Ett frågetecken för Linköping

Onsdagens nyhet var att Tove Almqvist nu är klar för Vittsjö. Jag konstaterade redan i går att Skåneklubben har något spännande på gång.

Tove Almqvist

Däremot måste man i nuläget sätta ett litet frågetecken för Linköping. Precis som med Rosengård är det för tidigt att prata panik eller kris. Det är ju ett tag till seriestart, och dessutom är det inte jättemånga omgångar innan sommaruppehållet. Men man undrar ju lite vad som är på gång. LFC har dragit igång uppbyggnadsträningen, och vad jag kan förstå har man bara 13 eller 14 utespelare i truppen.

Offensivt ser det väldigt spännande ut, och det kan bli ännu intressantare om Stina Blackstenius kommer hem. Men totalt sett ser truppen ut att vara väldigt tunn och skadekänslig. Och nog behöver man ha in någon stabil back till innan Nilla Fischer ansluter. Men det känns ju lite oroande när man läser i Corren om att klubben går mot ett rejält underskott.

Med Almqvist i Vittsjö har LFC bara kvar en enda spelare som spelade under första guldåret, 2016 – Emma Lennartsson. För hon är väl kvar? Jag har inte sett några uppgifter om att Lennartsson har förlängt, men enligt Corren ingår hon i truppen för 2019. Hon ingår också i truppen på LFC:s officiella hemsida, men det gör å andra sidan alla som var med 2018, den sidan är nämligen inte uppdaterad.

Målvakten Matilda Haglund ingick också i guldtruppen 2016, men var skadad hela den säsongen, och spelade inga matcher.

Dessutom har LFC bytt folk på i princip alla bärande ledarpositioner sedan 2016. Den klubb som jobbade så bra med kontinuitet fram till och med nämnt år har haft extrem genomströmning de senaste två åren. Kan de möjligen få lite lugn i sitt lagbygge den här säsongen?

Freja Olofsson

Nu när de flesta damallsvenska lagen har dragit igång sin träning börjar spelartrupperna bli klara. Ser man på vilka spelare som inte har förlängt med sina klubbar är Örebroduon Freja Olofsson och Emelie Andersson två spelare jag tyckte hade potential när jag såg dem i damallsvenskan 2017. Olofsson spelade 25 matcher i elitettan i fjol, medan Andersson var borta större delen av säsongen till följd av skada. Var hamnar duon i år?

Internationellt noterade jag i dag att Lyon har värvat argentinska forwarden Soledad Jaimes från Dalian i den kinesiska ligan. Jag blev lite imponerad av ”Sole” Jaimes när jag såg henne i de sydamerikanska mästerskapen i fjol. Men att hon skulle vara så bra att hon är en spelare för Lyon var ändå lite oväntat.

Under onsdagskvällen spelades tre av fyra kvartsfinaler i engelska WSL cup. Där blev det segrar för Manchester United, Chelsea och Arsenal. Division II-laget United vann med 2–0 mot West Ham, Chelsea med hela 4–0 mot Reading och Arsenal med 2–1 mot Birmingham. I morgon spelas den sista kvartsfinalen mellan Manchester City och Brighton.

För Chelsea spelade Magdalena Eriksson hela matchen. Det var hennes 50:e tävlingsmatch för Londonklubben.

Däremot satt Hedvig Lindahl och Jonna Andersson kvar på bänken under hela matchen. Fran Kirby gjorde två mål och var matchens spelare. Noterbart att övriga två mål gjordes av de gamla kompisarna från Rosengård, Anita Asante och Ali Riley.

Diamantbollen – och Arnth till Arsenal

Janni Arnth

Linköpings lagkapten Janni Arnth har skrivit på för Arsenal och hon lämnar därmed östgötarna efter 4,5 säsonger.

Det är förstås ett tungt tapp för LFC som har haft allt annat än kontiniutet i sin trupp de senaste åren. Fram till och med SM-guldet 2016 var klubbens framgångsrecept just att man lyckades behålla sina bästa spelare.

Efter guldet har det sett helt annorlunda ut. Kvar från guldlaget för två år sedan kommer man bara ha enstaka spelare nästa år. Under kontrakt är Tove Almqvist (13 matcher 2016) och Wilma Thörnkvist (1 match). Sannolikt blir dessutom Emma Lennartsson (16 matcher) kvar i klubben.

Som många av er redan har märkt finns det nu en Silly seasonsida här på bloggen. Klicka in via menyn ovanför det här inlägget.

I kväll är det dags för Fotbollsgalan. I ett tidigare inlägg har jag gått igenom och tippat vilka som får priserna. Som framgår av inlägget är Nilla Fischer min vinnare av diamantbollen. Jag tror att Kosovare Asllani är huvudmotståndare, samt att även Caroline Seger och Elin Rubensson kommer att vara uppe till diskussion.

 

Piteå kvar i topp – Banusic på väg bort från LFC?

Piteå fortsätter att leda damallsvenskan även efter den nionde omgången. Rosengård klarade inte av att passera, utan inkasserade på måndagskvällen sin andra förlust för säsongen. Ett allt starkare Linköping vann med 2–1 på Malmö IP.

Jag såg den första halvleken koncentrerat och den andra från och till. Mitt fokus under den första halvleken låg på Rosengårds uppspel. Tränare Jonas Eidevall har ju gått ut med att hans lag skall spela snabb fotboll, och jag var nyfiken på att få se hur de planerar starta anfallen mot ett samlat försvar.

Bara någon minut in i matchen slog Glodis Perla Viggosdottir en svepande boll ut på högerkanten till Sanne Troelsgaard. Det kändes som ett effektivt sätt att flytta Linköpings lag. Det skulle dock visa sig vara en av få spelvändningar i en första halvlek där gästerna inte hade så mycket boll, men ändå hade god defensiv kontroll.

I varje fall den sista halvtimmen. Rosengård spelade nämligen rätt snabbt i början och gjorde 10–15 riktigt bra minuter i matchupptakten. Sedan tappade man i kreativitet och fart.

Framför allt gick för långsamt i uppspelsfasen. Jag såg inte några idéer kring hur man skulle få till den där snabba fotbollen man eftersträvar. Jag fattade inte tanken med att dra ner Caroline Seger som vänsterback. Den hade väl varit bra om Seger någon gång hade spelat bollen framåt. Men jag tror knappt att hon hade någon passning framåt under de första 20 minuterna och totalt kom hon inte upp i mycket mer än fem under de 45 minuter hon spelade.

Det bästa centrala anfallet i halvleken hade Linköping i slutet – det anfall där man gjorde 1–0-målet. Överhuvud taget hamnade Rosengård för ofta ute på kanterna. Trots att man har två landslagsspelare på innermittfält skapas det inte mycket kreativt centralt i planen.

Visst hade Rosengård någon målchans mer än Linköping. Men effektivitet är inte Malmöklubbens styrka i år. Det kanske låter konstigt att skriva så om den klubb som gjort flest mål i serien. Men man har höga förväntningar på Rosengård och utöver matcherna mot Kalmar (fyra mål) och Eskilstuna (nio) har man bara gjort drygt ett mål i snitt per match – vilket är klart färre än jag hade förväntat mig.

Det om Rosengård, som ju trots allt ligger kvar i slagläge i tabellen. Men som kändes mer spelmässigt överlägset i april än man gör i juni.

För Linköping är det tvärtom. Det känns som att laget är på gång att hitta rätt. Man släpper inte längre till lika mycket bakåt, och man har stängt till i mitten. Mycket beroende på Kosovare Asllani som gjort ett kanonjobb som tia de senaste matcherna.

I ett lag som årets LFC sköter hon tiarollen precis som man måste. Årets LFC kräver ju tio utespelare som jobbar stenhårt i defensiven, något Asllani verkligen gjorde mot Rosengård. Hon hade dessutom bra stöd av Emma Lennartsson.

Och med de två som hjälp i mitten växte även Filippa Angeldahl. Hon är annars en spelare som jag tidigare sett som en av vårens besvikelser i damallsvenskan. I den här matchen tyckte jag att LFC vann kampen om mitten. Inte med mycket, men ändå tillräckligt för att till slut få med sig tre poäng hem i bussen.

Segermålet gjorde formstarka Natasha Dowie från kortlinjen efter att ha vunnit dubbla dueller mot Simone Boye Sörensen. Fast egentligen borde det ha bokförts som självmål, för bollen hade knappast gått mot mål om inte Zecira Musovic styrt in den med hälen – ett högst olyckligt målvaktsingripande.

Dowies anfallskompis i början av säsongen, Marija Banusic, var inte ens med i matchtruppen. Hon fanns inte med på skadelistan inför matchen, och i sändningen på damallsvenskan.tv sa kommentatorn att ”det ryktas att hon är på väg bort”.

Det är intressant. Man har ju undrat lite hur hon har tagit att vara petad, vilket hon varit sedan Henrik Jensen tog över. Det verkar alltså vara dags för Banusic att byta klubb igen.

Personligen känner jag att det kanske är viktigare för Banusic att byta rådgivare. Att det är dags för henne att omge sig med folk som kan få henne att förstå att hon har kapacitet att bli en världsstjärna, men att hon också bör förstå att hon för tillfället inte ens är nära den klassen.

Hon var bra förra våren, men blev allt mer stillastående på hösten. Den trenden har fortsatt det här året. Hon behöver någon som kan få henne att inse att hon måste förbättra sin löpstyrka rätt rejält om hon skall kunna ta nästa steg. Hon har speluppfattning, teknik och tillslag för att bli en världsspelare. Men det finns inga stillastående världsspelare, varken inom herr- eller damfotbollen. Fotboll är en löpsport, och Banusic måste börja springa.

Som lag har Linköping börjat röra på sig. Man är uppe på fjärde plats i den jämna tabellen, och har nu bara fem poäng upp till tvåan Rosengård. Om den nya tränare som skall leda laget i höst fortsätter att bygga vidare på det Jensen börjat skapa kanske LFC kan klättra några steg till framöver.

 

Frustration i Linköping, styrkebesked av Växjö

I dag har den tredje damallsvenska omgången gått vidare med två matcher. Jag har sett båda och här är lite synpunkter.

Först spelade Kristianstad och Linköping 1–1 inför svaga 382 åskådare på nya Kristianstad Fotbollsarena. Det var en intressant match, där Marcus Walfridson visade att han börjat anpassa mästarlagets spelsätt efter bristen på snabbhet i backlinjen.

I den första halvleken stod LFC väldigt lågt, och man höll ihop lagdelarna mycket bättre än tidigare matcher. Defensivt såg det stabilt och bra ut. Däremot skapade man egentligen inte en enda riktig målchans i offensiven. Ändå ledde man med 1–0 efter 45 minuter.

Orsaken var en grov målvaktstavla från Kristianstads målvakt Moa Olsson, som redan i elfte minuten släppte in ett löst vänsterskott från Kosovare Asllani. Men får man avsluten inom ramen kan det bli mål…

I SVT:s pausintervjuer sa Asllani och Walfridson rätt saker. Asllani menade att LFC måste jobba hårdare än man gjort i de tidigare matcherna.

”Det känns som att vi gått på 70 procent.”

Och Walfridson sa:

”Vi är här för att täppa till bakåt. Men jag hade önskat att vi kunde hålla i bollen lite längre i anfallsspelet.”

För att nå framgång måste ett lag känna trygghet, och sådan får man i ett fungerande försvarsspel. Dock fungerade in försvaret lika bra efter paus. LFC hamnade ännu lägre i planen, och flera spelare blev lite passiva.

Dessutom väckte SVT:s kommentatorer frågan om hur det är med fysen i Linköping. De tyckte att flera spelare såg trötta ut på ett tidigt stadium.

Det kan vara svårt att se från tv-skärmen. Men klart är att om man spelar ett lågt försvarsspel bör man ha både löpvilja och -styrka i omställningarna för att skapa målchanser. Och utöver några bra minuter precis mitt i halvleken såg man inte mycket löpning från de gästande spelarna.

Det man i stället såg på slutet var frustration. Fortfarande i ledning tog Marija Banusic ett gult kort genom att efter signal skicka i väg bollen så att den flög ur arenan och ut på något som såg ut som en parkeringsplats. Det gäller nog för tränare Walfridson att hålla uppe humöret på Banusic, för forwarden kommer lite i kläm när LFC väljer spelsätt med lågt försvarsspel och omställningar. Hon är ju varken en försvarsspelare eller löpare.

Efter Kristianstads kvittering blev frustrationen ännu större i LFC. Och Anna Oskarsson drog på sig något som kan vara årets mest idiotiska röda kort. Hon hade redan en varning när hon demonstrativt kastade bollen i marken som protest för att hon inte fick inkast när hon själv sparkade ut bollen över linjen. Så agerar inte en spelare som är i balans.

Om det är så att det börjar komma in negativ energi i truppen måste lagledningen agera blixtsnabbt. Annars kan det ta väldigt lång tid att få ordning på lagbygget.

Ett bakslag på många sätt för LFC var att det sträckte till högt upp i baklåret på Maja Kildemoes, vilket gjorde att man tappade en mittback. Även om Emma Lennartsson vikarierade med den äran behöver Linköping ha alla backar tillgängliga.

Slutligen något kul kring Linköping. Och det var förstås att Johanna Rasmussen äntligen fick göra damallsvensk debut för klubben efter 14 månaders frånvaro till följd av en korsbandsskada.

Linköping var alltså nöjt med sitt försvarsspel före paus. Kristianstad bör vara nöjt med sitt under hela matchen. Den officiella statistiken sa 7–2 i avslut mot mål till KDFF, och min räkning av målchanser visade också just 7–2 (2–1) – och då var ju den ena egentligen inte ens en chans. Båda LFC-chanserna går för övrigt att se på det här klippet:

När det gäller KDFF tyckte SVT-experten Markus Johannesson att laget spelade för långsamt i den första halvleken. I viss mån hade han rätt.

Som jag ser det var det dock kanske inte passningstempot som var det stora problemet, utan valet av forwards. För mot ett lag som backar hem så långt som LFC gjorde behöver man ha smarta och rörliga forwards att sätta upp bollen på i anfallsuppbyggnaden.

Ju mer jag ser Ogonna Chukwudi, desto mer känner jag att hon inte är någon riktig forward. Hon är bäst när hon kommer från kanten. Therese Ivarsson är ju inte heller någon riktig forward. Hon är fantastisk inne i straffområdet, även i dag hade hon flera chanser, bland annat ett skott i kryssribbans utsida. Men i uppspelsfast kändes inte heller Ivarsson trygg.

Dock blev det här väldigt mycket bättre när Chukwudi klev av och Ivarsson och Amanda Edgren bildade forwardspar. De hittade omgående en bra arbetsfördelning. Så kanske att Elisabet Gunnarsdottir fick lösningen på anfallsfrågan där. Alltså att flytta ut Chukwudi på kanten och köra Edgren och Ivarsson centralt.

Så till den andra matchen. Där hade jag också 7–2 i målchanser, fast den här gången till bortalaget. Växjös 2–1-seger mot Hammarby var således helt i sin ordning, sett till vad lagen skapade.

Det här var första gången i allvenskan som  Växjö tilläts spela det passningsorienterade spel som man byggt upp. Den förre tränaren Pierre Persson var influerad av japansk damfotboll, där man ju är väldigt bra på att hålla bollen inom laget.

Det japanska landslaget har dock oftast haft rätt svårt att få till spetsigheten. Den tanken bar jag med mig i paus av dagens match. För trots att småländskorna hade haft ett stort övertag i bollinnehav var det Hammarby som hade den första halvlekens bästa målchans.

Men i den andra halvleken visade Anna Anvegård de kvaliteter som gjort henne till skyttedrottning i elitettan två år i rad. Hon hade hunnit med att ha två bra avslut innan hon nickade in 1–0-målet i den 57:e minuten. Det var för övrigt starkt att kunna styra in det stenhårda inlägget från Frida Boriero. Den senare sköt ju in bollen i målområdet.

Drygt 20 minuter senare trixade Anvegård bort två hemmaförsvarare och satte 0–2. Där visade hon både kontroll och klass. Men hon är ju inte den enda bollskickliga spelaren i Växjö. Boriero, Alexandra Jonasson och Jelena Cankovic är tre andra värda att nämna.

Det var till slut ett styrkebesked från Växjö. Deras seger var odiskutabel, även om det hann bli lite nervöst på övertid. Hammarby bytte in Elise Kellond-Knight i den 62:a minuten, och ganska omgående fick vi se ett par spelvändningar som ingen annan i damallsvenskan klarar av att utföra.

Australiskan slog dessutom en fantastiskt fin inläggsfrispark i den 91:a minuten. En frispark som Frida Sjöberg skallade in från nära håll bakom annars stabila Katie Fraine.

Hammarby tappade därmed serieledningen, vilket var väntat. På minuskontot såg jag flera frustrerade gester under matchens slutskede. Det är förstås inte lovande. Men om man håller uppe humöret, kommer laget garanterat att bli en obehaglig motståndare för många år. Man har flera vassa spelare som går rakt på mål. Det kombinerat med Kellond-Knights fina inhopp ger hopp om en ljus framtid.

En annan rolig sak var publiksiffran på 1619 åskådare. Det innebär att Hammarby fortsatt leder den damallsvenska publikligan. Det är vi inte vana vid. Men kul att en storstadsklubb lyckas locka publik.

Slutligen sa den officiella statistiken 9–15 i avslut mot mål. Så kul var det inte. Utan återigen på Kanalplan räknades även skott som gick utanför, och till och med missriktade inlägg, som avslut mot mål.

 

Vändningar, Askungesaga och publikfiasko

I mitt tips av damallsvenskan skrev jag att det kändes svårare än på många år att tippa serien. Med tolv matcher och två omgångar spelade har jag ingen anledning att ändra den uppfattningen.

Tvärtom känns det som att jag gjorde det lätt för mig och delade upp serien i fler delar än jag borde ha gjort. För så här långt är det bara två saker man kan känna sig säker på – och det är att Rosengård kommer att slåss om guldet och att IFK Kalmar kommer att få kämpa för att hänga kvar.

Övriga tio lag är rätt svårbedömda. Helgens omgång kännetecknades av svängiga matcher. I tre matcher hade ett lag (Göteborg, Kristianstad och Linköping) till synes klara grepp. Som bekant tog inget av de lagen en trepoängare.

Om vi börjar med den minst omskrivna matchen, Skånederbyt på Malmö IP, så tappade Kristianstad ledningar med 2–0 och 3–1 till 3–3. LB:s upphämtning från 1–3 till 3–3 kom efter två riktiga klassmål.

Först vred Anna Welin läckert in en frispark, sedan bjöd Elisa Lang Nilsson på en volley i den högre skolan. Det kanske inte är så snyggt att det kan bli en kandidat till årets mål, men svårighetsgraden där hon rör sig i en riktning och skjuter i en annan är väldigt hög.

I den matchen finns även en liten Askungen-saga. Jag kan erkänna att jag för ett år sedan inte hade någon koll på Therese Ivarsson. Inför fjolårets säsong hade den snart 29-åriga mittbacken gjort fyra mål på knappt 80 damallsvenska matcher.

Framför allt under hösten i fjol reagerade jag över hur bra Ivarsson var på offensiva fasta situationer. Hon gjorde också fem mål på sina 22 damallsvenska matcher under 2017. I år har hon tagit ännu ett kliv. Ivarsson gjorde tre mål i Kristianstads genrep och ett i premiären mot Vittsjö.

Det gjorde att Elisabet Gunnarsdottir flyttade upp Ivarsson i anfallet i lördags. Mittbacken tackade för förtroendet genom att göra två nya mål – och nu leder Ivarsson skytteligan med tre fullträffar.

Självklart är Ivarsson inne i en sådan där period av flyt som man ibland kan komma in i. Men jag vägrar att kalla hennes målskytte för en tillfällighet. För som jag ser det är Ivarsson just nu den damallsvenska spelare som är allra bäst på att röra sig i offensivt straffområde vid fasta situationer. Hon håller helt klart hög internationell klass på den fronten.

Så till Göteborg där hemmalaget fick smaka på sin egen medicin från premiäromgången. Jag hade på matchen parallellt med att jag jobbade, vilket gjorde att jag bara såg fragment. Men det jag såg var att Göteborg kändes en klass bättre än Hammarby före paus, ungefär som Rosengård gjorde mot Göteborg i premiären.

Göteborgs 1–0-ledning efter 45 minuter kändes som i underkant. Då bjöd Hammarby på en favorit i repris. För precis som i fjol vann Bajen den andra halvleken på Valhalla med 3–0. I fjol lång man under med 3–0 i halvtid, och fick således bara en poäng. I år visade man effektivitet och gjorde i princip mål på alla sina chanser – och fick med sig tre poäng hem till Stockholm.

Hammarbys effektivitet med sju mål på två omgångar imponerar. Men jag är inte helt säker på att den kommer att hålla i sig. Därmed tror jag att Bajen får passa på att njuta av serieledningen så länge det håller i sig.

Tillbaka till Skåne, där Vittsjö skrällde till rejält. För när Marija Banusic gjorde 0–2 på Vittsjö IP från straffpunkten var det inget som talade för en vändning.

Visst hade Vittsjö haft ett bättre grundspel än Linköping under de första 23 minuterna. Men att de svenska mästarinnorna skulle tappa en tvåmålsledning trodde jag inte på. Speciellt inte som Linköping hade varit hypereffektivt och gjort mål på sina två första målchanser i matchen. Och med 2–0 i ryggen trodde jag att LFC skulle kontra sönder Vittsjö.

Banusics 0–1 är ju värt ett eget kapitel. Efter en kort hörna vred hon med vänsterfoten in bollen hur snyggt som helst vid bortre stolpen. Ett klassmål.

Men det skulle alltså vända. På bloggen Hattrick läser jag att LFC-tränaren Marcus Walfridson upplevde det som att hans lag hade fin kontroll före paus.

”Vi har inte lika mycket boll men fin kontroll i första halvlek. I andra halvlek tappade vi boll för mycket. Vi måste se oss själva i spegeln och utvärdera vad vi höll på med.”

Det är möjligt att han kände så. Men jag hade 4–4 i klara målchanser, och medan LFC i princip inte hade några fler anfall så var Vittsjös forwardsduo Linda Sällström/Hannah Wilkinson nära att rinna igenom vid ett par tillfällen redan före paus.

Frilägena kom istället efter sidbytet. Till slut var Vittsjös seger snarast i underkant. Utöver sina tre mål hade man fyra bollar i målramen, plus ytterligare flera vassa chanser. Totalt stannade min räkning av klara målchanser på 11–6 till Vittsjö, med reservation för att jag kan ha missat några på grund av de ganska omfattande bildstörningarna på damallsvenskan.tv efter paus.

Jag har flera gånger skrivit om bristen på snabbhet i LFC:s backlinje. Den var återigen tydlig. Men, och det är ett stort MEN. Jag skulle säga att LFC förlorade matchen högre upp i planen.

Vittsjö tilläts ju nämligen att mata in precisa bollar bakom LFC:s backlinje. Där måste forwards och framför allt mittfältare göra ett mycket bättre jobb. Det är ju hopplöst att spela i en backlinje när motståndarna hela tiden får tid att sikta in djupledsbollarna.

Som jag ser det vann Johanna Andersson och Michelle de Jongh kampen om det centrala mittfältet på knockout mot Filippa Angeldahl och Emma Lennartsson, delvis på grund av att Vittsjöduon hade bättre hjälp av sina forwards. Visst saknar LFC Kosovare Asllani där i mitten, men räcker det med att hon kommer tillbaka för att man skall börja vinna bollar centralt? Jag kan inte säga att jag känner mig helt säker på det. Det är många bitar som behöver falla på plats i tränare Walfridsons lagbygge om LFC skall bli en seriös guldkandidat den här säsongen.

Och det är ju faktiskt värt att notera att Vittsjö trots allt saknade sin kanske allra bästa spelare i konsten att servera djupledspassningar, Emmi Alanen. Vittsjö står på fyra poäng, trots två svåra öppningsmatcher och skador på nyckelspelarna Sandra Adolfsson och Alanen – det är imponerande.

Jag tippade laget på åttonde plats. Men då hade jag inte räknat med att Wilkinson skulle vara så bra. Hittills har laget visat att man har kapacitet för den övre halvan, och kanske mer än så. Den spelmässiga insatsen i söndags var helt klart av medaljklass.

I söndags tog Piteå sin andra raka seger genom att vinna i Eskilstuna, där United är fortsatt poänglöst, och under nedflyttningsstrecket. Den matchen har jag bara sett höjdpunkterna från, vilket gör att jag inte kan bedöma lagens insatser.

Jag har inte heller sett mer än höjdpunkter från Kalmar–Rosengård. Men där sa ju resultatet 0–4 det mesta. Dock kan Rosengårds seger bli dyrköpt, då Anja Mittag tvingades kliva av med något slags knäskada. För Rosengårds och framför allt Mittags skull får vi hoppas att det inte är något allvarligt.

Kalmar ligger sist i tabellen med noll poäng och 1–6 i målskillnad. Den andra nykomlingen Växjö DFF har också bara gjort ett mål. Men man har tre poäng efter en imponerande seger mot Djurgården.

Jag tyckte ju att Stockholmslaget imponerade stort i premiäromgången. I Växjö nådde man inte samma höjder. Det skall sägas att det här var en match som jag bara följde sporadiskt. Men jag upplevde att Djurgården var bättre och hade rätt bra kontroll en bit in i den andra halvleken.

Ändå kändes inte Växjös seger orättvis. Laget visade återigen att man har kapacitet att hamna högre upp i tabellen än den tiondeplats som jag tippat dem på. Växjö är en pigg nykomling – rent sportsigt.

Publikt gjorde däremot Kalmar en mycket bättre premiär än Växjö. Men efter publiksuccén i premiäromgången kom damallsvenskan ner på jorden i den andra omgången. De lysande undantagen var förstås Kalmar, där 1 398 personer hade tagit sig till Gröndals IP, samt pålitliga Eskilstuna.

Även om LB07 hade den sämsta publiksiffran (genomusla 228) är det siffran i Växjö som jag tycker är den största besvikelsen.

Visst låg Växjös hemmapremiär bara någon timma innan stadens hockeystolthet Lakers spelade SM-final. Men 446 är en av de allra sämsta premiärsiffrorna en damallsvensk nykomling har haft i modern tid. Siffran är till och med lägre än vad laget hade i sin hemmapremiär i elitettan i fjol. Tråkigt. Vi får hoppas att intresset för damallsvenskan ökar i Växjö nu sedan hockeyguldet är i hamn.

Jag ville för övrigt kolla exakt hur bra Kalmars siffra står sig, och hur dålig Växjös är. Sedan säsongen 2003 finns alla publiksiffror i damallsvenskan på svenskfotboll.se. Jag gick igenom vad alla de 33 nykomlingarna från 2003 och framåt har haft för premiärpublik. Här är hela listan:

1) Linköpings FC, 2004 –        5 502
2) Piteå IF, 2011 –                   2 470
3) Piteå IF, 2009 –                   2 243
4) Kristianstads DFF, 2008 –   2 225
5) QBIK, 2005 –                     2 036
6) Eskilstuna United, 2014 –  1 853
7) Hammarby, 2015 –            1 619
8) Falköpings KIK, 2007 –      1 404
9) IFK Kalmar, 2018 –          1 398
10) AIK, 2007 –                     1 363
11) Själevads IK, 2004 –        1 318
12) Vittsjö GIK, 2012 –           1 271
13) Bälinge IF, 2006 –            1 248
14) Karlslunds IF, 2003 –        1 225
15) Dalsjöfors Goif, 2011 –     1 031
16) Östers IF, 2003 –                985
17) Kvarnsveden, 2016 –         911
18) Djurgårdens IF, 2016 –       821
19) AIK, 2005 –                        813
20) Hammarby IF, 2017 –         683
21) Stattena IF, 2003 –             663
22) Mallbackens IF, 2015 –       660
23) Mallbackens IF, 2013 –       652
24) Stattena IF, 2009 –             645
25) Sunnanå SK, 2013 –          625
26) Jitex BK, 2006 –                 550
27) AIK, 2014 –                         513
28) Jitex BK, 2010 –                 504
29) LB07, 2017 –                      485
30) Tyresö FF, 2010 –                450
31) Växjö DFF, 2018 –             446
32) Umeå Södra FF, 2008 –      342
33) AIK, 2012 –                         307

Alla lag i botten av den här listan, utom Växjö, kommer från orter som redan hade minst ett lag i damallsvenskan. Tidigare var Sunnanås 625 åskådare sämsta publiksiffran på en ort som inte haft damallsvensk fotboll året innan. Nu tar Växjö över den bottennoteringen med rätt stor marginal.

Jag hade tänkt att även ha med en internationell genomgång i det här inlägget. Men den får vänta. Jag avslutar istället med att konstatera att tabellerna för våra två högsta serier ser ganska lika ut vad gäller poängfördelning efter två omgångar.

Precis som i damallsvenskan har elitettan exempelvis två fullpoängare i Kif Örebro och Kungsbacka och två nollpoängare i Assi och Mallbacken. Huruvida det är en indikation på hur det kommer att sluta återstår att se. Kungsbackas 3–2-seger mot Kvarnsveden, där man likt VIttsjö vände tvåmålsunderläge, är i vart fall en signal om att Kungsbacka verkar ha som plan att vara med och kämpa i toppen.

Vad hände egentligen på Tunavallen?

Jag hann inte se speciellt mycket av de matcher som började sent i dag. Men jag noterade hur Eskilstuna rasade som ett korthus och föll med hela 5–1 mot Göteborg. Det känns definitivt som ett av årets allra mest konstiga resultat i damallsvenskan.

Jag såg att Eskilstuna hade 7–2 i avslut i slutet av den första halvleken, och noterade att de tog ledningen. Men vad hände egentligen under de sista 35 minuterna på Tunavallen?

Där släppte alltså United in fem mål – hemma mot nästjumbon.

Inför avspark hade Eskilstuna tillsammans med Linköping och Piteå släppt in minst mål i serien. När jag nu kollat igenom målen noterar jag att både 1–3 och 1–4 är bjudningar efter riktigt grova misstag i uppspelsfas. Göteborg tackade, tog emot – och svävade upp över nedflyttningsstrecket.

Däremot skakades det nog på ett och annat huvud över resultatet i Borlänge, Vittsjö, på Söder – och kanske framför allt i Örebro.

Redan inför omgången var ju Kif Örebros möjligheter till nytt kontrakt minimala. Nu är de näst intill obefintliga. De måste ju ta in nio poäng och tio mål på Göteborg på tre matcher.

Kvarnsveden är också väldigt illa ut. Man trillade ner på nedflyttningsplats trots att man tog en fin poäng mot Linköping.

Under de två minuter som Göteborg var i underläge kändes Kvarnsvedens läge ändå rätt ok. Men efter vändningen är situationen nu rejält prekär för Borlängeklubben. Det är uppenbar risk att inte ens fyra poäng på de två återstående matcherna (hemma mot Rosengård och borta mot Kristianstad) räcker till nytt kontrakt.

Både Vittsjö och Göteborg har ju kvar att möta ett Örebro som redan kan vara klart för nedflyttning.

I en annan del av tabellen är det fest i kväll:

Inget kalas utan kras. Men Kristine Minde tog på sig ansvaret att städa i omklädningsrummet efteråt:

Fast Minde såg sig inte som städningsansvarig…

Det om damallsvenskan. I Tyskland blev två av fjolårets svenska mästare målskyttar i dag. Fridolina Rolfö gjorde 3–0-målet när Bayern München vann med hela 5–0 borta mot Jena.

Och precis som jag anade så fick Wolfsburg jobba hårt mot duktiga nykomlingen Werder Bremen. Men Pernille Harder klev fram och satte det matchavgörande 3–2-målet i den 82:a minuten. Det var Harders andra mål i matchen, och det var en läglig dag att bli matchhjälte. I dag har danskan nämligen släppt sin första bok:

View this post on Instagram

Jeg er stolt af, at jeg i samarbejde med @turbine_forlaget udgiver min første bog. Bogen er en fan bog, hvor du kan læse og se billeder fra mine første boldberøringer til i dag. Er du vild med fodbold og mellem 10-15 år, eller vil du bare gerne vide endnu mere om mig, så er bogen lige noget for dig! Info omkring hvordan du får fingrene i bogen kommer snart 🙂 I'm proud to publish my first book in cooperation with @turbine_forlaget. It's a fan book, where you can read and watch privat photos from the start of my career, from the first touches of the ball until today. If you're crazy about football and in the ages 10-15, or you just want to know more about me, this book is definetely something for you! Info regarding where you can get your hands on the book will appear shortly. (The book is in Danish)

A post shared by Pernille Harder (@pharder10) on

I England vann tippade topptrion Chelsea, Manchester City och Arsenal sina matcher i dag. Chelsea och Man City toppar med full poäng efter fyra omgångar – Chelsea har dessutom en nolla i kolumnen för insläppta mål.

Magdalena Eriksson var enda svenska spelare som spelade i dag. Varken Hedvig Lindahl eller Jessica Samuelsson fanns med i sina lags laguppställningar. I Samuelssons fall antar jag att det är smällen på foten från tisdagens landskamp som ställer till det.

Vivianne Miedema:s 1–0-mål för Arsenal mot Everton var ett litet konstnummer. Starkt att få sådan kraft på avslutet från stillastående.

USA-Kanada, Piteå, Hurtig och lite till

USA vann finalen i det Nordamerikanska OS-kvalet med 2–0 mot Kanada. Amerikanskorna var det klart bättre laget och jag räknade till 9–1 (4–0) i målchanser. Målen gjordes av Lindsey Horan och Tobin Heath och går att se här:

Jag satt och tittade på matchen och trots USA:s överlägsenhet tycker jag att Kanadas förbundskapten John Herdman kan vara minst lika nöjd med utfallet som USA:s Jill Ellis. Herdman tog nämligen chansen att testa djupet i sin trupp mot bästa möjliga motstånd, medan Ellis spelade med bästa möjliga lag. Enligt uppgifter (via twitter) från journalister på plats i Houston kastade Herdman upp sin medalj på läktaren efteråt.

Från start vilade han spelare som Erin McLeod, Sophie Schmidt, Diana Matheson och Christine Sinclair. Han valde också att starta med Melissa Tancredi istället för stjärnskottet Deanne Rose. Herdman såg alltså matchen mer som ett test än som en final.

De första 15–20 minuterna imponerade Kanada med hög press och bra passningsspel. USA hade så långt inget anfallsspel, men amerikanskorna är numera hyperstabila i defensiven och släppte inte heller till några målchanser.

När Kanada inte längre orkade hålla den höga pressen tappade Kanada kommandot – och tålamodet. De slutade att passa runt bollen och började i stället slå långbollar på chans. Det passade USA utmärkt och de sista 70 minuterna var det klasskillnad.

Men. Och det är ett ganska stort men. Många av USA:s målchanser berodde på att den före detta Piteå- och Örebromålvakten Stephanie Labbé kom helt fel i luftrummet. Gång på gång tog hon felbeslut på inlägg och hörnor, felbeslut som ledde till farliga målchanser. När Horan nickade in 1–0 var det minst fjärde gången Labbé hamnade helt snett på ett inlägg.

Visst har det även hänt att Erin McLeod har kommit fel i luftrummet, men hon har ändå en betydligt större säkerhet i det spelet. Så med McLeod i målet tror jag att USA hade fått kämpa betydligt mycket hårdare för att få hål på Kanada. Och då kunde testet med att släppa in trion Matheson, Schmidt och Sinclair sista halvtimman kunnat bli en succé.

Ett längre klipp från matchen finns här nedan. På det kan man se flera av Labbés felbeslut:

På klippet kan man också se att mycket talar för att Mallory Pugh är en startspelare för USA i OS. 17-åringen har grym bollbehandling och ett härligt spelsinne. Även om hon väger lite lätt i det fysiska spelet känns det som att det blir svårt att flytta på henne nu. Pugh känns förresten som ett lysande exempel på hur nästa generations damfotbollsspelare kommer att se ut.

I övrigt i USA imponerades jag återigen av Becky Sauerbrunn. Det var så tydligt att Kanada satte Tancredi på att styra över USA:s uppspel från Sauerbrunn till Julie Johnston. Nästan varje gång Sauerbrunn fick en öppning att sköta uppspelen hände något konstruktivt. Däremot ligger Johnstons precision i passningsspelet på en klart sämre nivå. Jag gissar att många lag som möter USA framöver kommer att vilja styra sitt försvarsspel så att Johnston har bollen så mycket som möjligt.

Det om den matchen. I övrigt de senaste dagarna har Piteå spelat 0–0 i England, mot Chelsea. Jag har inte hittat så mycket skrivet om matchen, men här är i alla fall en länk till PT.

I svenska cupen vann skadedrabbade Umeå säkert med 3–0 borta mot Sirius. I den länkade artikeln från UIK:s hemsida kan man läsa om en ny spelidé. Vad den går ut på har jag inte sett några uppgifter om, men det blir allt lite intressant att följa. Det skulle också vara intressant att få någon prognos på när Lina Hurtig kan vara tillbaka. Det är 4,5 månader sedan nyheten om hennes stressfraktur kom. Då uppfattade jag det som att hon skulle kunna spela i OS-kvalet, men det kan vi nog glömma nu. Någon som hört något i frågan?

För Umeå väntar nu kvartsfinal mot vinnaren i kvällens intressanta möte mellan Kif Örebro och Eskilstuna.

När det gäller cupen såg jag att det går att se Göteborg–Linköping i sin helhet på klippet nedan. Vill man bara se målen kommer de enligt följande:

0–1 Tove Almqvist (Stina Blackstenius) efter 14.55
0–2 Självmål efter 28.50
0–3 Blackstenius (Emma Lennartsson) efter 1,04.40

Cajsa Andersson:s kanonräddning inträffar för övrigt efter 23.15.

I Tyskland vann Frankfurt klassikermötet med Potsdam med 4–3. Höjdpunkter finns på den här länken. Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen var på plats, och blev tydligen inte skrämd av det kommande motståndet i Champions Leauge.

Frankfurt är ny serietvåa, man tog in två poäng på Bayern München i tabelltoppen. Bayerns ledning är dock fortfarande betryggande tio poäng stor.

I Frankrike blev Sofia Jakobsson enda svenska målskytt i helgen, i en omgång där alla de tre topplagen vann. Lotta Schelin spelade första 45 när Lyon vann derbyt mot St Etienne med 3–0. Schelin klev av mållös, däremot gjorde Ada Stolsmo Hegerberg det tredje målet. Norskan fortsätter att ha en betryggande ledning i skytteligan. Hon är nu uppe i 26 mål. Ny som ensam tvåa är PSG:s Cristiane på 15, ett fler än trean Schelin.

För PSG vilade Caroline Seger med en fotskada, fast det verkar inte värre än att hon skall vara tillbaka kommande helg. Cristianes mål från helgen är för övrigt sevärt, se det här:

I Italien hade Lisa Ek omskrivet Sverigebesök från Sandarna lag C när Fiorentina föll med 4–1 hemma mot Brescia. Frågan är om inte gulddrömmarna är körda för Eks lag i och med det nederlaget.

Slutligen skall det väljas ny Fifaordförande på fredag. Två kvinnor finns med bland de 207 som har rösträtt. Här är en länk till en intressant intervju (på norska) med den ena av kvinnorna, Sierra Leones Isha Johansen. Det är en högst läsvärd artikel.