Den damallsvenska våren i sammanfattning

Den senaste tiden har jag jobbat på ett specialprojekt kring det VM-slutspel som nu bara är drygt 1,5 veckor bort. Det har gjort att jag inte har kunnat följa den nationella fotbollen lika närgånget under de senaste två veckorna.

Bland annat har jag ju inte sammanfattat den damallsvenska vårsäsong som tog slut i torsdags. Men här kommer en liten genomgång.

Den börjar i botten, med jumbon Kungsbacka. I sjätte omgången lyckades laget äntligen ta sin första allsvenska poäng. Trots det växte avståndet till nedflyttningsstrecket under sista omgången innan VM-uppehållet.

Kungsbacka har nu fyra poäng upp, och egentligen är det inget som talar för att klubben klarar det damallsvenska kontraktet. Det värsta är dock inte att spelartruppen inte riktigt hållit damallsvensk klass under våren. Det värsta är att klubbledningen verkar vara väldigt långt ifrån elitklass.

I veckan kom nyheter om att klubben var sen med lönerna. I länkad artikel väntade klubben på svar om ett banklån. I en TT-artikel någon dag senare sa Kungsbackas kanslichef Christer Björkroth att spelarna skulle få sina löner innan månadsskiftet:

”Det är klart. Vi betalar ut lönerna före den sista varje månad. Det kan bli att de får pengarna i sista sekund, men så länge de kommer före den sista så förstår jag inte problemet. … Det problemet har vi med damfotbollen hela tiden. Vi kämpar så att ögonen blöder, men alla har fått sina löner hela säsongen, så jag vet inte varför man går ut i tidningen med det.”

Bra att lönerna betalas i tid. Däremot är det aldrig ett bra tecken när man gnäller på spelarna för att de har pratat med media om något.

Att Kungsbackas ekonomi är dålig är ju dock inget nytt. Klubben har haft problem med att få ihop tillräckligt med pengar i flera år. En tråkig nyhet är att klubben lagt ner sitt F19-lag.

Ni som följer den här bloggen vet att jag tycker att elitklubbarna skall ha talangverksamhet. Nu har i och för sig Kungsbacka fortfarande ett F17-lag, men det är likväl förkastligt att man inte kan driva ett B-/juniorlag i en damallsvensk förening. Nedläggningen innebär att det numera är två klubbar som dragit sig ur den södra F19-serien.

En annan klubb i bottenskiktet som också kämpar med sin ekonomi är Växjö DFF. Med sina fem poäng har man bara en poängs marginal ner till nedflyttningsplatsen.

Marginalen för att klara elitlicensen verkar ungefär lika liten. Föreningen har ett negativt eget kapital på 1,2 miljoner kronor. I veckan var det styrelsemöte, och där beslutades att klubben ska sälja mittfältsstjärnan Jelena Cankovic.

Det är förstås ett klokt beslut. Cankovic har klart deklarerat att hon inte vill vara kvar i klubben. Att ha spelare som vill bort riskerar att sprida negativ energi i spelartruppen, vilket kan sänka ett lag.

Genom att sälja serbiskan skapar man åtminstone lite lugn. Men allra helst hade ju Växjö behövt ha en engagerad Cankovic på planen. För lagets facit med bara två gjorda mål på de första sju omgångarna är ju alldeles för dåligt. I varje fall om man skall kunna nå sitt mål om att spela Champions League nästa år.

Noterbart är att skyttedrottningen Anna Anvegård bara har lyckats göra ett mål hittills i år. Det är jobbigt för Växjö, och det är lite illavarslande inför VM, där jag tror att Peter Gerhardsson har en tanke på att ge Anvegård en hyfsat stor roll.

Växjö är ju en av vårens stora missräkningar. En annan är Eskilstuna United, som precis som Växjö bara har lyckats göra två mål på de sju första omgångarna. Även för Eskilstuna är marginalen ner till nedflyttningsstrecket bara en poäng.

Laget har hittills bara vunnit mot LB07. De fyra omgångar som återstår till halvtid i serien väntar viktiga matcher mot bottenkonkurrenterna Växjö, Djurgården och Kungsbacka. Där kan United antingen lämna bottenstriden bakom sig – eller hamna i en riktigt prekär situation.

Noterbart kring Eskilstuna är att laget i år har fem poäng och 2–7 i målskillnad efter sju omgångar. I fjol ansågs det vara kris i klubben under våren. Då hade man sju poäng och 7–15 i målskillnad. Nio av baklängesmålen kom mot Rosengård. Utöver det raset hade United 7–6 i målskillnad efter sju omgångar.

Sju insläppta är bra, det är bara ett fler än topplagen Göteborg, Rosengård och Linköping. Eskilstunas problem i år ligger som sagt i offensiven.

Det går en gräns i tabellen mellan platserna sju och åtta. Bland de fem bottenlagen finns också Djurgården och LB07. Båda lagen tog viktiga kliv precis innan det blev semester.

Djurgården låg under nedflyttningsstrecket efter sex omgångar, men vann bottenmötet med Växjö med 3–0 förra helgen – ett resultat som gör att blåränderna kan fira midsommar på hyfsat säker mark.

Noterbart är att Djurgården har gjort nio mål och har delade skytteligaledaren Mia Jalkerud. Hon har gjort sex mål, resten av lagets mål har VM-spelaren Olivia Schough stått för.

Djurgårdens problem ligger i att laget har släppt in 13 mål på våren, alltså nästan två per match. Det kan förstås ha att göra med de två tunga skadorna på Sheila van den Bulk och Kim Sundlöw. Men 13 insläppta är ändå alldeles för många för ett lag som har medaljambition.

LB07 har släppt in 18 mål – flest av alla ihop med Kungsbacka. Ändå tror jag att Malmöklubben går in i sommarvilan med positiva vibbar.

Det nederlagstippade laget har vuxit in i serien, och antagligen kan de leva väldigt länge på den högst oväntade derbysegern mot Rosengård. Men även mot Piteå i torsdags visade LB att laget kan vara farligt för alla motståndare om man spelar med lågt försvarsspel och ligger på kontring.

Det om botten. I mitt tips inför seriestart skrev jag att:

”Jag känner att det finns fem–sex lag som har rimliga chanser att ta hem guldet. Och ytterligare några som kan sluta på medaljplats.”

Det kvarstår i högsta grad efter sju omgångar. Det är ju helt enkelt hysteriskt jämnt. Fem lag ligger inom en poäng, sex lag inom två poäng och sju lag inom fyra poäng.

Det finns således sju lag som går in i sommaren med högst rimlig chans att vinna SM-guld i höst. Så här långt är jag väldigt nöjd med mitt tips. Jag har rätt på ettan och tvåan och jag har prickat skrällagen Kif Örebro och Vittsjö. De sistnämnda är bara tre mål ifrån andraplatsen, och har april månads bästa spelare i serien: Michelle de Jongh.

Faktum är ju att Vittsjö kunde ha haft ytterligare några poäng. Av det jag såg från deras hemmamatch mot Piteå tycker jag att skånskorna borde ha vunnit den. För Vittsjö väntar en rivstart i höst med serieledande Göteborg, derby mot Kristianstad och Skånederby mot Rosengård i de tre första omgångarna. Om Vittsjö är kvar i guldstriden efter de tre omgångarna kan klubben få en riktigt rolig höst.

Noterbart kring Vittsjö är att man släppt in klart minst lag av alla i serien – tre. Den kanadensiska VM-målvakten Sabrina D’Angelo har stått i sex av matcherna, och bara släppt in två mål. D’Angelo kan i höst visa sig vara en av damallsvenskans allra bästa värvningar.

Det andra skrällgänget är Kif Örebro. De ligger sexa med minusmålskillnad, men man är bara två poäng från guldet. Örebro har vunnit mot de lag som ligger bakom i tabellen, och förlorat mot Linköping och Rosengård.

Framgångsreceptet har varit stabilt försvarsspel och kontringar på nordamerikanska anfallare. En av dem är Addison Steiner, som ägnar sommaren åt att spela för Seattle Reign i NWSL.

Steiner har bara gjort ett mål hittills i damallsvenskan. Nya Heather Williams är vassast i Örebro med sina tre mål, även om hon bara officiellt är bokförd för två.

Den damallsvenska statistiken har tyvärr som vanligt varit ett skämt. Det är ofattbart hur förbundet och EFD kan acceptera att servicen kring den högsta serien är så usel.

Den som blivit hårdast straffad av statistikfiaskot är Anja Mittag. Tyskan tackade för sig i och med Rosengårds sista hemmamatch, 2–0-segern mot Piteå. Hon gjorde de genom att stå för sju assist på sex matcher. Tyvärr har hon bara blivit tillgodoräknad två av de sju målpassningarna – makalöst dåligt.

Mittag har varit en stor profil i vår högsta serie i flera år, och lämnar ett stort hål efter sig. Inte minst i Rosengårds offensiv.

Det är väl inget vågat tips att tro att Malmöklubben återigen har höjt tempot i jakten på att få köpa Jelena Cankovic från Växjö. Fast enligt den länkade artikeln ovan har Rosengård även konkurrens från utländska klubbar om serbiskan.

Annars tyckte jag att Sanne Troelsgaard såg intressant ut i en mer central roll i måndagens prestigemöte i Linköping.

Efter tre omgångar trodde jag att Rosengård skulle kunna rycka ifrån i toppen. Laget spelade snabbare och bättre fotboll än i fjol – då de enligt egen utsago spelade den bästa fotbollen i damallsvenskan. Dessutom kändes laget vassare.

Men vårens fyra sista omgångar tappade Rosengård både fart och spets. Det blev bara fem poäng på de fyra omgångarna, och debaclet mot LB07 måste ha svidit.

I sista omgången borde Rosengård dock ha tagit en trepoängare. Där var man spel- och chansmässigt ett klart bättre lag än Linköping. Men det är ju målen som räknas, och något sådant lyckades inte FCR göra. Delvis för att Emma Holmgren storspelade i hemmamålet.

Zecira Musovic behövde inte rädda några skott, hon hade inte ett enda avslut mot sitt mål. Hon fick ändå rubriker efter matchen. Det på grund av en tweet om utebliven tv-sändning.

I Rosengård var 16-åriga Hanna Bennison vårens sensation. Hon bidrag med fart och löpstyrka till mittfältet. Om hon håller den nivån hela säsongen borde hon vara med i landslagsdiskussionen i höst. Framför allt om vi missar OS, och det i höst påbörjas ett lagbygge mot EM 2021.

För Rosengård blir det avgörande hur man löser lagbygget under sommaren. Man har ju utgående kontrakt på trion Iva Landeka, Troelsgaard och Hailie Mace. Jag tror inte att klubben har råd att bygga om laget för mycket om man skall kunna ta guld, utan man behöver nog behålla den här trion.

För Linköping har utdelningen i poäng varit bättre än spelet under våren. Jag tror att LFC blir minst en nivå bättre i höst när Nilla Fischer ansluter.

Vårens problem har legat i uppbyggnadsfasen, där passningsspelet inte har varit bra nog. Man har Sveriges bästa tia i Kosovare Asllani, men det har varit jättestora problem att få bollen till henne när hon varit rättvänd i bra ytor. Fischer är en bra passningsspelare, vilket borde göra hela anfallsspelet bättre. Det borde göra att Asllani får bollen oftare.

Och då är känslan att LFC kan bli farligt i höst. För om laget har hängt med så bra utan att imponera under våren så borde man kunna bli vasst i höst.

Noterbart i LFC är att nya isländskan Anna Rakel Petursdottir har stått för tre assist, och ligger bakom ännu fler mål med sin fina vänsterfot. Den foten har varit ett bra vapen för laget. Hon är ett bra nyförvärv. Däremot måste jag sätta fiaskostämpel på upphaussade amerikanskan Julia Ashley. Den match jag såg henne verkade hon inte kunna stava till positionsspel. Jag är därmed inte överraskad över att LFC inte är intresserat av att förlänga med henne.

Högst upp i topp finns Göteborg. Laget är det enda obesegrade i damallsvenskan. Faktum är att man inte har förlorat någon tävlingsmatch sedan september i fjol.

Jag tycker att Göteborg spelar den bästa fotbollen i Sverige. De hårda och precisa passningar som man bygger sitt spel kring kan inga andra lag matcha. Även om jag tycker att laget tappade lite fart under en period vann man cupen och har tillsammans med Rosengård gjort flest mål i damallsvenskan och har även bäst målskillnad.

Efter en trög start fick viktiga Rebecka Blomqvist igång målskyttet. Hon står på fem mål och tre assist – det gör att hon både är delad trea i skytte- och assistligan. Även Pauline Hammarlund står på fem gjorda mål. Göteborg har således seriens vassaste anfallspar.

Kristianstad har seriens vassaste back. Therese Ivarsson har gjort fem mål och delar den där tredjeplatsen i skytteligan med Blomqvist och Hammarlund.

KDFF ligger sjua, med fyra poäng upp till guldpositionen. Dock har laget avverkat vårens matcher mot alla de etablerade topplagen; Göteborg, Rosengård, Piteå och Linköping. De kommande fyra matcherna väntar bottenlagen Kungsbacka och Växjö samt uppstickarna Vittsjö och Kif Örebro. Viktiga matcher om Elisabet Gunnarsdottir:s gäng skall blanda sig i guldstriden på allvar.

Slutligen mästarlaget Piteå. Det är ett av fyra lag som har toppat serien efter någon av de sju spelade omgångarna. Piteå ligger femma i tabellen, men från sin mittenposition känner laget absolut gulddoften. Det är ju bara en poäng upp till Göteborg.

Cajsa Andersson har bara släppt in fem mål, med det är Piteå det lag som släppt in näst minst mål. Piteås problem är att laget inte gjort så många mål. Hittills har det blivit tio på sju omgångar, vilket är ett snitt om 1,4 per match. Under guldsäsongen 2018 snittade PIF 1,9 mål per match.

Piteå lever i högsta grad i guldstriden, men behöver alltså göra fler mål. För övrigt tänkte jag på Piteå i kväll när jag såg Finland vinna Ishockey-VM.

Alla hockeyexperter har ju sagt att det skulle vara omöjligt, för Finland hade inga NHL-proffs. Men Finland kunde vinna, för de hade ett starkt lag. Det är lite som för Piteå i fjol. Man hade inte spelarna med bäst meritlistor, men man hade ett starkt lagspel. Faller bitarna på plats i höst kan laget Piteå mycket väl försvara sitt guld.

Fast jag håller fortsatt Göteborg som huvudfavorit. Inte minst sedan man i veckan värvat Emma Berglund. Apropå det har jag dragit igång en ny silly seasonsida, inriktad på sommarens övergångar.

Innan jag sätter punkt för det här inlägget skall jag även göra lite reklam för en ny damfotbollsblogg, med inriktning på damallsvenskan. Den hittar ni här, och den skrivs av den före detta Halmia- och Vittsjötränaren Håkan Magnusson. Kul med nya bloggar.

 

F17, svårt tips, publikfester, bilagor och mycket mer

Det är drygt en vecka sedan jag skrev mitt förra längre inlägg. Den här perioden just innan fotbollsserierna sätter igång är det väldigt mycket att göra på jobbet, så tiden har inte räckt till att skriva några längre inlägg.

Men de senaste dagarna har ju debatten om Jessica Samuelsson:s val att fortsätta karriären i Rosengård hållit igång bloggen.

I Linköping uttrycker tränare och tillika sportchef Olof Unogård besvikelse i Corren över Samuelssons agerande:

”När vi snackade runt jul sa vi att ‘vill du tillbaka hit så löser vi det’. Nu blev det klart med Rosengård utan att vi ens fick frågan. Det är jag och vi besvikna på. Det ska jag inte sticka under stolen med.”

Man förstår att Unogård och LFC-supportrarna är besvikna över att Samuelsson inte pratade med dem nu under våren. Samtidigt kan man också förstå att Samuelssons LFC inte längre existerar. Det mesta är ju utbytt från den klubb hon spelade i under våren 2017.

Så här såg det för övrigt ut när lagkamraterna i Arsenal fick nyheten om att Samuelsson flyttar hem till Sverige igen.

Sedan det senaste längre inlägget har jag sett 4,5 matcher på plats. Tre av dem har varit F17/02-landslagets tre EM-kvalmatcher på Borås Arena. Här är bilder från den första:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tyvärr måste jag säga att F17-landslaget var sämre än jag hade hoppats. Att vårt lag skulle ligga efter Spanien vad gäller boll- och spelskicklighet var ingen överraskning. I den matchen gjorde vårt lag dock en taktiskt sett väldigt bra insats, och föll bara med 1–0. På slutet fanns till och med lägen att kunna sno med sig en poäng av världsmästarna.

Fast det var egentligen det glädjeämne jag tar med mig från de tre matcherna. För öppningsmatchen mot Polen var en stor besvikelse. Där vann polskorna med 2–0, en seger som var hur rättvis som helst. Utöver två bra svenska perioder i början och slutet av den andra halvleken hade Polen kontroll på den matchen.

Polskorna överglänste svenskorna på de flesta områden. Inte minst när det gällde passningsskickligheten. Klart bäst på planen var Polens forward Kinga Kozak, en väldigt spännande spelare.

I den betydelselösa avslutningsmatchen mot Slovakien blev det 1–0-seger efter ett fint segermål från Evelina Duljan. Fast inte heller i den matchen övertygade vårt lag. Segern var rättvis, men det hade inte heller varit orättvist om Slovakien fått med sig en poäng. De hade flest avslut, och dessutom en boll i ribban.

De problem som finns i A-landslaget med passningsskicklighet och spelsinne finns i kvadrat i F17-landslaget. Det var alldeles för ofta de svenska spelarna skickade iväg bollen mot någon lagkompis, i stället för att slå passningar med kvalitet. Jag såg också alldeles för många raka anfall. Trots att vi hade Duljan på vänsterkanten sökte övriga spelare sällan henne när laget kom upp i planen.

Även om jag är besviken på laget finns det flera talangfulla spelare där. Med rätt skolning kan alla fortfarande bli elitspelare. Gemensamt för alla är att de måste jobba på sitt passningsspel, att kunna hålla kvalitet på passningarna även när de har ont om tid.

Nämnda Evelina Duljan samt Rosengårds Hanna Bennison är de båda som spelat i damallsvenskan. De var även lagets två bästa spelare. Bennison har en härlig arbetskapacitet och Duljans fart med bollen är imponerande. Personligen tycker jag att förbundskapten Pär Lagerström borde ha spelat Duljan mer som forward. Mot Spanien hade hon en viktig defensiv roll i att ta bort blixtsnabba kantspelaren Ane Elexpuru Anorga. Men i övriga matcher kändes det inte som att Duljans spetskvaliteter användes maximalt.

Andra spelare som jag fastnade för var AIK:s spelskickliga mittback Emma Becker, Hammarbys bolltrollare på yttermittfältet Hanna Lundkvist, Tvååkers löpstarka forward Stinalisa Johansson och AIK:s tekniska forward Rosa Kafaji.

Kafaji och Duljan är de två spelare som kan få spela EM-slutspel med F17-landslaget. De håller ju nämligen åldern även nästa år, och då avgörs ju slutspelet på svensk mark. De båda borde kunna vara ett väldigt bra anfallspar.

Kafaji har nämligen mycket av det jag vill se hos svenska forwards. Hon vill ha bollen, hon är bra på att söka sig till fria ytor och hon är fantastisk med bollen.

Mot Slovakien i går hörde jag några gånger folk framför mig på läktaren som suckade när Kafaji några gånger gick själv istället för att passa. Personligen jublade jag över att vi fick in en spelare som bröt mönster. För tyvärr var mönstret att alldeles för många av de svenska spelarna passade för passandets skull. Alltså att de oftast passade bollen även när det hade varit bäst för laget om de tagit med sig bollen och drivit den framåt.

Även om Kafaji är lite bollkär blandar hon soloaktionerna med fina framspelningar. Hon känns som en smart spelare, och med större rutin vid matcher i högt tempo kommer hon att bli ännu bättre på att avgöra när hon skall passa och när hon skall gå själv.

Det blev som väntat Spanien som vann gruppen och får spela EM-slutspel i Bulgarien i sommar. Där får de sällskap av England, Nederländerna, Tyskland, Portugal, Danmark och Österrike. Noterbart här är att Portugal slog ut Frankrike, det blev 1–0 i gruppfinalen. Portugisisk damfotboll är på frammarsch.

Det märks även på den nya världsrankingen. Där kliver Portugal upp två placeringar till plats 30 – deras högsta någonsin.

Sverige ligger kvar på nionde plats, även om vi tappar lite i poäng. USA är kvar som etta, Tyskland som tvåa medan England passerar Frankrike i kampen om tredjeplatsen.

När det gäller antalet semifinalplatser i Champions League under 2010-talet slutar däremot Frankrike före England. Tyskland har flest, tre fler än Frankrike och sju fler än England.

Tyskland   15
Wolfsburg 2013, 2014, 2015, 2016 och 2018, Potsdam 2010, 2011, 2012 och 2014, Frankfurt 2012, 2015 och 2016, Duisburg 2010 och 2011 samt Bayern München 2019.

Frankrike  12
Lyon 2010, 2011, 2012, 2013, 2016, 2017, 2018 och 2019, Juvisy 2013 samt PSG 2015, 2016 och 2017.

England 8
Arsenal 2011, 2012 och 2013, Birmingham City 2014, Manchester City 2017 och 2018 samt Chelsea 2018 och 2019.

Sverige  2
Umeå 2010 och Tyresö 2014.

Spanien   2
Barcelona 2017 och 2019.

Danmark 1
Bröndby 2015.

I år består semifinalerna i Champions League för första gången sedan turneringen började kallas just Champions League (2009/10) av lag från fyra olika nationer. Lyon möter Chelsea i den ena och Bayern München möter Barcelona i den andra.

I veckans kvartsfinalreturer var det PSG–Chelsea och Lyon–Wolfsburg som kändes som de två mest ovissa mötena. Lyon gjorde dock processen kort med det tyska mästarlaget, och vann säkert med 4–2. Det var i och för sig öppet även mellan Bayern München och Slavia Prag inför avspark. Men efter att Fridolina Rolfö gjort 1–0-målet kunde tyskorna glida ifrån till en knallsäker seger.

I Paris blev det däremot jämnt. PSG hade 2–0 och förlängningsläge in i 90:e minuten när norska Maren Mjelde frälste Chelsea med sitt reduceringsmål. Londonklubben till semifinal med totalt 3–2.

Noterbart här var att Emma Berglund spelade hela matchen för PSG, och hade andraassisten till 1–0-målet. Hanna Glas byttes in i 75:e. För Chelsea spelade Magdalena Eriksson och Jonna Andersson hela matchen.

Tyska Ann-Katrin Berger fick återigen förtroendet i Chelseas mål, medan Hedvig Lindahl placerades på bänken. Noterbart är att Berger sannolikt stod för en av årets allra grövsta tavlor på elitnivå när hon fumlade in 2–0-bollen i eget mål. Nu blev det ju inte avgörande, utan Chelsea spelar vidare i turneringen.

Det rapporterades för övrigt om utmärkt stämning i Paris.

Turneringen heter alltså Women’s Champions League, fast Uefa har förbjudit att hymnen spelas på damernas matcher, det är bara på herrarnas Champion’s League den klassiska hymnen får spelas. Sjukt dumt. Någon eller några Uefapampar borde omgående avgå.

Det var bra publiksiffror på de allra flesta kvartsfinalerna. Tyvärr är det de båda svensklagen i semifinalerna som stod för bottensiffrorna. Bayern München har så dåliga publiksiffror att klubben nästan borde skämmas.

Förra helgen jublades det för övrigt igen i damfotbollsvärlden över just en hög publiksiffra. Efter succén i Madrid var det dags för en repris i Turin när Juventus fyllde sin arena (39 027 personer) till seriefinalen mot Fiorentina.

Juventus vann för övrigt seriefinalen med 1–0 efter segermål av Sofie Junge Pedersen. Varken Petronella Ekroth eller Stephanie Öhrström fick lämna bänken. Därmed var Juve loss med fyra poängs marginal i tabelltoppen.

Men i veckan föll Juventus överraskande borta mot Sassuolo med 2–1, vilket gör att Fiorentina återigen kan vara en poäng bakom vid seger i söndagens derby mot Florentia.

Det är förstås kul att internationella storklubbar ser att fylla sina herrlags arenor för dammatcher – och att man dessutom tar den där chansen. Men egentligen är inte de här båda matcherna i Madrid och Turin så mycket att jubla över.

Det handlar ju om seriefinaler med gratis entré och med klubbar med enorm supporterbas – vi snackar alltså om kul engångsföreteelser. Jag tror att exempelvis AIK eller Hammarby hade kunnat locka jättepublik till en damallsvensk seriefinal, om deras damlag spelat en sådan. Fast det beror ju tyvärr mer på att det är stora klubbar än på att det är stort intresse för damfotboll.

Personligen tycker jag att det är betydligt mycket större anledning att jubla över varenda hemmamatch som Portland Thorns spelar. Förra helgen drog laget 3420 betalande åskådare till en träningsmatch – det tycker faktiskt är en större bedrift än 39 027 fribiljetter på en seriefinal. Visst kostade biljetterna bara fem till nio dollar, men ändå – publiken betalade för att se en träningsmatch.

Där ligger damfotbollens stora hopp.

När jag ändå är i USA bör det uppmärksammas att Julia Spetsmark har inlett sin tid i USA på ett lysande sätt. Hon har gjort mål i alla sina tre matcher för North Carolina Courage.

Det spelas inte jättemånga spännande ligamatcher runt om i Europa den här helgen. Den mest spännande är Arsenals bortamatch mot svårspelade Birmingham i WSL i morgon. Kanske att skytteligaledaren Vivianne Miedema kan bjuda på ett sådant här mål då?

Det var senast mot Liverpool som Miedema snurrade upp försvaret så här. Det var Miedemas 20:e ligamål den här säsongen.

Helgens allra mest intressanta match är nog ändå cupsemifinalen mellan Bayern München och Wolfsburg 15.15 i morgon. Faktum är att det Wolfsburg som såg närmast ostoppbart ut i början av säsongen kan bli helt utan titel den här säsongen. Man är ute ur Champions Leauge, det är jämnt i ligatoppen och Bayern känns som knapp favorit i morgondagens semifinal.

Slutligen till Sverige och de 1,5 matcher jag såg i dag. I morse kände jag mig rätt säker på hur mitt damallsvenska tips skulle se ut. Nu är jag inte alls lika säker längre.

Jag tog en sväng längs med Västkusten och såg den första halvleken av Kungsbacka–Lidköping och 80 minuter av Göteborg–Kif Örebro. Inför var min tanke att placera Kungsbacka på fast mark, Göteborg i topp och Kif Örebro på nedflyttningsplats. Dessutom hade jag funderingar på att lyfta Vittsjö och sänka Linköping.

Dagens resultat gör att jag får fundera ett varv till.

Först såg jag alltså 45 blåsiga minuter på Inlag i Kungsbacka. Där såg KDFF ut precis som när jag såg dem i fjol. De var väldigt vassa och snabba när de kom förbi motståndarnas mittfält. Bakåt kändes laget däremot inte alls speciellt stabilt. Tvärtom tyckte jag att de spelade väldigt naivt och farligt i uppspelsfas.

När jag lämnade Inlag ledde i och för sig Kungsbacka med 4–2 (de vann med 5–2), men jag var ändå väldigt tveksam till lagets damallsvenska chanser.

Speciellt som jag fick höra den tråkiga nyheten att snabba forwarden Klara Andrup dragit korsbandet för två veckor sedan, vilket förstås är ett tungt avbräck. Den där veckan var för övrigt förödande för damallsvenska knän – då drog ju även Djurgårdenduon Kim Sundlöv och Sheila van den Bulk sina korsband.

Efter Kungsbacka åkte jag till Valhalla där jag på parkeringen hörde speakern ropa ut att Göteborg gjort 1–0. Från det att jag började se matchen gjorde däremot inte hemmalaget någon supporter glad. Bottentippade Kif Örebro vann nämligen hur rättvist som helst med 4–2.

I dag var Göteborg verkligen enormt långt ifrån något guldspel. Jag bytte några ord med tränare Marcus Lantz efteråt, och han var jättebesviken på sitt lags insats, som han beskrev som viljelös.

”Springer man inte vinner man inga matcher. I dag var Kif Örebro överlägset bättre än vi.”

Det var det lätt att hålla med om. Det var faktiskt länge sedan jag såg Göteborg ha ett så slarvigt och dåligt passningsspel, och verka så uppgivet. Egentligen var det bara inhopparen Karin Lundin som verkligen såg ut att vilja spela match i dag, hon sög åt sig bollarna på slutet och ordnade fram 2–3-reduceringen.

Noterbart var att Göteborg bara hade tre utespelare på bänken. Lantz kommenterade det så här:

”Vi är inte fler. Jag har försökt få bredda truppen, men så blev det inte.”

Han var som sagt otroligt besviken. Och mitt påstående om att jag kom till Valhalla med Göteborg som etta i mitt damallsvenska tips bemötte han så här:

”Du skall nog inte tippa oss i topp.”

Däremot var det betydligt mer positiva tongångar i Örebroledet. Efter två 4–0-smällar mot Djurgården och Eskilstuna i cupen i februari har Kif vunnit alla sina matcher i mars månad, bland annat 1–0 mot Eskilstuna och nu 4–2 mot Göteborg. Lagkapten Frida Abrahamsson förklarade förvandlingen så här:

”Vi hade inte alla våra utländska spelare på plats i cupen. Vi är vassare nu.”

Frida Abrahamsson

I dag var Örebro riktigt vasst. Framför allt var amerikanskorna Allison Steiner och Heather Williams sylvassa och stod för tre av målen. Det gick verkligen fort när Kif kontrade, vilket bör skrämma kommande motståndare. Frida Abrahamsson:

”Kan vi hålla ihop laget i försvaret vet vi att vi har snabba spelare framåt.”

Det visade laget på Valhalla. Kif Örebro såg riktigt spännande ut, vilket gör tabelltipset ännu svårare. Jag frågade lagkapten Abrahamsson var i tabellen man skall tippa Kif Örebro:

”Kommer vi på plats tio eller bättre är jag nöjd.”

I paus noterade jag att Linköping hade vunnit med 3–1 mot Vittsjö, vilket ytterligare ställde till det för mig och mitt tips.

I veckan har båda kvällstidningarna kommit med de bilagor där de tippar damallsvenskan och betygsätter alla spelare.

Kvällstidningarnas allsvenska bilagor 2019.

Jag noterar att Aftonbladet fortsätter med den betygsskala där femma är världsklass, vilket innebär att det betyget knappt används. I år är det bara Nilla Fischer som får en femma av tidningen. Noterbart är att Lieke Martens bara fick en fyra i Aftonbladets bilaga 2017, hon som några månader senare utnämndes till världens bästa spelare säsongen 2016/17 av Fifa.

Det är alltså höga krav för att få en femma av Aftonbladet… Fjolårets skytteligatvåa Anna Anvegård får exempelvis bara en trea.

I Expressen är femman landslagsklass, vilket innebär att drygt 20 spelare – inklusive Anvegård – kvitterar ut högsta betyg. Det handlar förstås huvudsakligen om just landslagsspelare i olika nationer. En som sticker ut bland femmorna är Kristianstads Therese Ivarsson, som ju aldrig varit med i landslaget.

Dags att sätta punkt för det här inlägget. Jag gör det genom att lägga upp alla bilderna på F17/02-landslaget i mosaikform.

Den stora guiden till den damallsvenska hösten 2018

I morgon börjar den andra halvleken av damallsvenskan 2018. Under söndagen har vi något så ovanligt som en hel damallsvensk omgång på samma dag.

När vårsäsongen tog slut utlovade jag att göra en rejäl genomgång av läget i serien. Det tog sin lilla tid, men bättre sent…

Inför avspark i våras spådde jag att året damallsvenska skulle bli jämn, men att den ändå kunde komma att delas upp i upp till fyra delar. Jag skrev:

”Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.”

Halvvägs kan man väl säga att serien är uppdelad i tre delar, varav en del bara består av ett lag – Kalmar. Inför hösten är det fem lag som kan vinna och sex lag som riskerar att följa med Kalmar ner i elitettan.

Den stora positiva överraskningen har varit Piteå. Även Hammarby, Växjö och LB07 ligger på plus. Den stora besvikelsen är Eskilstuna, men även Rosengård, Linköping och Djurgården gjorde en sämre vår än jag hade trott.

Här är min genomgång lag för lag:

Piteå firar

1) Piteå IF 24 poäng, 17–13 i målskillnad

Piteå vann höstserien i fjol och följde upp genom att vinna vårserien i år. På så sätt känns det ju helt i sin ordning om laget även får höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober.

Men det är en sak att vinna höst- och vårserier, en annan att ta hem en guldstrid. Under hösten kommer Piteå spelare att ha en helt annan press på sina axlar än vad något Piteålag någonsin tidigare haft. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar den utmaningen.

Det har varit lugnt hos serieledarna i sommar, truppen ser likadan ut nu som den gjorde i våras. Kontinuitet har kännetecknat Piteå under en längre period. I november–december såg dem som en högst tänkbar utmanare om guldet, men skador och sjukdomar rörde till det i vintras. Det gjorde att jag sänkte laget till sjätte plats i mitt tips inför serien, något jag snart fick anledning att ångra.

Piteå inledde ju nämligen damallsvenskan fantastiskt stabilt. Även om det aldrig var någon stor marginal vann man de sju första matcherna. Sedan följde tre raka förluster. Den andra, den på Kristianstad Arena var jag på plats och såg.

Det var en intressant match, som jag har lovat att komma med en rapport från. Den kommer här. Piteå är ju känt för att spela en rak fotboll, där man är väldigt bra på att pressa, vinna andrabollar, minimera risker och utnyttja fasta situationer. Den bilden sprids gärna av motståndare, media och ja, den har även spridits i den här bloggen.

Men det Piteå jag såg var inget riskminimerande lag som slog långbollar. Jag såg ett spelande lag, ett passningsorienterat Piteå där målvakten rullade ut bollarna istället för att slå långa utsparkar.

Mycket av lagets spel byggde på uppspel mot duktiga bollmottagaren Nina Jakobsson. Innan den här säsongen hade jag inte sett hennes storhet, men i år har Jakobsson imponerat på mig varje gång jag sett Piteå.

I Kristianstad hade hon kanske inte sin bästa match, men hon fick ändå visa upp sin utmärkta förstatouch. Hon är verkligen otroligt bra på att få bollen att fastna vid fötterna, och sedan hålla den nära kroppen. Hon är även bra på att vända upp, mycket eftersom hon är lite avig vilket gör det svårt att se vilket håll hon skall vända åt.

Lagets andra anfallsväg i Kristianstad var spelvändningar ut mot vänsterkanten, där Madelen Janogy härjade så framgångsrikt att KDFF valde att byta högerback i paus.

Efter presskonferensen, där både Stellan Carlsson och Julia Karlernäs var nöjda med sitt lags prestation, pratade jag en stund med Carlsson. Det var ett intressant samtal.

Där framkom bland annat att Janogy var småskadad hela våren, vilket gjorde att det bara var på slutet av våren hon kunde spela 90 minuter, vilket hon gjorde i två matcher. Av vad jag såg var Janogy väldigt pigg. Om hon får vara frisk i höst kanske hon kan få det där riktiga genombrottet som jag redan häromåret trodde att hon skulle få.

Med en formstark Janogy får Piteå ett klart bättre djupledshot än man haft under större delen av våren, där många av målen kommit på fasta situationer. June Pedersen:s vänsterfot kan visa sig bli guld värd.

I övrigt berättade Carlsson att han trots allt hade varit med på näst intill alla träningar under våren. Han sa också att Piteå inte har tränat på andrabollsspel en enda gång under hans tid som tränare. Det var intressant, för hans spelare har över tid varit väldigt bra på just det spelet.

När det gäller spelare till landslaget var tränare Carlsson försiktig i sina uttalanden. Jag har ju lobbat lite för att testa Ronja Aronsson i landslaget på högerbacksplats eftersom jag tycker att hon dels har en väldigt bra högerfot för uppspel och inlägg, dels för att jag tycker att hon är mer spelskicklig än de kandidater som Peter Gerhardsson använt sig av.

Frågetecknet kring Aronsson handlar om hennes defensiv. På en direkt fråga om hennes kapacitet i försvarsspelet konstaterade Carlsson att Aronsson har klarat defensiven mot alla damallsvenska lag.

Jag hade för övrigt tänkt att studera Aronssons ytterbacksspel lite extra, men tyvärr fick jag inte någon bra chans till det. När jag hade henne på min kant i Kristianstad huserade hon nämligen i en mer central roll.

En spelare som vi pratade lite om, och som imponerade på mig är Ellen Löfqvist. Hon gör ett jättejobb på centralt mittfält för Piteå, och jag tror att hon är redo att tas ut i A-landslagstruppen. Det verkade Stellan Carlsson också tycka.

Slutligen, hur går det då för Piteå i höst?

Jag tror inte att laget kommer att rasa ihop, utan Piteå är ett av de tre lag jag ser som tänkbara guldvinnare. Kanske till och med det jag innerst inne tror mest på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

2) Göteborg FC 22 poäng, 18–12 i målskillnad

In: Karin Lundin (fw, Kungsbacka), Julia Zigiotti Olme (fw, Hammarby) och Emma Pennsäter (b, Bröndby).
Ut: Christen Press (fw, Utah Royals), Adelina Engman (mf/fw, Chelsea), Irvina Bajramovic (fw, Rössö) och Victoria Bergkvist (b, Rössö).

Efter en lite knagglig start avslutade Göteborg våren med fem raka segrar och man har nu skaffat sig ett suveränt utgångsläge inför höstsäsongen.

Det har skett en hel del förändringar i truppen under sommaren. De största är förstås att Christen Press och Adelina Engman lämnat. I upptakten av hösten får KGFC även klara sig utan formstarka Annahita Zamanian som är i Frankrike och spelar U20-VM.

Trots att laget har tappat sitt affischnamn i Press tror jag att Göteborg kan bli livsfarligt i höst. Man spelade nämligen ett bättre lagspel utan henne. Zamanian och framför allt Rebecka Blomqvist växte i Press frånvaro.

Nu har man dessutom fått in två spännande spelare i Hammarbys bästa offensiva spelare Julia Zigiotti Olme samt Kungsbackas smarta forward Karin Lundin, vilket ökar anfallsalternativen. Som en joker finns även Pauline Hammarlund att tillgå. Jag vet inte hennes exakta status, men det verkar som att hon skall bli spelklar under hösten.

Göteborg spelar en snabb och fin anfallsfotboll. Jag tycker att man är det lag i serien som har det allra bästa anfallsspelet. Jag har inga siffror som belägg, men känslan är att Göteborg är det lag som skapar mest i själva spelet. Man är inte alls lika beroende av fasta situationer som många av de andra lagen i vår högsta serie.

Elin Rubensson

En orsak till det snabba anfallsspelet är ju förstås att laget mycket bygger kring Elin Rubensson, som är en spelare som inte är mycket för att trampa på bollen eller spela i sidled. Rubensson gillar fart och att ta sig framåt i djupled. Rubensson gillar även Göteborg så mycket att hon under sommaren har skrivit på ett femårskontrakt med klubben. Det där är ju något otroligt ovanligt inom damfotbollen, där klubbar med sviktande ekonomi sällan har råd att skriva längre än max tvåårsavtal.

Precis som Piteå är Göteborg ett av de tre lag som jag tror kan få höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober. Lagets högstanivå är såpass hög att det skulle kunna bära hela vägen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

3) FC Rosengård 20 poäng, 24–9 i målskillnad

In: –.
Ut: Ali Riley (b, Chelsea)

Under försäsongen och några omgångar in i damallsvenskan kändes Rosengård som det klart starkaste laget. Man har också både gjort flest mål och släppt in minst.

Men efter att bara ha tagit en poäng på de tre sista våromgångarna ligger man ändå bara trea, med fyra poäng upp till toppen.

Det lag som kändes så stabilt och välbyggt i serieupptakten tappade spetsen när Anja Mittag:s form blev sämre. Med Rosengårds nuvarande trupp känns det som avgörande för offensiven att Mittag presterar.

Anja Mittag

Tyskan var lysande i mars och april – under den perioden kändes det nästan som att Rosengård gjorde mål när de ville.

Noterbart är att nio av Rosengårds 24 mål kom mot Eskilstuna. Räknar man bort den matchen ligger Malmöklubbens målskörd på ungefär samma nivå som övriga lag på den övre tabellhalvan. Om Rosengård skall ta det guld många av oss trodde på inför seriestart måste man bli vassare över tid. Man måste helt enkelt skapa fler målchanser.

I den här artikeln säger tränare Jonas Eidevall att han tycker att Rosengård har varit klart bäst i damallsvenskan på mittplanen, men att laget har förbättringspotential i båda straffområdena.

Under sommaren tappar man viktiga Ali Riley, vilket innebär att man framför allt förlorar snabbhet i defensiven, något som kan bli kostsamt.

Ali Riley

Klubben letar efter nya spelare, men har ingen klar till återstarten. I den länkade artikeln förklarar Eidevall att han vill konkurrensutsätta fler positioner, samt att man prioriterar spets för bredd i sin rekrytering. Det senare är förstås vettigt då man har en bra egen ungdomsverksamhet som bör kunna skapa bredden.

Kanske att Johanna Rytting Kaneryd kan vara i spel under hösten. Det har gått knappt nio månader sedan hon drog av korsbandet, vilket borde innebära att hon är på gång. Hon var ju landslagsspelare när hon skadade sig, men man skall sannolikt inte förvänta sig mer än några inhopp från henne.

Ett annat frågetecken finns för Lotta Schelin. Känslan är ju tyvärr att 34-åringen har gjort sin sista match. Men visst vore det otroligt roligt om vi fick se henne i spel igen?

Lotta Schelin

När det gäller guldstriden känns det som att Rosengård har avgörandet i egna händer. Kan man hitta tillbaka till den tyngd man hade i serieupptakten, och behålla den hela hösten – då hamnar guldet i Malmö.

Jag tror att höstupptakten blir otroligt viktig. Hittar man flytet talar mycket för att det bär hela vägen. Men om man har kvar den tveksamhet som kännetecknade laget i slutet av vårsäsongen, då kommer Rosengård att få kämpa för att ens ta en Champions Leagueplats.

KDFF tackar publiken

4) Kristianstads DFF 19 poäng, 14–12 i målskillnad

Precis som Piteå har Kristianstad inte gjort några förändringar under sommaren. Elisabet Gunnarsdottir satsar på kontinuitet.

Jag tippade laget just på fjärde plats inför seriestart. Känslan är att man skulle kunna hamna ännu högre, om man får lite flyt i höst.

Inför seriestart skrev jag att Kristianstad är känsligt för skador, och att jag exempelvis kunde tänka mig att Gunnarsdottir gärna såg att Brett Maron skulle spela alla 22 matcherna.

Maron har inte spelat en enda minut under våren. Men det har inte behövts, för egna produkten Moa Olsson har gjort det fantastiskt stabilt så här långt. Visst släppte hon ett billigt mål mot Linköping, men har i övrigt har det sett väldigt bra ut. Och Maron kan få jobba för att ta tillbaka platsen mellan stolparna. Det är kul när det kommer fram unga, talangfulla målvakter.

Alice Nilsson och Moa Olsson

När jag gjorde min lilla utflykt till Kristianstads fina fotbollsarena passade jag förstås även på att studera KDFF. På presskonferensen efter segern mot Piteå konstaterades att man hade tränat på att spela sig förbi Piteås höga press. Men det klarade man ändå inte, mycket beroende på att toppforwarden Ogonna Chukwudi mest hela tiden befann sig i offsideposition.

Redan efter en halvtimma valde tränare Gunnarsdottir att förändra i sitt lag genom att flytta upp Amanda Edgren som toppforward och skicka ut Chukwudi på vänsterkanten. Det var ett bra drag. Ett drag jag tycker att Gunnarsdottir skall använda oftare.

Amanda Edgren

Trots att Chukwudi har fått chansen på topp i de flesta matcherna har hon bara gjort ett mål. Hon känns vilsen som forward, och hamnar alltså alldeles för ofta i offsideposition. Däremot är hon utmärkt på kanten, när hon bättre vet hur hon skall använda sin snabbhet.

Edgren har gjort fem mål och är bra som bollmottagare. Uppspel på Edgren och utspel till snabba Chukwudi borde kunna vara ett framgångsrecept för KDFF. Ett recept som kanske skulle kunna innebära att laget gör lite fler mål. För det är just målskyttet som måste till om man skall kunna avancera ytterligare någon placering.

I övrigt gick det inte att missa hur otroligt viktig Sif Atladottir är för sitt lag. Mittbacken skötte periodvis försvarsspelet på egen hand. Jag såg även vilken betydelse underskattade Becky Edwards har för lagets mittfält. Under den halvtimme i den första halvleken där Piteå dominerade var det Edwards som var klippan i KDFF.

Annars är det ju oftast duon Rita Chikwelu och Alice Nilsson som märks mest på mitten. Chikwelu hade ingen toppendag när jag var på plats, kanske inte Nilsson heller. Men den senare imponerade ändå med sin löpvilja.

Kollar vi backlinjen har jag hyllat Therese Ivarsson:s tajming och kompromisslöshet i luftrummet. Vänsterbacken delar för övrigt ledningen i den interna skytteligan med Edgren. Båda är vassa på fasta situationer, och det är på sådana som en stor del av KDFF:s mål har kommit.

Josefine Rybrink

Precis som med Piteås Ronja Aronsson har jag lobbat för att Kristianstads högerback Josefine Rybrink skall testas i landslaget. Men precis som med Aronsson användes inte Rybrink som ytterback, utan var defensiv innermittfältare i matchen. Det var lite snopet.

Men med tanke på vilken stor roll Rybrink fått, och klarat av, under sin första damallsvenska säsong tvekar jag ändå inte på att hon är en spelare som Gerhardsson kommer att kolla in framöver.

Min känsla kring KDFF är att laget kommer att sluta ungefär där man ligger, alltså kring fjärde plats. Laget är väldigt svårslaget, men känslan är att man har lite för få offensiva vapen för att på allvar utmana om guldet.

Stephanie Labbé

5) Linköpings FC 18 poäng, 22–13 i målskillnad

In: Olof Unogård (tränare) och Stephanie Labbé (mv).
Ut: Henrik Jensen (tränare, Midtjylland U-lag), Marija Banusic (fw, Beijing BG Phoenix), Nicoline Sörensen (mf/fw, ?) och Natasha Dowie (fw, ?).

Mästarlagets insatser var vårens stora samtalsämne, inte minst i den här bloggen. Inledningsvis hade LFC stora defensiva problem. Man klev upp högt med hela laget, vilket man straffades för eftersom backlinjen var för långsam.

Tränare Marcus Walfridson fick ta smällen, och sparkades. In kom Henrik Jensen, sambo till mittbacken Janni Arnth. Han valde att bänka fjolårets succéspelare Marija Banusic, dra hem laget till lägre utgångspositioner och predika hårt arbete.

Under Jensen lyfte LFC från ett till synes hopplöst läge, och när serien nu återstartar finns faktiskt återigen chansen till ett tredje guld på rad för Östergötlands stolthet.

Men, och det är ett stor men. När serien nu återstartar är inte Jensen kvar. Det är inte heller vårens skyttedrottning Natasha Dowie. LFC går alltså in på tredje tränaren på några månader och den fjärde på mindre än ett år. Och man går in i hösten utan forwards.

De nyförvärv som förväntas ansluta är inte på plats ännu, och de riskerar att dröja i ytterligare någon vecka. Det innebär att nye tränaren Olof Unogård riskerar att behöva bygga om laget ett par gånger i höst.

Det brukar ta minst ett par matcher att bygga om ett lag, oftast tar det ännu längre tid. Och med tanke på att LFC ligger efter inför höstsäsongen har man inte någon tid att förlora. Poängen måste trilla in direkt från omstarten, annars är det troligt att man slutar någonstans mellan fjärde och sjätte plats.

Hittills har man säkrat upp på målvaktssidan genom att värva världsmålvakten Stephanie Labbé. Med tanke på att man skall dubbelarbeta med Champions League i höst var det kanske klokt. Samtidigt är det tråkigt för Matilda Haglund som under våren visade att hon är en fullgod damallsvensk målvakt. Personligen tycker jag att hon var bättre än landslagsmålvakten Hilda Carlén.

Målvaktssidan har alltså LFC säkrat upp. Personligen hade jag kanske ändå tyckt att man borde ha skaffat en mittback till, samt minst en forward. För den stora frågan i höst är vem som skall stå för målskyttet.

I fjol klev Lina Hurtig fram för LFC under hösten. Hon börjar bli i speldugligt skick även i år, men att tro att hon skall bära laget efter ett halvårs skadefrånvaro känns inte rimligt.

Kosovare Asllani

På centralt mittfält har det varit ett lyft att sätta Kosovare Asllani som tia med två sittande innermittfältare bakom. Det har skapat en stabilitet i laget, och även gjort att Filippa Angeldahl som inledde säsongen svagt äntligen känts trygg.

Men det var det där med målen. Hur skall Unogård göra för att LFC skall få sådan spets på anfallsspelet att även 2018 kan bli ett guldkantat år?

6) Hammarby IF 15 poäng, 18–14 i målskillnad

In: Lotta Ökvist (b/ymf, Orlando Pride) och Milica Mijatović (fw, Albi).
Ut: Julia Zigiotti Olme (fw, Göteborg).

Utöver Piteå är det bara Hammarby som har toppat damallsvenskan 2018 efter en färdigspelad omgång. Man gjorde det efter den första och den andra. Man gjorde det mycket eftersom Julia Zigiotti Olme var lysande.

Under lagets starka start var man väldigt vassa framåt. Bajen gjorde sju mål på de två första omgångarna. Men sedan kom en svacka med fem raka förluster, en svacka som kostade Ann-Helen Grahm jobbet som lagets tränare.

Det var förstås en chansning av Grahm att hoppa på jobbet efter att Olof Unogård fått sparken. Unogård var spelarnas man, och sparkades av styrelsen mot spelarnas vilja. Grahm var rekryterad av styrelsen. Under sådana förutsättningar måste man göra omedelbar megasuccé, annars riskerar man snart få söka nytt jobb.

Grahm ersattes av oprövade Isak Dahlin som fick en kanonstart med tre raka segrar innan våren avslutades med en uddamålsförlust i Kristianstad.

Hammarby är alltså en av vårens positiva överraskningar, även om jag gjort till ovana att underskatta laget hade jag inte trott att det skulle återfinnas på tabellens övre halva efter våren.

Jag hade inte heller trott att man skulle klara av att locka Stockholmspubliken och därmed toppa publikligan med ett snitt på 2024 åskådare. Bara en gång under våren hade Bajen under 1000 åskådare – starkt jobbat.

Sportsligt är det ju dock så jämnt i tabellens mittenskikt att avståndet ner till Eskilstuna på nedflyttningsplats bara är 3,5 poäng. Och Hammarby tillhör helt klart de lag som ligger i den akuta riskzonen att dras in i nedflyttningsstriden i höst.

Elise Kellond-Knight

Att man nu under sommaren har tappat Zigiotti är förstås ett tungt avbräck. Däremot var det viktigt att man kunde behålla Elise Kellond-Knight, som är en riktig klasspelare. De gånger jag kollat på Bajen under våren har jag imponerats av veteranen Madeleine Tegström. Hon är inte den spelare som brukar få de stora rubrikerna, men oj vad nyttig hon är för sitt lag.

Zigiottis ersättare kommer från Serbien och heter Milica Mijatović. Hon är ett oskrivet kort för mig.

Kanske att talangerna Alma Nygren och Astrid Larsson kan få lite mer speltid i höst. Det är två spelare jag sätter en del förhoppningar till.

I övrigt behövde Hammarby en ny ytterback efter att Catherine Dahlström drabbats av en korsbandsskada. Den luckan fylldes genom Piteåbördiga Lotta Ökvist.

I nuläget är Hammarby det lag som ligger bäst till av dem som är indragna i bottenstriden. En känsla är att Bajen kommer att få kämpa för kontraktet i höst. Men som bekant, jag har ju en ovana av att underskatta laget…

7) Växjö DFF 14 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Signe Holt Andersen (mf, Århus), Osinachi Ohale (b/mf, Vittsjö)
Ut: Malin Fors (mf, slutar) 

Från seriens bästa publiklag till seriens sämsta. Bara en gång under våren lockade Växjö över 500 personer, och det var i Smålandsderbyt mot Kalmar. Växjös publiksiffror är tyvärr skamligt dåliga, inte minst med tanke på att man är en pigg nykomling.

Sportsligt var Växjö svårplacerat inför serien, och det har egentligen inte förändrats. Nykomlingen låt på tredje plats efter åtta omgångar, och kändes då som det topplag som man själva utmålat sig som. Minns att klubbledningen tog sikte på topp sex inför seriestart.

Men med bara en poäng på vårens tre sista omgångar är man plötsligt mer botten än toppen, trots att man ligger i mitten – det är ju bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket.

Anna Anvegård

Även om jag trodde hårt på Anna Anvegård måste hon räknas som ett jättestort utropstecken. Inför serien skrev jag att jag absolut trodde att hon skulle kunna uppnå tvåsiffrigt antal mål, eftersom hennes teknik och spelsinne även skulle funka bra i hösta serien.

Den analysen känner jag mig nöjd med. Anvegård har ju redan gjort nio mål, och bör alltså klara tvåsiffrigt med råge. Det tog henne bara ett par matcher att acklimatisera sig till allsvenskan, sedan kom målen – nio på de nio senaste omgångarna.

Dessutom har hon blivit landslagsspelare. Där har hon inte acklimatiserat sig ännu, utan hängde lite i luften i de båda inhopp hon fick göra. Det hindrar inte att jag tycker att hon är värd att satsa på i tiarollen framöver. Om hon bara ges lite tid att lära sig omgivningen i landslaget kommer hon säkerligen att fixa även den nivån.

Faktum är att hon även skulle kunna spela nia i landslaget. Där är hennes främst konkurrensmedel att hon har klart mycket bättre speluppfattning än konkurrenterna om spetsplatsen, på minuskontot är att hon inte är lika snabb i djupled.

Frida Boriero

Växjö som lag har kännetecknats av kortpassningsspel samt att man försöker vara spelförande. Utöver Anvegård gillar jag centrala mittfältaren Frida Boriero, som jag också tycker har blågul potential.

På mitten har ändå serbiska Jelena Cankovic varit den som imponerat allra mest. Hon står bokförd för fem assist, vilket är flest av alla i serien. Nu vet vi ju alla att damallsvenskans officiella assistliga är ett skämt, men Cankovic siffra indikerar ändå att hon är inblandad i mycket positivt för sitt lag. Spelare med kapacitet att slå avgörande passningar växer inte på träd i vår högsta serie.

Sommarens värvningar känns mer som drag att bredda truppen över tid än som direkta spetsvärvningar. Totalt sett tror jag fortsatt att Växjö kommer att vara ett mittengäng. Laget är för bra för att åka ner i elitettan.

8) LB07 14 poäng, 13–16 i målskillnad

In: Hanna Persson (fw, Bröndby)
Ut: –

Inför damallsvensk avspark tippade jag LB07 på nedflyttningsplats, jag gjorde det eftersom magkänslan sa att Malmölaget skulle kunna få det svårt i år.

Ännu så länge har inte min magkänsla varit direkt klockren. För precis som i fjol gjorde Malmölaget en stark vårsäsong. I fjol låg man så högt som på fjärde plats efter halva serien, nu är man på åttonde. Kollar vi poängutdelning hade man 16 vid den här tiden i fjol, alltså två mer.

I fjol tappade man fart på hösten, det har man inte råd med i år – avståndet ner till det riktiga träsket är ju bara två poäng.

Som lag betraktat är LB07 i första hand just ett lag. I förra veckan läste jag rubriken ”Otäck huvudskada för LB07-stjärna” på SVT:s hemsida. Den första reaktionen var att LB07 väl ändå inte har några stjärnor.

Jag skulle säga att man har en ganska grå spelartrupp. Fast det går ju att komma långt utan profilerade affischnamn. Likt Piteå gör LB sin grej väldigt bra.

Den huvudskadade spelaren var mittbacken Maria Möller Thomsen, en spelare som tränare Otto Persson beskriver som ”en jätte för oss i försvaret”. Ännu så länge skulle jag inte säga att den 19-åriga danskan har blivit en damallsvensk stjärna, men hon är absolut en spelare att hålla lite extra koll på i LB07.

För övrigt har jag inte sett några uppgifter kring hur det gått med Möller Thomsen. Jag hoppas verkligen att hon är ok och kan vara med från start i höst.

Tittar vi på lagets offensiv har Mia Persson haft en bra vår, där hon gjorde fem mål – lika många som på hela säsongen i fjol. En spelare som också haft en bra vår är ytterbacken Sofia Wännerdahl. Hon är bokförd för fem assist och delar ledningen i den där officiella assistligan som jag egentligen lovat att aldrig nämna i den här bloggen, men nu nämnt två gånger i samma inlägg. Klart är att Wännerdahls inlägg och fasta situationer är väldigt viktiga för Malmöklubben.

Hur går det då för LB07 i höst?

Mitt tips nu är att man kommer att få kämpa för kontraktet, men att man bör ha bra chans att hänga kvar. I nuläget finns det andra lag som känns sämre. LB gynnas ju av att ha haft ett lugnt transferfönster och i princip kan spela med samma lag i höst som man gjorde i våras.

Julia Spetsmark

9) Djurgårdens IF 13 poäng, 12–15 i målskillnad

In: Julia Spetsmark (fw/ymf, Manchester City), Sherifatu Sumaila (fw, LA Galaxy) och Maddie Bauer (b, Seattle Reign)
Ut: Petronella Ekroth (b, Juventus). Under våren lämnade även Jenna Hellstrom.

Inför avspark såg jag Djurgården som ett av sju lag med potential att utmana i den absoluta toppen. Även om jag placerade dem som sjua trodde jag att de snarare skulle slåss om medaljer än om nytt kontrakt.

Men Djurgårdens vår har varit en besvikelse, mycket eftersom laget är väldigt skadeförföljt. Expempelvis spelade Malin Diaz bara fyra matcher, det spännande norska nyförvävet Ingrid Ryland gjorde bara tre och Tempest-Marie Norlin spelade inte någon. Dessutom missade Mia Jalkerud några matcher på slutet av våren.

Nu verkar det dock vara bättring på gång. Till klubbens hemsida rapporterar tränar Joel Riddez att:

”Tempest är i full träning nu. … Jalkerud och Ingrid är nästan 100 procent. Sen får vi eventuellt se Malin Diaz i höst också.”

Det är ju förstås lovande för laget, som gjort några spännande nytillskott under uppehållet. Framför allt har Djurgården behövt jobba med sin offensiv. Det är ju bara svaga Kalmar som gjort färre mål i serien.

Under våren finns ju de båda defensiva spelarna Sheila van den Bulk och Ingibjörg Sigurdardottir topp tre i den interna skytteligan.

Sheila van den Bulk

Orsaker till det är förstås skadeproblemen på viktiga Mia Jalkerud, samt på att Jenna Hellstrom stack hem till Kanada efter några omgångar.

Det positiva med problemen är ju att nu 17-åriga Tilde Lindwall (hon var 16 år under hela vårsäsongen) har fått mycket speltid, och har visat att hon har stor framtida potential. Men Lindwall är inte redo att bära ett damallsvenskt anfall ännu.

Därmed borde det förstås vara utmärkt för lagets spets att man fått in fart med Julia Spetsmark samt en forward i Sherifatu Sumaila, som jag dock inte vet något åt. Men med Norlin frisk och Jalkerud på väg tillbaka borde laget kunna göra fler mål i höst.

Även amerikanska nyförvärvet Maddie Bauer blir spännande att följa. Hon har varit lagkapten i amerikanska ungdomslandslag, vilket skapar förväntningar.

När man i morgon sparkar i gång hösten i Kristianstad är Djurgården bara två poäng från nedflyttning. Mitt tips är att laget lyfter sig i höst och slutar i tabellens mittenskikt.

Linda Sällström

10) Vittsjö GIK 12 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Sofie Junge Pedersen (mf, Levante) och Catherine ”CJ” Bott (b, Jena).
Ut: Linda Sällström (fw, Paris FC), Osinachi Ohale (b/mf, Växjö), Genessee Daughetee (b/mf, ?) och Lorena White (b/mf, ?)

Vittsjö blandade och gav i våras. Trots att laget ligger och balanserar på nedflyttningsstrecket har man faktiskt plusmålskillnad.

Man vann mot Piteå, Linköping och Växjö, men föll mot svaga Kalmar. Insatserna mot Linköping och Piteå var högklassiga, och vad gäller antalet insläppta mål har man mer gemensamt med topplagen än med de andra i botten.

Den defensiva stabiliteten talar för Vittsjö i höstens jakt på nytt kontrakt. Det som talar emot är förstås förlusten av Linda Sällström till Paris FC. I fjol gjorde Sällström 15 av 24 mål. Under våren gjorde hon sju av 14. Totalt har alltså finländskan gjort 22 av 38 mål – vilket är 58 procent.

Sofie Junge Pedersen

Sofie Junge Pedersen och CJ Bott känns som två bra nyförvärv. Men de vräker inte in mål. I höst kommer pressen att bli blytung på Hannah Wilkinson och de andra Vittsjöanfallarna att producera.

För i och med tappet av Sällström känns det som att Vittsjö i högsta grad ligger i farozonen för att åka ur. I nuläget ligger det nära till hands att tippa det nordostskånska laget på en slutlig elfteplats.

11) Eskilstuna United 12 poäng, 13–22 i målskillnad

In: Tia Hälinen (mf, Sparta Prag) och Shannon Woeller (b, Jena)
Ut: Cornelia Ellefors (fw, BK30 Västerås). Dessutom lämnade Molly Menchel under våren till följd av en korsbandsskada.

Eskilstuna var trea både 2016 och i fjol. I år ligger man alltså på nedflyttningsplats efter halva serien.

Det är ingen tvekan om vilket lag som vårens stora negativa överraskning. Orsaken till det dåliga resultatet är att man fick en katastrofal start, mycket beroende på mängder av skador på backar.

Inför serien konstaterade jag att laget skulle vara väldigt känsligt för skador. Att den ordinarie startelvan är väldigt stark, men att det ser tunt ut utanför den.

Hanna Glas

Vid det sanslösa 9–0-raset mot Rosengård i den tredje omgången saknades hela sex backar på grund av skador: Hanna Glas, Vaila Barsley, Brianne Reed, Annica Svensson, Sarah Bergman och Molly Menchel.

Det där läget har sakta men säkert förbättrats, och tolv poäng på de åtta sista omgångarna talar för att laget är på väg att hitta rätt.

Under den struliga våren bytte man tränare. Nyrekryterade Jonas Björkgren fick sparken efter segern mot Hammarby i maj, och ersattes av Magnus ”Munken” Karlsson – pappa till spelaren Felicia Karlsson.

Samma klubbledning som hade anställt Björkgren några månader tidigare sparkade honom redan efter fyra omgångar, och motiverade sitt beslut med att Björkgrens ledarstil inte passade i Eskilstuna. De kanske borde ha kollat ledarstilen innan de gav honom ett tvåårskontrakt.

Mimmi Larsson

Under Karlssons ledning har Loreta Kullashi, som gjorde succé i landslaget i vintras placerats på en kant. Som jag ser det är Kullashi en typisk tia, och det är slöseri med talang att ha henne på kanten. Men tränare Karlsson har valt att satsa på ett forwardspar med två rena djupledslöpare i Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå den matchningen, något jag skrev lite om i ett tidigare inlägg.

Just för tillfället är Kullashi skadad. Hur illa det är vet jag inte, men hon var i alla fall inte med i förra veckans träningsmatch mot Linköping.

Jag tror inte att Eskilstuna kommer att åka ur, utan att de kommer att klättra några placeringar i höst. Truppen innehåller tillräckligt många klasspelare för att klara ut den här situationen.

12) IFK Kalmar 3 poäng, 8–35 i målskillnad

In: –
Ut: Aivi Luik (mf, Levante)

Man hade ju på känn från början att Kalmar var alldeles för dåligt för damallsvenskan. Och tyvärr har det också visat sig vara så, även om man inledde piggt och stod upp väl i flera matcher.

Men sedan blev laget hårt skadedrabbat och från juni och framåt var det rena natta. Bland annat hade man fyra raka matcher utan att göra mål innan man gjorde en bra insats mot Göteborg (2–3) i våravslutningen.

Skadelistan är verkligen dödstråkig läsning. Där finns skyttedrottningen Amanda Fredriksson, som har dragit av korsbandet. Där finns även Emelie Brandt (korsbandsskada), Selma Berggren (allvarlig broskskada), Maja Fridberg (korsbandsskada) Emma Danielsson (korsbandsskada och Ida Strömblad (axel, har brutit kontraktet).

Under våren har även Maja Träff Williams (knäskada) och Kristin Haugstad (bäckenet) varit uppsatta på skadelistan, men båda skall vara tillbaka i höst.

Oavsett är Kalmar i praktiken redan klart för nedflyttning. Det innebär att klubbledningen gör bäst i att ägna hösten åt att förbereda sig för elitettan. Alltså genom att bygga en spelartrupp som kan göra att laget snabbt återvänder.

Det här kan faktiskt vara en fördel mot att vara med ändå in i slutspurten. Faran med att åka ut plötsligt och oväntat är ju att man inte får tid att förbereda sig. Det tar ett tag att hämta sig från chocken. Och sedan är risken stor att man står där utan spelare.

Anna Anvegård

* Det kan förstås även finns anledning att ta en liten koll på skytteligan. Inför seriestart tippade jag att tio i topp skulle se ut så här:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Efter halva serien ser det ut så här:

1) Anna Anvegård och Natasha Dowie, 9 mål
3) Linda Sällström, 7 mål
4) Anja Mittag, 6 mål
5) Amanda Edgren, Therese Ivarsson, Julia Zigiotti Olme, Julia Karlernäs, Mia Persson och Rebecka Blomqvist, 5 mål.

Fem av mina kandidater finns alltså med på topp tio. Och på delad elfteplats återfinns bland annat Troelsgaard och Press. Jag tycker nog att jag trots allt får godkänt på mitt tips.

Med tanke på att Dowie och Sällström nu lämnar damallsvenskan kommer det att stå mellan Anvegård och Mittag i höst. I den kampen hade jag nog satsat mina pengar på Växjöspelaren.

* Slutligen några ord om elitettan, där höstsäsongen sedan några timmer tillbaka är i gång. Där var jag helt ute och reste i våras genom att tippa AIK som slutsegrare. Bakom dem trodde jag att Örebro, Kvarnsveden, Assi och Kungsbacka skulle slåss om den andra, damallsvenska platsen. Just de fyra lagen finns också med på topp fem.

Fast det känns som att det egentligen bara är mellan fyra lag som kampen står. De fyra är Örebro, Kvarnsveden, Kungsbacka – och skrällgänget Lidköping.

Just Lidköping tippade jag på nedflyttningsplats ihop med Böljan och Asarum. När det gäller de båda andra lagen var jag rätt ute, men kring Lidköping visste jag inte att nykomlingarna värvat in en handfull amerikanska spelare, vilket lyft deras kvalitet rejält.

Faktum är att jag nu tror att det blir just Lidköping och Örebro som går upp, att Kvarnsveden blir trea och att krisande Kungsbacka tappar lite i höst.

Örebro känns som seriens mest stabila lag, och Lidköping har stärkt upp sitt lag ytterligare i sommar och känns väldigt starkt. I dag vann LFK med 5–2 borta mot AIK efter att ha haft 14–5 i avslut mot mål. Största hotet mot de två tror jag alltså kommer från Kvarnsveden som avslutade våren starkt med sex segrar på de sju sista matcherna.

Kungsbacka har under sommaren tappat skyttedrottningen Karin Lundin och sin tränare Jamal El Moussaoui. Den senare delvis på grund av att han inte fått betalt av klubben. Samtidigt som jag hade välkomnat ett damallsvenskt lag till från Västsverige så känns det inte som att Kungsbacka är tillräckligt välskött. Det känns som att klubben bör koncentrera sig på att lösa sin ekonomi innan man funderar på att ta klivet upp.

Allra sist. Här är de bilder jag tagit under våren:

Djurgården förstörde Schelins debutfest

Rosengård–Djurgården 2–2. Det är ett resultat som sannolikt framkallar jubel i Östergötland. För även om Rosengård går till OS-vila i serieledning, lämnade Malmölaget i dag över initiativet i damallsvenskan till Linköping.

Inför hösten är det numera alltfler saker som talar för att guldet skall gå till LFC. Några av de sakerna är att Rosengårds OS-spelare inte kommer att få någon semester, samt att LFC har höstens seriefinal på hemmaplan. Ytterligare en sak som talar för LFC är att man har kvar sin trupp oförändrad i höst, medan Rosengård sannolikt kommer att behöva bygga om laget lite.

Gudbjörg Gunnarsdottir

Gudbjörg Gunnarsdottir

Tillbaka till dagens match. De första 20 minuterna var jag mycket imponerad av Rosengård, som hade ett snabbt och bra passningsspel och som bet sig fast kring Djurgårdens straffområde. Även om inte bortamålvakten Gudbjörg Gunnarsdottir behövde göra några räddningar under den perioden hade man en boll i ribban, och man satt bara och väntade på att spelövertaget även skulle ge utdelning i form av mål.

Men i 20:e minuten inträffade något som förändrade matchbilden totalt – en skada på Natasa Andonova. Och innan Rosengård hann få in någon ersättare lyckades dessutom Djurgården göra mål. Mia Jalkerud slog till på Katrin Schmidt:s fina inspel. Målet gjorde att ersättaren Lotta Schelin gick miste om de riktigt stora ovationer som hon sannolikt fått från de 1 805 åskådarna om hon bytts in vid en annan tidpunkt.

Natasa Andonova

Natasa Andonova

Utan både Andonova och Sara Björk Gunnarsdottir visade det sig att Rosengård saknade nödvändig kreativitet och fantasi för att riktigt pressa Djurgården. Tvärtom imponerade gästerna enormt. Laget spelade ett disciplinerat 4–5–1, och lät sig inte stressas av sina mer namnkunniga motståndare.

Schmidt var lysande på det centrala mittfältet. Jalkerud är bättre än jag trodde inför seriestart. Offensivt har jag även imponerats av Johanna Rytting Kaneryd under våren. Defensivt är målvakt Gunnarsdottir nämnd, men även nederländska mittbacken Michaela van den Bulk har gjort en stark vår. Djurgården är verkligen vårens överraskningslag – och det är bara att erkänna att jag var helt snett ute när jag tippade dem på sista plats.

Riktigt imponerande i dag att omgående återta ledningen efter Rosengårds kvittering. Faktum är att jag tyckte att Djurgården totalt sett var så bra att det borde ha vunnit dagens match. Jag tyckte att det kändes som att de hade bra kontroll på slutet.

Lotta Schelin

Lotta Schelin

Men i minut 90 slog hon då till – Lotta Schelin. Hon var på rätt ställe i straffområdet och tryckte in kvitteringen.

Någon undrar säkert hur Schelin skötte sig i övrigt. För hennes skull nöjer jag mig med att konstatera att det naturligtvis var otroligt skönt för henne, och för landslaget, att hon fick göra ett viktigt mål. Det borde ge henne lite självförtroende att ta med sig till Rio.

Skönt också att Emilia Appelqvist återigen gjorde mål. Ju fler OS-spelare som har gott självförtroende med sig till Rio, desto bättre.

Ella Masar McLeod

Ella Masar McLeod

Innan jag släpper dagens match bara några ord om Ella Masar McLeod:s 1–1-kvittering. Det var verkligen ett mål av högsta klass. När klippet med höjdpunkter kommer om en stund, kolla då in amerikanskans löpning. Kolla hur hon rör sig åt vänster och lurar med sig en Djurgårdsback. Där öppnar hon en yta att själv springa in i, och åt Lina Nilsson att passa in i.

Även om Nilssons passning är precis är det Masar McLeods tajming och avledande löpning som jag går igång på. Fotbollsgodis.

I och med att den här matchen är spelad är det alltså uppehåll i damallsvenskan och fokus för den här bloggen blir från och med nu närmast 100-procentigt riktat mot landslaget och mot OS.

Men innan jag sätter punkt för det här inlägget tänkte jag ta ut mitt damallsvenska allstarlag för de omgångar som spelats hittills.

Startelvan kändes faktiskt ganska solklar. Däremot var det tuffare konkurrens om de sju platserna på bänken. Där hade jag gärna även tryckt in Andonova och Vittsjös Sandra Adolfsson och kanske någon spelare till.

Laget är uppställt enligt 4–2–3–1: Gudbjörg Gunnarsdottir (Djurgården) – Lina Nilsson (Rosengård), Faith Ikidi (Piteå), Magdalena Ericsson (Linköping), Jonna Andersson (Linköping) – Sara Björk Gunnarsdottir (Rosengård), Katrin Schmidt (Djurgården) – Ella Masar McLeod (Rosengård), Pernille Harder (Linköping), Marta Vieira da Silva (Rosengård) – Stina Blackstenius (Linköping).

Ersättare: Jennifer Falk (Göteborg), Michaela van den Bulk (Djurgården), Glodis Perla Viggosdottir (Eskilstuna), Rita Chikwelu (Umeå), Mia Jalkerud (Djurgården), Mimmi Larsson (Eskilstuna) och Tabitha Chawinga (Kvarnsveden).

Det var mitt damallsvenska vårlag. Hur tycker ni att vårens lag borde ha formerats? Kom gärna med synpunkter, eller ännu bättre, genom att presentera era egna elvor.