Nu är det nära att Göteborg FC blir BK Häcken

Med röstsiffrorna 416–35 röstade BK Häckens medlemmar för att klubben skall överta Göteborg FC:s satsning.

Det var förstås det bästa möjliga utfallet både för det svenska mästarlaget, och för svensk damfotboll i sin helhet.

Det hade ju nämligen inte varit bra med en osäker framtid för en av de klubbar som skall spela Champions League till hösten. Nu får vi en rejäl satsning på Västkusten även kommande år. Något som alltså känns väldigt bra.

De kommande dagarna kommer vi nog att få veta fler detaljer. Först skall förstås Göteborg FC i morgon 11.00 ha ett extra årsmöte där de godkänner övertagandet. Men det känns ju som en ren formalitet.

 

Huvudroll för Getingarna – och comeback med sting av Lindahl

Inlägget korrigerat angående Chelseas spelschema

Även den här veckan har Göteborg FC stått i centrum i nyhetsflödet. Huvudnyheten är förstås den från i onsdags om att BK Häckens klubbledning vill ta över Göteborgs elitverksamhet.

Men som vi vet från fallet Malmö FF/LB07 räcker det inte med en positiv klubbledning. Det krävs att även få med medlemmarna på båten.

Därför kan supporterklubben Getingarna få en nyckelroll i det här ärendet. Deras kommentar till ett eventuellt övertagande inleddes med följande meningar:

”Det finns många aspekter av den moderna fotbollen som supportrar möter med avsmak. En av dem är hur ekonomiskt välmående lag kan klättra i seriesystemet genom samgående med sportsligt starkare men resursmässigt fattigare föreningar.”

I den texten ryms en av herrsupporterkulturens stora avigsidor, nämligen att man förväntas ha vissa åsikter för att vara en ”riktig supporter”.

För riktiga supportrar gäller regler som inte stämmer överens med förbundets. Två grunder är att man skall vara positiv till bengalbränning – och negativ till allt som gör att ens egen klubb skulle kunna liknas vid AFC Eskilstuna.

De här båda punkterna är så avgörande att de går före det som är bäst både för egna klubben och för sporten som helhet.

I fallet Häcken/KGFC är det förstås den andra punkten som är problematiken. Att både Häcken som klubb och damfotbollen i Göteborgsområdet skulle vinna på ett sammangående lär inte supportrarna bry sig om.

Jag scrollade igenom både Getingarnas hemsida och deras twitterkonto de två senaste åren. Det stod väldigt klart att supporterklubben är 100 procent herrfotbollssupportrar. BK Häcken har damlag sedan 1978, och 2019 vann det division III. Men Getingarna nämnde inte det på någon av av de båda plattformarna.

Jag hittade faktiskt inte en enda egenproducerad text om damlaget – förutom de aktuella om samgåendet. Däremot hittade jag tweets om pojklag. Getingarna bryr sig alltså inte ett dugg om damfotboll, eller sitt eget damlag.

Men nu kan alltså Getingarnas medlemmar få en avgörande roll i BK Häckens viktigaste damfotbollsfråga. Det finns anledning till oro för de som vill se ett samgående.

För övrigt kollade jag även igenom debatten här i bloggen kring Malmö FF och LB07 för drygt ett år sedan. Där var supporterklubbarna drivande när MFF:s medlemmar med stor majoritet röstade mot ett samgående.

Följden av resultatet i MFF:s omröstning blev att LB07 lade ner sitt damlag. En annan följd var att MFF, när de värvade ihop sitt division IV-lag, sänkte en annan klubb, Dösjöbro IF.

Dösjöbro vann södra ettan 2019. Men förra vintern värvade MFF alla deras bärande spelare, och efter åderlåtningen kom Dösjöbro i fjol sist i ettan med bara en poäng.

Jag läser inte olika MFF-forum så jag kan ha missat något. Men jag har inte sett någon internkritik mot hur man värvade ihop sitt damlag.

I min värld är det väldigt mycket värre att sänka andra klubbar än att ta över en som skriker om hjälp. Men jag är ju journalist, och inte någon supporter. Så jag tänker inte som man förväntas göra i den här frågan…

Utöver frågan om samgående med Häcken var Göteborg även den klubb som omgicks av de hetaste övergångsnyheterna. På inkontot kom som väntat Lotta Ökvist från Manchester United.

Mindre positivt för det svenska mästarlaget var att Julia Roddar ryktades vara på väg till USA, där hon ju tidigare har pluggat på college. Det vore självklart inte bra för Göteborg att tappa ytterligare en kantspelare med landslagsmeriter.

Jag såg även ett rykte om att Lyon återigen är intresserat av Vilde Bøe Risa. Europas bästa klubb gjorde i somras ett halvhjärtat försök att köpa norskan. Nu är hon kontraktslös, så någon övergångssumma är inte aktuell.

Lyon verkar för övrigt vara väldigt aktiva under vinterfönstret. Laget är just nu passerat av PSG i Frankrike, och det är förstås inte Lyonledningen nöjd med.

I fredags såg jag delar av PSG:s 1–0-seger mot tabelltrean Bordeaux. Gästerna var ett välorganiserat och riktigt bra lag, coachat av den före detta Arsenaltränaren Pedro Martinez Losa.

PSG var ändå spelmässigt överlägset. Men ligaledarna hade inte jättelätt att skapa klara målchanser mot Bordeaux. Noterbart är att Bordeaux har skytteligaledaren i Jamaicas Khadija Shaw, som gjort 14 mål. PSG:s bästa målskytt är Marie-Antoinette Katoto med 13.

PSG vann alltså matchen. Och laget känns bättre än det varit tidigare. Efter tolv omgångar har man både fler poäng och bättre målskillnad än Lyon. Det har ju hänt tidigare att Lyon legat bakom i tabellen. Men jag kan inte minnas när något lag både hade gjort fler mål och släppt in färre så här långt in i serien.

PSG verkar för övrigt vara på gång att sälja två spelare de kommande veckorna. Varken Alanna Cook eller Jordyn Huitema har lyckats ta någon plats, men borde kunna vara intressanta för andra klubbar.

PSG har målskillnaden 47–2, medan Lyon står på 43–4. Lyons bästa målskytt så här långt är Nikita Parris med nio. Trots att det är en helt okej notering gissar jag att klubbledningen fullständigt skriker efter Ada Hegerberg – som nyligen förlängde sitt kontrakt att gälla fram till 2024.

Apropå Hegerberg kom hennes storasyster Andrine Hegerberg med en tråkig nyhet i veckan. Nästan exakt ett år efter att Ada drog sitt korsband var det Andrines tur att drabbas av den tråkigaste av skador.

 

Tillbaka till Lyon. För som sagt verkar klubben vara väldigt aktiv på transfermarknaden för tillfället. Man har många spelare med utgående kontrakt, och behöver stärka truppen. Bland de som bara har några månader kvar på kontraktet finns Eugenie Le Sommer, Delphine Cascarino, Jéssica Silva, Amandine Henry, Saki Kumagai och Sakina Karchaoui. Ett gäng rätt starka spelare… 

Klart är att Lyon hämtar Brasilienfödda, nyblivna amerikanskan Catarina Macario från collegefotbollen och…

…spanska Damaris Egurrola från Everton.

Sedan har det alltså ryktats om Böe Risa, men även om Sofia Jakobsson, Caroline Graham Hansen och kanske framför allt Vivianne Miedama.

Det hade ju varit intressant med Jakobsson i Lyon. Jag vet inte hur hett det spåret är. Det andra spåret i samma nyhet är nämligen numera iskallt. I veckan skrev Graham Hansen på en förlängning med Barcelona, något hon knappast hade gjort om hon varit på gång till Lyon.

Apropå Barcelona föll de i onsdags efter straffläggning i spanska supercupen mot Atletico Madrid.

Matchen var en riktig succécomeback för Hedvig Lindahl – och för José Luis Sánchez Vera. Atletico bytte nämligen tränare i början av veckan. Sanches Vera förde klubben till ligaguld säsongen 2018/19, men lämnade sedan tränarjobbet under hösten 2019 med hänvisning till personliga skäl.

Nu är han återinsatt på jobbet. Och han fick en superstart. Den spanska supercupen är en turnering som består av fyra lag. Det handlar om finallagen i Copa del Reyna samt de två bäst placerade lag i ligan – som inte spelade cupfinal. I år var de fyra lagen Atletico, Barcelona, Logrono och Levante.

Sanchez Vera fick alltså omgående fason på ett Atletico som annars har hackat den här säsongen. Han valde att ställa Hedvig Lindahl mellan stolparna, något han knappast lär ångra.

Svenskan blev stor matchhjälte i semifinalen mot Barcelona, där hon först under både ordinarie tid och förlängning räddade sitt lag med hjälp av både tur och skicklighet. Sedan tog hon en straff och fick se två andra Barcastraffar ta i målställningen.

Även i finalen visade Lindahl att hon fortsatt är en kanonmålvakt. Jag hade hoppats får se matchen. Den låg med i Viaplays tablå, men försvann därifrån just innan avspark.

Jag fick nöja mig med klippet med höjdpunkter nedan. Men där finns flera fina ingripanden från vår 37-åriga landslagsmålvakt. Ingripanden som inte antyder att hon knappt har spelat några matcher det senaste halvåret. Atletico vann med 3–0 mot Levante, och tog titeln.

Utöver Lindahls stabila målvaktsspel visade nyförvärvet från Vålerenga, den tidigare Sundsvallsspelaren Ajara Nchout att hon kan bli nyttig. Kamerunskan spelade fram Deyna Castellanos till 1–0, och gjorde sedan själv de två andra målen. Båda gångerna stod blixtsnabba Ludmila da Silva för förarbetet.

Atletico tillägnade finalsegern till Virginia Torrecilla, som fick hjärntumör bortopererad i maj, och som av förklarliga skäl inte spelar den här säsongen. Torrecilla fick dock vara med och ta emot pokalen.

Det har även spelats några ligamatcher i Spanien i helgen. Bland annat blev det 0–0 mellan Sevilla och Rayo Vallecano. Julia Karlernäs spelade hela matchen för Sevilla, medan Sejde Abrahamsson satt kvar på bänken hela tiden.

Jag såg att Karlernäs stod uppsatt som ensam forward på laguppställningen inför matchen. Men utifrån klippet med höjdpunkter nedan spelade hon snarare i en offensiv mittfältsposition. Det hindrade inte att hon hade matchens två bästa målchanser.

Slutligen till England. Där har vi också en spelare drabbats av en tumör. Arsenals Jennifer Beattie fick diagnosen bröstcancer för ett par månader sedan. 29-åringen kämpar dock vidare på planen. I dag spelade hon den andra halvleken när Arsenal oväntat bara fick 1–1 mot Reading.

Det innebär att Arsenal tappar i guldstriden, och faktiskt kan få det kämpigt att ta en av de tre engelska platserna i Champions League. I nuläget ligger man på tredjeplatsen, men Manchester City passerar om de vinner sin hängmatch. City som utöver en 7–0-seger mot Aston Villa i dag också har gjort en spännande värvning i veckan.

Man har säkrat upp amerikanska landslagsmittbacken Abby Dahlkemper de närmaste 2,5 åren.

Dagens huvudmatch stod mellan de lag som just nu ser ut att göra upp om guldet, Chelsea och uppstickaren Manchester United.

Både Magdalena Eriksson och Jonna Andersson spelade hela matchen, som Chelsea vann med 2–1. Eriksson var inblandad i 1–0-målet, genom att nicka en hörna mot mål. På andra returen kunde Pernille Harder trycka in bollen.

Jag såg delar av matchen. Och utifrån det jag såg var Chelsea hela tiden det klart bättre laget. Men det innebär inte att United är dåligt. I dag saknade man Tobin Heath. Men det syntes ändå att det rödvita Manchesterlaget har spets. Man kvitterade också snyggt i 61:a minuten efter en soloprestation från inhopparen Lauren James.

Fyra minuter senare kom Chelseas segermål. Glödheta Fran Kirby sprang ifrån Uniteds backlinje och satte dig bollen. Kirby borde inte ha kunnat vara först på den bollen, som kom hela vägen från målvakt Ann-Katrin Berger. Jag är osäker på om det berodde på passivitet, eller bristfällig snabbhet i Uniteds försvar.

Klart är att Chelsea vann hur rättvist som helst, och nu leder tabellen trots att man har en match mindre spelad. Chelsea har nu 31 raka ligamatcher utan förlust. Det senaste nederlaget i ligan för svenskklubben kom mot Birmingham den 27 januari 2019.

31 matcher utan förlust är tangerat ligarekord. För att bli ensamt på toppen måste nu Chelsea ta poäng mot tabelljumbon Bristol på söndag, något som ju inte känns direkt omöjligt. Innan dess står Chelsea inför en tuffare uppgift. På onsdag väntar Manchester City i kvartsfinal i ligacupen.

Korrigerat i efterhand: Här stod det först att Chelsea skulle ta emot ett formstarkt Tottenham (nio poäng på de tre senaste omgångarna) på Kingsmeadow på onsdag. Men man har kastat om i spelschemat så att ligamatchen mot Tottenham är framflyttad. I stället har man lagt in den tidigare uppskjutna cupmatchen.

I dagens match kom trion Sophie Ingle, Guro Reiten och Beth England in från bänken, medan Jessie Fleming inte fick någon speltid alls. Det är en hyfsad bänk…

Det är också ett styrkebesked från Eriksson och Andersson, som håller varsin startplats i ett kanonlag.

Chelseas trupp är så bra att man för övrigt uppges sälja norska mittbacken Maria Thorisdottir just till dagens motståndare Manchester United. Thorisdottir var inte med i dagens match. Och normalt brukar man ju inte hjälpa och stärka huvudkonkurrenten i ett guldrace. Men Chelsea har kanske sådant självförtroende att man inte bryr sig om det.

Tema herrelitklubbar i damfotbollen – stor genomgång

Inlägget uppdaterat med korrigering i Brage, Västerås SK och Östersunds FK.

Turerna i mellandagarna kring Kopparbergs Göteborg FC har ju återigen satt strålkastare på vad klassiska herrfotbollsklubbar kan göra inom svensk damfotboll.

KGFC:s ordförande Peter Bronsman hävdade ju att det är herrelitklubbarna som måste ta över i samband med att han under några dagar stängde ner sitt ”projekts” elitsatsning.

Och visst, internationellt kliver ju storklubb efter storklubb in på damarenan. Många har valt att starta på elitnivå, vilket har givit damfotbollen snabba lyft i flera europeiska länder. Lyft som gjort att de tidigare dominanta länderna inom europeisk damfotboll på klubbsidan, Tyskland och Sverige, snabbt har tappat mark.

Fram till och med 2018 hade Sverige alltid minst ett lag i kvartsfinal i Champions League. Den sviten bröts 2019, och i fjolårets turnering åkte båda våra lag ut redan i sextondelsfinal. I årets upplaga kan Rosengård ta sig till kvartsfinal. Men det hindrar inte faktum – det som kändes självklart för tre år sedan är nu långt ifrån givet.

En genomgång av den svenska utvecklingen i Womens Champions League finns för övrigt här.

Klassiska herrfotbollsklubbar har alltså klivit in och lyft damfotbollen i europeiska länder som England, Italien, Spanien och Portugal. Även i Sverige har det under de senaste två–tre åren varit på modet för klassiska herrfotbollsklubbar att starta damlag.

Här har dock supportrar på många håll bestämt att det är fult att kliva in på elitnivå. Något som gör att vi ännu inte fått någon positiv effekt av herrelitklubbarnas inmarsch i svensk damfotboll. För det är ju ingen som vinner på att elitklubbar startar damlag som snittar kring tio mål per match i gärdsgårdsserier.

Faktum är ju att vi sannolikt får vänta ytterligare minst fem år innan vi på allvar ser vad herrelitklubbarna kan göra för svensk damfotboll. År där andra länder i Europa sannolikt kommer att dra ifrån oss ytterligare.

Men det är inte bara herrelitklubbarnas val att köra igenom alla gärdsgårdsserier som gör att vi tappar mark. Även förbundet är i högsta grad skyldigt.

Minns ni VM 2019?

Det var ett svenskt succémästerskap, som gjorde att det pratades damfotboll som aldrig förr. Långt efter mästerskapet hände det att folk jag aldrig tidigare pratat damfotboll med stannade folk mig på gatorna för att exempelvis fråga om det verkligen var rätt att satsa på Stina Blackstenius på forwardsposition, eller om inte den där Anna Anvegård snart kan vara en internationell toppspelare.

Det var inte bara i Sverige som VM 2019 blev en succé. Mästerskapet ledde till att Fifa beslutade sig för att dubbla sin satsning på damfotbollen. Man lägger nu en miljard dollar på damfotboll under en fyraårsperiod.

I Norge satsade fotbollsförbundet och landets motsvarighet till EFD, Toppfotball Kvinner,  4,8 miljoner norska kronor per år under tre år på att anställa talangutvecklare i damelitklubbarna. Förbundet stod för 75 procent av satsningen och EFD för resterande 25 procent.

Satsningen motsvarar ungefär fem miljoner svenska kronor, och 20 klubbar ansökte om att få vara med. Tolv beviljades medel för att anställa en utbildningschef vardera. I Norge drog man även igång en stor forskningssatsning om damfotboll, en satsning värd närmare 50 miljoner svenska kronor.

I Japan beslutade man att starta en proffsliga, en liga som skall dras igång i år. I England hade man redan en proffsliga, för det engelska förbundet valde redan i januari 2018 att dra igång en megasatsning där man lägger cirka en halv miljard kronor per år på damfotbollen. Målet är att dubbla antalet damfotbollsspelare.

Vad gjorde Svenska fotbollförbundet efter VM 2019?

Ingenting nytt. Absolut ingenting.

Man lutade sig mot ett par redan påbörjade småprojekt. Generalsekreterare Håkan Sjöstrand sa till till SVT:

”Senaste tre åren har vi skjutit in 6 miljoner kronor i ett projekt som kallas ‘Världsklass’ där fokus är miljöerna där vi utvecklar spelare 15–19 år. Vi skjuter också in 1,5 miljoner kronor i ett projekt som heter ‘Semiprofessionell fotboll’. Det är sådana saker som vi som förbund kan stötta med.”

Semiprofessionell fotboll är ett projekt som vänder sig till damallsvenskan, elitettan och herrarnas två division I-serier. Alltså 1,5 miljoner kronor på 58 lag, varav 26 är damlag. Det är lite drygt 25 000 kronor per lag. Det imponerar inte på mig.

Projektet Världsklass är ett samarbete gällande spelarutveckling mellan förbundet och EFD. Här har vi alltså två miljoner kronor per år som är damfotbollen tillhanda. Fast inte bara klubbarna, utan en del av pengarna går till att skicka iväg U23-landslaget på fler landskamper.

Det känns knappast som att Svenska fotbollförbundet är speciellt intresserat av att Sverige skall kunna behålla den position i världsfotbollen som vi har.

Norge är alltså på gång att köra om oss. Ett skäl kan vara att norsk fotboll har flera starka, kvinnliga ledare på höga positioner, medan svensk fotboll leds av ett gubbvälde. De kvinnliga ledarna i Norge däremot, både syns och hörs. Karen Espelund är en sådan stark profil som tidigare har varit generalsekreterare på förbundet. Den allra starkaste kvinnan nu är kanske ändå Lise Klaveness.

Den tidigare Umeå-spelaren är den före detta fotbollsexperten och juristen som sommaren 2018 blev elitchef på Norges fotbollförbund – för både herrar och damer. Inför VM 2019 diskuterade Klaveness bland annat att införa ett krav på landets herrelitklubbar att de även måste ha damlag.

I Sverige har alltså många herrelitklubbar nu startat damlag utan sådana regler. Det fick EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek att för knappt ett år sedan säga att läget för svensk damfotboll är bättre än någonsin:

”Samtidigt är damfotbollen på frammarsch och håller på att ta allt mer plats. Läget är bättre än någonsin och möjligheten att få in sponsorer för att driva en bra damverksamhet är god.”

Personligen tycker jag att det är väldigt farligt för svensk damfotboll att sätta sitt hopp till herrfotbollen. Bayern Münchens managern Bianca Recht sa härom året så här till Corren apropå alla nya herrelitklubbar inom damfotbollen:

”Det viktiga är hur storklubbarna som startat sina damlag nu tar nästa steg. Någon som sitter i styrelsen nu kanske tycker om damfotboll och vill att de ska ha ett lag för att alla andra har det. Om tre–fyra år kanske det är någon ny som tagit den platsen i styrelsen som inte gillar damfotboll alls och laget läggs ner.”

Bayerns damlag firade 50-årsjubileum i fjol. De har alltså varit med på banan länge. I den länkade artikeln konstateras att damsektionen inte är någon plusaffär för Bayern München. Det är pengar från herrsidan  som finansierar/sponsrar större delen av damernas verksamhet.

Kanske är det därför som stora elefanter som Borussia Dortmund och Schalke 04 väljer att starta damlag i åttonde divisionen till hösten. Dortmund lät supportrarna bestämma upplägget – vilket alltså blev den modell som även många svenska supportrar alltså tycks föredra.

Just nu är det bra för svenska herrelitklubbars varumärke att ha damlag. Tyvärr räcker det ju tydligen för sponsorer att det där damlaget spelar i gärdsgårdsserierna.

Vi vet alltså ännu inte vilka av de nya klubbarna på den svenska damfotbollsscenen som verkligen vill vinna, och på så sätt utveckla sporten. Det skall ju här sägas att herrelitklubbarna även kan utveckla damfotbollen genom att skapa seriösa akademier. På den fronten ligger AIK och IFK Göteborg i framkant. Men även Hammarby, Djurgården och BP (som i fjol kvalade mot superettan med sitt herrlag) har bra flickakademier. Många andra av herrelitklubbarna har däremot mycket mer att bevisa när det gäller talangutvecklingen av flickor.

Ännu så länge känns det tyvärr som att flera av herrelitklubbarna är rätt nöjda med att hålla till i låga divisioner, och därmed för sina herrlags skull lägga beslag på en del av de där sponsorspengarna som EFD:s generalsekreterare Tomas Hozsek pratade om. Pengar som verkligen hade behövts på damelitnivån.

De närmaste åren blir på många sätt väldigt spännande. Det krävs ju i nuläget en spelarbudget på just över tio miljoner kronor för att slåss om det damallsvenska guldet. Och för att vara ett etablerat damallsvenskt lag krävs mellan fem och tio miljoner kronor – om man inte heter Kristianstad eller Vittsjö och lever på stort kunnande och ett fantastiskt engagemang. För då går det att klara sig på en klart mindre budget.

Ännu så länge har ingen herrelitklubb tyckt att det varit värt att satsa tillräckligt mycket på sina damer. Trots att de herrallsvenska klubbarna har betydligt större organisation för sponsorsarbete än de rena damfotbollsklubbarna är konstellationen Djurgården/Älvsjö det enda lag med herrelitkoppling som tagit SM-guld sedan millennieskiftet. Minns att Djurgårdens IF ägde 51 procent av den sammanslagningen, som ju dock var en separat förening.

Kollar vi den senaste tioårsperioden är Djurgårdens sjätteplatser 2016 och 2017 de enda gångerna som herrelitklubbar placerat sig på damallsvenskans övre halva.

För mig är de resultaten bevis på att herrelitklubbarna i princip varit totalt ointresserade av damfotboll hittills under 2000-talet.

Men de senaste två–tre åren har det alltså hänt saker. Och snart får vi se vilka som är seriösa i sin satsning. Hittills är det bara Malmö, och sedan några månader tillbaka även Hammarby, som verkligen uttryckt en ambition att slåss om SM-guldet.

Personligen tror jag att risken är överhängande att huvuddelen av herrelitklubbarna kommer att vara fortsatt passiva. Det är ju en ganska stor procent av omsättningen man måste satsa på sina damlag för att kunna slåss om titlar, och det känns inte som att speciellt många av de nya klubbarna är beredda att göra sådana satsningar.

Således tror jag att de rena damfotbollsklubbarna kommer att stå sig starka på nationell nivå i ganska många år framöver. Tittar vi på 2020 års damallsvenska innehöll den hela åtta rena damfotbollsklubbar i form av Göteborg FC, Kristianstads DFF, Linköpings FC, Växjö DFF, Kif Örebro, Eskilstuna United, Umeå IK och IK Uppsala Fotboll.

Utöver det var det tre ”tvåkönade” klubbar där damlaget ändå har en särställning, Jag tänker på FC Rosengård, Vittsjö GIK och Piteå IF.

Djurgården var den enda herrelitklubben som även hade damlag på högsta nivå. Till i år får de sällskap i damallsvenskan av AIK och Hammarby. Dessutom gör IFK Norrköping debut i elitettan, vilket gör att vi i år har fyra klubbar som är på elitnivå både med herr- och damlag.

Det lär bli fler de kommande åren.

Men om vi tittar 15–20 år framåt tror jag ändå att risken är uppenbar att flera damsektioner återigen har brutit sig ur herrelitklubbarna, och står på egna ben. Kalla det gärna Lex Sirius. Eller Lex Malmö FF. Eller Lex Gais. Eller Lex Giffarna.

Bröllop följt av skilsmässa känns som ett naturlig utvecklingssteg. Så länge damlagen vinner ekonomiskt på att sväva under en herrelitklubbs vingar är det lättare att acceptera att man kommer i andra, tredje eller kanske till och med fjärde hand. Men till slut brukar den svagare parten få nog.

Ofta sker skilsmässan i samband med diskussioner om resursfördelning. En del av problematiken beskrivs i den här artikeln från 2016.

Att det kommer att bli en del skilsmässor känns ofrånkomligt. Det är bara att se vad som hänt med alla stora flersektionsföreningar som funnits i Sverige. Vi har inte många sådana kvar längre. En efter en har sektionerna brutit sig ur för att stå på egna ben. Flera gamla flersektionsföreningar har i och för sig fortfarande en paraplyorganisation i toppen, men i princip är ändå alla sektioner helt fristående.

Men det var ett stickspår. Ett annat stickspår apropå herrelitklubbarnas inmarsch är att damfotbollen börjar ta över herrfotbollens baksidor. I herrfotbollen är spelarna i stor utsträckning otillgängliga superstjärnor. Damfotbollens styrka har varit tillgängligheten och närheten till supportrarna. Just den närheten till spelarna var en stor anledning till att jag började med den här bloggen.

Men här börjar alltså saker förändras. Bayern Münchens manager Bianca Recht var inne på det i den 1,5 år gamla Correnartikel jag tidigare hänvisat till. Recht säger där:

”Några börjar få samma attityd som männen med en inställning som är: ‘måste jag göra den där intervjun nu, måste jag skriva den där autografen…’. Det handlar även om att lära våra spelare att bara för det finns mer pengar nu måste de fortfarande tänka på vad som kommer efter fotbollskarriären. De börjar glömma bort det. Nu har de pengar så de klarar sig och behöver inte göra något vid sidan av. Samtidigt börjar de tjäna pengar vid en yngre ålder. Det är en stor uppgift för oss alla som klubb och även Uefa och Fifa att ta hand om det här och inte gå i samma riktning som männen.”

Tyvärr verkar varken Fifa eller Uefa intresserade av att hjälpa till här. Utan risken är uppenbar att även damfotbollens stjärnor snart gör sig totalt oåtkomliga. Tråkigt. Och på många sätt ett självmål, eftersom tillgängligheten är ett av damfotbollens allra bästa konkurrensmedel när det gäller att göra sig populära bland fotbollssupportrarna.

Det var alltså ett stickspår. Nu till det viktigaste med det här inlägget, genomgången av hur det står till med herrelitklubbarnas damsatsningar. För fem år sedan, när Fotbollskanalen gjorde en sådan genomgång, var det bara sju av de 16 herrallsvenska lagen som hade damlag. Fast egentligen var det bara sex, för Örebro fick tillgodoräkna sig ÖSK Söder, som ju är en fristående alliansförening.

När jag följer upp genomgången fem år senare noteras att det numera är tolv herrallsvenska klubbar som har damlag på seniornivå. Och i superettan har tio av de 16 klubbarna damlag.

Här är en genomgång av läget i damfotbollen hos samtliga svenska herrelitklubbar:

Allsvenskan

Malmö FF – Har flera SM-guld på meritlistan och är moderklubb till FC Rosengård. Malmö FF:s damlag bröt sig ur huvudföreningen inför säsongen 2004. Man bildade egen förening, som hette Malmö FF Dam, och som hade ett licensavtal med huvudföreningen. I april 2007 släppte man MFF helt och bytte av ekonomiska skäl namn till LdB FC Malmö. Och i december 2013 bytte man återigen namn, nu till FC Rosengård.

Klubbledningen försökte förra vintern få ta över LB07:s lag i elitettan, men MFF:s medlemmar sa nej. Man fick därför istället starta sin nya damsatsning i division IV. Till den satsningen värvade man i princip hela Dösjöbros division I-lag. Med så starkt lag blev fyran en barnlek under premiäråret. MFF vann alla tio seriematcherna, och nådde otroliga målskillnaden 139–0. Självklart spelar laget i år i division III.

IF Elfsborg – Har sedan några år flicklag i låga åldrar. Klubbledningen var länge kallsinnig till att även ha seniorlag. Men ett sådant startades i fjol i division IV efter ett årsmötesbeslut där medlemmar motionerat för damlag.

Stommen av spelare och ledare i det laget kom från 2018 års division I-klubb Sjömarkens IF, en klubb som tvingades lägga ner sitt damlag till följd av spelarflykten. För Elfsborg gick året i division IV lekande lätt. Man vann samtliga nio matcher och fick målskillnaden 68–2. Spelar således i trean i år.

BK Häcken – Startade damlag redan 1978, men har mest hållit till i lägre divisioner. Har dock påbörjat en satsning mot eliten, som dock avstannat i tvåan. Där kom man på fjärde plats i fjol, fem poäng bakom seriesegrande Ljungskile SK. Hade även Zenith och Ytterby före sig. Häcken är således kvar i tvåan även i år.

Djurgårdens IF – Var i fjol den enda klubb med både lag i herr- och damallsvenskan. Djurgården organiserar sig dock så att de båda elitlagen ligger i olika föreningar. Herrlaget återfinns i Djurgårdens Elitfotboll AB medan damlaget tillhör Djurgårdens IF FF.

Spelar i år i damallsvenskan för 26:e säsongen. Totalt är det 29:e året i högsta damdivisionen.

Mjällby AIF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

IFK Norrköping – Det nuvarande damlaget startades som en fristående förening – IFK Norrköping DFK, men togs in i herrelitföreningen på årsmötet våren 2018.

Vann i fjol sin division I-serie och kvalade sig upp i elitettan. Norrköping är därmed fjärde klubb med både herr- och damlag på elitnivå. Både herr- och damlaget ligger i IFK Norrköping FK.

Örebro SK – Har inte haft något eget damlag, men det har under flera år ändå funnits ett damlag i ÖSK-alliansen, division I-laget ÖSK Söder. I fjol beslutades att ÖSK Söder från och med i år skall införlivas i ÖSK Elitfotboll AB, där herrelitlaget ligger. I år får alltså herrelitklubben Örebro SK ett damlag på riktigt.

ÖSK Söder kom i fjol på sjätte plats i division I södra Svealand. ÖSK Elitfotboll får alltså ta över ett etablerat division I-lag.

Hammarby IF – Blev 1985 första herrelitklubb att ta SM-guld för damer. Är tvåa i den maratontabell som räknas från 1978 och femma i den som räknas från damallsvenskans tillkomst 1988. Är tillbaka i damallsvenskan i år för sitt 38:e år i högsta serien.

Organiserade sig länge så att lagen låg i olika föreningar. Sedan närmade man sig varandra för några år sedan, och vid årsmötet för ett år sedan ändrades även det upplägget, så nu finns båda elitlagen i Hammarby Fotboll AB.

AIK – Vann i fjol elitettan, och skall i år göra sitt 20:e år i högsta serien, varav tolfte i damallsvenskan. Sedan några år tillbaka organiserar AIK sig så att både herr- och damlaget ingår i AIK Fotboll AB.

IK Sirius – Har inget damlag. Hade det dock under perioden 2011–16. Tog då över det elitlag som tidigare tillhörde Danmarks IF. Damlaget var dock inte nöjt med hur det hanterades i Sirius, och till säsongen 2017 bröt man sig ur och bildade IK Uppsala Fotboll – alltså den klubb som i fjol spelade i damallsvenskan. Men som i år är i elitettan.

UNT-podden Are you Sirius hade i oktober ett mycket intressant och väl genomarbetat avsnitt där man intervjuade inblandade och gick igenom turerna i konflikten mellan herr- och damlag i Sirius. Det går att höra här. Det är helt klart värt att lyssna på, bland annat ger dåvarande damtränaren i Sirius Olof Unogård sin bild av konflikten.

Varbergs Bois – Startade damlag i förfjol. Laget slutade då trea i division IV, men fick en friplats i trean till i fjol. Där tog man en mittenplats efter 16 poäng på nio omgångar. Spelar således kvar i division III även i år.

IFK Göteborg – Har flicklag i alla åldrar. Efter årsmötesbeslut gjorde man ifjol om äldsta flicklaget till damlag och startade i division IV. Damlaget kom tvåa efter Örgryte under premiäråret. Man vann sju av nio matcher, vilket ändå räckte till uppflyttning. Spelar i år i trean.

Blåvitt är starkt på ungdomssidan. Man nådde SM-final i F17 i fjol, en final man förlorade till Umeå IK. Man hade till och med 2019 ett avtal med Kopparbergs/Göteborg FC om att släppa de största talangerna till KGFC. Det avtalet avslutades när Blåvitt startade eget seniorlag.

Noterbart här är att man inte har lanserat sitt damlag på samma sätt som flera andra herrelitklubbar gjort, mycket beroende på att det är ett damlag bestående av unga spelare. Nu var ju 2020 en publiklös säsong, så det var svårt att läsa av effekterna av den olika nivån på lanseringarna.

En bra artikel om var IFK:s damsatsning befinner sig finns här.

Östersunds FK – Har varken haft dam- eller flickverksamhet tidigare. Men startar i år med ett F15-lag som man tar över från Sockertoppen IF. Som tränare har man rekryterat Anneli Andersén, som ifjol var assisterande tränare till Stellan Carlsson i Piteå IF. (korrigerat i efterhand)

Kalmar FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Halmstads BK – Har sedan några år tillbaka ett damlag, som vandrat snabbt genom divisionerna. HBK organiserar sig dock så att herr- och damlag ligger i olika föreningar. Herrlaget finns i HBK Elitfotboll AB, medan damlaget ligger under Halmstads BK.

Damerna kom tvåa i division II 2019, men fick en friplats till division I. Debutåret på den nivån slutade med en sjundeplats. HBK är alltså kvar i division I även i år.

Degerfors IF – Tog 2019 åter upp damfotboll igen efter några utan damlag. Har på två år vunnit division IV och division III. Spelar således i tvåan i år.

Superettan

Helsingborgs IF – Har aldrig haft något damlag, men skall starta i division IV i år. Man skall även starta ett F17-lag, och har annonserat om provträningar till de båda lagen. Något som känns lite svårgenomförbart med alla coronarestriktioner. Men HIF får säkert ihop det.

Falkenbergs FF – Hade länge ett damlag som var uppe i näst högsta divisionen som bäst. Det laget slogs dock ihop med IF Böljan till säsongen 2013.

FFF startade om i division IV i fjol. I återstarten blev det nio segrar på nio matcher i fyran och målskillnaden 73–8. FFF spelar alltså i trean i år.

Jönköpings Södra IF – Startade damlag 2019. Vann då division IV med 18 raka segrar. Segersviten höll även över samtliga nio matcher i trean i fjol. I år spelar alltså J-Södra i tvåan. Kommer första poängförlusten då?

Östers IF – Hade damlag fram till 2014, då man lade ner det. Öster har en stolt damfotbollshistoria med 16 säsonger i hösta serien, varav sju i damallsvenskan. Bland de tjejer som spelat för Öster märks Pia Sundhage och Sofia Jakobsson. Men nu har man alltså ingen dam- eller flickverksamhet.

Akropolis IF – Klubben från Kista i Sundbybergs kommun har inget damlag, däremot hade man två flicklag i seriespel i fjol.

Gif Sundsvall – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Har dock haft. Giffarna spelade i högsta divisionen 1978–84. Inför säsongen 1985 bröt sig damlaget ur och bildade Sundsvalls DFF, som ju i år spelar i elitettan.

Västerås SK – Har haft flickfotboll i låga åldrar i ett par år. Startade damlag i fjol, och rusade igenom division IV med full poäng och 83–2 i målskillnad över nio omgångar. Spelar således i trean i år. (korrigerat i efterhand)

IK Brage – Hade en lång lucka utan dam- eller flickverksamhet, men har i år återigen damlag. Brage spelade i högsta divisionen 1979–83 samt 1987–89. Man har alltså två säsonger i damallsvenskan (som startade 1988) på meritlistan.

Nu tar man över Ornäs BK:s damlag och går därmed in i division II. Ornäs har också spelat i damallsvenskan, det gjorde man 1999. Sedan dess har Kvarnsveden varit bästa Borlängeklubb inom damfotbollen. Kvarnsveden åkte ur elitettan i fjol, vilket innebär att Brage alltså plötsligt bara är en division bakom.

Ornäs slutade för övrigt i mitten av sin division II-serie ifjol. (korrigerat i efterhand)

Athletic FC Eskilstuna – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Gais – Har haft damlag. Man har totalt elva säsonger i högsta divisionen. Bland annat spelade man i damallsvenskan 1988–1992. Året efter, 1993, slogs man ihop med Jitex, en sammanslagning som kallades Jitex BK/JG 93.

Nu har Gais inget damlag. Men i år startar man upp flickträning igen, man tänker ha ett lag för sju–åttaåringar. Och så har man ett futsallag för damer som spelade SM-final förra året.

Norrby IF – Har ingen dam- eller flickverksamhet. Hade damlag i början av 1990-talet, och har i omgångar haft flicklag, senast för ett par år sedan.

Örgryte IS – Har haft flicklag under flera år. Gjorde i fjol om ett av flicklagen till damlag och startade från division IV. Till det laget anslöt en hel hög meriterade tidigare KGFC- och Jitexspelare. Det namnkunniga laget vann alla sina matcher i fyran, bland annat slog man IFK Göteborg med 4–0. Öis spelar således i trean i år.

De namnkunniga spelare man hade i fjolårets lag var bland annat Sofia Skog, Sofia Skenk (tidigare Karlsson), Mikaela Uthas, Linn Andersson, Matilda Östergaard och Elin Sandgren. Dessutom gjorde Malin Fors tre matcher innan hon gick över till Onsala.

Sofia Skog

Trelleborgs FF – Efter flera år i dvala startade man damlag igen inför säsongen 2016. Man gick rakt igenom divisionerna upp till ettan, där man i fjol kom på tredje plats i södra serien, fem poäng bakom Borgeby FK. TFF spelar således i ettan även i år.

Vasalund IF – Kom på fjärde plats i sin division IV-serie i fjol. Spelar således kvar i fyran även i år.

IFK Värnamo – Hade ifjol både herr- och damlag i division I. Medan herrlaget gick upp i superettan slutade damerna på en mittenplats i mellersta Götalandsettan. Spelar således i division I även i år.

Landskrona Bois – Har inte haft damfotboll tidigare, men startar damlag i år. Verkar kunna ställa ett riktigt bra lag på benen inför debuten i division IV. Här är de första värvningarna.

Det var årets 16 lag. Men när jag ändå är igång kollar jag läget även i de tre klubbar som spelade i superettan i fjol, men som åkte ut:

Dalkurd FF – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Ljungskile SK – Startade damlag i fyran 2018. Har nu tre raka seriesegrar, och spelar således i division I i år – vilket är samma nivå som klubbens herrlag. Har även startat ett damlag i futsal, som spelar i näst högsta divisionen.

Umeå FC – Har ingen dam- eller flickverksamhet.

Tankar om Göteborgssoppan

Gott nytt år.

I elfte timman av 2020 blev det alltså klart att det blir ett nytt år även för Göteborg FC. Hur gott det nya året blir för klubben återstår att se.

Om vi nu skall kalla Göteborg FC för klubb. Ordförande Peter Bronsman benämner ju numera det svenska mästarlaget som ett projekt.

Till GP sa Bronsman så här på nyårsaftonen:

”Ibland glömmer man att Kopparbergs/Göteborg FC inte är en traditionell medlemsförening – vi fick ett projekt att genomföra för 17 år sedan för dam- och tjejfotbollen i Göteborg. Vi har vunnit mycket men någon gång måste ett projekt avslutas och bli en förening på riktigt.”

Det här projektsnacket är nytt för mig. Men inte bara för mig. Till Borås Tidning säger den före detta skyttedrottningen i KGFC, Linnea Liljegärd:

”När jag värvades diskuterade vi inte ens att det skulle vara något slags projekt som bara väntade på att något herrlag skulle ta över oss, som jag tycker att det låter nu. Det har jag aldrig hört under mina år i klubben. Det var också chockande. Som om allt man har varit med om var en bluff.”

Men kanske alltså att det här projektet nu kan bli en riktig fotbollsförening. Frågan är vilken roll Bronsman kommer att få där. Som jag tidigare skrivit har ju förtroendet för honom som ordförande raserats.

För föreningens skull vore alltså det klart bästa om Bronsman lämnar styrelsen, men är  kvar som sponsor. De pengar han och hans företag bidrar med är förstås otroligt viktiga för satsningen.

Och det verkar som att Bronsman själv inser att han inte kan sitta kvar i ledningen. I den länkade GP-artikeln säger han:

”Jag har suttit ordförande i projektgruppen i 17 år. Nu blir det en medlemsfråga framöver. Jag är mer en entreprenör. Mitt enda mål är att damlaget ska kunna hävda sig internationellt.”

Den stora frågan är ju vad för slags projekt, eller förening, som KGFC blir framöver. Kommer den ens att heta just Kopparbergs Göteborg FC? Namnet nämner inte Bronsman, däremot säger han att det är frågetecken kring dräktfärgerna:

”Vi kommer att spela vidare i Champions League och damallsvenskan nästa år men i vilken färg på dräkterna är oklart.”

Det är ju även fortsatt ganska mycket som oklart kring om vad som egentligen hände på årets tre sista dagar. Av vad man sett och hört hittills så är min huvudteori fortsatt att ordförande Bronsman tog ett ogenomtänkt beslut efter att ha blivit knäckt och frustrerad av hur Göteborg åkte ur Champions League.

Frustrerad över att flera bärande spelare inte ville vara med mot Manchester City. Men framför allt frustrerad över att motståndarna hade klart bättre förutsättningar, bland annat vad gäller träningsanläggning.

Det är ju det som Bronsman hela tiden har pratat om – förutsättningar. Att Göteborgsspelarna har haft det för dåligt, och att han vill att de skall få det mycket bättre framöver.

Däremot har ju inte Bronsman någon gång under de här dagarna pratat om pengar, och jag tror att det stämmer som man sagt – att ekonomi inte har varit någon stor fråga.

Vad var det då som fick Bronsman att ändra sig? 

Där har vi inte heller något facit. Själv säger han att trycket utifrån inte har varit någon faktor. Men jag tror ändå att det måste ha påverkat att så många visade engagemang – och att ingen annan har ställt sig bakom nedläggningen, utan att alla andra tvärtom har tyckt att det var ett helt galet beslut.

Flera personer verkar på olika sätt ha jobbat hårt för att få Bronsman att ändra sig. Enligt agenten Michael Kallbäck spelade tränare Mats Gren en avgörande roll. Kallbäck skrev på twitter att Göteborg inte skulle ha ett damallsvenskt lag i år om det inte varit för Grens hårda arbete.

Vad var det då för konkreta ändringar som skedde under de där två dygnen?

Där har vi inte heller några klara svar. Men tydligen hade flera olika aktörer klivit fram och meddelat att de kunde tänka sig att samarbeta med KGFC framöver.

På så sätt var det ju faktiskt bra tajming för den här dramatiska nedläggningen. Den lockade fram nya samarbetspartners, och det är ju klart mycket lättare att hitta partners till ett vinnande lag (projekt), än till ett förlorande.

Tydligen är det två klubbar man i första hand skall prata vidare med. Vilka nämns inte. Bronsman säger i GP:

”Jag har valt ut större föreningar som kan ge det tjejerna är värda.”

Enligt Aftonbladet skall den ena av de klubbarna vara BK Häcken. Det känns ju högst rimligt. I nuläget skulle jag säga att just Häcken är den enda av Göteborgs herrelitklubbar inom fotbollen som har det som krävs för att kunna lyfta KGFC.

Dels har Häcken klart störst ekonomiska muskler. Men som sagt, så verkar inte ekonomi vara någon stor faktor här. Häcken har dock även en riktigt vass träningsanläggning.

Jag har inte varit runt på alla anläggningar i Göteborgsområdet. Men jag har varit på ganska många, och Häckens Gothia Park Academy är den klart bästa. Om KGFC skulle kunna flytta sin verksamhet dit vore det ett jättelyft jämfört med nedgångna Valhalla IP.

Häcken är sannolikt en av klubbarna. Men det är ju en till som är med på banan. Det är sagt att det inte nödvändigtvis handlar om fotbollsklubbar. Därmed är min andra gissning – och observera att det är en gissning – att det handlar om Frölunda Hockey. Deras anläggning på Frölundaborg håller också hög klass.

Och Frölunda har fått en hel del kritik för att de inte har satsat på tjejer. Ett samarbete med KGFC skulle alltså kunna vara ett lyft för Frölundas varumärke.

Vi får se när det börjar läcka fler uppgifter om vilka klubbar det handlar om, samt om själva processen. Det kommer garanterat att bli spännande att följa.

Det blir även spännande att följa Göteborgs truppbygge. Man undrar ju om nya spelare vågar skriva kontrakt på mer än ett år. Om KGFC hade varit ett mittenlag i fjol skulle det nog ha varit svårt att värva spelare överhuvud taget efter det här, i varje fall svenska.

Men nu finns ju Champions League där som ett rejält lockbete. Upplagan 2021/22 är ju den första där turneringen avgörs i sin nya skepnad, med gruppspel för de 16 bästa lagen.

Och till hösten behöver inte Göteborg lida lika mycket över sin dåliga Uefa-ranking som de gjorde i den pågående upplagan. Som svenska mästarinnor går man nämligen in direkt i playoff-omgången i det som kallas Champions Path.

Fördelen här är att det lag som vinner Champions League till våren samt att mästarlagen från Tyskland, Frankrike och Spanien har direktplatser in i gruppspelet. Göteborg kan alltså inte få möta någon av dem i mästarlagens playoff.

Totalt är det 14 mästarlag som får spela playoff i Champions Path. Bland dem är det väl egentligen bara engelska WSL-mästarna som känns som en ”omöjlig” lottning. Däremot bör Göteborg ha mycket goda chanser mot mästarlagen från Tjeckien, Italien, Danmark, Norge (Vålerenga), Nederländerna, Island (Breidablik) och så vidare.

Göteborg har alltså ett superläge att få spela i det första gruppspelet någonsin i Champions League, förutsatt att man får ihop en slagkraftig trupp.

Noterbart här är att Göteborgs klubbledning redan nu bör kolla igenom längden på sina kontrakt. Om någon har avtal som löper ut den sista november bör de avtalen omgående förlängas. Enligt planen spelas nämligen de två sista gruppomgångarna i Champions League 8/9 respektive 15/16 december.

Innan jag sätter punkt noterar jag att Göteborgs andre tränare, Jörgen Ericson, sa så här till Aftonbladet om ordförande Bronsman efter att det blivit klart att KGFC får en fortsättning även 2021:

”Han är ett litet geni, Bronsman.”

Det brukar ju heta att linjen mellan genialitet och dårskap är hårfin. Den här gången var ciderkungen på fel sida linjen. Skönt att han insåg det innan det var för sent.