I kväll har Växjö och Vittsjö inlett den fjärde damallsvenska omgången. Ännu så länge har jag bara noterat att matchen slutade 1–1, vilket innebär att Vittsjö lånar andraplatsen i serien i någon dag.
Jag skriver lånar eftersom det redan är klart att Vittsjö som bäst kan ligga tre när alla lag spelat klart den fjärde omgången. Ett av Linköping och Kif Örebro kommer att passera. Det gör även sannolikt ytterligare något lag.
I går var det ju även cupfinal i Tyskland. Där vann Wolfsburg med 1–0 mot Freiburg efter segermål av polska Ewa Pajor. Det innebar att lagkapten Nilla Fischer fick höja cuppokalen ytterligare en gång.
En av de färska tyska cupmästarinnorna är norska Caroline Graham Hansen. Hon fanns som väntat med när förbundskapten Martin Sjögren presenterade Norges VM-trupp tidigare i dag – det var en trupp utan några stora skrällar. Rubrikerna i svensk media handlade om att Ada Hegerberg inte kommer att spela VM. Men det var ju högst väntat. Det hade ju faktiskt varit en jätteskräll om hon varit med i truppen.
Martin Sjögren har tatt ut følgende tropp til VM i Frankrike! Vi gleder oss 🙌💯
Målvakter (3): Ingrid Hjelmseth, Cecilie Fiskerstrand och Oda Bogstad.
Backar (7): Maria Thorisdottir, Maren Mjelde, Kristine Minde, Ingrid Moe Wold, Stina Hovland, Synne Hansen och Cecilie Kvamme.
Mittfältare (9): Caroline Graham Hansen, Frida Maanum, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Therese Sessy Åsland, Amalie Eikeland, Emilie Haavi, Guro Reiten och Karina Sävik.
Forwards (4): Isabell Herlovsen, Lisa Marie Utland, Elise Thorsnes och Emilie Nautnes.
Det är en VM-trupp med svensk förbundskapten och tre spelare som håller till i damallsvenskan nu; Maanum, Böe Risa och Utland. Ytterligare tre (Mjelde, Minde och Graham Hansen) har tidigare spelat i svenska klubbar. Det är också en trupp som innehåller hela åtta spelare från mästarlaget LSK Kvinner.
Under kvällen har även de båda guldkandidaterna Frankrike och USA presenterat sina 23-mannatrupper. Där var det av förklarliga skäl hårdare konkurrens om platserna än i den norska truppen.
I USA handlar eftersnacket till Jill Ellis uttagning om att den snabba forwarden med de långa inkasten, Jessica McDonald, kom med. Och kanske framför allt att defensivt skickliga ytterbacken Casey Short ställdes utanför truppen medan rutinerade Ali Krieger kom med.
Målvakter (3): Alyssa Naeher, Ashlyn Harris och Adrianna Franch.
Backar (7): Abby Dahlkemper, Tierna Davidson, Crystal Dunn, Ali Krieger, Kelley O’Hara, Becky Sauerbrunn och Emily Sonnett.
Mittfältare (6): Morgan Brian, Julie Ertz, Lindsey Horan, Rose Lavelle, Allie Long och Samantha Mewis.
Forwards (7): Tobin Heath, Carli Lloyd, Jessica McDonald, Alex Morgan, Christen Press, Mallory Pugh och Megan Rapinoe.
I den här truppen har vi tre spelare som har spelet i damallsvenskan i form av Harris, Krieger och Press. I den franska truppen finns det däremot inga spelare som haft någon svensk klubbadress.
Däremot fanns det även skrällar i förbundskapten Corinne Diacre:s trupp. För det måste ju ses som en jätteskräll att stora framtidsnamnet på forwardssidan och tillika skytteligaledaren i franska ligan, Marie-Antoinette Katoto ställs utanför truppen.
Men visst, PSG-forwarden var ju det stora affischnamnet inför fjolårets U20-VM på hemmaplan. Och då pallade hon inte pressen. Hon gick in i den turneringen som lagkapten, med bänkades och tappade bindeln.
Nu räcker inte hennes 22 ligamål för en plats i VM-truppen. Det är helt klart hårt om platserna i den franska truppen.
Saknades i truppen gjordes också Lyons stora backtalang Selma Bacha, Barcelonas mittfältsveteran Kheira Hamraoui samt Montpelliers duktiga forward Clarisse Le Bihan.
Spelare som kommer med till VM, och som jag anser vara stora överraskningar är den 31-åriga mittbacken Julie Debever från Guingamp och Fleurys 26-åriga mittfältare Maéva Clemaron. Det är två spelare som var helt okända för mig. Och jag trodde att jag hade rätt bra koll på de franska spelarna…
Emelyne Laurent hade jag koll på, men även hennes VM-plats måste anses vara en skräll. Den 20-åriga forwarden inledde säsongen i Lyon, där hon spelade 337 minuter i ligan och gjorde ett mål. I januari flyttade hon till Guingamp, där hon gjort ytterligare ett mål. Laurent har alltså gjort 20 mål färre än jämnåriga Katoto i ligan – ändå är det Laurent som får spela VM på hemmaplan.
Inför en utsåld arena i Le Havre gjorde Frankrike i kväll bästa möjliga reklam för sommarens VM-slutspel.
Fransyskorna fullständigt utklassade världsettorna från USA. Matchen slutade 3–1 (1–0) efter två mål av Kadidiatou Diani och ett av inhopparen Marie-Antoinette Katoto. Mallory Pugh reducerade på övertid.
Frankrike ägde matchen från första till sista minuten och hade ytterligare minst fem 100-procentiga målchanser. Jag såg matchen på en stream som låste sig några gånger, vilket gjorde att jag missade sex–sju minuter. Av det jag såg hade USA bara en riktig målchans på hela matchen – den Pugh gjorde mål på.
Den här kartan över amerikanska bolltouchar under den första halvleken visar att fransyskorna höll gästerna borta från straffområdet.
Det bör ju poängteras att Frankrike är i full säsong, medan amerikanskorna just har dragit igång sin försäsong. Det bör även poängteras att USA kom till spel med ett ganska reservbetonat lag.
Frankrikes lag (4–2–3–1): Sarah Bouhaddi – Marion Torrent, Aissatou Tounkara, Wendie Renard, Amel Majri – Amandine Henry, Elise Bussaglia – Delphine Cascarino (Katoto, 69), Gaetane Thiney, Eugenie Le Sommer – Diani (Vivianne Asseyi, 83).
USA:s lag (4–3–3): Alyssa Naeher – Emily Sonnett (Carli Lloyd, 71), Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Emily Fox (Tierna Davidson, 46) – Crystal Dunn, Morgan Brian, Lindsey Horan (Samantha Mewis, 83) – Mallory Pugh, Alex Morgan (Jessica McDonald, 83), Christen Press.
Fear not USWNT fans. It’s January. Lots of players out. Lots to learn from today. These losses are what drive the best teams. No need to panic. #USAvFRA
I VM lär USA ha bytt halva startelvan. 20-åriga vänsterbacken Emily Fox är en av de som tappade mark i kampen om platserna i USA:s VM-trupp. Hon lär drömma mardrömmar om Delphine Cascarino i natt. Fransyskan sprang nämligen i cirklar kring amerikanskan. Bland annat kom 1–0-målet efter en duell mellan de båda.
I paus fick Fox lämna plats åt Tierna Davidson, som skötte vänsterkanten mycket bättre. Men då kom fransyskorna fram i mitten i stället…
Det är inte bara på vänsterbacksplats USA kommer att ha bytt personal till VM. Då lär åtminstone tre ur kvartetten Tobin Heath, Megan Rapinoe, Rose Lavelle och Julie Ertz starta. De var alla borta till följd av skadekänningar eller sjukdom. De tre första är otroligt viktiga för USA:s anfallsspel. Ertz är spelaren som tagit hand om nyckelrollen på defensivt mittfält.
Efter att Lauren Holiday slutade, vilket hon gjorde efter VM-guldet 2015, sökte förbundskapten Jill Ellis efter en ny defensiv mittfältare med ljus och lykta. Svaret visade sig vara att flytta upp Ertz från mittförsvaret.
Det testade Ellis mot Brasilien i juli 2017. Sedan dess hade USA 28 raka matcher utan förlust fram till i dag. Och då spelade inte Ertz.
Eighteen months ago, Julie Ertz subbed into a match as the #USWNT’s No. 6.
I en annan landskamp tidigare i dag vann Nederländerna med 2–1 mot Sveriges motståndare på tisdag, Sydafrika. Noterbart från den matchen var att Lieke Martens byttes ut med skadekänning i mitten av den första halvleken.
Målen gjordes av Sherida Spitse (läckert lobbskott) och Vivianne Miedema för Nederländerna och Thembi Kgatlana för hemmalaget.
I natt svensk tid briserade en bomb i kanadensisk fotboll. Den succéstämplade förbundskaptenen John Herdman lämnar damlandslaget och tar över landets herrfotboll.
Tydligen var någon tidning nära att avslöja nyheten, vilket gjorde att Kanadas fotbollförbund fick panik – och gick ut med det innan man hade informerat damlandslagets spelare. Här är två kommentarer på sociala medier:
Herdman har kanske varit den bästa förbundskaptenen av alla inom damfotbollen den senaste tioårsperioden, där han först lyfte Nya Zeeland och nu senast har gjort Kanada till en riktig världsnation.
Faktum är ju att Kanada länge varit högt rankat. Men man har ändå inte riktigt räknat in laget bland de riktigt stora. Men till nästa års VM-slutspel kommer det kanadensiska laget komma som en av de riktigt stora guldkandidaterna.
Herdman har nämligen på ett imponerande sätt genomfört en kombinerad generationsväxling och förändring av spelsätt, som gjort att Kanada tagit flera nya steg. Man är numera inte något lag som förlitar sig till fysik, utan man är ett spelande lag med flera kreativa kvalitetsspelare.
Nu skall han försöka göra något liknande med den kanadensiska herrfotbollen. Han får nämligen utöver själva landslaget även ansvar för ungdomslandslag och hela utbildningskedjan. Det blir spännande att se vad han kan göra där.
Rent fotbollsmässigt tar nämligen Herdman ett väldigt stort steg neråt. Kanada är ju nämligen en usel herrfotbollsnation. Landet är rankat på plats 94 på herrarnas världsrankning – man är tionde land i Concacaf, alltså Nord- och mellanamerika. Man rankas exempelvis bakom länder som Haiti och Curacao.
Kenneth Heiner-Möller
Samtidigt som nyheten om Herdmans landslagsbyte släpptes meddelades även att danske Kenneth Heiner-Möller tar över Kanadas damlandslag. Heiner-Möller ledde Danmark till semifinal i EM i Sverige 2013. Efter det var han anställd som konsulent på det danska fotbollsförbundet fram till ungefär ett år sedan. Då blev han assistent till Herdman i Kanada. Och nu tar Heiner-Möller alltså klivet upp som ordinarie.
Mitt minne av Heiner-Möller från Danmark är positivt. Så även om jag håller Herdman väldigt högt, tror jag inte att det här behöver vara någon katastrof för kanadensisk damfotboll. Heiner-Möllers viktigaste uppgift i år är förstås de Nord- och Mellanamerikanska mästerskapen i oktober, en turnering som även räknas som VM-kval för Concacaf.
Noterbart där är att jag ännu inte sett att det utsetts någon värdnation för det där mästerskapet. Framförhållning verkar inte vara någon styrka i Concacaf.
Så till den damfotboll som spelades i helgen som var. Strax till succédebuter för en svensk och en dansk spelare. Men innan dess tänkte jag uppmärksamma lite norsk målsuccé.
I Frankrike drog cupen igång på allvar med 32-delsfinaler. Det är den omgång där lagen från högstaligan går in i leken. Två av dem lottades mot varandra, och där vann PSG med 1–0 mot Lille. Linda Sembrant var enda svensk i Montpelliers startelva när man vann med 7–0 borta mot Portet.
Lyon har under helgerna stärkt upp sitt mittfält med återvändande Amandine Henry (kontrakt på 3,5 år) och Morgan Brian (2,5 år). Henry spelade i söndags när det blev seger med sanslösa 20–0 borta mot Besancon. Både Eugenie Le Sommer och Ada Stolsmo Hegerberg blev fyramålsskyttar. Därmed har Hegerberg nu gjort 35 på 17 tävlingsmatcher sedan EM. Det innebär ett snitt på fler än två mål per match. Hyfsat…
Elise Thorsnes
Trots det var nog ändå Elise Thorsnes helgens norska målskytt nummer ett. Hon satte nämligen tre av Canberra Uniteds sex mål i viktiga 6–1-segern mot Adelaide i Australiens W-league. Resultatet innebär att Canberra nu har häng på en slutspelsplats. Man ligger på sjätte plats med fyra poäng upp till sista slutspelslaget. Fast med en match mindre spelad.
Noterbart i W-league är att utlänningarna tar för sig. Sam Kerr leder skytteligan på åtta mål. Men av de sju spelare som ligger närmast bakom henne är det sex spelare från andra länder. Bland dem noteras Jess Fishlock från Wales och Natasha Dowie från England.
Därmed blir övergången naturlig till just England och WSL. Där blev det succédebuter för både Jonna Andersson i Chelsea och Nadia Nadim i Manchester City.
Andersson först. 25-åringen (hon fyllde i förra veckan – grattis) byttes in i den 62:a minuten i derbyt mellan Chelsea och Arsenal. Det började dåligt, för om jag ser rätt är det Andersson som tappar markeringen på Dominique Janssen på hörnan vid Arsenals 2–2-mål i 63:e minuten.
Men det där lär vara glömt. För i 83:e minuten var det Andersson som fixade Chelseas segermål. Även om det officiellt är bokfört som självmål är det Linköpingsförvärvet som skall ha äran. Det är ju hon som lägger in bollen mot målet.
Faktum är att alla Chelseas tre mål i den viktiga segermatchen bör vinjetteras som skitmål. Frågan är ens om bollen var över linjen vid 2–1?
Segern innebar att Manchester City och Chelsea hakar av Arsenal i toppen. Efteråt fick förstås matchvinnaren skriva lite autografer:
Succédebut är den självklara vinjetten på Nadia Nadims första match för Manchester City. Redan i sjätte minuten gjorde hon sitt första mål, och hon slog även den öppnande passningen till Citys 2–0-mål i 5–2-segern borta mot Reading.
Ni som följt den här bloggen länge vet att jag är svag för smarta löpningar. Och Nadims löpning innan hon nickar in 1–0 är verkligen en smart skolbokslöpning. Många forwards hade bara sprungit rakt fram in i straffområdet i motsvarande situation. Men när Nadim ser att bollen går ut på kanten väljer hon i stället att ta den lite större bågen och på så sätt skaffar hon sig bästa möjliga avslutningsposition. Snyggt.
Fortsätter vi söderut så blev det i går klart att den tidigare Vittsjöbacken, nederländska Mandy van den Berg fortsätter sin karriär i Spanien och Valencia. Den spanska ligan lockar allt fler utländska toppspelare.
Apropå Vittsjö tappade man nigerianska Ngozi Sonia Okobi till Eskilstuna. Det känns lite som en chansvärvning av United, Okobi har ju inte glänst hittills i damallsvenskan. Men det är en spelare med kapacitet, så kanske att den här flytten kan få Okobi att lyfta.
När vi ändå har hamnat i Sverige och damallsvenskan så hörde jag i går LFC:s nya tränaren Marcus Walfridson i Radiosportens pod Fotbollsarena Radiosporten. Det första som slog mig var att han varit så länge i Norge att han blandar svenska och norska. Jag tycker väl att han totalt sett sa det man kan förvänta sig, att han känns väldigt seriös och känns som en spännande tränare.
Även om damfotbollsvärlden inte är jättestor, kändes han ju dock inte redo för sin sportchefssyssla ännu. För svaret att Kosovare Asllani är världens bästa spelare kändes mer som bristande kunskaper än bara fjäsk för en egen spelare. Men som sagt, det går att få rätt bra grepp om damfotbollen på ganska kort tid, och LFC har ju flera kunniga personer runt sportchef Walfridson som kan hjälpa till under den period där han lär sig damfotbollsvärlden.
Slutligen är ju delen om att man verkligen försökte hitta en kvinnlig assisterande tränare, men inte lyckades, på många sätt tråkig. Vi får verkligen hoppas att utbudet av kvinnliga topptränare växer snabbt.
Kanske att Lotta Schelin kan bli en sådan framöver. Tyvärr skapar artikeln nedan ytterligare oro för att hennes karriär kan vara över. Hennes sjukskrivning går tydligen ut den 28 januari. Och efter det måste hon ta beslut om framtiden.
Det är ju bara att hålla tummarna för att hon blir helt frisk, och själv kan välja när karriären är över.
I övrigt i förra veckan kom tråkiga rapporter om ekonomin i Växjö DFF. Den damallsvenska nykomlingen har nu ett negativt kapital på 1,2 miljoner kronor. Positivt för klubben är att Växjö kommun ser ut att hjälpa till och lösa underskottet. Men sådan hjälp kan inte Växjö DFF räkna med över tid, utan klubben får nog försöka hålla bättre i sina pengar framöver.
Apropå nykomlingar har nya elitettanlaget Lidköping värvat meriterade Sarah Michael, som vi ju framför allt minns från flera starka säsonger i Kif Örebro. Det känns som att Michael varit med hur länge som helst, men nigerianskan är bara 27 år. Kanske att hon kan ge Lidköping den tyngt i offensiven som gör att laget klarar sig kvar i näst högsta divisionen.
Börjar på S & slutar på S På nyförvärv blir vi aldrig less Sarah Michaels spelar med oss i Lisch Var det sportchef Nordmarks högsta ”wish”? Oavsett vilket, du skall känna dig välkommen hit Ty Nigeria ——> Lidköping är en bit! 🔴⚫️ pic.twitter.com/0xi3cNegII
Så tillbaka till Nordamerika, där Andi Sullivan prisats med MAC Hermann Trophy som 2017 års bästa collegespelare. Jag trodde nog att Kanadas duktiga speluppläggare Jessie Fleming skulle ligga bra till för det priset, men det gick alltså till Sullivan – som debuterade i USA:s landslag under fjolåret.
Allra sist till Kina, där ju duktiga målvakten Wang Fei inte stått till landslagets förfogande de senaste två åren. Man minns ju henne från VM 2015, där hon var en av turneringens allra bästa målvakter.
Nu är hon på väg tillbaka in i landslaget. Fei skrev nyligen på ett 1,5 år långt kontrakt med Bayern München, och hon har även tagits ut till den kommande kinesiska landslagssamlingen.
At least for now Wang Fei is in plans of the coach Siggi Eyólfsson as the Bayern goalkeeper being called for the period of training sessions in Guangzhou. #SteelRoseshttps://t.co/pVo5emR6iV
På tisdag tar Sverige emot Skottland i den näst sista träningsmatchen inför EM. Det har således blivit hög tid för den lite större analysen av torsdagens 1–0-förlust mot USA.
Faktum att det tog mig några dagar att komma över chocken över hur svagt USA:s nya lagbygge är. Jag såg aldrig USA live i fjol, men Jessica Samuelsson hävdade att amerikanskorna redan i fjol kändes klart sämre än tidigare.
Min bedömning är att USA i nuläget är ytterligare minst ett snäpp tunnare än de var i OS. Totalt har jag sett USA live åtta gånger de senaste sex åren. Fem gånger mot Sverige, två mot Japan och en mot Australien. Alla de sju första gångerna har det funnits en tyngd i laget, och en kvalitet i allt de amerikanska spelarna gjort, som fått mig att känna som att det handlat om en match mellan två lag från olika divisioner.
Även de gånger jag sett USA förlora har jag upplevt att amerikanskorna underpresterat och motståndarna överträffat sig själva.
I torsdags fanns inte den där känslan av amerikansk kvalitet. Visst vann USA till slut, men den här gången kändes det som att Sverige var på samma nivå. I dag har jag sett USA på tv mot Norge.
Det var en match som på många sätt liknade den i torsdags. USA var det sämre laget i första halvlek, men visade defensiv stabilitet och höll ändå nollan. I paus gjorde man smarta drag som tog udden ur motståndarnas offensiva vapen, och till slut vann man med 1–0.
I torsdags handlade USA:s smarta drag om att man slutade att spela upp via det centrala mittfältet, vilket gjorde att Sverige inte längre fick någon utdelning av sin press. I dag mot Norge var det hemmalaget som förde spelet före paus. Framför allt spelade man hela tiden loss vänsterbacken Elise Thorsnes på hennes kant. Efter paus låste amerikanskorna Thorsnes, och fick därmed kontroll över matchen.
Och precis som mot Sverige kom det amerikanska segermålet just innan 60 minuters speltid.
Min slutsats av de här två matcherna är att USA:s tid som världsdominant sannolikt är över. Även om de saknade viktiga trion Morgan Brian, Tobin Heath och Alex Morgan på den här turnén tror jag inte att amerikanskorna kommer att kännas lika överlägsna framöver. Laget kommer även fortsättningsvis vara heta guld- och medaljkandidater i de stora mästerskapen. Men det kommer inte vara lika självklart med amerikanska medaljer som det var fram till och med 2015.
Innan jag går på min analys av den svenska insatsen två kommentarer om andra lags förbundskaptener. I går hörde jag Englands Mark Sampson stå och skälla på domaren under matchen mot Schweiz. Jag är glad att Pia Sundhage inte uppträder på det sättet.
I dag såg man Jill Ellis göra så här. Inte heller det speciellt snyggt.
— Our Game Magazine (@OurGameMagazine) June 11, 2017
Så till den svenska insatsen mot USA. Jag tycker att Sverige gjorde en helt ok match, under långa perioder var man det bättre laget. Dock har vårt lag vissa avgörande brister när det handlar om att skapa klara målchanser och att göra mål.
På presskonferensen efter matchen pratade Sundhage om att laget skall träna avslut hela vägen fram till EM. Det tycker jag är slöseri med tid.
Det vore mycket bättre om laget i stället lade huvuddelen av träningstiden på hur man skall göra för att komma till avslut. För det är där det svenska laget fallerar. Det är när vi skall in i motståndarnas straffområde som kvaliteten är för dålig.
Trots massor av bra lägen kom vi inte till många avslut inne i USA:s straffområde i torsdags.
Tidigare i dag hörde jag en Gaisspelare säga att hans lag inte brann i boxen. Det uttrycket gäller i högsta grad även för damlandslaget.
Caroline Seger fick en av de allra bästa chanserna i slutet av den första halvleken. Ni ninns väl?
Det är synd att säga att hon brann i boxen. Att hennes vänsterskott blev missriktad kan jag acceptera. Men vad gör Seger i andraläget, när Allie Long står med bollen på egen mållinje?
Seger borde förstås ha rusat in i målområdet med inställningen att trycka in bollen. Istället för att ta duellen gör hon nu en alibilöpning där hon snällt väjer så att Long ostört kan promenera ut ur farligt område. Den svenska stjärnans agerande i andraläget är så mesigt att man häpnar.
Sekvensen säger väl det mesta om varför Caroline Seger gör så få mål. Och kanske även om varför landslaget är så uddlöst. Spelarna brinner inte i boxen.
Måltorkan börjar bli ett akut problem. Och det problemet kommer inte att vara löst ens om det blir 8–0 mot Skottland på tisdag. För att vi skall glömma torkan måste landslaget visa att man kan göra mål mot topplag på världsrankingen.
Det senaste året har Sverige spelat 15 landskamper mot lag som är rankade bland de 20 bästa i världen. I bara en av de matcherna har man lyckats göra fler än ett mål, mot ett reservbetonat Japan i juli i fjol. På de 14 senaste har Sverige bara en seger och målskillnaden 5–15.
Här är listan över matcherna med de senaste först. Siffran framför motståndarlagen är vilken placering på världsrankingen de hade vid aktuellt datum.
2017: 7 1 2 4 2–5 5
2) USA 8/6 0–1
5) Kanada 6/4 0–1
12) Nederländerna 6/3 0–1
13) Kina 3/3 0–0
6) Australien 1/3 1–0
5) England 24/1 0–0
11) Norge 19/1 1–2
2016: 8 1 4 3 6–10 7
11) Norge 24/10 0–0
20) Danmark 20/9 0–2
2) Tyskland 19/8 1–2
8) Brasilien 16/8 0–0 – seger efter straffläggning
1) USA 12/8 1–1 – seger efter straffläggning
12) Kina 10/8 0–0
8) Brasilien 7/8 1–5
7) Japan 21/7 3–0
Faktum är att Pia Sundhage får ta på sig ansvaret för måltorkan. Jag är rätt säker på att den beror på bristen på en klar spelidé. I stället för allt detta testande av olika formeringar av startelvan borde Sundhage ha jobbat in ett genomtänkt arbetssätt.
Det känns ju lite typiskt att fem års testande slutar med att Sundhage tar landslaget till sitt sista mästerskap med ett klassiskt 4-4-2. För så är det. Nu är det 4-4-2 fullt ut som gäller.
Nu kommer vi till en jämförelse med Norge. Martin Sjögren har använt sina månader på jobbet till att jobba in en klar spelidé. Norge var väldigt bra på att vårda bollen i den första halvleken. Då klarade man av att spela till sig chanser i uppställt spel, något Sverige inte klarat de senaste åren. Det var tydligt hur norskorna hela tiden hade en tanke att försöka spela loss sina ytterbackar.
Sveriges brist på en liknande spelidé gör att Sundhage får förlita sig till att hennes startelva är såpass samspelt att spelarna själva hittar sätt att vinna. Här är det förstås en fördel att Sundhage kör så mycket hon bara kan med sin startelva – den blir samspelt.
Samtidigt innebär det här att det är otroligt svårt för nya spelare att slå sig in. Det krävs ju rätt många matcher för att lära sig att interagera med tio andra spelare.
På presskonferensen efter torsdagens match gladdes Sundhage just åt att startelvan såg samspelt ut. Det gjorde jag också, för en samspelt startelva är ju vår stora chans i EM. Presskonferensen var för en gångs skull rätt intressant. Sundhage kommenterade nämligen många av sina spelare:
Jag har sett om matchen och när det gäller spelarkritiken har jag min bild klar. Den är att bland de elva som startade har Sundhage nio spelare som håller EM-klass. Jag hade gärna sett att jag kunde skrivit annorlunda här, men de som utmärker sig i negativ riktning är de båda jag satte frågetecken för inför matchen, alltså Jonna Andersson och Olivia Schough.
Det är många fler spelare än nämnd duon som i perioder slår dåliga passningar, eller gör misstag. Men Andersson och Schough utmärker sig genom att de gör färre saker av god kvalitet än övriga i startelvan.
Andersson gjorde tyvärr inte många bra grejer alls mot USA. Det var tydligt att hon hade svårt att fixa tempot, både offensivt och defensivt. Vid baklängesmålet var det hon som blev bolltittare. Hon klev upp mot Rose Lavelle i förstaläget, men glömde sedan att vrida på huvudet och kolla var hon hade Lavelle i läge två. Det kostade matchen.
Sundhage sa så här om målet, om situationen på vänsterbacksplatsen:
”Där blir vi lite hängande på vår vänsterkant. Vi hade kunnat undvikit det om vi ställt om lite snabbare. Det är surt, men sånt händer. Jag är glad att det inte är EM och Tyskland.”
”Jag är glad över att vi har en vänsterback som är vänsterfotad. Vi har prövat högerfötter där och gjort många spännande saker. Vi tänker spela Jonna Andersson där väldigt mycket. Vi tänker pumpa upp henne med självförtroende. I dag tycker jag att hon är helt okej. Jag tycker inte att man kan stirra sig blind på den enskilda situationen, det finns många andra saker hon gör bra.”
Skönt förstås för Jonna Andersson att hon har Sundhages förtroende. Och mot Skottland är hon enda alternativet. Jag hade gärna sett att Nathalie Björn och Elin Rubensson också hade testats som vänsterbackar. Men nu har båda bristningar som gör att de missar Skottlandsmatchen. Så här sa Sundhage om skadade spelare i EM-truppen:
”Det var något som vi lärde oss från 2015, vi vill inte ha spelare som är halvskadade. Det är en sådan fantastisk skillnad att ha friska spelare som vi hade när vi åkte till OS jämfört med när vi åkte till VM. Det går förstås att göra ett undantag, men vi får se.”
En frisk Rubensson är annars även en het kandidat till att ersätta Schough på mittfältet. Olivia Schough är en spelare som ofta tänker rätt, men som saknar den nödvändiga tajmingen. Hon slår helt enkelt inte passningarna i rätt tid, utan känns lite stressad och hastar ofta iväg bollen lite för tidigt. Och för att kunna skapa målchanser på högsta världsnivå måste passningarna slås med klockren tajming.
Jag tyckte att Schough gjorde en svag insats mot USA. Det tyckte inte Sundhage:
”Olivia Schough tycker jag spelar upp sig. Det är en spelare som kan göra fantastiska insatser. Men hon kan också vara riktigt dålig ibland. Det är för att hon är feg. När hon får ett samspelt gäng runtomkring sig, tycker jag att den insatsen hon gör i dag är mer än godkänd.”
Av inhopparna var det bara Magdalena Eriksson och Stina Blackstenius som kändes riktigt heta. Båda måste ha stärkt sina aktier. Det gjorde nog även Julia Spetsmark. Men tyvärr för henne tycker jag att hennes insats sjönk en del när jag såg om matchen. Undrar om Sundhage gjorde samma kovändning. Jag satt på motsatt sida, hade börjat skriva min krönika samtidigt som jag kikade på matchen och jag uppfattade inte alla de felpass som man såg på tv.
Den spelare jag upplevde som bäst i laget var Jessica Samuelsson. Jag pratade en stund med henne efteråt, inte minst eftersom jag var intresserad av att veta hur hon såg på sin speltid. Hon hade ju bara spelat drygt en halvtimme med LFC den senaste treveckorsperioden.
Samuelsson sa dock att det kändes bra, och att hon gärna ville spela igen mot Skottland. Hon tyckte att det här var en bra stegring av speltiden.
Det är ju i grunden positivt att spelarna är spelsugna, men personligen hade jag ju tyckt att det känts bättre om Samuelsson fått vila efter 60 minuter i USA-matchen.
Jag pratade en del om målchanser med Samuelsson. Jag sa att jag tyckte att Sverige hade varit bra första 30, men när jag tittade ner på mina anteckningar hade jag så långt inte noterat en enda riktig målchans. Bara några halvlägen och ett gäng hörnor. Då svarade hon:
”Men vi ser hörnor som målchanser.”
Och vips fick Sverige ytterligare tio matchchanser… Men visst, landslaget har varit bra på hörnor de senaste åren.
Det var det om landslaget för den här gången.
Slutligen några noteringar om andra landskamper från i dag. Norge–USA 0–1 är nämnd. Andra matcher i dag är Mexiko–Venezuela 3–0. Här är Mexikos tre mål:
Ryssland vann returmötet med Serbien med 2–0 efter mål av Elena Danilova och Marina Fedorova. Och Claudia Neto blev segerskytt när Portugal vann mot Wales med 1–0 i de lagens returmöte. Det är ett riktigt snyggt skott som kommer en minut in i klippet nedan:
Slutligen vann Kanada nyss med 6–0 mot Costa Rica efter bland annat ett tvättäkta hattrick av Janine Beckie i den första halvleken. Ett par av de kanadensiska målen är tyvärr bjudningar från Costa Ricas annars duktiga målvakt Noelia Bermudez, till vardags i spanska Levante. Men 4–0 är en högst sevärd fullträff. Och de två sista målen satte megatalangen Jordyn Huitema, född 2001:
I kväll och i natt skall åtta lag bli fyra i OS-turneringen. Det kommande dygnet kommer medaljdrömmen att krossas för minst två högklassiga lag.
För som jag ser det har det varit sex lag i turneringen som kan kallas högklassiga. Jag tänker på USA, Tyskland, Frankrike, Kanada, Australien och Brasilien. Kvar i turneringen är ju även Sverige och Kina.
Jag skulle ljuga om jag skrev att jag känner mig hoppfull inför Sveriges kvartsfinal. Sannolikt är jag snarare mer negativ än jag borde vara. För även om allt talar för amerikansk seger och svensk hemresa är fotboll ett spel där det är svårt att göra mål, ett spel där det är svårt att vinna matcher. Och i utslagsmatcher blir det en större press än i seriespel.
Nu är ju egentligen inte det här heller något som talar för Sverige. Vi har vunnit en utslagsmatch genom tiderna i OS, medan USA bara har förlorat en. Jaja. Här är min guide till kvällens och nattens matcher. Jag väljer att satta procentsatsen på vilket lag som går vidare, inte hur de går under ordinarie tid:
USA har spelat i alla fem OS-finalerna, och vunnit fyra. Sverige har aldrig tagit medalj.
USA är både regerande olympiska och världsmästare. Sverige har en kvartsfinal i OS och en åttondelsfinal i VM att försvara.
USA är etta på världsrankingen, vann sin grupp och förlorade senast en mästerskapsmatch i VM-finalen 2011. Sverige är sex på världsrankingen, kom grupptream och förlorade senast en mästerskapsmatch i söndags, svensk tid.
Så där kan man hålla på ett tag. Klart är att USA bara skall vinna den här matchen. Det amerikanska laget är egentligen bättre än det svenska på allt.
Det svenska hoppet ligger i att det bara handlar om en match, samt att Sverige faktiskt har ett väldigt bra facit mot USA de senaste åren – på de senaste tio mötena är det 3–3 i segrar och fyra kryss. Två av de matcherna har spelats i VM-sammanhang med en svensk seger och ett kryss som facit.
USA bär alltså med sig i bakhuvudet att Sverige är ett lag som är svårt att slå. Det är förstås väldigt bra för svensk del. Det innebär att oddsen blir lite bättre för varje minut som vårt lag kan stå emot.
Hope Solo
Dessutom är det ju så att USA inte har spelat någon sprakande fotboll i OS-turneringen. De vann sina två första matcher utan att imponera speciellt mycket i offensiven. Och mot Colombia svajade Hope Solo plötsligt till på ett sätt man aldrig tidigare sett.
Men. USA känns ändå väldigt mycket mer stabilt än Sverige. Och amerikanskorna är ju fantastiska i utslagsmatcher, de brukar alltid hitta sätt att vinna dem. Carli Lloyd är damfotbollens största vinnarskalle, och jag skulle inte bli förvånad om hon kommer att spela huvudrollen i kväll.
Annars har jag ju flera gånger konstaterat att det amerikanska spelet lider enormt av att Lauren Holiday har slutat. Det gör att USA saknar en bolltrygg och kreativ spelfördelare på centralt mittfält, något som har gjort det amerikanska laget betydligt mer lättläst än tidigare.
För svensk del kommer det att bli väldigt viktigt att styra så att Julie Johnston får sköta så många uppspel som möjligt. Johnston har klart sämre kvalitet och precision i sina passningar än de andra amerikanska backarna. De lag som nått framgång mot USA det senaste året har valt att skära bort duktiga Becky Sauerbrunn och just styrt som att USA:s uppspel kommit från Johnston.
Det blir intressant att se hur Jill Ellis balanserar sitt lag. Hittills i OS har hon spelat med två defensiva innermittfältare i Allie Long och Morgan Brian. Det är bra för svensk del, för ingen av de är speciellt kreativ. Det är i stället på kanterna USA har haft sin kreativitet. Tobin Heath har varit lagets klart bästa spelare så här långt, och blir en utmaning för Jessica Samuelsson på den svenska högerkanten. På USA:s högerkant blir det fart, antingen i form av Crystal Dunn eller Mallory Pugh. Dunn är väldigt irrationell, medan Pugh har det klart större spelsinnet.
För svensk del gäller det att hålla ihop laget, och inte ge USA för många fasta situationer. Amerikanskorna är väldigt bra på hörnor och inläggsfrisparkar. Offensivt blir våra fasta situationer vansinnigt viktiga. Det måste bara vara högsta kvalitet på bollarna in i straffområdet.
Emilia Appelqvist
Det blir för övrigt även mycket intressant att se hur Sundhage balanserar det svenska laget. Det kommer ju att bli mer 4-5-1 än 4-3-3 i kväll. Inledningsvis känns det viktigast att ha hårt arbetande spelare på planen, därför hade jag nog faktiskt formerat mittfältet så här: Elin Rubensson, Caroline Seger, Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist och Olivia Schough. Framför dem Fridolina Rolfö som ensam forward.
21.00 Tyskland–Kina
Tv/stream: Tv3, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 80–20.
Det tyska laget är inte alls att känna igen. Kryss mot Australien och förlust mot Kanada är inte resultat man är van vid från den tidigare så väloljade tyska maskinen. De senaste åren har Silvia Neid:s maskin hackat. Hon har inte vetat vilka spakar hon skall dra i, framför allt saknar man snabbhet i mittförsvaret. Men det känns faktiskt också som att man saknar lite vinnarinstinkt.
Mycket av hoppet är ställt till Dzsenifer Marozsan, men trots att hon är en komplett spelare med fantastisk talang lyfter det sällan för Lyonförvärvet i landslagströjan. I OS har Marozsan varit väldigt blek.
Dzsenifer Marozsan
Trots de tyska problemen bör det bli seger i den här matchen. Kina är nämligen också lite av en besvikelse i den här OS-turneringen. I vintras kändes laget som en självklar medaljkandidat, men sedan dess har man tappat självförtroende – och hyperviktiga centrala mittfältaren Ren Guixin. Hon stod för mycket av stabiliteten på mittfältet, men missar ju hela OS på grund av en lårskada.
Jag tror att den här matchen avgörs i luftrummet. Nickstarka tyskor slår till i samband med fasta situationer, de utnyttjar att Kinas målvakt Zhao Lina har väldigt dålig tajming på inlägg.
00.00 Kanada–Frankrike
Tv/stream: Tv3, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 51–49.
Det här är en hyperintressant match som kan gå hela vägen till straffläggning. Kanada har verkligen imponerat i OS-turneringen. De är enda laget med tre raka segrar, något som gör att de kommer till matchen med massor av självförtroende. Frankrike har också sett bra ut, men har aldrig tagit medalj i ett stort mästerskap, utan brukar drabbas av medaljfrossa när det drar ihop sig.
Det känns verkligen vidöppet. Och jag har velat fram och tillbaka om vilka som verkligen skall ha segertipset. Till slut gick jag på magkänslan, och den sa Kanada. Det som talar för kanadensiskorna är att man har fått ihop ett jätteintressant lag med en bra blandning av gammalt och nytt. Jag är extra förtjust i Ashley Lawrence, som är bolltrygg och otroligt användbar, kan spela på en mängd olika positioner.
Offensivt är Christine Sinclair och Janine Beckie spelarna att se upp med för Frankrike.
För fransk del blir Eugenie Le Sommer väldigt viktig. Frankrike har ett väldigt bra lag, men brukar ofta falla på den offensiva spetsen. Men är Le Sommer bra brukar det franska laget vara bra.
Det här börjar bli tjatigt, men för fransk del kan de fasta situationerna bli ett segervapen. Kanadas svaghet är att målvakten Stephanie Labbé har det tufft i luftrummet. Samtidigt har Frankrike kanske världens allra bästa huvudspelare i mittbacken Wendie Renard. Det kommer att vara darrigt i det kanadensiska laget varje gång Renard närmar sig straffområdet.
De här lagen möttes i bronsmatch i förra OS-turneringen. Då vann Kanada med 1–0 efter segermål på övertid från Diana Matheson. Det var en stöld sett till matchbilden.
Men det finns fler matcher lagen emellan att titta tillbaka på. Man möttes nämligen så nyligen som i lagens genrep inför OS. Då vann Frankrike med 1–0 på hemmaplan, men Kanada stod upp mycket väl.
Sedan dess har som sagt Kanadas självförtroende pumpats upp ytterligare, och man har igång sina målskyttar. Jag tror att Frankrike behöver göra mål i den närmast obligatoriska startforcering som Les Bleus brukar stå för.
För ju längre tiden går utan fransk utdelning, desto större chans att fransyskorna börjar tänka på hur det gått i tidigare mästerskap – och då kommer kommandot glida över i kanadensisk favör.
03.00 Brasilien–Australien
Tv/stream: Tv3, Viasat Fotboll och Viaplay.
Tips: 51–49.
Det här är också en vidöppen och hyperintressant match mellan två glödheta lag. Precis som mellan Kanada och Frankrike finns det här några intressanta, historiska matcher att titta tillbaka på.
I fjol möttes lagen i åttondelsfinal i VM. Då vann Australien med 1–0 efter segermål av Kyah Simon.
Inför den matchen hade jag The Matildas som favoriter till 51–49. Rent fotbollsmässigt tror jag faktiskt fortfarande att Australien är något bättre – om båda lagen är skadefria och ordinarie. Ändå tippar jag brasiliansk seger i nattens match, mest på grund av att matchen spelas i Brasilien och hemmalaget kommer att lyftas fram av publiken.
Faktum är att även Brasilien och Australien möttes i genrep inför OS. Där vann Brasilien med 3–1, men det var australisk ledning när laget drabbades av en utvisning. Det var för övrigt en match där båda lagen testade rätt rejält. Brasilien hade ett väldigt offensivt balanserat lag, medan Australien bland annat provade Elise Kellond-Knight som vänsterback. Kellond-Knight är för övrigt den spelare i OS som levererat bäst hörnor och inläggsfrisparkar. Kolla in kvaliteten på hennes vänsterfot.
Spelmässigt har de här lagen mycket gemensamt. Båda kandiderar till att ha det snabbaste och vackraste anfallsspelet i världen för tillfället. I Australien har speluppläggaren Katrina Gorry visat grym form, likaså snabba kantforwarden Samantha Kerr. Hos Brasilien finns det en hel hög offensiva hot i Marta, Andressa Alves, Beatriz och Cristiane. Skadestatusen på den sistnämnda är intressant. Jag har inte hittat någon uppgift om hur det är med henne, men kan hon inte spela förbättras möjligheten för Australien i natt.
Utöver det snabba och vackra anfallsspelet har de båda lagen gemensamt även en lätt känslig defensiv. Här ser jag Australien som lite stabilare. Man har en bättre målvakt i Lydia Williams och man har även lite stabilare backlinje än Brasilien.
I morgon 18.00 svensk tid sparkar Sverige och Sydafrika igång OS 2016. Det har således blivit hög tid för min stora guide till spelens damfotbollsturnering.
Jag gjorde en ranking av de tolv lagen i april, inför lottningen. Det är dock 3,5 månader sedan, och en del har hänt. Mest positivt är att Sverige har tagit flera steg i rätt riktning sedan dess, medan flera av favoritlagen har hackat.
Innan jag går in på rankingen kommer här lite grundfakta. Det är tre grupper med fyra lag i varje. Ettorna, tvåorna och de två bästa treorna går vidare till kvartsfinal. Slutspelsträdet finns i botten av det här inlägget.
Här är gruppindelningen:
Grupp E
Brasilien
Kina
Sydafrika
Sverige
Grupp F
Australien
Kanada
Tyskland
Zimbabwe
Grupp G
Colombia
Frankrike
Nya Zeeland
USA
Spelschemat finner du här. Notera att man kan ändra matchtid till sin tidszon, till höger just under datumraden.
Därmed har vi kommit fram till min rankinglista av de tolv lagen i OS-turneringen. Trevlig läsning:
12) Zimbabwe Världsranking: 93
Antal OS: första
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Tyskland, 23.00
Laget som kallas The Mighty Warriors gör sitt första stora mästerskap. Och man tog en mycket konstig väg till Rio, förhoppningsvis en väg inget annat lag någonsin kommer att ta.
För det bär ju ett löjets skimmer över damfotbollen att Zimbabwe lämnade walkover i en av kvalmatcherna, men ändå kan spela OS. Det var i bortamatchen mot Elfenbenskusten som Zimbabwe inte kom till spel. I returen lämnade i stället Elfenbenskusten wo, och innan man hade löst nya datum för lagens möten drog sig Elfenbenskusten ur OS-kvalet. Zimbabwe var hastigt och lustigt i kvalfinal mot Kamerun.
Där klev lagets stora stjärna fram, det handlar om journaliststudentenRudo Neshamba, som gjorde tre av lagets fyra mål i kvalet. Bland annat stod hon för båda målen mot ett Kamerun som kom till spel utan Gaelle Enganamouit.
Zimbabwe vann dubbelmötet genom att förlora med 2–1 borta och vinna med 1–0 hemma och således avancera genom bortamål.
Avancemanget har gjort att laget uppmärksammats enormt i sitt hemland. Kul – det är bra om damfotbollen kan få ett lyft i några afrikanska länder. Men så kul lär inte Zimbabwe få det i Rio. Laget har lottats i samma grupp som Tyskland, Australien och Kanada och lär få åka hem med tre rejäla förluster i bagaget.
Att ställas mot tyskorna i första matchen känns som tuffast möjliga öppningsmatch. Tyskland brukar vara mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Och utan att ha sett Zimbabwe spela kan man nog slå fast att det här är OS klart sämsta lag. Kanske till och med det sämsta någonsin.
Greklands bottenrekord med tre raka förluster och målskillnaden 0–11 känns klart i farozonen.
Jag har letat klipp på Zimbabwe, men utan någon större lycka. Här är dock ett från en drygt två år gammal träningsmatch mot Sydafrika:
11) Sydafrika Världsranking: 52
Antal OS: andra – tog en poäng 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 0 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Sverige, 18.00
Sydafrikas Banyana Banyana gör sitt andra OS. De tog en poäng mot ett reservbetonat Japan för fyra år sedan, fast det var en match där japanskorna inte hade något emot att spela oavgjort.
Under förbundskaptenen Vera Pauw har laget blivit lite mer stabilt. Man har gjort bra resultat både mot Nederländerna (0–2) och USA (0–1) den här sommaren. Ändå vore det en skräll om Sydafrika tog några poäng i Rio.
Skall man göra det hänger mycket på starka målvakten Roxanne Barker och mittbacken och tillika lagkaptenen Janine Van Wyk. Offensivt har Banyana Banyana stort mod och vågar anfalla med mycket folk. Man har även hyfsad kvalitet på några spelare, inte minst det tidigare Rysslandsproffset Pumi Nyandeni.
Men defensivt är det ibland virrigt. Laget spelar med man-man-försvar med stort hjärta, och man vill gärna kliva upp i hög press. Då riktigt rusar spelarna på, vilket innebär att om motståndaren kan spela förbi förstapressen bildas det lätt stora ytor. Dessutom har Sydafrika det ofta tufft på defensiva fasta situationer.
Trots att jag ändå har både charmats och överraskats lite av Banyana Banyana den här våren tippar jag att laget åker hem med noll poäng från OS.
10) Colombia Världsranking: 24
Antal OS: andra – blev både poäng- och mållöst 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 1 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: Frankrike, 03.00 natten mot torsdag.
Colombia lämnade London-OS med noll poäng och mållskillnaden 0–6. Men sedan dess har laget utvecklats. Man visade i fjolårets VM att man har flyttat fram positionerna rejält. Där skrällslog man ju bland annat Frankrike, plus att man skakade USA i åttondelen.
Ett revanschsuget Frankrike väntar i årets öppningsmatch, och tyvärr känns det som att Colombia inte kommer att ha lika mycket att sätta emot i år.
Visst gynnas colombianskorna av att vara välbekanta med det sydamerikanska klimatet. Men det väger nog inte upp att laget kommer till spel utan sina båda centrala mittfältsstjärnor från fjolårets VM, Yoreli Rincon (skadad) och Daniela Montoya (petad). Apropå Montoya satte hon det här historiska målet i fjolårets VM-turnering, Colombias första VM-mål någonsin:
Efter den fina VM-insatsen var det bråkigt i Colombias lag. Spelarna visade öppet sitt missnöje med uteblivna löner. Obekräftade uppgifter gör gällande att Montoya har petats från OS för att hon protesterade för högljutt mot hur förbundet har behandlat sitt damlandslag.
Den oron som följt på det, avsaknaden av nyckelspelarna samt det faktum att man fått en tuff lottning gör att jag tror att Colombia får åka hem efter gruppspelet den här gången. Man har chans mot Nya Zeeland om tekniska Lady Andrade visar toppform. Men det troliga är att Colombia blir sist i gruppen.
9) Nya Zeeland Världsranking: 17
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2012.
Guldchans: 0 procent
Medaljchans: 2 procent
Troliga startelva: –
Öppningsmatch: USA, midnatt, natten mot torsdag.
Nya Zeelands Football Ferns är ett fysiskt och hårt arbetande lag, ett lag som är väldigt jobbigt att möta. Större delen av truppen är utlandsproffs, bland annat spelar ju trion Ali Riley, Anna Green och Kirsty Yallop i damallsvenskan.
Duktiga målvakten Erin Nayler, som nyligen skrev på för Sky Blue FC i USA:s NWSL, är viktig. Det är även viktiga mittbacken Abby Erceg som återfinns i samma liga (Western New York Flash). Offensivt är Tysklandsproffset (Jena) Amber Hearn viktig med sin tyngd.
För fyra år sedan gick Nya Zeeland till kvartsfinal, där de pressade USA. I VM i fjol var man en hårsmån från att gå vidare ur gruppspelets jämnaste grupp. Ferns har god chans att bli grupptrea, men den tuffa lottningen gör att man får svårt att ta fler än tre poäng. Därmed talar mycket för att man får lämna turneringen innan slutspelet.
8) Kina Världsranking: 12
Antal OS: femte – som bäst silvermedaljörer 1996.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 10 procent
Troliga startelva: Zhao Lina – Wu Haiyan, Zhao Rong, Li Dongna, Liu Shanshan – Wang Shanshan, Tan Ruyin, Pang Fengyue, Wang Shuang – Zhang Rui – Ma Xiaoxu.
Öppningsmatch: Brasilien, 21.00.
Tidigare i våras hade jag Kina som utmanare om guldet. Stålrosorna, som laget kallas, slog USA på bortaplan i december. Sedan följde en imponerande svit på 13 matcher utan förlust. Där besegrade man även Japan och kryssade mot Australien. Laget såg hur stabilt ut som helst.
Man har sin styrka i försvarsspelet, där spelarna inte tar många steg åt fel håll. De är otroligt väldrillade, vilket märktes i fjolårets VM. Då tog man sig till kvartsfinal, där man skakade USA, men till slut föll med 1–0.
Den senaste tiden har dock det kinesiska laget tappat i kvalietet. I slutet av juli noterades först förlust mot Kanada (1–0) och sedan hela 3–0 i baken mot Frankrike.
Ett stort skäl till den försämrade formen är säkert lårskadan på centrala mittfältaren Ren Guixin. Jag imponerades enormt av henne när jag såg Kina mot Australien i vårens OS-kval. Hon kändes som lagets klippa, och självklart är det ett jättestort bakslag för förbundskapten Bruno Bini att han inte kan spela Guixin i Rio.
Bini har för övrigt petat VM-stjärnorna Wang Fei och Wang Lisi. Mot Frankrike saknades inte minst stabila målvakten Fei. Just målvaktsspelet är ett frågetecken i Kinas lag.
Defensivt kommer lagkaptenen Li Dongna vara väldigt viktig. Offensivt har Kina ett bra inläggsspel. Man har både bra precision på inläggen, bland annat från duktiga Wang Shanshan, och bra tajming inne i straffområdet.
Jag tror att Kina går till kvartsfinal. Men lagets dipp den senaste tiden gör att jag skiftar dem från gruppfavoriter till trolig grupptrea. Därmed väntar sannolikt USA i kvartsfinal, och då tar OS slut för årets kinesiska lag.
7) Kanada Världsranking: 10
Antal OS: tredje – som bäst bronsmedaljörer 2012.
Guldchans: 1 procent
Medaljchans: 12 procent
Troliga startelva: Stephanie Labbé – Rhian Wilkinson, Shelina Zadorsky, Kadeisha Buchanan, Ashley Lawrence – Jessie Fleming, Desiree Scott, Sophie Schmidt – Diana Matheson, Christine Sinclair, Janine Beckie.
Öppningsmatch: Australien, 20.00.
Kanada tog brons för fyra år sedan, och nu kommer man med ett mycket intressant lag. Faktiskt ett lag som känns klart mycket bättre än det man mönstrade i fjolårets hemma-VM. I sommar har man bland annat vunnit mot Brasilien, efter segermål av Janine Beckie i 94:e minuten.
I VM 2015 föll man på problem i mittförsvaret. Nu har förbundskapten John Herdman hittat en bra lösning genom att spela Shelina Zadorsky bredvid försvarsstjärnan Kadeisha Buchanan.
Kanada har även fått en bättre offensiv spets och fart genom tillskottet av nya unga spelare som Beckie, Jessie Fleming och Deanne Rose.
Faktum är att Herdman har en mängd bra alternativ när han skall sätta upp sin startelva. Dock är det fortfarande så att mycket vilar på Christine Sinclair:s axlar. Kanadas superstjärna är inte bara en grymt bra avslutare, hon är även otroligt viktig i anfallsuppbyggnaden med sin fina kreativitet.
Frågetecknet finns på målvaktssidan. Ex-allsvenska Stephanie Labbé är utmärkt på mållinjen. Men frågan är hur hon klarar av spelet i luftrummet. Där har hon brister, och där avgörs alltfler internationella matcher.
Jag tror att Kanada säkert tar sig vidare ur gruppspelet. Det rimliga är att man åker i kvartsfinalen, men med rätt lottning kan det bli medalj. Kanadas lag ser som sagt väldigt spännande ut. Läs mer om det här.
6) Sverige
Världsranking: 6
Antal OS: sjätte – som bäst fyra 2004.
Guldchans: 2 procent
Medaljchans: 23 procent
Troliga startelva: Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena Ericsson – Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Caroline Seger – Lotta Schelin, Fridolina Rolfö, Sofia Jakobsson.
Öppningsmatch: Sydafrika, 18.00.
Sverige är det lag som har bäst facit av alla sedan fjolårets VM – tio segrar, ett kryss och bara ett insläppt mål. Det bör dock konstateras att Sverige inte har mött något lag på världsrankingens topp fem sedan debaclet i Kanada.
Den senaste tiden har det hänt saker i det svenska spelet som gör att mitt hopp om vår första OS-medalj någonsin har vuxit. Det handlar framför allt om hur Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö kommit in och lyft laget. En mer ingående analys av det svenska spelet finns här.
Mycket kommer att avgöras i gruppspelet. Vid svensk gruppseger ligger vägen mot medaljerna öppen. Då ställs vi nämligen mot en grupptrea i kvartsfinalen. Vid andra- eller tredjeplats i gruppen lär vi få en tuffare placering i slutspelsträdet. Känslan är också att Sverige har en bra chans att ta hem gruppen. Jag ser det som 40–45–15 mellan vårt lag, Brasilien och Kina.
5) Brasilien Världsranking: 8
Antal OS: sjätte – som bäst silvermedaljörer 2004 och 2008.
Guldchans: 4 procent
Medaljchans: 27 procent
Troliga startelva: Barbara – Poliana, Erika, Monica, Tamires – Debinha, Andressinha, Andressa Alves, Marta – Beatriz, Cristiane.
Öppningsmatch: Kina, 21.00.
Brasilien har varit på nedgång under ett par år. Nu kan det dock vända. Man har en spännande trupp, en trupp som känns klart bättre än fjolårets i VM. Man har även fördelar i att man kan de vädermässiga förhållandena bättre än konkurrenterna och förstås genom publikstödet.
Det skall sägas direkt, om inte Brasilien hade haft hemmaplan skulle jag inte placerat dem så här högt. Då hade nog både Sverige och Kanada gått före.
Men med publiken i ryggen och med en Marta i bra form kan Brasiliens lag lyfta mot medaljmatcher. I grunden gäller samma sak för brasilianskorna som för Sverige, alltså att gruppspelet blir väldigt avgörande. Vid gruppseger finns en god medaljchans. Blir man tvåa eller trea i gruppen blir det däremot mycket tuffare att ta sig upp på pallen.
I genrepet mot Australien var Brasilens lag otroligt offensivt balanserat. I mittförsvaret var offensiva halvvolleydrottningen Erika tillbaka. Hela mittfältet bestod i princip av spelare som även kunde ha varit uppsatta som forwards. Och av forwards har dubbla olympiska skyttedrottningen Cristiane hittat målet igen i PSG.
Noterbart är att Formiga har varit med och spelat i alla fem OS-turneringarna. Jag tyckte att den superrutinerade innermittfältaren var Brasiliens bästa spelare i fjolårets VM. I år verkar hon dock börja från bänken.
Offensivt är alltså Brasilien väldigt starkt. Ett lag med massor av individuellt skickliga spelare. Defensivt är laget klart sämre. Största frågetecknet finns på målvaktssidan, där Barbara knappast utstrålar säkerhet.
4) Australien
Världsranking: 5
Antal OS: tredje – som bäst kvartsfinal 2004.
Guldchans: 10 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Lydia Williams – Caitlin Foord, Laura Alleway, Alanna Kennedy, Stephanie Catley – Elise Kellond-Knight, Emily van Egmond, Katrina Gorry – Samantha Kerr, Michelle Heyman, Lisa De Vanna.
Öppningsmatch: Kanada, 20.00.
Australien har aldrig varit nära medalj i ett stort mästerskap. Nu kan det vara dags. The Matildas har med sig ett jätteintressant lag till Brasilien. I Asiens OS-kval dominerade man bollinnehavet mot alla lag, alltså även mot bollskickliga gäng som Japan, Kina, Nordkorea och Sydkorea.
Australiens lag är bolltryggt, och framför allt har man blixtsnabba omställningar. Inget annat lag är så vasst i djupled som The Matildas. Lägg till att man dessutom har många väldrillade spelare som lärt sig hur man springer för varandra.
Jag imponerades enormt av dem i det asiatiska OS-kvalet. I startelvan har man inga svaga positioner. Före detta Piteåspelaren Lydia Williams är en världsmålvakt, man har några av världens mest spännande unga backar i Alanna Kennedy och Steph Catley. Man har smarta och passningsskickliga offensiva mittfältare i Katrina Gorry och Emily Van Egmond och vassa forwards i Sam Kerr, Michelle Heyman och Lisa De Vanna. Helt enkelt ett lag som kan lämna Rio med guldet.
Det som talar mot Australien är bristen på vinnarkultur – och på att truppen är lite tunn på vissa positioner. Lagets är således rätt känsligt för skador. Det kan också få lida av att det är ett mördande spelprogram i OS.
Lottningen där man har Zimbabwe i gruppen gör att Australien dock kommer att kunna vila folk i minst en gruppmatch, och ändå avancera till kvartsfinal.
I gruppspelet tror jag att Australien har god chans på gruppsegern. Jag tycker att deras snabba omställningsspel borde passa Tysklands sega mittförsvar extremt dåligt. Men frågan är om det inte är bättre att komma tvåa eller trea i den här gruppen. Ettan ställs ju nämligen mot antingen Frankrike eller USA i kvartsfinal.
Australien är svårtippat. De tar sig säkert till kvartsfinal. Där avgörs deras chanser av lottningen. Med rätt väg framåt kan The Matildas faktiskt gå hela vägen.
3) Tyskland
Världsranking: 2
Antal OS: femte – som bäst brons 2000, 2004 och 2008.
Guldchans: 14 procent
Medaljchans: 50 procent
Troliga startelva: Almuth Schult – Leonie Maier, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Isabel Kerschowski – Dzsenifer Marozsan, Melanie Behringer, Sara Däbritz – Anja Mittag, Simone Laudehr – Alexandra Popp.
Öppningsmatch: Zimbabwe, 23.00.
Tyskland är svårbedömt. Man har massor av talangfulla spelare, men man har inte hittat det perfekta lagbygget.
Sedan fjolårets VM, där tyskorna blev fyra, har man tappat stabila målvakten Nadine Angerer och skyttedrottningen Celia Sasic. Man har heller inte hittat någon ersättare till effektiva tvåvägsmittfältaren Nadine Kessler, som ju 2013 ledde laget till deras senaste mästerskapsguld.
Förbundskapten Silvia Neid gör sitt sista stora mästerskap på posten. De senaste tre åren har hon testat sig fram för att få ihop laget på bästa sätt. Till OS verkar hon satsa på en så kallad julgransuppställning, alltså spelsystemet 4-3-2-1.
Om Tyskland får ihop sitt lagspel kan det bära hela vägen till OS-guld. Men jag känner mig långt ifrån säker på att det blir så. Almuth Schult är en ojämn målvakt, med grym högstanivå, men också med låg lägstanivå. Rutinerade mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiak är bra när de får kliva framåt, men har stora brister i snabbheten.
På mittfältet finns massor av talang, sannolikt för mycket. Frågan Neid får brottas med är hur hon skall få ut max ur alla sina duktiga mittfältare, framför allt ur spelgeniet Dzsenifer Marozsan. Lyons nyförvärv har inte lyft i landslaget ännu. Gör hon det i OS? Personligen gillar jag Melanie Leupolz skarpt. Men hon fick inte plats i genrepet.
Bland forwards har Alexandra Popp haft en rätt svag säsong. Men hon har visat bättre och bättre form på sistone, det är ett gott omen för tyskorna.
Tyskland kommer att gå vidare till kvartsfinal. Laget är mästerligt på att vräka in mål på svaga motståndare. Eftersom de inleder mot Zimbabwe tippar jag måltjuven Anja Mittag som hela OS-turneringens skyttedrottning. Hon utmanas i första hand av Popp.
Eftersom jag tippar Tyskland som grupptvåa tror jag att de ställs mot tvåan i Sveriges grupp i kvarten. Där blir Tyskland storfavorit, vilket innebär att laget kommer att ha god medaljchans.
2) Frankrike Världsranking: 3
Antal OS: andra – som bäst fyra 2012.
Guldchans: 18 procent
Medaljchans: 40 procent
Troliga startelva: Sarah Bouhaddi – Jessica Houara d’Hommeaux, Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Amel Majri – Elise Bussaglia, Amandine Hendy – Kadidiatou Diani, Camille Abily, Louisa Cadamuro (tidigare Necib) – Eugenie Le Sommer.
Öppningsmatch: Colombia, 03.00 natten mot torsdag.
Frankrike blir bara bättre och bättre. Det fyller hela tiden på med intressanta talanger från ungdomslandslagen. Och hade det inte varit för den franska medaljfrossan – hade jag lyft procentsiffrorna på fransk guld- och medaljchans ytterligare.
Men det är ju så att Frankrikes landslag aldrig har tagit en mästerskapsmedalj. De har darrat till varje gång de varit på väg att ta medalj de senaste åren. Se bara här:
2009, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2011, VM: Förlust i bronsmatch mot Sverige, trots numerärt överläge.
2012, OS: Förlust i bronsmatch mot Kanada.
2013, EM: Ut på straffar i kvartsfinal.
2015, VM: Ut på straffar i kvartsfinal.
Rent spelmässigt känns det franska laget som första utmanare till USA, som ett lag som mycket väl skulle kunna åka hem mot guldmedaljerna. Frankrike har världens bästa mittbackspar i Wendie Renard och Griedge Mbock Bathy, skickliga ytterbackar, ett grymt starkt centralt mittfält, där eleganta spelgeniet Louisa Cadamuro (tidigare Necib) gör sina sista matcher innan hon slutar. Hon är värd att få kröna karriären med en OS-medalj.
Frågetecknen finns som vanligt på forwardssidan. Smarta Gaetane Thiney är petad, och fjolårets succéspelare Eugenie Le Sommer har inte nått samma nivå i år. Le Sommer har en makalöst hög högstanivå. Kanske att hon har lyckats toppa formen till OS. I så fall blir Frankrike livsfarligt i Rio.
Fransyskorna kommer att göra upp med USA om den viktiga gruppsegern. Det kan bli en väldigt stor skillnad mellan motstånd i kvartsfinal för ettan och tvåan, så gruppsegern är viktig. Även om jag tycker att det franska laget rent kapacitetsmässigt borde kunna skaka amerikanskorna är historiens makt stor. Jag tippar således att Frankrike blir grupptvåa, och får en riktigt tuff kvartsfinal – sannolikt mot Tyskland eller Australien.
1) USA Världsranking: 1
Antal OS: sjätte – guld 1996, 2004, 2008 och 2012
Guldchans: 50 procent
Medaljchans: 95 procent
Troliga startelva: Hope Solo – Kelley O’Hara, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Mallory Pugh, Morgan Brian, Lindsey Horan, Tobin Heath – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Öppningsmatch: Nya Zeeland, midnatt – natten mot torsdag.
De regerande världsmästarna har aldrig vunnit OS. Det är en av de saker som starkast talar emot USA inför mästerskapet i Rio.
På pappret är Jill Ellis lag verkligen jättestora guldfavoriter. USA har vunnit de tre senaste stora mästerskapen, och man har vunnit fyra av fem OS-turneringar.
Men, det finns faktiskt en hel del men med i spelet i år. USA har agerat knackigt ända sedan senhösten i fjol. Man har fortfarande en stabil defensiv i ryggen. På målvaktssidan har exempelvis USA en grym bredd.
Bakom ohotade ettan Hope Solo finns en hel hög världsmålvakter. Att Nicole Barnhart inte längre ens är med bland de fyrafem målvakter som ingått i diskussionen kring att ta plats i OS-truppen är ju närmast makalöst. Barnhart hade sannolikt varit en kandidat till platsen som förstemålvakt i alla andra landslag i den här OS-turneringen.
Sedan VM är även den stabila backlinjen intakt. Men på mittfältet är det många förändringar sedan fjolårets VM-guldlag, och alla har inte varit till det bättre. Den stora frågan är hur man skall fylla luckan efter Lauren Holiday.
Den passningssäkra mittfältaren/forwarden saknas inte bara i spelet. Hon saknas även vid fasta situationer. Där saknas även Megan Rapinoe, som ingår i OS-truppen efter sin korsbandsoperation, men som sannolikt inte är aktuell för någon längre speltid förrän tidigast i ett slutspel. Att ta med Rapinoe var en chansning, men en rimlig sådan med tanke på bristen på känsliga fötter vid fasta situationer.
Tanken är att gradvis matcha in Rapinoe i turneringen, ungefär som man gjorde med Alex Morgan i fjolårets VM. Nu är Morgan frisk och i god form. Blir viktig. Det blir även lagets i särklass mest intressanta framtidsnamn, 18-åriga Mallory Pugh. Hon har den fart, blick och kreativitet som kommer att känneteckna framtidens stora damfotbollsspelare.
Ytterligare ett offensivt frågetecken är Carli Lloyd. Hon har avgjort de senaste två OS-finalerna och den senaste VM-finalen. Vinnarskallen finns där alltså, men hur är det med formen? Hon har inte imponerat i de matcher hon spelat sedan vårens skadefrånvaro.
Trots att USA:s spel alltså har hackat under våren håller jag laget som stor guldfavorit. De brukar hitta vägar till seger, även när de spelar dåligt. Och i truppen finns en hel hög potentiella matchvinnare – med Lloyd som ständig huvudkandidat.
Jag tippar att USA tar hem sin grupp, och väl i slutspelet blir laget väldigt svårslaget.
TIPS:
* Skyttedrottning: Anja Mittag
* Slutspelsträdet tror jag kommer att se ut så här:
Brasilien–Kanada
USA–Kina
Sverige–Tyskland
Australien–Frankrike
* Slutligen skall jag förstås tippa första gruppspelsomgången. Här är mina odds för matcherna:
När jag skrev inlägget om Australiens OS-trupp häromdagen, letade jag efter bilder på flera uttagna spelare. Trots att jag visste att jag hade fotat i princip hela Australiens VM-trupp i Edmonton i fjol hittade jag inte de bilder jag sökte.
Vid en mer noggrann koll visade det sig att jag faktiskt inte hade lagt upp bilderna här på bloggen. Det är i och för sig ett år sedan VM avslutades, men jag tänkte att det väl alltid är någon som kan vara intresserad av lite bilder från fjolårets mästerskap i Kanada.
Bland bilderna finns en på Carli Lloyd. Hon och Megan Rapinoe har båda varit långtidsskadade, men finns båda med i USA:s trupp inför lördagens möte med Sydafrika. Truppen består av 24 spelare, och 22 får åka med till Rio och OS.
Den spontana tanken var ju att förbundskapten Jill Ellis hade tagit ut Lloyd och Rapinoe utöver de 22 spelare (18 ordinarie och fyra reserver) som skulle utgöra OS-truppen om de båda stjärnorna inte kommer i speldugligt skick.
Vid en koll på 24-mannatruppen består den av tio backar, sex mittfältare och fyra forwards plus Lloyd och Rapinoe. Det känns alltså som att det är ett par backar som i första hand riskerar att sorteras bort.
När det gäller skador och OS-aktuella spelare har Frankrike drabbats av ett bakslag i och med att vänsterbacken Laure Boulleau missar spelen i Rio till följd av en knäskada. Tråkigt.
Slutligen. Här är alla de nygamla VM-bilderna en och en. Det handlar om bilder på Sverige, Australien, Schweiz, Kamerun och USA.
Caroline Seger
Carola Söberg
Hilda Carlén
Hedvig Lindahl
Nilla Fischer, Elin Rubensson och Olivia Schough
Emilia Brodin
Åskådare
Lotta Schelin
Levande skärmhållare när TV4 intervjuar Emma Berglund
I mitt första inlägg efter semestern skrev jag om att Sara Björk Gunnarsdottir kommer att lämna Rosengård för Wolfsburg i sommar.
I det stycket skrev jag att jag inte tycker om den idé som Kvällspostens krönikör Jan Peter Andersson verkar förorda, att försöka göra Rosengård mer lokalt.
På mitt inlägg följde en intressant diskussion. Signaturerna Martin, Calle, Emilia, Noone och Sigge framförde alla sina synpunkter. En del av diskussionen blev en jämförelse mellan de vägval som gjorts av våra två nuvarande storklubbar, Rosengård och Linköping.
Jag tänkte nu gå djupare in i den debatten.
Allra först vill jag poängtera att jag tror att det gynnar hela damallsvenskan att Rosengårds ambition är att vara ett topplag i Europa – inte bara bäst i Sverige. Jag tror även att den ambitionen gynnar svensk damfotboll i stort – även om en och annan talang kommer i kläm.
Jag förstår att supportrar till andra klubbar kan känna irritation över Rosengårds kaxighet, men jag gillar verkligen att Malmöklubben siktar mot stjärnorna. Att de har en spelare som Marta i sin trupp är exempelvis till nytta för alla andra klubbar när de skall värva utländska spelare.
”Du får spela i samma liga som Marta”
Allt Rosengård gör är inte klockrent, men som jag ser det får klubben ofta lite orättvis kritik för sin höga målsättning.
Marta
Nu till de kommentarer som trillade in. Martin var först ut. Han undrade var Rosengård skulle stå om de inte längre hade råd att värva utländska toppspelare.
Det är en bra fråga. Jag tror att svaret är att FC Rosengård sannolikt fortsatt skulle stå sig väldigt starkt – nationellt. När det gäller talangutveckling är ju faktiskt Rosengård bäst i Sverige. Och så har det varit över en längre tid.
Utöver de egna unga produkter som man har i truppen spelar ju Rosengårdsprodukter viktiga roller i flera andra svenska toppklubbar.
De damallsvenska klubbarna är tyvärr väldigt dåliga på att skriva ut moderklubbar, fotbollsbakgrund och liknande info i sina spelarpresentationer. Men känslan är att ingen annan svensk fotbollsklubb har fostrat lika många spelare till årets damallsvenska som FC Rosengård.
Om någon har siffrorna får ni gärna bistå med dem.
Visst verkar det vara bra fart på flickfotbollen i Linköpingstrakten för tillfället. Men vad jag kan hitta har LFC inte en enda egen produkt i årets damallsvenska.
Frågan här är ju snarare, var skulle LFC stå om toppklubbarna på kontinenten öppnar plånboken och lockar över klubbens två–tre bästa spelare?
Hittills har LFC lyckats hålla ihop spelargruppen bra. Men ett sådant tungt spelartapp behöver inte ligga jättelångt fram i tiden. Mer om det i ett kommande inlägg om den silly season som dragit igång nere på kontinenten.
När man jämför Rosengård och Linköping skall vi också tänka på att Rosengård har vunnit SM-guld fyra av de fem senaste åren – bara dopade Tyresö lyckades besegra Malmöklubben en gång. LFC har inte slutat topp två någon av de aktuella säsongerna. Möjligen kommer Linköpings modell bära frukt i år, fast helt säkert är det inte.
Till nästa kommentar. Där var Calle inne på att Rosengård behöver stärka klubbens varumärke och skapa en större samhörighet med publiken.
Här har Sigge redan skrivit en hel del kloka saker. Det brukar ju heta att lokal förankring ökar publiksiffrorna – fast det stämmer sällan på annat än mycket låg nivå. På elitnivå vill publiken i första hand se framgångar.
Noterbart här är ju ändå att Rosengård är den enda av våra damallsvenska storstadsklubbar som har ett hyfsat publiksnitt. De senaste säsongerna har de hela tiden legat kring 1000. Faktum är ju att FCR trots allt har något fler åskådare än Linköping, som valt att satsa regionalt och svenskt.
Vidare till signaturen Emilia som tycker att Rosengård är en trist och själlös klubb, delvis på grund av alla namnbyten. Emilia är även inne på att Rosengård har svårt att hålla kvar sina spelare.
Här noteras först att även LFC har genomgått ett namnbyte. Minns att laget hette Kenty första gången de var upp i högsta serien.
Namnbyten är inget jag är speciellt förtjust i. Men jag inser ju att både namnbyten och spelartapp är följder av att klubbarna har bra spelare, men begränsad ekonomi.
Ju närmare Rosengård kommer kontinentens toppklubbar, desto mer attraktiva blir Malmöklubbens bästa spelare. Och när klubbar som PSG och Wolfsburg viftar med sedelbuntarna är det svårt för både enskild spelare och klubbledning att tacka nej.
Exempelvis har ju Anja Mittag varit tydlig med att hon trivdes väldigt mycket bättre i Rosengård än i PSG, men att lönen var så mycket bättre att hon kände sig tvungen att sticka.
Anja Mittag
När stjärnorna har stuckit har Rosengård gjort en och annan panikvärvning. Så är det, men totalt sett tycker jag nog att Malmöklubben skött spelarbiten på ett utmärkt sätt. Man har visat god fingertoppskänsla i sina värvningar och laget har blivit bättre och bättre de senaste åren.
LFC:s lag har däremot inte varit så bra att deras spelare blivit tillräckligt attraktiva – inte förrän nu. Men från och med den här sommaren kommer nog klubben att få jobba hårdare med att försöka hålla i sina bästa spelare.
Slutligen till Noones intressanta fråga om världens bästa innermittfältare. Jag står förresten fast vid att jag hade tagit ut Sara Björk Gunnarsdottir som första mittfältare om jag varit svensk förbundskapten och hon varit svensk.
När det gäller jämförelsen med Caroline Seger är den intressant. Seger är en av de spelare i världen som har störst potential. Hennes bollbehandling är ofta njutbar och hon är ganska bra på det mesta. Men Seger saknar några viktiga egenskaper som jag vill ha på ett mittfält – och som Björk Gunnarsdottir besitter.
Jag ser isländskan som en av världens allra bästa tvåvägsspelare. Även om hennes bollbehandling inte når Segerklass är Björk Gunnarsdottir den bättre av de två i offensivt straffområde. Hon är en bättre poängspelare, och det handlar mycket om offervilja. Dessutom är isländskan bättre i defensiven – både i luftrummet och som bollvinnare.
Med bara två centrala mittfältare tycker jag att det är svårt att få med Seger. Däremot är hon väldigt användbar på ett tremannamittfält, eftersom hon är ganska bra på det mesta – bland annat på att styra tempot i matcherna.
Till rankningen av världens bästa innermittfältare för tillfället. Här vill jag direkt dela in dem i tre olika typer: defensiva innermittfältare, offensiva innermittfältare och tvåvägsspelare.
Här är fem i varje kategori utan inbördes ranking:
Tvåvägsspelare:
* Amandine Henry, Frankrike
* Shirley Cruz, Costa Rica
* Aya Miyama, Japan
* Melanie Leupolz, Tyskland
* Sara Björk Gunnarsdottir, Island
Defensiva innermittfältare:
* Jessica Fishlock, Wales
* Lena Goessling, Tyskland
* Elise Kellond-Knight, Australien
* Morgan Brian, USA
* Maren Mjelde, Norge
Maren Mjelde
Offensiva innermittfältare:
* Kim Little, Skottland
* Louisa Necib, Frankrike
* Carli Lloyd, USA
* Ramona Bachmann, Schweiz
* Pernille Harder, Danmark
Namn som hamnat just utanför listorna är Seger, Veronica Boquete, Melanie Behringer, Dzsenifer Marozsan och Lindsey Horan. Jag har säkert missat någon ytterligare som borde vara med, men det här är i alla fall 20 av världens allra bästa mittfältare.
Abby Wambach har gjort sin sista landskamp. I den 72:a minuten av nattens träningslandskamp mot Kina tog legendaren av sig sina fotbollsskor och lämnade planen och landslaget i strumplästen.
Gissa om hon möttes av med stående ovationer från drygt 30000 åskådare i New Orleans…
TV-sändningen från matchen var förstås späckad av Wambach-hyllningar. Nästan får många, faktiskt. Den här från US Soccer är dock sevärd.
I samma stund som Wambach vandrade av planen kunde man göra bokslut över hennes karriär. Här är lite siffror:
* 18 363 minuters speltid på 255 landskamper under drygt 14 år.
* 184 landslagsmål – rekord. 77 av dem på nick.
* 73 assist
* 2 OS-guld
* 1 VM-guld
* 1 VM-silver
* Världens bästa spelare 2012
* Fanns i år med på Time magazines lista över världens 100 mest inflytelserika kvinnor.
Som jag skrev i det förra inlägget vill alltså Wambach att vi skall glömma henne nu. Faktum är att jag när jag skrev det inlägget letade efter en tweet från Wambach där hon uppmanade till just det.
Men jag hittade den inte i går kväll, trots att jag sökte i flera minuter. Jag hittade inte ens Wambachs konto. Det visade sig att stjärnan hade gjort sitt för att bli bortglömd – hon hade nämligen raderat sitt twitterkonto i går eftermiddag. Dock hittade jag tweeten nu i min mejlkorg:
Abby Wambachs sista tweet.
Hur mycket hon än vill kommer hon inte att bli glömd. Abby Wambach är inte tidernas bästa spelare. Hon är inte heller med på tio-i-topp, men som damfotbollens affischnamn i USA har hon spelat en av de viktigaste rollerna för sportens utveckling de senaste åren.
Och när det gäller huvudspel är hon nog nummer 1 genom alla tider. Ingen annan forward inom damfotbollen har någonsin tidigare varit så imponerande och dominerande när det kommer till nickande. Så USA kommer åtminstone att sakna henne vid varenda fasta situation framöver.
Faktum är att en av damfotbollsvärldens största vinnare avslutade karriären med en förlust. Kina vann nämligen med 1–0 och bröt USA:s svit på 104 raka hemmamatcher utan förlust. 92 av de där 104 matcherna sedan Danmark vann på amerikansk mark den 6 november 2004 hade varit segrar för USA.
En riktigt tung skalp för Kina alltså. Målet gjorde Wang Shuang i början av den andra halvleken på ett skott som ändrade riktning på Meghan Klingenberg.
Kinesiskorna var sedvanligt välorganiserade i defensiven. Offensivt var känslan att nye förbundskaptenen Bruno Bini har givit spelarna lite större frihet. Anfallsspelet hade nämligen inte lika många raka linjer, utan kändes lite mer oförutsägbart, något jag anser vara positivt.
Från USA gick varenda offensiva boll under den första halvleken mot Wambach, en taktik som var långt ifrån framgångsrik eftersom legendaren inte är fulltränad och det dessutom blev lättläst. I en tv-intervju på Fox direkt efter slutsignalen sa Wambach just:
”Alla ville så gärna att jag skulle göra mål, sannolikt var det därför vi lämnade planen mållösa.”
Efter paus bytte Jill Ellis in flera spelare som jag inte sett tidigare i landslaget, som Jaelene Hinkle, Emily Sonnett och Stephanie McCaffrey. Ingen av dem satte några större spår, det gjorde däremot Crystal Dunn. Hon bidrog med fart och skapade oreda i det kinesiska försvaret.
För Alex Morgan slutade matchen med skada just innan halvtid. Förhoppningsvis var det inget allvarligt. Det såg ut som någon form av sträckning eller bristning.
Så här spelade USA: Hope Solo – Kelley O’Hara (Jaelene Hinkle, 46), Julie Johnston (Emily Sonnett, 46), Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg (Stephanie McCaffrey, 78) – Heather O’Reilly (Crystal Dunn, 60), Carli Lloyd, Morgan Brian, Tobin Heath – Alex Morgan (Lindsey Horan, 43) och Wambach (Christen Press, 72).
I halvtid avslöjades att Carli Lloyd som väntat valts till årets spelare i USA. Tvåa på listan kom Becky Sauerbrunn. Det stämmer perfekt med min uppfattning om vilka som varit USA:s bästa spelare i år.
VM 2015 är över. Jag brukar ju sammanfatta varje damfotbollsår i vinjetter eller rubriker. Det känns rätt att köra sammanfattningen av mästerskapet i Kanada enligt samma upplägg. Här är mitt VM i rubriker:
Guldlaget: USA. Efter fem halvdana matcher hittade amerikanskorna rätt och uppträdde som mästarinnor på alla sätt i de två sista matcherna.
Största vinnaren: De stora matchernas mästarinna Carli Lloyd förstås. När Jill Ellis från semifinalen valde att bygga USA:s offensiv kring mittfältaren visade hon sin klass. Finalens första kvart är redan fotbollshistoria. Tänk bara att göra mål från mittlinjen i en VM-final. Och att det är ditt tredje mål innan 16 minuter har spelats. Magiskt.
Skönaste avslutningen: Legendaren Abby Wambach fick som väntat mest agera inhoppare i VM. Men till slut stod tidernas målskytt i landslagssammanhang där som den vinnare hon är. Wambach lyfte VM-pokalen ihop med Christie Rampone och kan nu njuta av att ha vunnit allt som går att vinna under sin landslagskarriär.
Skyttedrottningen: Titeln tillföll tyska forwardsesset Celia Sasic, men med mycket liten marginal. Sasic gjorde sex mål och ett assist på 553 spelminuter. Tvåan Carli Lloyd kom upp jämsides i mål och assist men spelade 77 minuter mer. Personligen är jag rätt nöjd med mitt tips av skytteligatoppen. Lloyd var jag inte nära att pricka in, men jag prickade ettan Sasic och hade med trean Anja Mittag på min lista över utmanare.
Bronstjejen: Engelska högerbacken Lucy Bronze förstås. Inte bara för sitt namn, utan för att hon var Englands bästa spelare och sannolikt även VM:s allra bästa ytterback.
Olyckligaste: Engelska mittbacken Laura Bassett var otröstlig efter sitt självmål på övertid i semifinalen mot Japan.
Lyckligaste: Det lyste av glädje kring Laura Bassett efter bronsmatchen.
Rekordsiffrorna: Det slogs rekord på rekord för tittarsiffror runtom i världen. Det mest anmärkningsvärda slogs i USA för gårdagens final. Totalt såg 26,7 miljoner amerikaner finalen – det är nytt rekord för en fotbollsmatch i USA. Siffrorna överstiger alltså även de högsta som noterats för herrfotboll.
Den falska matematiken: Rekorden för tittarsiffror utgår jag ifrån att de är korrekta. Däremot vet jag att noteringarna för publiksiffror på arenorna är tillrättalagda. Officiellt sägs att 1,35 miljoner åskådare räknades in under mästerskapet. Med tanke på att man räknade samma publiksiffror för båda matcherna när det var dubbelmatch under gruppspelet är siffrorna inte korrekta. Det var exempelvis långt ifrån fullsatt i Winnipeg på Sverige–Nigeria och Australien–Nigeria. Båda matcherna har dock bokförts som fullsatta. Det gör att snittpubliken 26029 är en klart överdriven siffra. Däremot är det inte falsk matematik att sju matcher spelades inför publiksiffror på över 50000 åskådare och att 54027 på Kanada–England var VM:s högst notering.
Vänligaste välkomstkommittén: Svenska Fotbollförbundets ordförande och generalsekreterare som tog emot vårt svenska lag på Arlanda med skylten:
”Vi kommer alltid igen.”
Största personligheten: Meghan Klingenberg. Jag hade aldrig träffat den amerikanska vänsterbacken tidigare, men hon blev omgående en personlig favorit. Förutom att han är grymt verbal och charmig var hon underbar mot oss i media i den mixade zonen. Medan flera andra amerikanska spelare lät som förinspelade band och mest ville vidare till spelarbussen tog sig Klingenberg gott om tid och ansträngde sig verkligen för att ge bästa möjliga svar. Högsta betyg.
Som en parentes gillade jag att Klingenberg och Morgan Brian är inneboende hos NBA-profilen Jeff van Gundy och hans familj. Läs om det här.
Den ende som fått sparken: Nigerias förbundskapten Edwin Okon fick lämna sitt jobb efter jumboplatsen i grupp D. Han är hittills den ende som fått sparken av de 24 kaptenerna.
Det mest omtalade brevet: Hela den spanska truppen gick ihop och skrev ett öppet brev om få en ny förbundskapten istället för Ignacio Quereda. Ännu har det inte gått igenom, men det finns indikationer på att spanjorskorna kommer att få en ny landslagsledning. Vi får se om förbundet informerar spelarna brevledes…
Snällaste laget: Australien vinner den ligan – de drog inte på sig en enda varning eller utvisning under sina fem matcher. Även Costa Rica lämnade Kanada utan att ha dragit på sig några kort – fast de spelade bara tre matcher.
Värsta krampen: Drabbades Sverige av mot Nigeria. Först Kosovare Asllani, sedan Emma Berglund, Nilla Fischer – och på något sätt till slut hela laget.
Största skrällen: Colombias 2–0-seger mot Frankrike. Det var inte en skräll – det var en bomb. Fast lite hjälp fick man av en svag domarinsats. För Frankrike skulle förstås haft straff för den colombianska handpåläggningen vid ställningen 1–0.
Största domartavlan: Det här tilltaget från Daniela Montoya blev alltså inte straff:
Charmigaste inslaget: Klackarna som stöttade Kamerun och Elfenbenskusten. Den senare sjöng och hyllade sitt lag även efter 10–0-förlusten mot Tyskland. Respekt. Kameruns underbara klack fick jubla fler gånger. Firandet ihop med spelarna efter 2–1-segern mot Schweiz i Edmonton värmde definitivt mitt hjärta. Det var underbart att få se den glädjen.
Största svikaren: Damfotbollens självutnämnde gudfader Sepp Blatter som inte vågade åka över Atlanten för att ta hand om sitt gudbarn.
Snyggaste överstegsfinterna: De bjöd helt klar Lady Andrade från Colombia på.
Viktigaste avstängningarna: När Megan Rapinoe och Lauren Holiday inte fick spela mot Kina tvingades Jill Ellis kasta om i USA:s startelva. Då fann hon grunderna till det som skulle bli ett guldspel. För det var en väldigt stor skillnad mellan det USA som inledde turneringen och det som avslutade den. Det USA som inledde VM hade tre forwards på planen och var uddlöst. Det USA som avslutade hade en forward och var sylvasst. Logik?
Mest spektakulära filmningen: Dött lopp mellan Steph Houghton och Clarie Lavogez. För fyra år sedan filmade inte fotbollstjejer. I år har tyvärr otyget gjort sitt intåg även i damfotbollsmatcher – vilket gjort de svaga domarnas jobb ännu svårare. Som väl var kom inte Lavogez undan med sitt skådespel. Det gjorde däremot Houghton…
Mest ödesdigra beslut: Och modigaste. Claire Lavogez igen. Frankrikes yngsta spelare ville visa att hon är en vinnare och erbjöd sig att slå den sista straffen. Modigt och kaxigt. Men tyvärr ödesdigert.
Snyggaste bollmottagningen: Norges Emilie Haavi mot Thailand. Se den här.
VM:s bästa rörmokare: Sannolikt Australiens 19-åriga talang Larissa Crummer, som jobbar som rörmokarlärling vid sidan av sin fotbollssatsning. Tidningen Canberra Times uppmärksammade inför kvartsfinalen hur många av spelarna i The Matildas hade ”vanliga jobb” vid sidan av fotbollen. På länken ovan kan du själv se vilka som jobbar i sportaffär, vilka som jobbar som förskollärare, apoteksassistent och barista, samt vem som sysslar med finansplanering.
Mest nonchalerade: Tyska vänsterbacken Jennifer Cramer ville ha Nadine Angerer:s uppmärksamhet inför en av gruppmatcherna. Det gick inte så bra…
Bästa matchen: Tyskland–Frankrike. Jämn, välspelad och grymt spännande. En riktig höjdare.
Mest ointresserade: Kontinenten Sydamerika. Där har damfotbollen en vansinnigt lång väg att gå. Att turneringen krockade med herrarnas Copa America gjorde inte saken bättre. Kanske kan nästa års OS hjälpa till lite med intresset i Brasilien. Men totalt sett har Sydamerika tappat de senaste åren. Medan resten av världen utvecklas i raketfart står de sydamerikanska länderna stilla.
2007 spelade Brasilien final. 2011 åkte man ut mot USA i en dramatisk kvartsfinal. I årets VM saknade Sydamerika för första gången sedan 1995 ett lag bland de åtta bästa. Oroväckande.
Snabbaste hattricket: Om vi räknar i antal minuter från mål ett går priset till Fabienne Humm som satte tre mål på fem minuter mot Ecuador.
Snabbaste hattricket: Om vi räknar från matchstart går priset till Carli Lloyd. Drygt 15 minuter tog det innan Lloyd hade gjort tre mål i finalen mot Japan.
De ifrånkörda: Domarna. Medan spelarna blir bättre och bättre släpar domarnivån efter. Att det blir en del svaga insatser i gruppspelet får man kanske acceptera, men att så många slutspelsmatcher avgjordes av svaga domarinsatser är inte acceptabelt. Domarkvaliteten måste höjas. Fifa har valt att bara satsa på kvinnliga domare inom damfotbollen. Det är kanske dags att omvärdera det beslutet. Låt de bästa döma. Låt alltså de bästa kvinnorna döma internationell herrfotboll och låt herrar döma damfotboll.
Största fiaskot: Sverige skulle vinna VM – så lät det för ett år sedan. I våras ändrades målsättningen en aning. Men att världsfemman skulle lämna Kanada utan att vinna någon match, placerade som nummer 16 – det är ett fiasko.
Bästa upplägget: Hade Kanada. De hade fått ett skräddarsytt slutspelsträd – förutsatt att man vann sin grupp. Det gjorde man. Ändå tog det roliga slut i kvartsfinal. Det jag såg av Kanada var trots allt Christine Sinclair väldigt bra. Hon vräkte inte in mål som i fornstora dar, men låg bakom det mesta av det bästa från Kanada. Hon serverade lagkompisarna, som dock inte var bra nog.
Snyggaste målet: Den officiella omröstningen är igång. Här är de tolv kandidaterna. Det är inte lätt, men personligen röstar jag på Maren Mjelde. Det går knappast att slå en frispark så mycket bättre än hon gjorde mot Tyskland.
Mest surrealistiska upplevelsen: För egen del var det att sitta ihop med tio andra svenska journalister i en hotellrestaurang tvärs över gatan från landslaget och se om Sverige skulle gå vidare eller inte. Det blev avancemang ur gruppspelet, något som gör att hoppet om OS fortfarande lever.
Avskeden: Ett antal stora spelare gjorde sina sista VM och tog farväl från fotboll på allra högsta nivå i och med VM. Det finns därmed anledning att tacka följande lirare för alla högtidsstunder genom åren. Tack Therese Sjögran, Charlotte Rohlin, Sara Thunebro, Abby Wambach, Christie Rampone, Shannon Boxx, Nadine Angerer och Homare Sawa. Jag har säkert glömt några här. Tack till er också…
Konstigaste avskärmningen: Medan de flesta lagens spelare var otroligt aktiva på sociala medier stängde det svenska laget ner helt. Det visade sig knappast vara ett framgångsrecept. Tvärtom gick ju guldet till USA – det lag där spelare och förbund engagerade sig allra mest på sociala medier. Det kanske är dags för en ny mediepolicy för vårt landslag?
Positiv utökning: Det funkade utmärkt med att ha 24 lag i VM-slutspelet. Däremot är det tråkigt att Uefa inte lägger mer kraft på att förhandla till sig ett rättvist antal platser i VM och OS. Medan flera världsdelar fick med för många lag saknades flera kvalificerade europeiska lag i Kanada. Och att Europa bara har tre OS-platser är närmast pinsamt från Uefas sida.
De sämsta vattenspridarna: Det manuella bevattningssystemet i Ottawa.
Manuellt sprinklersystem i Ottawa
Största dubbelmoralen: Fifa kräver att spelarna ställer upp bakom en skylt med fair play inför matcherna… Men när VM skulle lottas valde Fifa att strunta i att lotta de toppseedade lagen. De riggade ett upplägg där Kanada skulle få enklast möjliga väg till finalen. De tre högst rankade lagen placerades alla på samma halva av slutspelsträdet. Fair play?
Största sågningen: Den uteblivna lottningen drabbade Frankrike, något som fick Camille Abilyatt såga Fifa:
Efter varje VM tar Fifa ut ett världslag. De senaste gångerna har upplägget varit att man presenterar laget i form av en 23-mannatrupp. De brukar prioritera att plocka spelare från så många lag som möjligt.
Jag har följt upplägget och presenterar här mitt världslag från mästerskapet i Kanada. Från den startelva jag hade inför de två avslutande matcherna blev det två ändringar. Japanska mittbacken Azusa Iwashimizu hade en tung dag i finalen och flyttas ur startelvan, men är ändå kvar i truppen.
Jag väljer även att byta vänsterback. Meghan Klingenberg tar klivet från bänken in i startelvan. Här är mitt världslag. Startelvan är uppställd enligt USA:s gulduppställning 4–4–1–1:
Hope Solo, USA
Lucy Bronze, England Wendie Renard, Frankrike Becky Sauerbrunn, USA Meghan Klingenberg, USA
Aya Miyama, Japan Amandine Henry, Frankrike Ramona Bachmann, Schweiz Louisa Necib, Frankrike
Carli Lloyd, USA
Celia Sasic, Tyskland
Resten av truppen:
Målvakter: Erin McLeod (Kanada) och Lydia Williams (Australien).
Backar: Ali Krieger (USA), Steph Houghton (England), Azusa Iwashimizu (Japan) och Laure Boulleau (Frankrike).
Mittfältare: Wang Lisi (Kina), Lady Andrade (Colombia), Simone Laudehr (Tyskland) och Lisa De Vanna (Australien),
Forwards: Anja Mittag (Tyskland) och Gaelle Enganamouit (Kamerun).
Coacher blir Mark Sampson och Jill Ellis.
Inför finalen skrev jag att jag höll Bachmann som VM:s bästa spelare. Efter finalen reviderar jag den uppfattningen. Där är nu i stället Lloyd min etta, med Bachmann som tvåa och Henry som trea.
Den enda svenska spelare som fanns med i funderingarna kring det här världslaget var Hedvig Lindahl. Det fanns dock många duktiga målvakter och hon tillhörde de spelare som hamnade just utanför laget. I det sällskapet finner vi även spelare som Nadine Angerer, Wang Fei, Kadeisha Buchanan, Elodie Thomis, Lena Goessling, Shirley Cruz, Megan Rapinoe, Formiga, Morgan Brian, Alex Morgan, Eugenie Le Sommer, Marie-Laure Delie, Christine Sinclair och Jodie Taylor.
Det blir intressant att se hur mitt världslag stämmer överens med de officiella, när det presenteras. Jag välkomnar för övrigt synpunkter. Jag har ju inte sett alla matcherna och har säkert missat någon spelare som borde ha varit med.
Det är bara 45 minuter kvar till avspark i den sista VM-matchen på fyra år. Laguppställningarna har just kommit och de innehåller inga överraskningar.
Båda lagen startar med samma elvor som i semifinalerna. Att USA gör det är högst väntat, allt annat hade varit en jätteskräll. När det gäller Japan är det också väntat, men jag funderade ändå lite tidigare i dag på om Norio Sasaki skulle våga kasta in Mana Iwabuchi i startelvan för första gången. Hon är ju den spelare som fått mest uträttat i offensiv riktning de senaste matcherna. Men så blir det alltså inte.
Här är finalelvorna om du glömt hur lagen ställde upp i semifinalerna: USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan. Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno.
Det är ingen tvekan om att USA kommer att ha ett massivt stöd på BC Place i natt. När man följer med försnacket på Twitter blir man snabbt varse att de amerikanska fansen dominerar Vancouver i dag:
I USA är ju en stor del av dagens fokus riktat mot bänken och Abby Wambach. Här får hon en studio för sig själv att snacka upp finalen. Gillar man Abby Wambach är det här ett ”måste-se-klipp”:
5.45 in i klippet pratar hon om det perfekta avslutet. Att det här är Wambachs sista VM känns självklart. Men det kan ju faktiskt vara så att dagens match är hennes sista landskamp alla kategorier. Är det kanske det hon säger utan att säga det?
Klippet är hämtat från Fox VM-sändningar. Kanalen har satsat enormt på VM – och fått ett gensvar som överträffat deras allra högsta förväntningar, det säger i alla fall Michael Mulvihill, som är vice-president på Fox Sports i den här intressanta artikeln om damfotbollens starka ställning i USA.
Fox har haft en namnkunnig och bred bemanning i sin studio under VM. Här är det den före detta mexikanska landslagsspelaren Monica Gonzalez som pratar om hur VM har påvisat damfotbollens fantastiska utveckling de senaste åren.
Och här pratar Fox studio i Vancouver upp finalen:
Två matcher återstår av VM. Bronsmatchen och finalen. Jag tänkte inte göra någon längre guide till kvällens drabbning i Edmonton. Den guide jag bjuder på till den matchen finns i slutet av det här inlägget.
Fokus här hamnar istället på finalen, det är ju den man ser fram emot nu, även om det finns förutsättningar för att bli en trevlig historia även i kväll.
Som jag skrev efter semifinalerna tycker jag att USA är stora favoriter i Vancouver. Det enda som egentligen talar för Japans Nadeshiko är att ingen av amerikanskorna har vunnit ett VM och att de således kan bli nervösa. Här är min guide till VM-finalen 2015:
Arena: BC Place i Vancouver.
Matchstart: natten mot måndag 01.00 (16.00 på söndag lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 23.45 i morgon. Domare: Kateryna Monzul, Ukraina. Odds: 60–40 i amerikansk favör. USA är klara favoriter – hade det inte varit final hade jag satt högre odds. Mitt tips i BT är 2–0 till amerikanskorna efter mål av Alex Morgan och Carli Lloyd. Med ett tidigt amerikanskt mål kan det bli större siffror än så. Men om amerikanskorna inte får hål och det börjar närma sig slutet av andra halvlek, då växer Japans möjligheter för varje minut.
Trolig startelva, Japan: Ayumi Kaihori – Saori Ariyoshi, Azusa Iwashimizu, Saki Kumagai, Aya Sameshima – Nahomi Kawasumi, Mizuho Sakaguchi, Rumi Utsugi, Aya Miyama – Yuki Ogimi och Shinobu Ohno. Trolig startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Tobin Heath, Morgan Brian, Lauren Holiday, Megan Rapinoe – Carli Lloyd – Alex Morgan.
Det här är den tredje raka stora internationella finalen i rad där USA och Japan ställs mot varandra. Det är förstås ingen slump.
Tvärtom har vi en final mellan de båda lag som lett utvecklingen inom damfotbollen på senare tid. Japan har lett den tekniskt och taktiskt medan USA har lett den på så många andra plan, inte minst intressemässigt.
Visst är det kort avstånd mellan USA och Kanada, men ingen kan få mig att tro att exempelvis Sverige hade haft ett sådant makalöst stöd om VM gått i Norge eller Danmark. Jag har sett uppgifter om att var tredje biljett i VM har köpts av amerikaner. Det var fantastiskt att få se hur unga tjejer och barnfamiljer från USA har åkt land och rike runt i Kanada för att stödja Alex Morgan och de andra.
Finalen lär bli den mest sedda fotbollsmatchen i USA någonsin, sett till tittarsiffror på tv. På plats i Vancouver kommer bland annat vicepresidenten Joe Biden att vara. President Barack Obama har också engagerat sig i laget, han har gjort det såtillvida att han har twittrat ut gratulationer efter segrarna i slutspelsmatcherna. Damfotboll engagerar alltså i USA. Däremot kommer alltså inteSepp Blatter att finnas på plats.
Vancouver ligger ju väldigt nära amerikanska ”soccercitys” som Seattle och Portland. Räkna alltså med att USA kommer att ha ett massivt stöd från läktarna. Men det är bara en av de saker som talar för USA.
Spelmässigt känns det amerikanska laget som minst en klass bättre än de japanska. Båda är välorganiserade och starka på fasta situationer. Japan har med tur och skicklighet tagit sig till final på den ”svaga” halvan som Fifa skapade för Kanada. USA har tagit sig fram på den svåra halvan med alla topplag. De har dessutom imponerat mer och mer för varje match.
I semifinalen uppträdde USA som ett blivande mästarlag. Äntligen hade de ett lag med både god defensiv balans och offensiv tyngd. När Morgan Brian spelar centralt har man en naturlig defensiv innermittfältare samtidigt som Lauren Holiday blir befriad från den defensiva tvångströjan.
Holiday har inte fått visa sina stora offensiva kvaliteter tidigare i VM. Men mot Tyskland hade hon större frihet, med följden att vi fick se ett antal läckra passningar – inte minst ett antal spektakulära spelvändningar. Känslan är att Holiday blir en nyckelspelare i finalen.
Det blir även Alex Morgan. Även om hon inte gjorde något mål skapade Morgan jättemycket. Lotta Schelin borde ta och åka över till Vancouver och se hur Morgan rör sig. För Morgan klarar av att vara ensam och övergiven forward men ändå äga en hel fyrbackslinje.
Hon gör det för att hon har en bra förmåga att läsa av var uppspel och rensningar kommer att hamna. Hon är dessutom smart nog att hela tiden utmana backlinjens svagaste kort. Gissningsvis kommer hon ofta att löpa in på ytan bakom offensivt lagda Saki Kumagai.
USA:s största tillgång hittills i VM är dock försvarsspelet i allmänhet och backlinjen i synnerhet. Hope Solo har nu hållit nollan i över åtta timmar och ännu starkare är att hon bara behövt göra tolv räddningar på hela turneringen, varav flera av dem kom den första halvtimmen. USA släpper alltså till väldigt få målchanser. Och då har de ändå mött lag som Sverige, Nigeria, Australien och Tyskland. Mittbacken Becky Sauerbrunn är otroligt stabil och viktig. Hon gör inget stort väsen av sig i form av flashiga glidtacklingar eller så. Men är det någon som sett henne göra ett misstag i VM?
Japan förmådde i princip inte att skapa något mot England. Jag har väldigt svårt att se hur de skall lyckas dyrka upp USA:s ramstarka försvar. Mark Sampson hade gjort sin läxa och visade hur man håller ihop laget och stressar sönder Japans anfallsspel. Jill Ellis och Tony Gustavsson såg förstås och lärde. Japan kommer alltså att få det ännu jobbigare i anfallsuppbyggnaden än mot England.
För USA är mycket vassare i kontringsspelet än England. USA har bättre passningskvalitet och straffar misstag på ett mycket mer skoningslöst sätt än engelskorna gjorde. Norio Sasaki är duktig taktiskt sett och han har sagt att hans lag inte kommer att vara nervöst utan kommer att våga spela ut. Och att det kommer att våga spela framåt. Jag har stor respekt för Sasaki. Men tror alltså ändå inte att hans lag kommer att vinna.
Även om Japan har sex raka uddamålssegrar i bagaget är det enda som jag tycker talar för laget att USA skulle kunna drabbas av finalfrossa. Ingen av de amerikanska spelare som Ellis använder i sin startelva har ju trots allt varit med och blivit världsmästare. Det har däremot de flesta japanska.
Och faktum är ju att USA var ännu större guldfavoriter 2011 än de är nu. Minns ni förresten finalen från 2011?
Jag gör det väl. Då satt jag på Commerzbank Stadion i Frankfurt och såg dramat live. Det var en fantastisk match där USA var väldigt mycket bättre spelmässigt sett, men där det verkade vara förutbestämt att Japan skulle vinna.
När Aya Miyama utnyttjade amerikanska försvarsnerver och gjorde 1–1-målet i slutskedet av ordinarie tid hade jag 10–0 i riktigt klara målchanser till USA. 10–0. Japan gjorde alltså mål på sitt första riktigt farliga avslut. Den typen av effektivitet lär Japan behöva även den här gången.
Faktum är förresten att USA hade en rätt darrig backlinje för fyra år sedan. Då levde laget fullt ut på sin offensiv. Den här gången skall japanskorna inte förlita sig på att man får så generösa gåvor från amerikanska backar.
Jag kollade för övrigt hur startelvorna såg ut för fyra år sedan. Japan lär ha tre ändringar, medan USA har sex nya spelare, varav tre backar och flera positionsbyten:
Japan 2011: Kaihori – Yukari Kinga, Iwashimizu, Kumagai, Sameshima – Sakaguchi, Homare Sawa – Ohno, Kawasumi, Miyama – Kozue Ando.
USA 2011: Solo – Krieger, Rachel Buehler, Christie Rampone, Amy LePeilbet – Heather O’Reilly, Shannon Boxx, Lloyd, Rapinoe – Abby Wambach och Holiday.
Jag minns också hur Abby Wambach vägrade prata om matchbilden i mixade zonen efteråt. Hur hon var en grymt stor förlorare. Hon sa så här:
”Japan vann matchen, Japan är världsmästare – och de är förtjänta av det.”
Wambach lär inte starta i finalen. Men hon lär komma in – och hon lär inte kliva av BC Place matta förrän USA har vunnit. Det här är sannolikt hennes sista VM-match så räkna med att hon kommer att elda på sina lagkompisar med alla energi hon kan finna.
Wambach spelade ju en huvudroll 2011. Hon såg ut att bli matchhjälte, men blev lite av syndabock. Det var ju hon som styrde Homare Sawa:s klack i förlängningens slutminuter och gjorde så att Hope Solo inte kunde rädda. Wambach agerade alltså olycksfågel och orsakade att det blev straffläggning. Där satte dock den amerikanska forwardsstjärnan sin straff – något hennes lagkompisar hade väldigt svårt att kopiera.
I grunden är ju Wambach ändå en vinnare. Det är även Hope Solo, Carli Lloyd, Megan Rapinoe och Alex Morgan. Sannolikt skall även Julie Johnston in i vinnargänget. Med så många vinnare på planen kommer Japan få komma upp med något alldeles exceptionellt för att kunna kontra.
Fast det är ju ”fel” lag som har vunnit de båda tidigare finalerna mellan USA och Japan. Japanskorna var spelmässigt bättre i OS-finalen 2012. Då hade jag 8–6 till Japan i målchanser. Dessutom skulle Japan ha haft en straff för hands vid underläge 1–0. Den missade dock domaren Bibiana Steinhaus. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en dålig domarinsats som avgör VM. Sådana har vi ju haft för många av.
Bland annat hjälptes ju USA till final av en sådan. Vid närmare betraktande så har även jag kommit fram till att Alex Morgan stoppades utanför straffområdet när USA fick straff. Dessutom borde ju Julie Johnston ha blivit utvisad i samband med den tyska straffen.
Domarfrågan finns det anledning att återkomma till. Men förhoppningsvis alltså inte direkt efter finalen…
När det gäller laguppställningarna tror jag alltså på att båda lagen spelar som i semifinalerna. Det känns inte som någon vågad gissning, även om legendarerna Wambach och Sawa säkert ligger på för att ingå i startelvorna.
Det om läget inför finalen. Här är även en liten lägeskoll inför bronsmatchen:
Arena: Commonwealth Stadium i Edmonton.
Matchstart: i kväll 22.00 (14.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar 21.20. Domare: Ri Hyang Ok, Nordkorea. Odds: 55–45 i tysk favör. Tyskland förlorar nästan aldrig en mästerskapsmatch mot europeiskt motstånd. Jag tippar tysk seger med 3–2.
Även här känns det troligt att det blir ganska lika startelvor som i semifinalerna. Dock händer det ju att coacher ger några trotjänare som nött mycket bänk chansen i bronsmatcherna.
Här är jag dock skeptisk till att det blir så. De flesta tyskorna har ju ingen VM-medalj och de lär gärna vilja få med sig en hem. Och för England skulle ju en tredjeplats vara en jätteframgång.
Jag tror alltså ändå på tyskorna. Även om de har behövt resa för att ta sig till Edmonton har de haft en dag mer på sig att ladda om. Och med tanke på det grymma sätt som England föll mot Japan så är frågan om engelskorna har orkat resa sig och ladda om.
Dock blir man ju glad när man läser att Laura Bassett har givit klartecken till spel. Visst vore det väl en solskenshistoria om hon fick avgöra i kväll? I rätt mål alltså.
För Tyskland är Lena Lotzen och Dzsenifer Marozsan borta. Tyskland har ändå en så bred trupp att man bör kunna klara det här. Frågan är dock hur Annike Krahn klarar Jodie Taylor. Krahn hade ju en mardrömsdag i semifinalen, på sin födelsedag – europeisk tid. Kanske att mittbacken får fler skäl att fira efter bronsmatchen.
Slutligen tror jag alltså att det är den amerikanska nationalsången som kommer att ljuda efter finalen. Antagligen en vackrare version än den här med Ariane Hingst:
Mitt tips om tysk seger mot USA var inget vidare. Visst borde Celia Sasic ha gjort 1–0 på straff i 60:e minuten. Men totalt sett var amerikanskorna det klart bättre laget.
Jill Ellis valde att ställa upp sin elva 4–4–1–1 med Carli Lloyd i den släpande forwardsrollen. Med både Morgan Brian och Lauren Holiday bakom på centralt mittfält hittade USA mästarspelet.
Den första halvleken var det bästa jag sett USA spela på flera år. Även om det var 0–0 i paus imponerade amerikanskorna med prickfritt försvarsspel där de höll tyskorna på behörigt avstånd från Hope Solo:s mål. Det var 6–2 i hörnor, 3–0 i klara målchanser – och ett USA som uppträdde som blivande världsmästare.
Den första kvarten efter paus hittade tyskorna vägar till att skapa målchanser. Genom snabba spelvändningar fick de isär den amerikanska backlinjen – och då gick Julie Johnston vilse ett par gånger. Hon är bra när hon får jobba rakt fram eller rakt bakåt. Men när hon även rycktes i sidled hamnade Johnston flera gånger på fel ställe. Det var också hon som drog i Alexandra Popp och orsakade den tyska straffen. Den slog dock Sasic utanför.
Här känns det för övrigt som att Johnston borde ha blivit utvisad. Väljer domaren att blåsa straff skall hon väl även bedöma det som målchansutvisning. Eller?
Några minuter senare vände Annike Krahn ryggen till när Alex Morgan stormade fram. Det har diskuterats på twitter huruvida förseelsen skedde utanför straffområdet eller inte. Och huruvida det var Morgan som sprang in i Krahn eller inte.
Personligen var min spontana uppfattning att straffen var korrekt dömd. Det är solklart att Krahn sprang in i Morgans löpväg och vände baken till. Jag uppfattade det som att förseelsen började utanför, men fortsatte in i straffområdet. Men jag har inte sett 100 repriser ännu, så jag kanske ändrar mig…
Fast domaren måste gå på sin omedelbara bild av situationen och jag förstår att hon blåste straffen. Den placerades säkert in av de stora matchernas spelare nummer ett, Carli Lloyd.
Efter målet hittade USA tillbaka till kontrollen. Tyskland skapade inte en enda riktig kvitteringschans innan inhopparen Kelley O’Hara kunde stöta in 2–0-målet på passning från Lloyd. Det var för övrigt Krahn som blev ifrånsprungen i förstadiet till 2–0-målet.
USA åker till Vancouver som stora guldfavoriter. Det spelet de presterade i natt var grymt imponerande. De spelade inte lika vacker fotboll som Frankrike, men de spelade stabilt och effektivt. Det blir något för Japan eller England att bita i.
För tysk del blir det alltså bronsmatch. Det blev också väldigt tydligt att tyskorna måste hitta nya mittbackar – eller åtminstone en ny. Annike Krahn hänger nämligen inte med när motståndet är av högsta världsklass.
Frankrike sprang ifrån den tyska backlinjen i fredags och i natt snurrade Morgan upp Krahn gång på gång. Det var så tydligt att USA hade som strategi att Morgan skulle utmana Krahn – en segertaktik.
Sannolikt har vi redan upplevt VM:s bästa match spelmässigt sett. Det hindrar inte att det återstår fyra riktigt intressanta drabbningar.
Vi är ju framme vid de fyra medaljmatcherna. Först ut är världens två bästa lag sett till rankningen, Tyskland och USA.
Arena: Olympiastadion i Montreal.
Matchstart: 01.00 (19.00 lokal tid) TV/Stream: TV4 direktsänder, sändningen startar vid midnatt. Domare: Teodora Albon, Rumänien. Odds: 51–49 i tysk favör. Det kommer att bli superjämnt, men känslan säger Tyskland – fast det kan krävas både förlängning och straffar.
Tänkbar startelva, USA: Hope Solo – Ali Krieger, Julie Johnston, Becky Sauerbrunn, Meghan Klingenberg – Kelley O’Hara, Morgan Brian, Carli Lloyd, Megan Rapinoe – Alex Morgan och Amy Rodriguez. Tänkbar startelva, Tyskland: Nadine Angerer – Tabea Kemme, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Leonie Maier – Simone Laudehr, Lena Goessling, Melanie Leupolz, Alexandra Popp – Celia Sasic och Anja Mittag.
Den första semifinalen spelas mellan damfotbollshistoriens två stora – de enda länderna som står på två VM-guld. Vinnaren i den här drabbningen kommer att vara favorit i finalen och därmed ha goda möjligheter att bli först till tre guld.
Det här är en match som på många sätt känns vidöppen, en match som kan gå i båda riktningar. Personligen har jag under hela mästerskapet hållit Tyskland som något bättre än USA. Men under arbetet med det här inlägget har jag hittat ganska många punkter som trots allt talar för amerikansk seger.
Simone Laudehr
Det är åtta år sedan Tyskland senast spelade en final i ett världsomspännande mästerskap. Då var sex av årets spelare med – Nadine Angerer, Annike Krahn, Saskia Bartusiak, Simone Laudehr, Anja Mittag och Melanie Behringer. Övriga 17 i den tyska truppen är färskingar i den här typen av matcher.
USA har spelat i de tre senaste stora finalerna – och vunnit två av dem. I årets VM-trupp har nästan samtliga spelare varit med i minst ett av de tre mästerskapen. Och flera av de andra har varit med och vunnit ungdomsmästerskap. Rutinen vid den här typen av matcher är alltså större hos USA.
USA har också en fördel i att de kommer att ha ett tungt publikstöd. Montreal ligger inte långt från den amerikanska gränsen, det borde alltså kunna bli flera tusen USA-supportrar på läktarna. Så här såg det exempelvis ut på the Theatre Telus i Montreal i går kväll:
Fysiskt borde det vara ganska jämnt. Båda lagen är vältränade och tog chansen att rulla på många spelare i gruppspelet. I kvartsfinalen spelade Tyskland i och för sig 120 minuter, men de spelade i Montreal, medan USA har haft en resdag från Edmonton. Det är dessutom två timmars tidsomställning att ta hänsyn till för amerikanskorna.
Alex Morgan och Hope Solo
Defensivt har amerikanskorna varit väldigt stabila. De har knappt släppt till någon målchans i de två utslagsmatcherna och det är över sju timmar sedan Hope Solo senast släppte in något mål.
Tyskland har däremot visat sig ha vissa defensiva brister. Frankrike avslöjade dem pardonlöst under delar av kvartsfinalen. Och trots att Sverige blev överkört i åttondelen tilläts vårt utklassade lag skapa ett antal 100-procentiga målchanser.
Det starka försvaret brukar vinna titlar – vilket borde tala för USA. Men just det att amerikanskorna har haft svårt att hitta vägar till målchanser, samt att Alex Morgan inte hittat toppformen ännu, talar ändå emot USA. Dessutom tror jag att Tyskland kan få ganska bra betalt för sitt vassa presspel mot amerikanskorna.
En viktig match i matchen blir den mellan målvakterna Solo och Angerer. Båda brukar vara spelare som kliver fram och avgör stora matcher. Vem spelar hjälterollen den här gången?
Trots att ganska mycket talar för USA håller jag alltså Tyskland som favoriter. Huvudorsaken är Tyskland har fler duktiga bollspelare och dessutom allt ett väl inarbetat, eget anfallsspel. USA har visat brister i passningsspelet. Och det känns inte som att man har någon plan för hur man skall skapa målchanser.
Känslan är att den tuffa tyska pressen borde kunna bita rätt bra mot USA. Amerikanskorna borde ju inte ha Frankrikes förmåga att spela sig förbi förstapressen. Tvärtom känns det som att USA kommer att få det jobbigt under den första halvtimmen. Men är USA fortfarande med i matchen i slutet av den första halvleken sjunker oddset för amerikansk seger för varje minut som går.
När det gäller inbördes möten är det två lag som inte har stött på varandra de senaste två åren. Däremot blev det tre möten på kort tid under säsongen 2012/13. Då blev det två kryss i USA på hösten 2012 och amerikansk seger i finalen av Algarve cup i mars 2013.
Fast sedan dess är min uppfattning att USA har blivit sämre medan Tyskland har blivit bättre. Silvia Neid har matchat in flera unga spelare till det rutinerade lag hon då hade.
Silvia Neid
Tittar vi på nattens laguppställningar är frågetecknet i den tyska startelvan huruvida Dzsenifer Marozsan, som gjorde ett starkt inhopp senast men har lite skadeproblem, kliver in i startelvan eller inte.
Jag tror inte det utan räknar med att Neid fortsätter att köra Mittag i startuppställningen och låter Marozsan agera ersättare. Mittag har ändå gjort fem mål och agerat väldigt smart i många matcher. Alltså tror jag att Neid fortsätter med samma elva som startat både mot Sverige och Frankrike.
En notering i det tyska laget senast var att jag tyckte att Lena Goessling var en av få tyskor som var riktigt bra i den första halvleken. Men när övriga laget blev bättre försvann hon ur matchen. Då valde Neid att byta ut henne och i stället satsa på Bayern Münchens framgångsrika innermittfält från senaste säsongen med Melanie Leupolz och Behringer. De kompletterar varandra väl.
Nu tror jag inte att Neid petar Goessling från startelvan. Men får inte tyskorna mittfältet att funka kan nog firma Behringer/Leupolz bli aktuell igen.
Kring USA:s startuppställning finns det betydligt fler frågetecken. Får Morgan Brian fortsatt förtroende? Startar Abby Wambach? Hur blir det med Amy Rodriguez och Kelley O’Hara? Lauren Holiday? Tobin Heath? Eller Christen Press?
Det som är självklart är att Solo startar samt att det blir den backlinje som har startat i de senaste matcherna. Lika självklart känns det att Lloyd, Rapinoe och Morgan kommer att starta. Därmed återstår det tre platser att slåss om.
Jill Ellis
Jag gissar att Jill Ellis har sett bristerna i det tyska mittförsvaret och satsar på snabbhet. Det skulle kunna innebära att hon kopierar den elva som den före detta landslagsspelaren och numera TV-experten på Fox, Leslie Osborne, vill se. Det innebär alltså att Holiday, Press, Heath och Wambach får se matchupptakten från bänken, medan Brian, O’Hara och Rodriguez startar.
Abby Wambach lär komma in, men det lär dröja till dess tyskornas höga press bedarrat.
Det har blivit dags att sätta punkt för den här matchguiden. Jag gör det genom att konstatera att jag förväntar mig en match som är långt ifrån lika välspelad som Tyskland–Frankrike. Det innebär inte att matchen blir mindre sevärd. Det här gigantmötet har ju nämligen förutsättningar att bli en rykande het kamp mellan två lag som har hur mycket vinnarinstinkt som helst.
En blogg om internationell damfotboll 