Tyskland var minst lika bra, men alla stjärnor stod rätt på himlen för England. Därför vann Lionesses alldeles nyss EM-guld via 2–1 efter förlängning mot Tyskland.
Allt, verkligen allt gick Englands väg i den här turneringen. Så var det på vägen fram till finalen. Och det fortsatte även i avslutningsmatchen på Wembley.
Det började redan på uppvärmningen där Tysklands skyttedrottning Alexandra Popp fick kasta in handduken till följd av en muskelskada. In i startelvan med kort varsel kom Lea Schüller. Det var tydligt att det bytet påverkade det tyska spelet under den första halvleken. Utan sin naturliga uppspelspunkt kändes Tyskland rätt vilset under de första 45 minuterna.
ℹ️ @alexpopp11 has suffered muscular problems in the warm-up. Lea Schüller replaces her in the starting XI 🔁
Den första halvleken gick alltså till England, dock utan att hemmalaget på något sätt var överlägset. För trots att det engelska laget kändes bättre hade jag faktiskt 2–2 i klara målchanser i paus.
Och. Vid den ena målchansen slog bollen upp på Leah Williamson:s arm. Den var högre än axelhöjd, den typen av hands skall alltid bestraffas. Tyskland skulle alltså haft en straff. Men återigen gjorde VAR-domarna en avgörande miss i det här mästerskapet. Tråkigt.
Överhuvud taget var domarinsatsen rätt dålig i finalen. Det var pinsamt att se hur den ukrainska domaren Kateryna Monzul, utan att på något sätt agera, lät de engelska spelarna maska bort turningens sju sista minuter. När det tar 72 sekunder att lägga en hörna, som det gjorde på slutet, måste domaren börja jobba med sina kort.
Men Monzul blandade och gav under hela matchen. Hon delade ut flera rätt billiga gula kort under ordinarie speltid. Men blundade för de stora sakerna när det skulle avgöras.
England hade verkligen tur med domsluten. Utöver den straff laget skulle ha haft emot sig tycker jag även att Alessia Russo borde ha fått rött kort. Det var minst gult för den armbåge hon delade ut till Kathrin Hendrich och minst gult för den tackling mot Lena Oberdorf som hon också blev varnad. Och så fick de engelska spelarna alltså maska ohämmat på slutet.
Tillbaka till själva spelet. I paus verkade det som att det tyska laget kunde prata ihop sig om hur man skulle agera utan Popp. För den andra halvleken gick till Tyskland. Jag räknade till 5–1 i klara målchanser i halvleken.
Men. England gjorde mål på sin enda. Målet kom när hemmalaget spelade i numerärt underläge eftersom Beth Mead behandlades för en skada hon ådrog sig när hon själv gick in rätt fult mot Marina Hegering.
Lysande Keira Walsh slog en fantastisk djupledspassning till inhopparen Ella Toone. Fri med målvakten Merle Frohms stod Toone för en högklassig lobb. Ett mycket vackert mål.
— UEFA Women's Nations League (@WEURO) July 31, 2022
Men som ofta när ett lag gör något bra gör motståndarna något mindre bra. Jag tyckte att Kathrin Hendrich långa stunder gjorde en kanonmatch i finalen. Men hon var misslyckad vid båda de engelska målen, vilket ju förstås drar ner betyget rejält. Vid 1–0 såg hon Toones löpning, och hade gott om tid att ta djup. Men gjorde inte det.
I drygt 17 minuter var England i ledningen. Sedan gjorde Tyskland ett jättefint mål. Inbytta Sydney Lohmann drog upp anfallet. Hon spelade ut till en annan inhoppare, Tabea Wassmuth, vars inspel hamnade på foten på Lina Magull. Den sistnämnda styrde läckert upp bollen i nättaket.
Det var 1–1 efter ordinarie tid. Och jag hade alltså 7–3 i målchanser till Tyskland. Under förlängningen räknade jag bara in två målchanser. De kom i den andra kvarten, och båda var engelska.
Den första i minut 110 var guldmålet. Beth Mead tvingades gå av efter sin fula tackling mot Hegering. In då kom istället Chloe Kelly. Det är hon som bär de gyllene skorna på kvällens guldfest.
En högerhörna från Lauren Hemp vanns av Lucy Bronze. Bollen damp ner mitt framför det tyska målet, där inhoppare Kelly befann sig. Hon fick två chanser, och på andra chansen lyckades hon få bollen mellan benen mot Kathy Hendrich.
Såg jag rätt var det dessutom så att Hendrich i förstaläget petade bort bollen från målvakt Frohms. Hendrich stod alltså för ett olyckligt ingripande även vid Englands andra mål. Överhuvud taget har mittförsvaret varit Tysklands akilleshäl de senaste åren. Men Hendrich och Marina Hegering har gjort en bra turnering. Dock blev det tyska laget väldigt mycket darrigare när Hegering tvingades byta i minut 103. Inhopparen Sara Doorsoun-Khajeh såg verkligen inte trygg ut. Faktum är att det bytet kan ha varit det som avgjorde matchen.
Tillsammans med Chloe Kellys 2–1-mål förstås. Efter det målet följde alltså en stunds maskande innan det stora segerjublet bröt ut. Och vilket jubel det var. Tänk att få fira guld med 87 192 åskådare, där säkert 80 000 var hemmasupportrar. Publiksiffran var för övrigt den högsta på en EM-match alla kategorier – alltså även herrarnas turneringar.
HISTORY! 👏
87,192 people are in attendance for today's Women's Euro 2022 final- the biggest crowd of any European championship ever 📈 pic.twitter.com/dtJWJ2dOjg
Lagkapten Leah Willamson strålade med hela ansiktet när hon lyfte pokalen mot Londonhimlen. Den fest som har dragit igång nu skulle man ha varit med om.
— UEFA Women's Nations League (@WEURO) July 31, 2022
England tog nästan storslam i Uefas utmärkelser. Keira Walsh prisades som finalens bästa spelare. Det priset tyckte jag nog kunde ha gått till Lina Magull.
Beth Mead vann skytteligan på sina sex mål och fem assist. Hon fick även pris som turneringens bästa spelare. Där vet jag inte heller om jag delar juryns uppfattning. Jag tycker nog att Walsh har varit den genomgående bästa engelska spelaren. Men det är svårt att vinna den här typen av priser som defensiv innermittfältare.
— UEFA Women's Nations League (@WEURO) July 31, 2022
Dock fick Lena Oberdorf ett högst välförtjänt pris. Tysklands sexa blev turneringens bästa unga spelare. Ett självklart val, även om hon inte var lika suverän i finalen som hon varit tidigare i turneringen.
— UEFA Women's Nations League (@WEURO) July 31, 2022
Frågan är ändå om inte turneringens allra bästa aktör var Sarina Wiegman. För andra Europamästerskapet i rad förde hon värdnationen till guld. En makalös prestation.
Hennes metod är något för andra tränare att lära ifrån. Både i Nederländerna och England har hon givit en startelva fullt förtroende. Men hon har aldrig tvekat att göra byten när saker inte fungerar. När England var i brygga mot Spanien var det hennes byten som vände matchen.
Och i finalen var det två inhoppare som gjorde målen. Många ville se glödheta Alessia Russo från start istället för Ellen White. Men Wiegman hade sin smarta idé om att spela väl samspelta Fran Kirby och White tillsammans. Och sedan byta in klubbkompisarna Toone och Russo tillsammans, för att ha en spets som känner varandra väl.
EM-final 2022
England–Tyskland 2–1 efter förlängning. 1–1 (0–0) efter ordinarie tid.
Mål: 1–0 Ella Toone (62, assist Keira Walsh), 1–1 Lina Magull (79, assist Tabea Wassmuth), 2–1 Chloe Kelly (110).
Varningar, England: Georgia Stanway, Ellen White, Alessia Russo och Chloe Kelly. Tyskland: Felicitas Rauch, Lena Oberdorf och Lea Schüller. Domare: Kateryna Monzul, Ukraina Publik: 87 192 på Wembley
Målchanser: 5–7 efter förlängning. 3–7 (2–2) efter ordinarie tid.
England (4–2–3–1): Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly (Alex Greenwood, 88) – Georgia Stanway (Jill Scott, 88), Keira Walsh – Beth Mead (Chloe Kelly 62), Fran Kirby (Ella Toone, 55), Lauren Hemp (Nikita Parris, 119) – Ellen White (Alessia Russo, 55).
Sarina Wiegman och Martina Voss-Tecklenburg har släppt sina startelvor. Och det var 22 väntade namn. Wiegman startar med samma spelare som hon gjort i alla de fem tidigare matcherna. Och Voss-Tecklenburg kör med exakt samma spelare som i semifinalen.
England saknar ingen spelare, utan har tillgång till hela truppen. I det tyska laget finns däremot en tom plats på bänken. Covidsjuka Klara Bühl är fortsatt utanför matchtruppen.
Noterbar i övrigt är att Lea Schüller tidigare i dag utnämndes till årets spelare i Tyskland – det är deras motsvarighet till Diamantbollen. Schüller startade EM-premiären, men åkte ur startelvan när hon fick covid. In kom Alexandra Popp, som har vräkt in mål. När Schüller kommit tillbaka i matchtruppen har hon därför blivit sittande på bänken.
De spelare som startar för England i EM är: Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly – Georgia Stanway, Keira Walsh – Beth Mead, Fran Kirby, Lauren Hemp – Ellen White.
Och Tysklands finalelva är: Merle Frohms – Giulia Gwinn, Kathrin Hendrich, Marina Hegering, Felicitas Rauch – Lena Oberdorf – Svenja Huth, Sara Däbritz, Lina Magull, Jule Brand – Alexandra Popp.
Båda EM-finalisterna har alltså kvinnliga förbundskaptener. Det innebär att vi för sjunde gången i rad får ett EM-guldlag som leds av en kvinna. Senaste man att leda ett lag till EM-guld i damernas turnering heter Gero Bisanz – han vann med Tyskland 1995.
1997: Tina Theune (Tyskland) 2001: Tina Theune (Tyskland) 2005: Tina Theune (Tyskland) 2009: Silvia Neid (Tyskland) 2013: Silvia Neid (Tyskland) 2017: Sarina Wiegman (Nederländerna) 2022: ?
Numera har även Sydamerika fått en världsdelsmästare som leds av en kvinna. Hon heter Pia Sundhage och är svensk. I sin stab har hon även haft Lilie Persson och Anders Johansson som assisterande förbundskaptener.
Svenskledda Brasilien vann nämligen nattens final i Copa America med 1–0 inför drygt 28 000 åskådare i colombianska Bucaramanga. Jag satte klockan för att se matchen, men lyckades inte hålla mig vaken. Så jag har inte jättemånga observationer att dela med mig av.
Men jag hade i alla fall ögonen öppna när Debinha blev fälld och fick en solklar straff som hon själv satte i mål. Ett mål som gör att Pia Sundhage nu har vunnit mästerskap i tre världsdelar. Unikt. I Europa vann hon som spelare och i både Nord- och Sydamerika som ledare.
I natt blev Argentina 22:a land att kvala in till nästa års VM-slutspel. Man blev det efter en riktigt tuff 3–1-seger mot Paraguay. Med en kvart kvar av matchen ledde Paraguay med 1–0, och såg ut att vara på väg mot en historisk VM-debut på damsidan.
I det läget försvarade Paraguay sig bra genom att centrera laget och se till att ha mycket folk framför målet när Argentina började närma sig. Dessutom gjorde målvakten Alicia Bobadilla ett stabilt intryck.
I mitten av den andra halvleken var tidigare Real Madridforwarden Jessica Martinez millimetrar ifrån att punktera matchen. Men hennes stenhårda distansskott tog i ribbans underkant, och ut.
I stället stod Argentina för en spektakulär vändning. Kvitteringen var en kontring i 78:e minuten. Rutinerade Sole Jaimes stod för en fin skarvnick som helt friställde snabba Yamila Rodriguez. Sedan stod det och vägde. Jag tyckte faktiskt att Paraguay kändes hetare. Men i den 90:e minuten fick Argentina frispark precis utanför offensivt straffområde för en något orutinerad hands.
Florencia Bonsegundo klev fram och sköt Argentina till VM. Och på övertid satte Rodriguez spiken i kistan.
I och med att Argentina tog bronset i Copa America och kvalade in till VM är alltså 22 länder klara för mästerskapet i Australien och Nya Zeeland nästa år. Nämligen:
Värdnationer (2): Australien och Nya Zeeland.
Europa (4 av 11): Danmark, Frankrike, Spanien och Sverige.
Asien (5): Kina, Sydkorea, Japan, Filippinerna och Vietnam.
Nordamerika (4): USA, Kanada, Costa Rica och Jamaica.
Sydamerika (3): Brasilien, Colombia och Argentina.
Afrika (4): Sydafrika, Marocko, Nigeria och Zambia.
Det är alltså sju europeiska platser till som skall bli klara under hösten. De sista tre platserna fördelas sedan i ett interkontinentalt playoff nästa vår. Där får tio lag vara med. Nio av de tio är klara, nämligen:
Taiwan, Thailand, Kamerun, Senegal, Haiti, Panama, Paraguay, Chile och i förmiddags vann Papua Nya Guinea det oceaniska VM-kvalet och tog en playoffplats. Här skall även ett europeiskt lag tillkomma.
Det kommande dygnet är det alltså dags för två stora finaler. Först möts Colombia och Brasilien på Viaplay 02.00 i natt i Copa Americas final. Där är Pia Sundhage:s lag klar favorit, trots att Colombia har hemmaplan.
Brasilien har vunnit sju av de tidigare åtta sydamerikanska mästerskap som spelats. Och Brasiliens damer har aldrig förlorat en final i Copa America. Den gången man blev tvåa (2006) var det gruppspel om segern mellan fyra lag.
I Europa har Tyskland vunnit åtta av de tolv Europamästerskap som hittills avgjorts. Trots det är det England som räknas som den stora favoriten inför den final mot tyskorna som startar 18.00 i morgon på Wembley – och på SVT.
Allt är liksom upplagt för det engelska laget. Allt har gått dess väg hittills. Inte nog med att man har hemmaplan och får spela final inför 90 000 på Wembley. Som värdnation fick man lägga spelschemat och kunde se till att få fler vilodagar än alla motståndare. Framför såg arrangören till att lagen i grupperna A och B fick stor fördel i semifinalerna med två fler vilodagar än sina motståndare.
Föga överraskande är det just lag från grupperna A och B som möts i finalen. England har även haft maximalt flyt med skador och sjukdomar. Visst hade Ellen White covid under uppladdningen. Men sedan EM började har England kunnat starta med samma elva spelare i samtliga fem matcher. Flera av de elva har dessutom lyckats pricka in en rejäl formtopp, inte minst Beth Mead som inte platsade i den brittiska OS-truppen i fjol, men nu toppar skytteligan i EM.
England är alltså de flestas favorit. England var också min guldfavorit redan innan mästerskapet. Men min känsla nu är det kan bli tysk guldfest på Wembley i morgon.
Sverige visade under de första 30 minuterna av semifinalen att det går att såra England genom ett bra presspel. Och just Tyskland har ju haft turneringens bästa presspel. De har även en glödhet forward i Alexandra Popp. De målen hon gjorde i semifinalen mot Frankrike var på alla sätt mästerliga.
Som grädde på det tyska moset har många av de tyska spelarna bra känslor från Wembley. När lagen möttes där på senhösten 2019 vann Tyskland med 2–1 efter mål av Popp och Klara Bühl.
Tyvärr kan det inte bli en repris. Jag skriver tyvärr eftersom det tycks vara så att Bühl ännu inte är friskförklarad från covid, och således inte kan spela.
Det känns lite konstigt med flera dagar på rad utan mästerskapsmatcher. Men snart är lugnet över. I natt är det först en helt avgörande VM-kvalmatch. Klockan 02.00 på Viaplay kan man se Argentina och Paraguay göra upp om Sydamerikas tredje och sista direktplats till nästa års mästerskap.
Hittills är 21 av 32 VM-platser bokade. I natt får vi alltså ett 22:a VM-lag. Och i morgon förmiddag möts Fiji och Papua Nya Guinea om en plats i det interkontinentala playoff som skall spelas i Nya Zeeland i mitten av februari nästa år. Då skall tio lag göra upp om de tre allra sista VM-platserna.
På söndag 02.00 är det alltså final i Sydamerika mellan Brasilien och Colombia. Även den matchen går att se på Viaplay. Och 18.00 sänds EM-finalen på SVT2.
En nyhet är att mästarlagen i EM och Copa America skall mötas ett slags interkontinental final med det fina namnet ”UEFA–CONMEBOL Women’s Finalissima”. Det är väl lite kul. Samtidigt är det ju så att den matchen hade haft större värde på herrsidan, där Europa och Sydamerika är de bästa världsdelsförbunden. Så är det ju inte på damsidan.
Slutligen finns det tydligen svenskar som ganska snabbt kunde komma över tisdagens tunga semifinalförlust.
Det var semifinal i EM mellan värdnationen England och världstvåan Sverige.
Engelska Lionesses var ganska klar förhandsfavorit. Inte bara för att man hade imponerat mer rent spelmässigt utan också för att värdnationen hade fått sköta turneringsupplägget. Då hade man ordnat så att man fick två fler vilodagar från kvartsfinalen än sin semifinalmotståndare.
Det engelska favoritskapet förstärktes av att Sverige hade fått in covid i truppen efter gruppspelet, vilket dels gjorde att man saknade spelare, dels ledde till en oro i truppen.
Försnacket dagarna inför matchen handlade mycket om just vilka spelare som skulle kunna komma till spel. Den svenska lagledningen försökte lägga dimridåer. Och det fanns frågetecken för Jonna Andersson, Hanna Glas, Caroline Seger, Olivia Schough och Kosovare Asllani.
Kosovare Asllani
När laguppställningen kom fanns Glas och Asllani med i startelvan. Andersson och Seger satt på bänken, medan Schough saknades med bekräftad covid. Dessutom stod Elin Rubensson utanför matchtruppen, hon hade så kallade symtom.
En annan fråga som hade diskuterats i försnacket var huruvida Sverige skulle spela med fyrbackslinje eller med tre mittbackar. Arsenaltränaren och TV4-experten Jonas Eidevall tyckte att Peter Gerhardsson borde välja tre mittbackar.
Förbundskaptenen valde dock fyrbackslinje. Totalt hade han faktiskt fyra mittbackar i startelvan. Precis som i kvartsfinalen mot Belgien var dock Amanda Ilestedt högerback och Nathalie Björn defensiv innermittfältare.
Sammansättningen av backlinjen var den femte på fem matcher. Kontinuitet i försvaret var inte något svenskt adelsmärke i den här turneringen.
Det som överraskade mest i startelvan var ändå att Sofia Jakobsson fanns med. USA-proffset hade inte fått en enda spelminut tidigare i turneringen. Nu gick hon in från start i semifinalen.
I sin helhet såg den svenska startuppställningen ut så här: Hedvig Lindahl – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Hanna Glas – Sofia Jakobsson, Filippa Angeldahl, Nathalie Björn, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani (lagkapten) – Stina Blackstenius.
Sarina Wiegman
Om det fanns frågetecken kring den svenska elvan var den engelska högst väntat. Sarina Wiegman ställde upp med exakt samma spelare som i de fyra tidigare matcherna. Det var unikt. Aldrig tidigare i EM-historien hade något lag startat med samma elva i fler än tre matcher i rad.
De spelare som startar för England i EM är: Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly – Georgia Stanway, Keira Walsh – Beth Mead, Fran Kirby, Lauren Hemp – Ellen White.
Semifnalen spelades i duggregn och just under 20 graders värme inför 28 624 åskådare på ett utsålt Bramall Lane i Sheffield.
Sverige–England Period 1: 1–15 minuter: 0–0 i mål 3–0 i målchanser 1–0 i hörnor
Trots att England hade avspark blev det en svensk rivstart. Andrabollen efter att Millie Bright. lyft långt hamnade hos Georgia Stanway. Hon avväpnades dock av Fridolina Rolfö precis innan mittlinjen. Domare Esther Staubli från Schweiz kunde ha blåst engelsk frispark, men friade.
Esther Staubli
Rolfö fick fortsätta och satte bollen till Stina Blackstenius på vänsterkanten. Samtidigt gjorde Sofia Jakobsson en jättelöpning in från högerkanten. Blackstenius passade in bollen till Jakobsson på ytan bakom långsamma Bright.
Efter 19 sekunder hade Sverige ett superläge att ta ledningen. Jakobssons vänsterskott mot bortre hörnet räddades dock av Mary Earps, som sträckte ut vänsterfoten.
När Sverige strax efter kom i en kontring hade Blackstenius återigen sökt sig långt ut till vänster. Det var nog ingen slump. Den svenska anfallsstrategin verkade gå ut på att anfalla bakom det engelska högerförsvaret med långsamma Bright och hyperoffensiva Lucy Bronze.
En annan tydlig strategi var att Kosovare Asllani i defensiven skulle ta bort passningsskickliga Keira Walsh. Manchester Citymittfältaren kom till semifinalen med turneringens bästa passningsprocent. Och då skall man veta att Walsh inte bara slår sjumeterspassningar bakåt eller i sidled. Hon är även mästerlig på att byta kant med svepande krosspassningar.
— Barclays Women's Super League (@BarclaysWSL) July 26, 2022
När England fick ett inkast högt upp på deras vänsterkant blev Walsh närmast punktmarkerad av Asllani. Mittbacken Leah Williamson kunde då avancera och ostörd slå ett inlägg mot bortre stolpen. Där dök Beth Mead upp – och nickade utanför.
Det var det närmaste en målchans England kom under den första kvarten. Mead var nära mål, men nicken kändes egentligen aldrig speciellt farlig.
Nämnda Williamson är bra på att spela genom lagdelar med sin fina högerfot. Hon skall helst inte få slå passningar in i straffområdet ostörd. Men tydligt var att Sverige hade större respekt för Walshs spelvändningar – och för Millie Brights långpassningar. För Stina Blackstenius låg hela tiden tätt på Bright, vilket gjorde att Williamson fick mycket tid med bollen.
Efter några minuter där det engelska laget haft ett litet övertag hjälptes Amanda Ilestedt och Nathalie Björn åt att vinna bollen mitt på egen planhalva. Björn spelade Asllani som tog med sig bollen några meter innan hon spelade framåt.
Under tiden hann Blackstenius löpa ut till vänster. När passningen kom var Stina helt fri. Ett par dåliga tillslag försämrade dock läget. Men det studsiga vänsteravslutet tvingades ändå Earps att sträcka ut för att rädda till hörna. Det var åttonde minuten och Sveriges andra 100-procentiga målchans.
Stina Blackstenius
På hörnan kom den tredje. Återigen var det Blackstenius. På Asllanis hörna in i målområdet höll svenskan undan målvakt Earps och nickade – i ribban.
När Sverige vann senast mot England, i bronsmatchen i VM 2019 var Sverige effektivt i matchupptakten. Det var 2–0 efter 20 minuter efter mål av Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson. Nu hade man skapat tre superlägen på nio minuter. Men inte gjort något mål.
Det var för övrigt väldigt händelserikt under matchens 15 första minuter. I nästa engelska anfall borde Björn fått ett gult kort när hon drog ner Lauren Hemp för att stoppa en engelsk kontring. Och i det svenska anfallet efter det var Blackstenius återigen nära att glida igenom till vänster. Den här gången framspelad av Rolfö.
Det svenska hemjobbet var så här långt föredömligt bra. I 13:e minuten, när Fran Kirby hade chansen att kontra var åtta svenska spelare blixtsnabbt på rätt sida om bollen. Precis efter det snodde Rolfö bollen av Bronze. Skottet satt dock i burgaveln.
Det sista som hände under den första kvarten var att Magdalena Eriksson nickade ett inlägg från Mead till engelsk hörna. Det var onödigt, och orsakat av dålig kommunikation i det svenska straffområdet. Precis bakom Eriksson kom Hedvig Lindahl, som kunde ha plockat bollen.
Det missödet var ett av få i det svenska laget så långt. Av den förväntade engelska anstormningen från start hade det bara blivit en halvchans. Och även om spelet hade varit lite mer böljande än jag hade föredragit så var det här Sveriges kvart. Lagets bästa i turneringen.
Man skapade tre 100-procentiga målchanser och ytterligare några halvchanser. Det var bara målet som saknades.
Sverige–England Period 2: 16–30 minuter: 0–0 i mål, totalt 0–0 0–0 i målchanser, totalt 3–0 1–2 i hörnor, totalt 2–2
Den andra kvarten fick en mycket bra svensk start. Efter den engelska hörnan bet sig Sverige fast i ett långt anfall som slutade med Sveriges andra högerhörna.
Precis som vid den första hörnan blev det oro i det engelska försvaret när Asllani slog in bollen. Via Magdalena Eriksson:s mage blev bollen liggande mitt i målområdet. Där var det dock bara engelska spelare, och Rachel Daly kunde rensa.
Efter 20 minuter var det 67–33 i bollinnehav till England. Men det var bara Sverige som skapade lägen.
I 22:a minuten såg jag något som gjorde mig glad. Fridolina Rolfö sköt in ett tidigt inlägg på ytan mellan Earps och den engelska backlinjen. Nu var en engelsk spelare först på bollen, men den gick till Sofia Jakobsson som slog ett liknande inlägg från andra kanten. Även det kunde engelskorna nicka undan.
Det var ändå den typen av inlägg man har saknat tidigare i turneringen. I den här matchen slog Sverige däremot många. Jakobsson hade exempelvis även slagit ett åtta–nio minuter tidigare.
Sofia Jakobsson
Precis mitt i halvleken gjorde Jakobsson en ny lång, parallell löpning över mot vänsterkanten. I andravågen fick hon bollen som vänsterytter, och slog ett inspel snett bakåt. Vid straffpunkten kom Filippa Angeldal. Tyvärr för svensk del gjorde Fran Kirby ett stort hemjobb, kastade sig och fick bort bollen precis framför fötterna på Angeldal.
Defensivt såg det fortsatt bra ut för svensk del. Hela den 26:e minuten höll England exempelvis bollen i sitt vänsterförsvar, utan att komma någonstans. Sverige låg i väldigt bra positioner och hade god kontroll på de engelska spelarna. Efter en minuts skuggboxning drog Leah Williamson iväg en långboll som Amanda Ilestedt kunde vinna.
I slutet av den andra kvarten fick England sin andra hörna. På tv-bilderna kan man se att Sverige ställde upp i zonförsvar, medan det engelska laget hade fem spelare ganska samlat på bakre ytan. Längst bak fanns Lucy Bronze.
Det blev också högerbacken som fick bollen. Hon nickade dock från långt avstånd, samtidigt som hon var lätt störd av Hanna Glas. Nicken gick utanför.
När matchen nådde 30 minuter hade man fortsatt en bra känsla. Totalt sett var det den bästa halvtimma Sverige gjort i turneringen.
Landslaget hade inte skapat lika mycket som under den första kvarten. Men det var bättre defensiv kontroll. I början kunde England då och då spela förbi den svenska pressen, med följden att lagen bytte anfall med varandra. Nu hade Sverige stängt till på ett bra sätt.
Sverige–England Period 3: 31–45 minuter: 0–1 i mål, totalt 0–1 0–1 i målchanser, totalt 3–1 0–0 i hörnor, totalt 2–2
Tredje kvarten började med att lagen bytte anfall med varandra. Först anföll England till vänster efter att Fran Kirby vunnit en närkamp med Nathalie Björn. Därefter anföll Sverige till höger när Jakobsson slog ett tidigt inlägg mot Blackstenius.
Nästa gång England fick tid i sin anfallsuppbyggnad släppte man tanken på att spela igenom det svenska laget. Istället valde ytterbacken Rachel Daly att prova lyckan längs vänsterkanten. Hon avancerade en bit innan hon spelade loss Lauren Hemp bakom det svenska högerförsvaret. Hemps inlägg missade dock sin måltavla – Ellen White. Bollen gick istället över på en tom yta på andra kanten.
I det skedet kändes farligheten över. Det var sex eller sju svenska spelare i straffområdet mot tre engelska.
De svenska spelarna verkade dock inte beredda på att Lucy Bronze skulle slå in bollen på första tillslaget. Hanna Glas hamnade i ett ingenmansland och Magdalena Eriksson, som hade fallit vid Hemps inlägg, hann inte upp i tid. Plötsligt var glödheta Beth Mead helt ensam med bollen bara elva meter från mål.
Mead smällde in 1–0 efter 33.38. Bollen gick bakom ryggen på Eriksson och ställde Hedvig Lindahl chanslös, även om den svenska målvakten touchade bollen med högerhanden.
Englands första målchans blev mål. Extra tungt eftersom det ju inte ens kändes som en målchans när Bronze sprang fram mot det förlupna inlägget.
Åh nej! Sverige ligger under mot England i halvtid av EM-semifinalen. Vad borde Sverige göra föra att vända? 🤔 pic.twitter.com/OPXs1mIhT9
Målet gav förstås energi till England. 3,5 minut efter målet stod Magdalena Eriksson för två missar på kort tid, båda gångerna bjöd hon Georgia Stanway på bollen i svenskt straffområde. Båda gångerna misslyckades dock Stanway med sina inspel, vilket Sverige skall vara nöjt med.
Även om jag inte räknade in någon mer 100-procentig engelsk målchans före paus kom de till tre–fyra halvfarliga lägen i halvlekens slutskede. En bra svensk halvlek hade fått ett jobbigt slut.
England hade plötsligt hitta vägar förbi den svenska pressen med följden att Fran Kirby kom med i det engelska anfallsspelet. Den engelska tian hade inte haft bollen rättvänd många gånger de första 35 minuterna.
Rent taktiskt hade Gerhardsson ändå lyckats rätt bra så här långt. Upplägget att anfalla bakom Bronze och Bright var smart, jokern Sofia Jakobsson hade kommit in med energi och utöver målsituationen hade kantförsvaret funkat helt okej.
Det var bara det där med effektiviteten. Trots att Sverige hade 3–1 i 100-procentiga målchanser var det England som ledde matchen. Det var förstås väldigt negativt. För i en match mellan två lag som är bra på att kontra är det otroligt viktigt att få ledningen.
Skall man ändå vara positiv i paus så var det kul att se att Sverige spelade ett snabbare anfallsspel än tidigare i turneringen. Det var inte en massa kladdande på kanterna, utan man slog in rejäla inlägg direkt när chanserna kom.
Möjligen hade Sverige lite för snabba anfall. Det var full fart framåt så fort man fick bollen, det var sällan aktuellt att ta chansen att vila med bollen.
Sverige–England Period 4: 46–60 minuter: 0–1 i mål, totalt 0–2 1–2 i målchanser, totalt 4–3 0–1 i hörnor, totalt 2–3 Svenska byten: Filippa Angeldal och Sofia Jakobsson ut i minut 51. Caroline Seger och Johanna Rytting Kaneryd in. Amanda Ilestedt ut i minut 55. Jonna Andersson in.
Tidigt i den andra halvleken hade Amanda Ilestedt ett par olyckliga sekunder. Först försökte hon brytnicka till Filippa Angeldal. Men nicken missade sitt mål och hamnade hos Fran Kirby. När Kirby spelade in bollen på ytan bakom Ilestedt föll svenskan vilket gjorde att Lauren Hemp ostört kunde slå ett inspel mot Beth Mead. Hanna Glas fick dock fram en fot och täckte till hörna.
Den slog Mead mot bakre ytan. Precis som på Enlands andra hörna hade det engelska laget överbelastat den bakre ytan. Och den här gången räknade de svenska spelarna fel. Nathalie Björn och Hanna Glas hamnade på samma yta, den där Mille Bright löpte in. Ingen hade koll på Lucy Bronze som återigen kom längst bak.
Lucy Bronze
Först trodde jag att det var Björn som skulle ha bakre ytan. Men efter att ha rullat repriserna några gånger lutar jag istället åt att det var Glas som hade det ansvaret. Hon föll dock in några meter, blev bolltittare och glömde helt att kolla vad som dök upp bakom ryggen.
Där kom Bronze och nickade in Englands 2–0 efter 47.09. Det var ingen otagbar nick. Men det var inte heller lätt för Hedvig Lindahl som dels var skymd. Dels gick bollen mellan benen på både Ellen White och Linda Sembrant vilket ytterligare försvarade för målvakten.
Inte heller det här avslutet borde ha varit speciellt farligt. Men mål blev det. England hade visat supereffektivitet, och den svenska uppförsbacke som var tung redan i paus har nu blivit brant som en klättervägg.
Noterbart är att målet VAR-kollades för offside på Lauren Hemp, som skymde Lindahl. Den engelska yttern bedömdes dock vara några centimeter på rätt sida. Det trots att Hemps fot faktiskt ser ut att vara bakom Filippa Angeldal:s på VAR-bilden. Återigen hade Sverige centimetrarna mot sig.
Om det här med de hårfina offsidebedömningarna har Jonas Eriksson haft en hel del åsikter under EM-slutspelet. Här är ett bra klipp:
2–0-målet fick Sverige att förbereda sina första byten. När de genomfördes i minut 51 förvånade det mig att Peter Gerhardsson tog ut Sofia Jakobsson. Jag tyckte nämligen att hon hade varit en av Sveriges piggare spelare. Däremot var det högst rimligt att ta ut Filippa Angeldal som hade haft en väldigt tung kväll i Sheffield. En kväll där hon i princip missade alla offensiva passningar – det som brukar vara hennes styrka. In kom Caroline Seger och Johanna Rytting Kaneryd.
Efter bytena fick Sverige till ett riktigt fint anfall där Linda Sembrant lyfte uppspelet till Fridolina Rolfö. Hon tog emot, vände och spelade loss Hanna Glas på vänsterkanten. Äntligen kom ett inlägg från en ytterback. I straffområdet var det fyra mot fyra. Inlägget gick mot den bortre stolpen där den andra ytterbacken – Amanda Ilestedt – dök upp.
PSG-backen hade ett superläge. Men hon missbedömde bollen, trodde att det gick att nicka när hon borde ha valt volley. Följden blev att bollen i princip träffade Ilestedt – och gick utanför.
Strax efter byttes Ilestedt mot Jonna Andersson, vilket gjorde att Glas flyttade över som högerback. Bland det första Andersson gjorde var att kombinera med Rolfö på vänsterkanten. Den senare slog ett inlägg som Stina Blackstenius kom högst på. Hon fick dock backa lite, och nicken från fem meter blev både lös och gick utanför.
Nästa chans gick till England, och var ett superläge. Nyss inbytta Alessia Russo gav Hemp öppet mål. Men Manchester City-yttern lyckades dra bollen stenhårt i ribban från tre meters håll.
När den andra halvlekens första kvart var färdigspelad hade Sverige lyft spelet till offensiv planhalva. Men känslan var ändå långt ifrån bra. Underläge med 2–0 innebar ju ett extremt jobbigt läge. Ett läge landslaget inte hade befunnit sig i på tre år.
Sverige–England Period 5: 61–75 minuter: 0–1 i mål, totalt 0–3 2–1 i målchanser, totalt 6–4 4–0 i hörnor, totalt 6–3
De första fem minuterna av den här kvarten spelades på engelsk planhalva. De avslutades med att Sverige skapade en hörna från höger. Den slogs av Jonna Andersson och blev till en superchans.
I andraläget nickade Fridolina Rolfö in till Linda Sembrant. Mittbacken styrde bollen från två meters håll. Den räddades dock på mållinjen, oklart om det var av målvakt Mary Earps eller Rachel Daly.
Det skulle bara dröja tio sekunder till nästa svenska jättechans. Då var det Caroline Seger som lyfte in bollen från vänstersidan. Stina Blackstenius avslutade med vänsterknät. Earps sträckte ut och gjorde en jätteräddning när hon styrde bollen över ribban.
Det var nu 6–4 till Sverige i 100-procentiga målchanser. Men 2–0 till England i mål, trots att de hade missat sin klart bästa chans.
Strax efter missbedömde Glas en rätt enkelt boll totalt, vilket var början på ett långt engelskt tryck. Under en minut höll sig det engelska laget kring det svenska straffområdet innan Alessia Russo kunde klacka in 3–0.
Målet kom efter 67.40, och började med att Glas återigen var olycklig. Hon hamnade på fel sida om Fran Kirby, vilket gav den engelska tian fri yta i straffområdet. Inspelet till Russo var läckert, inhopparen blev helt ren från nio–tio meter. Lindahl gjorde dock en fin räddning på första skottet.
Returen blev dock mål. Russo klackade bollen precis bredvid Jonna Andersson och mellan benen på Lindahl. På många sätt är det ett mål man inte får släppa in. Framför allt inte när man redan ligger under med 2–0.
Spontant kändes det som en målvaktstavla, men med lite distans tycker jag ändå inte att det går att hänga varken Lindahl eller Andersson. Russo gör något väldigt oväntat, och för Lindahl kommer bollen från en position hon knappast kan förvänta sig.
Men totalt under anfallet var det lite för många gånger som Sverige hade chans att avstyra, utan att lyckas. 3–0 med bara en halv halvlek kvar att spela var förstås ridå ner.
Det var för övrigt tredje målet i matchen som kom mot ett samlat svenskt försvar. Hur det kunde ske är något att fundera på för förbundskapten Gerhardsson och hans team.
Strax innan matchen gick in i sin slutkvart var det 318–198 i passningar till England. En fundering är att de uppställda baklängesmålen kanske kan handla om att Sverige hade för korta anfall, och till slut inte orkade hålla uppe koncentrationen när England hade bollen?
Det sista värt att notera från matchens femte kvart var att Nathalie Björn fick det gula kort hon kunde ha fått i matchupptakten. Hon fällde Georgia Stanway efter att Magdalena Eriksson slagit ett uppspel rakt på den engelska mittfältaren.
In i slutkvarten var det 3–0 till England, och det kändes på alla sätt avgjort. Sverige var helt enkelt för svagt i båda straffområdena.
Sverige–England Period 6: 76–90 minuter: 0–1 i mål, slut 0–4 0–2 i målchanser, slut 6–6 0–1 i hörnor, slut 6–4 Svenska byten: Stina Blackstenius och Linda Sembrant ut i 76:e minuten. Lina Hurtig och Hanna Bennison in.
Slutkvarten startade med att Sverige gjorde ett dubbelmöte. När spelet startade hände saker så snabbt att TV inte hängde med. Plötsligt hade Fran Kirby en fri yta i högerläge. Hedvig Lindahl hade händerna på Kirbys lobbskott, men inte mer än att bollen ändå gick i mål.
England hade 4–0 efter 75.58. Återigen ett mål som mer eller mindre kom från ingenstans. Och som hade gått att rädda. På en repris kan man se att det återigen var ett mål som föll mot ett samlat svenskt försvar. Upprinnelsen var att Lucy Bronze kastade ett inkast ett par meter in på egen planhalva.
Magdalena Eriksson vann bollen, men inte bättre än att den damp ner hos Beth Mead. Hon satte bollen med höger yttersida på ett tillslag i djupled till Kirby – som sköt på ett tillslag.
Och det totala mörkret sänkte sig över det svenska laget. Samtidigt som den engelska jubelfesten nådde någon form av kulmen.
De tio sista minuterna blev plågsamma för Sverige, inte för att det var utspelning utan mer eftersom matchen redan var förlorad. De minuterna började dock illa med att Georgia Stanway slog en tunnel på Fridolina Rolfö och Nathalie Björn fick en snedträff som höll på att gå in i eget mål. Men som gick en bit över ribban.
Sverige hade ett okej anfall när Rolfö lyfte in ett inlägg mot Hurtig. Men matchen var ju avgjord, så de engelska spelarna behövde inte vara oroliga. I slutminuten var Alessia Russo nära att hinna fram och styra in Lauren Hemp:s inspel till 5–0.
När slutsignalen ljöd bröt först det stora segerjublet ut. Sedan drog segersångerna igång en efter en. Under Neil Diamonds Sweet Caroline blev en tårögd Caroline Seger intervjuad av TV4.
Hennes karriärs sista EM-match hade varit en rätt konstig historia. Min statistik visar 6–6 i målchanser. Ändå blev det Sveriges tangerat största förlust genom tiderna. Och känslan efteråt var att landslaget hade blivit överkört av en ångvält.
Den stora skillnaden mellan lagen fanns i straffområdena. England vann på knockout både i sitt eget och i det svenska. Eftersom en mycket stor majoritet av alla mål görs just i straffområdena är det en bra grund om man kan vara bäst där.
När Peter Gerhardsson analyserade matchen var det skillnaden i effektivitet han tryckte på. Frågan är vad den berodde på?
Förutsättningarna var egentligen goda för svensk del. Ofta var det svenska försvaret bättre samlat vid de engelska anfallen än tvärtom. Ändå gjorde England fyra mål och Sverige noll.
En jobbig detalj var förstås att alla de engelska målen på många sätt kändes väldigt billiga. Jag tror att det finns väldigt många delförklaringar till att det blev som det blev. Två huvudskäl är bristen på kontinuitet i backlinjen och Hedvig Lindahls matchovana. Lindahl gjorde ingen bra turnering.
I min BT-krönika efter matchen skrev jag att det är dags att matcha in en ny målvakt i landslaget. Med lite sömn på saken känner jag ändå att man inte skall skriva av Hedvig Lindahl för insatsen i den här EM-turneringen, utan att hon bör få chansen att hitta formen igen i Djurgården.
Jennifer Falk eller Zecira Musovic borde stå före i kön till höstens landskamper. Men om Lindahl har kvar motivationen, och hittar tillbaka till storformen är det dumt att stänga dörren helt.
Jennifer Falk
Lindahl fick för övrigt underkänt betyg av mig i matchen. Jag delade ut ytterligare sex ettor: Glas, Sembrant, Angeldal, Björn, Seger och Rytting Kaneryd. När jag kollade om matchen i lugn och ro insåg jag att ettan på Björn var väldigt orättvis. Hon var faktiskt en av Sveriges bästa spelare, och skulle faktiskt ha kunnat få en trea, ett betyg nu bara Kosovare Asllani och Fridolina Rolfö fick. Sofia Jakobsson var nära.
Defensivt var det alltså två faktorer till den bättre engelska effektiviteten att de hade en matchvan målvakt och ett betydligt mer samspelt försvar. Offensivt skulle jag säga att en avgörande faktor var att England anföll på färre tillslag.
Just i semifinalen kom Sverige till snabbare anfall med bättre och tidigare inlägg än man gjort tidigare i turneringen. Det var något att bygga vidare på. För nästa steg blir för spelarna inne i straffområdet att lära sig vilka ytor olika lagkompisar slår sina tidiga inlägg mot. Det var de engelska anfallarna mycket bättre på att läsa av.
Härmed har jag analyserat klart Sveriges femte och sista EM-match. Tanken är att återkomma med lite funderingar kring Sveriges totala prestation i turneringen, och om framtiden.
Alexandra Popp blev tungan på vågen när laget Tyskland vann en jämn drabbning mot individualisterna i Frankrike.
Just när jag skriver det här hör jag Daniel Nannskog prata om att Frankrike saknade Marie-Antoinette Katoto, som han säger: ”Deras stora målskytt”.
Jo, Katoto är en utmärkt avslutare, lagets bästa. Men. Så länge Katoto var med hade Frankrike en given uppspelspunkt. Hon var fantastisk på att skarva ut bollar på högerkanten till klubbkompisen i PSG, Kadidatou Diani.
Med Katoto på planen fick Diani bollar i steget bakom motståndarnas backlinje. Utan Katoto har Diani fått gå ner och hämta bollar i höjd med motståndarnas mittfält, och hon har fått ta emot dem stillastående. Så det var inte bara Katoto som försvann med hennes korsbandsskada, utan hela anfallsspelet på högerkanten.
Totalt sett i onsdagens semifinal tycker jag att Tyskland var det något bättre laget. Matchen var länge stängd. Men den öppnades sista sex minuterna efter att Alexandra Popp vräkt sig fram och gjort ett läckert volleymåll till tysk ledning.
Frankrike fick lite turligt en kvittering i slutminuten när Dianis stolpskott tog i ryggen på målvakt Merle Frohms och gick in. I slutminuten av nionde halvleken sprack därmed Frohms nolla i turneringen.
I den andra halvleken var det först tysk kontroll. Sedan gjorde Frankrike några bra byten och fick energi. Lyons vänsterback Selma Bacha har i den här turneringen varit lite som den där välkända fågeln i Kalle Anka på julafton – hon har dykt upp överallt.
Med Bachas och Clara Mateo:s entré fick Frankrike plötsligt energi. Och det var fransk dominans när Popp återigen slog till. Hon flög fram när hon nickade in segermålet. Popps kraft, vilja och beslutsamhet i straffområdet tog Tyskland till final.
Frankrike tog ingen medalj den här gången heller. Nu har de varit i semifinal i såväl VM, OS som EM utan att ta medalj. När bryter man den förbannelsen?
Tyskland däremot möter England på Wembley på söndag 18.00. När vi inte kan få Sverige i finalen så är det väl ändå en liten drömfinal. En match som på förhand skulle kunna sluta hur som helst. Det är verkligen otroligt svårtippat.
Det spelas ytterligare en stor final på söndag, där värdnationen är ena parten. 02.00 på morgonen ställs Colombia mot Brasilien i det Sydamerikanska mästerskapet Copa America. Pia Sundhage:s lag tog sig till finalen genom att vinna med 2–0 mot Paraguay i nattens semifinal.
Därmed är Colombia och Brasilien inte bara klara för final. De har även kvalat in till såväl VM som OS. Kvalet till Paris-OS 2024 är sjukt på många sätt. I och med att mästerskapet går i Frankrike har det franska landslaget en direktplats.
Utöver Frankrike kvalar de europeiska lagen nästa år om två platser i OS. Två. Det är ju absurt. I Sydamerika finns det bara totalt tio lag. De tio kvalar också om två OS-platser.
Jag hade en bra känsla inför kvällens match. Den positiva känslan hängde med cirka 30 minuter in i matchen. Så långt var Sverige bäst och gjorde det mesta rätt – förutom mål. Man försvarade bort Englands spelvändningar och hotade på ytan bakom långsamma Mille Bright.
Men hur bra man än är ute på planen så avgörs fotboll i straffområdena. Och där var England skoningslöst. När Sverige inte orkade hålla upp pressen kom luckorna. Och glödheta Beth Mead gjorde mål på Englands första riktigt heta målchans. Och efter paus bjöds hemmaspelarna på flera mål.
Sverige har tyvärr inte haft någon glödhet spelare i EM. Det hade behövts.
Ett annat problem är att det svenska laget har haft för stor variation i backlinjen. Det var inte synkat när det hettade till. Och dessutom lyste Hedvig Lindahl:s matchovana genom under hela turneringen.
Sverige åkte på en käftsmäll på samma nivå som 5–1-förlusten mot Brasilien i OS 2016. Eller värre. Då var det gruppspel, och Sverige fick en andra chans. Nu är det hemresa, och förbundskapten Peter Gerhardsson och hans spelare har några riktigt tunga veckor framför sig.
För det här var jobbigt.
Totalt sett är semifinal förstås godkänt. Men ras och 4–0 är inte lika kul. Dock har jag fortsatt förtroende för Gerhardsson. Jag tror att han och Magnus Wikman har mer att ge, och tycker att de är värda att få en ny chans i nästa års VM-slutspel.
Mer om den här matchen i kommande inlägg. Nu skall jag sova lite innan 02.00 då det är avspark mellan Brasilien och Paraguay.
Sofia Jakobsson har inte spelat en enda minut i EM. Men i semifinalen mot England är Jakobsson med i startelvan. Det är en startelva där även Hanna Glas finns med.
Sofia Jakobsson
Jag trodde nog att det skulle bli spel med tre mittbackar i den här matchen. I uppställningen finns i och för sig fyra mittbackar. Men laget är i alla fall uppställt som 4–4–1–1 med Amanda Ilestedt som högerback och Nathalie Björn som central mittfältare. Glas är alltså tillbaka, men står uppsatt som vänsterback. Vi får se om det stämmer.
I den officiella elvan är Sofia Jakobsson vänsterytter, så Glas och Jakobsson är uppsatta tillsammans. Det innebär att Fridolina Rolfö är flyttad ut till höger. Om det stämmer antar jag att Peter Gerhardsson tänker att Jakobssons snabbhet passar bättre mot Lucy Bronze och Mille Bright, samt att Rolfö skall testa de defensiva kvaliteterna hos vänsterbacken Rachel Daly – som ju normalt är forward.
Här är hela den svenska elvan: Hedvig Lindahl – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Hanna Glas – Fridolina Rolfö, Filippa Angeldahl, Nathalie Björn, Sofia Jakobsson – Kosovare Asllani (lagkapten) – Stina Blackstenius.
Noterbart i övrigt att Jonna Andersson är med i matchtruppen. Det är däremot inte Elin Rubensson och Olivia Schough. Det är för övrigt nu bekräftat att Schough har covid.
Från kvartsfinalen är det Amanda Nildén och Johanna Rytting Kaneryd som har fått ge plats åt Glas och Jakobsson.
Den engelska startelvan är exakt likadan som i de fyra tidigare matcherna. Faktum är att inget lag hade startat med samma elva matcher i fyra matcher i rad i EM-historien. Således har inget lag heller gjort det i fem raka matcher.
Tyvärr fortsätter covid att vara en faktor i det här mästerskapet. Senaste spelare att drabbas är Tysklands skickliga vänsterytter Klara Bühl, en spelare jag hade med in i det sista i funderingarna kring mitt allstarlag. Det här är alltså ett tungt bakslag för det tyska laget.
ℹ️ Klara Bühl ist positiv auf das Coronavirus getestet worden und fällt somit für das EM-Halbfinale morgen gegen Frankreich aus. Sie ist aktuell symptomfrei und wurde umgehend isoliert. Weitere Testungen des kompletten Teams und Staff fielen negativ aus.
I Sydamerika är ett finallag klart i Copa America. Det är Colombia som i natt vann med 1–0 mot Argentina efter mål i den andra halvleken av 17-åriga jättetalangen Linda Caicedo. Colombia har varit borta från världsscenen sedan OS 2016, där man oväntat tog poäng av USA i sista gruppspelsomgången.
Sedan dess har det varit massor av bråk mellan spelare och förbundsledning. Men sedan några tillbaka har man en liga med proffsstatus, och när Copa America nu avgörs på hemmaplan har laget radat upp fem raka segrar.
Den här bloggen startades i Leverkusen 2,5 timmar innan Sveriges VM-möte med just Colombia den 28 juni för elva år sedan. Dagen innan hade jag kollat de 15 öppna minuterna på sydamerikanskornas träning, och min spaning löd:
”Man behövde inte titta länge för att märka att Colombias lag är ungt, och innehåller många juniorer.”
Elva år senare är drygt en handfull av de spelarna som mötte Sverige i VM kvar i landslaget och utgör en rutinerad stomme. En stomme som nu har lett Las Superpoderosas, som landslaget kallas, till ett tredje VM-slutspel. För utöver finalplatsen i Copa America innebar semifinalsegern att Colombia spelar VM-fotboll igen nästa år.
I natt 02.00 spelas den andra semifinalen. Den går mellan Paraguay och Pia Sundhage:s Brasilien. Den matchen går att se på Viaplay.
Tre matcher återstår av EM-slutspelet 2022. Och när det nu har varit två dagar utan matcher har jag så smått börjar fundera över hur ett allstarlag kan komma att se ut.
Inför turneringen tog jag ju ut ett lag med de spelare som jag trodde skulle komma med i EM:s allstarlag. Det hade formationen 4–2–3–1 och såg ut så här:
När jag tog ut laget var ju även Alexia Putellas, Spanien/Barcelona med. Men när hon drog korsbandet dagen innan premiären bytte jag ut henne mot Aitana Bonmati.
När jag nu går igenom turneringen lag för lag får tre av spelarna och förbundskaptenen förnyat förtroende. Övriga åtta spelare är utbytta.
Det är ju tre rätt avgörande matcher kvar, så det kan bli ändringar på flera positioner. Förhoppningsvis kliven någon svensk spelare fram och gör sig aktuell för ett allstarlag.
I morgon är det som bekant Sverige–England. Utgångsläget borde passa det svenska laget bra. I princip alla tror på ett engelskt lag som har ganska stor press på sig. Kan Sverige stå emot den tidiga anstormning som lär komma så förbättras det svenska oddsen för varje minut.
Och kollar vi de båda lagens resultat hittills i turneringen är de faktiskt mer likvärdiga än man först tänker. England har mött lag som är rankade 21, 11, 47 och 7 i världen, och vunnit tre och kryssat i en. Sverige har också vunnit tre och noterat ett kryss, det efter möten med lag med världsrankingen 4, 30, 20 och 19.
England lever mycket på ett riktigt vasst kantspel. Kanske att det kan få Sverige att spelar med tre mittbackar i morgon. I varje fall är min känsla att det blir så. Vi får se om min känsla är riktig.
Innan den första EM-semifinalen spelas skall det avgöras en semifinal i mästerskapet i Sydamerika. I natt 02.00 visas Colombia–Argentina på Viaplay.
Fredagens kvartsfinal mot Belgien blev en nagelbitare som avgjordes på övertid. Den spontana tanken i måndags när det stod klart att Sverige skulle ställas mot just det belgiska laget var att: ”Det här vinner Sverige”.
Belgien är nämligen den typ av motstånd Sverige i princip aldrig förlorar mot. Jag gjorde en snabbkoll och kom fram till att Sverige de senaste tio åren har spelat 76 landskamper mot länder som nu ligger utanför topp 15 på världsrankingen.
På de matcherna har Sverige bara förlorat en tävlings- (1–0 i Ukraina i VM-kvalet 2018) och tre träningsmatcher (2–1 mot Island i Algarve cup 2014, 3–1 mot Schweiz i vänskapsmatch 2015 och 2–1 mot Portugal i Algarve cup 2019).
Sverige är alltså väldigt bra på att vinna mot sämre rankade lag. Det är inte alltid det ser vackert ut, men på ett eller annat sätt blir det nästan alltid segrar.
Lugn i måndags alltså. Men när sirenerna började ropa ut covid-larm från den svenska truppen började man ändå få lite skräckkänslor kring matchen. Belgien hade ändå visat att man kan spela ett stabilt försvarsspel när man vunnit mot Italien, kryssat mot Island och hållit Frankrike på 2–1.
När det stod klart att båda ytterbackarna Hanna Glas och Jonna Andersson skulle saknas började spekulationerna om hur förbundskapten Peter Gerhardsson skulle ställa upp sin startelva. Jag såg hur många varianter som helst. Och Gerhardsson sa själv i SVT innan matchstart att han hade lagt väldigt mycket tid på att fundera över hur laget skulle formeras.
Hans val föll på följande elva: Hedvig Lindahl – Amanda Ilestedt, Linda Sembrant, Magdalena Eriksson, Amanda Nildén – Johanna Rytting Kaneryd, Filippa Angeldahl, Nathalie Björn, Fridolina Rolfö – Kosovare Asllani (lagkapen) – Stina Blackstenius.
Noterbart här är att Sverige har haft väldigt dålig kontinuitet i sin backlinje under turneringen. På fyra matcher har Gerhardsson ställt upp med fyra olika mittbackskonstellationer. Och det har varit olika vänsterbackar i de tre matcher han har spelat med fyrbackslinje.
På vänsterbacken fick nu Juventus Amanda Nildén göra tävlingsdebut i A-landslaget. Tidigare hade 23-åringen spelat 145 minuter i landslagströjan.
Linda Sembrant
I mittförsvaret fick alltså Nildéns klubbkompis i Juventus, Linda Sembrant, göra comeback från start. Det innebar att Amanda Ilestedt flyttades ut som högerback.
Jag minns att hon spelade i den positionen när Gerhardsson körde en fyrbackslinje med fyra mittbackar mot Kanada i Algarve cup 2019. Men sedan dess kan jag inte minnas att Ilestedt varit högerback i en fyrbackslinje i landslaget.
Med så många förändringar i backlinjen var det skönt att både mittfält och anfall var identiska med hur det såg ut mot Portugal. Således fortsatte Björn att vikariera för Caroline Seger i rollen som sexa.
Motståndaren Belgien hade för första gången tagit sig till utslagsmatcher i ett stort mästerskap. Man valde att byta fyra spelare mot hur de startade i 1–0-segern mot Italien. Det blev en startelva som till tio elftedelar liknade det lag som försvarade ledningen de sista 25 minuterna av den matchen.
Ändringen var att Laura De Neve var tillbaka i mittförsvaret efter att ha missat Italienmatchen med någon form av lårskada. Då vikarierade defensivt skickliga mittfältaren Julie Biesmans som mittback. Nu var Biesmans tillbaka på mittfältet.
Så här såg den belgiska elvan ut (4–4–1–1): Nicky Evrard – Laura Deloose, Sari Kees, Laura De Neve, Davina Philtjens – Janice Cayman, Justine Vanhaevermaet, Julie Biesmans, Marie Minnaert – Tine De Caigny – Tessa Wullaert.
Det är snabba och spelskickliga lagkaptenen Wullaert som är nyckeln till Belgiens anfallsspel. Och i försvarsspelet har Nicky Evrard storspelet genom hela turneringen. Målvakten som på fritiden driver ett företag som hyr ut hoppborgar, har bland annat räddat två straffar. Den hon tog mot Island visade sig till slut bli helt avgörande för avancemanget.
Domare i kvartsfinalen var Ukrainas rutinerade Kateryna Monzul. Slutligen var vädret brittiskt – 18 grader och regn.
Sverige–Belgien Period 1: 1–15 minuter: 0–0 i mål 3–0 i målchanser 1–1 i hörnor
Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit att Linda Sembrant alltid står rätt och löser situationerna så lugnt och säkert att man knappt tänker på att hon är på planen.
Det är i alla fall så många gånger att man blir överraskad när det inte stämmer. Redan i den andra minuten lyste hennes matchovana igenom när hon missade en ganska enkel brytning och gav Marie Minnaert chansen att skapa lite oreda i det svenska straffområdet. Tre belgiska anfallare löpte in på Minnaerts inlägg. Magdalena Eriksson lyckades dock klacka bort bollen.
Det var överhuvud taget en ganska darrig start från den nykomponerade svenska backlinjen. Amanda Nildén missade sin första passning och efter drygt fem minuter slog Eriksson ett uppspel rakt till den belgiska tian Tine De Caigny. Det blev dock inte värre än att Eriksson själv kunde reparera misstaget.
Och i situationen efter drev Filippa Angeldal upp bollen och sköt ett bra skott som målvakt Nicky Evrard fick rädda till hörna – Sveriges första målchans.
Filippa Angeldal
Strax efter fick Belgien sin första inspark. Belgien är ett lag som i princip alltid försöker spela igång insparkarna, vilket borde passa det svenska presspelet bra. Men det centrala mittfältet var inte vaket. Filippa Angeldal låg fel och lät belgiskorna spela sig ur pressen centralt via en helt ensam Julie Biesmans.
Strax efter fick Belgien hörna efter att återigen ha fyllt på med mycket folk i anfallet. På hörnan kom Hedvig Lindahl ut snett. Det spelade dock ingen roll, för den nickades bort av Amanda Ilestedt. Men ändå lite oroväckande att Lindahl varit feltajmad i ganska många situationer hittills i turneringen.
Offensivt fick Sverige ändå utdelning på sitt presspel efter 10.45. Det var Fridolina Rolfö som bröt en passning, och i momentet efter serverades Angeldal ett perfekt skottläge vid straffområdeslinjen av Stina Blackstenius. Verkligen ett perfekt läge. Men en helt ostörd Angeldal kom feltajmad till bollen, och skottet blev både snett och högt. Det var en alldeles för bra chans för att slarva bort så enkelt.
Nästa svenska kanonläge kom efter 13.30. Från vänsterläge slog Nathalie Björn ett inlägg mot mot bortre stolpen. Där dök Amanda Ilestedt upp och tvingade Evrard till en fin räddning. På returen ville Blackstenius ha straff för en närkamp mot Sari Kees. Men ingen reaktion från domare Monzul, och det var nog korrekt.
Ovant att se Ilestedt gå på mål när det luktade inlägg från vänster. Men det känns inte som att det var en slump att Sveriges mest nickstarka spelare löpte in på den yta som bevakades av 151 centimeter korta Davina Philtjens. Ilestedt inledde för övrigt bra som högerback. På minuskontot efter 15 minuter fanns bara några lite för höga inkast.
Känslan efter 15 minuter var att Sverige började få rätt bra kontroll. Att man började komma rätt i pressen, och att man hade börjat fila bort misstagen från matchupptakten.
Sverige–Belgien Period 2: 16–30 minuter: 0–0 i mål, totalt 0–0 1–0 i målchanser, totalt 4–0 1–0 i hörnor, totalt 2–1
Det första som hände i andra kvarten var att Kosovare Asllani för första gången lyckades skaka av sig defensivt skickliga Julie Biesmans. Belgiskan tog då tag i Asllanis tröja, vilket gav Biesmans ett jobbigt tidigt gult kort.
Biesmans låg för övrigt hela tiden nära Asllani, och störde den svenska speluppläggaren. Som konstaterats i tidigare inlägg har motståndarna numera väldigt bra koll på Sveriges styrkor. Och man kan inte räkna med att Asllani skall få frihet att briljera som hon gjorde mot Portugal.
Fast någon minut efter varningssituationen så briljerade verkligen Asllani när hon chippade bollen på ena sidan av rutinerade Lyonspelaren Janice Cayman och sedan sprang förbi på den andra. Läckert.
Totalt sett började den här kvarten med 7,5 minuter där det var mycket belgiskt bollinnehav. De valde alltså konstant att försöka spela sig fram. Den svenska pressen vid insparkarna var nu bättre, men inte klockren. Asllani föll ner och täckte bort Biesmans, med följden att det belgiska vänsterförsvaret rätt ostört kunde kliva fram och leverera längre uppspel med precision.
Några chanser kom dock inte Belgien till. Däremot fick Sverige i 23:e minuten sin andra hörna. Den slog Amanda Nildén, precis som den första – överlångt mot den bakre ytan. Det var inte Jonna Andersson-kvalitet, alltså inte en hörna som gick att nicka direkt i mål. Men den hamnade hos Björn, som fick två chanser att komma till avslut. Hennes skott i obalans blev dock väldigt högt.
Återigen ett otajmat svenskt avslut.
Strax efteråt antecknade jag dock 1–0 till Sverige efter ett väldigt fint tajmat avslut. Dock visade det sig att Stina Blackstenius löpning innan målet bara var nästan perfekt. För andra gången i turneringen visade det sig att hon hade för mycket muskler på axlarna, vilket gjorde att VAR bedömde henne som offside med någon centimeters marginal.
Personligen är jag en vän av VAR. Men regelgruppen Ifab bör nog ta en funderare över offsideregeln. Vore det inte rimligt att offsidelinjen ändras så att den bedöms utifrån var fötterna befinner sig? De här linjerna från övriga kroppsdelar känns tyvärr ofta rätt godtyckligt dragna.
Tyvärr för svensk del blev målet alltså inte godkänt. Synd på många sätt, inte minst eftersom det var ett fint anfall. Det började med att Hedvig Lindahl försökte överraska den belgiska backlinjen med en lång utspark mot Blackstenius. Det var tydligt matchen igenom att Lindahl var tillsagd att försöka få till några sådana kontringar, för hon gjorde fler försök att nå direkt till forwards.
Andrabollen efter Lindahls utspark hamnade hos Asllani, som tog ett par tillslag innan hon frispelade Blackstenius. Forwarden fick vända hemåt efter utsparken, och var nere på rätt sida, men tyvärr inte när bollen slogs. Det spelade således ingen roll att Blackstenius hade en bra förstatouch, skar in framför backarna och var iskall i avslutet. 0–0 stod sig.
Stina Blackstenius
När matchklockan nådde 30 minuter kunde Belgien återigen spela in till Biesmans i uppspelsfas och på så sätt ta sig förbi den svenska pressen. Trots belgiskt övertag i bollinnehav hade de (svart-)röda flammorna (laget kallas Red Flames) ännu inte haft något riktigt avslut. Det var fortsatt ganska god svensk kontroll.
Utöver det knappa offsidemålet skapade det svenska laget dock ingen målchans under den här kvarten.
Sverige–Belgien Period 3: 31–45 minuter: 0–0 i mål, totalt 0–0 1–1 i målchanser, totalt 5–1 3–1 i hörnor, totalt 5–2
Det 39 sekunder långa belgiska anfall som började i förra kvarten ledde till ett riktigt bra skottläge för den boll- och passningsskickliga innermittfältaren Justine Vanhaevermaet, med Reading som klubbadress.
Framspelad av Tessa Wullaert och Tine De Caigny sköt Vanhaevermaet ett lågt skott, som touchade på Nathalie Björns ena häl. Domare Monzul missade touchen och Sverige fick inspark. Men Belgien fick visa att de faktiskt kan spela sig till riktigt bra lägen.
Strax efter fick Sverige tre vänsterhörnor på kort tid. Den första var dåligt slagen från Kosovare Asllani, och efter den andra hamnade andrabollen hos Filippa Angeldal – som drog iväg en strumprullare.
Men det var nära tredje gången gillt. Asllanis hörna skarvades av Fridolina Rolfö vid förstastolpen, och bollen damp ner framför Stina Blackstenius och Magdalena Eriksson. Den förstnämnda slog till bollen två gånger utan att få den förbi Nicky Evrard.
I 36:e minuten var det dags för ytterligare en svensk toffelspark från bra läge. Nathalie Björn kunde stå och måtta när en bortboxning från Evrard kom rakt mot den svenska mittfältaren. Men en helt ostörd Björn fick en riktig snedträff.
Det var andra gången på kort tid just Björn fick ett sådant här läge. Ett läge som är alldeles för bra för att slarva bort. Eftersom Sverige hade haft ganska många sådana lägen är det lätt att börja fundera över om det var stress som skapade den bristfälliga koncentrationen. För så många dåliga träffar på en halvlek skall inte landslagsspelare behöva få.
Halvlekens sista minuter gick faktiskt till Belgien. De hade ett bra inlägg från Wullaert, som Lindahl boxade undan precis framför en framstormande Cayman. Och sedan fick Ilestedt nicka bort en hörna.
Möjligen var det lite svensk trötthet som gjorde att Belgien kunde få några okej minuter. När belgiskorna satte upp ett ganska långsamt högeranfall efter 40.30 noterade jag att bara den svenska backlinjen och innermittfältarna var på rätt sida. Övriga fyra svenska spelare gick hemåt, eller låg kvar högt i planen. Ingen orkade, eller ville sätta press.
Statistik efter första halvleken av Sverige–Belgien.
När domare Monzul blåste för halvtid visade Uefas officiella statistik 16–1 i avslut till Sverige. Men också 169–139 i passningar till Belgien.
Inte för att passningar på egen planhalva avgör fotbollsmatcher. Men det faktum att Belgien hade övertag i bollinnehavet visade på att det var något som hackade i det svenska spelet. Min analys är att det hade med presspelet att göra, att det inte funkade med att låta Asllani försöka täcka bort Biesmans när belgiskorna rullade runt.
TV-bilden var sällan så utzoomad att man fick se var Angeldal var positionerad. Men känslan är att det var just Angeldal som hamnade fel. Känslan är också att det inte hade fått hålla på i 45 minuter om Caroline Seger hade varit på planen. Att Seger hade sett till att kompisarna snabbt hade hamnat mer korrekt i presspelet.
Fridolina Rolfö
En annan känsla i paus var att det här var Sveriges match, trots bristerna. Dock fanns det ganska mycket att förbättra. Sverige hade exempelvis inte fått ut så mycket av yttermittfältarna. Johanna Rytting Kaneryd hade en tung halvlek offensivt, och i engelska BBC:s halvtidsprogram fick Fridolina Rolfö tydligen hård kritik från Jonas Eidevall.
I SVT noterade Tony Gustavsson att Rolfö har spelat vänsterback hela säsongen i Barcelona, vilket gör att hon inte är van vid de betydligt svårare situationer som hon utsätts för i landslaget, där hon hamnar mer centralt, och mer felvänd. Det känns som en rimlig analys.
Rolfö har inte hittat rätt tajming i offensiven i EM. Som vänsterback har man oftast ryggen fri, och man behöver oftast bara kolla åt höger. I sin landslagsroll behöver hon ha koll 360 grader. Men hon är ett stort sparkapital för Gerhardsson, och jag tycker att hon bör vara på planen.
Sverige–Belgien Period 4: 46–60 minuter: 0–0 i mål, totalt 0–0 1–0 i målchanser, totalt 6–1 1–0 i hörnor, totalt 6–2
Bara sekunder in i den andra halvleken passade Belgien ner en boll djupt i deras backlinje. Omedelbart sprang Filippa Angeldal fram och sökte upp Julie Biesmans, vilket tvingade fram en belgisk chansboll som Sverige lätt kunde vinna.
Sverige bet sig sedan fast på offensiv planhalva och efter ett fint inspel i spelyta två från Amanda Nildén hamnade bollen hos Fridolina Rolfö, som fick till en bra volley ur lite halvdålig vinkel. Nicky Evrard höll skottet, men ändå en mycket bra svensk start på halvleken. Bra är också det ord som bäst beskriver Nildéns mästerskapsdebut. Hon var säker i defensiven och hade flera sådana där fina inspel i spelyta två.
Någon minut efter Rolfös volley nickade en offsidestående Amanda Ilestedt i ribban. Men efter fem bra svenska minuter följde tio rätt hafsiga, som dock huvudsakligen spelades på belgisk planhalva. Johanna Rytting Kaneryd utmanade det belgiska vänsterförsvaret ett par gånger, dock utan att lyckas få in bollen framför målet. Ett problem hon drogs med under hela matchen.
Johanna Rytting Kaneryd
Ett svenskt läge räknades in under de tio hafsiga minuterna. Det gick till just Rytting Kaneryd. Fridolina Rolfö kom runt till vänster och slog ett bra inlägg mot bakre ytan. Bara sju–åtta meter från målet mötte Häckenspelaren med en bredsidesvolley. Läget var jättebra, skottet däremot inte så bra – och Biesmans kunde nicka undan.
Under de här tio minuterna lyckades Belgien återigen ta sig förbi den svenska pressen genom att spela in centralt. Man gjorde det därför att bolltrygga Vanhaevermaet föll ner och avlastade Biesmans i mitten.
Och när klockan nådde 60 mintuer hade Linda Sembrant precis fått avstyra en belgisk kontring tre mot två. Sverige förde fortsatt spelet, men den anstormning som inledde halvleken hade kommit av sig.
Sverige–Belgien Period 5: 61–75 minuter: 0–0 i mål, totalt 0–0 1–0 i målchanser, totalt 7–1 3–0 i hörnor, totalt 9–2
På SVT inleddes den femte kvarten med att expertkommentator Markus Johannesson konstaterade att Sverige hade kommit till många bra inläggslägen, men att spelarna inne i straffområdet stod på hälarna.
Det var riktigt. Men det var knappast orsakat av spelarna inne i straffområdet. Alla som har spelat som forwards vet att det är nästintill hopplöst att få till ett bra inlöp när spelarna ute på kanterna kladdar för mycket på bollen.
Och det var just vad de svenska kantspelarna gjorde. De hade mest hela tiden flera tillslag, och slog dessutom gärna ett par korta passningar i väntan på ett drömläge som aldrig dök upp. Jag vet inget annat lag i EM som är så segt att komma till inlägg som Sverige. Vilket alltså gör det hopplöst att tajma för inlöpande forwards/mittfältare.
Ett problem här är att de som slår inläggen/inspelen verkar tro att man måste pricka en given medspelare. Det är ett missförstånd.
I fjol gjorde jag en stor djupdykning i ämnet inlägg med Elfsborgs Johan Larsson. Han är sannolikt bäst i herrallsvenskan på just konsten att spela in bollen i straffområdet. Jag frågade bland annat om han siktar på spelare eller på yta. Svaret:
”Alltid mot yta. Det är få som kan pricka spelare – det är väl kanske Kevin De Bruyne och några till. Jag kan det inte. Folk kan säga: ‘Lägg den här’. Jag svarar: ‘Nej, jag sätter in den i den ytan – se till att vara där så skall vi nog göra mål.’ Det är bara om jag kommer ner på kortlinjen, eller bryter in i boxen, som jag plötsligt kan börja sikta lite mot spelare.”
Och:
”Är jag mellan straffområdet och långlinjen, och ser att det är packat med folk, skjuter jag hellre en hård vrist in i en yta där jag ser att någon kan komma – den kan träffa vem som helst.”
De som försöker pricka medspelare i straffområdet gör bara något svårt ännu svårare. Jag älskar tidiga inlägg i ytan mellan motståndarnas målvakt och backlinje. Det gör inte landslagets kantspelare, för de slår nästan aldrig den typen av bollar.
Som sagt krånglar ofta de svenska kantspelarna till det alldeles för mycket. Rytting Kaneryd var exempelvis förbi sin back flera gånger, men valde att inte slå in bollen, utan gjorde istället en Cruyff-fint bakåt – och därmed hade medspelarna gjort sina löpningar, och de blev lätta att täcka bort.
Spelmässigt inledde Sverige dock den här kvarten bra. Man pressade fram belgiska uppspel från förlängd målområdeslinje, vilket innebar att Nathalie Björn och den svenska backlinjen kunde vinna bollarna på offensiv sida om mittlinjen. Det innebar också att hela det belgiska laget tvingades att falla ner i utgångspositioner en bra bit in på egen planhalva.
Sett till klara målchanser var det dock rätt tunt. Men Filippa Angeldal drog i alla fall i iväg två hyfsade skott under de tre första minuterna. Dessutom ropade Sverige på straff när bollen träffade Davina Philtjens. På tv-repriserna har jag svårt att se om det är en träff på en högt hållen arm (alltså straff), eller om bollen tar i ansiktet. Jag antar att VAR-rummet ansåg att det handlade om det senare alternativet.
En kanonchans skapade dock det svenska laget innan klockan nådde 75 minuter. I andrafas efter en inläggsfrispark lyfte Linda Sembrant in bollen till Stina Blackstenius. Nicken från bara tre–fyra meter räddades snyggt av glödheta Nicky Evrard. Där borde det ha blivit mål.
Belgien hade två bra kontringslägen under den här kvarten. Vid det första jobbade Fridolina Rolfö hem på ett bra sätt och hjälpte Magdalena Eriksson att reda upp situationen. Vid det andra missade Sembrant sin brytning, vilket gjorde att Belgien ett tag var tre mot två. Tine De Caigny slog dock den avgörande passningen så löst att Amanda Nildén kunde bryta.
Det var fortsatt 0–0 efter 75 minuter, och fortsatt svensk kontroll. Men i bakhuvudet började nu tankarna komma på att Belgien skulle komma till minst en riktigt vass målchans till.
Sverige–Belgien Period 6: 76–90 minuter: 1–0 i mål, slut 1–0 2–0 i målchanser, totalt 9–1 4–0 i hörnor, totalt 13–2 Svenskt byte: Filippa Angeldal ut i minut 84. Hanna Bennison in.
Matchens sista kvart inleddes med att Rytting Kaneryd fixade en hörna från höger. Där hamnade andrabollen hos Nathalie Björn, som för typ femte gången i matchen fick en oförklarligt dålig träff på volleyn.
Efter 80 minuter var det 30–2 i avslut. Då hade precis Linda Sembrant nickat just utanför på ett fint inlägg från Björn. Strax efter kom Belgien till sitt tredje och sista avslut när inhopparen Elena Dhont sköt i burgaveln.
Men slutminuterna var ändå rätt nervösa från svensk sida. Man orkade inte sätta press på Belgien. Och nämnda Dhont var nära att rinna igenom på en fin passning från Wullaert i 89:e minuten. Nildén lyckades dock bryta i sista stund.
I samband med brytningen fick Nildén krampkänning. Det ledde dock inte till att Peter Gerhardsson började förbereda ett byte. Oväntat. För det är ju allt lite farligt att ha en vänsterback med kramp.
I andra övertidsminuten avgjordes matchen. Rolfö och Asllani samarbetade på vänsterkanten, och fick Justine Vanhaevermaet att slå ut bollen till hörna. Den tog Asllani hand om. Huvuddelen av de tolv tidigare svenska hörnorna hade varit ofarliga, många rätt dåligt slagna.
Den 13:e slogs så att den damp ner i målområdet, ganska exakt mitt framför målet. Målvakt Evrard fick ingen träff på undanrensningen, utan bollen hamnade hos Nathalie Björn till höger i målområdet. Den här gången valde hon vänster bredsida – och fick ren träff. Evrard släppte retur som Linda Sembrant kunde trycka in i nätet från nära håll med höger bredsida.
35-åriga Sembrant är ingen ovan målskytt. I EM-kvalet gjorde hon tre, flest av alla svenska spelare. Och hon blev faktiskt Sveriges bästa målskytt i VM 2015. Hon gjorde även mål i VM 2019. Och nu har hon avgjort en EM-kvartsfinal.
Segermålet kom efter 91.37. Det var det som väl brukar kallas grevens tid.
Belgien hann lyfta in en boll i svenskt straffområde under den återstående tiden. Den bollen nickade Sembrant bort, och strax efter gick slutsignalen som förkunnade att Sverige var klart för semifinal.
Även om segermålet dröjde var den svenska segern totalt sett odiskutabel. Hedvig Lindahl behövde inte göra en enda kvalificerad räddning.
Men de spelare som saknades var saknade. Jag har redan nämnt Caroline Segers betydelse i presspelet och Jonna Anderssons för hörnorna från höger.
I semifinalen mot England kommer Sverige verkligen behöva tillgång till alla truppens spelare. Jag har i grunden en rätt bra känsla kring att det kommer att bli en väldigt jämn och öppen match. Peter Gerhardsson och Magnus Wikman har byggt det här laget för just den här typen av matcher.
Men vi har inte råd med att ha några tänkta startspelare på skade- eller sjukdomslistan. England har redan några fördelar i form av hemmaplan och två dagar längre vila. Det räcker.
För övrigt läser jag att flera av er som läser bloggen tycker att det kan vara dags att byta ut Gerhardsson. Jag tycker inte alltid att han gör rätt. Men hans resultat är otroligt bra, och jag har svårt att tro att vi kan hitta en bättre kandidat.
Trots att landslaget både har hackat spelmässigt och varit drabbat av covid skall det spela semifinal på tisdag. Och Gerhardsson har ett otroligt mästerskapsfacit. På 17 matcher har det blivit 13 segrar, tre kryss och bara en förlust. Och nederlaget kom ju när startelvan vilades i en betydelselös gruppspelsmatch mot USA i VM 2019.
Just det att Gerhardsson har haft möjlighet att vila startelvan i en match vardera i VM 2019 och OS 2021 har varit en framgångsfaktor. Den här gången har han inte haft möjlighet att vila spelare på samma sätt. Det är lite oroväckande.
Att det är Sarina Wiegman som leder England är också oroväckande. Hon har ju krossat svenska finaldrömmar förr. För övrigt har Wiegman och Gerhardsson varsin supersvit med sig in i matchen. Wiegman har inte förlorat sedan hon tog över England. Och Gerhardssons Sverige har inte förlorat under ordinarie tid på 34 matcher och 28 månader.
Ett svenskt orosmoment inför matchen är hur det står till med Kosovare Asllani. Hon var inte med på dagens träning. Och lagkaptenen orkade inte komma ut och prata med media efter segern mot Belgien, något exempelvis en gammal Tre Kronor-målvakt hade synpunkter på:
Verkar SÅ jobbigt att lira fotboll i 90min att Sveriges största stjärna inte orkar öppna truten för media🤔 annars gnälls det att dom får för lite uppmärksamhet🤔ja inte lätt med damfotbollen😳https://t.co/60GeHQziIF
Och ja, jag har också synpunkter på det. Jag tycker inte att silenzio stampa är värdigt en lagkapten. Så jag hoppas verkligen att det fanns en vettig förklaring.
Frankrike är klart för sin första EM-semifinal. Men det krävdes en straff i förlängning för att vinna mot ett rätt blekt Nederländerna.
Frankrike dominerade totalt i den första halvleken. Och man skapade mest även i resten av matchen. Totalt slutade avsluten 31–9, varav 11–1 i avslut mot mål.
Nederländerna åt sig in i matchen rent spelmässigt. Och när Grace Geyoro nickade utanför helt tomt mål i 87:e minuten trodde jag kanske att de franska nerverna skulle sänka de blåklädda.
När Dominque Janssen kom snett in i en duell med Kadidiatou Diani i förlängningen gick VAR in och fixade en solklar fransk straff. Riktigt svagt av domare Ivana Martinčić från Kroatien att inte se den straffen direkt.
Högerbacken Eve Perisset hade inga franska nerver när hon klev fram och slog in straffen. Duktiga Daphne van Domselaar gjorde en kanonmatch, och gick även åt rätt håll på Perissets straff. Men bollen gick in, och Frankrike vann till slut hur rättvist som helst.
Nu har Frankrike övervunnit förbannelsen att vinna en EM-kvartsfinal. Fast det finns fler förbannelser att övervinna. Frankrikes A-landslag har fortsatt aldrig vunnit en mästerskapsmedalj. De gånger i VM och OS som de har tagit sig förbi kvartsfinalen har de förlorat både semifinal och bronsmatch.
Nu väntar Tyskland i semifinalen, ett Tyskland som har visat en effektivitet som Frankrike saknade i kväll. Tyskland har dessutom fyra raka nollor med sig till semifinalen. Frankrike höll nollan i dag, men har släppt in mål i de andra tre matcherna. Jag håller Tyskland som favorit mot ett franskt lag som känns som ett medgångsgäng.
När det gäller Nederländerna var det inte deras turnering. De har störts av massor med skador och sjukdomar. Storstjärnan Vivanne Miedema såg rätt blek ut i dagens match. Att hon drabbades av covid kan ha kostat dyrt för det nederländska laget.
På en annan tv-skärm har jag kollat på den Afrikanska mästerskapsfinalen. Där vann Sydafrika mot värdnationen Marocko med 2–1 efter två mål från den före detta Morön-anfallaren Hildah Magaia. Jag kan inte säga att jag hade jättemycket fokus på den matchen. Men av det jag såg så var Sydafrika det bättre laget, och vann rättvist.
Det var Sydafrikas första titel efter att tidigare åkt på hela fem finalförluster. Stort grattis Banyana Banyana.
Glädjande var att det var jättemycket folk på läktarna i Rabat. Mindre glädjande att de hela tiden riktade laserstrålar mot de sydafrikanska spelarna. Sådan skit behöver vi inte få in i damfotbollen.
Det här blir ett kort inlägg. Men för er som har Viaplay så sänds finalen i Afrikanska mästerskapen mellan Marocko och Sydafrika där. Avspark är nu 22.00.
Djurgårdens Linda Motlhalo finns som väntat med i den sydafrikanska startelvan.
Men innan vi blickar framåt noteras att Belgien var bättre än jag trodde. Laget försvarade sig otroligt bra. Låg centralt, var disciplinerat och jobbade stenhårt. Offensivt har de Tessa Wullaert som är alldeles för bra för att spela i Fortuna Sittard. Och målvakten Nicky Evrard är turneringens bästa så här långt.
Även om Belgien bara skapade en målchans i matchen kändes det otäckt flera gånger när de kontrade. Mycket beroende på att det svenska hemspringet var sämre än vanligt.
Belgien var även modigt i sitt passningsspel. Men Sverige var bäst, och segern var förstås otroligt rättvis. Jag hade inga fyror i mina spelarbetyg, men sex treor. Av dem korade jag Nathalie Björn till matchens lirare i Sverige. Mest för hennes andra halvlek. I den första tyckte jag inte att Sverige var speciellt bra centralt i planen.
Även tävlingsdebutanten Amanda Nildén fick en trea. Hon hade flera fina inspel. Men mer om matchen i kommande inlägg.
Här nedan är länkar till mina texter i Borås tidning från matchen. Det krävs inlogg i någon av Gota Medias tidningar för att kunna läsa:
De senaste dagarnas covid-kaos har ju rört om det i den svenska truppen. Man har inte vetat vilka som kan spela, och vilka som är sjuka. Personligen har jag låtit bli att spekulera för mycket. Det har ju liksom funnits så otroligt många varianter. Peter Gerhardsson ställde ju till och med upp med fyra mittbackar i en match härom året.
Då var Amanda Ilestedt högerback. Det är hon i dag också. För det är ytterbackarna som är utbytta sedan 5–0-segern mot Portugal Hanna Glas och Jonna Andersson har fått ge plats åt Juventusspelarna Sembrant och Nildén i elvan. Men Sembrant tar alltså plats i mitten, och flyttar ut Ilestedt på kanten.
För Nildén blir det tävlingsdebut i A-landslaget. Jag antar att hon får chansen eftersom hon har bra fasta situationer, och avsaknaden av en bra vänsterfot var stor mot Schweiz.
I övrigt vilas Caroline Seger även i dag. Huruvida det är en säkerhetsåtgärd eller inte lär vi få besked om längre fram. Hon sitter dock med på bänken. Däremot är Glas, Andersson och Emma Kullberg utanför matchtruppen.
21.00 är det avspark i Leigh. I potten ligger en resa till Bramall Lane i Sheffield på tisdag. Där väntar värdnationen England i semifinal. Som vi numera vet finns det inga bronsmedaljer i EM, så tisdagens match är också en medaljmatch.
Det är alltså Belgien som står mellan Sverige och en medaljmatch. Belgien är ett lag som Sverige skall besegra. Det är den typen av lag som vårt landslag i princip alltid vinner mot. Det är inte alltid vackra segrar, men det brukar bli segrar.
Vid en snabb utblick i övriga världen noteras att gruppspelet nu är avklarat i de Sydamerikanska mästerskapen. Det blir semifinaler mellan Colombia–Argentina och Brasilien–Paraguay. De matcherna spelas natten mot tisdag respektive natten mot onsdag. Viaplay har sändningsrätt och borde visa matcherna.
Tre av semifinallagen kommer att ta direktplatser till VM. Det fjärde får spela playoff. Även femman har en playoffplats. Därför blir det match om femte pris mellan Chile och Venezuela natten mot måndag.
I morgon 22.00 är det dessutom final i Afrikanska mästerskapen mellan Marocko och Sydafrika.
Tyskland gör England sällskap i semifinalen. Den tyska nollan höll igen, men den var i fara. Österrike hade två stolp- och en ribbträff.
Det är numera sex lag som är kvar i EM. Fem av dem var guldkandidater på förhand – och så är ju även skrällgänget Belgien kvar.
I morgon blir det hemresa för Österrike. Men de österrikiska spelarna kan åka hem med högburna huvuden. Laget har toppat formen till EM-slutspelet – igen.
I dag var de det bättre laget i 15–20 minuter i båda halvlekarna. Och Marina Georgieva, Sarah Puntigam och Barbara Dunst hade alltså varsin ramträff. Georgieva vid 0–0 och Puntigam och Dunst vid 1–0.
Det var en intressant match mellan två lag som spelade fin press. Fast man gjorde det på två väldigt olika sätt. Tyskland går upp och kör ett närmast extremt man-man. Österrike spelar en zon där man ofta lämnar sitt 4–1–4–1 och hamnar i julgransformationen 4–3–2–1, en variant av press där man framgångsrikt stänger de centrala ytorna.
På många sätt var det en ganska jämn match. Men det var den tyska pressen som fällde avgörandet. Samt att Österrike envisades med att spela igång insparkarna, trots att man hade stora problem med att spela sig förbi den tyska pressen.
Jag räknade till 7–3 (2–1) i 100-procentiga målchanser i tysk favör. Tre av de tyska chanserna kom på misslyckade uppspel från den österrikiska målvakten Manuela Zinsberger – bland annat båda målen.
Manuela Zinsberger
1–0 kom i 25:e minuten efter att Zinsberger hade blivit stressad av Alexandra Popp och slagit ett missriktat uppspel. I andraläget missbedömde Carina Wenninger situationen och tappade bollen till Klara Bühl. Hon serverade med hjälp av en överhoppning från Popp ett öppet mål till Lina Magull.
Det andra målet kom i 90:e minuten när Popp blockade ett uppspel från Zinsberger så att bollen studsade in i det tomma målet. Popp har därmed gjort mål i alla fyra EM-matcherna.
Som uppstickare får man inte bjuda på enkla mål. Det gjorde Österrike i dag, därför åker de hem i morgon.
Tyskland spelar vidare. De har ännu inte släppt in något mål, men gjort elva framåt. Även om inte spelet alltid flyter perfekt imponerar laget med grym stabilitet. En annan sak som gör att man måste hålla tyskorna som tunga utmanare om guldet är stämningen i truppen. Den verkar vara fantastiskt bra. Spelarna har verkligen kul ihop.
I dagens TV-sändning såg man hur lagkompisarna på bänken kärleksfullt småmobbade Klara Bühl när hennes missade öppna mål visades på storbildsskärmen. Bühl tycks även hålla i dansen i omklädningsrummet.
The new group photo for the @DFB_Frauen WhatsApp chat 🙈
En blogg om internationell damfotboll 