Den stora VM-guiden – grupp F

Under tisdagskvällen avslutas första omgången i gruppspelet med de båda matcherna i grupp F – Sveriges grupp.

Det är en grupp där USA och Sverige är jättefavoriter att ta de två direktplatserna till åttondelsfinalerna. Motståndarna Chile och Thailand är nämligen högst orutinerade på den största internationella scenen. Här är bloggens genomgång av lagen i grupp F:

Crystal Dunn, Kelley O’Hara och Alyssa Naeher

USA

Världsranking: 1

Guldchans: 25–30 procent

Nyckelspelare: Julie Ertz. Förutom att hon är ett fantastiskt vapen på fasta situationer genom sin hänsynslöshet i nickduellerna är det Ertz som skall lösa balansen på mittfältet. USA har inte förlorat när hon har spelat balansspelare de senaste två åren.

Spelare med Sverigekoppling: Tony Gustavsson är assisterande förbundskapten. Trion Ashlyn Harris, Ali Krieger och Christen Press har tidigare spelat i damallsvenskan för Tyresö. Press har även gjort två sejourer i Göteborg.

Startelva i genrepet (4–3–3): Alyssa Naeher – Kelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal Dunn – Rose Lavelle, Julie Ertz, Samantha Mewis – Tobin Heath, Alex Morgan, Megan Rapinoe.

Kommentar: USA hackade rejält efter VM-guldet 2015. Mycket beroende på att viktiga Lauren Holiday lade av (alldeles för tidigt).

Holiday hade ansvaret för balansen på mittfältet. Och efter hennes sorti blev USA känsligt för kontringar. Efter mycket testande har jobbet att sköta USA:s kontringsskydd gått till tidigare mittbacken Julie Ertz.

Ett jobb hon har löst på ett lysande sätt. Sedan hon i juli 2017 fick rollen som balansspelare på USA:s mittfält har amerikanskorna bara förlorat en landskamp. Och i den var Ertz inte med.

Ertz är ingen speciellt bra passningsspelare. Däremot är hon en riktig pådrivare, en vass närkampsspelare samt att hon har otroligt bra tajming i luftrummet. Därmed är hon ett mycket vasst vapen på fasta situationer. Jag måste säga att jag är riktigt rädd för vilket hot Ertz är mot ett svenskt lag som zonar på fasta.

Framför Ertz har USA massor av talang. Hemma i NWSL vimlar det av fysiska djupledsforwards. Förbundskapten Jill Ellis har dock valt att prioritera tekniska och bollskickliga spelare framför djupledslöpare.

Därmed kommer troligen tekniska Rose Lavelle och smarta Lindsey Horan spela centralt. Lavelle kommer att fungera som speluppläggare. Tanken är väl att hon skall bjuda på sådana här konstnummer:

På kanterna har USA duon Megan Rapinoe och Tobin Heath. Tekniskt briljanta Heath är en viktig kugge i USA:s offensiv. Lagets anfallsspel brukar vara som bäst när hon är på planen.

Noterbart är att USA har två före detta forwards som ytterbackar. I varje fall stämmer det där med före detta i Kelley O’Hara:s fall. Crystal Dunn däremot är fortfarande ofta forward i sitt klubblag North Carolina Courage. Dunn ligger för övrigt på delad andraplats i NWSL:s skytteliga med fyra mål på tre matcher.

Carli Lloyd

USA kommer till Frankrike som världsetta – och ganska klar guldfavorit. Det amerikanska laget har vanan av att vinna – och truppen är bred. Längst upp på topp har man pålitliga målskytten Alex Morgan – mitt tips som VM:s skyttedrottning. Och skulle inte Morgan leverera finns matchvinnarnas matchvinnare på bänken – Carli Lloyd. Efter ett par tunga år tycker jag att 36-åringen sett riktigt pigg ut de senaste månaderna. Jag skulle inte bli förvånad om det är Lloyd som skjuter guldet till USA om en knapp månad.

Jag har ju tippat USA som världsmästare. Jag tror att laget vinner gruppen, och sedan ställs mot Frankrike i kvartsfinal  – en match som känns som en moralisk final. Där tippar jag alltså amerikansk seger, mycket eftersom fransyskorna brukar drabbas av stora darren i kvartsfinaler.

 

Chile

Världsranking: 39

Guldchans: Promillenivå.

Nyckelspelare: Tiane Endler – Chile har en riktig världsmålvakt att luta sig mot.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–5–1): Tiane Endler – Su Helen Galaz, Carla Guerrero, Camila Saez, Rocio Soto – Daniela Zamora, Yanara Aedo, Karen Araya, Francisca Lara, Rosario Balmaceda – Maria José Urrutia.

Kommentar: Chiles La Roja Femiemina har inte vunnit någon match i år. Man har faktiskt inte vunnit en enda landskamp sedan man slog till med en riktig skrällseger, 3–2 mot Australien i november.

 

Det var en match som både Australiens försvar och målvakten Lydia Williams nog helst vill förtränga. Alla Chiles tre mål kom efter australiensiska tavlor.

Tre dagar efter den oväntade chilenska segern möttes lagen igen. Då vann Australien med 5–0 – vilket känns som ett mer rimligt resultat lagen emellan.

Jag har sett Chile några gånger. I de flesta matcherna har de ställt sig högt, och försökt spel med hög press. Det är ett spelande lag, man försöker spela sig ur nästan alla situationer.

Längst bak har man en världsmålvakt i PSG:s Cristiane Endler. Hon ger stabilitet åt en annars ganska svag defensiv. Offensivt är man däremot väldigt duktiga. Laget vimlar av boll- och passningsskickliga spelare som kan bli attraktioner i VM. Några spelare som jag imponerats av är Fransisca Lara (Huelva, Spanien), Yanara Aedo (Washington Spirit, USA) samt de båda skickliga frisparksläggarna från brasilianska Gremio, Karen Araya (högerfot) och Claudia Soto (vänsterfot).

Chile kvalade in via att bli tvåa i fjolårets Copa America, en turnering man hade på hemmaplan. Precis som Argentina är Chile ett lag som sällan spelar landskamper. Laget är inte bokfört för några landskamper alls 2015 och 2016, och man spelade bara fem matcher 2017. Det senaste året har man dock spelat ganska många matcher i uppladdningen inför VM.

I sitt genrep, borta mot Tyskland, visade chilenskorna upp en tajtare defensiv än jag sett tidigare. Då valde laget att backa hem i ett lågt försvarsspel. Följden blev att tyskorna hade svårt att komma till öppna avslut. Tyskland vann med 2–0 efter ett hörnmål av Alexandra Popp och ett misslyckat inlägg från Carolin Simon som seglade in i bortre krysset.

Just defensiva fasta situationer är en svaghet. Endler är stark i luftrummet. Men får man bort bollen från henne gör det att göra saker på fasta mot Chile.

Gissningsvis kommer Chile att spela den typen av lågt försvar mot Sverige och USA i de två öppningsmatcherna. Om man klarar av att hålla nere siffrorna i de matcherna kan det räcka med seger mot Thailand för att ta en plats i åttondelsfinalerna.

Chile är inte helt ofarligt, men det är ändå ett lag Sverige både skall – och brukar vinna mot. Det rimliga är att chilenskorna slutar trea i gruppen, vilket gör att man har viss chans att få spela en slutspelsmatch – vilket vore en stor framgång. Men längre än åttondelsfinal kan jag inte tänka mig att man går.

 

Thailand

Världsranking: 34

Guldchans: Mindre än promillenivå.

Nyckelspelare: Kanjana Sung-Ngoen – den snabba veteranen gör huvuddelen av lagets mål.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen.

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Sukanya Chor Charoenying – Warunee Phetwiset, Natthakarn Chinwong, Pitsamai Somsai, Sunisa Srangthaisong – Pikul Khueanpet, Wilaiporn Boothduang – Kanjana Sung-Ngoen, Silawan Intamee, Rattikan Thongsombut – Suchawadee Nildhamrong.

Kommentar: Thailand och Argentina är turneringens två sämsta lag. I VM 2015 lyckades thailändskorna överraskande vinna mot Elfenbenskusten. Om det skall bli några poäng i år är det i första hand matchen mot Chile som gäller.

För mot USA och Sverige skall Thailand vara chanslöst. Laget har en seger och elva förluster på sina tolv senaste landskamper. Segern kom mot Ungern i slutet av februari.

I genrepet fick man storstryk mot Belgien – 6–1. Där såg det thailändska försvarsspelet långt ifrån stabilt ut.

Just i försvarsspelet har Thailand oftast jätteproblem. Spelarna är dåligt utbildade, och tar felbeslut lite för ofta för att man skall kunna hota topplagen. Dock hade man ju flytet att Asien hade fem VM-platser, och att Nord- och Sydkorea hamnade i samma kvalgrupp. Därmed fanns det en VM-plats för Asiens sjätte bästa lag.

Thailand tar väldigt sällan poäng mot lagen på världsrankingens topp 30. Men i semifinalen av Asiatiska mästerskapen var man nära att ta en riktigt tung skalp. Precis som för Chile var det mot Australien som Thailand slog till. I semifinalen tog The Matildas väl lätt på uppgiften och vilade flera nyckelspelare. Det höll på att kosta finalplatsen. Först på övertid nickade Alanna Kennedy in kvitteringen till 2–2. Och sedan vann Australien efter straffläggning.

Som synes på klippet har Thailand väldigt svårt på fasta situationer. Förutom att man har ett kortvuxet lag har man väldigt svaga målvakter. Det måste Sverige kunna utnyttja.

Däremot är thailändskorna inte ofarliga framåt. Framför allt är 32-åriga veteranen Kanjana Sung-Ngoen väldigt snabb och ligger bakom mycket i Thailands offensiv. Hon spelade tidigare högst upp på topp. Numera utgår hon oftast från en position på högerkanten. Henne måste den svenska backlinjen se upp med.

Som toppforward värvade Thailand för två år sedan USA-födda Suchawadee Nildhamrong. Hon är född Miranda Nild – vilket hon även heter på Fifas hemsida. Men oftast spelar 22-åringen under sitt thailändska namn. Hon har gjort tolv mål på 19 landskamper och är ett bra tillskott till Thailands offensiv.

Thailand skall alltså vara chanslöst mot USA och Sverige. Mot Sverige är väl Thailands största chans att det blir riktigt varmt i Nice, för värme bör Thailands spelare kunna hantera bättre än svenskorna. Men inte ens värmerekord skall kunna räcka för thailändsk seger. Hoppet om poäng ligger i stället huvudsakligen på matchen mot Chile. Men det rimliga utfallet är att Thailand åker hem poänglöst efter gruppspelet.

VM-truppen

Sverige

Världsranking: 9

Guldchans: 1–5 procent.

Nyckelspelare: Kosovare Asllani. Linköpingsstjärnan bär nyckeln till Sveriges anfallsspel genom att det i första hand är hon som skall servera de öppnande passningarna. Hon var dessutom bästa målskytt i kvalet.

Startelva i genrepet (4–4–1–1): Hedvig Lindahl – Hanna Glas, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson – Sofia Jakobsson, Elin Rubensson, Nathalie Björn, Lina Hurtig – Kosovare Asllani – Stina Blackstenius.

Kommentar: Jag sparade Sverige till sist. Det är ett lag som jag tidigare analyserat hur mycket som helst, därför blir det ingen djupare analys nu.

Klart är att Sverige såg ut som en riktigt seriös utmanare förra hösten. Då hade vi en väldigt stabil defensiv att falla tillbaka på, vilket gjorde att det inte var så kostsamt att våra forwards hade halvdan form.

Under våren har det däremot funnits anledning att sätta flera frågetecken för landslagets form. Målvakt Hedvig Lindahl har varit stabil, men med tanke på att hon har haft minimalt med speltid i Chelsea finns där ändå en osäkerhetsfaktor kring henne.

I backlinjen saknas den extrema snabbheten eftersom Jessica Samuelsson fått de senaste 1,5 åren förstörda av skador, och inte är i spelbart skick.

Under våren har man satt ett litet frågetecken för mittförsvaret. Den tidigare så stabila duon Nilla Fischer och Linda Sembrant har inte känts så bra som vi är vana vid. I stället har Magdalena Eriksson varit vår bästa mittback.

Även mittfältet har haft sämre form. Ingen ur trion Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani har känts lika vass som i höstas – då alla tre var lysande. Den som känts närmast toppformen är Rubensson. Men Sverige behöver alla tre i toppad form när det drar ihop sig i VM.

Fridolina Rolfö

På forwardssidan har vi haft problem ett tag. Den enda forward som har levererat på internationell nivå på sistone är Fridolina Rolfö. Problemet med henne är att hon är väldigt skadeförföljd. I genrepet mot Sydkorea stod dock Rolfö för ett riktigt lovande inhopp. Känslan i dag är att det är hon som skall bära Sveriges offensiv.

Förbundskapten Peter Gerhardsson har varierat mellan fyrbackslinje och att spela med tre mittbackar. När han spelat med fyrbackslinje har laget formerats som en 4–4–1–1-uppställning. Och när han spelat med tre mittbackar har det varit något som liknat 5–3–2 i försvarsspelet.

Fyrbackslinjen har använts i matcher som Sverige förväntas vinna, medan det varit tre mittbackar mot starkare motstånd. Det troliga är således att Gerhardsson kör med fyrbackslinje mot Chile och Thailand, och sedan byter till spel med tre mittbackar.

En intressant sak är att förbundskaptenen ännu aldrig har behövt välja mellan kvartetten Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Lina Hurtig och Stina Blackstenius. Alla de fyra har startat varje gång de varit friska. Således har inte hela kvartetten varit frisk samtidigt någon gång. Men lagom till VM bör vi vara i den idealsituationen. Och är det något som talar för Sverige i VM är det väl just det att alla våra fyra vassaste spelare äntligen är friska.

Madelen Janogy

Dessutom har Gerhardsson hittat jokrar som Madelen Janogy och Mimmi Larsson, som båda kan komma in från bänken och ändra matchbilder. Mitt tips har varit att Sverige skall sluta tvåa i gruppen och sedan åka ut i kvartsfinal mot Tyskland. Det får jag stå fast vid. Det bör bli ganska säkra segrar mot Chile och Thailand, och vi kan kanske jobba till oss ett kryss mot USA. Fast jag tror att amerikanskorna kommer att göra fler mål i de två första matcherna, och därmed vinna gruppen.

Tyvärr är slutspelslottningen riktigt dålig för svensk del. Vinnaren av grupp F möter tvåan i grupp B i åttondelsfinal. Det lär bli något av Spanien, Kina eller Tyskland. I en eventuell kvartsfinal väntar sedan troligen vinnaren av grupp A – vilket blir Frankrike eller Norge. Det bli väldigt tufft att ta sig till semifinal den vägen.

Problemet är att det inte är mycket lättare om man kommer tvåa i gruppen. För tvåan väntar tvåan i gruppen med Nederländerna och Kanada i åttondelsfinal. Och i kvartsfinal väntar vinnaren i Tysklands grupp. Även det känns som en riktigt tuff väg.

Men om Gerhardssons gäng kan hitta tillbaka till höstformen är inget omöjligt. Då kan faktiskt det svenska laget gå hela vägen.

Frankrike tog sin största seger

Tidigt på den internationella kvinnodagens morgon, svensk tid, hände något omvälvande i damfotbollsvärlden. Frankrike vann med hela 3–0 borta mot USA, vilket fick följden att fransyskorna vann She Believes Cup, medan USA kom sist.

Strax fler reaktioner på det, först några ord om den svenska startelvan till kvällens möte med Ryssland. Har jag fattat rätt sänds första halvtimman (avspark 19.30) på på SVT2 och så går SVT24 in från 20.00. Vill man se hela matchen utan kanalbyten är det webben och SVT Play som gäller.

Pia Sundhage gör inga stora förändringar i sin startuppställning, hon kör på med sin stomme av nyckelspelare. Så har Sundhage alltid jobbat, och grundtanken att verkligen svetsa samman en tajt elva är ju bra. Det finns många fördelar med kontinuitet.

Samtidigt får det inte bli så att spelarna i elvan känner sig givna, och där tycker jag Sundhage har ett problem. Hon har helt enkelt för många spelare som är givna. Så här tidigt på året tycker jag i princip att hon kan konkurrensutsätta alla positioner. Men så jobbar inte Sundhage tyvärr. De enda som sitter löst är de på bänken, för där skiftas det stundtals rätt vilt.

Ut Sundhages tänkta EM-elva får Jonna Andersson vila i dag, vilket ger plats för Hanna Glas på vänsterbacksplatsen. Så här ser dagens elva ut: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Glas – Hanna Folkesson, Lisa Dahlkvist, Caroline SegerKosovare AsllaniOlivia Schough och Lotta Schelin.

Hanna Glas

Jag gissar att valet av Schough bredvid Schelin innebär att Sundhage tycker att Eskilstunaspelaren har varit Sveriges näst bästa forward i Algarve. Det tycker inte jag. Spontant kan jag inte komma på att Schough haft ett enda avslut värt namnet. Jag kan inte heller komma på att hon varit direkt inblandad i någon farlig målchans.

Jag hade hellre sett att Mimmi Larsson eller Lina Hurtig testats som toppforwards bredvid Schelin. Men Hurtig lär ju behövas som avlastning på mittfältet. Där har ju Sundhage nämligen tagit med för få spelare i sin trupp. Visst gick Elin Rubensson sönder, men det hade ändå känts mer rimligt att ta bort en ytterback och plockat in en till central mittfältare. Speciellt som Magdalena Eriksson är användbar både som mitt- och ytterback.

Jag kan ju nämligen inte förstå varför inte Katrin Schmidt är med i den här truppen. Hon fick 15 minuter mot Norge i Algarve, sedan trillade hon ner flera hack på Sundhages lista. Tråkigt, för jag tycker att Schmidt borde passa in utmärkt i det här spelsystemet.

Katrin Schmidt

Dagens motståndare Ryssland innehåller några spännande spelare. Nu skall det sägas att jag inte har sett dem på några år, så de här omdömena kan ha passerat datummärkningen. Men målvakten Elvira Todua minns jag som en högst ojämn spelare, hon är välväxt och spänstig och blandar insatser av högsta världsklass med rena barnmisstag.

I EM 2013 visade sig Todua från sin bästa sida, där var jag mycket nära att ta med henne i mitt allstarlag. Bland utespelarna är Elena Morozova och Ekaterina Sochneva duktiga spelare som jag fastnat för. Sochneva är dock avstängd i dag, så henne behöver Sverige inte bekymra sig för. Morozova har tidigare varit en smart forward, men verkar nu husera på mittfältet.

Vilket som är Ryssland ett lag som vi skall slå med ett par måls marginal, även med en sliten trupp. För slitna verkade ju våra spelare vara mot Nederländerna. Visst verkade planen vara av den långsamma typen. Det kändes som att det var väldigt svårt att få fart på bollen, men det är knappast ändå hela förklaringen till ett långsamt anfallsspel.

Vi får se om det blir mer fart och löpvilja i dag. Är det något Schough är bra på så är det ju att löpa. Men totalt sett borde det svenska laget vara slitet när de går in i fjärde matchen på sju dygn. Speciellt när man läser följande mening i det senaste referatet på förbundets egen hemsida:

”Sverige störde Holland högt i planen och kunde norpa åt sig bollen vid ett antal tillfällen. Men den hårda träningen samt det intensiva matchandet gjorde sig synlig i det svenska laget.”

Hårda träningen? Det låter väl inte så genomtänkt under en så intensiv turnering.

Därmed lämnar jag vårt svenska landslag för nu och återvänder till nattens skräll. USA har ju varit världsetta alla år utom ett sedan 2008. Man har aldrig varit sämre än tvåa, och man förlorar väldigt sällan på hemmaplan.

Men nu börjar övriga världen knappa in. 1–0-förlusten mot England följdes alltså upp med en 3–0-förlust mot Frankrike. Såvitt jag förstått hade USA aldrig tidigare förlorat två raka hemmamatcher. Och det är ytterst ovanligt att man går mållöst av planen två matcher i rad.

Det här var bara femte gången i historien som USA förlorade med tre mål eller mer. En gång tidigare har man förlorat med 3–0 på hemmaplan, det var mot Tyskland i VM-semifinalen 2003. De andra tre storförlusterna har varit i VM 2007 mot Brasilien samt mot Norge i Algarve cup 1998 och mot Kanada i Algarve cup 2001. Det här var alltså största förlusten på tio år.

Nu hör det ju till saken att USA inte har något mästerskap förrän VM 2019, så man borde kunna kosta på sig att testa rätt rejält. Man har provat många nya spelare på sistone, och i She Believes Cup har man exempelvis försökt spela med en trebackslinje.

Noterbart här är dock att när Tom Sermanni testade rejält för fyra år sedan – och förlorade två matcher i Algarve cup – då fick han sparken. Nu börjar rösterna höras för att förbundet även skall sparka Jill Ellis.

Sanningen är väl dock att Ellis har ett sämre material att jobba med nu än för några år sedan. Nyckelspelare som Christie Rampone, Shannon Boxx och Abby Wambach har fallit för åldersstrecket, Hope Solo har straffat ut sig och framför allt har speluppläggaren Lauren Holiday lagt av.

Ersättarna har inte hållit samma höga klass, och USA har haft svårt med återväxten. Visst vann man F20-VM 2012, men det laget kämpade sig till segern, det var inte ett lag med massor av stor talang. I senare årgångar har USA långt ifrån imponerat i ungdomsmästerskapen. Kanske att amerikanskornas tid på tronen börjar gå mot sitt slut.

För Frankrike däremot ser framtiden ljus ut. Man har haft väldigt talangfulla ungdomslandslag de senaste åren, och nattens seger antyder att man kanske är på väg att skrämma bort gamla spöken. Som bekant har ju Frankrike fortfarande aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap, inte ens i EM.

Deras största segrar har varit två vinster i Cypern Cup. Nu har man vunnit något större, för även om det bara är fyra lag i She Believes Cup är det fyra av världens fem högst rankade lag. Så nattens turneringsseger är Frankrikes största viktoria någonsin på seniornivå.

Framför allt imponerar sättet som man vann turneringen på, det rymmer nämligen ett stort mått av god moral. I öppningsmatchen mot England kom man i underläge, men visade styrka och vände till 2–1-seger efter två mål under matchens sista 20 minuter.

Mot Tyskland i den andra matchen var Frankrike enligt uppgift det spelmässigt klart sämre laget. Men trots att tyskorna radade upp målchanser stod fransyskorna emot. Bland annat räddade Sarah Bouhaddi en straff från Mandy Islacker.

Och så då slutligen nattens storseger mot USA. Fransyskorna gjorde två tidiga mål, men det har man gjort förr mot USA, och tappat. Det franska laget var tydligen pressat i början av den andra halvleken, men återigen stod man emot – och kunde dessutom kontra in ett 3–0-mål.

Här är målen, 1–0 på straff av Camille Abily efter att Eugenie Le Sommer fällts:

2–0 gjorde Le Sommer på en snabb kontring där inte USA:s trebackslinje hängde med:

Slutligen stötte Abily in 3–0-målet i den andra halvleken. Jag gillar hur Elodie Thomis och Amandine Henry öppnar kanten för Eve Perisset i förarbetet till målet. De båda fransyskorna hanterar det dåliga underlaget perfekt, och drar på sig en hel hög amerikanskor.

Frankrike visar alltså att man tänker vara med och slåss om segern i EM. Tyskland har också visat klass i USA. I natt vann man med 1–0 mot England, och spelmässigt har man varit väl så bra som både USA och Frankrike i de båda första matcherna.

Med tanke på att även England och Spanien gjort bra ifrån sig i veckan, och att lag som Norge, Danmark och Nederländerna har skrällpotential, kan vi räkna med ett rekordjämnt mästerskap i sommar. Vi får hoppas att Sverige kan behålla den defensiva stabilitet man visat hittills i vår, och även addera lite mer offensiv spets – för då kommer vi också vara med och slåss om de ädlaste medaljerna.

En kombinerad fram- och tillbakablick

Det har blivit hög tid att sammanfatta det landslagsuppehåll som löpt över delar av de två senaste veckorna. Men först en liten koll på vad som händer i helgen.

Det är en rätt lugn lördag, med få matcher i toppligorna. Ett undantag är Bayern München–Duisburg som sänds på aktuell länk klockan 14.00. I övrigt händer det mest intressanta i andraligorna under lördagen. Jag tänker dels på att avgörandet närmar sig i elitettan, dels på att matchen Everton–Bristol City kan bli helt avgörande för vilken av klubbarna som går upp i högsta engelska ligan.

I elitettan säkrar Hammarby en omedelbar återkomst till damallsvenskan om Stockholmslaget tar fler poäng än Växjö i morgon. Annars kommer kampen leva in i slutomgången. I den näst sist omgången åker Hammarby till ett Sundsvall där hemmalaget slåss för nytt kontrakt, medan Växjö besöker formstarka Kungsbacka.

I botten blir det antingen QBIK eller Sundsvall som följer med Älta och Sunnanå ner i division I. Läget är rätt dystert för QBIK som är tre poäng bakom Sundsvall och har två svåra matcher kvar; LB07 borta och Hovås Billdal hemma.

Det om lördagen, nu till söndagens matcher. Och det är då det händer, bland annat är det full omgång i damallsvenskan. Men även några intressanta toppmatcher utomlands, som:

14.00: Wolfsburg–Frankfurt.
14.00 Stabaek–LSK – LSK kan säkra ligaguldet.
15.00 PSG–Montpellier.

Men det är förstås damallsvenskan som står i mitt fokus, och i första hand är det ju bottenstriden som är intressant. Där startar Umeå–Göteborg och Kvarnsveden–Kristianstad 14.00 medan Mallbacken–Linköping drar igång en timme senare.

Alla de tre bottenlagen slår ur rejält underläge på söndag. I våras hade jag givit Kristianstad bra poängchans i Borlänge, men i höst har Kvarnsveden varit så starkt att hemmalaget får räknas som rätt stora favoriter. Noterbart är ju att Tabitha Chawinga varit glödhet sedan klubben förstärkte sin offensiv. Forwarden från Malawi har gjort mål i de fem senaste allsvenska matcherna och är nu uppe på tredje plats i den damallsvenska skytteligan. Starkt.

Jobbigast läge har trots allt Mallbacken, men laget har långt ifrån givit upp. Här kan man höra hur Julia Karlernäs ser på klubbens chanser att hänga kvar i högsta serien.

I övrigt från damallsvenskan noteras ett par viktiga kontraktsförlängningar. Mest anmärkningsvärt är väl att Lisa Dahlkvist blir kvar i Örebro även över 2017 års säsong.

Även Kvarnsveden är i full gång med att förlänga med sina nyckelspelare. I går blev det klart att sommarvärvningen från Ghana, Elizabeth Addo, stannar i Borlängeklubben i ytterligare två säsonger. Kvarnsveden har ju sedan tidigare gjort klart med Chawinga för 2017. Man jobbar även på att behålla amerikanskorna Tiffany Weimer och Megan Toohey. Dessutom har man nu besök av slovenska landslagsspelaren Lara Ivanuša.

I övrigt på spelarfronten väntas Stina Blackstenius lämna besked om sin fotbollsframtid under den närmaste veckan. Det blir ju ett högst intressant besked.

Blackstenius är ju för övrigt en av de svenska spelare som snart åker till Papua Nya Guinea för F20-VM. Trupperna börjar presenteras en efter en till mästerskapet, hela den svenska finns här. Den innehåller som bekant varken spelare från Rosengård eller Eskilstuna.

Tyvärr är det fler lag än Sverige som saknar bärande spelare. När Kanadas trupp presenterades fanns tyvärr inte storstjärnan Jessie Fleming med. Även Tyskland saknar sitt stora affischnamn, Pauline Bremer. Tyskorna har även drabbats av ett tungt avbräck då Leverkusens Nina Ehegötz dragit av korsbandet och missar såväl F20-VM som resten av säsongen.

Apropå F20-VM har vi en svensk huvuddomare med där också, Sara Persson. Henne träffade jag för en intervju i går. Den går att läsa här.

Innan det är dags för att gå igenom alla landskamper snubblade jag över en alarmerande text i DT, Dalarnas Tidningar. Den handlar om att juniorfotbollen snart är död i Dalarna, framför allt på flicksidan. Bland annat står det att:

”I flickornas F17-serie anmäldes elva lag inför seriepremiär, men bara fem fullföljde till sista omgången.”

Det var verkligen ingen rolig läsning.

Det var väldigt mycket roligare för damfotbollen i Portugal i tisdags. Då kvalade landslaget som 16:e och sista lag in till nästa års EM-slutspel. Fast det satt riktigt hårt åt i playoffmötet med Rumänien.

Båda matcherna slutade 0–0 efter 90 minuter. Och utan att ha sett tisdagens returmatch i Rumänien kan man nog slå fast att det var två jämnstarka lag som drabbade samman. Det var nämligen 14–14 i avslut, 6–6 i avslut mot mål och 10–8 i hörnor.

I förlängningen kom äntligen målen – ett åt vardera håll. Det innebär alltså att Portugal tar EM-platsen, på fler bortamål. Här ser man Portugals avgörande mål och lite firande på slutsignalen:

Utöver playoffmatchen mot EM har det spelats flera intressanta vänskapslandskamper de senaste dagarna. I en av dem drabbade två av de tre största guldfavoriterna, England och Frankrike, samman. Det mötet slutade 0–0:

Eftersom England inte var med i OS är det lätt att glömma bort fjolårets VM-bronslag. Men de har varit starkt hela det senaste året, och i tisdags vann man borta mot ett allt bättre Spanien med 2–1. Det var spanjorskornas första förlust sedan fjolårets VM och första hemmaförlust sedan januari 2014.

Även Nederländerna är ett lag som blir allt starkare. Minns hur nära det var att de snodde vår OS-plats i våras. Den senaste veckan har de har spelat två matcher. Det blev 4–2-förlust mot Tyskland och så krossade man Skottland med hela 7–0.

Skotskorna saknade i och för sig Kim Little. Men framför allt saknade man defensiv stabilitet. Faktum är ju att det skotska målvakts- och backlinjespelet stundtals var upprörande dåligt…

Ytterligare ett lag på frammarsch är Belgien. Under landslagsfönstret har man slagit Ryssland i två matcher, 3–0 och 3–1. De båda lagen finns i den lägsta lottningspotten när EM lottas den 8 november. Det känns väl ganska självklart att man hellre möter ryskorna än belgiskorna.

Höjdpunkter från de båda matcherna finns här:

Danmark och Island var i Kina för en fyrnationsturnering som även innehöll värdnationen och Uzbekistan. Det sistnämnda landet har inte gjort sig känt som någon stor damfotbollsnation, och föll också i alla tre matcherna. Men det blev bara 1–2 mot danskorna och 0–1 mot isländskorna, så Uzbekistan kanske är på gång att flytta fram sina positioner.

Kina vann turneringen på sju poäng, en före Danmark och tre före Island. Kinas segermål i den informella finalen (1–0-seger mot danskorna) gjordes av skickliga speluppläggaren Ren Guixin – alltså hon som missade OS på grund av en lårskada.

Slutligen till USA, där Jill Ellis nybygge tog två fyramålssegrar mot Schweiz, båda gångerna efter att det varit oavgjort i paus. Den första matchen slutade 4–0:

Och den andra matchen slutade 5–1:

Den bästa nyheten kring damfotbollen i USA är ändå inte de där resultaten, utan den här. Alltså uppgiften om att det verkar kunna sluta bra för Lauren Holiday, som nyligen genomgått en operation för hjärntumör.

Little flyttar ”hem” till Arsenal

Silly season har inte startat ännu, men Arsenal har redan gjort en av vinterns bästa värvningar. Man har nämligen gjort klart med Seattles lilla storstjärna Kim Little.

Skotska Little är 26 år spelade för just Arsenal perioden 2008–13. Nu återvänder hon till Londonklubben från och med januari. Den här värvningen är en maktdemonstration från Arsenal, framför allt gentemot sina engelska huvudkonkurrenter Manchester City och Chelsea. Men egentligen också mot alla storklubbar i världen. För jag gissar att i princip varenda en skulle vilja ha Little i sin trupp.

För amerikanska NWSL var det ett jättetapp. Man har på två säsonger nu tappat två av sina tre främsta offensiva spelfördelare i Little och Lauren Holiday. Kvar är Carli Lloyd, som ju dock blir 35 nästa år och sannolikt börjar se slutet på sin karriär.

I övrigt i dag har semifinalerna i F17-VM avgjorts. Det blir en rent asiatisk final sedan Japan besegrat Spanien med 3–0…

och Nordkorea betvingat Venezuela med samma siffror:

Hjärnoperation väntar för gravid Holiday

Det har varit flera tråkiga nyheter kring damfotbollsspelare den senaste tiden. I veckan noterade jag att Zoe Tynan, en engelsk talang hade dött. Läs mer om det tragiska fallet på bloggen Hattrick.

Cheney och Sakaguchi

Lauren Holiday (Cheney) steget före Mizuho Sakaguchi

I dag kom den tråkiga nyheten om att gravida Lauren Holiday bär på en hjärntumör. Det skall vara en tumör som går att operera, fast inte så länge hon är gravid. Efter att hon fött barn väntar alltså hjärnoperation för Holiday. Dramatiskt.

Inte för att fotboll känns speciellt viktigt i sammanhanget. Men som bekant slutade Holiday med fotbollen efter fjolårets VM-guld. Som jag ser det var hon den mest saknade spelaren i det amerikanska OS-laget. Ingen annan amerikanska har en sådan bollbehandling och ett sådant spelgeni som Holiday.

Nu går hon sin tuffaste kamp någonsin vid sidan av fotbollsplanen. Självklart kramar man tummarna för att allt kommer att gå bra för hela familjen Holiday. Laurens man, basketstjärnan Jrue Holiday lär missa en stor del av årets NBA-säsong eftersom han behöver stötta sin familj.

Fotbollsmässigt i dag har Umeå åter fallit ner på jumboplats i damallsvenskan. De föll med 5–0 i Vittsjö, ett resultat som innebär att Vittsjö börjar få lite avstånd ner till nedflyttningsstrecket. För Umeå börjar det däremot ser riktigt mörkt ut.

I Tyskland blev det två skrällar i premiäromgången. Freiburgs kryss mot Bayern München berättade jag om i går. I dag fick sagolaget SC Sand 0–0 hemma mot Wolfsburg. Däremot kunde inte Borussia Mönchengladbach skrälla i sin debut i högsta ligan. Inte alls.
Tvärtom föll laget med hela 8–0 borta mot Frankfurt. Fjolårets skytteligasegrare Mandy Islacker inledde årets säsong med att göra tre mål.

Mandy Islacker

Mandy Islacker

Dagens spelare i Europa var dock Isabell Herlovsen som gjorde alla fyra målen när LSK vann med 4–0 mot Medkila. Ett resultat som tar obesegrade LSK ytterligare ett steg närmare en ny serieseger.

Slutligen till England. Där blir det cupfinal mellan Birmingham och Manchester City. Birmingham vann i går klart mot uppstickaren London Bees med 4–0. I dag vann City med 1–0 mot Arsenal efter segermål från Jennifer Beattie. Kosovare Asllani däremot såg hela matchen från bänken.

Brasilien delade ut tidernas stjärnsmäll

Brasilien–Sverige 5–1. Nattens värdemätare slutade alltså med svensk rekordförlust. Och här sitter jag och undrar hur jag kunde varit så hoppfull inför det här mästerskapet. I natt kom verkligheten ikapp det här landslaget.

I natt var Brasilien bättre än Sverige på precis allt. Precis allt.

Marta skojade med det svenska lag, som bland annat jag har överskattat rätt rejält. För i dag fanns det inget som talade för svensk medalj. I dag ställer jag mig istället frågan om vi ens går till slutspel. Resultaten i dag gick emot, vilket gör att vi  i högsta grad är i riskzonen att bli sämsta grupptrea.

Matchen mot Kina har jag ända från lottningen känt oro för. Känslan är att Kinas tajta defensiv kommer att passa vårt lag väldigt dåligt. Och med dagens skräcksiffror i ryggen måste vi vinna mot Kina för att undvika tredjeplatsen i gruppen.

VI kan förstås glömma gruppsegern. För grupptvåan väntar sannolikt Kanada i kvartsfinal, medan trean kommer att ställas mot USA – om trean går vidare. För svensk del innebär det alltså att vi måste vinna mot Kina för att undvika USA. Vi har fördelen av att vår grupp avslutas efter de båda andra, vilket gör att vi vid avspark kommer att veta vad som krävs för att avancera som en av de två bästa treorna. Men kryss mot Kina leder troligen till slutspel – och till match mot USA.

Fast det där får vi ta mer om senare. Nu tillbaka till dagens överkörning.

Det hade nästan på dagen gått åtta år sedan Sveriges senaste förlust i en gruppspelsmatch i ett stort mästerskap. Efter 18 förlustfria matcher i rad spräckte Brasilien vår svit med råge.

Inför avspark valde Pia Sundhage att göra två byten i startelvan. Utöver det framtvingade bytet där skadade Jessica Samuelsson lämnade plats för Elin Rubensson gjordes även ett skifte på mittbacksplats. Där klev Emma Berglund in för Linda Sembrant, sannolikt med avsikt att möta Brasiliens snabbhet.

Det skulle visa sig att det bytet inte föll väl ut. Berglund var nämligen väldigt olycklig i matchen. De första tio minuterna var det väldigt virrigt i det svenska laget. Så långt hade man knappt slagit en passning till rätt adress. Å andra sidan hade inte Brasilien haft några målchanser heller.

I elfte minuten skulle Sverige ha tagit ledningen. Fridolina Rolfö serverade Kosovare Asllani öppet läge från ett par meter. Men Asllanis avslut var alldeles för mesigt. Det höll alldeles för dålig kvalitet.

När Brasilien fick sina chanser hade de däremot grym kvalitet. Efter 20 minuter började man ändå känna att Sverige var med i matchen och hade hyfsad kontroll i defensiven. Då ställde Berglund och Hedvig Lindahl till det – de bjöd Brasilien och Beatriz på ett ledningsmål.

Personligen tycker jag att Berglund måste rensa bort den bollen, och således är den största boven i dramat. Men Lindahl är inte oskyldig, hon är för passiv.

Knappt fyra minuter senare kom 2–0-målet. Återigen var Berglund olycklig. Om inte hon touchat bollen skulle inte Cristiane:s styrning gått i mål.

Mellan målen hade Sverige ett kanonläge, men en offsidestående Lotta Schelin tog bollen framför en framstormande Rolfö.

Även i nästa svenska läge var kvaliteten för dålig. Rolfö spelade loss Sofia Jakobsson till höger, men Jakobssons försök till inspel var för hårt och för dåligt riktat. Jag tycker nog att hon borde ha gått på eget avslut där.

I slutminuterna fick Cristiane straff efter en kollision med Magdalena Ericsson. Domslutet kändes billigt, men jag har inte sett någon riktigt bra repris på situationen, så det kan ha varit ett korrekt domslut. Straffen från Marta var det däremot inget fel på.

In i pausvilan hade Brasilien 3–0 i mål, 4–1 i målchanser och 3–0 i hörnor. Hemmalaget visade alltså en grym effektivitet och kvalitet när chanserna dök upp.

I halvtid valde Sundhage att byta ut Ericsson och sätta in Jonna Andersson, som skötte sig helt ok. Den andra halvleken var länge rätt avslagen. Brasilien låg rätt i positionerna och kontrollerade spelet helt. De drabbades av en tung jobspost när Cristiane tvingades kliva av med en trolig muskelbristning.

Den första heta målchansen i halvleken dröjde till den 80:e minuten – då gjorde Marta 4–0:

Det blev ytterligare två målchanser i matchen, en åt vardera håll. Båda blev mål, först 5–0 genom Beatriz, sedan 5–1 genom Lotta Schelin. Bra att Schelin fick göra mål, men tyvärr håller hon inte den önskade klassen i den här turneringen heller. Det händer alldeles för lite kring henne.

I dag var Fridolina Rolfö den klart bästa svenska spelaren, vårt enda riktiga offensiva hot. Som tack för det byttes hon ut efter drygt 60 minuter. Det bytet förstod jag väldigt lite av.

Jag har kollat statistiken och vad jag kan hitta har Sverige aldrig tidigare släppt in fem mål i en landskamp. Aldrig tidigare. Vi har förlorat med 4–0 i sex olika träningsmatcher, tre mot Norge och en vardera mot Kina, Tyskland och England. Men vi hade aldrig förlorat med fyra mål i en tävlingsmatch, och aldrig tidigare med 5–1. Det var alltså en historisk överkörning.

Det om raset i Rio.

Utöver Brasilien har även USA och Kanada säkrat sina platser i kvartsfinal genom segrar. Här är en genomgång av övriga matcher i omgången:

Kanada–Zimbabwe 3–1

Inför fina 30 295 åskådare var det 3–0 och avgjort i halvtid. Kanada imponerade i första halvleken, efter paus spelade de mer eller mindre av matchen. Man såg även till att Kadeisha Buchanan fick sin andra varning och blir avstängd mot Tyskland.

Jag kollade förresten lite extra på uppskrivna Buchanan, och kan inte säga att jag blev speciellt imponerad. Hon ställdes inte på märkvärdigt svåra prov, men kändes ändå lätt otajmad. Men hon har kanske ett par växlar till att lägga in när det blir riktigt allvar. En situation där hon kom snett var den där Zimbabwe fick sitt tröstmål.

Janine Beckie blev tvåmålsskytt, har totalt tre och visar att hon vill vara med och slåss i toppen av skytteligan.

Christine Sinclair gjorde ett mål (straff) och står på totalt två.

Zimbabwe står på noll poäng och målskillnaden 2–9 efter två omgångar. Håller de förlustsiffrorna mot Australien under fem måls marginal slipper man sistaplatsen i OS maratontabell – vilket måste vara lagets huvudmål nu. Grekland innehar den jumboplatsen med noll poäng och 0–11 i målskillnad.

USA–Frankrike 1–0

Matchkvaliteten motsvarade tyvärr inte mina högt ställda förväntningar. Som väntat var Frankrike det lag med bäst spel, men det var USA som hittade ett sätt att vinna. Och föga oväntat var det Carli Lloyd som gjorde målet. Hon har en makalös förmåga att dyka upp på rätt ställe i rätt ögonblick.

Målet kom i den andra halvleken, under en bra amerikansk period. Före paus var Frankrike det klart bättre laget. USA hade mycket boll, men hade märkbart svårt att komma till målchanser. Det är så otroligt tydligt att man inte har hittat hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday i uppspelsfasen. När varken Mallory Pugh eller Lindsey Horan heller fanns i startelvan var passningskvaliteten från mittfältet helt enkelt inte tillräckligt kreativ för att skaka lag ett lag som Frankrike.

Trots det vann alltså USA till slut. Man får tacka en formstark Tobin Heath och ineffektiva fransyskor för det. Frankrike hade rätt många lägen, men det var inte många avslut som gick inom ramen. I det franska laget reagerade jag över att Eugenie Le Sommer fick sitta på bänken hela matchen. Jag tyckte allt att hon såg riktigt pigg ut i premiären. Men hon har kanske någon skadekänning.

Slutligen flaggade jag inför matchen för matchen i matchen, den mellan världens två bästa mittbackspar. Men tyvärr vilade USA Julie Johnston som en säkerhetsåtgärd, vilket gjorde att vi inte fick den kamp jag hade tänkt mig. Men det är nästan alltid en njutning att kolla in Wendie Renard och Becky Sauerbrunn, och de gjorde mig inte besviken i dag heller.

Däremot hade Johnstons ersättare, Whitney Engen, det lite tufft i den första halvleken. Hon blev bolltittare ett par gånger, vilket gjorde att Marie-Laure Delie kunde löpa in på ytan bakom mittbacken. Engen spelade dock upp sig i den andra halvleken.

Tyskland–Australien 2–2

Tyskland kom undan med blotta förskräckelsen. Jag tippade inför turneringen att Australien skulle besegra Tyskland, något som var väldigt nära. Jag byggde tipset på att The Matildas har flera blixtsnabba forwards, vilka skulle bli väldigt jobbiga att hantera för de långsamma tyska mittbackarna. Inte minst som tyskorna ofta trycker upp sina ytterbackar högt.

Det verkar som att Australiens förbundskapten Alen Stajcic hade tänkt liknande tankar, för han mönstrade snabbast möjliga tremannaanfall; Sam Kerr, Lisa De Vanna och Caitlin Foord. Det funkade bra, och Australien gjorde 1–0 genom Kerr:

Man gjorde även 2–0 genom Foord. De Vanna:s tunnel på Annike Krahn är inte att leka med. Årets tunnel…

Tunneln var så bra att Silvia Neid bytte ut Krahn och satte in Josephine Henning i paus.

Men De Vannas tunnel var inte matchens enda godbit. Sara Däbritz yttersida till 2–1 är inte så dum den heller:

Jag såg inte hela den första halvleken. Det jag såg hade dock The Matildas det nästan lika jobbigt i försvarsspelet som tyskorna. Efter paus fick Australien mycket bättre defensiv kontroll, och man hade flera lägen att punktera matchen, bland annat var Foord framme tre–fyra gånger.

I 88:e minuten kom kvitteringen. Och det var Saskia Bartusiak som stod för den. Mittbacken som hade haft det otroligt jobbigt i defensiven kom rätt i offensiven.

Resultatet innebär att Tyskland har bra chans till gruppseger. Det mesta talar för att Australien blir trea, och en riktig nitlott för en gruppsegrare. För i dag spelade de den snabba anfallsfotboll som jag såg dem göra i OS-kvalet. Ett otroligt snabbt spel som inget lag går säkert mot.

Det var förresten bra publiksiffror i den här gruppen. Den här matchen sågs av ännu fler än Kanada–Zimbabwe, hela 37 475 personer.

Kina–Sydafrika 2–0

Jag behövde sova någon timme i natt och släppte den här matchen. Jag vet således inte så mycket om den. Jag noterade dock att Sydafrika hade en boll i ribban strax innan Gu Yasha gjorde Kinas ledningsmål. Kolla förresten in den sydafrikanska högerbackens arbete vid målet. Undermåligt.

Det här var en dag där det gjordes några riktigt snygga mål. Tan Ruyin:s 2–0 mot Sydafrika var ett av de läckraste:

Colombia–Nya Zeeland 0–1

Även den här matchen sov jag bort. Nya Zeeland tog den trepoängare som gör att laget har en liten chans att få spela slutspel. Segerskytt var lagets specialla målskytt, Amber Hearn:

Skytteligan:
3 mål: Janine Beckie.
2 mål: Melanie Behringer, Sara Däbritz, Cristiane, Marta, Beatriz, Christine Sinclair och Carli Lloyd.

Ajdå – Sydafrika är bättre än väntat

Dåliga nyheter. Jag har suttit och kollat in USA–Sydafrika i kväll. Inför avspark tippade jag 7–0 till USA efter minst fyra mål på fasta situationer. Jag fick jättefel.

Det blev bara 1–0 – och Sydafrika visade sig vara väldigt mycket bättre än väntat. Mycket bättre. Visst har de en hel del brister som Pia Sundhage får försöka lägga upp taktiken efter. Men bristerna är tyvärr inte så stora att vi kan räkna med en svensk promenadseger i OS-premiären.

Men innan jag går in på det intressanta, alltså min bild av Sydafrikas lag, tänkte jag ge några kommentarer om USA. De regerande världs- och olympiska mästarinnorna uppträder inte som mästarinnor så här ett par veckor innan OS.

Det här var andra gången på kort tid jag såg dem ha jätteproblem med passningsspelet. Sydafrika hade läst på och valde att låta Julie Johnston och Allie Long sköta uppspelen. Det är smart, för de båda har alldeles för dålig kreativitet och precision för att bygga ett snabbt och bra anfallsspel.

Klart är att det är en jättelucka på mittfältet efter Lauren Holiday. Ingen är i närheten av att kunna axla hennes spelsinne och bolltrygghet. Den senaste tiden har det även varit en jättelucka efter Carli Lloyd – det trots att hon spelade den andra halvleken i dag. Det var dock inte den gamla Lloyd, utan en högst rostig superstjärna. Men hon har ju några veckor på sig att hitta VM-formen.

I dag hittade inte Lindsey Horan in i matchen. Den enda amerikanska spelare som visade den kreativitet som krävs för att skapa målchanser på världsnivå var unga Mallory Pugh. Hon ledde årets assistliga i USA:s landslag redan innan dagens match. Hon ökade ut den ledningen genom att dra upp det anfall där Crystal Dunn satte segermålet:

Känslan just nu är alltså att USA är väldigt långt ifrån den klass man hade i fjolårets VM-final. Sannolikt får man åka till Rio och bygga kring sin stabila defensiv. För den var stabil även i dag. Sydafrika hade inte en enda målchans.

Det innebar att Hope Solo efter slutsignalen kunde firas för 100 hållna nollor i landslaget. Det är en anmärkningsvärd notering. Hatten av.

Hope Solo

Hope Solo

Därmed var det dags för lite synpunkter på Sydafrika. Laget skapade alltså ingenting. Ändå imponerade Banyana Banyana – som laget kallas. De imponerade genom att inte släppa till speciellt många klara målchanser.

Det var egentligen bara under de sista 20 minuterna i den första halvleken som det kändes lite darrigt. Den första kvarten och under hela den andra halvleken släppte sydafrikanskorna knappt till något alls.

Det är dock inte så att laget spelar ett lika välorganiserat och strukturerat försvarsspel som exempelvis Kina. Långt ifrån. Sannolikt var det bristen på organisation som gjorde att jag sågade deras defensiv när jag såg laget med Nederländerna tidigare i sommar. Läs mer om det här. Jag gjorde det trots att man då var med i matchen ända in på övertiden.

Nu har jag sett laget två gånger och insett att Sydafrikas försvarsspel bygger mer på vilja och fysik än på organisation.

I dag satte de en jättebra press under den första kvarten. Då snodde man bollen från USA:s mittfält många gånger, man lät inte amerikanskorna få någon tid med bollen på farliga ytor.

Den energi och aggressivitet som Banyana Banyana visade under de första 15 minuterna gör att jag hoppas att Sundhage kommer att beordra vårt landslag att spela lite längre bollar i matchinledningen den 3 augusti för att inte åka på någon riktigt otrevlig tidig överraskning.

När Sydafrika tappade intensitet i sin press blev bristerna ändå ganska tydliga. Man spelar ett slags 4-5-1 som bygger på man-man-markering. Så länge spelarna fick jobba framåt var de väldigt duktiga i defensiven. De flesta vill nämligen stöta framåt. De blir också lätt bolltittare, och glömmer att kolla vad som händer bakom ryggen.

Det var också tydligt att backlinjen föll väldigt tidigt. Det bildades därför ofta en stor yta mellan backlinje och mittfält. En yta som gjord för diagonala inlöp från kanterna. Överhuvud taget hade Sydafrikas backlinje problem med sidledslöpningar.

Det var dock inte värre än att de amerikanska spelarna hade svårt att utnyttja bristerna. Det får mig att tro att vårt stora hopp i OS-premiären blir fasta situationer. Där har vi ju haft vårt främsta vapen i över ett års tid.

Och där var Sydafrika fortsatt riktigt svaga och vilsna. De få gånger USA hade kvalitet på hörnor och inläggsfrisparkar blev det väldigt farligt. Sydafrika valde nämligen precis om mot Nederländerna att köra man-man-markering vid fasta, och alla tog inte direkt markeringsuppgiften på allvar.