Inlägget korrigerat angående övergångssummor.
Inför den sjätte omgången skrev jag ett långt inlägg som framför alla handlade om hur mycket bättre Göteborg hade varit i anfallsväg än Rosengård under de fem första matcherna.
I sjätte omgången blev det upp-och-ner-vända världen.
Då fick vi se hur otroligt bra Rosengård är när de får utrymme. Och vi fick en glimt av vilka brister som finns i Göteborg.
Rosengårds storspel avhandlades i förra inlägget. Ett tillägg där är att det sannolikt finns många lag som är tacksamma mot Kif Örebro. Nu är ju alla varnade för vad som kan hända om man ger Rosengård ytor.
I dag mötte Göteborg det lag som spelat lägst av alla i serien, Uppsala. Ett fint mål av Pauline Hammarlund gav Göteborg arbetsro redan efter 1.45. Hammarlund lyfte även in 2–0-målet i 58:e minuten.
Göteborg vann, gick upp i serieledning – och Jennifer Falk höll nollan för fjärde matchen i rad. Den här gången fick Falk dessutom göra en kanonräddning, det på ett fint skott från Cornelia Kapocs i 38:e minuten.
Det var helt klart en säker seger. Ändå tyckte jag inte att jag kände igen Göteborg. Det där varierade och snabba anfallsspelet fanns inte där.
Ibland är det ju så att man inte fattar hur viktig någon är förrän den saknas. Och i dag saknade Göteborg både Vilde Bøe Risa och Emma Koivisto. Här kanske någon kommer med invändningen att Koivisto visst spelade. Och det gjorde hon, fast ändå var hon saknad.
Koivsito var nämligen back i dag, och det som saknades var hennes löpningar på högerkanten. Där vikarierade 16-åriga Hanna Wijk. Hon är en stor talang, och gjorde en stabil insats. Men hon springer mindre än Koivisto, vilket innebär att det Göteborg får ett mindre rörligt spel.
Framför allt saknades dock Bøe Risa. Filippa Curmark och Filippa Angeldahl är duktiga mittfältare. Men de har inte samma höga kvalitet i passningarna och inte lika fint spelsinne som norskan. Därför blev Göteborgs spel i dag lite långsammare, lite mer förutsägbar, vilket i sin tur ledde till att man inte kom till lika klara målchanser som vanligt.
I huvudsak fick man förlita sig till distansskott. Och visst hade man flera riktigt fina sådana. Saken var bara den att Emma Holmgren är en så bra målvakt att det inte räcker med fina skott, det måste vara bättre än så för att bli mål.
Min snabbanalys av dagens match är att Göteborg är otroligt beroende av Bøe Risa för att kunna spela sitt spel fullt ut. Enligt den här GP-artikeln skall lagledningen ha valt att lämna norskan hemma i dag. Om det bara var av viloskäl, eller om det finns skadeproblem med i bilden är oklart.
Klart är däremot att Göteborg möter Rosengård i en tidig seriefinal på torsdag 19.00. Och i omgångarna efter ställs Göteborg mot Linköping och Piteå. I de matcherna kommer man att behöva Bøe Risa.
Att vara så beroende av en spelare på en bärande position är förstås en svaghet. Jag skulle säga att Rosengård inte har samma problem på någon position, utan att Malmöklubben på så sätt har större bredd. Så det blir otroligt viktigt för Göteborg att hålla Bøe Risa frisk.
Till den spännande seriefinalen kommer Göteborg inte bara som serieledare. Man är numera också det enda obesegrade laget i serien.
I går åkte Linköping på sitt första nederlag. Man gjorde det mot tidigare nästjumbon Umeå. Och i lördagens tidiga match var det Piteås tur att tappa nollan i förlustkolumnen. Man gjorde det via 1–0-förlust mot tidigare jumbon Växjö.
Det var alltså även upp-och-ner-vända världen i de här båda matcherna. Obesegrade topplag föll mot segerlösa lag på nedflyttningsplats.
Inför matchen i Piteå hade hemmatränaren Stellan Carlsson roterat friskt i sin elva. Bland annat fick Caroline Frykgård göra allsvensk debut i målet. Men framför allt hade Carlsson skapat helt nya kanter. Till höger spelade Cailin Michie och Vilma Koivisto och till vänster Sofia Wännerdahl och Astrid Larsson.
Det är ett vågspel att förändra så mycket i laget. Och det var på kanterna, speciellt högersidan, som Piteå kom att förlora matchen. I lagets möte med Linköping noterade jag att man hade väldigt svårt i sitt högerförsvar. Det gällde även i den första halvleken i dag.
Efter 15.10 gjorde Växjö matchens enda mål. Inspelet kom just från Piteås högerkant, alltså Växjös vänstersida. Amanda Johnsson Haahr kombinerade med Nellie Karlsson. Den senare slog ett fint inspel snett inåt bakåt till målskytt Jennie Nordin. Avslutet var distinkt och välplacerat. Frykgård kunde inte göra något.
I halvtid var Växjös ledning helt i sin ordning. Som jag skrev i mitt inlägg inför omgången saknar Piteå djupledshot. Växjö hanterade det genom att kliva upp och sätta rejäl press. Följden blev att Piteå länge hade jättesvårt att få till något spel.
Halvvägs hade Piteå bara skapat lägen i samband med fasta situationer. I paus gjorde tränare Carlsson ett par byten, som förbättrade spelkvaliteten. För parallellt med att Växjös press avtog blev det alltmer Piteås. Egentligen var det bara hemmalaget från minut 55.
Även om det blev förlust för Piteå måste jag säga att jag beundrar Stellan Carlssons matchning av sitt lag. Trots underläge följde han den plan han hade på förhand. Exempelvis tog han ut Ellen Lövqvist i paus. Och han tvekade inte att ersätta Nina Jakobsson med orutinerade Cajsa Hedlund efter 60 minuter.
Många andra tränare hade förlitat sig till sina erfarna spelare i kvitteringsjakten. Genom sitt lag att coacha laget visar Stellan Carlsson förtroende även för nya, orutinerade spelare. Det är något jag gillar.
Det var dock stjärnorna Fernanda Da Silva och Josefin Johansson som var närmast att sätta dit den kvittering Piteå hade varit förtjänt av.
Växjö behöver dock inte skämmas över segern. De gjorde en utmärkt första halvlek, och kämpade sedan hem segern efter paus. Det syntes på Växjöspelarna att det var tre extremt efterlängtade poäng. Det var förstås också väldigt skönt att få hålla nollan.
Dagens seger innebär att Växjö nu har kontakt med alla mittenlag. Man är kvar på nedflyttningsplats, men har nu bara fyra poäng till femteplatsen.
För Piteå väntar nu tre matcher som kommer att avgöra om laget är ett topp- eller mittenlag. I de kommande omgångarna väntar nämligen Kristianstad, Rosengård och Göteborg.
Och kanske att Piteå kan få in ett djupledshot. Madelen Janogy rapporteras nämligen vara redo att börja träna igen. Och enligt agenten väljer hon mellan Piteå och Linköping. Om man snackar behov så är Piteå den av de klubbarna som mest skriker efter en spelare med hennes kvaliteter.
Det lag som Växjö passerade i botten är Vittsjö. Skånskorna föll tungt i Eskilstuna. Jag hade den matchen på min andra skärm, men kan inte säga att jag kollade koncentrerat.
Men känslan var att Vittsjö mycket väl kunde ha varit ledning i paus, medan Eskilstuna sedan tog över helt efter paus. En intressant situation inträffade efter 5.30. Ebba Wieder slog en frispark i ribban, och returen gick i mål.
Dock blåste domare Lovisa Johansson frispark för Eskilstuna. Jag hade gärna velat ha en annan vinkel också. Men av det jag ser är Johansson fel ut. Jag ser nämligen ingen ojusthet, bara två spelare som kämpar om en retur.
Domare Johansson har ännu sämre möjlighet att se situationen, men verkar ändå hur säker som helst när hon blåser frispark för det försvarande laget. Hon kan ha rätt. Men känslan är tyvärr att det är en sådan där feg avblåsning som försvarande lag i princip alltid får med sig i lite oklara situationer i straffområdet.
Vittsjö hade behövt ett tidigt ledningsmål. Nu kom de istället i underläge, fick de jaga – och börjar hamna i en krissituation. Visst har de kvar att möta alla bottenkonkurrenter, men det kommer att vara press på laget när de går in i de matcherna.
För Eskilstuna var det tre sköna poäng som gör att laget nu närmar sig topplagen. Man har fem poäng upp till Linköping på tredjeplatsen. Loreta Kullashi gjorde Uniteds första mål, därmed leder hon nu skytteligan i eget majestät på sex fullträffar.
En tråkigare Eskilstunanyhet kom tidigare i veckan. Det var inte korsbandet för Emma Engström, men tyvärr en annan allvarlig knäskada. Engström är redan opererad, och har spelat klart för det här året.
I dagens sista match fick vi se ett riktigt kanonmål. Djurgårdens Fanny Lång har redan tidigare visat att hon har en fantastiskt bra vänsterfot. I dag visade hon det igen, med eftertryck:
Målet betydde 1–0 mot Kristianstad. Som vanligt när skånskorna spelar blev det massor av mål. Djurgården gick fram till 3–0, och jag antecknade att Kristianstad inte har lyckats ersätta Sif Atladottir. Det är jättehål efter henne i defensiven.
Däremot har årets Kristianstad en unik förmåga att skapa tryck på motståndarna i slutet av matcherna. I dag varade trycket i en hel halvlek, och ledde till poäng – 3–3. Kristianstad har makalösa målskillnaden 12–15 efter sex omgångar.
Det innebär att lagets snittsiffror är 2–2,5 – här snackar vi målgaranti…
I elitettan tappade Hammarby poäng igen. BP nådde 2–2, vilket gör att AIK nu har fyra poäng ner till tredjeplatsen med en match mindre spelad. Den matchen går i morgon mot tabelljumbon Sunnanå.
AIK har verkligen skaffat sig ett tidigt drömläge. Efter åtta omgångar ligger Morön på den andra damallsvenska platsen. Skelleftelaget är seriens stora, positiva överraskning.
Känslan är att det är mellan AIK, Morön och Hammarby det kommer att stå i höst. Möjligen att Kalmar och BP kan utmana. Jitex ligger i och för sig fyra, men efter raka förluster mot Sandviken och Bollstanäs tror jag att Mölndalslaget har gjort sitt i toppen för den här gången.
Apropå BP hade jag missat att de har värvat hem tidigare Schweizproffset Mathilda Johansson Prakt. Det låter som ett bra tillskott.
I botten vann Älvsjö igen, vilket innebär att de tagit sju av nio poäng i de tre senaste omgångarna. Älvsjö överraskar positivt.
Däremot är Lidköping och Kvarnsveden stora besvikelser. Båda lagen står på varsin seger och ligger under nedflyttningsstrecket. I nuläget känns det som att det är de båda lagen samt Sandviken som löper störst risk att följa med Sunnanå ner i ettan. För Sunnanå måste väl åka ner?
Slutligen en liten internationell utblick. I Norge leder Rosenborg toppserien, men LSK kan passera om de vinner söndagens match mot Klepp med två måls marginal.
När Lyn vann med 1–0 i dag mot Kolbotn bjöd Camilla Linberg på det här matchavgörande konstnumret.
Vi har haft en svensk tränare i toppserien. Men det har vi inte längre. I veckan har nämligen Patrik Hansson fått slut som tränare i Sandviken. Han och spelarna har tydligen olika uppfattning om hur laget skall spela.
Som bekant är det ovanligt med övergångspengar inom damfotbollen. Därför känns det anmärkningsvärt när franska tidningen L’Equipe uppger att Everton kommer att köpa Montpelliers forward Valerie Gauvin för ungefär en miljon kronor.
I en tidigare version av det här inlägget spekulerade jag här i att det skulle kunna vara den högsta övergångssumman hittills inom damfotbollen. Men det är det inte. När Kvarnsveden sålde Tabitha Chawinga fick klubben drygt 1,5 miljoner. Jag vet inte om det finns några ännu större affärer. Mer detaljerad info kring Kvarnsvedens försäljning av Chawinga finns i kommentarsfältet.
Gauvin förväntas skriva på ett treårskontrakt med Everton.
Slutligen till USA där det är final i NWSL Challenge cup klockan 18.30 på söndagseftermiddagen. Kan Rachel Daly motivera sina lagkompisar i Houston Dash tillräckligt för att ta hem titeln?
Apropå USA såg jag i dag en livesändning på Instagram där Serena Williams och Natalie Portman pratade om deras inblandning i det som ännu så länge heter Angel City FC. Det stod ganska klart att framför allt Williams inte är någon fotbollsexpert, och att det är hennes man som dragit in henne i projektet.
Men hon verkade i alla fall tycka att det skulle bli spännande. Det skall som sagt bli väldigt spännande att se vart den stjärnspäckade satsningen i Los Angeles bär.