså vara värd högsta betyg.

Utöver att Aftonbladet alltså bara använder fyra olika betyg tycker jag att de totalt sett lyckats bättre i sin bedömning – att de verkar ha bättre koll på spelarna. Även här finns det några undervärderade spelare. Exempelvis får världsmålvakten McLeod bara en trea, men totalt sett ändå ok betyg i Bladet.

Därmed lämnar jag svensk mark. Det är ju landslagsuppehåll i de stora ligorna. Innan uppehållet hände saker både i Tyskland och Frankrike.

I Frauen-Bundesliga gick Wolfsburg upp i serieledning genom att vinna med 4–0 mot Hoffenheim samtidigt som Potsdam spelade 1–1 borta mot Essen. Wolfsburg har fått fart efter nyår genom att Pernille Harder kom från Linköping och att Caroline Graham Hansen kom tillbaka efter skada. Potsdam har bromsats av att deras succéduo från höstmatcherna, Tabea Kemme och Svenja Huth, har varit skadade. Nu var i och för sig båda tillbaka i söndags, men de har ändå inte hunnit tillbaka till toppformen.

I Frankrike har Montpellier fått en jättebiljett in i höstens Champions League. PSG lyckades nämligen återigen tappa poäng i helgen. Trots att man ledde med 3–0 hemma mot Guingamp efter 27 minuter lyckades PSG tappa poäng.

Montpellier vann sin match med 5–0 (ett mål av Stina Blackstenius) och är nu en poäng före PSG. Dessutom har svensklaget ett bra spelschema i de fyra sista omgångarna. Man har kvart bortamatcher mot St Etienne och Rodez samt hemmamatcher mot Metz och Soyeaux. För PSG återstår bland annat bortamöte med Lyon. Stor fördel Montpellier i kampen om andraplatsen alltså.

Lyon leder för övrigt tabellen med åtta poäng och Caroline Seger kan snart fira sitt första franska ligaguld. Svenskan var för övrigt lagkapten i helgens omgång.

Så till de brittiska öarna. Där har Englands förbundskapten Mark Sampson redan tagit ut sin EM-trupp. Den hittar ni här. Framöver finns det anledning att kommentera truppen mer ingående. Nu nöjer jag mig med att vara förvånad över att snabba Eniola Aluko inte finns med. Aluko själv var inte förvånad, däremot besviken över att Sampson favoriserar vissa spelare.

De senaste dagarna har Irlands landslag fått massor av rubriker eftersom spelarna har hotat med strejk eftersom de inte accepterar de förutsättningar som gäller i landslaget. Det kan finnas anledning att återkomma till hur det faller ut.

Innan jag lämnar de brittiska öarna kan jag inte undanhålla hur Wales superstjärna Jess Fishlock firade sin 100:e A-landskamp. Det gjorde hon så här:

Slutligen har Asiens VM-kval dragit i gång med förkvalet. Där spelas den viktiga matchen på fredag, då möts Sydkorea och Nordkorea och gör upp om vilket av lagen som skall ha kvar chansen att få spela VM-slutspelet om två år.

Djurgården förstörde Schelins debutfest

Publicerad den av
13

Rosengård–Djurgården 2–2. Det är ett resultat som sannolikt framkallar jubel i Östergötland. För även om Rosengård går till OS-vila i serieledning, lämnade Malmölaget i dag över initiativet i damallsvenskan till Linköping.

Inför hösten är det numera alltfler saker som talar för att guldet skall gå till LFC. Några av de sakerna är att Rosengårds OS-spelare inte kommer att få någon semester, samt att LFC har höstens seriefinal på hemmaplan. Ytterligare en sak som talar för LFC är att man har kvar sin trupp oförändrad i höst, medan Rosengård sannolikt kommer att behöva bygga om laget lite.

Gudbjörg Gunnarsdottir

Gudbjörg Gunnarsdottir

Tillbaka till dagens match. De första 20 minuterna var jag mycket imponerad av Rosengård, som hade ett snabbt och bra passningsspel och som bet sig fast kring Djurgårdens straffområde. Även om inte bortamålvakten Gudbjörg Gunnarsdottir behövde göra några räddningar under den perioden hade man en boll i ribban, och man satt bara och väntade på att spelövertaget även skulle ge utdelning i form av mål.

Men i 20:e minuten inträffade något som förändrade matchbilden totalt – en skada på Natasa Andonova. Och innan Rosengård hann få in någon ersättare lyckades dessutom Djurgården göra mål. Mia Jalkerud slog till på Katrin Schmidt:s fina inspel. Målet gjorde att ersättaren Lotta Schelin gick miste om de riktigt stora ovationer som hon sannolikt fått från de 1 805 åskådarna om hon bytts in vid en annan tidpunkt.

Natasa Andonova

Natasa Andonova

Utan både Andonova och Sara Björk Gunnarsdottir visade det sig att Rosengård saknade nödvändig kreativitet och fantasi för att riktigt pressa Djurgården. Tvärtom imponerade gästerna enormt. Laget spelade ett disciplinerat 4–5–1, och lät sig inte stressas av sina mer namnkunniga motståndare.

Schmidt var lysande på det centrala mittfältet. Jalkerud är bättre än jag trodde inför seriestart. Offensivt har jag även imponerats av Johanna Rytting Kaneryd under våren. Defensivt är målvakt Gunnarsdottir nämnd, men även nederländska mittbacken Michaela van den Bulk har gjort en stark vår. Djurgården är verkligen vårens överraskningslag – och det är bara att erkänna att jag var helt snett ute när jag tippade dem på sista plats.

Riktigt imponerande i dag att omgående återta ledningen efter Rosengårds kvittering. Faktum är att jag tyckte att Djurgården totalt sett var så bra att det borde ha vunnit dagens match. Jag tyckte att det kändes som att de hade bra kontroll på slutet.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Men i minut 90 slog hon då till – Lotta Schelin. Hon var på rätt ställe i straffområdet och tryckte in kvitteringen.

Någon undrar säkert hur Schelin skötte sig i övrigt. För hennes skull nöjer jag mig med att konstatera att det naturligtvis var otroligt skönt för henne, och för landslaget, att hon fick göra ett viktigt mål. Det borde ge henne lite självförtroende att ta med sig till Rio.

Skönt också att Emilia Appelqvist återigen gjorde mål. Ju fler OS-spelare som har gott självförtroende med sig till Rio, desto bättre.

Ella Masar McLeod

Ella Masar McLeod

Innan jag släpper dagens match bara några ord om Ella Masar McLeod:s 1–1-kvittering. Det var verkligen ett mål av högsta klass. När klippet med höjdpunkter kommer om en stund, kolla då in amerikanskans löpning. Kolla hur hon rör sig åt vänster och lurar med sig en Djurgårdsback. Där öppnar hon en yta att själv springa in i, och åt Lina Nilsson att passa in i.

Även om Nilssons passning är precis är det Masar McLeods tajming och avledande löpning som jag går igång på. Fotbollsgodis.

I och med att den här matchen är spelad är det alltså uppehåll i damallsvenskan och fokus för den här bloggen blir från och med nu närmast 100-procentigt riktat mot landslaget och mot OS.

Men innan jag sätter punkt för det här inlägget tänkte jag ta ut mitt damallsvenska allstarlag för de omgångar som spelats hittills.

Startelvan kändes faktiskt ganska solklar. Däremot var det tuffare konkurrens om de sju platserna på bänken. Där hade jag gärna även tryckt in Andonova och Vittsjös Sandra Adolfsson och kanske någon spelare till.

Laget är uppställt enligt 4–2–3–1: Gudbjörg Gunnarsdottir (Djurgården) – Lina Nilsson (Rosengård), Faith Ikidi (Piteå), Magdalena Ericsson (Linköping), Jonna Andersson (Linköping) – Sara Björk Gunnarsdottir (Rosengård), Katrin Schmidt (Djurgården) – Ella Masar McLeod (Rosengård), Pernille Harder (Linköping), Marta Vieira da Silva (Rosengård) – Stina Blackstenius (Linköping).

Ersättare: Jennifer Falk (Göteborg), Michaela van den Bulk (Djurgården), Glodis Perla Viggosdottir (Eskilstuna), Rita Chikwelu (Umeå), Mia Jalkerud (Djurgården), Mimmi Larsson (Eskilstuna) och Tabitha Chawinga (Kvarnsveden).

Det var mitt damallsvenska vårlag. Hur tycker ni att vårens lag borde ha formerats? Kom gärna med synpunkter, eller ännu bättre, genom att presentera era egna elvor.

En rapport från Algarve cup

Publicerad den av
Svara

Frilansjurnalisten och twittraren Oddsmover – följ honom på twitter – har bevakat en hel del internationell damfotboll den senaste tiden. För tillfället befinner han sig i Algarve, där han i går såg både Brasilien–Ryssland och Kanada–Island.

Han frågade i går kväll om jag var intresserad av en rapport. Det var jag, så här kommer hans text, som bland annat innehåller en lägesrapport kring Marta:s ansökan om svenskt medborgarskap:

På måndagen blev det klart att Brasilien och Kanada kommer att mötas i onsdagens Algarve Cup-final. Båda lagen vann sina respektive avgörande gruppmatcher mot de tidigare obesegrade motståndarna Ryssland och Island.

Brasilien ställde upp med samma elva som i de två föregående gruppmatcherna mot Nya Zeeland och Portugal: Bárbara, Fabiana Simoes, Monica Alves, Rafaelle, Thaisa Moreno, Tamires, Debinha, Miraildes Mota (Formiga), Andressa Alves, Marta och Cristiane (elvan uppradad i nummerordning från spelare 1–11, alltså inte taktisk uppställning).

Taktiskt sett utgick Brasilien ifrån 4-4-2 som dock ofta såg ut som 4-2-4 eftersom yttermittfältarna fyllde på högt.

Brasilien stod för bästa matchinsatsen för turneringen via en stabil 3–0-seger mot Ryssland i blåsiga förhållanden. Den hårda Lagos-kustvinden påverkade båda lagens spelförutsättningar. Brasiliens förbundskapten Vadao avslöjade efter matchen att han på förhand hade gett sina adepter order om att köra mycket kortpassningsspel.

Marta – som byttes ut tidigt i andra halvlek – sa efter matchen till mig att:

”Vi gör en jättebra match. Vi hade kontroll hela matchen.”

Apropå om Marta känner av det ryggont som plågat henne senaste veckorna säger Marta:

”Känner fortfarande lite grann. Därför pratade jag med tränaren så att vi bestämde att jag skulle byta tidigt i andra. Mest för att få vila inför nästa match [finalen].”

Allt var dock inte frid och fröjd i det brasilianska lägret. Mittfältsstjärnan Andressa Alves tvingades byta efter skada och kunde inte ens lämna arenan på egna ben.

Det portugisiska läkarteamet fick bära ut henne på bår till bussen. Förbundskapten Vadao sa efter matchen att skadans omfattning är osäker:

”Vi vet just nu inte om hon kommer att kunna spela finalen.”

De journalister som var på plats bedömde samstämmigt att hennes spelchans är liten. Brasilien lär göra första och enda ändringen i elvan lagom till finalen.

Finalmotståndet Kanada tog en komplicerad väg till final tack vare 1–0-seger mot Island samtidigt som Danmark brände sin, (1–2) mot avsågade Belgien i andra gruppmatchen.

Alla tre lag utom Belgien hade chans att nå final. Kanadas förhandsodds var höga eftersom man dels behövde vinna och dels var beroende av bra resultat från nollpoängaren Belgien. Island hade utmärkt utgångsläge efter två inledande segrar (bland annat 4–1 mot Danmark), men det blev pannkaka mot Kanada.

Kanada hade tydligt övertag i de flesta närkamperna och såg dessutom fitnessmässigt mer piggt ut. Det är ingen vågad gissning att Island hade tömt krafterna i föregående vinstmatcher.

Kanadensiska Algarve Cup-truppen är en förändrad och föryngrad upplaga jämfört med VM-truppen. Bland annat märks det stora framtidshoppet Deanne Rose som debuterade för landslaget sent år 2015 som 16-åring.

Rose har nu gjort omkring en handfull startmatcher och redan noterats för tre mål och tre målpass. Det kunde ha blivit ytterligare mål mot Island. Den numera 17-åriga (fyllde den 3 mars) Rose skapade ett par finfina målchanser som dock stoppades av välspelande isländska målvakten Sandra Sigurdardottir (Djurgårdens målvakt Gudbjörg Gunnarsdottir satt på bänken).

För övrigt är det noterbart att två svenskbekantingar fanns med i Islands startelva: KIF Örebros Anna Björk Kristjansdottir och FC Rosengårds Sara Björk Gunnarsdottir. För deras del väntar det en bronsmatch på onsdag mot Nya Zeeland.

Sist men inte minst en intressant uppdatering från Marta:

I juli år 2014 avslöjade Marta (för Kvällsposten) att hon ville skaffa svenskt medborgarskap. På måndagskvällen fick hon frågan (från @OddsMover) hur det går med den processen:

”Vi har inte fått svar, men det ser bra ut. Vi måste vänta lite och fixa saker med papper och pass.”

Marta är inte aktuell för svenska landslaget (på grund av FIFA-regler), men hoppet att så småningom bli svensk i myndighetsregistren kvarstår alltså.

Läget inför returerna i Champions League

Publicerad den av
Svara

Här är en liten genomgång inför veckans åttondelsfinalreturer i Champions League. Notera att oddsen gäller vilket lag jag tror går vidare, alltså inte själva matchen. Här är först onsdagens sex matcher:

16.00 Wolfsburg–Chelsea – ställning 2–1
TV/stream: Eurosport1 direktsänder från 15.45.
Odds: 90–10
Jag hade 80–20 till Nilla Fischer:s lag mot Hedvig Lindahl och Marija Banusic:s inför dubbelmötet. I och med att Wolfsburg vann i London med 2–1 har tyskornas favorittryck förstärkts. Chelsea måste ju nu göra minst två mål i Tyskland, och det tror jag inte att de lyckas med. I varje fall inte utan att Wolfsburg gör minst lika många.

Det känns nämligen som att Wolfsburg börjar hitta alltmer rätt med sitt lagbygge. Helgens 4–0-seger mot Essen vittnar om det. Bara en vecka tidigare behövde man ju förlängning för att slå ut samma lag ur cupen. Höjdpunkter från ligamötet ser du här.

18.00 Lyon–Atletico Madrid – ställning 3–1
TV/stream: Tänkbar länk.
Odds: 99–1
Det var 99–1 inför första mötet här mötet och de siffrorna behöver jag inte ändra, även om Atletico faktiskt nådde ett bättre resultat än väntat på hemmaplan.

Men Lyon kommer garanterat att vinna även hemmamatchen och lugnt vandra vidare mot kvartsfinal. Noterbart i dag att klubben har förlängt kontrakten med glödheta Ada Hegerberg med tre år och Elodie Thomis med två år.

18.00: FFC Frankfurt–LSK Kvinner – ställning 2–0
TV/stream: Direktsänds av Eurosport1.
Odds: 95–5
Jag hade 70–30 till Frankfurt inför dubbelmötet. Men med tysk 2–0-ledning redan inför hemmamötet är Lilleströms chans att avancera nu nere i fem procent.

Deras chans ligger nog i att få ett tidigt mål. Och med tanke på att de regerande mästarinnorna föll med närmast chockerande 4–0 i Freiburg i helgen kanske det i så fall kan smyga in lite osäkerhet i laget.

Fast mer troligt är att Frankfurt är extremt revanschsuget och tar en säker hemmaseger mot det norska svensklaget. Noterbart i LSK är för övrigt att man inte erbjuder isländska landslagsmålvakten Gudbjörg Gunnarsdottir förlängt kontrakt. Damallsvenskan nästa?

19.00 Barcelona–Twente – ställning 1–0
TV/stream: Streamas av Barca-tv. Länk här:

Odds: 60–40
Det här var en på förhand vidöppen åttondelsfinal. Jag höll Twente som knappa favoriter med 51–49 eftersom slog ut Bayern München i förra omgången. Twente är inte på något sätt uträknat nu heller, speciellt inte som man får tillbaka sin lagkapten Anouk Dekker från avstängning.

Men Barca kändes något starkare i första matchen och har med sig en ledning till hemmaplan. Därmed har favorittrycket nu smugit över på spansk planhalva. Fast säker känner jag mig inte. Det här är en match man bör helgardera på tipset…

19.00 Fortuna Hjörring–Brescia – ställning 0–1
TV/stream: Länk här.
Odds: 45–55
Hade 60–40 till Hjörring inför dubbelmötet. Men Bresicas 1–0-seger hemma vänder på siffrorna. 1–0 är ett bra hemmaresultat och gör italienskorna mål i Danmark måste Fortuna göra tre. Därmed ser jag det nu som att Brescia har tagit över favoritskapet, om än med knapp marginal.

20.00: PSG–KIF Örebro – ställning 1–1
TV/stream: Den här länken kan funka.
Odds: 80–20
Jag hade 90–10 inför första matchen. Örebros fina insats där höjer deras chans en aning, men PSG är ändå storfavoriter. Inte minst då det är gräs som gäller – och det är fransyskorna som går vidare på 0–0.

Ett försvarsstarkt Örebro måste alltså lämna tryggheten och anfalla om man skall avancera. När det sker kan PSG få ytor som de inte är vana vid att få.

Annars har ju försnacket här handlat om terrordåd och om huruvida matchen skulle flyttas. Nu blir det spel i Paris som tänkt. Och Örebro verkar ha accepterat det, så då kan vi släppa den frågan.

Här är torsdagens båda matcher:

15.00 Zvezda 2005–Slavia Prag – ställningen 1–2
TV/stream: –.
Odds: 51–49
Det här är nog den allra sämsta åttondelsfinalen. Jag trodde på rysk totalseger inför dubbelmötet – och gör det fortfarande. Att förlora med 2–1 borta är ok, då har man enligt statistiken 50,4 procents chans att avancera. Men Slavia Prag är inte på något sätt borta ur diskussionen. Helgardera…

19.00 FC Rosengård–Verona – ställningen 3–1
TV/stream: –.
Odds: 97–3
Rosengård har avancemanget som i en liten ask. Även om Marta skulle missa matchen släpper inte Malmölaget in tre mål på hemmaplan mot Verona. Sverige får minst ett lag i vårens kvartsfinalspel.

Guide till åttondelsfinalerna i Champions League

Publicerad den av
2

För en gångs skull var det nästan uteslutande okej vinnare på gårdagens fotbollsgala. Jag tycker dock det här med Årets genombrott är ett konstigt pris.

Stina Blackstenius gjorde nio mål på 1117 minuters speltid i damallsvenskan 2013. I år gjorde hon sju på 1464. Jag tycker nog alltså att hon fick sitt genombrott i damallsvenskan redan för två år sedan. I flicklandslagen har hon hela tiden varit dominant och elva minuters speltid i A-landslaget kan väl knappast kallas för ett genombrott?

Det viktigaste priset är Diamantbollen. Där förstår ni som läste bloggen i går att jag tycker att juryn gjorde ett utmärkt val i Hedvig Lindahl.

Diamantbollsjuryn bestod för övrigt av Karl-Erik Nilsson, Pia Sundhage och Marika Domanski Lyfors för Svenska fotbollförbundet plus Max Wiman och Pia Rehnquist från Sydsvenskan. Den sammansättningen kan man ha många synpunkter på. Men när de nu valde rätt släpper jag den bollen för tillfället.

Hedvig Lindahl kan ni för övrigt se på Eurosport i morgon. Då visar kanalen nämligen Chelseas första möte med Wolfsburg i Champions Leagues åttondelsfinaler. Här är en genomgång av de åtta matcherna. Först morgondagens sex matcher:

Notera att oddsen handlar om dubbelmötena, inte den första matchen.

18.00: LSK Kvinner–FFC Frankfurt

TV/stream: Länk finns här.
Tips: 30–70
LSK är ju ett av många svensklag som har avancerat. I truppen finns både Mimmi Löfwenius och Emma Lundh. Laget avslutade toppserien svagt i helgen. Förhoppningsvis för de norska mästarinnorna berodde 0–4 hemma mot Kolbotn på att fokus helt var inriktat på Frankfurt.

Tyskorna är regerande mästarinnor i Champions League och klara favoriter i det här dubbelmötet. Men LSK vimlar av norska landslagsspelare och bör kunna bjuda riktigt vasst motstånd, inte minst på hemmaplan.

För att det skall bli norskt avancemang krävs nog att isländska målvakten Gudbjörg Gunnarsdottir är frisk och överträffar sig själv i 180 minuter plus tillägg.

19.00: KIF Örebro–PSG
TV/stream: Franska beIN Sport sänder. Länk här.
Tips: 10–90
Örebro fick i dag klartecken från licensnämnden till fortsatt damallsvenskt spel. Det var förstås ett glädjebesked. Hemma på konstgräset kan laget ha en liten chans att nå ett bra resultat mot stjärnspäckade PSG, inte minst om Michelle De Jongh har konserverat storformen.

Men över två matcher skall det bli säker seger för fransyskorna. De värvade ju för övrigt Örebros bästa spelare i somras, Lisa Dahlkvist. Det blir kul att se om hon lockar någon publik när hon kommer hem till Närke i PSG:s dräkt, även om varken hon eller Caroline Seger kanske inte kommer att spela.

Personligen hade jag gärna varit på plats på Behrn Arena i morgon. Men så blir det inte. Det verkar dock som att matchen skall går att se via stream. Hittar jag en länk delar jag den här.

19.00 Twente–Barca
TV/stream: Direktsänds på webben av Barca-TV. Länk här:

Tips: 51–49
Det här känns som en vidöppen åttondelsfinal. Jag räknar dock Twente som knappa favoriter eftersom de har visat sig vara ett bra kontringslag. Det gjorde man vid den knappa förlusten mot PSG i fjol och inte minst när man slog ut Bayern München tidigare i höst.

Gissningsvis kan Twente slippa att föra spelet även mot Barca, något som bör passa den nederländska ligatvåan.

20.00 Chelsea–Wolfsburg
TV/stream: Eurosport direktsänder från 19.45. De sänder dessutom ett sammandrag på torsdag morgon klockan 9.30.
Tips: 20–80
Även i den tredje åttondelsfinalen har vi svenskintresse. Det här är ju ett svenskmöte mellan Hedvig Lindahl och Nilla Fischer. Dessutom visas matchen glädjande nog på svensk tv.

Wolfsburg är förstås storfavoriter mot de engelska mästarinnorna. Men tyskornas stjärnmålvakt Almuth Schult är skadad och missar hela dubbelmötet. Det lär bli 20-åriga Merle Frohms som ersätter. Frohms har sett bra ut när jag sett henne spela, men hon är ändå oprövad på internationell nivå, något som kan gynna Chelsea.

Det kan även att Wolfsburg har hackat inledningsvis på säsongen. Man har en bred och namnkunnig trupp, men har inte fått elvan att klicka. Senast i helgen vann man efter ett sent segermål av Ewa Pajor mot Essen i cupen.

Faktum är att Wolfsburg sedan premiärsegern med 8–0 mot Jena har spelat nio riktiga tävlingsmatcher med facit i form av fem segrar, två kryss och två förluster. Målskillnaden är 14–5 på de nio matcherna – och då gjordes fyra av målen hemma mot serbiska Subotica. Det tyska storlaget är alltså varken lika målfarligt eller defensivt stabilt som vi vant oss vid.

Storspelar Hedvig Lindahl kan Chelsea alltså trots allt ha lite skrällchans.

20.00 Atletico Madrid–Lyon
TV/stream: Franska beIN Sport skall sända matchen. Länk här.
Tips: 1–99
Det här mötet kommer Lyon att vinna hur säkert som helst. Även här har vi förstås svenskintresse i form av Lotta Schelin. Den mest intressanta frågan är hur mycket speltid svenskan får. Hon har återigen ingått i startelvan på sistone, vilket borde glädja Pia Sundhage.

20.30 Brescia–Fortuna Hjörring
TV/stream: Skall går att se här.
Tips: 40–60
Första matchen utan svenskt deltagande. Kanske också den minst intressanta matchen totalt sett. Inget av de här lagen har med slutsegern att göra. Inte ens nära. Hjörring känns som ett mer stabilt cuplag än Brescia, vilket bör innebära att det blir danskt i kvartsfinal.

Här är torsdagens båda matcher:

18.30 Slavia Prag–Zvezda 2005
TV/stream: –.
Tips: 30–70
Ytterligare en match som är både fri från svenskt deltagande och från något större allmänintresse. Jag vet väldigt lite om de här båda lagen, men sett till tradition och kvalitet på ligorna borde det bli rysk totalseger.

20.30 Verona–FC Rosengård
TV/stream: –.
Tips: 10–90
Det här skall Rosengård vinna. Stephanie Öhrström:s Verona bjöd hyfsat motstånd när lagen möttes härom året. Rosengård har ett sämre lag nu, men skall ändå vara minst en klass bättre. Speciellt som man fick ihop laget bra på slutet av damallsvenskan. Vi skall alltså ha ett svenskt lag i vårens kvartsfinalspel.

Det om Champions League. Innan jag bryter tänkte jag slå ett slag för genomgången av målen från förra helgens omgång i franska D1 Feminine. Det är rätt många sevärda mål där, bland annat ett av Sofia Jakobsson.

Dessutom noteras en av årets största målvaktstavlor innan Kosovare Asllani:s första mål för säsongen. Apropå PSG bjöd Erika även på en läcker lobb. Även Lyon gjorde två riktigt snygga mål, dels en känslig känsliga styrning från Camille Abily, dels en läcker volley från Corine Petit. Se alla målen här:

Miedema valde Bayern

Publicerad den av
Svara

Vi står inför en riktig topphelg inom internationell damfotboll på klubbnivå. Men innan den genomgången konstaterar jag att holländska supertalangen Vivianne Miedema idag skrev på ett treårskontrakt för Bayern München.

Flera svenska klubbar har visat intresse för den 17-åriga skyttedrottningen från Heerenveen. Och det hade varit kul att se henne i damallsvenskan. Men nu får man njuta av henne på DFB-tv i vinter istället.

Bayern gjorde idag även klart med amerikanska powerforwarden Katie Stengel för de närmaste två åren. Det handlar om en stor, tung forward, som blir intressant att se i Frauen-Bundesliga.

Bayern verkar göra en riktig storsatsning. De har sedan tidigare gjort klart med talangfulla tyska Europamästarinnan Melanie Leuploz från Freiburg. Från samma klubb hämtar man schweiziska mittbacken Caroline Abbé och från Hoffenheim kommer japanska teknikern Mana Iwabuchi.

Melanie Leupolz

Melanie Leupolz

Och det verkar inte vara färdigvärvat med det. Bayern har ryktesvis kopplats ihop med toppspelare som Alisa Vetterlein, Nadia Nadim, Ada Stolsmo Hegerberg, Julia Simic, Isabelle Linden, Alexia Putellas, Stefanie Mirlach och Sara Löser.

I sista omgången på söndag ställs Bayern mot Potsdam. Det är en klubb som hittills mer är kopplad till spelarflykt än till inflöde. En av dem som lämnar Potsdam nu är Antonia Göransson. Därmed består en ovanligt stor del av de svenska landslaget för tillfället av klubblösa spelare.
Utöver Göransson även Olivia Schough samt före detta Tyresöspelarna Carola Söberg, Linda Sembrant, Lisa Dahlkvist och Malin Diaz. Jag såg igår att Sembrant och Dahlkvist för samtal med Göteborg, vilket ju vore en bra lösning för båda parter – om ekonomin tillåter.

Gudbjörg Gunnarsdottir

Gudbjörg Gunnarsdottir

Apropå Göteborg hämtar de ju en spelare i Potsdam nu i sommar – Maren Mjelde. Andra spelare som är klara att lämna Potsdam är Gudbjörg Gunnarsdottir, Alex Singer (Washington), Ann-Katrin Berger och Stefanie Mirlach.

Helgen innehåller faktiskt en hel hög stora matcher. Den största spelas ju i Tyskland på söndag. Fast det är inte den mellan Potsdam och Bayern, utan förstås guldfinalen mellan Wolfsburg och Frankfurt. Den ser du här klockan 14.00 på söndag.
Med tanke på hur Frankfurt har darrat i avgörande matcher de senaste åren tippar jag att guldet stannar i Wolfsburg.

På söndag är det även möte mellan ettan och trean i damallsvenskan, Rosengård och Umeå. Den startar 15.00, men visas tyvärr inte på tv.

Och i morgon lördag 21.00 är det fransk cupfinal mellan Lyon och PSG. Länk till den matchen finns här. Hoppas den funkar.

Som grädde på moset är det seriefinal i NWSL natten mot söndag. Ledande Seattle tar emot Chicago, med avspark 04.00. Den ser du här. Apropå Seattle blev Kim Little utnämnd till maj månads bästa spelare i NWSL. Skotskan fick utmärkelsen även i april, vilket är unikt. Hon blev nämligen den första spelare att koras till bästa spelare två månader i rad.

Slutligen så kritiserade jag ju damfotboll.com igår för deras nyhetsvärdering. Idag är det läge att ge sidan beröm. Först skall självklart Anette Börjesson ha full cred för att hon i sitt inför serien placerade Tyresö sist i damallsvenskan. Ett riktigt vasst tips.
Sedan är det här en vaken nyhet. Under dagen har Tyresö i och för sig dementerat uppgifterna, och uppdaterat hemsidan. Och vi får hoppas att klubben har rätt i att det var ett fel på webbverktyget som orsakade dateringen. Annars har Rosengård drabbats av onödiga kostnader.

Ny pokal för Göransson

Publicerad den av
1

Trots en usel start på dagen försvarade Turbine Potsdam med Antonia Göransson i uppställningen sin titel som tyska inomhusmästarinnor.

Den 20:e upplagan av Hallenpokal spelades i Magdeburg, och visades i sin helhet på DFB-tv. Jag slötittade på de sista gruppmatcherna och på hela slutspelet. De spelare som väckte min uppmärksamhet var i första hand Frankfurts Dzsenifer Marozsan och Essens 19-åriga bolltrollare Linda Dallmann. De båda prisades också som turneringens bästa spelare respektive bästa målskytt.

Dzsenifer Marozsan

Dzsenifer Marozsan

Det var dock Marozsan som blev syndabock i finalen, då hon missade sin tredje straff i den avgörande straffläggningen. Det innebar att Potsdams debuterande målvakt Gudbjörg Gunnarsdottir kunde jubla över sin första titel i Tyskland.

Gudbjörg Gunnarsdottir

Gudbjörg Gunnarsdottir

Jag tycker om inomhusfotboll. Och den variant som de spelar i Tyskland, med sarger, är extra attraktiv och händelserik. Upplägget på straffläggningarna där lagen tar ut tre skyttar som skjuter alla straffar ända till det är avgjort är också kul.

Kommentatorn på DFB-tv kallade Hallenpokal för ett slags klassfest för Frauen-Bundesliga. Och så känns det när alla tolv lagen möts under uppehållet. Tänk om det hade gått att göra något liknande mitt i damallsvenskan.

Kanske något för EFD att fundera över?

Hur var då de svenska spelarna? Trion Sofia Jakobsson, Nilla Fischer och Olivia Schough såg jag så lite av att jag inte kan ge något omdöme. Antonia Göransson däremot får godkänt. I fjol var hon turneringens allra bästa spelare, vilket väckte förhoppningar. Så framträdande var hon inte på något sätt i år. Men hon höll en plats i den ena av Potsdams båda kedjor, och blixtrade till med fina aktioner ett par gånger.

Viktiga mål från hela världen

Publicerad den av
Svara

Sent omsider är det dags att sammanfatta helgens damfotboll. Först till Japan där alltså Inac Kobe Leonessa vann inofficiella klubblags-VM.

Inför 3521 åskådare i Tokyo gjordes det japanska målen av Megumi Takase, Beverly Goebel-Yanez, Ji So-Yun och Emi Nakajima. De två sista Kobemålen, 3–0 och 4–2, är riktigt snygga. Se dem, och Chelseas båda reduceringar från Rachel Williams och Hannah Blundell på det här klippet: Notera för övrigt att Emma Wilhelmsson är upphov till den straff om gav 2–0.

* Så till Tyskland och seriefinalen i Frauen-Bundesliga. Där vann alltså Frankfurt hur säkert som helst med 3–0 borta mot Potsdam. Antonia Göransson byttes in de sista 27 minuterna för Potsdam.
I Frankfurt är Celia Sasic tillbaka i den hysteriska målform som hon hade 2012, innan hon började få skadeproblem. Skyttedrottningen gjorde ett av målen, och står nu redan på 14 mål, vilket innebär överlägsen ledning i skytteligan. Förra säsongen vann för övrigt Yuki Ogimi den på 18 mål. Det är ingen vild gissning att Sasic kommer att krossa den noteringen.

Sasics 14:e mål, samt de båda andra målen (Simone Laudehr och Lira Bajramaj) från Frankfurts prestigeseger finns på det här klippet:

Jag tycker att Potsdams svaghet finns på målvaktssidan. Fast kanske inte så länge till. Det verkar nämligen som att isländska Gudbjörg Gunnarsdottir från Avaldsnes skall ha skrivit på för klubben. Det tycker jag känns som en bra värvning.

Alla mål från helgens omgång i Tyskland finns för övrigt på det här klippet. Där noteras att Bayern Münchens formsvacka fortsätter. Olivia Schough:s nya klubb tappade 2–0-ledning till 2–2 mot nykomlingen och nästjumbon Hoffenheim. Hoffenheims 1–2-mål av Theresa Betz är i högst grad sevärt. Det handlar om en frisparksvariant med hög svårighetsgrad.

Lieke Martens

Lieke Martens

Krisdrabbade Duisburgs holländska stjärna Lieke Martens har kopplats till Göteborg. Hon höjde nog marknadsvärdet med sitt 2–0-mål mot Jena, i det som kan ha varit Duisburgs sista match.

* Helgens enda svenskmål i den franska ligan stod Lotta Schelin för. Hon tog snyggt ner bollen med bröstet och stötte in 5–0-målet mot Guingamp, och fastställde samtidigt Lyons segersiffror. Det var Schelins tionde fullträff för året, och målet ses på slutet av det här klippet med alla helgens mål från Feminine Division 1:

* Los Angeles segermål från finalen i NCAA finns på det här klippet. Jag tror inte att lagen NCAA-slutspelets final four hade gjort bort sig i damallsvenskan. Vad tror ni?

* I Italien gjorde Maria Karlsson i helgen sitt tredje mål i årets ligaspel. Hon tryckte in bollen från nära håll till 4–1 när Verona vann med 5–1 borta mot Napoli. Målet ses på klippet nedan. Mest anmärkningsvärt på klippet är annars den sanslösa målvaktstavlan vid 1–0 och Valeria Pirone:s snygga frispark till 1–1.

* Jessica Samuelsson spelade 90 minuter när Melbourne vann med förkrossande 6–0 mot tabelljumbon Newcastle i Australiens W-league.