Etikettarkiv: Peter Bronsman

BK Häcken FF – nya namnet på Göteborg FC

Publicerad den av
14

För en stund sedan damp det ner ett pressmeddelande i min mejlkorg. Det hade rubriken ”BK Häcken tar över Göteborg FC”.

På förmiddagens extra årsmöte i Kopparbergs/Göteborg FC avgick den tidigare styrelsen och man valde istället BK Häckens styrelse, vilket gör att KGFC nu är ett dotterbolag till BK Häcken.

Årsmötet beslutade även om stadgeändring i KGFC som innebär att de befintliga lagen – dam, F19 och F17 – i år kommer att spela i gulsvart matchställ.

BK Häcken skriver i pressmeddelandet att de tre lagen i år kommer att spela under namnet BK Häcken FF. KGFC kan nämligen inte i nuläget införlivas i BK Häcken fullt ut eftersom det befintliga organisationsnumret äger platsen i damallsvenskan.

Det står inget om hur man kommer att organisera sig i framtiden. Personligen tycker jag att lösningen med dotterbolag är rätt smart, då den innebär att Häckens befintliga damlag kan spela kvar i seriesystemet som ett slags farmarlag.

I pressmeddelandet säger KGFC:s numera före detta ordförande Peter Bronsman:

”Från styrelse, spelare och övriga medlemmar är vi oerhört tacksamma, glada och ödmjuka över att fusionera våra lag in i BK Häcken-familjen. Detta är ett av de mest positiva besluten i svensk fotbollshistoria och vi önskar från KGFC:s avgående styrelse ett stort lycka till.”

Kring Bronsman fanns igår uppgifter om att han är på väg att gå in i Reading i WSL. Det var uppgifter som han dementerade rejält i GP. Han sa:

” Jag har inget på gång i England. Det är hundra procent sant. Sanningen i det här är noll.”

Och:

”Jag kan av hela mitt hjärta säga att jag inte ens har varit i Reading. Jag vet var det ligger, men det är för att tåget stannar där. Det finns ingenting i detta.”

Det om Bronsman. Hans tidigare klubb KGFC kommer nu att undan för undan flytta sin träningsverksamhet från Valhalla till Häckens anläggning Gothia Park Academy, GPA. Och matcherna kommer att spelas på Bravida Arena.

Häcken börjar för övrigt omgående att bygga om Gothia Park Arena så att anläggningen är anpassad för två elitlag.

Det är skillnad på skit och pannkaka

Publicerad den av
14

Tillagt i efterhand: Ny korrigering av helgens tv-matcher
Italienska supercupfinalen, Juventus–Fiorentina starta söndag 12.30 och skall gå att se här. 

Engelska WSL skakas av en liten skandal. Som jag berättade i förra inlägget hade fyra Manchester City-spelare dragit på sig corona i Dubai under julledigheten.

Det visat sig att ett tvåsiffrigt antal spelare från Arsenal och City varit i Dubai, trots uppmaningar om att inte åka utomlands. Flera av dem var dessutom så dumma att de publicerade bilder på sociala medier. Som grädde på moset är nu så många av de spelarna coronasmittade att båda lagen har fått sina matcher den här helgen uppskjutna.

Det är en skandal i sig.

Men det faktum att de båda topplagen slipper att spela i helgen har i sin tur upprört flera konkurrenter rätt rejält. I början av november hade Bristol City en handfull smittade spelare. De fick dock inte flytta sin ligamatch mot just Manchester City. Utan ett Bristol med flera juniorer i truppen föll med 8–1.

Men när topplag hamnar i situation med flera smittade spelare gäller tydligen andra regler. Det är som min gamla mamma brukar säga, skillnad på skit och pannkaka.

Lördagens tv-match mellan West Ham och Man City är alltså uppskjuten. Däremot skall det gå att se Everton–Manchester United på Viaplay på söndag 13.00. Den matchen hade jag missat när jag skrev mitt förra inlägg.

Tillagt i efterhand: Nu har även Everton–Manchester United skjutits upp till följd av coronasmitta. Det är Everton som har flera misstänkta coronafall. Manchester United har inga fall, men däremot flera spelare som var i Dubai under ledigheten, något manager Casey Stoney hade godkänt. Det har hon nu bett om ursäkt för.

Nytt är också att de båda uppskjutna tv-matcherna innebär att Viasat nu fått upp matchen Reading–Chelsea i tablån. Den startar 15.00 på söndag. Klockan 12.00 samma dag sänder man även Athletic Bilbao–Eibar från den spanska ligan. Båda matcherna visas på Viaplay.

Apropå missar i tidigare inlägg så var inlägget om herrelitklubbar i damfotbollen ett långtidsprojekt. Jag började jobba med det redan i slutet av 2019. Sedan har diverse saker kommit emellan. Men till slut blev det klart.

Dock hade mer ändrats än jag lyckades upptäcka. Vakna läsare har uppmärksammat mig på nya damlag i Brage och Västerås SK, samt flicksatsning i Östersunds FK.

Det innebär att 22 av årets 32 herrelitklubbar även har damlag på seniornivå. Dessutom har tre av de tio lag som saknar damlag har i alla fall flickfotboll i klubben.

Av de tre nya satsningarna är den i IK Brage allra intressantast. Där har nämligen medlemmarna godkänt att man tar över division II-laget Ornäs BK. Det tycker jag är ett väldigt positivt besked. Ett besked som vittnar om att Brages medlemmar ser till tjejernas bästa.

Just tjejernas bästa är något Göteborgsordföranden Peter Bronsman gärna pratar om. Tidigare i veckan var det väldigt förvirrat och motsägelsefullt från Göteborgshåll.

I en intervju i Aftonbladet hävdade Bronsman att det aldrig har varit aktuellt med nedläggning, att allt var ett missförstånd. Han säger:

”Jag har inte pressmeddelandet här, men alla kan hitta någon mening eller ett stycke någonstans. Man läser inte hela boken. Vi skrev att det var en utökad elitsatsning för damlagen. Jag tycker att vi gjort allting rätt. Sedan kan göra saker bättre när man får facit, precis som det är taktiskt i fotboll.”

Det där pressmeddelandet som Bronsman säger handlade om en utökad elitsatsning hade rubriken: ”KGFC avbryter elitsatsningen”. I slutet av det kan man läsa:

”…anser vi att vårt projekt är slutfört och därför kommer Kopparbergs/Göteborg FC lägga ner sitt elitlag till den allsvenska säsongen 2021.”

Och (texten ordagrant kopierad, inklusive avstavning):

”Uppdraget att ge våra 17 a-lags spelare möjlighet att fortsätta utvecklas i andra klubbar har vi lämnat till  advokat Carl Fhager på MAQS Advokatbyrå.”

Det är ju ett väldigt konstigt sätt att säga att man utökar sin satsning. Samma dag som Bronsman pratade i Aftonbladet pratade sportchef Lasse Svensson med Göteborgs-Posten. Svensson var sjuk i covid när han fick beskedet från Bronsman. Och han uppfattade det inte som en utökad satsning.

Svensson säger:

”Man kan ha synpunkter på hur man tog beslutet och hur det kommunicerades. Det blev fan chockartat.”

Och:

”Han (Bronsman) ringde en timme innan telefonmötet med spelartruppen. Det första jag sa var ”du skojar?”. Jag kände att det här är omöjligt. Den första tanken gick till spelarna som kommit upp till Göteborg och etablerat sig här. Som Elin Rubensson, som har byggt hus.”

Lasse Svensson har lite jobb att göra framöver. Göteborg har ju ännu så länge bara ett nyförvärv. Däremot har flera tunga spelare lämnat. De flesta redan innan Champions League. Men under torsdagen meddelade Emma Koivisto att även hon spelat klart för klubben. Det blir inte lätt att fylla luckorna efter de båda löpstarka finländska kantspelarna.

Slutligen några ord om onsdagens matcher i Spanien. I derbyt i Sevilla vann just Sevilla med 2–0 mot Betis. Julia Karlernäs byttes in med en halvtimma kvar.

I Barcelona vann Barca derbyt mot Espanyol med 5–0. Det var för övrigt första gången Barcas damer fick spela på Camp Nou. Tyvärr var det inför tomma läktare.

Barca hade annars fantastisk statistik på sin ordinarie hemmaplan Johann Cruyff Stadium i fjol. Man vann alla sina 21 matcher där, och gjorde totalt 102 mål. Hyfsat…

Slutligen till Madridderbyt. Det vann Real med 2–0 mot Madrid CFF. Sofia Jakobsson gjorde 1–0-målet på en snygg volleylobb. Ett sevärt mål som finns på det här klippet:

Det var femte fullträffen från Jakobsson, som även hann med ett stolpskott och en fin assist till 2–0-målet. Hon har även fem assists i ligan, vilket innebär att hon är uppe på tio poäng totalt. En poäng mer än Kosovare Asllani, som dock har gjort nio mål, vilket jag värderar lite högre än 5+5.

Tankar om Göteborgssoppan

Publicerad den av
16

Gott nytt år.

I elfte timman av 2020 blev det alltså klart att det blir ett nytt år även för Göteborg FC. Hur gott det nya året blir för klubben återstår att se.

Om vi nu skall kalla Göteborg FC för klubb. Ordförande Peter Bronsman benämner ju numera det svenska mästarlaget som ett projekt.

Till GP sa Bronsman så här på nyårsaftonen:

”Ibland glömmer man att Kopparbergs/Göteborg FC inte är en traditionell medlemsförening – vi fick ett projekt att genomföra för 17 år sedan för dam- och tjejfotbollen i Göteborg. Vi har vunnit mycket men någon gång måste ett projekt avslutas och bli en förening på riktigt.”

Det här projektsnacket är nytt för mig. Men inte bara för mig. Till Borås Tidning säger den före detta skyttedrottningen i KGFC, Linnea Liljegärd:

”När jag värvades diskuterade vi inte ens att det skulle vara något slags projekt som bara väntade på att något herrlag skulle ta över oss, som jag tycker att det låter nu. Det har jag aldrig hört under mina år i klubben. Det var också chockande. Som om allt man har varit med om var en bluff.”

Men kanske alltså att det här projektet nu kan bli en riktig fotbollsförening. Frågan är vilken roll Bronsman kommer att få där. Som jag tidigare skrivit har ju förtroendet för honom som ordförande raserats.

För föreningens skull vore alltså det klart bästa om Bronsman lämnar styrelsen, men är  kvar som sponsor. De pengar han och hans företag bidrar med är förstås otroligt viktiga för satsningen.

Och det verkar som att Bronsman själv inser att han inte kan sitta kvar i ledningen. I den länkade GP-artikeln säger han:

”Jag har suttit ordförande i projektgruppen i 17 år. Nu blir det en medlemsfråga framöver. Jag är mer en entreprenör. Mitt enda mål är att damlaget ska kunna hävda sig internationellt.”

Den stora frågan är ju vad för slags projekt, eller förening, som KGFC blir framöver. Kommer den ens att heta just Kopparbergs Göteborg FC? Namnet nämner inte Bronsman, däremot säger han att det är frågetecken kring dräktfärgerna:

”Vi kommer att spela vidare i Champions League och damallsvenskan nästa år men i vilken färg på dräkterna är oklart.”

Det är ju även fortsatt ganska mycket som oklart kring om vad som egentligen hände på årets tre sista dagar. Av vad man sett och hört hittills så är min huvudteori fortsatt att ordförande Bronsman tog ett ogenomtänkt beslut efter att ha blivit knäckt och frustrerad av hur Göteborg åkte ur Champions League.

Frustrerad över att flera bärande spelare inte ville vara med mot Manchester City. Men framför allt frustrerad över att motståndarna hade klart bättre förutsättningar, bland annat vad gäller träningsanläggning.

Det är ju det som Bronsman hela tiden har pratat om – förutsättningar. Att Göteborgsspelarna har haft det för dåligt, och att han vill att de skall få det mycket bättre framöver.

Däremot har ju inte Bronsman någon gång under de här dagarna pratat om pengar, och jag tror att det stämmer som man sagt – att ekonomi inte har varit någon stor fråga.

Vad var det då som fick Bronsman att ändra sig? 

Där har vi inte heller något facit. Själv säger han att trycket utifrån inte har varit någon faktor. Men jag tror ändå att det måste ha påverkat att så många visade engagemang – och att ingen annan har ställt sig bakom nedläggningen, utan att alla andra tvärtom har tyckt att det var ett helt galet beslut.

Flera personer verkar på olika sätt ha jobbat hårt för att få Bronsman att ändra sig. Enligt agenten Michael Kallbäck spelade tränare Mats Gren en avgörande roll. Kallbäck skrev på twitter att Göteborg inte skulle ha ett damallsvenskt lag i år om det inte varit för Grens hårda arbete.

Vad var det då för konkreta ändringar som skedde under de där två dygnen?

Där har vi inte heller några klara svar. Men tydligen hade flera olika aktörer klivit fram och meddelat att de kunde tänka sig att samarbeta med KGFC framöver.

På så sätt var det ju faktiskt bra tajming för den här dramatiska nedläggningen. Den lockade fram nya samarbetspartners, och det är ju klart mycket lättare att hitta partners till ett vinnande lag (projekt), än till ett förlorande.

Tydligen är det två klubbar man i första hand skall prata vidare med. Vilka nämns inte. Bronsman säger i GP:

”Jag har valt ut större föreningar som kan ge det tjejerna är värda.”

Enligt Aftonbladet skall den ena av de klubbarna vara BK Häcken. Det känns ju högst rimligt. I nuläget skulle jag säga att just Häcken är den enda av Göteborgs herrelitklubbar inom fotbollen som har det som krävs för att kunna lyfta KGFC.

Dels har Häcken klart störst ekonomiska muskler. Men som sagt, så verkar inte ekonomi vara någon stor faktor här. Häcken har dock även en riktigt vass träningsanläggning.

Jag har inte varit runt på alla anläggningar i Göteborgsområdet. Men jag har varit på ganska många, och Häckens Gothia Park Academy är den klart bästa. Om KGFC skulle kunna flytta sin verksamhet dit vore det ett jättelyft jämfört med nedgångna Valhalla IP.

Häcken är sannolikt en av klubbarna. Men det är ju en till som är med på banan. Det är sagt att det inte nödvändigtvis handlar om fotbollsklubbar. Därmed är min andra gissning – och observera att det är en gissning – att det handlar om Frölunda Hockey. Deras anläggning på Frölundaborg håller också hög klass.

Och Frölunda har fått en hel del kritik för att de inte har satsat på tjejer. Ett samarbete med KGFC skulle alltså kunna vara ett lyft för Frölundas varumärke.

Vi får se när det börjar läcka fler uppgifter om vilka klubbar det handlar om, samt om själva processen. Det kommer garanterat att bli spännande att följa.

Det blir även spännande att följa Göteborgs truppbygge. Man undrar ju om nya spelare vågar skriva kontrakt på mer än ett år. Om KGFC hade varit ett mittenlag i fjol skulle det nog ha varit svårt att värva spelare överhuvud taget efter det här, i varje fall svenska.

Men nu finns ju Champions League där som ett rejält lockbete. Upplagan 2021/22 är ju den första där turneringen avgörs i sin nya skepnad, med gruppspel för de 16 bästa lagen.

Och till hösten behöver inte Göteborg lida lika mycket över sin dåliga Uefa-ranking som de gjorde i den pågående upplagan. Som svenska mästarinnor går man nämligen in direkt i playoff-omgången i det som kallas Champions Path.

Fördelen här är att det lag som vinner Champions League till våren samt att mästarlagen från Tyskland, Frankrike och Spanien har direktplatser in i gruppspelet. Göteborg kan alltså inte få möta någon av dem i mästarlagens playoff.

Totalt är det 14 mästarlag som får spela playoff i Champions Path. Bland dem är det väl egentligen bara engelska WSL-mästarna som känns som en ”omöjlig” lottning. Däremot bör Göteborg ha mycket goda chanser mot mästarlagen från Tjeckien, Italien, Danmark, Norge (Vålerenga), Nederländerna, Island (Breidablik) och så vidare.

Göteborg har alltså ett superläge att få spela i det första gruppspelet någonsin i Champions League, förutsatt att man får ihop en slagkraftig trupp.

Noterbart här är att Göteborgs klubbledning redan nu bör kolla igenom längden på sina kontrakt. Om någon har avtal som löper ut den sista november bör de avtalen omgående förlängas. Enligt planen spelas nämligen de två sista gruppomgångarna i Champions League 8/9 respektive 15/16 december.

Innan jag sätter punkt noterar jag att Göteborgs andre tränare, Jörgen Ericson, sa så här till Aftonbladet om ordförande Bronsman efter att det blivit klart att KGFC får en fortsättning även 2021:

”Han är ett litet geni, Bronsman.”

Det brukar ju heta att linjen mellan genialitet och dårskap är hårfin. Den här gången var ciderkungen på fel sida linjen. Skönt att han insåg det innan det var för sent.

 

Nya turer – Göteborg räddas av sponsorer?

Publicerad den av
8

Under kvällen är det nya turer i den absurda soppan kring Kopparbergs Göteborg FC. Nu verkar det som att elitlaget trots allt kan räddas av sponsorer.

Det är Expressen som har uppgifter som säger att tränare Mats Gren skall ha skickat ut ett sms till spelartruppen där han meddelar att ”allt kommer att lösa sig”. Enligt tidningen är spelare och ledare kallade till ett möte med ordförande Peter Bronsman i morgon klockan 10.00.

Vad sponsorerna har bidragit med är oklart. I går nämndes ju inte ekonomi som någon stötestenen i det här. Om de inte erbjuder sig att bygga en träningsanläggning av Manchester City-mått…

Tidigare i kväll har för övrigt Örgryte IS efter ett extrainsatt styrelsemöte meddelat att de inte är intresserat av att ta över KGFC:s elitlag. På sin hemsida skriver Öis:

”Eftersom det är kort om tid finns det tyvärr inte möjlighet att utreda frågan på ett grundligt sätt. Utöver en grundlig utredning ska frågan även behandlas på ett årsmöte och medlemmarna har beslutanderätt. I dagsläget finns det tyvärr inget vi kan bidra med för att säkerställa att Göteborg som stad har en representant som spelar allsvensk fotboll i Göteborg under 2021.”

Nu kanske det ordnar sig ändå, vilket ju på många sätt är skönt.

Det senaste 1,5 dygnen har man ju vänt och vridit på det här absurda beskedet som ordförande Bronsman kom med i går.

Ju mer man tänker på det, desto absurdare blir det förresten. Tänk er att man satsar en bra bit över 100 miljoner kronor på att fotbollstjejer i Göteborgsregionen skall ha något att drömma om.

Efter 20 år har man nått sitt mål. Laget man byggt upp har vunnit SM-guld och är klart för kval till det nya gruppspel som införs i Champions League nästa år.

Unga och talangfulla västsvenska fotbollstjejer drömmer inte om IFK Göteborg, Häcken, Öis, Gais eller Elfsborg. De drömmer om att få spela för ett svartklätt gäng som håller till på Valhalla IP.

Vad gör man då?

Jo, då raserar man allt på mindre än en timma. I stället för att fortsätta väcka unga tjejers drömmar sänder man ut ett budskap som säger att ingen damelitsatsning är starkare än att den kan krossas på några minuter.

Absurt är bara förnamnet.

Det blir inte bättre av att man bjuder på en mängd tankevurpor i försöken att motivera nedläggningen. Jag tog ju upp några exempel på feltänk i förra inlägget.

En tankevurpa som inte nämndes där är att styrelsen ju hade tänkt att driva vidare Kopparbergs Göteborg FC med bara ett F19- och ett F17-lag. Det var ett upplägg som de där fyra styrelsemedlemmarna knappast hade funderat så mycket kring.

För vilka spelare vill spela i F19 eller F17 i en förening där man inte har någon framtid?

Jag såg att GP i dag kollade hur spelare i KGFC:s F19-lag ställde sig till det upplägg Peter Bronsman presenterade igår. I artikeln säger 17-åriga Alice Söndergaard:

”Jag spelar ju i U19 för att få en framtid i A-laget. Jag kommer inte spela i ett lag där man inte kan ta sig någonstans.”

Det tror jag är ett resonemang som delas av i princip alla andra talanger med elitambition. Om elitlaget skulle läggas ner kan alltså KGFC lika gärna också lägga ner sina båda juniorlag.

Men nu verkar alltså elitverksamheten kunna drivas vidare på något sätt. I morgon lär vi få veta hur. 

Om det är i nuvarande skepnad har styrelsen en gigantisk förtroendekris att hantera. GP:s ekonomikrönikör Torbjörn Isacson skriver i dag:

”En styrelse i ett börsbolag som agerat på liknande sätt hade omedelbart avsatts och inte fått några nya uppdrag.”

Det borde vara likadant i Kopparbergs Göteborg FC. För det är ju knappast attraktivt för spelare och ledare att skriva kontrakt med en klubb som när som helst riskerar att läggas ner.

Ett gigantiskt feltänk – eller får vi en twist?

Publicerad den av
17

Vaknade och hoppades att gårdagens absurda nyheter från Göteborg bara var en dålig dröm. Upptäckte dock snabbt att nedläggningen tyvärr fortfarande gäller.

Man hoppas ju verkligen att det finns något vi ännu inte fått veta, en twist på det hela som gör att Kopparbergs Göteborg FC kan finnas kvar i någon skepnad.

Några av de artiklar jag läst ger visst hopp om det. Bland annat den här.

Det skrevs och rapporterades av förklarliga skäl väldigt mycket om KGFC under gårdagen. Jag försökte ta in så mycket som det bara går. En artikel jag missade i går kväll var den här intressanta intervjun med Peter Bronsman.

 

Det här är tyvärr inte någon av de hoppfulla artiklarna. Tvärtom uppfattar jag det där som att Bronsman står för ett gigantiskt feltänk.

Bland annat konstaterar han apropå att IFK Göteborg valt bort samarbete med KGFC, och istället kör sin eget upplägg:

”Om vi då kliver undan får de mycket bättre handlingskraft. Jag tror att vi bara kan bli en bromskloss i Göteborg.”

Där tycker jag att han är helt fel ute. För de Göteborgsklubbar som eventuellt vill upp i eliten är det en fördel om Kopparbergs Göteborg FC slåss om SM-guldet varje år. Det innebär ju nämligen att de får draghjälp genom att det kommer att finnas fler bra spelare att välja mellan i Göteborgsregionen.

Dels för att ett damallsvenskt topplag motiverar lokala talanger att satsa vidare. Men även för att det lockar talanger från hela landet. Och i viss mån faktiskt hela världen.

Kollar man på de 19 som spelat damallsvenskt för KGFC i år kommer bara fyra från Stor-Göteborg; Jennifer Falk (Torslanda), Evelyn Ijeh (IFK Göteborg), Hanna Wijk (Lerum) och Hanna Andersson (Romelanda). Det är fyra spelare som nu saknar damallsvensk klubb på sin hemort. Fyra spelare som bromsas av att Göteborg FC nu lägger ner. Fyra spelare som behöver flytta från Göteborg för att få fortsatt utveckling.

Med ett damallsvenskt topplag flyttar alltså spelare till staden. När Bronsman nu lägger ner KGFC kommer toppspelarna istället flytta från Göteborg.

Om Bronsman tänkt sig att bana väg för nya satsningar hade han alltså gjort det bäst genom att satsa vidare. 

Paradoxalt nog tror jag alltså att Göteborg FC genom att lägga ner elitsatsningen riskerar att bromsa utvecklingen på den lokala damfotbollen.

Bronsman säger också att:

”Nu är vi är helt säkra på att vi tagit rätt beslut och styrelsen är enig. Det är är det enda rätta beslutet om vi vill utveckla svensk damfotboll.”

Även det där känns ju som ett totalt feltänk. Vill man utveckla svensk damfotboll gör man det lättast uppifrån. Genom att satsa drygt tio miljoner kronor per år sätter man press på de nya klubbar som är på uppgång att satsa minst lika mycket. Och genom att ge sina spelare de bästa möjliga förutsättningar pressar man konkurrenterna att erbjuda något ännu bättre.

Genom att kliva åt sidan bidrar man ju tyvärr inte alls.

Det allra största feltänket är ändå det kring förutsättningar. Bronsman säger att han vill att hans spelare skall ha förutsättningar som spelare har i internationella toppklubbar: 

”Vill vill att tjejerna i Kopparbergs ska ha samma förutsättningar och träningsmöjligheter. Det behöver kanske inte vara Manchester City utan kanske Benfica eller Porto. Annars kommer skillnaden bli ännu större och det vill vi inte vara med på.”

Att då överlåta till någon annan blir ju helt snett. Herrelitklubbarna har knappast visat att de är bättre än de rena damelitklubbarna. De här bilderna är från AIK i år: 

Även om Valhalla är ett råttbo är Kopparbergs Göteborg FC ju faktiskt en av de svenska klubbar där spelarna har haft det bäst. De har exempelvis haft förmiddagsträningar i ganska många år. Genom att lägga ner sin elitverksamhet ger man inte spelarna bättre möjligheter – utan sämre.

Genom att lägga ner förstör Bronsman och de tre andra i Göteborgs styrelse för svensk damfotboll. SVT:s Markus Johannesson skriver att nedläggningen urholkar svensk damfotboll som produkt. 

Det är svårt att säga emot. Och det här att urholka produkten går ju rakt emot vad Peter Bronsman tidigare jobbat för. Så vi får verkligen hoppas att det finns en vändning på det här. En vändning som gör att allt trots allt kan få ett lyckligt slut.

Fler tankar och reaktioner på chockbeskedet

Publicerad den av
9

Det här blev en konstig dag. Jag har egentligen jullov, men det blev hastigt avblåst i förmiddags.

Sedan 11.00 har allt kretsat kring Peter Bronsman:s totalt oväntade besked om nedläggning av elitverksamheten i Kopparbergs Göteborg FC. Här är min krönika i ämnet.

Det här är en nedläggning som jag ännu inte på något sätt har förstått. Jag har sett att många gör jämförelser med när Tyresö tvingades dra sig ur damallsvenskan sommaren 2014.

Den enda likhet jag ser mellan fallen är just att båda drar sig ur damallsvenskan. Tyresö var en jätteskandal som handlade om misskötsel och konkurs. 

På många sätt är ju det som händer i Göteborg också en skandal. Fast en betydligt mindre än den i Tyresö. I Göteborgsfallet har det inte framkommit några uppgifter som tyder på att nedläggningen beror på dålig ekonomi.

Jag har hört mig för lite under dagen. Jag har ju vetat att Peter Bronsman varit en otroligt viktig person i klubben. Men jag har inte riktigt fattat att han bestämde precis allt, och att man inte haft någon ”riktig” styrelse. Bronsman har varit ordförande, huvudsponsor och väldigt mycket mer.

Nu är min tolkning av det här som hänt att Bronsman tappat gnistan. Och att det skett väldigt hastigt. 

I söndags kväll hade GP-sporten en lista över Göteborgs mäktigaste idrottspersonligheter. Listan toppades av Bronsman. I samband med det publicerade man en intervju där han säger att SM-guldet inte var ett slutmål:

”Nej, det är bara ett delmål. Vi har två stora mål kvar.”

De stora målen var att gå långt i Champions League, samt att motivera unga tjejer att fortsätta idrotta. Bronsman förklarar:

”Vi vill skapa någonting för flickorna i Göteborgsområdet och visa att det går. Om det är fotboll eller någon annan sport spelar ingen roll. Vi vill visa för unga förmågor att det är möjligt att nå sina mål, om man kämpar på.”

Jag gissar att den intervjun gjordes innan Champions Leaguematcherna mot Manchester City. Innan de matcherna (den 30 oktober) sa Bronsman även följande i en DN-intervju:

”Jag vill bygga upp någonting som kan stå på egna ben den dagen som jag inte är kvar. Den sämste ordföranden är den som säger: Där ser ni, när jag lämnade gick det åt skogen. En ordförande är där för att bygga för framtiden.”

 

I det här fallet var framtiden knappt två månader…

För det verkar som att matcherna mot Manchester City har tagit väldigt hårt på Bronsman. Han har ju sedan 2016 sagt att Göteborg FC siktat mot den UWCL-final som spelas på Gamla Ullevi nästa år. Han har även sagt att han är en obotlig optimist, och att det är realistiskt att tro på att man skall kunna nå det där drömmålet.

Tyvärr verkar det som att optimisten på bara några dagar förvandlades till pessimist. Se bara:

* Den 14 december värvade man Johanna Rytting Kaneryd från Rosengård.

* Den 16 december föll man tungt med 3–0 (totalt 5–1) borta mot City.

* Den 17 december beslutade man på ett styrelsemöte att elitsatsningen skall läggas ner.

Det finns ju ingen annan logik i det här än att förlusterna mot City knäckte Bronsman. Eller?

Jag bygger det på Bronsmans uttalanden i GP i dag:

”Vi har sett hur det ser ut i Europa. I Bayern München och i Manchester City, vilka anläggningar de har, vilka träningsmöjligheter de ger sina spelare och hur fort det går.”

Och:

”Självklart ska de herrallsvenska lagen hänga på den trend som pågår ute i Europa. Ett damlag kommer inte ha en chans annars. Vår grundidé skulle ha varit att satsa på yngre spelare. Varje klubb ska ha både herr- och damlag. Bara damlag har man inte 2021.”

Jag tolkar de citaten som att Bronsman tror att svenska damlag inte kommer att ha en chans i Champions League om de inte har en herrallsvensk klubb i ryggen.

Tyvärr är det ju en väldigt konstig anledning till att lägga ner elitsatsningen i sin egen klubb. För inget talar för att svenska klubbar kommer att ha några större chanser i Europaspelet om tio år, oavsett hur de drivs. 

Och det här snacket om att det här är bäst för framtiden är ju bara dravel. Bronsman kan ju inte veta hur andra aktörer i Göteborg agerar kring damfotboll. 2019 hade Kopparbergs Göteborg en omsättning på drygt 13 miljoner kronor. Jag har väldigt svårt att se att exempelvis ett IFK Göteborg med svag ekonomi skulle lägga så mycket pengar på damfotboll den kommande tioårsperioden. Men Bronsman vet kanske något vi andra inte känner till.

Med Bronsmans resonemang om krav på internationella framgångar skulle vi ju för övrigt inte ha några elitsatsande lag i Sverige alls, förutom i bandy och innebandy. För i vilka andra lagsporter har svenska lag seriösa chanser att gå långt i internationella mästarcuper?

För några veckor sedan lyfte jag på den imaginära hatten för Peter Bronsman. I dag har jag satt på mig den där hatten igen.

Bronsman har gjort massor för västsvensk damfotboll under sina 20 år i Landvetter och Göteborg. Han har inte minst pumpat in en bra bit över 100 miljoner kronor. Men tyvärr ger han sig själv ett dåligt eftermäle.

För det här avslutet är ju riktigt uselt. 

På ett sätt kan man förstå att Bronsman kan tröttna efter 20 år. Men i det här läget hade han gjort bäst i att lösa allt på ett annat sätt. Det här slutet är ju faktiskt skamligt dåligt.

För nog tar det väl slut nu?

Under dagen är det av förklarliga skäl Göteborgs-Posten som haft den klart bästa rapporteringen. I GP har man under kvällen kunnat läsa att Göteborg FC ännu inte lämnat in någon officiell ansökan om utträde ur damallsvenskan.

Jag hör på Radiosporten att EFD:s generalsekreterare Tomas Hoszek tror att Göteborg kommer att finnas kvar på elitnivå i någon form. Det eftersom klubben skall ha ett F19-lag i fortsättningen, och F19-serien bara är öppen för elitklubbar.

Chansen att rädda verksamheten finns alltså ännu. För det måste gå fort. Och personligen tror jag inte att det går. Det trots att Marcus Jodin, klubbchef i den klubb som skulle kunna ha råd, BK Häcken, säger så här:

”Jag skulle väl säga att det generellt sett från min och klubbens sida, inte ska uteslutas någonting förrän man har all fakta på bordet. Det är samma sak här. Därför tänker jag inte utesluta att det är något som vi inte tänker titta på.”

 

Vi får se om det kommer fram några nya uppgifter de kommande dagarna. I dag har reaktionerna av förklarliga skäl mest varit förvåning och upprördhet.

Här är några reaktioner. Först ut Eric Hilmersson, den reporter på GP-sporten som kanske skrivit mest damfotboll de senaste sju–åtta åren:

”Göteborg FC var alltså ingen klubb, utan bara ett tillfälligt politiskt projekt? Kul nyhet för alla som engagerat sig genom åren. Vilken soppa, vilket tragik.”

 

Just i GP skriver krönikör Mattias Balkander så här:

”Beslutet att lägga ned är på många sätt korkat och ger istället för förståelse för eventuellt långsiktiga effekter istället en kortsiktig irritation.
Jag blir också irriterad. Nej, förbannad.”

Och:

”Jag kan för mitt liv inte begripa varför Göteborg FC, som värnat om damfotbollen sedan flytten från Landvetter 2003, inte kunde vänta tre, fyra år med detta beslut.
Eller lämpat över verksamheten i famnen på någon annan.
Lägga ned? Ge upp? Varför då?”

 

I Aftonbladet är det Kristoffer Bergström som står för dagens krönika:

”Det är sjukt. Inget mindre. Bara sjukt. Det är en monumental förlust för svensk fotboll. Johanna Rytting Kaneryd värvades för två veckor sedan, då fanns tydligen den framtidstro som nu sinat.”

 

Och hos Expressen krönikerar Anna Friberg om ett stort jävla skämt:

”Just när man kände att damfotbollen tagit steg framåt.
Utvecklats och fått plats.
Då kommer den mest absurda nyheten på länge.
Det här är ett oerhört tungt bakslag för svensk damfotboll.”

 

Jag låter Fotbollskanalen och Zecira Musovic få sista ordet för dagen. Hon skriver:

 ”Låt oss säga att det är ett genomtänkt beslut som växt fram med tiden. Varför har klubben då värvat nya spelare? Låt oss istället säga att det var ett raskt beslut som växte fram i mellandagarna. Har klubbledningen blundat hela året, tagit SM-guld och nu plötsligt insett att det här inte kommer att fungera? Känns väldigt orimligt och udda. Jag ställer mig frågan om det är hobbyverksamhet vi håller på med”

 

 

Göteborg lägger ner – Morön till damallsvenskan?

Publicerad den av
53

Jag var och handlade när det kom ett sms som jag trodde var ett aprilskämt. Men även om det är ett väder här i Borås som påminner om april så var det inget skämt.

I Göteborgs-Posten läser jag att svenska mästarinnorna Kopparbergs Göteborg FC lägger ner elitverksamheten. Det finns en vakant plats i damallsvenskan 2021. Grattis Morön BK, ni spelar i damallsvenskan nästa år – om ni vill.

Göteborgs ordförande Peter Bronsman säger till GP att orsaken till nedläggningen är att det här är bäst på lång sikt, eftersom herrfotbollsklubbarna i Göteborg har börjat satsa på damfotbollen.

Det låter i högsta grad ihåligt. Ingen av de där herrelitklubbarna har aviserat någon satsning mot titlar. Och ingen av dem spelar högre än division II.

Faktum är ju att det här gör att det blir ett enormt vakuum i damelitfotbollen här på västkusten. Plötsligt är klassiska Jitex återigen bäst i väst – de kom en poäng före Alingsås i elitettan i år. Vi får alltså gå ner på sjätte och sjunde plats i näst högsta serien för att hitta västkustens två bästa lag.

Ingen vet förstås vad som är bäst på sikt. På kort tid är det här förödande för västsvensk damfotboll. Hastigt och väldigt olustigt saknar alla talanger i Göteborgsområdet återigen ett lag att sikta mot.

Och plötsligt finns det ett 20-tal otroligt duktiga elitspelare i Göteborgsområdet som står utan klubb. Huggsexan om dem lär redan vara igång…

I bakhuvudet maler att Göteborg FC har levt på ordförande Bronsmans pengar. En ren gissning här är att orsaken till det här måste vara att Bronsman inte tycker att det är värt det längre. Att hans pengar gör större nytta någon annanstans.

Orsakerna kommer kanske att klarna under dagen.

Genomgång av damallsvenskan 2020

Publicerad den av
15

I december skall Göteborg och Rosengård spela i Champions League. Och det återstår en omgång av EM-kvalet. Men för de allra flesta svenska elitspelare tog damfotbollsåret 2020 slut den nyss avslutade helgen. Framför allt var det ju slutpunkt för svensk damfotbolls flaggskepp inom klubbfotboll, damallsvenskan.

Därmed är det dags att sammanfatta den här konstiga damallsvenska säsongen. En säsong vi kommer att minnas för att den hade senare start än någon tidigare gång och för att det var tomma läktare.

Jag kommer också att komma ihåg 2020 som den damallsvenska säsongen där jag inte såg en enda match på plats. Däremot blev det många på SportbladetPlay, en kanal som blandat och gett. Framför allt har kvaliteten på kommentatorerna minst sagt varierat.

Tyvärr är känslan att det har varit fler riktigt usla än riktigt bra. Det är för övrigt en slutsats som inte bara gäller SportbladetPlays kommentatorer, utan även domarna. Något som har irriterat mig med SportbladetPlay är att det ibland gått att se flera matcher samtidigt, och ibland inte.

Den sista omgången var en sådan där det bara gick att se en match, något som var riktigt tråkigt eftersom man helst hade velat ha på alla de tre matcher som påverkade i bottenstriden.

Fast faktum är att jag först hade tänkt att strunta i bottenstriden. I förra veckan var min plan att jag skulle åka och se Göteborgs två sista matcher på plats. Ni som läste inlägget ”Det är i Linköping det händer” redan i fredags såg säkert att det då stod att jag planerade att vara på plats på Linköping Arena dagen efter.

Jag hade ackreditering och var helt inställd på en utflykt till Östergötland. Det var jag fortfarande på matchdagens morgon. Vad var det som stoppade mig?

Det var faktiskt Göteborgsledarna Lasse Svensson och Peter Bronsman som fick mig att se guldmatchen framför datorn.

Lasse Svensson

Jag hade packat in varma kläder i bilen, hade laddat kameran och var redo att åka. Precis innan avfärd mot Linköping tänkte jag dock äta lite brunch. Under tiden jag åt passade jag på att läsa vad Göteborgs-Posten skrev inför den historiska matchen för Kopparbergs Göteborg FC. Det var då ögonen fastnade på avslutningen av den här artikeln. Där stod det:

”Varken Lasse Svensson eller Peter Bronsman kommer åka till Linköping för att se matchen efter Folkhälsomyndigheten och regeringens råd att bara genomföra nödvändiga resor.
– Jag har valt att hålla mig undan så mycket man bara kan. Det gäller att skicka rätt signaler till vår omgivning. Hur gärna man än vill blir det till att följa det på tv istället. Det blir jäkligt nervöst, säger sportchefen Lasse Svensson.”

Till mig skickade Svensson och Bronsmans agerande väldigt tydliga signaler. Jag hade faktiskt helt missat att det förelåg reserestriktioner igen. Men efter att jag kollat att man avråddes från onödiga resor var det lätt att blåsa av min Linköpingstripp.

Svensson och Bronsman har varit drivande i Göteborg FC i 19 respektive 20 år. Om de båda valde att stå över sin klubbs största match någonsin var det liksom självklart för mig att packa ur bilen, avboka min ackreditering och ladda för en lördagseftermiddag framför Sportbladet Play. Det blev även självklart att strunta i att åka ner till Valhalla för dagens avslutande match mellan KGFC och Vittsjö.

Jag bär inte hatt. Men om jag hade gjort det skulle jag definitivt lyft på den för Lasse Svensson och Peter Bronsman. Två föredömen i kampen mot coronapandemin. De är dessutom två duktiga ledare.

Jag hoppas verkligen att de även fått chansen att fira den stora framgång som de båda i högsta grad ligger bakom. För det här blev ju Kopparbergs Göteborgs stora år. För första gången vanns SM-guldet av en klubb från innanför Göteborgs stadsgränser. Jitex är ju från grannkommunen Mölndal…

Men när Göteborg förlorade mot Rosengård med 3–0 i tolfte omgången, och mot Kristianstad med 1–0 i trettonde – då trodde vi nog alla på att Malmöklubben skulle försvara sitt guld.

Med nio omgångar kvar ledde nämligen Rosengård tabellen med tre poängs marginal, plus att man hade en 13 mål bättre målskillnad. Men under seriens avslutning hände något.

Dels reste sig Göteborg och avslutade med åtta segrar och ett kryss. Dels tappade Rosengård rejält med fart, och tog bara 15 av de 27 sista poängen. Därmed vann Göteborg till slut med förkrossande sju poängs marginal.

När SVT:s expertkommentator Markus Johannesson under söndagen gick igenom sin lista över damallsvenskans bästa spelare fastnade han för fyra Göteborgsspelare:

Målvakt: Jennifer Falk
Back: Natalia Kuikka
Mittfältare: Filippa Curmark
Forward: Pauline Hammarlund

Att Falk varit den bästa målvakten känns självklart. Och jag köper Kuikka som seriens bästa back eftersom hon har en stor bredd, och både är duktig som mitt- och ytterback.

Curmark och Hammarlund har båda varit väldigt bra. Men bäst? Nej, det tycker jag inte. Den bästa forwarden anser jag nog trots allt har varit skyttedrottningen Anna Anvegård.

Mittfältet är svårare. Mest för att damallsvenskans bästa spelare – Vilde Bøe Risa – bara har spelat just under hälften av tiden – cirka 950 minuter. Bøe Risa är tveklöst den mittfältare i serien med högst potential. Hon är lysande både som defensiv och offensiv mittfältare. Den där höga potentialen visade hon i början, och i slutet av serien. Däremellan hade hon skadeproblem, vilket är orsaken till att hon inte spelade mer än hon gjorde.

Trots att hon hade begränsad speltid väljer jag ändå Bøe Risa som damallsvenskans bästa mittfältare – och i hård konkurrens med Falk även som seriens bästa spelare alla kategorier.

Inför seriestart såg jag Bøe Risa som Göteborgs viktigaste spelare. Men det faktum att laget blev svenska mästarinnor i stor stil trots att norskan missade halva seriespelet vittnar om att Göteborg hade större bredd på mittfältet än jag först trodde. För som jag ser det vann Göteborg faktiskt SM-guldet på sitt mittfält.

Från Rosengårdshåll hör man likt ett mantra att ”Caroline Seger är damallsvenskans bästa spelare”. Men som jag ser det är Seger en stor anledning till att FC Rosengård bara blev tvåa i år.

Förra helgen tittade jag först en stund på Chelsea, sedan en stund på Rosengård. Båda lagen mötte motstånd som drog sig tillbaka. Men det var ändå som två olika sporter. Jag noterade en enorm skillnad i bolltempo, framför allt på mittfältet.

Det såg faktiskt ut som att Rosengård spelade i slow motion. Och Caroline Seger var en stor bov i det hela. I Chelsea heter Segers motsvarighet Sophie Ingle. Det är en spelare som är otroligt passningsskicklig och bolltrygg, precis som Seger.

Men medan vår svenska landslagskapten gärna vill hålla i bollen i två, tre eller fyra tillslag använder Ingle nästan aldrig fler än två. Oftast spelar walesiskan på ett tillslag. Det gör att Chelsea flyttar bollen mycket snabbare än Rosengård.

Göteborg är som Chelsea, ett lag som sätter hög fart på bollen. Som jag ser det är det bolltempot som gör Göteborg till svenska mästarinnor. Och därmed är det förstås bristen på bolltempo som gör att det stjärnspäckade Rosengårdslaget bara kom tvåa.

Jag har sett att det från Rosengårdshåll har svingats mot motståndare som backat hem och gått på kontringar. Men det är ju faktiskt en fullständigt självklar taktik mot ett storlag med massor av bromsklossar på mittfältet. Bromsklossar som alla helst vill trampa på bollen i varje anfall.

Faktum är ju att Rosengård till slut bara klarade andraplatsen med ett nödrop. Kristianstad var ju faktiskt förbi med en halvlek kvar av säsongen. Och det krävdes ju faktiskt hjälp från Linköping för att Rosengård skulle ta de stora silvermedaljerna.

Rosengårds säsong bär faktiskt lite av fiaskostämpel. Med den trupp man besitter måste man vara mycket bättre på att slå hål på parkerade bussar än man varit. Det blir för övrigt spännande att se om vi får se snabbare bolltempo och fler djupledslöpningar från Rosengårds mittfält nästa år.

Kristianstad kom alltså till slut trea. Laget stod för en fantastisk andra halva av serien. Inför sista omgången ledde man ”hösttabellen,” men förlusten mot Linköping gjorde att Göteborg gick om och att mästarinnorna därmed vann både den första och andra halvan av serien.

För Kristianstad gick guldtåget redan i de tre första omgångarna. Men laget reste sig alltså från den svaga inledningen och gjorde totalt sett en kanonsäsong. Trots skador på flera tunga spelare noterade Elisabet Gunnarsdottir:s gäng klubbrekord både i poäng och placering.

Nästa höst spelar KDFF för första gången i Champions League. Det är första gången turneringen avgörs i sin nya skepnad. En skepnad där de 16 bästa lagen får spela gruppspel.

För de svenska lagen gäller att Göteborg är en kvalomgång ifrån det där gruppspelet. De svenska mästarinnorna går nämligen in i playoff-omgången i det som kallas Champions Path. Fördelen här är att det lag som vinner Champions League till våren samt mästarlagen från Tyskland, Frankrike och Spanien har direktplatser i gruppspelet. Göteborg kan alltså inte få möta någon av dem i playoff.

Den svenska tvåan, alltså Rosengård, är också bara en match ifrån gruppspel. De går in i playoff-omgången i den så kallade League Path, där de kan ställas mot alla andra tvåor och treor från Europas alla ligor.

Den svenska trean, Kristianstad, har en lång väg till gruppspel. De går in i den inledande miniturneringen i League Path, där 16 lag skall bli fyra. Klarar de sig förbi miniturneringen väntar playoff-omgången, den där Rosengård går in i turneringen.

Med det lämnar jag Champions League och återgår till damallsvenskan. Faktum är att de tre topplagen är de enda som slutar med plusmålskillnad. Alla andra har alltså negativa siffror när det gäller målen.

På fjärdeplatsen slutade Linköping, som alltså tar medalj med minusmålskillnad. Även om säsongsupptakten gav stora förhoppningar känns både placering och poängutfall ganska rimligt med tanke på truppens sammansättning och på alla de skador man drabbades av.

Man åkte på två käftsmällar mot Rosengård och Göteborg, annars tycker jag att LFC gjorde en fullt godkänd säsong. Det tyckte tydligen inte klubbledningen, för de väljer ju att byta tränare till nästa år.

In kommer Andreé Jeglertz, vilket är en spännande rekrytering. Jeglertz har ju en fin meritlista. Det jag funderar över är om han har byggt lag på det sätt som han kommer att få göra i Linköping. Gissningsvis har han dessutom tappat lite kontakt med vår inhemska damfotboll efter flera år utomlands. Det blir därmed väldigt spännande att se hur han formar sitt LFC.

På femte plats kom Vittsjö, som reste sig efter en riktigt dålig start. Fjolårstrean gjorde en kanonvärvning i australiska Emily Gielnik. Det blir spännande att se om hon stannar i norra Skåne även nästa år. Sexa blev Växjö som svarade för en otroligt imponerande höstspurt efter att Maria Nilsson tog över tränaransvaret själv.

Laget vann sex av de åtta sista matcherna, och stod för en både stark och oväntad klättring som alltså slutade på övre halvan. Det trots att laget gjorde minst mål av alla i serien.

Maria Nilsson

Faktum är att Växjö fortfarande låg på nedflyttningsplats efter 17 omgångar. Sedan vann man fyra matcher och söndagens bortaseger mot Rosengård gjorde alltså att Växjö slutade på den övre halvan.

Tillsammans med Kristianstad och Göteborg måste Växjö räknas som höstens lag. Jag tillhörde som bekant de som länge trodde på Växjö i elitettan nästa år. Men småländskorna hade en oanad höstväxel att lägga i.

Sjua kom Kif Örebro. Laget överraskade positivt för andra året i rad. Jag trodde ju faktiskt att närkingarna var en tänkbar avstigningskandidat. Men egentligen var laget aldrig akut indraget i nedflyttningsstrecket.

Nu lämnar succétränaren Stefan Ärnsved efter tre fina år. Vi får se om efterträdaren lyckas lika fint.

Till slut blev Piteå IF åtta. Laget var med i toppen i början av säsongen, men sjönk sedan som ett sänke genom tabellen.

I förra inlägget skrev jag om att jag vill se 14 lag i damallsvenskan fortast möjligt. Då noterade jag också att både Göteborg och Vittsjö har varit inblandade i nedflyttningsstriden under den senaste fyraårsperioden.

Jag nämnde inte Piteå. Men det är ju anmärkningsvärt att två av de lag som vunnit guld den senaste fyraårsperioden under samma period också varit akut nedflyttningshotade. 2020 års mästarinnor Göteborg var det 2017 och 2018 års mästarinnor Piteå levde under nedflyttningshot ända in i slutomgången i år.

Men Julia Karlernäs räddade Piteå kvar med ett fint distansskott. Karlernäs är en spelare som verkar vara på väg bort från Norrbotten. Känslan är att Piteå kanske måste bygga om sitt lag igen till 2021.

Julia Karlernäs

För andra året i rad räddade Djurgården kontraktet i sista omgången. Den här gången slutade man nia. Men trots ny kamp för överlevnad i damallsvenskan var årets Djurgården ett mycket bättre lag än fjolårets.

Framför allt hade man en defensiv stabilitet som inte fanns i fjol. Man släppte bara in 31 mål, bara de tre topplagen noterades för färre.

Djurgårdens problem låg i målskyttet. Man gjorde näst minst med 20. Det är således offensiven som måste förbättras om laget skall slippa nervös bottenstrid nästa år.

På tionde plats hittar vi årets riktiga bottennapp – Eskilstuna United. De tog bronset i fjol efter en riktigt stark avslutning. Och inför avspark i årets serie tippade majoriteten av alla experter laget på medaljplats även i år. Jag var lite försiktigare, och hade dem just utanför pallen, alltså på femte plats i mitt tips. I slutet av min motivering skrev jag:

”Min känsla är att United faller ett pinnhål längre ner i tabellen. Men det är som sagt väldigt svårtippat i år. Och hittar laget höstformen – då blir det Champions League 2021.”

Inledningen av serien gav också medaljvibbar. Man noterade kryss mot Göteborg och seger mot Rosengård under de fyra första omgångarna. Men roligare än så blev det inte för Eskilstuna.

Till slut var laget enormt långt ifrån Champions League. Tvärtom var det bara målskillnad (15 mål) som räddade United från elitettan. Eskilstuna United är årets stora fiaskolag. Känslan är ju att det borde kunna bli ganska stora förändringar i klubben till nästa år. Eller?

Under strecket slutade alltså nykomlingarna Umeå och Uppsala. UIK tog 23 poäng och förtjänar att spela i damallsvenskan även nästa år. Laget kom till högsta serien med en spelidé som de vägrade att kompromissa med.

Jag tyckte att laget var rätt naivt i början av serien. Samtidigt är jag full av beundran över att de vågade sätta sådan stark tilltro till sitt passningsorienterade spelsätt. Med tanke på hur fin återväxt det finns i UIK räknar jag med att laget är tillbaka i finrummet snart igen. Kanske redan till 2022.

Efter slutomgången noterade jag att Lisa Dahlkvist kan ha gjort sin sista match. Tråkigt i så fall att den matchen innebar nedflyttning. ”Dala” är ju en stor svensk VM- och OS-hjältinna, och förtjänade ett betydligt roligare avslut på karriären. Om det nu var avslutningen vi såg på Tunavallen i går.

Uppsala hade den trupp som både var överlägset minst namnkunnig och minst meriterad i serien. Därmed var det också rimligt att laget kom sist. Får man bara behålla stommen kan även Uppsala snart vara tillbaka. Laget visade exempelvis fina kvaliteter på fasta situationer, något som kan vara guld värt i elitettan nästa år.

Det var min snabbgenomgång av damallsvenskan 2020. Jag noterar att jag inte lyckades placera ett enda lag på exakt rätt placering i mitt tips inför seriestart. Däremot hade jag bara en placering fel på hela åtta lag, vilket väl ändå är godkänt?

Inte för att det var någon tävling. Men den av er läsare som tippade bäst i våras var signaturen FH, som lyckades få hela fem lag på exakt rätt placering, och ytterligare tre var bara en placering ifrån. Bra jobbat.

Officiellt: Marcus Lantz lämnar Göteborg FC

Publicerad den av
12

Inlägget uppdaterat med bekräftelse och lite mer bakgrundsinfo.

Marcus Lantz

Under förmiddagen kom GP med nyheten att Göteborg FC:s tränare Marcus Lantz kommer att lämna sitt uppdrag. Vid lunchtid bekräftades det från klubben.

Det är ändå en lite oväntad nyhet. Lantz har gjort två starka år i klubben och hade ett kontrakt på 2+1 år. Ingen av parterna sa ifrån inom utsatt tid (den sista augusti), så optionsåret skulle gälla. I början av september sa sportchef Lasse Svensson så här till GP angående Lantz och assisterande tränaren Jörgen Ericsson:

”Det är naturligt att de fortsätter. De har visat resultat och det har inte varit några andra diskussioner än att de ska fortsätta.”

Det visade sig alltså bli andra diskussioner. För nu får alltså Lantz lämna. Däremot verkar Ericsson bli kvar.

Marcus Lantz har gjort två väldigt bra år i Göteborg. Han tog över ett bottenlag, ett lag som hade slutat på åttonde plats 2017 med 27 poäng, men som väldigt länge under den säsongen var nedflyttningshotat. Man räddade sig kvar med en stark höstspurt – 13 av de 27 poängen togs i de fem sista omgångarna.

Under Lantz ledning förvandlades Göteborg snabbt till ett lag som istället kämpade om guldet. På två säsonger har det blivit två stora silvermedaljer och en cupseger. Poängskörden har varit 47 respektive 45 poäng. Dessutom har laget periodvis spelat en väldigt attraktiv fotboll.

Dock har truppen varit tunn, något Lantz inte varit sen att påtala. Kanske är det just att han vid upprepade tillfällen satt press på klubbledningen som gör att Lantz tid som Göteborgstränare stannar vid två år.

I pressmeddelandet trycker dock ordförande Peter Bronsman på matchning av unga spelare:

”För att bli ännu bättre och för att fokusera ännu mer på vår ungdomsverksamhet väljer vi att gå vidare så här.”
”Nästa år kommer vi också att ha ett F17-lag utöver det F19-lag vi har redan idag. Kraven på en egen ungdomsverksamhet ökar, inte minst från UEFA, vilket vi välkomnar.”
”I det ljuset har vi gjort den samlade bedömningen att vi ska möta framtiden under ett nytt ledarskap.”

Samme Bronsman har ju även sagt att Göteborg skall spela Champions Leaguefinal nästa år. Nog känns det lite motsägelsefullt att samtidigt både spela final i Champions League och matcha in unga talanger?

Vem som får uppdraget att matcha ett lag byggt på unga talanger till Champions Leaguefinal är inte klart. Gissningsvis finns Torbjörn Nilsson med på listan över kandidater.

Apropå Göteborg kom igår uppgifter om att klubben skall presentera två heta nyförvärv i dagarna. Läs mer om det på bloggens silly seasonsida.

Inlägget kommer eventuellt att uppdateras ytterligare.

 

Champions League – och rika män

Publicerad den av
13

Alldeles nyss blev lottningen av åttondelsfinalerna av Champions League klar. Där står det klart att Danmark bör ha mycket goda chanser att få ett lag i kvartsfinal. Bröndby lottades nämligen mot skotska Glasgow.

Däremot fick det andra danska laget Hjörring, svårast möjliga lottning i form av Lyon.

Det fanns två nitlotter i potten med oseedade lag, Arsenal och Atletico Madrid. De lottades mot Slavia Prag respektive Manchester City. Det är således de båda matcherna som blir de mest intressanta åttondelsfinalerna.

Här är alla åtta åttondelsfinaler:
Glasgow–Bröndby
Barcelona–Minsk
Biik Kazygurt–Bayern München
Lyon–Fortuna Hjörring
PSG–Breidablik
Wolfsburg–Twente
Slavia Prag–Arsenal
Manchester City–Atletico Madrid

Jag tänkte även passa på att komma med några noteringar från de senaste dagarna. Dels såg jag att Vivanne Miedema tycker så här om att hon hamnade utanför världslaget:

”Jag tror att vi alla vet att det handlar om popularitet och jag publicerar inte så mycket på instagram eller twitter, så det är troligen där det jag föll. För att vara ärlig struntar jag fullständigt i sådana här individuella utmärkelser, jag tycker att de är ett skämt.”

En annan notering gjorde jag när jag åkte ner till Göteborg i går. Under resan satt jag och läste lite Anders Thall:s bok ”Vi hänger med, Vittsjö GIK – byalaget som spelar i damallsvenskan mot alla odds”.

Där reagerade jag över att klubbens storsponsor var bortgångne Calevi Hämäläinen. Samt att det var Olof Stenhammar som gick in och ordnade så att klubben kunde spela vidare på Vittsjö idrottspark. I bakhuvudet hade jag att Kungsbackas elitlicens räddas av Gunnar Sivertsen. Och Växjös av Santhe Dahl.

Gemensam nämnare för de här fyra välgörarna är att de är män. Jag började fundera över vilka kvinnor vi har som sponsrar svensk damfotboll. Men när jag började fundera över vilka det är som lägger större pengar på sporten dök bara ännu fler män upp i bakhuvudet.

Tittar vi på våra toppklubbar är ju Rosengårds satsning möjlig genom miljardären Dan Olofsson och Göteborgs satsning drivs av miljardären Peter Bronsman. Jag har inte koll på hur det ser ut i alla klubbar, och vet att huvuddelen av Sveriges rikaste personer ju är män. Men jag tycker ändå att det är lite konstigt att jag inte kan komma på en enda kvinna som kan räknas som storfinansiär av svensk damfotboll. Eller?

 

Utspelet: ”Emma Kullberg till landslaget”

Publicerad den av
2

I går tillbringade jag alltså eftermiddagen på Valhalla IP för den damallsvenska toppmatchen mellan de lag som låg etta och trea inför den nionde omgången, Göteborg och Kif Örebro.

Underhållningsmässigt var det en okej match, men inte mycket mer. Mållösa tillställningar når sällan de riktigt höga fotbollshöjderna.

Det var Emma Berglund:s första damallsvenska match på drygt två år. Tyvärr blev det inte mer än 15 minuter på planen för den meriterade mittbacken. Efter matchen bytte jag några ord med en mycket besviken Berglund, som konstaterade att hon hade haft för bråttom in i spel efter sin bristning.

Hon hade tränat för fullt under hela veckan utan att ha känt något, men när det blev match gick det inte. Det hade inte dragit till lika hårt som när hon fick lårskadan, men det lär ju ändå dröja några veckor innan hon är tillbaka i spel igen.

Den kvarten hon gjorde var dock väldigt lovande. Berglund tog nämligen huvudrollen i matchupptakten. Hon frispelade först skyttedrottningen Rebecka Blomqvist i nionde minuten. En minut senare hade Berglund själv ett fint volleyskott. Båda avsluten räddades dock fint av matchens klart bästa spelare i den första halvleken – Örebros målvakt Danielle Rice.

Blomqvists friläge fick mig att börja specialstudera Kif Örebros försvarsspel. Jag reagerade nämligen på att friläget uppstod direkt på en långpassning från Berglund. Bollen gick från Göteborgs backlinje och över hela Örebros lag. Så lätt skall det inte vara att få frilägen.

Det kändes lite överraskade att ett lag som släppt in så lite mål som Örebro tillät Göteborg att få ett så ”enkelt” friläge i matchupptakten.

Örebro spelade 3–5–2 med en ganska utpräglad trebackslinje. Just 3–5–2 känns numera som trenden i damallsvenskan, som det vanligaste spelsystemet. Lite intressant här är ju att det var 4–3–3, eller snarare 4–2–3–1 som dominerade i VM. Alla semifinallag spelade 4–2–3–1 och alla åtta kvartsfinallag hade fyrbackslinje.

Göteborg spelar ju ett 4–4–2, där man offensivt ofta har ett centrerat mittfält för att öppna för sina löpstarka och offensiva ytterbackar. Längst fram har man vassa duon Rebecka Blomqvist och Pauline Hammarlund.

Örebros försvarsspel var verkligen otroligt modigt. När Blomqvist i 24:e minuten fick sitt andra friläge tänkte jag att Örebro tog väldigt stora risker i sin försvarsuppställning. Ofta klev vänsterbacken Maja Regnås upp mot Elin Rubensson, vilket lämnade Frida Abrahamsson och Emma Kullberg ensamma mot de båda målfarliga Göteborgsanfallarna.

När Berglund frispelade Blomqvist mötte dessutom Hammarlund bollen, och drog med sig Kullberg uppåt. Så när passningen slogs var två av tre Örebrobackar på väg uppåt. Att lyfta backlinjen när man inte har press på bollföraren brukar vara lite av en självmordstaktik, framför allt om motståndarna har snabba djupledsforwards.

Men de två gånger Göteborg hittade frilägen stod Danielle Rice i vägen. Dessutom hade Örebro lite flyt. Returen på det första friläget gick nämligen rakt till Hammarlund, som dock inte hann styra bollen mot målet. Tränare Stefan Ärnsved kommenterade risktagandet i försvarsspelet så här:

”Så har vi spelat hela tiden. Vi gjorde exakt likadant mot Eskilstuna, där det blev två mot två mot Felicia Rogic och Loreta Kullashi. Det löste sig då med. Sedan är det livsfarligt ibland, och Dani (Rice) höll oss kvar i matchen i första halvleken i dag. … Vi har en defensiv organisation som tjejerna tror stenhårt på. Det var sjätte nollan av nio nu. Vi får energi av att ju längre matcherna går, att vi tror på vårt försvarsspel.”

I paus var det 8–1 i avslut till Göteborg, och jag hade räknat till 3–0 i hundraprocentiga målchanser. Göteborg fortsatte att äga matchen under den andra halvlekens första kvart, där skapade man ytterligare två fina målchanser. Gästerna såg slitna ut, och man satt bara och väntade på hemmalagets ledningsmål. Framför allt hade Örebro svårt på mittfältet, som blev genomspelat lite för lätt.

Då gjorde Ärnsved ett par byten. In kom Ellen Karlsson och Sara Lilja Vidlund, och man flyttade ner Heather Williams på mittfältet. Plötsligt fick gästerna mycket bättre defensiv kontroll. Den sista halvtimman var det Örebro som var närmast ett segermål. Ärnsved igen:

”Vi har några rejäla chanser. Vi är hyggliga i vårt omställningsspel. Vi behöver bara bli ännu bättre på att göra mål på våra chanser. När Heather får komma ner och spela åtta och Ellen, som haft en lite överansträngd baksida, får komma in och tillföra energi blir vi starka på mittfältet. Vi fick lite effekt av det bytet. Likadant när Jenna (Hellstrom) går ut när hon blir trött och Emma Lindén kommer in med energi på högerkanten. 0–0 borta mot ett Champions Leaguelag får vi vara stolta över.”

Sara Lilja Vidlund är 17 år (fyller 18 i september) och fanns med på den lista över landets 13 största talanger födda 2001–03 som Expressen publicerade i fredags. Enligt rubriken har man tagit ut de 15 största talangerna, men listan innehåller bara 13 namn.

Noterbart är att det är en lista där sex av 13 spelare kommer från Stockholmsområdet och fyra från Skåne. Ingen av talangerna kommer från norr om huvudstaden. Dessutom saknas det målvakter och mittbackar på den lista som förstås toppas av Hanna Bennison, med Evelina Duljan som tvåa. Noterbart också att de har blandat ihop Hanna Lundkvist med Hanna Lundqvist.

Sara Lilja Vidlund

Lilja Vidund är på sjätte plats. Och hon visade igår att hon är värd den placeringen. Hon gav Örebro ett bra djupledshot, inte minst sista kvarten när Göteborg flyttade fram och gick för seger.

Hon hade också den andra halvlekens bästa målchans, men frispelad av Williams fick inte Lilja Vidlund ordning på benen, och det blev ett halvdant avslut rakt på Jennifer Falk.

När vi ändå är inne på unga talanger gillade jag vad jag såg av 19-åriga Jonna Dahlberg. Det är en bolltrygg mittfältare med bra blick. Dock såg det ut som att hon har en hel del att lära i försvarsspelet.

Jag har gnällt på flera domarinsatser på sistone. Den här gången fanns det inte mycket att gnälla på, utan Laura Rapp klarade alla viktiga situationer bra. Det var väl egentligen bara en gång hon var lite illa ute.

Vid en inläggsfrispark 80:e minuten kolliderade Jennifer Falk och Beata Kollmats, och båda blev liggande. Göteborg valde dock att spela vidare, Blomqvist hade ett bra kontringsläge. Domare Rapp lät spelet gå. Men när Emma Kullberg bröt och det blev anfall åt andra hållet blåste hon av. Det kändes lite tveksamt.

Kullberg är däremot inte tveksam för tillfället. 27-åringen ansågs ju vara en jättetalang när hon kom fram i moderklubben Umeå IK. Men det riktiga lyftet kom inte. Och på senare år har hon varit runt, bland annat ett par säsonger i division I för Umeå Södra/Team TG.

Emma Kullberg

Men när jag såg henne i Kungsbacka i fjol tyckte jag att hon var klart bättre än jag sett tidigare. Då spelade hon defensiv innermittfältare och bar KDFF upp i damallsvenskan. I år i Kif Örebro har hon flyttat runt lite. De senaste matcherna har hon spelat i mitten av trebackslinjen och är en väldigt stor anledning till att Kif nu har fem raka nollor.

När jag pratade med tränare Ärnsved efter matchen sa han:

”Man får ju skicka en passning till Gerhardsson: Emma Kullberg till landslaget. Det är det enda jag har att tillägga i det här. Alla bollar bakom löser hon liksom.”

Lagkapten Frida Abrahamsson var också otroligt imponerad av sin backlinjekollega. Efter genrepet i våras pratade jag just med Abrahamsson. Då gällde min fråga var i tabellen man skulle tippa Kif Örebro. Svaret löd:

”Kommer vi på plats tio eller bättre är jag nöjd.”

Nu ligger Kif på medaljplats, med bara 3,5 poäng till serieledning och 2,5 till en Champions Leagueplats. Och man kommer som sämst ligga femma efter nio omgångar. Ner till elfte plats har man 13 poäng. Trots det har inte lagkapten Abrahamsson formulerat om målsättningen. Hon säger:

”Vår målsättning är fortfarande att hålla oss kvar. Att det har gått så här bra känns som en bonus. Det är skitkul. … Det är väldigt många matcher kvar, och vi måste fortsätta att ta en match i taget, det är klart att det känns jättebra i nuläget. … Vi bytte ut elva spelare från förra året, så det tog några matcher innan vi lärde känna varandra på planen. Men jag har ändå känt från början att vi har haft en bra kemi och gruppdynamik. Vi har hela tiden haft kul ihop, och jag tror att det gör att man vill jobba stenhårt för varandra – och då får man en känsla av att: ‘Vi tror på det här’.”

I mars var nog Örebrospelarna ganska ensamma om att tro på sitt lag. Då trodde alla experter att de skulle få slåss med LB och Kungsbacka om nytt kontrakt. Men nu är det inte längre någon som tror att Kif Örebro skall åka ur. Frågan är hur långt det kommer att bära. Övre halvan?

Det ser i alla fall bra ut på spelarsidan. I backlinjen är återvändaren Sejde Abrahamsson på väg tillbaka efter sin korsbandsskada. Hon har gjort två korta inhopp under sommaren, men en liten känning i baksida lår gjorde att hon blev kvar på bänken hela matchen i går. Även Emma Östlund är på väg tillbaka.

För Göteborg blev det en tung lördagseftermiddag. Frida Abrahamssons bästa kompis Pauline Hammarlund ansåg att 0–0-matchen kändes som en förlust. Och det kan man förstå, för Göteborg hade ju 5–0 i klara målchanser efter 60 minuter. Men i en så här jämn och oviss serie måste man ta sina chanser. Man har inte råd att missa två rena frilägen.

Med sju–åtta minuter kvar av matchen tappade man dessutom serieledningen. Då gjorde nämligen Glodis Perla Viggosdottir 2–1 till Rosengård mot Kungsbacka, vilket innebar att Malmöklubben numera är överst i tabellen.

Kanske att det hade med att det var 30 grader varmt och lördag – men det kom bara 711 åskådare till Malmö IP och 965 till Valhalla. Inför matchen i Göteborg hade GP ett par artiklar om vilken effekt VM skulle ha på publiktillströmningen.

Eller snarare vilken effekt VM inte skulle ha. Göteborg FC:s ordförande Peter Bronsman sa så här till Göteborgs-Posten:

”Visst, det kom 35 000 till Avenyn, men det är landslaget. Vi får göra vår egen grej. Det är jättesvårt att rida på och kopiera andras framgångar.”

Så är det ju. Men frågan är om Göteborgs grej, med fri entré är rätt grej. Jag har varit skeptisk från början. I en krönika skriver GP:s Mattias Balkander om att VM inte har något med damallsvenskan att göra, om att den damallsvenska produkten måste bära sig själv. Han skriver också att så här om fri entré:

”Vem skulle välja bort en match på grund av en hundring? Även här handlar det om att leverera en produkt – och sända signaler att man tror på den.”

Det är bara att hålla med. Jag noterar att Portland Thorns lockade 3 420 betalande åskådare till en träningsmatch i våras. Visst kostade biljetterna bara fem till nio dollar, men ändå – publiken betalade för att se en träningsmatch. Och det långt innan USA tog VM-guld.

I kväll avslutas omgång nio med matcherna Linköping–Piteå och Djurgården–Eskilstuna. Jag noterar att Piteå satt 14 timmar i buss i går på grund av inställt flyg. Klubben visar att man är bättre förberedda än vad LB07 var i våras. Vi får se om bussresan sitter i benen, eller om den kanske tvärtom kan bli tändvätska för norrbottningarna.

I övrigt noterar jag nyheter kring våra svenska Italienproffs. Lagkapten Julia Molin tackade i går för sig i Verona. Vart hon är på väg skrev hon däremot inte.

Det blir även klubbyte för Jenny Hjohlman. Efter 1,5 säsonger lämnar hon Florentia för nykomlingen Empoli:

Jag noterar också att den svenska nyförvärvsduon nu har checkat in hos Wolfsburg:

Några funderingar om ekonomi

Publicerad den av
9

Piteå firar

I lördags vann Piteå SM-guld, och under firandet har laget även fått lite välkomna segerpremier.

I går gick en sponsor in med 250 000 kronor som hjälp inför nästa års Champions Leaguespel, och dessutom blir det ju Piteå som får den nyinstiftade Segerpotten. Ni kanske minns att flera spelare rasade över att det inte delades ut några prispengar till guldlaget Linköping efter fjolårets damallsvenska.

Det byggde ju på någon form av missförstånd, för vad jag känner till delas det inte ut några prispengar till SM-guldvinnare i någon sport. Men det ledde till något positivt, i och med att det skapades en insamling till det lag som vann årets damallsvenska. Jag vet inte när deadline är, men i Segerpotten finns i alla fall nu 236 200 kronor.

Apropå Champions League har ju Göteborgs ordförande Peter Bronsman flera gånger sagt att hans klubb skall vinna turneringen 2021. Det gjorde han för övrigt senast i lördagens GP.

Där fick han följdfrågan om det går att utmana de tunga elefanterna i Europa. Svaret löd:

”Äh, de är inte så tunga som de ser ut, kan jag lova. De har också sina brister, de här så kallade storlagen. De är inte så stora, förutom till namnet.”

Ett kaxigt uttalande från en klubb som aldrig vunnit SM-guld och som aldrig nått längre än kvartsfinal i Champions League. Bronsman lär få öppna plånboken rejält om hans högt ställda mål skall kunna nås.

Göteborgs ekonomi är för övrigt intressant. Klubben ansåg ju sig alltså ha råd med att spela höstens matcher på Ullevi, där man hade högre hyra än på Valhalla. Dessutom släppte man in alla åskådare gratis på alla matcher. Rosengårdsmatchen borde ju faktiskt ha kunnat ge ett par hundra tusen i biljettintäkter.

När vi ändå är inne på ekonomi och satsning noteras att det allsvenska avancemanget kan ha varit räddningen för Kif Örebro. Precis som det andra nyuppflyttade laget Kungsbacka har Örebro varit illa ute ekonomiskt sett under året. Känslan är alltså att båda nykomlingarna får svårt att värva in så många etablerade spelare. Och då kan de även få väldigt svårt att hålla sig kvar.

När det gäller Örebros ekonomi berättade klubbens ordförande Charlotta Nordenberg om den i dag i det här inslaget i P4 Örebro.

Klart är att elitettan är en vansinnigt dyr serie med långa och dyra resor och små intäkter. Sportsligt har serien varit bra, för de lag som gått upp i allsvenskan har med undantag för IFK Kalmar varit mer slagkraftiga än tidigare. Men ekonomiskt är det alltså tufft i vår näst högsta serie.

 

Rehn efter Nilsson

Publicerad den av
1

Stefan Rehn

Stefan Rehn

Det blev som väntat, Stefan Rehn tar över i Göteborg FC efter Torbjörn Nilsson.

Damfotbollsbloggen har redan ställt frågan om vad det är för lag som Rehn egentligen får ta över. Det vimlar verkligen av frågetecken kring Göteborg FC. Och risken är uppenbar att Rehn kommer att få börja om och bygga helt nytt.

För GFC:s trupp är ju rekordtunn. Och risken finns ju att omkring hälften av de få spelarna försvinner i vinter. De rykten som florerar finns i länken ovan.

Ett annat rykte som spridit här i Västsverige, senast via fredagens upplaga av Göteborgsposten, är att GFC:s starke man Peter Bronsman har minskat sitt engagemang i klubben eftersom hans tid går åt till att sprida sin cider över världen.

Skulle det stämma vore det förödande för klubben. För känslan är att GFC i mångt och mycket står och faller med Bronsman.

Helt verkar han inte ge upp i alla fall. För i GP-artikeln om Rehn säger Bronsman:

”Stefan har sista ordet och vi får se vilka han vill behålla och förstärka med. Samtidigt har mycket hänt inom damfotbollen och vi ska nu sluta skriva kontrakt med spelare över ett år och i stället skriva längre kontrakt.”

Jag har hört att GFC uppvaktade Jitextalangen Julia Wahlberg i somras. Men nu säger Rehn att han inte skall ta med sig några spelare från Mölndalsklubben:

”Det vill jag helst undvika av respekt. Det kommer antagligen att komma in lite nytt i GFC men inte från Jitex.”