Bilder av en landslagsträning

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tidigare i dag tog jag en liten sväng ner till Göteborg för att kolla in landslagets träning och lyssna av vad spelarna hade att säga under presskonferensen.

Eftersom flera av spelarna hade matcher i helgen, och Peter Gerhardsson bara har tre träningspass på sig innan torsdagens viktiga hemmamatch mot Ukraina, var det flera spelare som ganska tidigt klev åt sidan och körde lågintensiv träning.

Utifrån den korta period man spelade elva mot elva gissar jag på att Gerhardsson kommer att köra med följande startelva mot Ukraina: Hedvig LindahlHanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena ErikssonSofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Olivia SchoughKosovare AsllaniStina Blackstenius.

När Gerhardsson plockade in Julia Roddar istället för skadade Fridolina Rolfö anade jag att Gerhardsson planerade att spela Asllani som tia på torsdag. När jag träffade förbundskaptenen på Valhalla IP för några veckor sedan sa han att det är högst önskvärt att spelarna har samma position i sina klubblag och landslaget, speciellt när samlingarna är så korta att man inte har så mycket tid att ställa om.

Eftersom Asllani har spelat som tia i LFC på sistone känns det rimligt att hon även används som tia i gulblått.

I övrigt på träningen lade man en del tid på att träna på att spela sig förbi motståndarnas mittfält. Där noterade jag att instruktionerna i stort handlade om att sätta fart på passningen uppåt i planen, samt att det är väldigt viktigt att mottagaren har minst en fot som pekar framåt i planen.

Under det ena spelet fick Lina Hurtig en smäll mot högerknät. Spontant kändes det inte så bra, men efteråt förklarade läkaren Houman Ebrahimi att det bara var en smäll, och inget att oroa sig för.

Däremot kändes det högst tveksamt om Rolfö kan spela i Danmark på tisdag. Även om doktor Ebrahimi trodde att chansen finns låter det som kort tid att spela match bara cirka 1,5 vecka efter en listen bristning/sträckning.

De spelare som mötte media efter träningen var Sofia Jakobsson, Linda Sembrant och Nina Jakobsson. Man blev glad bara av att se den sistnämnda. Hon såg ut att njuta fullt ut av att få lite tid i rampljuset.

Nina Jakobsson

Piteforwarden fick frågan om vad det är som har gjort henne till landslagsspelare.

”Mycket min fysik och att jag kan ta ytor med boll. Jag känner mig mer trygg med boll, att jag kan få fast bollen eller vända upp. Det är där jag känner att jag har utvecklats.”

Sedan noterade hon att det är en dröm att få göra sin första A-landslagssamling.

”De äldre som Seger och Fischer har man ju sett på tv när man var ung, så klart det är häftigt att få spela ihop med dem nu.”

Ninas namne Sofia har betydligt mycket större vana av landslagssamlingar. Jag kollade med Montpellieranfallaren om hur hon bedömde sin matchform. Hon konstaterade att hon bara har spelat en hel match efter sommaren, men var ändå mer orolig för att ha glömt bort svenska ord än för matchformen.

”Man tappar vissa ord ibland, men det blir bra när man kommer hem till Sverige och får öva lite på svenskan. Formen är bra. Vi har haft försäsong i Frankrike och haft flera riktigt bra träningsmatcher och seriestart i helgen. Det känns bra, och jag kände mig pigg i dag på träningen, så det var kul.”

Hon berättade om att hon har fått spela en halvlek mot Chelsea, 20 minuter mot Arsenal, 90 minuter mot Bayern München, samt att hon gjorde ett inhopp i den andra halvleken mot Barcelona och fick 45 minuter i ligapremiären i lördags.

Jakobsson var imponerad av Ukraina senast.

”De har ett bra lag, med riktigt bra omställningsspel. De har ett par duktiga spelare, en mittfältare som jag tycker var jätteduktig – och så hade de snabba forwards. Så vi får se upp med deras omställningar, vara noggranna i vårt försvarsspel. Och när vi har bollen får vi ha tålamod.”

Det hindrar inte att hon har receptet på vad som behöver förbättras den här gången:

”Kvalitet på inspelen, löpningar in i box och sedan vara ordentliga när vi får chansen. Våga tro på det vi gör, och ha bättre inspel – och helt enkelt bara göra mål.”

Linda Sembrant

Även Linda Sembrant var imponerad av Ukrainas kontringsspel.

”De var snabba och tvekade inte, utan öste på med folk. De var väldigt orädda och tror på sin idé.”

Hon fick frågan om hur hon tycker att det fungerar med täta byten mellan tre- och fyrbackslinje.

”Jag tycker att det har varit väldigt kul med hur vi har kunnat mixa, hur vi känner oss bekväma och starka i de två olika sätten. Vi känner oss väldigt trygga med båda systemen. De är väldigt tydliga med vad de vill ha ut av oss, så det känns som att vi kan vara väldigt flexibla.”

Jag tog upp de fasta situationerna, en viktig detalj som funkade dåligt på den förra landslagssamlingen.

”Där behöver vi snäppa upp det ett snäpp. Vi vet att fasta brukar vara en väldigt stor styrka, så där skall vi vara målfarliga. Vi får se till att gå fullt ut i boxen och skapa situationer. Och gör vi inte det i förstaläget skall vi försöka få fast bollen, så kanske chanserna kommer i andra- eller tredjefas.”

Man körde några hörnor på träningen. De var dock inte speciellt lyckade, utan de ledde till kontring för det försvarande laget mer eller mindre varje gång. Vi får hoppas på bättre kvalitet på torsdag.

I övrigt i dag meddelade Hammarbys Helén Eke den tråkiga nyheten att hon är korsbandsskadad och har spelat klart för i år. Det är hennes andra korsbandsskada, men den första i det aktuella knät.

I de Asiatiska spelen blir det final mellan Japan och Kina. Japanskorna vann sin semifinal mot Sydkorea med 2–1. Segermålet var ett självmål i 86:e minuten.

Kina vann sin semifinal mot Taipei med 1–0, segerskytt blev Wang Shanshan.

På torsdag meddelar Uefa vem som skall prisas som Europas bästa spelare säsongen 2017/18. Klart är att det inte blir Ada Hegerberg. Hon har redan fått besked om att hon inte kommer att vinna. Det är ju faktiskt ett rätt konstigt agerande från Uefa.

Men kanske skönt för Hegerberg som slipper åka på gala. Vinnaren blir därmed antingen Amandine Henry eller Pernille Harder.

Slutligen hade jag med mig kameran till Kamratgården tidigare i dag. Här är mina bilder från landslagets träning:

Jakobsson nytt ansikte i väntad landslagstrupp

Nina Jakobsson

Alldeles nyss har Peter Gerhardsson presenterat sin trupp till de avgörande VM-kvalkamperna mot Ukraina och Danmark.

Det blev väl som jag gissade häromdagen, alltså att Gerhardsson väljer att satsa på i princip samma trupp som han gjorde senast, samt att han ger Nina Jakobsson chansen. Piteåforwarden är den enda helt nya spelaren i truppen.

Inte heller duon Jennifer Falk och Julia Karlernäs har spelat några A-landskamper, men båda har varit med på samlingar tidigare – bland annat den senaste.

Tittar vi igenom truppen är det samma tre målvakter som senast, alltså:

Hedvig Lindahl, Zecira Musovic och Falk.

Det är även samma åtta backar:

Hanna Glas, Anna Oskarsson, Nilla Fischer, Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Jonna Andersson och Mia Carlsson.

På mittfältet finns det en förändring i form av att Julia Roddar får ge plats åt Karlernäs. Senast kom ju Piteåspelaren in i ett sent skede som reserv för skadade Caroline Seger.

Apropå Seger poängterade Gerhardsson på presskonferensen att det var viktigt att få tillbaka henne i spel, inte minst i rollen som ledare på planen.

När Gerhardsson gick igenom spelarna stannade han upp vid några, och motiverade uttagningen. Karlernäs var en sådan. Han sade sig vara imponerad av hennes spel, inte minst att hon gör mål från mittfältet. Men han konstaterade även att hon är bra i defensiven, både på huvudet och i presspelet.

Här är mittfältet i sin helhet:

Caroline Seger, Kosovare Asllani, Hanna Folkesson, Karlernäs, Elin Rubensson och Olivia Schough.

Bland forwards stannade Gerhardsson förstås till på Nina Jakobsson, som han beskrev som en formstark och fysiskt väldigt stark spelare. Han poängterade också att hon gjorde en väldigt bra U23-landskamp mot England, vilket är en väg in i A.truppen. Han sa att Jakobsson har funnits med i förbundskaptenernas tankar tidigare, men han hoppas att de prickat rätt tillfälle att ta ut henne.

I övrigt bland forwards tog man ut en 24:e spelare i Lina Hurtig. Det motiverades med att hon har gjort två intressanta inhopp i LFC, och att hon är en spelare med lite speciella egenskaper i sin snabbhet och speluppfattning.

Det innebär att truppen innehåller följande forwards:

Stina Blackstenius, Sofia JakobssonFridolina Rolfö, Anna Anvegård, Mimmi Larsson, Nina Jakobsson och Hurtig.

Noterbart bland forwards är att den som fått ge plats åt Nina Jakobsson i truppen är Loreta Kullashi. Eskilstunaspelaren har ju varit skadad ett tag, så det var rimligt att hon inte skulle komma med den här gången.

Lite förvånande dock att hon inte heller fanns med i U23-landslagets trupp till en fyrnationsturnering i Norge. Kullashi har ju trots allt suttit ombytt på bänken i Uniteds båda två senaste matcher.

Loreta Kullashi

För övrigt noterades från presskonferensen att Gerhardsson inte fick en enda fråga på podiet. Det är lite ovanligt.

Innan han presenterade sin trupp gjorde han en liten tillbakablick, där han totalt sett tycker att landslaget gjorde väldigt bra, prestationsmässigt sett i de tio landskamper han har lett.

Han konstaterade att han har en 100-procentigt proffsig omgivning när det gäller analytiker, och att han inte har något mer att önska på den fronten. Han sa:

”Det finns inget vi kan skylla på.”

Han gick även igenom de båda matcherna på den förra samlingen lite mer noga. Där konstaterade han att Kroatien inte hade ett enda bollinnehav i den så kallade ”sista tredjedelen”, något som är väldigt ovanligt. Eftersom långt över 99 procent av alla mål görs från just den sista tredjedelen är det svårt att vinna matcher om man aldrig kommer dit…

Förlusten mot Ukraina kallade han:

”Vår sämsta prestation under de tio landskamperna vi spelat.”

Där menade han att den stora orsaken till förlusten var att de svenska spelarna var för obeslutsamma i sista tredjedelen. Sverige hade bollen under kontroll där 67 gånger under matchen, medan Ukraina hade bollen i sin sista tredjedel vid 16 tillfällen.

Gerhardsson sa att Sverige hade åtta avslut i goalzone, vilket är det området där flest mål kommer till, medan Ukraina hade två. Han sa att:

”De lärdomar vi dragit av det här behöver vi visa nu på Gamla Ullevi.”

När jag gjorde min stora analys av förlusten i Ukraina fick jag det till 4–4 i farliga målchanser, och jag ansåg att alla Ukrainas fyra chanser var bättre än Sveriges bästa.

Jag skulle nog kalla det att Sverige hade både för dålig kvalitet och för dålig skärpa kring Ukrainas straffområde. Men visst, om jag hade pratat om mina egna spelare hade jag nog också kallat det för obeslutsamhet.

Men varken den 30 augusti på Ullevi eller den 4 september i Viborg finns det utrymme för liknande obeslutsamhet.

Det handlar ju nämligen om två otroligt viktiga matcher för svensk del. Som jag ser det är det här den viktigaste landslagssamlingen sedan OS för två år sedan. Alltså viktigare än fjolårets EM-slutspel.

Det är ju inte bara en VM-plats som står på spel, utan även chansen att kvala in till OS i Japan. Men två förluster är vi med största sannolikhet borta från både VM och OS.

* Det om landslaget. Nu blir det lite U20-VM. I går kikade jag från och till på Spanien–USA i sista gruppomgången. I den första halvleken rullade spanjorskorna ut amerikanskorna totalt. Även om USA hade bättre koll på spelet efter paus skapade de inget – och de var ju tvungna att vinna för att gå till kvartsfinal.

Fortfarande med mindre än tio minuter kvar ledde Spanien med säkra 2–0. Men de sista tio minuterna hände något, USA gjorde två mål och hade plötsligt chansen att trots allt ta sig vidare till kvartsfinalen.

Nu red Spanien ut stormen, men det kändes ändå lite som kvartsfinalen i U20-VM för två år sedan, då amerikanskorna var utspelade av Mexiko i 80 minuter. Men från inget vände USA 1–0-underläget till en spelmässigt sett totalt omotiverad 2–1-seger.

Jag har ju flera gånger påtalat att USA tappar mark på ungdomssidan, vilket på sikt också borde märkas bland seniorerna. Men just den där mentaliteten, att aldrig ge upp, gör att USA lär bli att räkna med långt framöver, även när de har lag med mindre talang än motståndarna. Amerikansk damfotboll gynnas också stort av landets collegeupplägg, som gör att få spelare slutar innan de är 23–24 år.

I stora delar av övriga världen minskar många talangfulla spelare redan innan de fyller 20, mycket eftersom det inte har gått att leva på fotbollen. Det här håller ju på att förändras i flera europeiska länder, något som ligger bakom de lyft som länder som Frankrike, Spanien och England har haft de senaste åren.

Apropå det så ser kvartsfinalerna i U20-VM ut så här:

Torsdag:
Spanien–Nigeria och Frankrike–Nordkorea

Fredag:
England–Nederländerna och Tyskland–Japan

Nigeria tog alltså den sista kvartsfinalplatsen. Man gjorde det på ett kinesiskt självmål på övertid.

Ett lättat Nigeria dansade sig fram i går kväll.

I förra inlägget skrev jag om Lauren Hemp:s udda mål mot Mexiko. Har ni inte sett det tycker jag att ni skall göra det. Och skall man tro målskytten var det ju tydligen meningen…

Allra sist noteras att det är lottning av sextondelsfinalerna i Champions League på fredag. Här är seedningen:

 

Landslagstankar, vändningar och LFC:s nya forwards

Nina Jakobsson

På tisdag skall Peter Gerhardsson presentera sin trupp till de båda avgörande matcherna i VM-kvalet. I dag var sista chansen för de damallsvenska spelarna att visa att de skall vara med.

I söndags satt jag bredvid Gerhardsson på Valhalla. Utan att vi egentligen pratade om henne fick jag en känsla av att Nina Jakobsson hade en chans att komma med. Hon känns som en bra backup till Fridolina Rolfö.

Jakobsson har varit väldigt bra hela säsongen, och hennes formkurva fortsätter att peka uppåt. I dagens seriefinal var hon inblandad i det mesta Piteå skapade framåt.

Jag pratade däremot en lite med Gerhardsson om Jessica Samuelsson. I helgen har Arsenalbacken gjort en efterlängtad comeback med några minuters inhopp i en träningsmatch.

Kul för Samuelsson, men det rimliga är ju att comebacken kommer för sent för att hon skall vara aktuell för den kommande landslagstruppen.

Annars är ju både det troliga och rimliga att Gerhardsson satsar på de spelare som han använt tidigare i kvalet. Det som blir lite intressant är att se vem som blir tredjemålvakt bakom Hedvig Lindahl och Zecira Musovic. Senast var det Jennifer Falk, men hon har ju inte fått spela så jättemycket i Göteborg på sistone.

Falk stod i dagens seriefinal. De tre sista målen var hon chanslös på. Det första såg ganska ”lätt” ut vid en första anblick. Men efter att ha sett det några gånger tror jag kanske att det tar på en försvarare och ändrar riktning. Fast säker är jag inte.

Efter dagens seriefinal funderade jag lite över hur vanligt i årets damallsvenska det är att lag vänder underlägen till seger. Vid en snabb genomgång noterades att hälften av lagen i serien har vänt underlägen till seger.

Piteå är värst, de har vunnit tre matcher där de legat under. Vittsjö och Göteborg har vänt två underlägen medan Hammarby, Kristianstad och Djurgården har vänt var sitt.

Av de tio vändningarna har tre varit från tvåmålsunderlägen. Utöver Piteås i dag är det Vittsjö som reste sig mot Linköping samt Göteborg som vände mot Växjö.

Lag som klarar av att vända underlägen visar på mental styrka. Att Piteå visat både sig själva och sina motståndare att man vid tre tillfällen klarat av att vända underlägen till seger stärker förstås lagets aktier i den damallsvenska slutspurten.

Faktum är att kollar vi de tre topplagen har Piteå och Göteborg kommit i underläge i sex matcher vardera hittills i år, medan Rosengård bara hamnat i underläge fem gånger.

Ändå har Rosengård sämst facit i de här matcherna. De har bara tagit två poäng på de där fem matcherna, ingen gång har de alltså lyckats vända till seger. Piteå har tagit nio poäng från underläge och Göteborg sex.

Eskilstuna har inte vänt några underlägen till segrar. Men laget har tagit poäng från tvåmålsunderläge och i dag kändes det säkert lite som en vändning. Kristianstad hade ju nämligen straff i början av den andra halvleken.

Sannolikt höll halva damallsvenskan sina tummar för Kristianstadsseger, men Emelie Lundberg räddade Rita Chikwelu:s straff. Och i slutminuterna tryckte Hanna Glas in det mål som tar sörmlänningarna över nedflyttningsstrecket.

Nu är det i stället LB07 som är nere på nedflyttningsplats. Man föll i dagens Malmöderby med 3–0 mot Rosengård. LB har dock inlett hösten med att möta de båda topplagen Piteå och Rosengård.

LB:s inbördes möten med övriga lag på den nedre halvan kommer i de sju sista omgångarna. Det är där laget måste visa klass.

I övrigt i dag har vi fått klart med två kvartsfinalpar i U20-VM. I grupp B vann England före Nordkorea. I paus ledde Mexiko med 1–0 mot England, men engelskorna vände och vann med hela 6–1. Englands sista mål är ett av de konstigaste man sett. Det gjorde Lauren Hemp med höften.

Nordkorea avgjorde sin match mot Brasilien på övertid. Just innan hade brasilianskorna ett ribbskott. Nordkorea tog sig alltså vidare med ett nödrop.

I grupp A säkrade Frankrike gruppsegern via 4–0-seger mot redan slutspelsklara Nederländerna. Hos fransyskorna var Annahita Zamanian bänkad. Hennes ersättare Amelie Delabre gjorde tre mål.

U20-VM är för övrigt en stor framgång för Europa. Fyra av fem europeiska lag är redan klara för kvartsfinal, och i morgon kan även Spanien säkra en slutspelsplats. Deras avgörande match mot USA sänds på Eurosport 2 klockan 13.30. 16.30 visas även mötet mellan Tyskland och Haiti. Tyskorna har ju dock redan säkrat sin kvartsfinalplats.

De båda kvartsfinaler som är klara är England–Nederländerna och Frankrike–Nordkorea.

Det kan bli så att bara europeiska och asiatiska lag tar sig vidare. Två kontintenter som tappat rejält de senaste tio åren är Afrika och Sydamerika. I Afrika finns inga ungdomsmästerskap på flicksidan. De lag som kvalat in till U20-VM har spelat en kvalturnering, men den innehöll ingen final.

Sydamerika har ungdomsmästerskap, men det är ändå synd att säga att de sydamerikanska nationerna satsar på sina damlag. Utöver Brasilien är det få A-landslag som spelar landskamper mellan mästerskapen.

Ett världsdelsförbund som kan bli utan kvartsfinalplatser trots att man satsar stort är Concacaf, alltså Nord- och Mellanamerika. Där spelas det F15-mästerskap sedan 2014. Det tredje är i gång just nu, i morgon är det final mellan USA och Mexiko. Utöver världsdelsförbundets egna lag har Portugal och Nordirland varit med.

Slutligen hade jag trott att det skulle presenteras ett gäng damallsvenska nyförvärv under dagen. Och till slut kom det några. Först meddelade Linköping att man till slut hittat två nya forwards i engelsk-walesiska Emma Jones från Oregon State University och kanadensiska Marie-Yasmine Alidou d’Anjou från Olympique Marseille.

Jag har inte sett någon av dem, och kan inte bedöma deras kvalitet. Jag noterar dock att Alidou d’Anjou gjorde tre mål på 16 matcher (11 från start) i D1 Feminine den senaste säsongen.

Däremot är inte danska Dajan Hashemi klar för LFC ännu. Men enligt LFC:s hemsida omfattas hon inte av transferfönstret, utan man har augusti månad på sig att göra klart med henne.

I övrigt i dag har Hammarby meddelat att man hann rekrytera amerikanska Lauren Kaskie från Chicago Red Stars innan fönstret stängde.

Bilder från Valhalla

 

Detta bildspel kräver JavaScript.

I dag har det varit nyhetstorka i damfotbollsvärlden. Det som har hänt är att kvalet till Champions League har dragit igång.

Såvitt jag vet har ingen svensk spelare varit i aktion, isländska Thor/KA:s Johanna Henriksson satt nämligen på bänken när laget inledde sitt gruppspel med 2–0-seger mot nordirländska Linfield.

I övrigt noteras att Cecilie Pedersen räddade norska Avaldsnes genom att sätta segermålet till 3–2 i slutminuterna mot Portugals mästarlag Sporting. Portugisiskorna tog ledningen med 2–1 i början av den andra halvleken, men norskorna lyckades alltså vända. Avaldsnes två första mål gjordes av två spelare som tidigare varit i damallsvenskan, nämligen Gaelle Enganamouit och Maruscha Waldus.

Alla tisdagens resultat finns här.

Det här blir ett kort inlägg, eller kanske snarare ett inlägg med kort. För här är de bilder jag knäppte på Valhalla i söndags. Ovan finns de som bildspel, och här nedan som mosaik:

Årets sista besök på Valhalla

Göteborg tackar fansen

I eftermiddags tog jag en sväng till Valhalla IP. Där fick jag se den sista matchen Göteborg FC spelar på den arenan för i år.

Resten av lagets hemmamatcher i damallsvenskan kommer man att spela på stora Ullevi, vilket innebär att Göteborg blir ett gräslag i höst. Frågan är om det är positivt eller negativt för laget i den guldstrid som man i högsta grad blandat sig i. Den frågan låter jag hänga i luften. Jag ställde den faktiskt inte till någon av dem jag pratade med efter Göteborgs 3–1-seger mot Eskilstuna.

I går läste jag i GP att Göteborgsfotbollen inte har gjort en så dålig vårsäsong på hela 2000-talet. Fast i går verkade Göteborgsfotbollen bara handla om män. Jag vet inte vad som hände under natten, men i dag inkluderas även damerna. I dag läste jag i samma tidning att ”Kopparbergs/Göteborg FC är Göteborgsfotbollens hopp om ett SM-tecken 2018.”

Så är det. Faktum är att Göteborg FC aldrig har legat bättre till halvvägs in i damallsvenskan än de gör i år. När laget kom tvåa 2012 hade man exempelvis hela nio poäng upp till serieledning efter elva omgångar. I år är som bekant avståndet bara två poäng. Dessutom har man värvat några spännande spelare i sommar.

Det fanns alltså anledning till stor nyfikenhet inför mötet mellan lagen på näst första och näst sista plats i tabellen.

Under den första halvleken märktes det inte speciellt mycket att det skiljde nio placeringar och tio poäng mellan lagen. Även om jag tyckte att det märktes att Göteborg hade lite större potential, och även lite bättre målchanser, så stod Eskilstuna upp väldigt bra.

Gästerna hade några fina kontringar, och jag tycker att det mållösa halvtidsresultatet var helt i sin ordning.

Men direkt från start i den andra halvleken skruvade Göteborg upp tempot. Och efter Rebecka Blomqvist:s ledningsmål var det i princip utspelning i cirka 20 minuter. Under den perioden utnyttjade Blomqvist en kort hörna perfekt, och serverade debutanten Karin Lundin till 2–0. Och under den perioden kunde det ha blivit fler hemmamål.

Karin Lundin

Men efter att Mimmi Larsson hade reducerat till 2–1 följde drygt tio minuter där Eskilstuna fick bra press på hemmalaget. Under den perioden hade gästernas lagkapten Petra Johansson en bra känsla:

”Där trodde jag att vi skulle komma ikapp – som vi gjorde mot Linköping.”

Men ett lite slumpartat mål från Amanda Johnsson Haahr i den 81:a minuten släckte det hoppet, och punkterade matchen.

Därmed är Eskilstuna kvar på den nedflyttningsplats laget har befunnit sig på efter tio av de tolv spelade omgångarna. Men när jag pratade med lagkapten Johansson var hon trots allt rätt positiv. Hon pratade om bra stämning och bra träningar.

”Vi har självförtroende. … Vi är ett mycket bättre lag nu än i början serien. Magnus ‘Munken’ Karlsson har kommit in med en tydlig idé om hur vi skall spela.”

Petra Johansson

Under den första halvleken visade man att det finns kvalitet i laget. Men den största kvaliteten på Valhalla fanns hos Göteborg, och hos Rebecka Blomqvist.

Hon var strålande på alla sätt. Spelmässigt strålade det om henne under den andra halvleken, då hon gjorde alltså ett mål och hade ett målpass. Och när jag pratade med henne efteråt fortsatte hon att stråla. Hon såg verkligen ut att trivas med fotbollslivet.

Rebecka Blomqvist

Personligen trodde jag att Blomqvist skulle få sitt lyft redan 2017. Jag såg henne under försäsongen i fjol och tyckte att hon såg så vass ut att jag tippade henne på topp tio i skytteligan. Det blev till slut fyra mål i fjol för Blomqvist. I år är hon redan uppe i sex fullträffar och är på gång att få ett jättegenombrott. Hon förklarar det så här:

”Jag har fått spela yttermittfältare, och har inte varit helt ordinarie. Nu får jag spela i den roll jag ha, och göra de saker jag kan. Och då har målen kommit.”

I dag bildade hon anfallspar med Karin Lundin. Nyförvärvet från Kungsbacka gjorde en mycket lovande debut. Visst såg man i vissa situationer att hon är van att få lite längre tid med bollen, men totalt sett var Lundin väldigt bra. Hon visade fin förmåga att hela tiden göra sig spelbar, och hon var inblandad i minst fyra vassa chanser – varav en blev mål.

Tanken från början var dock att ett annat nyförvärv skulle ha spelat bredvid Blomqvist, nämligen Julia Zigiotti Olme. Men en nackspärr på Olivia Schough gjorde att tränare Marcus Lantz möblerade om lite, och istället spelade Zigiotti på kanten.

Julia Zigiotti Olme

När jag pratade med Hammarbyförvärvet frågade jag förresten hur många efternamn hon vill att man skall använda. Hon svarade något dubbeltydigt:

”Du kan skriva båda. Men själv skriver jag bara Zigiotti.”

I övrigt sa hon bland annat att hon behövde klubb- och miljöombytet för att fortsätta utvecklas, att hon tror att Hammarby har något bra på gång samt att det är kul att hamna mitt i guldstriden. Hon sa också att det funkar att spela på kanten, men att hon helst spelar som forward.

Göteborg har verkligen en spännande forwardssituation. I dag såg vi att paret Blomqvist/Lundin funkade bra. Även Zigiotti Olme borde funka bra som komplement till Blomqvist.

”Jag och Rebecka har spelat ihop i landslaget och känner varandra. Jag faller gärna ner och blir lite släpande.”

Och i bakgrunden finns ju även Pauline Hammarlund.

Göteborg har som bekant även en stark besättning på målvaktssidan. Jag håller duon Loes Geurts och Jennifer Falk som seriens starkaste, knappt före Linköpings Stephanie Labbé och Matilda Haglund.

Loes Geurts

Jag snackade lite med Geurts, som upplever att hon och Falk har ett väldigt bra samarbete, samtidigt som de är konkurrenter.

”Vi hjälper varandra, samtidigt som vi båda förstås vill stå alla matcher. Jag har inte haft någon sådan här situation någon annanstans, utan jag har antingen varit uttalad förste- eller andremålvakt. Här är vi så jämna.”

Hon sa även att hon återigen står till förfogande om Nederländernas förbundskapten Sarina Wiegman skulle vilja ha tillbaka henne i landslaget.

”Jag tog en paus på ett halvår efter EM, men nu är jag tillgänglig om de vill. Jag tror att jag skulle kunna vara till nytta. Men skulle de inte vara intresserade har jag det bra här.”

En given fråga till Geurts var förstås vad hon egentligen heter. Det ämnet fick henne faktiskt att tända till lite.

”Det är faktiskt inte acceptabelt med alla de olika uttal de haft på damallsvenskan.tv.”

Hur uttalar hon då sitt namn? Jag är ingen expert på transkribering, men förnamnet skulle jag skriva Låos eller möjligen Låvs. Och efternamnet är Schörts.

Vi får väl se hur många olika namn hon kan få under året. I sista vårmatchen kallades hon Loos Gojerts, och på klippet med höjdpunkter från dagens match heter hon Leos Görts.

På det här klippet kallas för övrigt Göteborgs sista målskytt för Amanda Johansson Haahr, vilket också är fel. Hon heter ju Johnsson, något som även Göteborgs speaker verkar ha missat.

Under drygt tio minuter i eftermiddags var Göteborg uppe i serieledning. Sedan nickade Nina Jakobsson in Piteås ledningsmål i Malmö, vilket gjorde att de rödvita ligger kvar i topp.

Nina Jakobsson

Under en kort period trodde jag att Anna Welin hade kvitterat på straff i slutet av den första halvleken, för det kom upp på livescore på svenskfotboll.se. Men när jag kollade igen i början av den andra halvleken hade det målet strukits. Någon som vet vad som hände där?

För Piteå vann ju till slut med 2–0, vilket innebär att det väntar en ren seriefinal mellan just Piteå och Göteborg på söndag, en match de Göteborgsspelare jag pratade med i dag ser fram emot. Och de är inte ensamma – jag ser också fram emot den matchen.

Alla de tre topplagen vann i dag. Sett till klippet från Rosengårds 1–0-seger i Växjö var den helt i sin ordning, Malmölaget ser ut att ha skapat väldigt många bra chanser. Och viktigt för dem att Anja Mittag fick göra mål.

Matchen spelades för övrigt på ett nytt hybridgräs som Växjö inte ens hade fått träna på tidigare. Det minskade helt klart Växjös fördel av hemmaplan. Däremot hade smålänningarna för en gångs skull en ok publiksiffra, 815.

Utifrån tv-höjdpunkterna borde även fjärdeplacerade Kristianstad ha vunnit i dag. Men laget tappade två poäng på övertid mot Djurgården. Gästernas 2–2-kvittering var ju nämligen ett väldigt billigt mål, ett sådant man inte har råd att släppa in om man vill vinna guld.

Noterbart i hemmalaget att vårens toppforward Ogonna Chukwudi spelade vänsterback, och därifrån assisterade till Rita Chikwelu:s 1–1-kvittering. Hos Djurgården var det nyförvärven Sherifatu Sumaila och Julia Spetsmark som fixade lagets ledningsmål.

I övrigt i damallsvenskan i dag delade Linköping och Vittsjö på poängen, medan Hammarby tog en förväntad trepoängare mot Kalmar.

Det här var för övrigt en väldigt bra söndag för Annahita Zamanian. I Göteborg vann hennes KGFC med 3–1 och i Vannes fick hennes Frankrike en kanonstart på U20-VM genom att vinna med hela 4–1 mot Ghana. Zamanian själv spelade hela matchen.

I övrigt i U20-VM vann Nederländerna med 2–1 mot Nya Zeeland efter att Fenna Kalma gjort ett mål och ett assist.

Jag fick även rätt i att Mexiko är ett starkt lag. Mexikanskorna vände 1–2 till 3–2-seger mot Brasilien i grupp B, som är den på pappret allra tuffaste gruppen.

Där skrällde England och vann med klara 3–1 mot regerande mästarinnorna från Nordkorea. Där blev Alessia Russo, som pluggar på college för North Carolina Tar Heels, tvåmålsskytt.

 

Den stora guiden till den damallsvenska hösten 2018

I morgon börjar den andra halvleken av damallsvenskan 2018. Under söndagen har vi något så ovanligt som en hel damallsvensk omgång på samma dag.

När vårsäsongen tog slut utlovade jag att göra en rejäl genomgång av läget i serien. Det tog sin lilla tid, men bättre sent…

Inför avspark i våras spådde jag att året damallsvenska skulle bli jämn, men att den ändå kunde komma att delas upp i upp till fyra delar. Jag skrev:

”Först och främst känns det självklart att de två senaste årens båda topplag Linköping och Rosengård kommer att ta medalj. Lika självklart är att nykomlingen IFK Kalmar kommer att slåss i botten. Utöver LFC och FCR ser jag fem lag som utmanar om medaljerna, och jag ser fyra lag som riskerar att få kämpa med Kalmar på den undre halvan.”

Halvvägs kan man väl säga att serien är uppdelad i tre delar, varav en del bara består av ett lag – Kalmar. Inför hösten är det fem lag som kan vinna och sex lag som riskerar att följa med Kalmar ner i elitettan.

Den stora positiva överraskningen har varit Piteå. Även Hammarby, Växjö och LB07 ligger på plus. Den stora besvikelsen är Eskilstuna, men även Rosengård, Linköping och Djurgården gjorde en sämre vår än jag hade trott.

Här är min genomgång lag för lag:

Piteå firar

1) Piteå IF 24 poäng, 17–13 i målskillnad

Piteå vann höstserien i fjol och följde upp genom att vinna vårserien i år. På så sätt känns det ju helt i sin ordning om laget även får höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober.

Men det är en sak att vinna höst- och vårserier, en annan att ta hem en guldstrid. Under hösten kommer Piteå spelare att ha en helt annan press på sina axlar än vad något Piteålag någonsin tidigare haft. Det blir väldigt spännande att se hur man klarar den utmaningen.

Det har varit lugnt hos serieledarna i sommar, truppen ser likadan ut nu som den gjorde i våras. Kontinuitet har kännetecknat Piteå under en längre period. I november–december såg dem som en högst tänkbar utmanare om guldet, men skador och sjukdomar rörde till det i vintras. Det gjorde att jag sänkte laget till sjätte plats i mitt tips inför serien, något jag snart fick anledning att ångra.

Piteå inledde ju nämligen damallsvenskan fantastiskt stabilt. Även om det aldrig var någon stor marginal vann man de sju första matcherna. Sedan följde tre raka förluster. Den andra, den på Kristianstad Arena var jag på plats och såg.

Det var en intressant match, som jag har lovat att komma med en rapport från. Den kommer här. Piteå är ju känt för att spela en rak fotboll, där man är väldigt bra på att pressa, vinna andrabollar, minimera risker och utnyttja fasta situationer. Den bilden sprids gärna av motståndare, media och ja, den har även spridits i den här bloggen.

Men det Piteå jag såg var inget riskminimerande lag som slog långbollar. Jag såg ett spelande lag, ett passningsorienterat Piteå där målvakten rullade ut bollarna istället för att slå långa utsparkar.

Mycket av lagets spel byggde på uppspel mot duktiga bollmottagaren Nina Jakobsson. Innan den här säsongen hade jag inte sett hennes storhet, men i år har Jakobsson imponerat på mig varje gång jag sett Piteå.

I Kristianstad hade hon kanske inte sin bästa match, men hon fick ändå visa upp sin utmärkta förstatouch. Hon är verkligen otroligt bra på att få bollen att fastna vid fötterna, och sedan hålla den nära kroppen. Hon är även bra på att vända upp, mycket eftersom hon är lite avig vilket gör det svårt att se vilket håll hon skall vända åt.

Lagets andra anfallsväg i Kristianstad var spelvändningar ut mot vänsterkanten, där Madelen Janogy härjade så framgångsrikt att KDFF valde att byta högerback i paus.

Efter presskonferensen, där både Stellan Carlsson och Julia Karlernäs var nöjda med sitt lags prestation, pratade jag en stund med Carlsson. Det var ett intressant samtal.

Där framkom bland annat att Janogy var småskadad hela våren, vilket gjorde att det bara var på slutet av våren hon kunde spela 90 minuter, vilket hon gjorde i två matcher. Av vad jag såg var Janogy väldigt pigg. Om hon får vara frisk i höst kanske hon kan få det där riktiga genombrottet som jag redan häromåret trodde att hon skulle få.

Med en formstark Janogy får Piteå ett klart bättre djupledshot än man haft under större delen av våren, där många av målen kommit på fasta situationer. June Pedersen:s vänsterfot kan visa sig bli guld värd.

I övrigt berättade Carlsson att han trots allt hade varit med på näst intill alla träningar under våren. Han sa också att Piteå inte har tränat på andrabollsspel en enda gång under hans tid som tränare. Det var intressant, för hans spelare har över tid varit väldigt bra på just det spelet.

När det gäller spelare till landslaget var tränare Carlsson försiktig i sina uttalanden. Jag har ju lobbat lite för att testa Ronja Aronsson i landslaget på högerbacksplats eftersom jag tycker att hon dels har en väldigt bra högerfot för uppspel och inlägg, dels för att jag tycker att hon är mer spelskicklig än de kandidater som Peter Gerhardsson använt sig av.

Frågetecknet kring Aronsson handlar om hennes defensiv. På en direkt fråga om hennes kapacitet i försvarsspelet konstaterade Carlsson att Aronsson har klarat defensiven mot alla damallsvenska lag.

Jag hade för övrigt tänkt att studera Aronssons ytterbacksspel lite extra, men tyvärr fick jag inte någon bra chans till det. När jag hade henne på min kant i Kristianstad huserade hon nämligen i en mer central roll.

En spelare som vi pratade lite om, och som imponerade på mig är Ellen Löfqvist. Hon gör ett jättejobb på centralt mittfält för Piteå, och jag tror att hon är redo att tas ut i A-landslagstruppen. Det verkade Stellan Carlsson också tycka.

Slutligen, hur går det då för Piteå i höst?

Jag tror inte att laget kommer att rasa ihop, utan Piteå är ett av de tre lag jag ser som tänkbara guldvinnare. Kanske till och med det jag innerst inne tror mest på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

2) Göteborg FC 22 poäng, 18–12 i målskillnad

In: Karin Lundin (fw, Kungsbacka), Julia Zigiotti Olme (fw, Hammarby) och Emma Pennsäter (b, Bröndby).
Ut: Christen Press (fw, Utah Royals), Adelina Engman (mf/fw, Chelsea), Irvina Bajramovic (fw, Rössö) och Victoria Bergkvist (b, Rössö).

Efter en lite knagglig start avslutade Göteborg våren med fem raka segrar och man har nu skaffat sig ett suveränt utgångsläge inför höstsäsongen.

Det har skett en hel del förändringar i truppen under sommaren. De största är förstås att Christen Press och Adelina Engman lämnat. I upptakten av hösten får KGFC även klara sig utan formstarka Annahita Zamanian som är i Frankrike och spelar U20-VM.

Trots att laget har tappat sitt affischnamn i Press tror jag att Göteborg kan bli livsfarligt i höst. Man spelade nämligen ett bättre lagspel utan henne. Zamanian och framför allt Rebecka Blomqvist växte i Press frånvaro.

Nu har man dessutom fått in två spännande spelare i Hammarbys bästa offensiva spelare Julia Zigiotti Olme samt Kungsbackas smarta forward Karin Lundin, vilket ökar anfallsalternativen. Som en joker finns även Pauline Hammarlund att tillgå. Jag vet inte hennes exakta status, men det verkar som att hon skall bli spelklar under hösten.

Göteborg spelar en snabb och fin anfallsfotboll. Jag tycker att man är det lag i serien som har det allra bästa anfallsspelet. Jag har inga siffror som belägg, men känslan är att Göteborg är det lag som skapar mest i själva spelet. Man är inte alls lika beroende av fasta situationer som många av de andra lagen i vår högsta serie.

Elin Rubensson

En orsak till det snabba anfallsspelet är ju förstås att laget mycket bygger kring Elin Rubensson, som är en spelare som inte är mycket för att trampa på bollen eller spela i sidled. Rubensson gillar fart och att ta sig framåt i djupled. Rubensson gillar även Göteborg så mycket att hon under sommaren har skrivit på ett femårskontrakt med klubben. Det där är ju något otroligt ovanligt inom damfotbollen, där klubbar med sviktande ekonomi sällan har råd att skriva längre än max tvåårsavtal.

Precis som Piteå är Göteborg ett av de tre lag som jag tror kan få höja Kronprinsessan Victorias pokal i slutet av oktober. Lagets högstanivå är såpass hög att det skulle kunna bära hela vägen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

3) FC Rosengård 20 poäng, 24–9 i målskillnad

In: –.
Ut: Ali Riley (b, Chelsea)

Under försäsongen och några omgångar in i damallsvenskan kändes Rosengård som det klart starkaste laget. Man har också både gjort flest mål och släppt in minst.

Men efter att bara ha tagit en poäng på de tre sista våromgångarna ligger man ändå bara trea, med fyra poäng upp till toppen.

Det lag som kändes så stabilt och välbyggt i serieupptakten tappade spetsen när Anja Mittag:s form blev sämre. Med Rosengårds nuvarande trupp känns det som avgörande för offensiven att Mittag presterar.

Anja Mittag

Tyskan var lysande i mars och april – under den perioden kändes det nästan som att Rosengård gjorde mål när de ville.

Noterbart är att nio av Rosengårds 24 mål kom mot Eskilstuna. Räknar man bort den matchen ligger Malmöklubbens målskörd på ungefär samma nivå som övriga lag på den övre tabellhalvan. Om Rosengård skall ta det guld många av oss trodde på inför seriestart måste man bli vassare över tid. Man måste helt enkelt skapa fler målchanser.

I den här artikeln säger tränare Jonas Eidevall att han tycker att Rosengård har varit klart bäst i damallsvenskan på mittplanen, men att laget har förbättringspotential i båda straffområdena.

Under sommaren tappar man viktiga Ali Riley, vilket innebär att man framför allt förlorar snabbhet i defensiven, något som kan bli kostsamt.

Ali Riley

Klubben letar efter nya spelare, men har ingen klar till återstarten. I den länkade artikeln förklarar Eidevall att han vill konkurrensutsätta fler positioner, samt att man prioriterar spets för bredd i sin rekrytering. Det senare är förstås vettigt då man har en bra egen ungdomsverksamhet som bör kunna skapa bredden.

Kanske att Johanna Rytting Kaneryd kan vara i spel under hösten. Det har gått knappt nio månader sedan hon drog av korsbandet, vilket borde innebära att hon är på gång. Hon var ju landslagsspelare när hon skadade sig, men man skall sannolikt inte förvänta sig mer än några inhopp från henne.

Ett annat frågetecken finns för Lotta Schelin. Känslan är ju tyvärr att 34-åringen har gjort sin sista match. Men visst vore det otroligt roligt om vi fick se henne i spel igen?

Lotta Schelin

När det gäller guldstriden känns det som att Rosengård har avgörandet i egna händer. Kan man hitta tillbaka till den tyngd man hade i serieupptakten, och behålla den hela hösten – då hamnar guldet i Malmö.

Jag tror att höstupptakten blir otroligt viktig. Hittar man flytet talar mycket för att det bär hela vägen. Men om man har kvar den tveksamhet som kännetecknade laget i slutet av vårsäsongen, då kommer Rosengård att få kämpa för att ens ta en Champions Leagueplats.

KDFF tackar publiken

4) Kristianstads DFF 19 poäng, 14–12 i målskillnad

Precis som Piteå har Kristianstad inte gjort några förändringar under sommaren. Elisabet Gunnarsdottir satsar på kontinuitet.

Jag tippade laget just på fjärde plats inför seriestart. Känslan är att man skulle kunna hamna ännu högre, om man får lite flyt i höst.

Inför seriestart skrev jag att Kristianstad är känsligt för skador, och att jag exempelvis kunde tänka mig att Gunnarsdottir gärna såg att Brett Maron skulle spela alla 22 matcherna.

Maron har inte spelat en enda minut under våren. Men det har inte behövts, för egna produkten Moa Olsson har gjort det fantastiskt stabilt så här långt. Visst släppte hon ett billigt mål mot Linköping, men har i övrigt har det sett väldigt bra ut. Och Maron kan få jobba för att ta tillbaka platsen mellan stolparna. Det är kul när det kommer fram unga, talangfulla målvakter.

Alice Nilsson och Moa Olsson

När jag gjorde min lilla utflykt till Kristianstads fina fotbollsarena passade jag förstås även på att studera KDFF. På presskonferensen efter segern mot Piteå konstaterades att man hade tränat på att spela sig förbi Piteås höga press. Men det klarade man ändå inte, mycket beroende på att toppforwarden Ogonna Chukwudi mest hela tiden befann sig i offsideposition.

Redan efter en halvtimma valde tränare Gunnarsdottir att förändra i sitt lag genom att flytta upp Amanda Edgren som toppforward och skicka ut Chukwudi på vänsterkanten. Det var ett bra drag. Ett drag jag tycker att Gunnarsdottir skall använda oftare.

Amanda Edgren

Trots att Chukwudi har fått chansen på topp i de flesta matcherna har hon bara gjort ett mål. Hon känns vilsen som forward, och hamnar alltså alldeles för ofta i offsideposition. Däremot är hon utmärkt på kanten, när hon bättre vet hur hon skall använda sin snabbhet.

Edgren har gjort fem mål och är bra som bollmottagare. Uppspel på Edgren och utspel till snabba Chukwudi borde kunna vara ett framgångsrecept för KDFF. Ett recept som kanske skulle kunna innebära att laget gör lite fler mål. För det är just målskyttet som måste till om man skall kunna avancera ytterligare någon placering.

I övrigt gick det inte att missa hur otroligt viktig Sif Atladottir är för sitt lag. Mittbacken skötte periodvis försvarsspelet på egen hand. Jag såg även vilken betydelse underskattade Becky Edwards har för lagets mittfält. Under den halvtimme i den första halvleken där Piteå dominerade var det Edwards som var klippan i KDFF.

Annars är det ju oftast duon Rita Chikwelu och Alice Nilsson som märks mest på mitten. Chikwelu hade ingen toppendag när jag var på plats, kanske inte Nilsson heller. Men den senare imponerade ändå med sin löpvilja.

Kollar vi backlinjen har jag hyllat Therese Ivarsson:s tajming och kompromisslöshet i luftrummet. Vänsterbacken delar för övrigt ledningen i den interna skytteligan med Edgren. Båda är vassa på fasta situationer, och det är på sådana som en stor del av KDFF:s mål har kommit.

Josefine Rybrink

Precis som med Piteås Ronja Aronsson har jag lobbat för att Kristianstads högerback Josefine Rybrink skall testas i landslaget. Men precis som med Aronsson användes inte Rybrink som ytterback, utan var defensiv innermittfältare i matchen. Det var lite snopet.

Men med tanke på vilken stor roll Rybrink fått, och klarat av, under sin första damallsvenska säsong tvekar jag ändå inte på att hon är en spelare som Gerhardsson kommer att kolla in framöver.

Min känsla kring KDFF är att laget kommer att sluta ungefär där man ligger, alltså kring fjärde plats. Laget är väldigt svårslaget, men känslan är att man har lite för få offensiva vapen för att på allvar utmana om guldet.

Stephanie Labbé

5) Linköpings FC 18 poäng, 22–13 i målskillnad

In: Olof Unogård (tränare) och Stephanie Labbé (mv).
Ut: Henrik Jensen (tränare, Midtjylland U-lag), Marija Banusic (fw, Beijing BG Phoenix), Nicoline Sörensen (mf/fw, ?) och Natasha Dowie (fw, ?).

Mästarlagets insatser var vårens stora samtalsämne, inte minst i den här bloggen. Inledningsvis hade LFC stora defensiva problem. Man klev upp högt med hela laget, vilket man straffades för eftersom backlinjen var för långsam.

Tränare Marcus Walfridson fick ta smällen, och sparkades. In kom Henrik Jensen, sambo till mittbacken Janni Arnth. Han valde att bänka fjolårets succéspelare Marija Banusic, dra hem laget till lägre utgångspositioner och predika hårt arbete.

Under Jensen lyfte LFC från ett till synes hopplöst läge, och när serien nu återstartar finns faktiskt återigen chansen till ett tredje guld på rad för Östergötlands stolthet.

Men, och det är ett stor men. När serien nu återstartar är inte Jensen kvar. Det är inte heller vårens skyttedrottning Natasha Dowie. LFC går alltså in på tredje tränaren på några månader och den fjärde på mindre än ett år. Och man går in i hösten utan forwards.

De nyförvärv som förväntas ansluta är inte på plats ännu, och de riskerar att dröja i ytterligare någon vecka. Det innebär att nye tränaren Olof Unogård riskerar att behöva bygga om laget ett par gånger i höst.

Det brukar ta minst ett par matcher att bygga om ett lag, oftast tar det ännu längre tid. Och med tanke på att LFC ligger efter inför höstsäsongen har man inte någon tid att förlora. Poängen måste trilla in direkt från omstarten, annars är det troligt att man slutar någonstans mellan fjärde och sjätte plats.

Hittills har man säkrat upp på målvaktssidan genom att värva världsmålvakten Stephanie Labbé. Med tanke på att man skall dubbelarbeta med Champions League i höst var det kanske klokt. Samtidigt är det tråkigt för Matilda Haglund som under våren visade att hon är en fullgod damallsvensk målvakt. Personligen tycker jag att hon var bättre än landslagsmålvakten Hilda Carlén.

Målvaktssidan har alltså LFC säkrat upp. Personligen hade jag kanske ändå tyckt att man borde ha skaffat en mittback till, samt minst en forward. För den stora frågan i höst är vem som skall stå för målskyttet.

I fjol klev Lina Hurtig fram för LFC under hösten. Hon börjar bli i speldugligt skick även i år, men att tro att hon skall bära laget efter ett halvårs skadefrånvaro känns inte rimligt.

Kosovare Asllani

På centralt mittfält har det varit ett lyft att sätta Kosovare Asllani som tia med två sittande innermittfältare bakom. Det har skapat en stabilitet i laget, och även gjort att Filippa Angeldahl som inledde säsongen svagt äntligen känts trygg.

Men det var det där med målen. Hur skall Unogård göra för att LFC skall få sådan spets på anfallsspelet att även 2018 kan bli ett guldkantat år?

6) Hammarby IF 15 poäng, 18–14 i målskillnad

In: Lotta Ökvist (b/ymf, Orlando Pride) och Milica Mijatović (fw, Albi).
Ut: Julia Zigiotti Olme (fw, Göteborg).

Utöver Piteå är det bara Hammarby som har toppat damallsvenskan 2018 efter en färdigspelad omgång. Man gjorde det efter den första och den andra. Man gjorde det mycket eftersom Julia Zigiotti Olme var lysande.

Under lagets starka start var man väldigt vassa framåt. Bajen gjorde sju mål på de två första omgångarna. Men sedan kom en svacka med fem raka förluster, en svacka som kostade Ann-Helen Grahm jobbet som lagets tränare.

Det var förstås en chansning av Grahm att hoppa på jobbet efter att Olof Unogård fått sparken. Unogård var spelarnas man, och sparkades av styrelsen mot spelarnas vilja. Grahm var rekryterad av styrelsen. Under sådana förutsättningar måste man göra omedelbar megasuccé, annars riskerar man snart få söka nytt jobb.

Grahm ersattes av oprövade Isak Dahlin som fick en kanonstart med tre raka segrar innan våren avslutades med en uddamålsförlust i Kristianstad.

Hammarby är alltså en av vårens positiva överraskningar, även om jag gjort till ovana att underskatta laget hade jag inte trott att det skulle återfinnas på tabellens övre halva efter våren.

Jag hade inte heller trott att man skulle klara av att locka Stockholmspubliken och därmed toppa publikligan med ett snitt på 2024 åskådare. Bara en gång under våren hade Bajen under 1000 åskådare – starkt jobbat.

Sportsligt är det ju dock så jämnt i tabellens mittenskikt att avståndet ner till Eskilstuna på nedflyttningsplats bara är 3,5 poäng. Och Hammarby tillhör helt klart de lag som ligger i den akuta riskzonen att dras in i nedflyttningsstriden i höst.

Elise Kellond-Knight

Att man nu under sommaren har tappat Zigiotti är förstås ett tungt avbräck. Däremot var det viktigt att man kunde behålla Elise Kellond-Knight, som är en riktig klasspelare. De gånger jag kollat på Bajen under våren har jag imponerats av veteranen Madeleine Tegström. Hon är inte den spelare som brukar få de stora rubrikerna, men oj vad nyttig hon är för sitt lag.

Zigiottis ersättare kommer från Serbien och heter Milica Mijatović. Hon är ett oskrivet kort för mig.

Kanske att talangerna Alma Nygren och Astrid Larsson kan få lite mer speltid i höst. Det är två spelare jag sätter en del förhoppningar till.

I övrigt behövde Hammarby en ny ytterback efter att Catherine Dahlström drabbats av en korsbandsskada. Den luckan fylldes genom Piteåbördiga Lotta Ökvist.

I nuläget är Hammarby det lag som ligger bäst till av dem som är indragna i bottenstriden. En känsla är att Bajen kommer att få kämpa för kontraktet i höst. Men som bekant, jag har ju en ovana av att underskatta laget…

7) Växjö DFF 14 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Signe Holt Andersen (mf, Århus), Osinachi Ohale (b/mf, Vittsjö)
Ut: Malin Fors (mf, slutar) 

Från seriens bästa publiklag till seriens sämsta. Bara en gång under våren lockade Växjö över 500 personer, och det var i Smålandsderbyt mot Kalmar. Växjös publiksiffror är tyvärr skamligt dåliga, inte minst med tanke på att man är en pigg nykomling.

Sportsligt var Växjö svårplacerat inför serien, och det har egentligen inte förändrats. Nykomlingen låt på tredje plats efter åtta omgångar, och kändes då som det topplag som man själva utmålat sig som. Minns att klubbledningen tog sikte på topp sex inför seriestart.

Men med bara en poäng på vårens tre sista omgångar är man plötsligt mer botten än toppen, trots att man ligger i mitten – det är ju bara två poäng ner till nedflyttningsstrecket.

Anna Anvegård

Även om jag trodde hårt på Anna Anvegård måste hon räknas som ett jättestort utropstecken. Inför serien skrev jag att jag absolut trodde att hon skulle kunna uppnå tvåsiffrigt antal mål, eftersom hennes teknik och spelsinne även skulle funka bra i hösta serien.

Den analysen känner jag mig nöjd med. Anvegård har ju redan gjort nio mål, och bör alltså klara tvåsiffrigt med råge. Det tog henne bara ett par matcher att acklimatisera sig till allsvenskan, sedan kom målen – nio på de nio senaste omgångarna.

Dessutom har hon blivit landslagsspelare. Där har hon inte acklimatiserat sig ännu, utan hängde lite i luften i de båda inhopp hon fick göra. Det hindrar inte att jag tycker att hon är värd att satsa på i tiarollen framöver. Om hon bara ges lite tid att lära sig omgivningen i landslaget kommer hon säkerligen att fixa även den nivån.

Faktum är att hon även skulle kunna spela nia i landslaget. Där är hennes främst konkurrensmedel att hon har klart mycket bättre speluppfattning än konkurrenterna om spetsplatsen, på minuskontot är att hon inte är lika snabb i djupled.

Frida Boriero

Växjö som lag har kännetecknats av kortpassningsspel samt att man försöker vara spelförande. Utöver Anvegård gillar jag centrala mittfältaren Frida Boriero, som jag också tycker har blågul potential.

På mitten har ändå serbiska Jelena Cankovic varit den som imponerat allra mest. Hon står bokförd för fem assist, vilket är flest av alla i serien. Nu vet vi ju alla att damallsvenskans officiella assistliga är ett skämt, men Cankovic siffra indikerar ändå att hon är inblandad i mycket positivt för sitt lag. Spelare med kapacitet att slå avgörande passningar växer inte på träd i vår högsta serie.

Sommarens värvningar känns mer som drag att bredda truppen över tid än som direkta spetsvärvningar. Totalt sett tror jag fortsatt att Växjö kommer att vara ett mittengäng. Laget är för bra för att åka ner i elitettan.

8) LB07 14 poäng, 13–16 i målskillnad

In: Hanna Persson (fw, Bröndby)
Ut: –

Inför damallsvensk avspark tippade jag LB07 på nedflyttningsplats, jag gjorde det eftersom magkänslan sa att Malmölaget skulle kunna få det svårt i år.

Ännu så länge har inte min magkänsla varit direkt klockren. För precis som i fjol gjorde Malmölaget en stark vårsäsong. I fjol låg man så högt som på fjärde plats efter halva serien, nu är man på åttonde. Kollar vi poängutdelning hade man 16 vid den här tiden i fjol, alltså två mer.

I fjol tappade man fart på hösten, det har man inte råd med i år – avståndet ner till det riktiga träsket är ju bara två poäng.

Som lag betraktat är LB07 i första hand just ett lag. I förra veckan läste jag rubriken ”Otäck huvudskada för LB07-stjärna” på SVT:s hemsida. Den första reaktionen var att LB07 väl ändå inte har några stjärnor.

Jag skulle säga att man har en ganska grå spelartrupp. Fast det går ju att komma långt utan profilerade affischnamn. Likt Piteå gör LB sin grej väldigt bra.

Den huvudskadade spelaren var mittbacken Maria Möller Thomsen, en spelare som tränare Otto Persson beskriver som ”en jätte för oss i försvaret”. Ännu så länge skulle jag inte säga att den 19-åriga danskan har blivit en damallsvensk stjärna, men hon är absolut en spelare att hålla lite extra koll på i LB07.

För övrigt har jag inte sett några uppgifter kring hur det gått med Möller Thomsen. Jag hoppas verkligen att hon är ok och kan vara med från start i höst.

Tittar vi på lagets offensiv har Mia Persson haft en bra vår, där hon gjorde fem mål – lika många som på hela säsongen i fjol. En spelare som också haft en bra vår är ytterbacken Sofia Wännerdahl. Hon är bokförd för fem assist och delar ledningen i den där officiella assistligan som jag egentligen lovat att aldrig nämna i den här bloggen, men nu nämnt två gånger i samma inlägg. Klart är att Wännerdahls inlägg och fasta situationer är väldigt viktiga för Malmöklubben.

Hur går det då för LB07 i höst?

Mitt tips nu är att man kommer att få kämpa för kontraktet, men att man bör ha bra chans att hänga kvar. I nuläget finns det andra lag som känns sämre. LB gynnas ju av att ha haft ett lugnt transferfönster och i princip kan spela med samma lag i höst som man gjorde i våras.

Julia Spetsmark

9) Djurgårdens IF 13 poäng, 12–15 i målskillnad

In: Julia Spetsmark (fw/ymf, Manchester City), Sherifatu Sumaila (fw, LA Galaxy) och Maddie Bauer (b, Seattle Reign)
Ut: Petronella Ekroth (b, Juventus). Under våren lämnade även Jenna Hellstrom.

Inför avspark såg jag Djurgården som ett av sju lag med potential att utmana i den absoluta toppen. Även om jag placerade dem som sjua trodde jag att de snarare skulle slåss om medaljer än om nytt kontrakt.

Men Djurgårdens vår har varit en besvikelse, mycket eftersom laget är väldigt skadeförföljt. Expempelvis spelade Malin Diaz bara fyra matcher, det spännande norska nyförvävet Ingrid Ryland gjorde bara tre och Tempest-Marie Norlin spelade inte någon. Dessutom missade Mia Jalkerud några matcher på slutet av våren.

Nu verkar det dock vara bättring på gång. Till klubbens hemsida rapporterar tränar Joel Riddez att:

”Tempest är i full träning nu. … Jalkerud och Ingrid är nästan 100 procent. Sen får vi eventuellt se Malin Diaz i höst också.”

Det är ju förstås lovande för laget, som gjort några spännande nytillskott under uppehållet. Framför allt har Djurgården behövt jobba med sin offensiv. Det är ju bara svaga Kalmar som gjort färre mål i serien.

Under våren finns ju de båda defensiva spelarna Sheila van den Bulk och Ingibjörg Sigurdardottir topp tre i den interna skytteligan.

Sheila van den Bulk

Orsaker till det är förstås skadeproblemen på viktiga Mia Jalkerud, samt på att Jenna Hellstrom stack hem till Kanada efter några omgångar.

Det positiva med problemen är ju att nu 17-åriga Tilde Lindwall (hon var 16 år under hela vårsäsongen) har fått mycket speltid, och har visat att hon har stor framtida potential. Men Lindwall är inte redo att bära ett damallsvenskt anfall ännu.

Därmed borde det förstås vara utmärkt för lagets spets att man fått in fart med Julia Spetsmark samt en forward i Sherifatu Sumaila, som jag dock inte vet något åt. Men med Norlin frisk och Jalkerud på väg tillbaka borde laget kunna göra fler mål i höst.

Även amerikanska nyförvärvet Maddie Bauer blir spännande att följa. Hon har varit lagkapten i amerikanska ungdomslandslag, vilket skapar förväntningar.

När man i morgon sparkar i gång hösten i Kristianstad är Djurgården bara två poäng från nedflyttning. Mitt tips är att laget lyfter sig i höst och slutar i tabellens mittenskikt.

Linda Sällström

10) Vittsjö GIK 12 poäng, 14–13 i målskillnad

In: Sofie Junge Pedersen (mf, Levante) och Catherine ”CJ” Bott (b, Jena).
Ut: Linda Sällström (fw, Paris FC), Osinachi Ohale (b/mf, Växjö), Genessee Daughetee (b/mf, ?) och Lorena White (b/mf, ?)

Vittsjö blandade och gav i våras. Trots att laget ligger och balanserar på nedflyttningsstrecket har man faktiskt plusmålskillnad.

Man vann mot Piteå, Linköping och Växjö, men föll mot svaga Kalmar. Insatserna mot Linköping och Piteå var högklassiga, och vad gäller antalet insläppta mål har man mer gemensamt med topplagen än med de andra i botten.

Den defensiva stabiliteten talar för Vittsjö i höstens jakt på nytt kontrakt. Det som talar emot är förstås förlusten av Linda Sällström till Paris FC. I fjol gjorde Sällström 15 av 24 mål. Under våren gjorde hon sju av 14. Totalt har alltså finländskan gjort 22 av 38 mål – vilket är 58 procent.

Sofie Junge Pedersen

Sofie Junge Pedersen och CJ Bott känns som två bra nyförvärv. Men de vräker inte in mål. I höst kommer pressen att bli blytung på Hannah Wilkinson och de andra Vittsjöanfallarna att producera.

För i och med tappet av Sällström känns det som att Vittsjö i högsta grad ligger i farozonen för att åka ur. I nuläget ligger det nära till hands att tippa det nordostskånska laget på en slutlig elfteplats.

11) Eskilstuna United 12 poäng, 13–22 i målskillnad

In: Tia Hälinen (mf, Sparta Prag) och Shannon Woeller (b, Jena)
Ut: Cornelia Ellefors (fw, BK30 Västerås). Dessutom lämnade Molly Menchel under våren till följd av en korsbandsskada.

Eskilstuna var trea både 2016 och i fjol. I år ligger man alltså på nedflyttningsplats efter halva serien.

Det är ingen tvekan om vilket lag som vårens stora negativa överraskning. Orsaken till det dåliga resultatet är att man fick en katastrofal start, mycket beroende på mängder av skador på backar.

Inför serien konstaterade jag att laget skulle vara väldigt känsligt för skador. Att den ordinarie startelvan är väldigt stark, men att det ser tunt ut utanför den.

Hanna Glas

Vid det sanslösa 9–0-raset mot Rosengård i den tredje omgången saknades hela sex backar på grund av skador: Hanna Glas, Vaila Barsley, Brianne Reed, Annica Svensson, Sarah Bergman och Molly Menchel.

Det där läget har sakta men säkert förbättrats, och tolv poäng på de åtta sista omgångarna talar för att laget är på väg att hitta rätt.

Under den struliga våren bytte man tränare. Nyrekryterade Jonas Björkgren fick sparken efter segern mot Hammarby i maj, och ersattes av Magnus ”Munken” Karlsson – pappa till spelaren Felicia Karlsson.

Samma klubbledning som hade anställt Björkgren några månader tidigare sparkade honom redan efter fyra omgångar, och motiverade sitt beslut med att Björkgrens ledarstil inte passade i Eskilstuna. De kanske borde ha kollat ledarstilen innan de gav honom ett tvåårskontrakt.

Mimmi Larsson

Under Karlssons ledning har Loreta Kullashi, som gjorde succé i landslaget i vintras placerats på en kant. Som jag ser det är Kullashi en typisk tia, och det är slöseri med talang att ha henne på kanten. Men tränare Karlsson har valt att satsa på ett forwardspar med två rena djupledslöpare i Mimmi Larsson och Felicia Karlsson. Jag har faktiskt väldigt svårt att förstå den matchningen, något jag skrev lite om i ett tidigare inlägg.

Just för tillfället är Kullashi skadad. Hur illa det är vet jag inte, men hon var i alla fall inte med i förra veckans träningsmatch mot Linköping.

Jag tror inte att Eskilstuna kommer att åka ur, utan att de kommer att klättra några placeringar i höst. Truppen innehåller tillräckligt många klasspelare för att klara ut den här situationen.

12) IFK Kalmar 3 poäng, 8–35 i målskillnad

In: –
Ut: Aivi Luik (mf, Levante)

Man hade ju på känn från början att Kalmar var alldeles för dåligt för damallsvenskan. Och tyvärr har det också visat sig vara så, även om man inledde piggt och stod upp väl i flera matcher.

Men sedan blev laget hårt skadedrabbat och från juni och framåt var det rena natta. Bland annat hade man fyra raka matcher utan att göra mål innan man gjorde en bra insats mot Göteborg (2–3) i våravslutningen.

Skadelistan är verkligen dödstråkig läsning. Där finns skyttedrottningen Amanda Fredriksson, som har dragit av korsbandet. Där finns även Emelie Brandt (korsbandsskada), Selma Berggren (allvarlig broskskada), Maja Fridberg (korsbandsskada) Emma Danielsson (korsbandsskada och Ida Strömblad (axel, har brutit kontraktet).

Under våren har även Maja Träff Williams (knäskada) och Kristin Haugstad (bäckenet) varit uppsatta på skadelistan, men båda skall vara tillbaka i höst.

Oavsett är Kalmar i praktiken redan klart för nedflyttning. Det innebär att klubbledningen gör bäst i att ägna hösten åt att förbereda sig för elitettan. Alltså genom att bygga en spelartrupp som kan göra att laget snabbt återvänder.

Det här kan faktiskt vara en fördel mot att vara med ändå in i slutspurten. Faran med att åka ut plötsligt och oväntat är ju att man inte får tid att förbereda sig. Det tar ett tag att hämta sig från chocken. Och sedan är risken stor att man står där utan spelare.

Anna Anvegård

* Det kan förstås även finns anledning att ta en liten koll på skytteligan. Inför seriestart tippade jag att tio i topp skulle se ut så här:

1) Anja Mittag
2) Linda Sällström
3) Christen Press
4) Natasha Dowie
5) Loreta Kullashi
6) Marija Banusic
7) Sanne Troelsgaard
8) Mia Jalkerud
9) Mimmi Larsson
10) Anna Anvegård

Efter halva serien ser det ut så här:

1) Anna Anvegård och Natasha Dowie, 9 mål
3) Linda Sällström, 7 mål
4) Anja Mittag, 6 mål
5) Amanda Edgren, Therese Ivarsson, Julia Zigiotti Olme, Julia Karlernäs, Mia Persson och Rebecka Blomqvist, 5 mål.

Fem av mina kandidater finns alltså med på topp tio. Och på delad elfteplats återfinns bland annat Troelsgaard och Press. Jag tycker nog att jag trots allt får godkänt på mitt tips.

Med tanke på att Dowie och Sällström nu lämnar damallsvenskan kommer det att stå mellan Anvegård och Mittag i höst. I den kampen hade jag nog satsat mina pengar på Växjöspelaren.

* Slutligen några ord om elitettan, där höstsäsongen sedan några timmer tillbaka är i gång. Där var jag helt ute och reste i våras genom att tippa AIK som slutsegrare. Bakom dem trodde jag att Örebro, Kvarnsveden, Assi och Kungsbacka skulle slåss om den andra, damallsvenska platsen. Just de fyra lagen finns också med på topp fem.

Fast det känns som att det egentligen bara är mellan fyra lag som kampen står. De fyra är Örebro, Kvarnsveden, Kungsbacka – och skrällgänget Lidköping.

Just Lidköping tippade jag på nedflyttningsplats ihop med Böljan och Asarum. När det gäller de båda andra lagen var jag rätt ute, men kring Lidköping visste jag inte att nykomlingarna värvat in en handfull amerikanska spelare, vilket lyft deras kvalitet rejält.

Faktum är att jag nu tror att det blir just Lidköping och Örebro som går upp, att Kvarnsveden blir trea och att krisande Kungsbacka tappar lite i höst.

Örebro känns som seriens mest stabila lag, och Lidköping har stärkt upp sitt lag ytterligare i sommar och känns väldigt starkt. I dag vann LFK med 5–2 borta mot AIK efter att ha haft 14–5 i avslut mot mål. Största hotet mot de två tror jag alltså kommer från Kvarnsveden som avslutade våren starkt med sex segrar på de sju sista matcherna.

Kungsbacka har under sommaren tappat skyttedrottningen Karin Lundin och sin tränare Jamal El Moussaoui. Den senare delvis på grund av att han inte fått betalt av klubben. Samtidigt som jag hade välkomnat ett damallsvenskt lag till från Västsverige så känns det inte som att Kungsbacka är tillräckligt välskött. Det känns som att klubben bör koncentrera sig på att lösa sin ekonomi innan man funderar på att ta klivet upp.

Allra sist. Här är de bilder jag tagit under våren:

Hälinen, Lundin, Holt Andersen och mycket mer

Semestern närmar sig sitt slut för de damallsvenska spelarna. Men ännu finns det flera vakanta platser i trupperna.

Sedan förra inlägget har vi räknat in tre nya spelare till vår högsta serie. Eskilstuna har tidigare under året haft finländska Tia Hälinen på provspel. Hon gjorde ett såpass bra intryck att hon nu har skrivit på ett 1,5-årskontrakt.

Göteborg fortsätter att bredda sin trupp. Senaste nytillskottet är elitettans delade skytteligaledare Karin Lundin.

Karin Lundin

Att den Kodefostrade forwarden lämnar Kungsbacka väcker känslor hos elitettans tabelltvåa. Västkustens KDFF har ekonomiska problem och på kort tid har man tappat både tränaren Jamal El Moussaoui och nu även sin skyttedrottning.

På den här länken kan man höra vad klubbchef Dennis Ingman säger om de båda tappen. Och det är rätt tydligt att han inte är nöjd med att tappa Lundin i det här skedet.

Noterbart är att Kungsbacka inleder hösten i elitettan med bortamöte med Kvarnsveden och hemmamatch mot Kif Örebro. Kanske kan någon av klubbens unga talanger fylla Lundins plats till de matcherna. Ett Kungsbackalag förstärkt med diverse talanger från Västsverige vann nämligen F18-klassen i Gothia cup i går.

När jag ändå är inne på Gothia cup så vann Tokyo Verdy (NTV Belezas ungdomslag) som väntat F17elit-klassen efter sex raka segrar. Efter deras två inledande utklassningssegrar fick de dock lite bättre motstånd i de fyra sista matcherna. Kristianstad, Rosengård och Bayer Leverkusen höll nere förlustsiffrorna till uddamålet.

I finalen, där jag såg den andra halvleken, var japanskorna spelmässigt överlägsna motståndarna Norcal Premier PDP från Sacramento i USA. Till slut blev det också klara 3–1 till Verdys unga lag, där flera av spelarna får spela i F17elit även nästa år. Några kan faktiskt vara med fyra gånger till. Man hade nämligen flera 04:or i truppen.

En spelare att hålla utkik efter i framtiden är förstås 15-åriga skyttedrottningen Yuzuki Yamamoto (fyller 16 i höst) som stod för två mål och ett assist i finalen. Hon är inte bara en bra målskytt, och har även ett fantastiskt spelsinne. Hennes rörelseschema håller redan otroligt hög nivå.

Tillbaka till damallsvenskans silly season. Den tredje värvningen som presenterats de senaste dagarna är Växjö DFF som knutit upp den danska U19-spelaren Signe Holt Andersen.

Århusförvärvet fyller 19 år nästa helg och är nu i väg med det danska F19-landslaget och spelar EM-slutspel. Hon spelade 58 minuter i onsdagens förlustmatch mot Tyskland, men följde hela dagens 1–0-seger mot Italien från bänken.

I övrigt i dagens omgång i F19-EM säkrade Norge sin plats i semifinalspelet via 1–0-seger mot Frankrike. I den gruppen vann Spanien med 2–0 mot Schweiz, vilket innebär att spanjorskorna har tre poäng, medan Frankrike och Schweiz har varsin. Vilket av de tre lagen som följer Norge till semifinal avgörs på tisdag.

Då får vi även veta vilka lag som avancerar från Danmarks grupp. Där vann Nederländerna med 1–0 mot Tyskland, vilket innebär att Nederländerna har sex poäng, medan Danmark och Tyskland har tre vardera och Italien är poänglöst.

Tillbaka till damallsvenskans silly season. Innan det är återstart den 5 augusti räknar jag med att vi får se ytterligare minst fem värvningar. Rosengård bör ju ha in någon back till, Vittsjö har två backar/kantspelare att ersätta och Linköping behöver några nya offensiva spelare.

En positiv nyhet för LFC:s supportrar är förstås att Lina Hurtig tränar med boll. Hur nära spel hon är vet jag dock inte.

När det gäller backar har Catherine ”CJ” Bott, landslagsback från Nya Zeeland, kopplats till Sverige. Hon har senast spelat för Jena i Frauen-Bundesliga, och skulle kanske kunna vara ersättare i Rosengård för landslagskompisen Ali Riley? Eller så är Bott kanske på gång att bli klubbkamrat med en annan landslagskompis, Hannah Wilkinson i Vittsjö?

En svensk spelare som borde vara ute på transfermarknaden är Julia Spetsmark. För såvitt jag förstått gällde hennes kontrakt med Manchester City bara förra säsongen. Undra var Spetsmark dyker upp härnäst?

När det gäller svenska spelare i England har jag inte heller sett om Amanda Nildén blir kvar i Brighton. I förstaläget skrev den BP-fostrade backen också bara ett kontrakt som gällde över förra säsongen.

Bland de spelare som lämnar damallsvenskan finns ju australiska Aivi Luik. Hon hann med nio matcher och ett mål för IFK Kalmar innan hon lämnade för storsatsande Levante.

Bland Valenciaklubbens sommarnyförvärv har Luik sällskap av ett par rutinerade, spanska toppspelare i Soni och Ruth (Sonia Bermudez och Ruth Garcia).

Som jag tidigare konstaterat verkar Levante bli riktigt starkt i vinter. Klubben ser ut att få behålla sin mexikanska skyttedrottning Charlyn Corral, som ett tag var på gång till Atletico. Andra välkända spelare i Levante är Marta Corredera och den portugisiska landslags- och före detta Linköpingsspelaren Jessica Silva.

Jessica Silva

Det blev alltså inget med Corral för Atletico Madrid. En spelare som däremot är klar för den spanska mästarklubben är franska landslagsspelaren Aissatou Tounkara. 23-åringen lämnar Paris FC (före detta Juvisy) och flyttar till den spanska huvudstaden.

Ett namn det surras om är Jennifer Hermoso, som inte har åkt med PSG till USA. Men henne har väl ingen svensk klubb råd med?

Helgens mest omtalade övergång internationellt sett är ändå att den engelska landslagsspelaren Izzy Christiansen går till Lyon från Manchester City. Den övergången är inte officiellt bekräftad ännu, men både engelska och franska källor hävdar att allt är klart förutom underskriften.

Nykomlingen i WSL, West Ham har gjort en spännande värvning i helgen. Den offensiva mittfältaren var riktigt bra under en period i Turbine Potsdam. Sedan hade hon en tuff period i Wolfsburg innan hon laddat om i Freiburg. Jag hade gärna sett tyskan i damallsvenskan, men nu blir det alltså England nästa före henne.

Det om övergångar. Nu till lite verklig fotboll. I Kina har ligan återstartat i dag efter ett landslagsuppehåll.

Svensklaget Beijing förlorade med 2–1 mot Wuhan. Huruvida Marija Banusic fick göra debut eller inte har jag inga uppgifter om. Beijings målskytt var Zhang Xinyue.

I kommande vecka är det fyrnationsturneringen Tournament of Nations i USA. Samtidigt som USA, Australien, Brasilien och Japan spelar kommer NWSL att rulla på. Det har gjort att några av klubbarna har tvingats ta in spelare på korttidskontrakt för att fylla luckorna efter sina landslagsspelare.

Serieledande North Carolina Courage har valt att ta in fyra spelare. En av dem är fjolårets Göteborgsspelare Sarah Teegarden. Hon blev för övrigt kvar på bänken hela matchen i fredagskvällens 0–0-match mot Utah Royals.

En lite spännande internationell turnering som påbörjats i dagarna är de Centralamerikanska och karibiska spelen (CAC Games). Det är en tävling som i år arrangeras i Barranquilla, Colombia.

Totalt deltar 37 nationer i det här i Sverige okända mästerskapet. Till damfotbollsturneringen är åtta lag kvalificerade. Flera av dem är intressanta eftersom de laddar upp för avgörande VM-kval i höst. Då tänker jag på Mexiko, Costa Rica, Nicaragua, Jamaica och Trinidad & Tobago. I turneringen finns även Colombia och Venezuela som föll på målsnöret i det sydamerikanska VM-kvalet.

Den åttonde nationen är Haiti, som pinsamt nog lämnade walkover i första gruppmatchen mot Nicaragua. Tråkigt med tanke på att Haiti verkar ha något på gång på ungdomssidan.

I övrigt har Mexiko, som ställer en riktigt stark trupp på benen, vunnit med 5–1 mot Trinidad, Costa Rica med 1–0 mot Colombia och så vann Venezuela med 2–1 mot Jamaica efter segermål från Deyna Castellanos.