När det här inlägget publiceras är det lite drygt 25 timmar tills det svenska transferfönstret för damer stängs. Jag hade förväntat mig att få lite nyförvärvsnytt under måndagen, men det var lugnt ända fram tills alldeles nyss.
Då meddelade nämligen Sky Blue FC att de lånar ut mittfältaren Elizabeth Eddy till Vittsjö.
📰 | Elizabeth Eddy Loaned to Vittsjo GIK in Sweden
Och innan midnatt stod det klart att Vittsjö även lånar in den kanadensiska landslagsspelarenRebecca Quinn från OL Reign. 25-åringen var med och tog OS-brons för fyra år sedan och är i första hand mittfältare. Men hon kan även spela i backlinjen. Det känns som en bra värvning.
Innan avspark i nästa damallsvenska omgång kan vi även ha fått in en spelare vardera till Linköping och Kristianstad. Och kanske någon till. Så håll ögonen öppna under tisdagen.
Måndagens stora transfernyhet kom annars i England. Uppgifterna om att amerikanska världsmästaren Sam Mewis skulle till Manchester City visade sig vara korrekta.
I’m so excited to be joining @ManCity. This is an incredible opportunity for me to step outside my comfort zone and play overseas for a world-class club. I’m looking forward to getting out on the field with my new teammates and competing in the WSL. https://t.co/JdDSdCAT1P
Apropå England så vann Manchester United i går en träningsmatch (Lotta Ökvist spelade en halvlek) mot Glasgow City med 4–0. Det är ett intressant resultat eftersom ju Glasgow skall spela kvartsfinal i Champions League mot Wolfsburg den 21 augusti.
Känns som att Wolfsburg kommer att få en enkel resa mot semifinalen.
You've seen the pics 🖼 You've read the report 📝 Now it's time to watch the goals 🎥
I går var det även fransk cupfinal. Där tog fantastiska Lyon ytterligare en titel. Fast de fick verkligen ingen lätt resa. Det krävdes nämligen straffläggning i finalen mot PSG.
Jag hittade en laggande fulstream till söndagskvällens final. Det lilla jag såg under matchens inledning såg PSG rappt ut i anfallsspelet utan att skapa några chanser.
Sedan svartnade allt efter 9.30. Och då tänker jag inte på min fulstream, utan på ljuset på finalarenan. Matchen var avbruten i en kvart innan ljuset var åter. Och lagom till återstarten kunde jag se matchen på riktigt.
Samtidigt som det kändes jämnt rent spelmässigt var det i princip bara Lyon som skapade målchanser. Matchens huvudperson var PSG:s chilenska målvakt Christiane Endler. Hon var lysande och stod i vägen för det mesta.
Den gång Endler blev passerad – Nikita Parris kom ur vinkel när hon var snyggt frispelad av Dzsenifer Marozsan – hann mittbacken Irene Paredes emellan och räddade till hörna.
Parris hade tre riktigt bra målchanser utan att få in bollen bakom Endler. I minut 85 fick PSG sin stora chans. Kadidiatou Diani drog upp anfallet på högersidan. Det blev lite kaos i Lyons straffområde, där såväl Marie-Antoinette Katoto, Nadia Nadim som framför allt Sara Däbritz hade chanser.
Det var ingen förlängning. Efter 90 minuters spel fick man direkt på straffläggning. En intressant detalj där var att PSG bytte in danska Signe Bruun och mittfältare Léa Khelifi just innan slutsignalen. Duon hann typ vara med om fem sekunders spel.
Det är för övrigt intressant att kolla in laguppställningarna. PSG spelade 4–4–2 enligt följande: Tiane Endler – Ashley Lawrence (Léa Khelifi, 90+6), Irene Paredes, Paulina Dudek, Perle Morroni – Kadidiatou Diani, Grace Geyoro, Formiga (Sara Däbritz, 57), Sandy Baltimore (Ramona Bachmann, 74) – Jordyn Huitema (Nadia Nadim, 74), Marie-Antoinette Katoto (Signe Bruun, 90+5).
Det är inte så dumt att kunna byta in spelare som Bachmann och Nadim med en kvart kvar. Lyon har ju förstås en ännu ner namnkunnig bänk. De bytte in kvartetten Eugenie Le Sommer, Shanice van de Sanden, Sara Björk Gunnarsdottir och Jodie Taylor.
Lyon spelade som vanligt 4–2–3–1, och matchade följande spelare: Sarah Bouhaddi – Lucy Bronze, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Selma Bacha (Eugenie Le Sommer, 62) – Amandine Henry (Sara Björk Gunnarsdottir, 75), Saki Kumagai – Delphine Cascarino (Shanice van de Sanden, 75), Dzsenifer Marozsan, Amel Majri – Nikita Parris (Jodie Taylor, 90).
Straffläggningen inleddes med sex raka mål. Majri, Nadim, Marozsan, Däbritz, Renard och Bruun. Sedan klev Tiane Endler in och tog huvudrollen en stund. Hon gjorde en snygg räddning på Le Sommers straff, och tog sedan själv hand om nästa straff.
Endler is one of the most entertaining keepers playing the game right now https://t.co/bWUNqvfRhU
Endler är kanske världens bästa målvakt för tillfället. Hon har både väldigt fina fötter och stort självförtroende. Kanske var det lite för stort, för med vänsterfoten dundrade hon sin straff i ribban och ut.
Sedan gjorde Lucy Bronze mål på Lyons femte straff, vilket gjorde att Khelifi var tvungen att sätta sin. När mittfältaren som var inbytt bara för att lägga straff klev fram var det istället Sarah Bouhaddis tur att ta över huvudrollen. Hon räddade och Lyon kunde fira.
Innan jag sätter punkt lite mer sillynytt. Uppgifter i Spanien säger att Levantes 19-åring Eva Navarro kan bli den dyraste damfotbollsövergången i år. Hon har en friköpsklausul på ungefär fem miljoner kronor. Real Madrid, PSG, Tottenham och Manchester City uppges vara intresserade.
Reports in Spain indicate that negotiations between Real Madrid and Eva Navarro have begun to speed up, ever since the €500,000 release clause was dropped in July. The young Spanish international also has interest from PSG, Tottenham, and Manchester City. (Source: @laverdad_es) pic.twitter.com/us0F1CYjoj
Då är jag hemma på svensk mark igen. Sedan det senaste inlägget har jag sett om Sverige–Kanada. Det är förstås segermålet som är matchens godbit, ett mål med så många bra ingredienser. Ett mål som man kan använda som instruktionsfilm till hur man spelar modern anfallsfotboll.
Det börjar med att Elin Rubensson bryter en passning från Janine Beckie, och sedan slår Göteborgsmittfältaren ett distinkt uppspel som skär rakt mellan Kanadas båda innermittfältare Desiree Scott och Sophie Schmidt. Scott tror att hon skall kunna bryta och kliver framåt. Men Rubenssons passning är så hård att Scott inte når bollen.
Förstapassningen slår alltså ut det kanadensiska mittfältet. Och redan Kosovare Asllani:s fantastiska förstatouch slår ut mittförsvaret. Kadeisha Buchanan missbedömer nämligen också hårdheten i Rubenssons passning. Lyonmittbacken tror att hon skall hinna upp i rygg på Asllani, men hamnar istället på mellanhand.
Asllanis position är som tagen ur en landslagsträning. Jag har flera gånger sett hur de tränat med metallfigurer som motståndare, och hur de instruerat mittfältarna att smyga in bakom eller mellan motståndarnas mittfältare, samt att vara halv rättvänd när bollen kommer. Asllani är halvt rättvänd och hon byter dessutom riktning på bollen i förstatillslaget, vilket ställer Buchanan.
När Asllani vänder upp är Stina Blackstenius offside. Det ser de båda svenskorna, och i den situationen gör båda väldigt bra val. Asllani driver fram bollen 25–30 meter, medan Blackstenius gör en perfekt löpning bort från bollen, med sikte på att istället kunna vara först in i straffområdet.
Sedan är Asllanis passning med vänsterfoten 100-procentigt slagen. Huruvida Blackstenius avslut är 100-procentigt kan man diskutera, men bollen går i alla fall i mål. Och det är verkligen ett otroligt vasst anfall. Världsklass rakt igenom.
Asllani och Blackstenius har med rätta fått massor av beröm för sina insatser vid målet. Jag tycker också att Rubensson skall hyllas. Både för att hon så snabbt tänker offensivt, och framför allt för att hon slår en så hård och precis passning. Det är exakt den där typen av hårda anfallspassningar som jag tycker har ökat i antal i Göteborg sedan Marcus Lantz blev tränare. Det är inga tveksamheter i tillslaget, utan Rubensson trycker till bollen hårt – och spelar därmed bort hela Kanadas kontringsskydd.
Några av er har säkert reagerat på min formulering ovan kring Blackstenius avslut. På plats såg det ut att vara helt perfekt. Men faktum är att det ju faktiskt är Shelina Zadorsky som är sist på bollen. Och på den repris som är bakifrån ser det ut som att Blackstenius avslut faktiskt hade kunnat gå utanför, om inte kanadensiskan styrt in bollen.
Nu spelar de där inte så stor roll. Det viktiga var ju att bollen gick i mål. Jag var ju väldigt kritisk till Blackstenius i paus. Nu när jag sett om matchen är jag inte riktigt lika kritisk till hennes första halvlek. Hon gör nämligen ett hårt och bra jobb i defensiven.
Men om jag inte hade vetat att hon skulle avgöra i den andra halvleken skulle jag ändå tyckt det var läge med byte. Hennes bolltouch är nämligen gräslig före paus. Dessutom är hon väldigt svår att hitta i uppspelsfas, då Kadeisha Buchanan både är snabbare i tanken och i löpningarna.
Efter målet händer något positivt med Blackstenius. Hennes bolltouch är mycket bättre under matchens sista 20 minuter. Vågar man hoppas på att målet kan lyfta henne så mycket att hon tar med sig den förbättrade bolltouchen till lördagens Tysklandsmatch?
I övrigt är ju förstås Hedvig Lindahl:s straffräddning femstjärnig. Hela backlinjen gör en bra insats, med Hanna Glas som topp. Jag tyckte på plats att Magdalena Eriksson hade det tufft i den första halvleken. Men när jag såg om matchen tyckte jag ändå att hon klarade sig förhållandevis bra. Kanada valde ju att överbelasta hårt på hennes sida, så hon hade en otacksam uppgift.
Framåt tycker jag att Fridolina Rolfö och Asllani var bäst. Rolfö var jämn och stabil hela tiden, medan Asllani växte i den andra halvleken. Sofia Jakobsson började piggt, men försvann lite allt eftersom.
Nu väntar alltså Tyskland på lördag. Ett Tyskland vi inte har vunnit mot i en tävlingsmatch sedan 1995, ett Tyskland som vi bara överhuvud taget har en seger mot de senaste tio åren.
Efter matchen var jag nere i den mixade zonen och hörde de svenska spelarna kommentera insatsen. Jag hörde förresten också en förkrossad Janine Beckie prata om straffen.
Janine Beckie talks about the missed penalty against #SWE and shares that Christine Sinclair asked her if she wanted to take the penalty. pic.twitter.com/6Vpezv3V5x
Beckie stannade hos de som ville. Så agerar ett superproffs. Det är alltmer populärt att gömma sig när man misslyckats. ”Han eller hon orkar inte prata med media nu”. Det kan kanske kännas bra i situationen, fast då drar man ju bara ut på eländet. Genom att som Beckie kliva fram direkt och vara rak och ärlig vinner man folks sympatier. Guldstjärna till Janine Beckie.
Tillbaka till de svenska spelarna i den mixade zonen. Naturligtvis kom Tyskland på tal, och flera spelare sa att det är ett bra läge att möta tyskorna nu. Personligen tycker jag i princip att det aldrig finns något bra läge för svenska fotbollslag att möta tyska, varken på herr- eller damsidan. Det slutar ju nämligen allt som oftast med tysk seger.
Nilla Fischer fick en ledande fråga om det inte var rätt läge att möta Tyskland nu. Hon svarade ungefär att ”ja, men så har vi sagt ganska många gånger nu”.
Precis så är det. Man har ju hört snacket om rätt läge inför i princip varenda mästerskapsmatch mot Tyskland på senare år. Men det har ju aldrig varit rätt läge att möta dem, i varje fall inte i utslagsmatcher. För i sådana har vi bara en seger – och den kom i bronsmatchen 1991. Sedan dess har vi ni raka förluster, varav tre efter förlängning.
Tittar vi på alla landskamper mot Tyskland de senaste tio åren har vi en seger, ett kryss och åtta förluster. Räknar vi hela 2000-talet är siffrorna 3–1–17, eller 3–4–14 om man räknar 90-minutersmatcher – och då ser förlusterna efter förlängning som kryss.
Vi kan alltså vinna mot tyskorna, men de händer inte så ofta. Det som krävs på lördag är att alla våra spelare har en bra dag, och att vi är effektiva när chanserna kommer, samtidigt som tyskorna har en mindre bra dag. Det kan gå, men oddsen är helt klart på Tysklands sida.
För vi minns ju hur överlägsna de var i träningsmatchen på Friends i våras. Nu har de dessutom två dagars längre vila än vårt lag, vilket kan vara viktigt i värmen i Frankrike. Plus att storstjärnan Dzsenifer Marozsan är tillbaka igen.
Dessutom tycker jag att det tyska laget har imponerat i VM. Kanske inte genom fantastisk uppvisningsfotboll, men genom bredd och stabilitet. Det har fyra raka segrar med målskillnaden 9–0, man är det enda laget som inte släppt in något mål.
Mer om kvartsfinalerna i kommande inlägg. Det finns ju fortfarande två åttondelsfinaler som jag inte kommenterat, två matcher som handlade om Europa mot Asien. Mitt lag hade match, så jag missade Italiens 2–0-seger mot Kina. Därifrån har jag bara sett statistik och höjdpunkter.
Det verkar ha varit en väldigt jämn match, där man förvånas över att bollinnehavet är 51–49 i Kinas favör, men att kinesiskorna vann antalet passningar till rätt adress med hela 403–205. Bollinnehavet mäts ju i tid, och jag antar att italienskorna exempelvis kan ha tagit väldigt lång tid på sig vid alla fasta situationer, vilket påverkat tiden.
Jag kom hem precis när Japan kvitterade mot Nederländerna. Den andra halvleken var en japansk uppvisning. Japan var precis så bra som man hade hoppats att de skulle vara. De höll ihop laget föredömligt, vilket gjorde att Nederländerna inte hittade några anfallsvägar.
Känslan var att värmen gynnade Japan, för de spelade sig ofta ganska lätt igenom ett Nederländerna som varken orkade sätta press eller hålla ihop sitt lag. Nederländerna har ju dock en fantastisk spets.
Intressant match nu. Holland har tyngd och spets, men väldiga problem att spela igenom ett tajt japanskt lag. Japan har skickligheten att spela igenom Holland, men saknar den offensiva tyngden. Kan gå åt båda håll. Även om Japan just nu känns lite hetare. #VM2019#FifaWWC2019
Av statistiken att döma måste Nederländerna ha varit det bättre laget i den första halvleken. Men i slutet av den andra var Japan överlägset i spelet. Japanskorna kom i anfall på anfall. Det var mästerlig fotboll fram till straffområdet. Väl där visade man däremot stora brister.
Med Nederländerna var det tvärtom. I 88:e minuten fick man en chans. Då sköt Vivianne Miedema på Saki Kumagai:s arm – och Nederländerna fick straff. Vad jag kan förstå är det korrekt att döma straff för händelsen. Så domaren gjorde rätt.
Fast här tycker jag att regeln är fel. Kumagai hade armen i en naturlig position, och hon försökte till och med dra undan den. Men allt gick så snabbt att hon inte hann. Jag tycker inte att fotbollsspelare skall behöva hålla armarna bakom ryggen i eget straffområde – det är inte naturligt. Med VAR-granskning av varje situation tycker jag faktiskt att det har blivit alldeles för många handsstraffar.
Men straff blev det. Den satte Lieke Martens hur säkert som helst. Nederländerna gick till kvartsfinal med ett nödrop. Trots det är det läge att höja en varningsflagga för de orange lejonhonorna. Lag som kan hitta sätt att vinna även när de är i gungning är också lag som kan gå hela vägen. Jag har inte sett Holland spela speciellt bra i någon match hittills, men deras effektivitet är makalös. Och de har rakt igenom segrar.
Därmed lägger vi åttondelsfinalerna till handlingarna och gör en kort sväng utanför VM. I Sverige är den största nyheten de senaste dagarna att Kungsbacka har fått en ny tränare. Han heter Stefan Olofsson och tränade Jitex i division I förra säsongen.
Internationellt är den största klubbnyheten att Real Madrid nu äntligen gör en damsatsning. Den spanska storklubben tänker ta över damlaget i CD Tacon, som är nykomling i högsta divisionen. Kommande säsong verkar det som att Tacon skall spela i eget namn, men på Reals träningsanläggning.
Real Madrid issues a brief statement confirming their intended acquisition of CD Tacón. Subject to the approval of their members' General Assembly, this will happen on July 1st 2020. For next season, CD Tacón will train & play at Madrid's Sports City. https://t.co/30DxzSFrBj
Och från och med säsongen 2020/21 skall laget införlivas helt i Real Madrids organisation, och då planeras man göra en satsning på kring 20 miljoner kronor – vilket ju är småpotatis för klubben. Rykten om tänkbara värvningar är redan i gång…
Real Madrid are going all in for their inaugural season with a reported budget of €2 million, and they are gunning to sign multiple ‘galacticas’. Rumored targets include Pernille Harder, Ada Hegerberg, Amandine Henry, and Marta. (Source: @90min_Football). pic.twitter.com/gR8AdqnJDc
— Womens Transfer News (@womenstransfer) June 24, 2019
Den näst sista gruppen, grupp E, startar med en match under måndagskvällen och ytterligare en under tisdagen. Det är en grupp där kampen om gruppsegern känns vidöppen mellan Kanada och Nederländerna. Här är bloggens genomgång av lagen i grupp E:
Stephanie Labbé
Kanada
Världsranking: 5
Guldchans: 5–10 procent
Nyckelspelare: Christine Sinclair – 35-åringen (fyller 36 i nästa vecka) behöver göra fyra landslagsmål till för att bli tidernas bästa målskytt någonsin i landslagssammanhang.
Spelare med Sverigekoppling: Trion Sabrina D’Angelo (Vittsjö), Jenna Hellstrom (Kif Örebro) och Shannon Woeller (Eskilstuna) spelar i damallsvenskan. Tidigare har även Stephanie Labbé (Piteå, Örebro och Linköping), Allysha Chapman (Sirius och Eskilstuna), Shelina Zadorsky (Vittsjö) och Sophie Schmidt (Kristianstad) spelat i Sverige.
Startelva i genrepet (4–2–3–1): Stephanie Labbé – Ashley Lawrence, Kadeisha Buchanan, Shelina Zadorsky, Allysha Chapman – Sophie Schmidt, Desiree Scott – Janine Beckie, Jessie Fleming, Nichelle Prince – Christine Sinclair.
Kommentar: Kanada har spelat åtta landskamper i år. På dem har de fem segrar, en straffseger och två kryss – och totala målskillnaden 8–1.
Då har man ändå mött lag som Norge, Sverige, England och Spanien. Kanada anno 2019 är ett starkt och stabilt lag. Man var redan bra i OS 2016 – där vann man fem av sex matcher och kom hem med ett brons.
Det har hänt mycket under veteranen och superstjärnan Christine Sinclair:s karriär. När den snart 36-åriga måldrottningen slog igenom var Kanada ett fysiskt benknäckargäng. Nu har man ett mycket mer spelskickligt lag.
Man har också två raka OS-brons i bagaget. Däremot väntar Kanada ännu på landets första VM-medalj. Som bäst blev det en fjärdeplats i Sinclairs debutmästerskap 2003. Då gjorde hon tre mål. Hon har gjort mål även i mästerskapen 2007, 2011 och 2015. Totalt står hon på nio VM-mål inför turneringen i Frankrike.
Sinclair är spelaren att kolla in. Hon är också en av de äldre spelarna i truppen. Generationsväxlingen har gått lite längre än man hade tänkt sig genom att skador stoppar målvakten Erin McLeod och hårt jobbande mittfältaren Diana Matheson från VM-spel.
Trots deras bortavaro har Kanada många skickliga spelare. På målvaktssidan har man tre kandidater av god internationell nivå, med fjolårets LFC-målvakt Stephanie Labbé som etta. Framför dem har man en väl samspelt backlinje . Längst fram har både Janine Beckie och Nichelle Prince bra fart på benen.
På mittfältet finns kreativa mittfältaren Jessie Fleming – en spelare jag personligen är väldigt svag för. 21-åringen gör redan sitt andra VM-slutspel. Hon har en skön bollbehandling. Det har även PSG:s offensiva ytterback Ashley Lawrence.
Några unga spelare att hålla ögonen på är passningsskickliga 18-åringen Julia Grosso och tillika 18-åriga forwarden Jordyn Huitema. Den senare är väldigt stark i luftrummet, och kommer garanterat att få göra sina inhopp i VM. Hon skrev för övrigt nyligen på för PSG.
Jordyn Huitema made history by signing with PSG straight out of high school 👏 pic.twitter.com/Z03MTE0m7Y
Jag har tippat Kanada som turneringens skrällag. Och det kommer jag inte att ändra nu. Både ettan och tvåan i grupp E är på motsatt sida av slutspelsträdet från vinnarna i USA:s, Frankrikes och Englands grupper, vilket förstås är ett gynnsamt läge. Det finns alltså en hyfsad chans att Christine Sinclair äntligen får spela en stor final.
Nederländerna
Nederländerna
Världsranking: 8
Guldchans: 5–10 procent.
Nyckelspelare: Sari van Veenendaal. Offensivt har Nederländerna massor av hot. Nyckeln till framgång ligger i defensiven – samt i att målvakt van Veenendaal spikar igen.
Spelare med Sverigekoppling: Målvakten Loes Geurts spelar för Göteborg. Även duon Lieke Martens (Göteborg och Rosengård) och Danielle van de Donk (Göteborg) har spelat i damallsvenskan.
Startelva i genrepet (4–2–3–1): Sari van Veenendaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Dominique Bloodworth, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van de Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Kommentar: Nederländerna har en otroligt vass offensiv. Man har extrem fart till höger i Shanice van de Sanden. Man har teknisk briljans till vänster genom Lieke Martens. Och mellan dem spelar en av världens allra bästa målskyttar – Vivianne Miedema.
Bakom sig har man två utmärkta passningsspelare i Sherida Spitse och Jackie Groenen samt en fysiskt spelande djupledslöpare i Danielle van de Donk. Jag vill nog hävda att Nederländerna har världens vassaste anfallsspel.
Groenen har för övrigt nyligen skrivit på för Manchester United.
We’re delighted to announce that @Jackie_10_ has signed a pre-contract agreement to join #MUWomen from the 2019/20 season.
— Manchester United Women (@ManUtdWomen) May 22, 2019
Det nederländska laget är ganska framtungt. Det finns ganska stora brister i försvarsspelet. Inte blev det bättre av att ordinarie vänsterbacken Kika van Es skadade handen bara två minuter in i genrepet mot Australien.
Update blessure Kika van Es | In het ziekenhuis is een breukje in het middenhandsbeentje geconstateerd. Of, en zo ja welke consequenties dit heeft voor deelname aan het WK, zullen de komende dagen moeten uitwijzen. pic.twitter.com/P5YQ2UeZxt
När Nederländerna överraskande vann EM-guld på hemmaplan lyckades man väldigt bra i defensiven. Det var lite av ”anfall är bästa försvar”. Då var dessutom målvakten Sari van Veenendaal i absolut toppform. Den senaste säsongen har hon inte varit lika bra.
Nederländerna blev ju bara tvåa i sin kvalgrupp bakom Norge och tvingades till playoff för att ta sig till Frankrike. Då petades van Veenendaal efter förlusten i Oslo. I de fyra matcherna i playoffspelet fick i stället Göteborgs Loes Geurts vakta målet.
Under en lång del av säsongen har van Veenendaal varit formsvag och petad i England. Hon har problem i spelet med fötterna, vilket numera är något som är ett viktigt inslag i engelsk fotboll. Problemet för förbundskapten Sarina Wiegmann är att Geurts varit bänkad i Göteborg under våren – vilket gör att det troligen blir van Veenendaal som får förtroendet från början i VM.
Frågetecken på målvaktssidan alltså. Men som helhet känns lagets form god. I genrepet visade man god effektivitet när man besegrade Australien med 3–0.
Just Australien kan vänta på vägen fram mot en finalplats. Som tidigare konstaterats har både ettan och tvåan i Nederländernas grupp placerats på samma halva av slutspelsträdet. Så borde det inte vara, men det misstaget från Fifa kan alltså gynna Nederländerna eftersom gruppsegrarna i USA:s, Frankrikes och Englands grupper är på slutspelsträdets andra gren.
Grupptvåan i E ställs för övrigt mot tvåan i Sveriges grupp i åttondelsfinal. Det kan alltså bli Sverige–Nederländerna i Paris den 24 juni.
Mitt tips har varit hemresa för Nederländerna efter åttondels- eller kvartsfinal. Men efter genrepet känner jag mig inte alls säker. Kan de ta med sig den effektiviteten till VM, samt slippa skador – då kan laget faktiskt ta sig hela vägen.
Kameruns otämjbara lejon
Kamerun
Världsranking: 46
Guldchans: Promillenivå.
Nyckelspelare: Gabrielle Onguene. Den tekniska och kvicka CSKA Moskvaspelaren utsågs till bästa spelaren i Afrikanska mästerskapen 2016. Användbar både som offensiv mittfältare och som forward.
Spelare med Sverigekoppling: Gaelle Enganamouit har vunnit skytteligan i damallsvenskan för Eskilstuna. Hon har även spelat för Rosengård. Och Ajara Nchout har spelat för Sundsvall i elitettan. Dessutom var Augustine Ejangue skriven i Tyresö när klubben gick i konkurs. Hon spelade dock inga matcher i damallsvenskan.
Kommentar: Jag var på plats i Edmonton för fyra år sedan när damfotbollen i Kamerun hade sin största dag hittills. Landslaget skrällvann mot Schweiz och tog sig vidare till åttondelsfinal i VM.
Jublet efter slutsignalen visste inga gränser. Om inte Sverige och Australien skulle haft avspark en stund senare på samma plan tror jag att Kameruns otämjbara lejoninnor fortfarande hade varit kvar på planen i Edmonton och firat…
Kamerun firar segern.
Det roliga tog slut i åttondelsfinalen den gången. Tyvärr har inte Kamerun byggt vidare på framgången för fyra år sedan. Tvärtom har man behandlat sitt landslag på ett väldigt styvmoderligt sätt.
Efter att ha blivit trea i Afrikanska mästerskapen och därmed kvalat in till VM har vägen till Frankrike varit strulig. I januari sparkade man förbundskaptenen och ersatte med en av fystränarna, Alain Djeumfa. Den nya förbundskaptenen har inte haft många chanser att sätta sin prägel på laget. Kamerun spelar nämligen nästan inga landskamper.
Jag kan bara hitta att laget har spelat tre officiella landskamper under året, plus en match mot spanska klubblaget Levante. Två av landskamperna var en turnering i Kina, där man föll mot värdnationen med 1–0.
Känslan är att Kamerun hade kunnat vara ett bra lag, men att man har haft för dålig uppladdning för att kunna göra sig rättvisa.
Genrepselvan är från 4–0-förlusten mot Spanien. Jämfört med den matchen bör Kamerun få in de offensiva affischnamnen Gabrielle Onguéné och Gaelle Enganamouit i VM-elvan. Den förstnämnda är snabb och bra en mot en, medan Enganamouit är den stora målskytten. Vi som såg Enganamouit i Eskilstuna vet vilken enorm potential hon har. Tyvärr är det några år sedan i alla fall jag såg Kinaproffset visa det.
Noterbart också att Kamerun har en ”sen värvning”. Rutinerade mittbacken Estelle Johnson anslöt till landslaget så sent som i maj. 30-åringen är född i Kamerun, men har levt större delen av sitt liv i USA. Hon har spelat proffsfotboll både i WSL och NWSL sedan 2010, och lär vara ett väldigt bra tillskott till Kameruns mittförsvar.
Jag tror att Kamerun åker hem efter gruppspelet. Men säker är jag inte. För laget är inte chanslöst mot Nya Zeeland. The Ferns brukar ha svårt att föra matcher, och för Kamerun borde det passa bra att ligga på kontring. Det finns alltså en liten möjlighet att ta en tredjeplats i gruppen, och avancera till åttondelsfinal även den här gången. Men utgångstipset är att de otämjbara lejoninnorna bara spelar tre matcher i Frankrike.
Ali Riley
Nya Zeeland
Världsranking: 19
Guldchans: Promillenivå.
Nyckelspelare: Målvakten Erin Nayler måste göra en stark turnering om Ferns skall kunna nå slutspelet.
Spelare med Sverigekoppling: Ali Riley är svensk medborgare. Har tidigare spelat för Rosengård. Catherine ”CJ” Bott spelar för Vittsjö. I Vittsjö spelade även tidigare Hannah Wilkinson. Även Anna Green har tidigare spelat i damallsvenskan, i hennes fall för Mallbacken.
Startelva i genrepet (3–5–2): Erin Nayler – Rebekah Stott, Abby Erceg, Anna Green – Katie Bowen, Annalie Longo, Ria Percival, Olivia Chance, Ali Riley – Hannah Wilkinson, Sarah Gregorius.
Kommentar: Nya Zeeland är ett svårspelat lag. Man har en ganska tät defensiv med en bra målvakt i Erin Nayler, och flera starka huvudspelare i backlinjen. Mittbacken Abby Erceg är mycket stark i luftrummet, något som gör att Ferns även är väldigt tunga på fasta situationer.
Offensivt har man svårt att föra matcher. Men när man får kontra spelar man en rak och ganska vass fotboll. Laget har bland annat slagit Norge och England under förberedelserna, resultat som indikerar just det att man inte bara går ut och hämtar poängen från Nya Zeeland.
Problemet ligger väl i jämnheten. Utöver de fina segrarna har Ferns även åkt på en 5–0-förlust mot USA. Och i genrepet föll man med 1–0 mot Wales.
Oceaniens mästarinnor har haft en ganska strulig väg fram till VM. Ett massivt missnöje med den förre förbundskaptenen gjorde att många av nyckelspelarna antingen lade av, eller tackade nej till landslagsspel. Sedan rutinerade lagbyggaren Tom Sermanni tog över har nyckelspelarna lockats tillbaka en efter en. Under våren fick Ferns bland annat tillbaka viktiga Erceg.
Dessutom har skador ställt till det. I sista stund tvingades man stryka tilltänkta startspelaren i mittförsvaret, Meikayla Moore ur VM-truppen och ta in Nicole Stratford. Och det ordinarie anfallsparet Amber Hearn och Hannah Wilkinson har båda varit långtidsskadade. Viktiga Hearn missar VM, medan Wilkinson precis kommit tillbaka från den korsbandsskada hon drog på sig i Vittsjös cupmatch mot Jitex i fjol. Wilkinson har spelat i tre matcher i förberedelserna, och kanske kan vara redo för 45–60 minuter.
Lagkapten är numera en svensk. Ali Riley blev ju svensk medborgare innan hon lämnade Rosengård för Chelsea. Den snabba ytterbacken gör sitt fjärde VM-slutspel.
Noterbart kring Nya Zeeland är att landet ser ut att ha en ljus framtid. I fjolårets U17-VM tog landet brons, vilket självklart är en signal om att man har många spännande talanger på väg upp i A-landslaget.
Mitt tips är att Nya Zeeland tar tredjeplatsen i gruppen. Sedan gäller det för laget att kvala in bland de fyra bästa grupptreorna för att få spela åttondelsfinal. Om man tar sig till slutspel är laget en ganska otrevlig motståndare. Laget gillar ju som sagt att ligga på kontring, och som är vasst på fasta situationer. Jag tror att Football Ferns kommer att stå för någon skräll under VM. Det troliga är ändå att laget åker hem efter åttondelsfinalen.
Algarve cup blev en intressant och kanske lite jobbig turnering för svensk del. Den skapade ju nämligen fler frågor än den gav svar. Jag tror att förbundskapten Peter Gerhardsson numera har en hel del myror i huvudet när det gäller startelvan.
Där är målvakten fortsatt given, det är även det centrala mittfältet. Men både i backlinjen och i anfallet finns det stora frågetecken. Mycket större än det fanns inför turneringen.
Det här återkommer jag till senare i inlägget. Först tänkte jag ge mig på en liten analys av placeringsmatchen mot Kanada, den som slutade 0–0 och där det sedan blev förlust efter straffläggning. En straffläggning där Sverige slog fyra riktigt bra straffar, en okej och en riktigt dålig.
Det var förstås bra för Gerhardsson att få se sina spelare i en straffläggning. Men viktigast var de ordinarie 90 minuterna. Där valde vår förbundskapten att spela sin givna målvakt, Hedvig Lindahl. Han matchade också sitt givna centrala mittfält med Caroline Seger, Elin Rubensson och Kosovare Asllani.
Stina Blackstenius
I anfallet valde Gerhardsson trion Sofia Jakobsson, Stina Blackstenius och Lina Hurtig, vilket känns logiskt om man tittar tillbaka på hans dryga 1,5 år på jobbet. Under hela den tiden har de här tre spelarna haft en plats i startelvan – när de varit friska. De har varit hans förstaval.
Här gör jag en notering om att även Fridolina Rolfö har varit ett förstaval i anfallet under hela perioden. Men vad jag kan komma ihåg har inte samtliga fyra varit spelbara samtidigt någon gång, så Gerhardsson har aldrig behövt välja bort någon ur kvartetten.
Det som överraskande i placeringsmatchen var förbundskaptenens val av backlinje. Där startade han med en fyrbackslinje bestående av rakt igenom mittbackar i form av Amanda Ilestedt, Nilla Fischer, Linda Sembrant och Magdalena Eriksson.
Som jag många gånger konstaterat har Sverige väldigt många bra mittbackar samtidigt som det är tunt med både ytterbackar och yttermittfältare. Och mot Kanada spelade landslaget på sätt och vis utan både och. För Hurtig och Jakobsson är ju i grunden mer forwards än yttermittfältare, även om båda alltmer utvecklats till kantspelare.
Hur funkade då den här uppställningen?
Defensivt gick det bra. Då tänker jag i första hand på att Kanada inte tilläts skapa speciellt många vassa lägen. Jag räknade till totalt tre kanadensiska målchanser, och ingen av dem var egentligen 100-procentig. Det var väldigt bra. Att hålla nollan mot lag på världsrankingens topp tio är alltid bra.
Däremot bet inte den svenska pressen som man vill. Kanada spelade sig tvärtom ganska enkelt förbi Sveriges anfall och mittfält. Men trots många till synes bra lägen att skapa målchanser kom man sällan längre än fram till Sveriges straffområde.
Offensivt får däremot inte det svenska spelet godkänt. I den första halvleken pressade Kanada sönder vårt uppbyggnadsspel. De gånger vi hade bollen under kontroll på offensiv planhalva före paus kan räknas på ena handens fingrar.
Kanada är försvarsstarkt, laget har inte släppt in ett enda mål på fyra landskamper i år. Det har blivit 1–0-segrar mot Norge och Skottland och mållöst mot Sverige och Island. Kanadensiskorna spelade ett slags 4–3–2–1 i försvar, där de klev väldigt högt och störde den svenska backlinjen. Dessutom låg Kanadas mittfält väldigt nära de svenska mittfältarna, vilket gjorde det svårt för vårt lag att spela upp via mittfältet.
Följden blev att vår backlinje väldigt ofta tvingades rulla hem bollen till Hedvig Lindahl. Eller att backarna kände sig tvungna att lyfta längre bollar mot våra forwards.
Hedvig Lindahl
Och det är ett spel som ju är hopplöst när aktuella forwards inte är några speciellt duktiga bollmottagare. Både Stina Blackstenius och Sofia Jakobsson är ju i första hand djupledslöpare. Ingen av dem är speciellt bra felvänd, framför allt inte om bollarna kommer i luften.
Det här var ett återkommande problem under Pia Sundhage:s tid som svensk förbundskapten. Hon valde ofta forwards som bara ville ha bollar i djupled. Samtidigt som hon hade ett upplägg där backarna ofta tvingades till höga och långa uppspel. Följden blev att de motståndare som fick minsta press på vår backlinje ofta ganska ostört kunde ta hand om våra långa uppspel.
Just så såg det ut de första 65 minuterna i matchen mot Kanada. Så långt hade Kadeisha Buchanan framstått som världens överlägset bästa mittback. Visst är Buchanan bra, men hon kan göra ganska grova misstag när hon hamnar under press.
Men nu vann hon allt. Blackstenius och Jakobsson hade det länge väldigt, väldigt jobbigt. De gånger vi trots allt fick fast bollen högt upp i planen var de när Lina Hurtig hade hunnit upp och var måltavla för uppspelen.
Lina Hurtig
Vänder vi på det fick Christine Sinclair och Nichelle Prince ofta fast bollen i kamp med Sveriges backlinje. Smarta Sinclair är en spelartyp man bara hade älskat att få in i vårt landslag – en spelare som alltid gör otroligt mycket nytta.
Några av de noteringar jag gjorde under den första halvleken såg ut så här:
* Våra backar hittar sällan enkla uppspel. Det tvingas tvärtom gång på gång passa hem till egen målvakt.
* Kanadas backar/mittfältare har ofta flera uppspelspunkter att sikta på. Sveriges backar ser ofta bara ryggar framför sig. Det är alldeles för många gulblå spelare som inte vill ha bollen, som hela tiden signalerade: ”Passa inte till mig”
* Hur stort tålamod har Gerhardsson med Stina Blackstenius? Det tog 18 minuter innan hon slog en passning till rätt adress. Det känns som att det är ett stort jobb den här våren att få henne att börja tro på sig själv igen.
I den andra halvleken blev den svenska offensiven lite bättre. Möjligen skapade vi även en målchans. Jag är nämligen osäker på om Nilla Fischers ribbskott skall räknas eller inte. Det var ju tydlig offside på Blackstenius i förstaläget, men jag uppfattade inte om domarna hade koll på det, eller om avslutet skulle ha blivit mål om det gått under ribban.
Klart är att det inte hade blivit mål i VM – om man väljer att använda sig av videodomarsystemet VAR.
Mimmi Larsson
Beroende på hur man räknar slutade det således 3–0 eller 3–1 i klara målchanser till Kanada. De sista 25 minuterna tycker jag att Sverige var minst lika bra som kanadensiskorna. En viktig orsak till det var att Mimmi Larsson kom in och tog kampen med Buchanan.
Med Larsson på planen fick vi fast bollen på offensiv planhalva vid upprepade tillfällen. Plötsligt såg Buchanan mänsklig ut. Mimmi Larsson var verkligen ett stort utropstecken under Algarve cup. Det enda riktigt dåliga hon gjorde var väl straffen mot Kanada. Den var i och för sig inom ramen, vilket är prio ett. Men annars hade bollen sämsta möjliga placering.
Larsson var inte den enda som lyfte det svenska spelet i slutet av matchen. Med 25 minuter kvar bytte Gerhardsson till 3–4–1–2, vilket funkade mycket bättre. Plötsligt kom Amanda Ilestedt in i spelet, och stod för flera fina uppspel.
Anna Anvegård
När Anna Anvegård kom in blev spelkvaliteten ännu bättre. Jag tror knappt att Växjöstjärnan slog bort en boll under de cirka 15 minuter hon spelade. Dessutom slog hon en klockren straff. Överhuvud taget upplevde jag det som att Sverige var spelskickligt i slutet av matchen. Så kändes det inte i den första halvleken.
Min uppfattning är att valet av forwards är avgörande i den här frågan. Om man har forwards som klarar av det felvända spelet går det att variera långa och korta uppspel, och då är det mycket svårare för motståndarna att hitta rätt i sitt försvarsspel.
Och det är bland annat i valet av forwards som Peter Gerhardsson har fått något att fundera över. Känslan är att Fridolina Rolfö har stärkt sin aktier under Algarve cup – utan att vara med.
Mimmi Larsson har också stärkt sina. Det har också Anna Anvegård, Lina Hurtig, och sannolikt även Madelen Janogy. Däremot borde framför allt Stina Blackstenius och Olivia Schough ha tappat ganska mycket mark. Sofia Jakobsson har sannolikt också försämrat sin position något. Noterbart är att Jakobsson plötsligt var riktigt bra mot Kanada efter att Larsson bytts in. Jakobsson gör ingen stor nytta i uppbyggnadsfas, men kommer till sin rätt när vi väl får bollen bakom motståndarnas mittfält.
Det är ju inte så många landskamper kvar innan VM, och jag gissar att Gerhardsson och hans kollegor i landslagsledningen just nu är väldigt villrådiga i valet av forwards för VM-elvan. Inte minst måste man våndas kring Blackstenius. Hon har ju tidigare varit en mästerskapsspelare, en spelare för de stora matcherna. Nu lär det hållas många tummar för att hon hittar sig själv igen under våren hemma i Östergötland.
Även i backlinjen tajtades konkurrensen till. Inför Algarve cup såg jag, och sannolikt även Gerhardsson, duon Nilla Fischer och Linda Sembrant som given i en startelva. Magdalena Eriksson hade sannolikt också ett väldigt bra utgångsläge.
Magdalena Eriksson
Av dem har Eriksson stärkt sin position rejält. Hon känns numera som den mest givna i backlinjen, även om det kan bli på några olika positioner. Eriksson får ideligen lovord från England, och det hon presterade i Algarve var genomgående väldigt bra.
Däremot upplevde jag både Fischer och Sembrant som darrigare än på mycket länge. Det är lite oroväckande, för det är svårare att göra stora förändringar i en backlinje tätt inpå mästerskap. Där vill man ha spelare som är väl samtrimmade.
När det gäller mittbackarna tycker jag att Amanda Ilestedt flyttade fram sina positioner när hon agerade mittback. De 65 minuterna hon hade som högerback var däremot inget vidare. Sandra Adolfsson hade en riktigt jobbig halvlek mot Portugal, och försvagade nog sina VM-chanser.
Av de tre ytterbackarna tycker jag att Jonna Andersson var genomgående bra när hon fick speltid. Mia Carlsson var klart godkänd i sin match, medan Hanna Glas inledde turneringen blekt. Hennes inhopp mot Kanada var dock en ljusglimt.
Den sista backen, Nathalie Björn, användes mest på mittfältet. Jag tycker att hon skötte sig riktigt bra som backup till Caroline Seger. Men visst behövs det en del slipning innan hon är redo att ta rollen på allvar i landslaget. Man såg ju mindre brister både i nivån på risktagningen i passningsspelet och i valet av position. Något annat hade dock varit sensationellt då Björn ju är ovan vid att vara defensiv innermittfältare.
Julia Zigiotti Olme
I övrigt tror jag som sagt att trion Seger, Rubensson och Asllani har ett järngrepp om platser i VM-elvan. Julia Zigiotti Olme känns som en Gerhardssonfavorit, men det är lite svårbedömt om hon har stärkt eller försvagat sin position inför VM. Även Hanna Folkesson:s insats i Algarve är lite svårbedömd, mest eftersom hon inte fick så jättemycket speltid. Det talar väl i sig för att hennes VM-plats är hotad.
Sammantaget blir det väldigt spännande att se hur Gerhardsson matchar laget mot Tyskland och Österrike i april. Plötsligt känns det ju som att det kan finnas ganska många öppna platser i både backlinje och anfall.
För förbundskaptenen är en stor fråga hur mycket tålamod han skall ha med formsvaga spelare som han tidigare haft som förstaval. Den frågan är inte lätt. Det riskerar ju att skapa oro i laget om han gör många ändringar nära inpå mästerskapet.
Under helgen fick vi klart med de fyra semifinallagen i Svenska cupen. Det blev Linköping, Rosengård, Eskilstuna och Djurgården. 13.30 på måndagen lottas det vilka som möter vilka till helgen. Lottningen direktsänds här.
Rosengård och Eskilstuna blev de två bästa gruppsegrarna och kan inte mötas. De kommer att ha hemmamatcher i semifinalerna.
Tillagt i efterhand: Semifinalerna lottades till Eskilstuna–Linköping och Rosengård–Djurgården. Vinnaren av Rosengård och Djurgården lottades att ha hemmamatch i finalen.
I de fyra gruppfinalerna blev det segrar för Eskilstuna (med 2–0 mot Kvarnsveden) och Rosengård (med 3–2 mot Kristianstad), medan Djurgården (1–1 borta mot Piteå) och Linköping (1–1 hemma mot Göteborg) gick vidare på kryss.
Det var dramatik i Arcushallen i Luleå på söndagskvällen när Djurgården kvitterade i fjärde övertidsminuten, och därmed slog ut Piteå.
När det gäller matchen mellan LFC och Göteborg har det varit lite eftersnack till hur rimligt det var att Linköping kunde avancera på kryss. Båda lagen slutade ju egentligen på exakt samma tabellrad, och spelade alltså oavgjort i inbördes möte. Linköping vann dock gruppen på bättre placering i damallsvenskan i fjol.
Med tanke på att förutsättningarna var klara innan avspark, och att klubbarna hade haft chansen att ha synpunkter innan reglerna spikades finns det inte så mycket att säga om att Linköping står som gruppsegrare. Däremot är det värt att diskutera upplägget till framtida cupupplagor.
För är det verkligen rimligt att lag som Linköping får flera olika fördelar i cupen för att de var ett topplag i damallsvenskan förra året? Det är ju inte ens samma turnering.
I reglerna för cupens gruppspel står det nämligen att:
1) Fyra lag av 16 seedas. Övriga tolv lottas in geografiskt i grupperna.
2) De fyra seedade lagen får två hemmamatcher vardera. Det är får även det lag som är lägst seedat i varje grupp. Däremot får det andra- och det tredjeseedade laget bara en hemmamatch.
3) Om två, tre eller fyra lag hamnar på exakt samma tabellrad och dessutom har lika i inbördes möte placeras det lag som lyckades bäst i damallsvenskan i fjol högst.
I alla de här tre punkterna hade alltså Linköping fördel gentemot Göteborg. LFC var ett av de fyra seedade lagen, vilket gjorde att man hade två hemmamatcher i gruppspelet, medan Göteborg var andraseedat och bara fick en hemmamatch.
LFC fick dessutom den avgörande matchen mot Göteborg på hemmaplan, och man kunde där spela på kryss eftersom man tog guld förra året, och därmed hade högre ranking.
Personligen tycker jag att LFC här har fått några fördelar för mycket på gamla meriter. När det gäller att särskilja lag som noterats för exakt samma tabellrad finns det flera framkomliga vägar att gå. Eftersom Linköping och Göteborg möttes i den sista omgången hade det ju lätt gått att avgöra gruppsegern via straffläggning.
Det hade ju förstås förutsatt att straffläggning var inskrivet i reglerna, vilket jag hoppas att det blir till nästa år. I de flesta gruppmatcher i kvalspel genomför man ju straffläggning om ifall det skulle bli lika. Samma sak borde införas i cupspelet, både för herrar och damer. Då hade vi sluppit att Linköpings damer och IFK Göteborgs herrar avancerat på ranking.
Om fler än två lag är inblandade kan det ju bli så att även straffarna blir lika. Då tycker jag att man skall ta till Fifas upplägg, där man sorterar efter fair play. Ifall Svenska Fotbollförbundet gjort som Fifa skulle Göteborg ha vunnit gruppen. De drog nämligen inte på sin några kort i gruppspelet, medan LFC ådrog sig en varning.
Under punkten 6.2 i tävlingsbestämmelserna till hösten borde det stå att placering i gruppspelet avgörs utifrån:
Det om regler. Nu till själva matcherna. Jag hade på Linköping–Göteborg och Rosengård–Kristianstad på datorskärmar bredvid varandra. Mitt fokus var klart oftast riktat mot den förstnämnda matchen.
Det allmänna intrycket från Linköping Arena var att LFC såg väldigt svagt ut. Nu får man förstås väga in att Linköping hade haft fler spelare iväg på landslagsuppdrag än Göteborg samt att LFC i startelvan saknade viktiga pjäser som Maja Kildemoes, Lina Hurtig och nyligen värvade Natasha Dowie.
Klart är att de lär behövas. För stundtals blev faktiskt Linköping utspelat av Göteborg. Framför allt var det klasskillnad under de första 30 minuterna. Under den perioden hade Linköping det väldigt jobbigt i djupled.
Offensivt saknade mästarlaget helt djupledshot, vilket passade Göteborgs backlinje utmärkt. Defensivt blev Linköpings mittbackar gång på gång ifrånsprungna av Rebecka Blomqvist. Hon hade tre rena frilägen de första 28 minuterna. Ett av dem ledde till mål. Även om LFC ryckte upp sig lite sista kvarten kändes 0–1 i underkant i paus.
Rebecka Blomqvist
Inte heller i den andra halvleken hade LFC något anfallsspel att tala om. Dock bjöds man på ett mycket billigt mål när Beata Kollmats ställde sina försvarskamrater genom att lättvindigt släppa ett inlägg förbi sig. Bollen nådde Elin Landström som kunde trycka in kvitteringen.
Resten av matchen hade LFC trots allt hyfsad kontroll. Man valde att falla otroligt tidigt med hela backlinjen varje gång man kunde frukta att en djupledsboll var på gång. Det gjorde att man inte åkte på några fler frilägen. Men det ledde samtidigt också till att man inte orkade få till något anfallsspel.
Totalt sett i matchen var Göteborg det spelmässigt bättre laget, men LFC gjorde vad man behövde för att gå vidare. Dock lär LFC behöva höja sig ganska många snäpp om man skall ha minsta chans mot Manchester City om 1,5 veckor.
I hemmalaget var Hilda Carlén den överlägset bästa spelaren. Hon räddade mästarinnornas semifinalplats. Hon Göteborg imponerades jag återigen av Emma Koivisto, som framför allt var väldigt bra före paus, och av Taylor Leech. I den första halvleken utmärkte sig även målskytt Blomqvist.
När det gäller Rosengårds 3–2-seger mot Kristianstad är Anja Mittag spelaren att hylla. När jag såg Rosengård mot Qviding för några veckor sedan tyckte jag att tyskan såg ut att vara ungefär lika seg som i höstas. Men under söndagen såg hon vassare ut än på länge.
Hennes 2–1-mål är ju dessutom riktigt fotbollsgodis.
Under söndagen möttes för övrigt de båda damallsvenska nykomlingarna i en träningsmatch. Där vann Växjö med 3–0 mot Kalmar efter två mål och ett assist från Anna Anvegård. Se höjdpunkter från matchen här.
En nyhet som skulle kunna röra Sverige är den att Christen Presshar tackat nej till Houston Dash och tros komma att spela sin klubbfotboll utanför USA i år. Saken är ju den att transferfönstren är stängda till alla större ligor utan den svenska och den norska. Press har ju spelat i Göteborg tidigare. Favorit i repris?
Christen Press
En favorit i repris blev det för Nilla Fischer när hon kom med i Fifpros världslag för andra året i rad. I det lag som presenterades på den internationella kvinnodagen fanns även en andra svensk spelare, nämligen Hedvig Lindahl. Kul.
Forwards: Pernille Harder (Danmark – VfL Wolfsburg) Lieke Martens (Nederländerna – FC Barcelona) Alex Morgan (USA – Orlando Pride)
Pernille Harder
Noterbart alltså att Sverige och Frankrike var enda länderna att få med fler än en spelare i laget. För svensk del var ju inte fjolåret något toppår. Och jag hade ju inte med någon svensk spelare i mitt världslag.
Men det ligger ofta en liten fördröjning i de här priserna och utnämningarna. Eftersom det sänds minimalt med damfotboll på tv har spelare och experter inte sett tillräckligt mycket, utan man går ofta på hur bra spelarna var i de senaste mästerskapen, eller vilken roll de har i sina lag.
Här är det intressant att varken Lindahl eller Fischer lyckades speciellt bra i fjolårets EM-slutspel. Jag hade till och med underkänt snittbetyg på Fischer. Dock har ju båda varit stabila och väldigt bra över tid de senaste åren, så på det sättet var utnämningarna både kul och klart välförtjänta.
Det var tredje gången Fifpro tog ut ett världslag. Här är de två tidigare:
2015:
Hope Solo – Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Ertz (då Johnston) – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama – Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.
2016:
Hope Solo – Leonie Maier, Wendie Renard, Nilla Fischer, Ali Krieger – Dzsenifer Marozsan, Carli Lloyd, Marta Vieira da Silva – Alex Morgan, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.
Så till helgens internationella matcher. Det var spelledigt både i England och Tyskland. I Frankrike har Lyon och Montpellier vunnit sina matcher, medan PSG spelar Parisderby i kväll.
Både Linda Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen när Montpellier vann med 3–1 borta mot Guingamp. Jakobsson satte dessutom 3–1-målet, hennes femte mål för säsongen. Noterbart i Lyons 5–0-seger mot Soyaux var att Ada Hegerberg var tillbaka efter två månaders skadefrånvaro. Och som alltid numera gjorde norskan mål. Hon satte sin 22:a fullträff på 14 ligamatcher.
I Spanien var det seriefinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Den slutade 1–1, vilket innebär att de regerande mästarinnorna Atletico leder med en poängs marginal med åtta omgångar kvar att spela. Storsatsande och stjärnspäckade Barca har inte vunnit på de två senaste säsongerna och kan alltså gå miste om titeln för tredje året i rad.
Atletico tog ledningen när Sonia Bermudez utnyttjade att landslagsmålvakten Sandra Panos missbedömde en långpassning. Barca kvitterade på straff genom Andressa Alves i början av den andra halvleken.
Slutligen en liten tillbakablick på förra veckans She Believes Cup. Där vann USA finalen med 1–0 mot England.
Jag har ju förutspått att USA skall tappa i kvalitet framöver. Jag backar inte från den spådomen, men kanske ändå att amerikanskorna kan komma att klamra sig fast vid positionen som världsetta några år till.
England är kanske den främsta utmanaren för tillfället, då Tyskland står och stampar med försvarsproblem.
I She Believes Cup hade i och för sig även England lite trubbel i de bakre leden. USA:s segermål i finalen var ett engelskt självmål, där tre engelska spelare var sist på bollen. Och faktum var att England gjorde självmål i alla sina tre matcher, och alla tre gångerna var mittbacken Mille Bright inblandad.
Först styrde hon in ett skott från Frankrikes Gaetane Thiney med ryggen…
…sedan hann hon inte undan på returen från Hasret Kayici:s skott, och…
…i finalen var det Bright som ställde till det för Karen Bardsley så att Megan Rapinoe:s inlägg gick i mål. Självmålet skrevs på Bardsley, men jag tycker nog ändå man kan säga att Bright gjorde tre självmål i turneringen. I varje fall 2,5…
Trots det var Bright inte den mest olyckliga spelaren i det engelska laget under veckan i USA. Det var i stället den före detta Göteborgs- och Rosengårdsspelaren Anita Asante. Knappt en kvart in i sin landslagscomeback åkte hon nämligen på en knäskada.
Det visade sig vara korsbandet. Därmed är Asante sannolikt borta från fotboll under resten av 2018. Förstås en vansinnigt tråkig nyhet.
Lyon var ett par klasser bättre än Montpellier i kvällens franska toppmöte. Trots det slutade matchen bara 2–1 (1–0) efter att Dzsenifer Marozsan blivit tvåmålsskytt.
Gästernas mål nickade Linda Sembrant in i 92:a minuten. Samtidigt byttes Stina Blackstenius ut, vilket innebar att bara två av tre Montpelliersvenskor spelade hela matchen.
Sembrants mål var egentligen gästernas enda riktigt farliga avslut. I övrigt hade man bara ett par halvchanser, bland annat en efter att Sofia Jakobsson vaket spelat snett inåt bakåt till en fristående medspelare, som dock inte fick till avslutet.
Resultatet innebär att Lyon är mycket nära sitt tolfte raka ligaguld. Efter 14 omgångar leder man tabellen med fem poäng före PSG. Ner till trean Montpellier, som dock har en match mindre spelad, är det nu hela tolv poäng. Egentligen känns det ju bara som att det återstår en match där Lyon kan tänkas tappa poäng, och det är bortamötet med PSG.
Lyons säsong så här långt är för övrigt fullständigt makalös. Man har spelat 20 tävlingsmatcher och vunnit samtliga. Men det räcker inte med det, man har nämligen också hållit nollan i 18 av de 20 matcherna. Sembrants nickmål på övertid var det blott tredje insläppta på hela säsongen. Den totala målskillnaden på de 20 matcherna är 125–3. Hyfsat…
I dag kontrollerade Lyon matchen från start. Under den första halvleken skapade storlaget inte jättemycket, men man hade bollen på Montpelliers planhalva mest hela tiden. Och till slut kom målet. Det var fantastiskt passningssäkra Saki Kumagai som drog upp anfallet och Marozsan som avslutade efter växelspel med Eugenie Le Sommer.
Efter pausen ökade antalet hemmachanser. Det var således inte orättvist att man gjorde 2–0 på frispark. Montpelliermålvakten Meline Gerard lär för övrigt inte vara så nöjd med sitt ingripande vid målet.
Även om det huvudsakligen var spel mot ett mål tyckte jag att det var en bra match. I Lyon utmärkte sig Kumagai, Marozsan, Kadeisha Buchanan och 17-åriga vänsterbacken Selma Bacha. Det var första gången jag såg Bacha spela, och det gav medsmak. Hon är väldigt snabb, tvekar inte att utmana längs kanten och har dessutom hårda och precisa passningar. Det blir spännande att följa hennes utveckling.
När det gäller de svenska spelarna tycker jag att Sembrant gjorde en godkänd insats, även om hon kom lite snett vid 1–0-målet. Även Jakobsson får godkänt för hårt arbete, huvudsakligen från en position som ytterforward/yttermittfältare, samt för att hon faktiskt var inblandad i några halvchanser.
För Blackstenius var det däremot en väldigt tung dag. Som ensam toppforward var hon i och för sig rätt avskuren, vilket förstås gör att hon hade en rätt otacksam uppgift. Men hon hade det tungt både rättvänd och felvänd. De gånger hon fick kontroll på bollen felvänd hamnade hon så långt tillbaka i planen att hon oftast tvingades spela hem till egen backlinje. Och de två–tre gånger hon kom rättvänd blev hon både ikappsprungen och avväpnad av Buchanan. Jag vet faktiskt inte om jag sett någon back ta bollen från Blackstenius så lätt tidigare.
För Montpellier gäller nu att man sannolikt måste vinna samtliga de nio seriematcher som återstår om man skall ha chansen på en Champions Leagueplats till hösten. Alternativet är förstås att vinna den pågående UWCL-turneringen, där man ju möter Chelsea i kvartsfinal i mars.
Tyvärr är det ju en signal om på vilken intressenivå dam-klubbfotbollen befinner sig när två av Europas åtta bästa lag spelar toppmöte på en plan på Lyons träningsanläggning, inför en publiksiffra som måste ha varit betydligt närmare 500 personer än 1000.
I dag har det varit seriefinaler i Europas båda största ligor. I Tyskland vann Wolfsburg med 3–1 mot Bayern München och i Frankrike vann Lyon med 1–0 mot PSG.
Båda matcherna var som bäst i början, och blev sedan tråkigare och tråkigare. Tre av målen i det tyska stormötet föll exempelvis under de första åtta minuterna.
Jag satt och roade mig med att teckna ner nationaliteterna på de spelare som startade för de fyra storlagen. Det blev så här:
Wolfsburg: 4x Tyskland, samt en vardera från Sverige, Schweiz, Norge, Island, Belgien, Danmark och Polen. Dessutom bytte man in spelare en vardera från Schweiz och Ungern.
Bayern München: 6x Tyskland, 2x Österrike, samt en vardera från USA, Slovakien och Serbien. Man bytte in ytterligare en tyska och ytterligare en slovakiska.
Olympique Lyonnais: 5x Frankrike samt en vardera från England, Kanada, Japan, Tyskland, Nederländerna och Norge. Man bytte in ytterligare två spelare från Frankrike.
PSG: 3x Frankrike, 2x Brasilien, 2x Spanien samt en vardera från Chile, Sverige, Kanada och Costa Rica. Man bytte in ytterligare två fransyskor och en spanjorska.
Totalt inklusive inhopparna blir det 53 spelare fördelade på följande 22 länder: :
12x Frankrike och Tyskland.
3x Spanien
2x Sverige, Brasilien, Kanada, Norge, Schweiz, Slovakien och Österrike
1x Belgien, Chile, Costa Rica, Danmark, England, Island, Japan, Nederländerna, Polen, Serbien, Ungern och USA.
De två svenska representanterna Nilla Fischer och Emma Berglund skötte sig båda utmärkt. Berglund hade det lite jobbig de allra sista minuterna, men totalt sett tycker jag ändå att det var det bästa jag har sett henne prestera på mycket länge. Kul att se.
I PSG imponerades jag annars av 19-åriga forwardstalangen Marie-Antoinette Katoto:s fysik. Hon verkar vara stenhård att möta. Bland annat stod hon hur stabilt som helst en gång när Kadeisha Buchanan försökte sätta en tackling, i stället var det kanadensiskan själv som studsade i väg.
Det är svårt att följa rörelsemönster från datorskärmen, men min känsla är att Katoto är mer rörlig än Marie-Laure Delie, vilket borde innebära att 19-åringen snart tar över som forward i det franska landslaget.
I själva matchen var Lyon det klart bättre laget i den första halvleken, som man förde. Skyttedrottningen Ada Stolsmo Hegerberg nickade in segermålet redan innan en kvart var spelad.
Efter paus hade PSG mer boll, men känslan var att det mest berodde på att Lyon spelade på resultatet.
I den tyska seriefinalen bjöds vi alltså på en sprakande matchinledning. Bayern München klev upp högt och bjöd upp till spel, det tackade Wolfsburg för. Redan efter drygt fyra minuter hade hemmalaget 2–0 efter kontringsmål av Ewa Pajor och Sara Björk Gunnarsdottir.
Bayern reducerade i åttonde minuten. Men känslan var hela tiden att det var Wolfsburgs match. Inte ens efter att belgiska Tessa Wullaert dragit på sig ett idiotiskt rött kort för att ha spottat mot domaren, kändes det som Bayern kunde rubba Wolfsburg.
Wolfsburg striker Tessa Wullaert booked for a foul and then sent off for spitting in front of the referee against Bayern. Doesn't spit at her, but in front of her. Harsh or fair? pic.twitter.com/LTgN8lQ7m0
Noterbart i Wolfsburg var att Wolfsburgs tredje målskytt, Alexandra Popp, spelade bredvid Björk Gunnarsdottir på det centrala mittfältet. Det är ju en plats som Claudia Neto lär ta hand om efter nyår. Undra hur Wolfsburgtränaren Stephan Lerch tänker matcha Popp då? Som vänsterytter?
För anfallsparet med Pernille Harder och Ewa Pajor kan inte bli lätt att rubba på. Båda var lysande i dag. Framför allt imponeras jag av vilken otrolig löp- och arbetsvilja båda besitter. De är verkligen inga lata forwards som står och väntar på smörpassningar.
Så några ord om dagens svenska silly season. Djurgården och Växjö har knutit upp varsin back. Djurgården hämtar 20-åriga Ingibjörg Sigurdardottir från Islands landslag och Breidablik.
Och Växjö tar hemJennie Nordin från Vålerenga. Det känns som en bra värvning. Växjö behöver stärka upp sin defensiv, och här får man ju en mittback med potential. Hon spåddes ju en lysande framtid när hon spelade samtliga matcher i det svenska F19-landslag som tog EM-guld 2012. Riktigt så bra som många kanske trodde då har hon inte lyckats ännu. Men Nordin är fortfarande bara 24 år och kanske kan hon få sitt stora genombrott i Småland?
I morgon lördag spelas första semifinalmatcherna i Champions League. Och som bekant talar ju det mesta för en helfransk final.
Tyvärr verkar ingen av matcherna sändas på svensk tv, det trots att vi alltså har ett rent svenskmöte i ena semifinalen, Manchester City mot Lyon och således även Kosovare Asllani mot Caroline Seger.
Den matchen är även ett möte mellan två storstjärnor från USA, Carli Lloyd mot Alex Morgan, och amerikanska ESPN3 har vaket därmed gått in och valt att sända.
Vi intresserade svenskar kan glädja oss åt att både City och Barcelona har valt att sända morgondagens hemmamatcher på Facebook.
Lördag 22 april:
15.00 Manchester City–Olympique Lyonnais
Tips: 10–90
Tv/Stream: Sänds av Man City på Facebook.
City har ett mycket starkt lag. Ändå känns det som att de engelska mästarinnorna kommer att vara chanslösa mot ett Lyon som varit starkt under våren, och som på sistone fått igång Alex Morgan.
Visst föll Lyon i returen mot Wolfsburg med 1–0 sedan Kadeisha Buchanan bjudit på en straff.
Men i den matchen behövde ju inte Lyon gå för poängen eftersom de hade 2–0 från bortamatchen.
Jag tror att ett motiverat Lyon kan ha avgjort det här dubbelmötet redan under morgondagen.
Frågan är om svenskorna får spela. Skall jag göra en bedömning tror jag att det är större chans för Asllani än för Seger. Det känns inte som att den senare ingår i lagets bästa startelva, och känslan är alltmer att hon kanske kommer hem till Rosengård i sommar. Asllani fick förtroendet i kvartsfinalen och kanske kan få det nu igen.
18.00 Barcelona–Paris Saint-Germain Tips: 40–60
Tv/Stream: Sänds av Barca-tv på youtube och Facebook.
Barcelona har redan nått längre än någonsin tidigare. Spanjorskorna imponerade mot Rosengård och har nu tio raka segrar, och bara två insläppta mål på de matcherna. Det skall dock noteras att de ställdes mot ett Malmölag i en formsvacka.
PSG är ett snäpp vassare än Rosengård, och bör klara det här. Men Parislaget får inte vackla, för då kan faktiskt Barca skrälla sig ett steg till. PSG var ju illa ute mot LSK i höstas, och när de här båda lagen möttes i kvartsfinal i fjol var det väldigt jämnt och målfattigt.
Det blev 0–0 i Spanien och PSG:s segermål gjordes av Cristiane först i returens minut 86. Innan dess hade Barcas BarbaraLatorre fått ett friläge på kontring, ett friläge där det osade både straff och målchansutvisning. Latorre var dock sportslig och kämpade för att stå upp, något som kan ha kostat Barca en semifinalplats i fjol.
Nu är alltså Barca där. Men de bör nog vinna hemmamatchen, för PSG har varit väldigt starkt på hemmaplan i Champions League. Bland annat slog man ju Bayern München med klara 4–0 i kvartsfinalen. Och Barca får säkert ett fint stöd på hemmaplan. Det är nämligen sålt cirka 13000 biljetter, vilket ju är jättekul och visar att intresset är starkt ökande i Spanien.
I morgon torsdag 18.00 (på Vångavallen i Trelleborg och på TV12) spelar landslaget sin sista landskamp innan sommarens EM. I varje fall finns i nuläget ingen annan kamp inplanerad än morgondagens mot Kanada.
Tidigare i dag presenterade Pia Sundhage sin startelva. Det var väl inte så att man häpnade av förvåning när man såg de elva namnen, men där fanns ändå två lite oväntade namn. Eller rättare sagt, ett oväntat namn och två oväntade positioner.
Här är elvan: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna Andersson – Josefine Johansson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger – Lina Hurtig och Olivia Schough.
Det oväntade namnet var Josefin Johansson. Hon går alltså rakt in i startelvan från att ha stått utanför de senaste trupperna. Det var oväntat. Jag trodde att Lina Hurtig skulle matchas på mittfältet från start. Att hennes namn fanns med var alltså inte oväntat, däremot hade jag inte trott att hon skulle spela forward.
Jag tycker dock att det är bra att Sundhage matchar ett anfallspar med en smart bollmottagare och en djupledslöpare. Dock hade jag inte valt Schough som djupledslöparen.
Jag kan verkligen inte förstå varför hon hela tiden får chansen i landslaget. Det finns ju flera hetare forwards i svensk damfotboll, som dessutom är yngre. Jag tänker bland annat på Stina Blackstenius och Marija Banusic. Att Blackstenius inte får plats i startelvan mot Kanada när spelare som Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson, Pauline Hammarlund och Mimmi Larsson inte är fullt spelbara vittnar ju om att Montpellierproffset står väldigt långt ner på Sundhages forwardslista.
Banusics status hos Sundhage skall vi inte prata om.
Nu var i och för sig Blackstenius blek i Algarve. Men Blackstenius är en vinnartyp som borde få chansen att visa upp sig. Och med tanke på vilken form Banusic haft under försäsongen borde hon självklart också fått plats i den här truppen.
Jag hoppas att Sundhage låter Nathalie Björn och Katrin Schmidt får chansen att visa upp sig på allvar mot Kanada.
Kanada är i Europa för att möta Sverige i morgon och Tyskland på söndag. Gissningsvis kommer några spelare att sparas för Tysklandsmatchen. Men John Herdman har ändå en stark trupp. Kanada var nyligen i final i Algarve cup, och jag tyckte att kanadensiskorna totalt sett var det bästa laget i fjolårets OS.
Bronsmedaljörerna vann ju fem av sina sex matcher. Bland annat slog man Tyskland i gruppspelet, men slarvade bort finalplatsen i semifinalen mot samma tyska lag. Där gav ju nämligen hyllade backtalangen Kadeisha Buchanan bort en helt onödig straff, som innebar att Tyskland fick kommandot.
Lyonbacken Buchanan är för övrigt ofta rätt opolerad i eget straffområde. Det var ju hon som orsakade Wolfsburgs straff i förra veckans Champions Leaguemöte.
Hon är ändå en intressant spelare. Kanadas trupp innehåller flera sådana, med superstjärnan Christine Sinclair i centrum. 33-åringen kan se lite kantig ut, men oj vilket spel- och målsinne hon har. Som jag ser det är Sinclair den bästa spelaren som aldrig prisats som världens bästa spelare.
I övrigt börjar Herdman fasa ut spelarna som passerat 30-årsgränsen. I fjolårets OS-lag fanns massor av ung talang. Mina personliga favoriter bland de yngre är Jessie Fleming, Ashley Lawrence och Janine Beckie. Fleming är det unga spelgeniet, PSG:s Lawrence den smarta kantspelaren som går att använda i en mängd olika positioner och Beckie är den snabba avslutaren.
I sina bästa stunder är Kanada ett blixtrande kontringslag. Tidigare hade man svagheter i backlinjen, men utöver att Buchanan ibland bjuder på vansinnestacklingar är defensiven numera riktigt stabil. Shelina Zadorsky är ett utmärkt komplement i mittförsvaret och framför backlinjen är Desiree Scott en av världens bästa defensiva innermittfältare.
Kanada borde alltså vara en bra värdemätare för Sverige. Om nu inte Herdman vilar för många spelare inför söndagens match i Erfurt.
Jag kommer inte att kunna se matchen live. Men när jag kikar på den i efterhand kommer jag att kolla extra noga på hur det svenska laget agerar i uppspelsfasen. Det kommer att bli spännande.
Linköping har presenterat sin nya tränare. Det blev lite oväntat Kim Björkegren, senast i Hovås Billdal.
Hovås Billdals bänk
Eftersom Björkegren är från Linköping och hjälpte dem som scout så sent som hösten 2014 antar jag att klubben har bra koll på sin nya tränare.
Själv kände jag till honom innan gårdagens besked, dock utan att veta något om hans fotbollssyn. Det jag noterat är att han var omtyckt i sina senaste klubbar, samt att han hoppat väldigt mellan olika jobb de senaste åren.
2013 tränade han Älta i elitettan, 2014 hade han hand om Tyresös F19 fram till konkursen, 2015 var han i herrtvåan i Gauthiods herrlag och 2016 var han drygt ett halvår i Hovås Billdal, innan han hoppade av. Nu är tanken att han skall tillbringa tre år i LFC.
Irma Helin
I dag presenterade LFC dessutom ett bra nyförvärv i Irma Helin. Det är en spelare jag imponerats av i Piteå i år. Det skall bli kul att se vad hon kan göra hos de svenska mästarinnorna.
Kollar man in deras trupp tycker jag att man har väldigt väl förspänt i backlinje och på mittfält. Det är de där utpräglade målskyttarna som saknas. I nuläget har man egentligen bara Marija Banusic som är en utpräglad forward. Nya duon Lina Hurtig och Johanna Rasmussen är ju båda spelare som går att använda både på mittfält och som forwards.
Jag antar att LFC jagar ytterligare en utpräglad forward. Jag har inte sett någon uppgift på hur de tänker. Ni som håller till i Linköpingstrakten, har det skrivits något om klubben planerar ytterligare värvningar?
Strax efter mitt förra inlägg exploderade närmast silly season i franska D1 Feminine. Först presenterade PSG Kanadas duktiga vänsterspelare Ashley Lawrence, sedan kontrade Lyon med att värva tyska mittbacken Josephine Henning.
Det har även förekommit spekulationer om att Kanadas mittback Kadeisha Buchanan skall vara på gång till Lyon. Hon är duktig, men personligen tycker jag att Buchanan är överskattad. Som signaturen noone konstaterade i en kommantar till min årskrönika var det just hon som gav bort en helt onödig straff till Tyskland i OS-semifinalen. En jättemiss som på sätt och vis kostade ett starkt Kanada en finalplats.
Apropå Lyon och nya spelare har Alex Morgan nu landat i Frankrike. Det ska bli väldigt spännande att se vad hon kan uträtta i Europas bästa lag.
En annan amerikanska som skall till Europa är Crystal Dunn. Hon gör Hedvig Lindahl sällskap i Chelsea. Jag måste nog säga att det var en lite oväntad värvning. Personligen tycker jag att Dunn i spelstilen är väl lik Chelseas andra prestigevärvning den här vintern, Ramona Bachmann. Känslan är att de båda kan ta ut varandra.
Vi fortsätter på temat amerikanska flyttar. Nattens bomb i amerikansk damfotboll var uppgifterna att mästarlaget i NWSL Western New York Flash skall vara sålt, och att laget verkar flytta från Rochester i delstaten New York till Cary i North Carolina.
Fram till nu har det ju varit ganska lugnt kring lagen i NWSL. Det har ju inte varit några nedläggningar eller flyttar under de första fyra säsongerna. Men nu är det alltså oro i leden.
Så till Afrika. Där utnämndes i går Nigerias och Arsenals Asisat Oshoala till kontinentens bästa spelare 2016. Grattis.
Hoppar vi vidare till Asien blev Indien Sydasiatiska mästarinnor efter klar seger mot Bangladesh i onsdagens final.
Slutligen en liten koll på Australiens W-league. Där har lagen nu bara tre eller fyra matcher kvar till slutspelet. Sydney FC leder och är i princip slutspelsklara. Det ser även bra ut för Perth Glory och Canberra United. Kampen om den sista slutspelsplatsen står i första hand mellan mästarinnorna Melbourne City och Western Sydney Wanderers.
Melbourne City gör för övrigt ett tränarbyte mitt i säsongen. Fjolårets guldcoach Joe Montemurro flyttar över till herrlaget, vilket gör att Jessica Fishlock blir spelande tränare för damerna.
I det här inlägget tänkte jag ta en sväng runt jordklotet genom att fundera lite kring nyheter från alla världsdelar.
Jag startar i Europa, för gårdagens stora nyhet i damfotbollsvärlden var ju att Ramona Bachmann lämnar Wolfsburg och går till Chelsea. Vissa kallade det för en bomb. Personligen kan jag inte säga att jag var jätteöverraskad.
Ramona Bachmann
Bachmann har inte varit så dominant som man kanske trodde hon skulle vara i Wolfsburg, och ryktena säger ju att Pernille Harder kommer att presenteras som nyförvärv i den tyska storklubben vilken dag som helst.
Man hade således lite på känn att Bachmann var på väg bort. Med tanke på vilken lönenivå hon haft i Wolfsburg fanns det inte många alternativ – ingen damallsvensk klubb har exempelvis råd med Bachmann. Engelska ligatvåan Chelsea var ett av de alternativ som var rimligt, även om det förstås innebär att schweiziskan tar ett trappsteg ner, rent kvalitetsmässigt.
Samtidigt är det tydligt att England som damfotbollsnation hela tiden flyttar fram positionerna. WSL-lagen blir allt starkare, och Chelseas laguppställning håller numera hög kvalitet. Det blir intressant att se hur Bachmann lyckas i Londonklubben. Klubbmässigt har hon ännu så länge bara lyckats visa sin enorma kapacitet i damallsvenskan. Både i USA och Tyskland har det gått lite halvdant för den spelare som jag tycker i sina bästa stunder kandiderar om titeln världens bästa spelare.
Dagens svenska övergång är Jenny Hjohlman:s flytt från Umeå till Kif Örebro. Inte heller det var någon skräll. Örebro håller på att bygga ett riktigt vasst gäng, medan Umeå nu har tappat alla sina landslagsaktuella toppspelare.
Jenny Hjohlman
* Nästa anhalt på min lilla sväng runt jorden blir Oceanien. För det blev ju Nordkorea som tog hem guldet i F20-VM, anmärkningsvärt och imponerande med tanke på att det ju inte är så länge sedan nationen även vann F17-VM.
F20-segern var definitivt inte oförtjänt. Nordkorea hade kanske inte den största maxkapaciteten i turneringen, men man hade helt klart den högsta lägstanivån.
Jag tycker att bronsmedaljörerna Japan var det lag som hade högst toppkapacitet, men japanskorna hade en akilleshäl – mittförsvaret. De få gånger det japanska laget sattes under press blev det väldigt virrigt centralt i backlinjen. Det är för övrigt en tendens jag sett hos fler japanska landslag. Det fantastiskt välspelande F17-laget hade också den bristen, och även i A-landslaget skriker man efter starka mittbackar.
Även Spanien visade hög kapacitet, man besegrade ju Japan i gruppspelet och hade Nordkorea på gaffeln i kvartsfinalen. Även spanjorskorna hade dock lite för djupa dalar.
Tillbaka till Nordkorea. Världsmästarlaget är väldig passningsorienterat och bollskickligt. Jag skulle säga att man vann F20-VM på god organisation. Ibland tyckte jag nog att laget var lätt ”sönderorganiserat”, med det menar jag att man alltid sökte passningar – även i lägen där spelarna borde ha tagit individuella initiativ.
Just det faktumet att spelarna sällan tar individuella initiativ gör att det oftast krävs rätt många tv-matcher för att hitta spelare som glänser i det här nordkoreanska laget. Men i den här upplagan hittade jag snabbt en favorit i mittbacken och tillika lagkaptenen Choe Sol Gyong. Hade hon spelat i Japans lag är jag säker på att japanskorna skulle ha tagit guldet.
Sol Gyong höll ihop det nordkoreanska försvaret på ett imponerande sätt. Framför allt var hon aggressiv, stark i luftrummet och tillräckligt elak för att sätta sig i respekt. Det blir intressant att följa henne framöver.
Det blir även intressant att följa Nordkorea i framtiden. I bloggen Hattrick kunde man häromdagen läsa en intressant notering om att risken är att spelarna inte kommer att nå så mycket längre än så här eftersom Nordkorea spelar för få tuffa matcher och spelarna är fast i hemlandet. Det låter rimligt, det är ju i tuff konkurrens som man kan ta de där extra stegen.
Sammanfattningsvis var det lagen från Europa och Asien som imponerade mest i F20-VM, tyvärr med undantag för Sydkorea och Sverige. Det blev ganska tydligt hur vi halkat efter rent spelmässigt. Stina Blackstenius kraft räckte inte, även om hon tog en fin tredjeplats i skytteligan på samma antal mål (fem) som ettan Mami Ueno från Japan och tvåan Gabi Nunes från Brasilien. Ueno och Nunes placerades som etta och två beroende på att de hade fler assister än Blackstenius.
Apropå Blackstenius väntar vi ju med spänning på hennes besked om framtiden. Det borde väl snart komma.
Caitlin Foord
* Så till Asien där man i helgen korade kontinentens bästa spelare 2016. Det priset gick till Australiens Caitlin Foord – ett välförtjänt pris till en rejält allsidig spelare. Hon är lika bra som central spjutspets som hon är som högerback. Kul att allsidighet kan betala sig.
* Nästa anhalt blir USA, där den haussade collegecupen NCAA avgjordes i helgen. Segern gick till USC Trojans från Los Angeles. Vid en koll på vinnarskolans trupp noteras ett svenskt namn, före detta Djurgårdenspelaren Olga Langenskiöld. Hon var dock inte med i slutspelet, och jag är osäker på hur mycket hon har spelat i mästerskapet.
En som har spelat en huvudroll är Katie Johnson. 22-åringen visade att hon är en iskall avslutare när hon rullade in det 2–1-mål som avgjorde finalen. Sedan punkterade hon även finalen med sitt 3–1-mål. Johnson är intressant eftersom hon är en av många amerikanskor som valt att spela landslagsfotboll för Mexiko. I F20-VM visade ju Mexiko att man är ikapp USA på ungdomssidan, mycket eftersom man lyckats fånga upp många amerikanskor med mexikanskt påbrå.
Mexikanska Johnson blev alltså matchvinnare, men de två största stjärnorna i NCAA-finalen var från Kanada. I det förlorande laget, West Virginia University ingick nämligen de båda OS-bronsmedaljörerna Kadeisha Buchanan och Ashley Lawrence.
Här är ett något USC-vinklat finalklipp:
* Nästa hållplats blir Afrika. Där vann Nigerias Super Falcons återigen de Afrikanska mästerskapen. Man gjorde det via 1–0-seger mot Kamerun inför 40 000 åskådare i Kameruns huvudstad Yaounde.
Vad jag sett var den nigerianska segern en stöld. Kamerun dominerade matchen stort och radade upp målchanser – utan att hitta rätt. I stället avgjorde Desire Oparanozie för Nigeria i slutminuterna. Se målet här:
I Nigerias segrande lag ingick flera Sverigebekantingar: Rita Chikwelu och Faith Ikidi och Ngozi Okobi. Dessutom var Perpetua Nkwocha assisterande förbundskapten.
* Så ett litet stopp till i Sverige. I veckan har blivande förbundskaptenen Peter Gerhardsson varit på besök hos podden Fotbollsarena Radiosporten. Hör honom här.
Det jag tyckte var mest intressant var snacket om att ett aggressivt försvarsspel är modernt. Det låter intressant, men rent spontant känns det som att det nog skulle vara kostsamt för ett svenskt damlandslag med ett relativt långsamt mittförsvar.
Vi får se vilken typ av spel Gerhardsson kommer att förorda när han har bättre koll på sitt material. Det blir även spännande att se vilka har tänker har runt sig. Jag tycker att det skulle vara önskvärt med nya ansikten på de assisterande posterna också.
* Slutligen återstår en kontinent att besöka, Sydamerika. En spelare därifrån, Venezuelas Daniuska Rodriguez, har blivit den andra kvinna någonsin att nå finalen i Puskas Award – priset för årets snyggaste mål.
Det är verkligen en fin prestation hon gör, och det är kul med damfotbollsmål i en sådan här final, men jag kan faktiskt inte säga att hennes mål tillhör någon av mina favoriter.
På tisdagen är det dags för semifinalerna i OS-turneringen. Och för andra gången någonsin är Sverige med. Vårt lag har nu två chanser att få med sig en historisk medalj från Rio.
En intressant sak med startfältet i semifinalerna är att ingen av medaljörerna från fjolårets VM är kvar. England lämnade wo, Japan föll redan i kvalet och USA åkte ju ut i kvartsfinalen. Det är för övrigt första gången någonsin som inte de regerande världsmästarna tar medalj i OS.
Att vi får tre nya medaljörer nu är ju också ett tecken på att konkurrensen i damfotbollsvärlden blir allt hårdare. Här är min guide till morgondagens drabbningar:
18.00 Brasilien–Sverige
Tv/stream: Tv3, Viasat Sport, Viasat Fotboll och Viaplay.
Världsranking: Brasilien: 8, Sverige: 6
Tips: 75–25.
Troliga startelvor: Brasilien: Barbara – Poliana Barbosa, Rafaelle Souza, Monica Hickman, Tamires Dias Gomes – Andressa Alves, Formiga, Thaisa Moreno, Marta Vieira da Silva – Debinha, Beatriz Zaneratto.
Sverige: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Elin Rubensson – Sofia Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lotta Schelin – Stina Blackstenius.
Brasilien är självklart storfavoriter i den matchen. Inför storpublik på Maracana tror jag att det kan bli en ganska klar hemmaseger – om Brasilien får ett tidigt mål.
Men kan Sverige hålla emot i defensiven förbättras de svenska oddsen för varje minut. Jag har varit inne på varför i det här inlägget. Jämfört med USA är Brasilien vassare i offensiven, men också sämre i defensiven. Mot det brasilianska laget kommer det att öppnas fler kontringslägen än det blev mot amerikanskorna.
I kontringarna måste våra spelare vara effektiva. För får Sverige det första målet, då känns plötsligt finalchansen riktigt hyfsad. Då blir det stor press på Brasiliens lag. Riktigt stor press.
Trots att det blev 5–1 till Brasilien i lagens förra möte ger jag faktiskt svenskorna klart större chans i den här matchen än jag gjorde mot USA. Jag tror ju nämligen inte att svenskorna gör om misstaget att kliva upp och ge Brasilien ytor.
Faktum är ju också att Brasilien inte har gjort något mål sedan den där 5–1-segern. Deras målskytte har hackat utan Cristiane. Hon skadade ju sig senast mot Sverige, men är kvar i truppen. Jag hittar ingen info kring om hon är aktuell för spel mot Sverige, men gissar att man inte chansar med henne från start.
Även Fabiana känns som ett frågetecken. Hon haltade ju av i kvartsfinalen. Är hon frisk går hon in i stället för Poliana i startelvan.
För svensk del har försvarsspelet varit bra när Jessica Samuelsson och Linda Sembrant varit på planen. På deras tre matcher har det bara blivit ett insläppt mål, mot USA. Och försvarsspelet måste sitta.
Offensivt har Sverige visat att laget inte har kapacitet att skapa något mot samlade försvar i den här turneringen. Skulle vårt lag hamna i underläge är vi alltså väldigt illa ute.
Om det händer behöver vi ha forwards som kan nicka, så att vi kan lyfta upp chansbollar. Jag tycker ju faktiskt att Pauline Hammarlund borde finnas med i startelvan, men jag tror inte att Pia Sundhage kommer att röra sina ytterforwards.
Men skulle vi jaga kvittering, då måste nog Hammarlund vara inne på planen bredvid Stina Blackstenius. För det går inte att lyft bollar mot varken Sofia Jakobsson, Lotta Schelin eller Olivia Schough.
För svensk del är det definitivt en fördel att det var en extra vilodag mellan kvartsfinalen och semin. För Sverige har slitit hårdare på sin trupp än vad Brasilien har. Barbara, Monica och Andressa Alves är de spelare i Brasiliens lag som spelat samtliga 390 minuter hittills i OS. Många har dock fått rejält med vila. Förbundskapten Vadao valde ju nämligen att spela B-laget mot Sydafrika i sista gruppmatchen.
Här kan man ju konstatera att Sundhage inte har rullat så mycket som hon pratade om inför turneringen. I en stor intervju i Aftonbladet i maj fick vår förbundskapten frågan om det är omöjligt att peta Lotta Schelin. Så här framställs svaret:
Paus, Sundhage slingrar sig lite.
”Ingen är omöjlig att peta. Och vi kommer att spela tre matcher i hett klimat på kort tid, så Lotta kommer inte att kunna spela alla tre matcherna hela tiden. Men däremot kanske hon kommer att spela från start, ja.”
Det rimliga är alltså att Brasilien går till final. Men känslan är att Sverige har chansen att bli stora festförstörare. Hoppas att spelarna njuter av matchen. För på många sätt är det här den största match ett svenskt landslag har spelat sedan VM-finalen 2003.
Okej då, jag vet att vi har spelat semifinaler i OS och VM sedan dess. Men en semifinal i Brasilien mot Brasilien känns väl på många sätt som en större match än en semifinal mot Brasilien i Grekland eller en semifinal mot Japan i Tyskland. Eller?
Om någon sagt till mig för två veckor sedan att jag skulle tippa kanadensisk seger mot Tyskland i en utslagsmatch i ett stort mästerskap hade jag nog skrattat åt det.
Jag hade sett att Kanada har något spännande på gång. Men att bitarna skulle falla på plats så här klockrent redan från början i OS, det trodde jag inte.
Men här är vi. Det normala är förstås att Tyskland vinner det här. Det är tyskorna som har traditionen och som ligger klart högst på världsrankingen.
Men det är Kanada som är det enda 100-procentiga laget i den här turneringen. Det enda som vunnit fyra raka segrar under ordinarie tid. Och det är inga korplag man mött. På vägen till semi har man besegrat Australien, Tyskland och Frankrike. Alltså lag två, tre och fyra på världsrankingen.
Man vann alltså mot tyskorna senast, trots att man ställde upp med B-laget och trots att man kom i tidigt underläge.
Det känns även som att det är i Kanada man brinner mest för det här. Se bara lyckan i Christine Sinclair:s ögon efter segern mot Frankrike:
Det som imponerat mest är att Kanada spelat till sig segrarna. Den småfula kraftfotboll man tidigare stått för är som bortblåst. Numera spelar man sig fram, Kanada är ett av få lag i den här turneringen som klarar av att föra matcher. Det är verkligen sensationellt på många sätt. Inte minst för att det är en otroligt snabb förvandling som skett sedan fjolårets hemma-VM. Den har skett genom att förbundskapten John Herdman valt att föryngra truppen rätt rejält.
Kanadas svagheten finns i luftrummet, vid fasta situationer. Där är målvakt Stephanie Labbé väldigt osäker. Man har även tunt på backsidan eftersom Josee Belanger är avstängd i semifinalen och Allysha Chapman är skadad. I varje fall gick hon med mitella hon tittade på måndagens träning.
Styrkan finns i offensiven. Janine Beckie är blixtsnabb i djupled, hon lär vara en riktigt otäck bekantskap för de tröga, tyska mittbackarna. Och Sinclair är ju unik. Hon ser stundtals kantig ut, men oj vad effektiv hon är.
Tyskland då? Efter 6–1-segern mot Zimbabwe har laget hackat sig vidare. Man räddade kryss mot Australien i slutminuterna och föll mot Kanada. Sedan vann man med 1–0 mot Kina i kvartsfinalen utan att imponera. Där gjorde man segermålet med en man mer på planen, Kinas inhoppare Wang Shanshan fick sitt andra gula kort i minut 57.
19 minuter senare avgjorde Melanie Behringer. Fast Kina hann missa en straff innan slutsignalen ljöd. Tyskorna har alltså inte alls hittat något vägvinnande spel. Det måste man nog göra nu om det skall bli final. För Kanada är alltså turneringens jätteskräll.
När det gäller den tyska truppen har Svenja Huth gått in i stället för skadade Simone Laudehr.
Det blev inga mål i Sveriges grupp i natt. Det var överhuvudtaget rätt dåliga matcher i den tredje och sista gruppomgången. Såväl Brasilien, USA, Kanada, Australien, Tyskland som Frankrike valde att vila nyckelspelare, vilket gjorde att alla topplagen tappade i spelkvalitet.
Det blev också 2,5 skrällar. Den halva var Sydafrikas poäng mot Brasilien. De stora var dels Colombias poäng mot USA, dels Kanadas seger mot Tyskland. Jag hade satt sannolikheten till nio respektive tio procent på de resultaten.
Jag har mer eller mindre kollat på alla dagens sex matcher. En match har rullat på tv:n, den andra på datorn. Strax mina noteringar, men först, så här ser slutspelsträdet ut:
Kvartsfinalerna spelas så här: Brasilien–Australien – natten mot lördag 03.00
USA–Sverige – fredag 18.00
Kanada–Frankrike – natten mot lördag 00.00
Kina–Tyskland – fredag 21.00
Så till min bild av gårdagskvällens och nattens matcher:
Sverige–Kina 0–0
Efter kryss mot Kina, då väntar värsta möjliga motståndare i kvartsfinalen. Nu tappade USA poäng i dag, och man släppte in två mål – vilket också är positivt för Sverige.
Men med den anfallskvalitet som svenskorna visat upp i de tre matcherna hittills skall det närmast till ett mirakel om vårt lag skall få spela medaljmatcher i den här turneringen.
I dag valde Pia Sundhage att kasta om lite i startelvan jämfört med förra matchen. I backlinjen kom Jessica Samuelsson och Linda Sembrant tillbaka. På mittfältet fick Kosovare Asllani lämna plats för Elin Rubensson och i forwardslinjen bänkades Sofia Jakobsson till förmån för Olivia Schough. Det gav laget en mer defensiv balansering.
Det blev också en väldigt defensiv och chansfattig match. Sverige hade den enda riktigt heta målchansen när Lotta Schelin blev framspelad av Fridolina Rolfö i den nionde minuten. Schelin trycktes undan precis i skottögonblicket och hon fick inte tillräckligt bra träff för att bollen skulle passera den kinesiska målvakten.
Under resten av matchen var det bara nästanchanser för de två lagen. Det var Kina som hade det större bollinnehavet, men skapade alltså ingen riktigt bra målchans. Det var alltså ett gott betyg på försvarsspelet.
Dock skall det väl konstateras att Kina slutade grupptvåa på kryss, vilket gjorde att de oftast anföll med handbromsen nedtryckt. Det kommer inte USA att göra på fredag.
Den svenska offensiven var ganska blek. Återigen saknades det kvalitet i passningsspelet. Det slarvades på rätt många håll, i den första halvleken orsakade exempelvis annars passningssäkra Nilla Fischer väldigt många bolltapp. Hon var inte ensam, utan det slarvades på många fötter. Det skall även sägas att Fischer skärpte sig i den andra halvleken.
Det är så tydligt att de svenska spelarna är mer stressade och mindre bolltrygga än spelarna i de andra topplagen i världen.
Viasats expertkommentator Bojan Djordjic var kritisk mot det svenska spelet. Han frågade sig bland annat att:
”Vad är det för fotboll vi vill spela? Det känns inte som att man bestämt sig. Nu blir det bara mellanmjölk av det.”
Så är det. I dag gjorde Schelin och Schough bra defensiva insatser. Men anfallsmässigt fick de inte jättemycket uträttat. De gjorde många löpningar, men tyvärr tycker jag fortfarande att de ofta springer fel. Återigen var Fridolina Rolfö bästa svenska forward. Offensivt gjorde även Kosovare Asllani ett piggt inhopp.
Jag hade dock gärna sett stora och starka Stina Blackstenius mot det kinesiska laget. Jag tror att hon hade fått uträttat mycket mer än vad Schelin och Schough förmådde göra.
Jag tycker nog ändå att Elin Rubensson var bästa svenska spelare i dag. Hon är en av få spelare som har ett genomgående bra passningsspel, och som inte bara slår alibipassningar utan också söker konstruktiva lösningar.
Totalt sett en ok svensk insats, den bästa i OS. Men även om USA inte har imponerat speciellt mycket i turneringen har man ju tyvärr väldigt svårt att se hur vårt lag skall kunna ta sig till semifinal.
Skall man leta positiva saker är en att Sverige slipper att resa, matchen spelas ju i Brasilia där vårt lag redan befinner sig.
Brasilien–Sydafrika 0–0
Det var den match jag tittade minst på i natt. Dels för att det var final för Sarah Sjöström under den första halvleken, dels för att jag förstås hade fokus riktat mot Sveriges match.
Under den första halvleken noterades ett friläge för Sydafrika och ett stolpskott för ett reservbetonat Brasilien. Den första halvtimmen i den andra såg jag också varsin riktigt vass chans. De sista minuterna låg Brasilien på för ett segermål, och skapade mycket. Men det blev mållöst, vilket självklart var en framgång för Sydafrika. Laget lämnar OS med en poäng och 0–3 i målskillnad. Det är ändå godkänt, med tanke på förutsättningarna. För fyra år sedan hade de 1–7 i målskillnad.
Brasilien spelar intressant kvartsfinal mot Australien. Alltså samma lag som man åkte ut mot i VM i fjol. Båda lagen är bättre sedan dess, och båda lagen har starkare offensiv än defensiv. I fjol höll jag The Matildas som knapp favorit inför åttondelsfinalen. I år får nog Brasilien bära favorittrycket eftersom de har hemmaplan. Men det vore ingen skräll om hemmalaget skulle åka ut natten mot lördag.
Kanada–Tyskland 2–1
Det här var en riktig skräll. Kanada vann alltså mot Tyskland, trots att kanadensiskorna nästan ställde upp med så mycket B-lag man bara kunde.
Kadeisha Buchanan var avstängd och man vilade Christine Sinclair och Janine Beckie helt, Diana Matheson spelade bara en halvtimme och Jessie Fleming och Ashley Lawrence spelade varsin halvlek.
Lawrence är för övrigt en spelare jag gillar. Hon kan spela på massor av olika positioner och är härligt bolltrygg. Precis en sådan spelare ett lag som Kanada behöver.
Visst hade Tyskland också bänkat flera ordinarie spelare, men jag trodde nog allt att den tyska truppen skulle vara bredare och starkare än Kanadas. Så var det inte.
Tyskland hade i och för sig 67 procent av bollinnehavet, och visst kunde tyskorna ha fått en andra straff när Anja Mittag föll vid ledning 1–0. Ledningsmålet kom på straff genom Melanie Behringer. Men totalt sett var det tyska laget rätt uddlöst och blekt.
Jag måste säga att jag är vansinnigt besviken på Dzsenifer Marozsan så här långt i turneringen. Det är hon som skall bära det här tyska laget i offensiven. Hon har en makalös talang, men tyvärr presterar hon för sällan på den höga nivå man vet hon kan.
Faktum är att när jag ser det tyska laget spela så funderar jag över om inte Katrin Schmidt faktiskt borde ha platsat i den här truppen. Men jag är förstås glad om hon istället kan bli aktuell för vårt svenska landslag till nästa års EM-slutspel.
Kanadas båda mål gjordes av Melissa Tancredi. Det var Örebroforwardens sjätte och sjunde mål i OS-sammanhang. Det placerar henne på åttonde plats i tidernas OS-skytteliga. Toppen i den ligan ser för övrigt ut så här:
14 mål: Cristiane
10 mål: Marta och Birgit Prinz
9 mål: Abby Wambach och Christine Sinclair
8 mål: Pretinha och Carli Lloyd
7 mål: Tancredi
6 mål: Lotta Schelin
Kanada gick alltså genom gruppen utan poängförlust. Som tack för det väntar nu Frankrike i kvartsfinal. De möttes i en träningsmatch för några veckor sedan. Då vann fransyskorna med 1–0, men rapporterna säger att Kanada var minst lika bra i spelet. Och Kanada vann ju när lagen möttes i bronsmatch i den förra OS-turneringen. Så John Herdman:s lag har trots allt positiva vibbar från att möta Frankrike i olympiska spel.
För tysk del klarade man andraplatsen i gruppen med ett måls marginal. Det innebär att man får Kina – alltså en klart mycket lättare match än Kanada. Känns ju inte helt logiskt…
Tyskorna kommer att vara favoriter i kvartsfinalen, men det finns viss skrällchans för kinesiskorna.
Australien–Zimbabwe 6–1
Australien sprang rakt igenom direkt, Lisa De Vanna gjorde 1–0 redan efter en dryg minut. Det blev alltså aldrig det minsta spännande i början.
Det blev däremot spännande på slutet. När Tysklands match var slut stod det klart att tyskorna hade stannat på fyra poäng och målskillnaden 9–5. Då återstod tre minuter att spela och Australien hade fyra poäng och 8–5. Det var alltså bara ett mål ifrån lottning om andraplatsen.
Nu tog tyskorna andraplatsen och får möta Kina, medan Australien alltså får spela mot Brasilien i första utslagsmatchen – precis som i fjolårets VM-turnering.
Australien vilade för övrigt formstarka Sam Kerr mot Zimbabwe. Istället blev inhopparen Michelle Heyman bästa målskytt – hon gjorde två. Så här snyggt satte hon sitt andra:
— Womens Soccer United (@WomensSoccerUtd) August 9, 2016
Zimbabwe slutade på noll poäng och 3–15 i målskillnad – det är det sämsta facit någon lag någonsin haft i en OS-turnering. Det hindrade inte att laget firade sitt tredje och sista OS-mål så här:
— Womens Soccer United (@WomensSoccerUtd) August 9, 2016
Kanske firade Zimbabwe att de slipper ligga sist i OS-fotbollens maratontabell. Där återfinns nämligen Colombia, som på två turneringar har noll poäng …
Frankrike–Nya Zeeland 3–0
Till slut blev det ett resultat som passade Sverige. Det innebar nämligen att vårt lag till och med hade chansen att gå vidare till kvartsfinal via uddamålsförlust mot Kina.
Men spelmässigt var inte den franska segern lika solklar som siffrorna. Trots att laget inte var klart för slutspel valde Frankrike att vila flera ordinarie spelare från start. Effekten blev att den vanliga offensiva anstormningen från start uteblev.
Det franska laget var väldigt uddlöst de första 30 minuterna. Där tyckte jag att Nya Zeeland hade full kontroll, och jag började fundera på om inte Ferns till och med skulle kunna vinna matchen.
Sannolikt kände även Philippe Bergerôo att hans lag levde lite farligt. För redan efter 35 minuter bytte han ut Marie-Laure Delie och satte in Eugenie Le Sommer för att få spets. Det bytet betalade sig direkt. Redan efter tre minuter på planen slog Le Sommer till.
— Womens Soccer United (@WomensSoccerUtd) August 9, 2016
Louisa Cadamuro följde upp med två mål och såg till att det franska laget får till en revanschmatch mot Kanada i kvartsfinal. Revansch för förlusten i bronsmatchen i London för fyra år sedan. Det här var Cadamuros första fullträff:
USA vilade folk, och hamnade i lite trubbel. Hope Solo stod nämligen för en riktigt anmärkningsvärd Rembrant när hon lät Maria Catalina Usme göra Colombias första OS-mål någonsin.
Glädjen i Colombia går det inte att ta miste om, och plötsligt fick Colombias spelare massor av energi. Under en period var USA riktigt frustrerat. Under den perioden tog dessutom Frankrike ledningen mot Nya Zeeland, vilket innebar att fransyskorna var förbi USA i tabellen. Det läget varade dock bara i ett par minuter. Sedan slog Crystal Dunn till:
När Mallory Pugh gjorde 2–1 till USA var Colombia nere på sista plats i den olympiska maratontabellen. Men Catalina Usme var inte nöjd med ett mål. Hon hade en frispark i ribban med en kvart kvar. Och i matchens allra sista ordinarie minuter gjorde hon så här:
Colombia tog sin första OS-poäng någonsin. Och skickade ner Zimbabwe på jumboplatsen i den olympiska maratontabellen. USA vann gruppen och spelar alltså kvartsfinal mot Sverige på fredag. En match där USA förstås är jättefavorit. Amerikanskorna har ju aldrig missat en OS-final.
Skytteligan: 3 mål: Beckie och Behringer.
2 mål: Usme, Cadamuro, Le Sommer, Sara Däbritz, Cristiane, Marta, Beatriz, Sinclair, Tancredi, Carli Lloyd och Heyman.
Brasilien–Sverige 5–1. Nattens värdemätare slutade alltså med svensk rekordförlust. Och här sitter jag och undrar hur jag kunde varit så hoppfull inför det här mästerskapet. I natt kom verkligheten ikapp det här landslaget.
I natt var Brasilien bättre än Sverige på precis allt. Precis allt.
Marta skojade med det svenska lag, som bland annat jag har överskattat rätt rejält. För i dag fanns det inget som talade för svensk medalj. I dag ställer jag mig istället frågan om vi ens går till slutspel. Resultaten i dag gick emot, vilket gör att vi i högsta grad är i riskzonen att bli sämsta grupptrea.
Matchen mot Kina har jag ända från lottningen känt oro för. Känslan är att Kinas tajta defensiv kommer att passa vårt lag väldigt dåligt. Och med dagens skräcksiffror i ryggen måste vi vinna mot Kina för att undvika tredjeplatsen i gruppen.
VI kan förstås glömma gruppsegern. För grupptvåan väntar sannolikt Kanada i kvartsfinal, medan trean kommer att ställas mot USA – om trean går vidare. För svensk del innebär det alltså att vi måste vinna mot Kina för att undvika USA. Vi har fördelen av att vår grupp avslutas efter de båda andra, vilket gör att vi vid avspark kommer att veta vad som krävs för att avancera som en av de två bästa treorna. Men kryss mot Kina leder troligen till slutspel – och till match mot USA.
Fast det där får vi ta mer om senare. Nu tillbaka till dagens överkörning.
Det hade nästan på dagen gått åtta år sedan Sveriges senaste förlust i en gruppspelsmatch i ett stort mästerskap. Efter 18 förlustfria matcher i rad spräckte Brasilien vår svit med råge.
Inför avspark valde Pia Sundhage att göra två byten i startelvan. Utöver det framtvingade bytet där skadade Jessica Samuelsson lämnade plats för Elin Rubensson gjordes även ett skifte på mittbacksplats. Där klev Emma Berglund in för Linda Sembrant, sannolikt med avsikt att möta Brasiliens snabbhet.
Det skulle visa sig att det bytet inte föll väl ut. Berglund var nämligen väldigt olycklig i matchen. De första tio minuterna var det väldigt virrigt i det svenska laget. Så långt hade man knappt slagit en passning till rätt adress. Å andra sidan hade inte Brasilien haft några målchanser heller.
I elfte minuten skulle Sverige ha tagit ledningen. Fridolina Rolfö serverade Kosovare Asllani öppet läge från ett par meter. Men Asllanis avslut var alldeles för mesigt. Det höll alldeles för dålig kvalitet.
När Brasilien fick sina chanser hade de däremot grym kvalitet. Efter 20 minuter började man ändå känna att Sverige var med i matchen och hade hyfsad kontroll i defensiven. Då ställde Berglund och Hedvig Lindahl till det – de bjöd Brasilien och Beatriz på ett ledningsmål.
Personligen tycker jag att Berglund måste rensa bort den bollen, och således är den största boven i dramat. Men Lindahl är inte oskyldig, hon är för passiv.
— Womens Soccer United (@WomensSoccerUtd) August 7, 2016
Även i nästa svenska läge var kvaliteten för dålig. Rolfö spelade loss Sofia Jakobsson till höger, men Jakobssons försök till inspel var för hårt och för dåligt riktat. Jag tycker nog att hon borde ha gått på eget avslut där.
I slutminuterna fick Cristiane straff efter en kollision med Magdalena Ericsson. Domslutet kändes billigt, men jag har inte sett någon riktigt bra repris på situationen, så det kan ha varit ett korrekt domslut. Straffen från Marta var det däremot inget fel på.
In i pausvilan hade Brasilien 3–0 i mål, 4–1 i målchanser och 3–0 i hörnor. Hemmalaget visade alltså en grym effektivitet och kvalitet när chanserna dök upp.
I halvtid valde Sundhage att byta ut Ericsson och sätta in Jonna Andersson, som skötte sig helt ok. Den andra halvleken var länge rätt avslagen. Brasilien låg rätt i positionerna och kontrollerade spelet helt. De drabbades av en tung jobspost när Cristiane tvingades kliva av med en trolig muskelbristning.
Den första heta målchansen i halvleken dröjde till den 80:e minuten – då gjorde Marta 4–0:
— Womens Soccer United (@WomensSoccerUtd) August 7, 2016
Det blev ytterligare två målchanser i matchen, en åt vardera håll. Båda blev mål, först 5–0 genom Beatriz, sedan 5–1 genom Lotta Schelin. Bra att Schelin fick göra mål, men tyvärr håller hon inte den önskade klassen i den här turneringen heller. Det händer alldeles för lite kring henne.
I dag var Fridolina Rolfö den klart bästa svenska spelaren, vårt enda riktiga offensiva hot. Som tack för det byttes hon ut efter drygt 60 minuter. Det bytet förstod jag väldigt lite av.
Jag har kollat statistiken och vad jag kan hitta har Sverige aldrig tidigare släppt in fem mål i en landskamp. Aldrig tidigare. Vi har förlorat med 4–0 i sex olika träningsmatcher, tre mot Norge och en vardera mot Kina, Tyskland och England. Men vi hade aldrig förlorat med fyra mål i en tävlingsmatch, och aldrig tidigare med 5–1. Det var alltså en historisk överkörning.
Det om raset i Rio.
Utöver Brasilien har även USA och Kanada säkrat sina platser i kvartsfinal genom segrar. Här är en genomgång av övriga matcher i omgången:
Kanada–Zimbabwe 3–1
Inför fina 30 295 åskådare var det 3–0 och avgjort i halvtid. Kanada imponerade i första halvleken, efter paus spelade de mer eller mindre av matchen. Man såg även till att Kadeisha Buchanan fick sin andra varning och blir avstängd mot Tyskland.
Jag kollade förresten lite extra på uppskrivna Buchanan, och kan inte säga att jag blev speciellt imponerad. Hon ställdes inte på märkvärdigt svåra prov, men kändes ändå lätt otajmad. Men hon har kanske ett par växlar till att lägga in när det blir riktigt allvar. En situation där hon kom snett var den där Zimbabwe fick sitt tröstmål.
Christine Sinclair gjorde ett mål (straff) och står på totalt två.
Zimbabwe står på noll poäng och målskillnaden 2–9 efter två omgångar. Håller de förlustsiffrorna mot Australien under fem måls marginal slipper man sistaplatsen i OS maratontabell – vilket måste vara lagets huvudmål nu. Grekland innehar den jumboplatsen med noll poäng och 0–11 i målskillnad.
USA–Frankrike 1–0
Matchkvaliteten motsvarade tyvärr inte mina högt ställda förväntningar. Som väntat var Frankrike det lag med bäst spel, men det var USA som hittade ett sätt att vinna. Och föga oväntat var det Carli Lloyd som gjorde målet. Hon har en makalös förmåga att dyka upp på rätt ställe i rätt ögonblick.
Målet kom i den andra halvleken, under en bra amerikansk period. Före paus var Frankrike det klart bättre laget. USA hade mycket boll, men hade märkbart svårt att komma till målchanser. Det är så otroligt tydligt att man inte har hittat hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday i uppspelsfasen. När varken Mallory Pugh eller Lindsey Horan heller fanns i startelvan var passningskvaliteten från mittfältet helt enkelt inte tillräckligt kreativ för att skaka lag ett lag som Frankrike.
Trots det vann alltså USA till slut. Man får tacka en formstark Tobin Heath och ineffektiva fransyskor för det. Frankrike hade rätt många lägen, men det var inte många avslut som gick inom ramen. I det franska laget reagerade jag över att Eugenie Le Sommer fick sitta på bänken hela matchen. Jag tyckte allt att hon såg riktigt pigg ut i premiären. Men hon har kanske någon skadekänning.
Slutligen flaggade jag inför matchen för matchen i matchen, den mellan världens två bästa mittbackspar. Men tyvärr vilade USA Julie Johnston som en säkerhetsåtgärd, vilket gjorde att vi inte fick den kamp jag hade tänkt mig. Men det är nästan alltid en njutning att kolla in Wendie Renard och Becky Sauerbrunn, och de gjorde mig inte besviken i dag heller.
Däremot hade Johnstons ersättare, Whitney Engen, det lite tufft i den första halvleken. Hon blev bolltittare ett par gånger, vilket gjorde att Marie-Laure Delie kunde löpa in på ytan bakom mittbacken. Engen spelade dock upp sig i den andra halvleken.
Tyskland–Australien 2–2
Tyskland kom undan med blotta förskräckelsen. Jag tippade inför turneringen att Australien skulle besegra Tyskland, något som var väldigt nära. Jag byggde tipset på att The Matildas har flera blixtsnabba forwards, vilka skulle bli väldigt jobbiga att hantera för de långsamma tyska mittbackarna. Inte minst som tyskorna ofta trycker upp sina ytterbackar högt.
Det verkar som att Australiens förbundskapten Alen Stajcic hade tänkt liknande tankar, för han mönstrade snabbast möjliga tremannaanfall; Sam Kerr, Lisa De Vanna och Caitlin Foord. Det funkade bra, och Australien gjorde 1–0 genom Kerr:
Jag såg inte hela den första halvleken. Det jag såg hade dock The Matildas det nästan lika jobbigt i försvarsspelet som tyskorna. Efter paus fick Australien mycket bättre defensiv kontroll, och man hade flera lägen att punktera matchen, bland annat var Foord framme tre–fyra gånger.
I 88:e minuten kom kvitteringen. Och det var Saskia Bartusiak som stod för den. Mittbacken som hade haft det otroligt jobbigt i defensiven kom rätt i offensiven.
Resultatet innebär att Tyskland har bra chans till gruppseger. Det mesta talar för att Australien blir trea, och en riktig nitlott för en gruppsegrare. För i dag spelade de den snabba anfallsfotboll som jag såg dem göra i OS-kvalet. Ett otroligt snabbt spel som inget lag går säkert mot.
Det var förresten bra publiksiffror i den här gruppen. Den här matchen sågs av ännu fler än Kanada–Zimbabwe, hela 37 475 personer.
Kina–Sydafrika 2–0
Jag behövde sova någon timme i natt och släppte den här matchen. Jag vet således inte så mycket om den. Jag noterade dock att Sydafrika hade en boll i ribban strax innan Gu Yasha gjorde Kinas ledningsmål. Kolla förresten in den sydafrikanska högerbackens arbete vid målet. Undermåligt.
— Womens Soccer United (@WomensSoccerUtd) August 6, 2016
Colombia–Nya Zeeland 0–1
Även den här matchen sov jag bort. Nya Zeeland tog den trepoängare som gör att laget har en liten chans att få spela slutspel. Segerskytt var lagets specialla målskytt, Amber Hearn:
I morgon 18.00 svensk tid sparkar Sverige och Sydafrika igång OS 2016. Det har således blivit hög tid för min stora guide till spelens damfotbollsturnering.
Jag gjorde en ranking av de tolv lagen i april, inför lottningen. Det är dock 3,5 månader sedan, och en del har hänt. Mest positivt är att Sverige har tagit flera steg i rätt riktning sedan dess, medan flera av favoritlagen har hackat.
Innan jag går in på rankingen kommer här lite grundfakta. Det är tre grupper med fyra lag i varje. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna går vidare till kvartsfinal. Slutspelsträdet finns i botten av det här inlägget.
Här är gruppindelningen:
Grupp E
Brasilien
Kina
Sydafrika
Sverige
Grupp F
Australien
Kanada
Tyskland
Zimbabwe
Grupp G
Colombia
Frankrike
Nya Zeeland
USA
Spelschemat finner du här. Notera att man kan ändra matchtid till sin tidszon, till höger just under datumraden.
Därmed har vi kommit fram till min rankinglista av de tolv lagen i OS-turneringen. Trevlig läsning:
12) Zimbabwe Världsranking: 93
Antal OS: första
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Tyskland, 23.00
Laget som kallas The Mighty Warriors gör sitt första stora mästerskap. Och man tog en mycket konstig väg till Rio, förhoppningsvis en väg inget annat lag någonsin kommer att ta.
För det bär ju ett löjets skimmer över damfotbollen att Zimbabwe lämnade walkover i en av kvalmatcherna, men ändå kan spela OS. Det var i bortamatchen mot Elfenbenskusten som Zimbabwe inte kom till spel. I returen lämnade i stället Elfenbenskusten wo, och innan man hade löst nya datum för lagens möten drog sig Elfenbenskusten ur OS-kvalet. Zimbabwe var hastigt och lustigt i kvalfinal mot Kamerun.
Där klev lagets stora stjärna fram, det handlar om journaliststudentenRudo Neshamba, som gjorde tre av lagets fyra mål i kvalet. Bland annat stod hon för båda målen mot ett Kamerun som kom till spel utan Gaelle Enganamouit.
Zimbabwe vann dubbelmötet genom att förlora med 2–1 borta och vinna med 1–0 hemma och således avancera genom bortamål.
Avancemanget har gjort att laget uppmärksammats enormt i sitt hemland. Kul – det är bra om damfotbollen kan få ett lyft i några afrikanska länder. Men så kul lär inte Zimbabwe få det i Rio. Laget har lottats i samma grupp som Tyskland, Australien och Kanada och lär få åka hem med tre rejäla förluster i bagaget.
Att ställas mot tyskorna i första matchen känns som tuffast möjliga öppningsmatch. Tyskland brukar vara mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Och utan att ha sett Zimbabwe spela kan man nog slå fast att det här är OS klart sämsta lag. Kanske till och med det sämsta någonsin.
Greklands bottenrekord med tre raka förluster och målskillnaden 0–11 känns klart i farozonen.
Jag har letat klipp på Zimbabwe, men utan någon större lycka. Här är dock ett från en drygt två år gammal träningsmatch mot Sydafrika:
11) Sydafrika Världsranking: 52
Antal OS: andra – tog en poäng 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Sverige, 18.00
Sydafrikas Banyana Banyana gör sitt andra OS. De tog en poäng mot ett reservbetonat Japan för fyra år sedan, fast det var en match där japanskorna inte hade något emot att spela oavgjort.
Under förbundskaptenen Vera Pauw har laget blivit lite mer stabilt. Man har gjort bra resultat både mot Nederländerna (0–2) och USA (0–1) den här sommaren. Ändå vore det en skräll om Sydafrika tog några poäng i Rio.
Skall man göra det hänger mycket på starka målvakten Roxanne Barker och mittbacken och tillika lagkaptenen Janine Van Wyk. Offensivt har Banyana Banyana stort mod och vågar anfalla med mycket folk. Man har även hyfsad kvalitet på några spelare, inte minst det tidigare Rysslandsproffset Pumi Nyandeni.
Men defensivt är det ibland virrigt. Laget spelar med man-man-försvar med stort hjärta, och man vill gärna kliva upp i hög press. Då riktigt rusar spelarna på, vilket innebär att om motståndaren kan spela förbi förstapressen bildas det lätt stora ytor. Dessutom har Sydafrika det ofta tufft på defensiva fasta situationer.
Trots att jag ändå har både charmats och överraskats lite av Banyana Banyana den här våren tippar jag att laget åker hem med noll poäng från OS.
10) Colombia Världsranking: 24
Antal OS: andra – blev både poäng- och mållöst 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 1 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Frankrike, 03.00 natten mot torsdag.
Colombia lämnade London-OS med noll poäng och mållskillnaden 0–6. Men sedan dess har laget utvecklats. Man visade i fjolårets VM att man har flyttat fram positionerna rejält. Där skrällslog man ju bland annat Frankrike, plus att man skakade USA i åttondelen.
Ett revanschsuget Frankrike väntar i årets öppningsmatch, och tyvärr känns det som att Colombia inte kommer att ha lika mycket att sätta emot i år.
Visst gynnas colombianskorna av att vara välbekanta med det sydamerikanska klimatet. Men det väger nog inte upp att laget kommer till spel utan sina båda centrala mittfältsstjärnor från fjolårets VM, Yoreli Rincon (skadad) och Daniela Montoya (petad). Apropå Montoya satte hon det här historiska målet i fjolårets VM-turnering, Colombias första VM-mål någonsin:
Efter den fina VM-insatsen var det bråkigt i Colombias lag. Spelarna visade öppet sitt missnöje med uteblivna löner. Obekräftade uppgifter gör gällande att Montoya har petats från OS för att hon protesterade för högljutt mot hur förbundet har behandlat sitt damlandslag.
Den oron som följt på det, avsaknaden av nyckelspelarna samt det faktum att man fått en tuff lottning gör att jag tror att Colombia får åka hem efter gruppspelet den här gången. Man har chans mot Nya Zeeland om tekniska Lady Andrade visar toppform. Men det troliga är att Colombia blir sist i gruppen.
9) Nya Zeeland Världsranking: 17
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 2 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: USA, midnatt, natten mot torsdag.
Nya Zeelands Football Ferns är ett fysiskt och hårt arbetande lag, ett lag som är väldigt jobbigt att möta. Större delen av truppen är utlandsproffs, bland annat spelar ju trion Ali Riley, Anna Green och Kirsty Yallop i damallsvenskan.
Duktiga målvakten Erin Nayler, som nyligen skrev på för Sky Blue FC i USA:s NWSL, är viktig. Det är även viktiga mittbacken Abby Erceg som återfinns i samma liga (Western New York Flash). Offensivt är Tysklandsproffset (Jena) Amber Hearn viktig med sin tyngd.
För fyra år sedan gick Nya Zeeland till kvartsfinal, där de pressade USA. I VM i fjol var man en hårsmån från att gå vidare ur gruppspelets jämnaste grupp. Ferns har god chans att bli grupptrea, men den tuffa lottningen gör att man får svårt att ta fler än tre poäng. Därmed talar mycket för att man får lämna turneringen innan slutspelet.
8) Kina Världsranking: 12
Antal OS: femte – som bäst silvermedaljörer 1996.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 10 procent
Troliga startelva: Zhao Lina – Wu Haiyan, Zhao Rong, Li Dongna, Liu Shanshan – Wang Shanshan, Tan Ruyin, Pang Fengyue, Wang Shuang – Zhang Rui – Ma Xiaoxu.
Öppningsmatch: Brasilien, 21.00.
Tidigare i våras hade jag Kina som utmanare om guldet. Stålrosorna, som laget kallas, slog USA på bortaplan i december. Sedan följde en imponerande svit på 13 matcher utan förlust. Där besegrade man även Japan och kryssade mot Australien. Laget såg hur stabilt ut som helst.
Man har sin styrka i försvarsspelet, där spelarna inte tar många steg åt fel håll. De är otroligt väldrillade, vilket märktes i fjolårets VM. Då tog man sig till kvartsfinal, där man skakade USA, men till slut föll med 1–0.
Den senaste tiden har dock det kinesiska laget tappat i kvalietet. I slutet av juli noterades först förlust mot Kanada (1–0) och sedan hela 3–0 i baken mot Frankrike.
Ett stort skäl till den försämrade formen är säkert lårskadan på centrala mittfältaren Ren Guixin. Jag imponerades enormt av henne när jag såg Kina mot Australien i vårens OS-kval. Hon kändes som lagets klippa, och självklart är det ett jättestort bakslag för förbundskapten Bruno Bini att han inte kan spela Guixin i Rio.
Bini har för övrigt petat VM-stjärnorna Wang Fei och Wang Lisi. Mot Frankrike saknades inte minst stabila målvakten Fei. Just målvaktsspelet är ett frågetecken i Kinas lag.
Defensivt kommer lagkaptenen Li Dongna vara väldigt viktig. Offensivt har Kina ett bra inläggsspel. Man har både bra precision på inläggen, bland annat från duktiga Wang Shanshan, och bra tajming inne i straffområdet.
Jag tror att Kina går till kvartsfinal. Men lagets dipp den senaste tiden gör att jag skiftar dem från gruppfavoriter till trolig grupptrea. Därmed väntar sannolikt USA i kvartsfinal, och då tar OS slut för årets kinesiska lag.
7) Kanada Världsranking: 10
Antal OS: tredje – som bäst bronsmedaljörer 2012.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 12 procent
Troliga startelva: Stephanie Labbé – Rhian Wilkinson, Shelina Zadorsky, Kadeisha Buchanan, Ashley Lawrence – Jessie Fleming, Desiree Scott, Sophie Schmidt – Diana Matheson, Christine Sinclair, Janine Beckie.
Öppningsmatch: Australien, 20.00.
Kanada tog brons för fyra år sedan, och nu kommer man med ett mycket intressant lag. Faktiskt ett lag som känns klart mycket bättre än det man mönstrade i fjolårets hemma-VM. I sommar har man bland annat vunnit mot Brasilien, efter segermål av Janine Beckie i 94:e minuten.
I VM 2015 föll man på problem i mittförsvaret. Nu har förbundskapten John Herdman hittat en bra lösning genom att spela Shelina Zadorsky bredvid försvarsstjärnan Kadeisha Buchanan.
Kanada har även fått en bättre offensiv spets och fart genom tillskottet av nya unga spelare som Beckie, Jessie Fleming och Deanne Rose.
Faktum är att Herdman har en mängd bra alternativ när han skall sätta upp sin startelva. Dock är det fortfarande så att mycket vilar på Christine Sinclair:s axlar. Kanadas superstjärna är inte bara en grymt bra avslutare, hon är även otroligt viktig i anfallsuppbyggnaden med sin fina kreativitet.
Frågetecknet finns på målvaktssidan. Ex-allsvenska Stephanie Labbé är utmärkt på mållinjen. Men frågan är hur hon klarar av spelet i luftrummet. Där har hon brister, och där avgörs alltfler internationella matcher.
Jag tror att Kanada säkert tar sig vidare ur gruppspelet. Det rimliga är att man åker i kvartsfinalen, men med rätt lottning kan det bli medalj. Kanadas lag ser som sagt väldigt spännande ut. Läs mer om det här.
6) Sverige
Världsranking: 6
Antal OS: sjätte – som bäst fyra 2004.
Guldchans: 2 procent
Medaljchans: 23 procent
Troliga startelva: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson.
Öppningsmatch: Sydafrika, 18.00.
Sverige är det lag som har bäst facit av alla sedan fjolårets VM – tio segrar, ett kryss och bara ett insläppt mål. Det bör dock konstateras att Sverige inte har mött något lag på världsrankingens topp fem sedan debaclet i Kanada.
Den senaste tiden har det hänt saker i det svenska spelet som gör att mitt hopp om vår första OS-medalj någonsin har vuxit. Det handlar framför allt om hur Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö kommit in och lyft laget. En mer ingående analys av det svenska spelet finns här.
Mycket kommer att avgöras i gruppspelet. Vid svensk gruppseger ligger vägen mot medaljerna öppen. Då ställs vi nämligen mot en grupptrea i kvartsfinalen. Vid andra- eller tredjeplats i gruppen lär vi få en tuffare placering i slutspelsträdet. Känslan är också att Sverige har en bra chans att ta hem gruppen. Jag ser det som 40–45–15 mellan vårt lag, Brasilien och Kina.
5) Brasilien Världsranking: 8
Antal OS: sjätte – som bäst silvermedaljörer 2004 och 2008.
Guldchans: 4 procent
Medaljchans: 27 procent
Troliga startelva: Barbara – Poliana, Erika, Monica, Tamires – Debinha, Andressinha, Andressa Alves, Marta – Beatriz, Cristiane.
Öppningsmatch: Kina, 21.00.
Brasilien har varit på nedgång under ett par år. Nu kan det dock vända. Man har en spännande trupp, en trupp som känns klart bättre än fjolårets i VM. Man har även fördelar i att man kan de vädermässiga förhållandena bättre än konkurrenterna och förstås genom publikstödet.
Det skall sägas direkt, om inte Brasilien hade haft hemmaplan skulle jag inte placerat dem så här högt. Då hade nog både Sverige och Kanada gått före.
Men med publiken i ryggen och med en Marta i bra form kan Brasiliens lag lyfta mot medaljmatcher. I grunden gäller samma sak för brasilianskorna som för Sverige, alltså att gruppspelet blir väldigt avgörande. Vid gruppseger finns en god medaljchans. Blir man tvåa eller trea i gruppen blir det däremot mycket tuffare att ta sig upp på pallen.
I genrepet mot Australien var Brasilens lag otroligt offensivt balanserat. I mittförsvaret var offensiva halvvolleydrottningen Erika tillbaka. Hela mittfältet bestod i princip av spelare som även kunde ha varit uppsatta som forwards. Och av forwards har dubbla olympiska skyttedrottningen Cristiane hittat målet igen i PSG.
Noterbart är att Formiga har varit med och spelat i alla fem OS-turneringarna. Jag tyckte att den superrutinerade innermittfältaren var Brasiliens bästa spelare i fjolårets VM. I år verkar hon dock börja från bänken.
Offensivt är alltså Brasilien väldigt starkt. Ett lag med massor av individuellt skickliga spelare. Defensivt är laget klart sämre. Största frågetecknet finns på målvaktssidan, där Barbara knappast utstrålar säkerhet.
4) Australien
Världsranking: 5
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2004.
Guldchans: 10 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Lydia Williams – Caitlin Foord, Laura Alleway, Alanna Kennedy, Stephanie Catley – Elise Kellond-Knight, Emily van Egmond, Katrina Gorry – Samantha Kerr, Michelle Heyman, Lisa De Vanna.
Öppningsmatch: Kanada, 20.00.
Australien har aldrig varit nära medalj i ett stort mästerskap. Nu kan det vara dags. The Matildas har med sig ett jätteintressant lag till Brasilien. I Asiens OS-kval dominerade man bollinnehavet mot alla lag, alltså även mot bollskickliga gäng som Japan, Kina, Nordkorea och Sydkorea.
Australiens lag är bolltryggt, och framför allt har man blixtsnabba omställningar. Inget annat lag är så vasst i djupled som The Matildas. Lägg till att man dessutom har många väldrillade spelare som lärt sig hur man springer för varandra.
Jag imponerades enormt av dem i det asiatiska OS-kvalet. I startelvan har man inga svaga positioner. Före detta Piteåspelaren Lydia Williams är en världsmålvakt, man har några av världens mest spännande unga backar i Alanna Kennedy och Steph Catley. Man har smarta och passningsskickliga offensiva mittfältare i Katrina Gorry och Emily Van Egmond och vassa forwards i Sam Kerr, Michelle Heyman och Lisa De Vanna. Helt enkelt ett lag som kan lämna Rio med guldet.
Det som talar mot Australien är bristen på vinnarkultur – och på att truppen är lite tunn på vissa positioner. Lagets är således rätt känsligt för skador. Det kan också få lida av att det är ett mördande spelprogram i OS.
Lottningen där man har Zimbabwe i gruppen gör att Australien dock kommer att kunna vila folk i minst en gruppmatch, och ändå avancera till kvartsfinal.
I gruppspelet tror jag att Australien har god chans på gruppsegern. Jag tycker att deras snabba omställningsspel borde passa Tysklands sega mittförsvar extremt dåligt. Men frågan är om det inte är bättre att komma tvåa eller trea i den här gruppen. Ettan ställs ju nämligen mot antingen Frankrike eller USA i kvartsfinal.
Australien är svårtippat. De tar sig säkert till kvartsfinal. Där avgörs deras chanser av lottningen. Med rätt väg framåt kan The Matildas faktiskt gå hela vägen.
3) Tyskland
Världsranking: 2
Antal OS: femte – som bäst brons 2000, 2004 och 2008.
Guldchans: 14 procent
Medaljchans: 50 procent
Troliga startelva: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Isabel Kerschowski – Dzsenifer Marozsan, Melanie Behringer, Sara Däbritz – Anja Mittag, Simone Laudehr – Alexandra Popp.
Öppningsmatch: Zimbabwe, 23.00.
Tyskland är svårbedömt. Man har massor av talangfulla spelare, men man har inte hittat det perfekta lagbygget.
Sedan fjolårets VM, där tyskorna blev fyra, har man tappat stabila målvakten Nadine Angerer och skyttedrottningen Celia Sasic. Man har heller inte hittat någon ersättare till effektiva tvåvägsmittfältaren Nadine Kessler, som ju 2013 ledde laget till deras senaste mästerskapsguld.
Förbundskapten Silvia Neid gör sitt sista stora mästerskap på posten. De senaste tre åren har hon testat sig fram för att få ihop laget på bästa sätt. Till OS verkar hon satsa på en så kallad julgransuppställning, alltså spelsystemet 4-3-2-1.
Om Tyskland får ihop sitt lagspel kan det bära hela vägen till OS-guld. Men jag känner mig långt ifrån säker på att det blir så. Almuth Schult är en ojämn målvakt, med grym högstanivå, men också med låg lägstanivå. Rutinerade mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiak är bra när de får kliva framåt, men har stora brister i snabbheten.
På mittfältet finns massor av talang, sannolikt för mycket. Frågan Neid får brottas med är hur hon skall få ut max ur alla sina duktiga mittfältare, framför allt ur spelgeniet Dzsenifer Marozsan. Lyons nyförvärv har inte lyft i landslaget ännu. Gör hon det i OS? Personligen gillar jag Melanie Leupolz skarpt. Men hon fick inte plats i genrepet.
Bland forwards har Alexandra Popp haft en rätt svag säsong. Men hon har visat bättre och bättre form på sistone, det är ett gott omen för tyskorna.
Tyskland kommer att gå vidare till kvartsfinal. Laget är mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Eftersom de inleder mot Zimbabwe tippar jag måltjuven Anja Mittag som hela OS-turneringens skyttedrottning. Hon utmanas i första hand av Popp.
Eftersom jag tippar Tyskland som grupptvåa tror jag att de ställs mot tvåan i Sveriges grupp i kvarten. Där blir Tyskland storfavorit, vilket innebär att laget kommer att ha god medaljchans.
2) Frankrike Världsranking: 3
Antal OS: andra – som bäst fyra 2012.
Guldchans: 18 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Sarah Bouhaddi – Jessica Houara d’Hommeaux, Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Amel Majri – Elise Bussaglia, Amandine Hendy – Kadidiatou Diani, Camille Abily, Louisa Cadamuro (tidigare Necib) – Eugenie Le Sommer.
Öppningsmatch: Colombia, 03.00 natten mot torsdag.
Frankrike blir bara bättre och bättre. Det fyller hela tiden på med intressanta talanger från ungdomslandslagen. Och hade det inte varit för den franska medaljfrossan – hade jag lyft procentsiffrorna på fransk guld- och medaljchans ytterligare.
Men det är ju så att Frankrikes landslag aldrig har tagit en mästerskapsmedalj. De har darrat till varje gång de varit på väg att ta medalj de senaste åren. Se bara här:
2009, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2011, VM: Förlust i bronsmatch mot Sverige, trots numerärt överläge.
2012, OS: Förlust i bronsmatch mot Kanada.
2013, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2015, VM: Ut på straffar i kvartsfinal.
Rent spelmässigt känns det franska laget som första utmanare till USA, som ett lag som mycket väl skulle kunna åka hem mot guldmedaljerna. Frankrike har världens bästa mittbackspar i Wendie Renard och Griedge Mbock Bathy, skickliga ytterbackar, ett grymt starkt centralt mittfält, där eleganta spelgeniet Louisa Cadamuro (tidigare Necib) gör sina sista matcher innan hon slutar. Hon är värd att få kröna karriären med en OS-medalj.
Frågetecknen finns som vanligt på forwardssidan. Smarta Gaetane Thiney är petad, och fjolårets succéspelare Eugenie Le Sommer har inte nått samma nivå i år. Le Sommer har en makalöst hög högstanivå. Kanske att hon har lyckats toppa formen till OS. I så fall blir Frankrike livsfarligt i Rio.
Fransyskorna kommer att göra upp med USA om den viktiga gruppsegern. Det kan bli en väldigt stor skillnad mellan motstånd i kvartsfinal för ettan och tvåan, så gruppsegern är viktig. Även om jag tycker att det franska laget rent kapacitetsmässigt borde kunna skaka amerikanskorna är historiens makt stor. Jag tippar således att Frankrike blir grupptvåa, och får en riktigt tuff kvartsfinal – sannolikt mot Tyskland eller Australien.
1) USA Världsranking: 1
Antal OS: sjätte – guld 1996, 2004, 2008 och 2012
Guldchans: 50 procent
Medaljchans: 95 procent
Troliga startelva: Hope Solo – Kelley O’Hara, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Mallory Pugh, Morgan Brian, Lindsey Horan, Tobin Heath – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Öppningsmatch: Nya Zeeland, midnatt – natten mot torsdag.
De regerande världsmästarna har aldrig vunnit OS. Det är en av de saker som starkast talar emot USA inför mästerskapet i Rio.
På pappret är Jill Ellis lag verkligen jättestora guldfavoriter. USA har vunnit de tre senaste stora mästerskapen, och man har vunnit fyra av fem OS-turneringar.
Men, det finns faktiskt en hel del men med i spelet i år. USA har agerat knackigt ända sedan senhösten i fjol. Man har fortfarande en stabil defensiv i ryggen. På målvaktssidan har exempelvis USA en grym bredd.
Bakom ohotade ettan Hope Solo finns en hel hög världsmålvakter. Att Nicole Barnhart inte längre ens är med bland de fyrafem målvakter som ingått i diskussionen kring att ta plats i OS-truppen är ju närmast makalöst. Barnhart hade sannolikt varit en kandidat till platsen som förstemålvakt i alla andra landslag i den här OS-turneringen.
Sedan VM är även den stabila backlinjen intakt. Men på mittfältet är det många förändringar sedan fjolårets VM-guldlag, och alla har inte varit till det bättre. Den stora frågan är hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday.
Den passningssäkra mittfältaren/forwarden saknas inte bara i spelet. Hon saknas även vid fasta situationer. Där saknas även Megan Rapinoe, som ingår i OS-truppen efter sin korsbandsoperation, men som sannolikt inte är aktuell för någon längre speltid förrän tidigast i ett slutspel. Att ta med Rapinoe var en chansning, men en rimlig sådan med tanke på bristen på känsliga fötter vid fasta situationer.
Tanken är att gradvis matcha in Rapinoe i turneringen, ungefär som man gjorde med Alex Morgan i fjolårets VM. Nu är Morgan frisk och i god form. Blir viktig. Det blir även lagets i särklass mest intressanta framtidsnamn, 18-åriga Mallory Pugh. Hon har den fart, blick och kreativitet som kommer att känneteckna framtidens stora damfotbollsspelare.
Ytterligare ett offensivt frågetecken är Carli Lloyd. Hon har avgjort de senaste två OS-finalerna och den senaste VM-finalen. Vinnarskallen finns där alltså, men hur är det med formen? Hon har inte imponerat i de matcher hon spelat sedan vårens skadefrånvaro.
Trots att USA:s spel alltså har hackat under våren håller jag laget som stor guldfavorit. De brukar hitta vägar till seger, även när de spelar dåligt. Och i truppen finns en hel hög potentiella matchvinnare – med Lloyd som ständig huvudkandidat.
Jag tippar att USA tar hem sin grupp, och väl i slutspelet blir laget väldigt svårslaget.
TIPS:
* Skyttedrottning: Anja Mittag
* Slutspelsträdet tror jag kommer att se ut så här:
Brasilien–Kanada
USA–Kina
Sverige–Tyskland
Australien–Frankrike
* Slutligen skall jag förstås tippa första gruppspelsomgången. Här är mina odds för matcherna:
En blogg om internationell damfotboll 