Lokaltidningarna sänder Champions League

I kväll spelar Göteborg och Piteå sextondelsfinaler i Champions League. Ingen av de båda hemmamatcherna mot Bayern München och Brøndby sänds av någon etablerad tv-kanal. Däremot har lokaltidningarna valt att streama matcherna på sina hemsidor.

Således kan man se på Göteborg–Bayern München på gp.se (avspark 18.45) och Piteå–Brøndby på pt.se (avspark 19.00).

I övrigt går några av de andra matcherna med svenskintresse att se på youtube. Här är länkar till Mitrovica–Wolfsburg. Där är det avspark 18.00:

20.30 startar Juventus–Barcelona, vilket troligtvis blir Linda Sembrant:s tävlingsdebut för Juve:

Och 21.00 går det att se Breidablik–Sparta Prag här:

Alla matcher visas på något sätt. I den här tweeten ser ni vilka kanaler som sänder:

För svensk del är det till Piteå vi skall sätta vårt klart största hopp. Vid lottningen bedömde jag att chanserna för svensk seger i dubbelmötet mellan Göteborg och Bayern München är mindre än tio procent. Den uppfattningen kvarstår med tanke på att Göteborg är inne i en formsvacka samtidigt som Amanda Ilestedt:s och Ali Riley:s lag har imponerat stort i säsongsupptakten.

Göteborg måste vinna i kväll för att ha kvar en rimlig chans till avancemang. Enligt GP tvingas dock laget komma till spel utan nyckelspelaren Vilde Böe Risa. I stället får 17-åriga Hanna Andersson chansen i startelvan. Hon har totalt spelat 30 minuter i damallsvenskan i år.

Kul för Andersson, men väldigt tråkigt för Göteborg att inte kunna matcha bästa laget. Enligt GP startar man så här:

Loes Geurts – Emma Koivisto, Beata Kollmats, Taylor Leach, Natalia Kuikka – Elin Rubensson, Julia Roddar, Filippa Curmark, Hanna Andersson – Julia Zigiotti Olme, Rebecka Blomqvist.

Hos Bayern vimlar det av VM-spelare. Skall man nämna några så blev ju kantspelaren Giulia Gwinn utnämnd till VM:s bästa unga spelare. Forwarden Linda Dallmann är en härlig tekniker, Lineth Beerensteyn är blixtsnabb och innermittfältarna Melanie Leupolz och Lina Magull är väldigt spelskickliga.

För Piteå bedömde jag i samband med lottningen chanserna mot Brøndby till 50/50. Då skrev jag också att om jag var tvungen att välja en favorit skulle det bli det danska storlaget, mest med tanke på att rutinen – Brøndby har varit med i alla upplagor av Champions League.

Danskorna har tagit tolv av 18 möjliga poäng i upptakten på ligaspelet. Duon Nanna Christiansen och Nicoline Sörensen har gjort 15 mål ihop, och är spelarna att stoppa.

Nanna Christiansen

Känslan nu är ändå att Piteå har ganska god chans att vinna det här. Vårt mästarlag är svårslaget, och jag tror att det har en fördel av att inte vara lika bra scoutat som det är i damallsvenskan. Sannolikt möter inte Brøndby många lag som spelar som Piteå på hemmaplan.

 

En analys av VM-finalen

För en stund sedan avslutades semifinalen i Afrikanska mästerskapen för herrar mellan Senegal och Tunisien. Senegal vann med 1–0 efter förlängning.

Orsaken till att jag tar upp en herrfotbollsmatch i en blogg om damfotboll är en situation i den andra förlängningskvarten. En Senegalback fick bollen på armen, och domaren dömde straff.

Jag tänkte direkt att det där var nästan en exakt likadan hands som Holland fick straff på i åttondelsfinalen mot Japan. Senegalbacken hade armen hängande några centimeter utanför kroppen, i en naturlig position – precis som Kumagai.

I VM valde domaren att inte dubbelkolla på VAR-bilderna, utan Saki Kumagai:s ofrivilliga hands hjälpte Holland vidare. Och som bekant gick holländskorna sedan hela vägen till final.

Den här gången valde domaren dock efter lite palaver att kliva av planen och kolla reprisbilderna. Min tolkning är att Kumagais hands inte skall vara bestraffningsbar. Det blev bekräftat i den här situationen – för Tunisiens straff ströks.

Nu kan man ju inte slå fast handstolkningen utifrån en situation. Men det är ju ändå en tydlig signal att VAR-domarna har haft Kumagaisituationen att utgå ifrån, och att de sa ifrån nu.

Därmed tycker jag att jag fick en bekräftelse på att Hollands straff var felaktig. Det var även en bekräftelse på att Frankrike inte skulle haft straff i kvartsfinalen mot USA när bollen tog Kelley O’Hara:s hand.

Det om domslut och regler. Nu till ett utlovat inlägg om VM-finalen. Det har hunnit gå drygt en vecka sedan slutsignalen ljöd och VM var över. Det är således på tiden att jag ger den analys av finalen som jag hade utlovat.

Jag noterar att tränargurun Raymond Verheijen inför finalen såg klubbtillhörigheten i Hollands trupp som en viktig faktor till lagets framgångar. Och visst måste det vara en tillgång att en spelare från varje lagdel har tillhört samma klubb den gångna säsongen.

Även USA har ju fördel av att ha ett samspelt lag. Som bekant är ju USA:s landslag nästan som ett klubblag. Sveriges förbundskapten Peter Gerhardsson kallade ju USA för just ett av världens bästa klubblag inför lagens möte i gruppspelet. Då sa han också att:

”De har mycket tid tillsammans och ser ut som ett klubblag i sitt sätt att agera. Alla är väldigt tydliga i sina roller. De har sin 4-3-3-uppställning och är ett väldigt centrerat lag. Oavsett vilka som spelar så är det väldigt tydligt.”

Så det var två väl samspelta lag som gjorde upp i finalen. Verheijen hade även synpunkter på tränarna. Över turneringen bedömde han Sarina Wiegman vara taktiskt skickligare än Jill Ellis.

I finalen valde Wiegman en taktik som gick ut på att inrikta försvarsspelet på att hålla rent centralt, och släppa kanterna. Det var också väldigt tydligt hur Holland gjorde allt för att dra ner tempot.

Dessutom hade Wiegman sannolikt sett hur Spanien mötte USA med ett fysiskt spel, något som störde amerikanskorna. Därför valde Holland även att spela väldigt fysiskt, ofta låg man på eller just över gränsen till det tillåtna.

Offensivt låg Wiegmans fokus på kontringar. Därför flyttade hon om i sin vanliga elva. Hon flyttade ner Vivianne Miedema så att hon fick en tiaroll på mittfältet. Framför sig hade skyttedrottningen Lineth Beerensteyn – som normalt brukar utgå från högerkanten. Tredje förändringen vad gäller positioner var att Danielle van de Donk fick lämna tiarollen för att istället utgå från högerkanten.

Dessutom ställde Wiegman upp med en mer fysisk backlinje än hon brukar när hon tog bort Merel van Dongen och istället flyttade in Anouk Dekker i elvan. Dekker gick in i mittförsvaret och sköt ut Dominique Bloodworth på vänsterbacken.

USA ställde upp i sin vanliga 4–3–3. Jill Ellis valde återigen Sam Mewis framför Lindsey Horan på mittfältet. I övrigt kändes elvan ganska solklar.

USA hade ju rivstartat i de sex första VM-matcherna, och gjort mål inom tolv minuter i allihop. Men den här gången skulle man få det tuffare i matchupptakten. Ganska direkt efter avspark blev det tydligt vad Holland var ute efter.

Efter 2.12 fick Holland inkast. Det fanns möjlighet att kasta snabbt. Men det tog hela 22 sekunder innan bollen sattes i spel.

2.45: Dekker ger Alex Morgan en bröstvärmare. Bollen har spelats iväg sedan länge, men Dekker tar chansen att fullfölja sin tackling.

Så där rullar det. Holland tar varje chans att fullfölja sina tacklingar, och de maskar vid inkasten. Som efter 6.59 – då det tar Holland 18 sekunder att få iväg ett inkast. Och efter 8.30 skickar Bloodworth av Rose Lavelle av planen. En minut senare får Sherida Spitse gult kort för en sen och ful tackling mot samma amerikanska.

Det är tydligt att USA störs både av Hollands maskande samt av det hårda spelet. Ganska tidigt börjar amerikanskorna markera att de får ta mycket stryk.

Bland annat ligger Morgan kvar länge i straffområdet efter att ha fått en smäll i ryggen från Bloodworth precis innan Morgan skall ta emot bollen. Det är en sådan där taktisk smäll, alltså en som i princip aldrig ger straff, men som ändå stör forwarden så mycket att mottaggningen oftast blir dålig.

Amerikanskan försöker visa för domarna att Holland hela tiden spelar på gränsen. Den här gången blir dock demonstrationen överdriven, och det blir i stället Morgan som får en tillsägelse.

Inledningsvis har USA också, trots stort övertag i bollinnehav, väldigt svårt att skapa målchanser. Man har för många tillslag, vilket gör att det tar för lång tid att vända spelet. Hollands centrerade försvar funkar väldigt bra i cirka 35 minuter.

Sedan börjar amerikanskorna använda sig av snabbare spelvändningar. Och då kommer också målchanserna. Två kommer på inspel från Megan Rapinoe. Först är Sam Mewis otroligt nära att nicka in 1–0. Sari van Veenendaal gör dock en kanonhalvlek och räddar turligt och närmast omedvetet med sidan av kroppen.

Mindre än en halvminut senare styr Morgan ett Rapinoeinlägg. Återigen har van Veenendaal turen med sig i räddningen. Liggande styr hon nämligen bollen via stolpen och in i skopan.

Strax efter räddar van Veenedaal med skicklighet när Morgan skjuter från straffområdeslinjen.

Först på övertid i halvleken har Holland sin första målchans. Det är rörigt i USA:s straffområde en stund. Hollänskorna lyckas dock inte få till något avslut mot mål under halvleken. Jag sätter ändå 4–1 i klara målchanser till USA i paus.

På övertid inträffade en situation som jag reagerade över. Det var Lieke Martens som nickade en boll. Precis när holländskan träffat bollen kom Kelley O’Hara farande och nickade Martens i huvudet. Domaren reagerade inte över själva kollissionen, men bröt ändå spelet när båda blev liggande.

När matchen väl startade igen blev det uppkast. Det här tycker jag är ett stort problem inom fotbollen. Sporten är väldigt dålig på att skydda spelarnas huvuden.

Om O’Hara hade kommit så sent in i en duell mot fötterna hade det minst varit gult kort. Det hade varit rött om hon kommit med dubbarna före. Nu skallade hon ner Martens – och fick inget straff alls.

Eller. Möjligen kan man säga att synden straffade sig själv för amerikanskan, för hon tvingades kliva av matchen i halvtid. Men skallningar borde straffas hårdare. För övrigt reagerade jag på samma sätt när Kosovare Asllani på ett liknande sätt blev skallad av Sherida Spitse i semifinalen.

Det var alltså mållöst i paus. Då listade tränarguru Verheijen risker med Hollands 4–4–1–1-uppställning:

Jag vet inte om det var just någon av de punkterna som avgjorde matchen. Jag hade under hela världsmästerskapet ifrågasatt Hollands backlinje.

Den klarade sig dock väldigt bra större delen av turneringen. Men till slut blev den Hollands fall. Stefanie van der Gragt tittade inte över axeln i 58:e minuten när hon skulle rensa bort ett inlägg som hade ändrat riktning på Sherida Spitse. van der Gragts höga spark träffade i sidan på Alex Morgan. Domaren agerade inte spontant, men fick hjälp av VAR-rummet. Det var ju faktiskt en solklar straff.

Även om van der Gragt inte har någon avsikt att sparka Morgan är det just var hon gör. Och man får inte sparka motståndare i brösthöjd.

Rapinoe klev fram och var iskall från straffpunkten. Målet var hennes sjätte och innebar att hon samtidigt säkrade segern i skytteligan.

Efter det målet släppte Holland på handbromsen och gick för en kvittering. Då blev skillnaden mellan lagen otroligt tydlig. Holland kom ingenstans, medan USA hade anfall på anfall.

Matchen punkterades helt i 69:e minuten när Crystal Dunn vann en duell mot van de Donk. Via Sam Mewis spelades bollen till Rose Lavelle. Mittfältaren drev en bra bit. Hon hann med att dra en sula innan hon gjorde en kroppsfint som satte van der Gragt på fel ben. Sedan pricksköt Lavelle in 2–0-målet. Saken var klar.

Resten av matchen var klasskillnad. Jag räknade till slut till 11–2 i målchanser och tycker nog att USA borde ha fått en straff till, för i 87:e minuten fick van der Gragt bollen på armen. Holländskan hade armen över skulderhöjd, och då finns det ju inte längre någon ofrivillig hands.

När holländskorna hade sitt enda avslut mot mål i matchen hade USA redan haft sju. Och det slutade 9–1 i avslut mot mål. USA var totalt sett minst en klass bättre än Holland i den här matchen. Det faktum att amerikanskorna vann alla sju matcher under ordinarie tid säger ju det mesta om lagets klass.

Holländskorna kan dock gå med höga huvuden. Laget gjorde en kanonturnering. Trots att varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden var nära sin EM-form nådde alltså laget ända till finalen. En väldigt bra prestation av Wiegmans gäng.

Men i finalen var man aldrig nära. Där var USA alldeles för bra.

Efteråt på prisutdelningen prisades Sari van Veenedaal som VM:s bästa målvakt. I skytteligan vann Rapinoe före Morgan och Ellen White. Rapinoe blev även turneringens allra bästa spelare. Tvåa där kom Lucy Bronze och trea blev Rose Lavelle. Bästa unga spelare blev tyska stjärnskottet Giulia Gwinn.

Noterbart i övrigt är att Rapinoe blev den första spelare någonsin att starta tre raka VM-finaler. Kvartetten Alex Morgan, Tobin Heath, Ali Krieger och Carli Lloyd spelade också i sina tredje raka finaler, men ingen av dem har startat alla tre gångerna.

Analys av kvartsfinalen – Tyskland borde nog fått en straff

Nu har man fått sova en natt på saken. Sova en natt på det faktum att Sverige är i VM-semifinal. Och det känns lika bra i dag som det gjorde i går.

Efter gårdagens kvartsfinal läste jag flera kommentarer om att det var den bästa match landslaget någonsin gjort. Och visst, Sverige gjorde en väldigt bra match. Men den bästa någonsin? Nej, det tycker jag nog inte att det var.

Frågan är förresten vilka matcher som skulle kunna kandidera till just den titeln, Sveriges bästa landskamp någonsin. Kom gärna med förslag.

Personligen kommer jag inte så här spontant på någon självklar kandidat. Men jag tycker exempelvis att vårt landslag var starkare i höstas än det är nu, att den avgörande VM-kvalmatchen mot Danmark var bättre än gårdagens kvartsfinal.

Mot danskorna var jag egentligen aldrig orolig, det svenska laget kändes rakt igenom superstabilt. Visst kan den känslan ha påverkats av att Sverige vann på kryss den gången. Men vid en liten tillbakablick ser jag att jag hade högre betyg på de svenska spelarna i Viborg än vad jag satte i går. Mot Danmark blev snittet 3,82, medan jag nöjde mig med 3,36 mot Tyskland.

Betygen i går var för övrigt femma på Sofia Jakobsson, fyror på Hanna Glas och Stina Blackstenius samt treor på övriga.

När man funderar tillbaka på gårdagens match så tror jag att Sverige hade nytta av solen och värmen – 32 grader i skuggan vid avspark. Dock var större delen av planen i sol, vilket bör ha inneburit ytterligare cirka tio grader. Den första kvarten såg det ganska darrigt ut. Vårt försvar hade så långt jobbigt med kvicka och rörliga tyskor.

Framför allt hittade man runt på vår högerkant. Och duon Lina Magull och Sara Däbritz hittade inledningsvis ytor framför vår backlinje. Bland annat tog Nilla Fischer en farlig frispark mot Magull precis utanför svenskt straffområde i femte minuten.

När Magdalena Eriksson stod för dubbla missar och bjöd Tyskland på 1–0-målet såg det riktigt illa ut. Först slog Eriksson ett uppspel rakt på Däbritz. I sin ambition att rädda situationen föll vår vänsterback för långt och upphävde i nästa läge offsiden på Magull. Tyskan tackade för det och trixade snyggt upp bollen i luften och smällde sedan in ledningsmålet på volley.

När de fick chansen stod först Däbritz för en fin prestation när hon slog en smart passning mellan de svenska mittbackarna till Magull, som alltså avslutade anfallet snyggt. I det läget tyckte jag att det kändes väldigt mörkt för svensk del, även om vi hade inlett lovande i offensiven.

Hedvig Lindahl

Där syntes det direkt att Sverige ville spela i djupled, helst innan det tyska laget hade hunnit samla sig. Man såg det i fjärde minuten när Hedvig Lindahl gick på snabb utspark mot Blackstenius efter den första tyska hörnan. Man såg det i elfte minuten när Fridolina Rolfö fint hittade Jakobsson i djupled och skapade Sveriges första 100-procentiga målchans. Man såg det i 19:e minuten när Elin Rubensson med första blicken letade efter Blackstenius efter en brytning.

Djupledsbollarna skulle gärna komma bakom Marina Hegering, som ibland kliver fram lite för långt och därmed lämnar ytor bakom sig. Just så var det vid 1–1-målet.

Det började med att tyskorna satte bra press på det svenska laget. Linda Sembrant var tvungen att sätta bollen långt på sitt förstatillslag för att inte hamna i problem. Blackstenius hade en bra position, och var en trolig måltavla för långbollen. Det såg Hegering och den tyska mittbacken klev därmed upp i Blackstenius rygg.

Vad Carolin Simon gjorde i det läget är dock högst oklart. Den tyska vänsterbacken släppte Jakobsson och tog ett par steg ut mot kanten. Den enda förklaring jag kan hitta till det rörelsemönstret är att Simon var så säker på att tyskorna skulle vinna långbollen, och att hon därmed började söka en anfallsposition. Jag såg att hon tjuvade lite i omställningarna fler gånger – och ställde därmed Hegering i svåra situationer.

När just Hegering (solens fel?) inte nådde upp på Sembrants långboll var felplacerade Simon helt körd – och Jakobsson helt fri.

Sofia Jakobsson

Jakobssons avslut var sedan lite lagom studsigt för att gå under Almuth Schult:s utsträckta högerben. Avslutet påminde ganska mycket om det mål som Jakobsson gjorde i Viborg – det som tog Sverige till VM. Den här gången gjorde hon målet som tog in Sverige på allvar i kvartsfinalen.

Tyskland satte aldrig någon hysterisk press på det svenska laget, typ den vi drabbades av på Friends i april. Men inledningsvis fick de ändå hyfsat tryck på vår baklinje. Men den där pressen avtog ganska betydligt efter cirka 25 minuter. Samtidigt började Sverige i det skedet få bättre betalt för sin press. Vårt lag var ju modigt från start, och klev upp ganska högt. Det höll på att bli dyrt inledningsvis, men betalade sig över tid.

Att den tyska pressen avtog kan ha berott på flera skäl. Dels av trötthet, det var ju varmt, och bara Hedvig Lindahl spelade den första halvleken på en skuggad del av planen. Men det kan även ha varit så att tyskorna började bli lite rädda för de svenska långbollarna, och därmed tog en lite lägre position.

Efter paus började tyskorna med lite mer tillbakadraget lag. Redan efter drygt två minuter kunder Sverige spela sig igenom det laget. Hanna Glas vann en duell mot Lina Magull, där tyskan blev liggande. Bollen gick via Caroline Seger till Magdalena Eriksson, som slog en fin passning till Kosovare Asllani, en passning som slog ut det tyska mittfältet.

Asllani spelade ut till Jakobsson på högerkanten. Hon utmanade, och tog sig förbi Giulia Gwinn. Inlägget gick mot bortre delen av straffområdet, där Rolfö kom perfekt. Nicken var bra, men räddades ändå fint av Schult.

Stina Blackstenius

Dock hade Sverige väldigt många bra inlöp i straffområdet på inlägget. Fyra svenskor löpte in på bra ytor. På returen hade Stina Blackstenius placerat sig på den allra bästa ytan. Hon tog emot bollen med höften och skickade sedan upp den i nättaket med vänstern.

Blackstenius som haft det så tungt under våren var matchhjälte för andra matchen i rad. Hon visade verkligen återigen att hon är de stora matchernas spelare. Faktum är att det kändes ganska tydligt att målet från Kanadamatchen betydde enormt för Blackstenius. Jag tyckte att hon redan från start i kvartsfinalen var bättre i det felvända spelet än jag sett på länge. Det gav det svenska laget fler uppspelspunkter, vilket ju är otroligt viktigt för att kunna ha ett eget spel.

Lite ställde ju för övrigt värmen till det för Sverige också. Efter 63 minuter fick Nilla Fischer kramp, och tvingades till byte. Fischer har varit känslig för kramp i varma matcher tidigare, spontant kommer jag att tänka på VM-premiären mot Nigeria för fyra år sedan. Den gången skylldes det för övrigt på rödbetsjuice.

Amanda Ilestedt

Fischers kramp innebar att Amanda Ilestedt fick komma in i mittförsvaret i ett ganska jobbigt läge. Hon skötte sig dock utmärkt.

Redan i paus hade för övrigt Tyskland bytt in storstjärnan Dzsenifer Marozsan. I 70:e minuten satte tyskorna även in Lena Oberdorf på mittfältet för att kunna flytta upp Alexandra Popp på topp. Allt för att få ett rejält tryck på Sverige. I det skedet kändes det ganska tryggt, även om tyskorna ofta var kring det svenska straffområdet.

Oron började i minut 82, när Hedvig Lindahl var sent ute på ett inlägg från Marozsan mot Popp. Som tur var vinkades tyskorna av för offside – annars hade det varit en tysk straff. Efter den situationen kändes det darrigt, inte minst från Lindahls sida. Hon kom ut snett på ytterligare ett par bollar. Kanske var det ett utslag av hennes matchovana som vi fick se. Kanske var det lite nervositet över att vara så nära att äntligen få vinna en stor match mot Tyskland.

Från den där straffsituationen tyckte jag först att det var anmärkningsvärt att VAR-rummet behövde 2,5 minuter för att slå fast att det var offside. Men när bilden kom upp visade det ju sig att Sverige klarade sig med någon centimeter. Det visade sig också att offsiden var på Magull, medan Popp var på rätt sida.

Straffsituationen i VM-kvartsfinalen

Magull valde sedan att inte gå på bollen. Utifrån tidigare bedömningar i VM kan hon inte ansetts ha påverkat spelet. Därmed känns det som att Tyskland borde ha haft en straff. Vi kom alltså undan med blotta förskräckelsen. Att det var så nära tysk straff fattade jag först i dag när jag såg om matchen. I går kändes den där situationen helt lugn, jag fattade som sagt inte varför det tog så lång tid.

Även om jag totalt sett tycker att Marozsan gjorde en ganska blek figur var det på hennes inlägg som tyskorna hade sina chanser. Det var hon som slog inlägget vid straffsituationen, och på en inläggsfrispark från henne några minuter senare fick inhoppare Oberdorf öppet mål. Där hann hjärtat slå många slag innan man insåg att nicken gick utanför.

Hjärtat var sedan uppe i halsgropen i 93:e minuten, när Marozsan spelade loss Svenja Huth på högerkanten. Inlägget gick förbi Lindahl mot bortre stolpen, där Hegering dök upp. Glas gjorde dock ett bra jobb och störde tyskan så mycket att nicken gick över det tomma målet.

Fridolina Rolfö

Hjärtat dunkade rätt mycket de sista tre minuterna också, men det svenska laget redde som bekant ut det. Under de där sista övertidsminuterna byttes Fridolina Rolfö ut. Drygt tio minuter in i den andra halvleken hade hon fått sitt andra gula kort i turneringen. Därmed är hon avstängd i semifinalen.

Den svenska lagledningen lämnade i dag in en protest mot varningen, som var hård. Men den typen av protester brukar aldrig gå igenom, så räkna med att Rolfö får se matchen mot Nederländerna från läktaren. Men man förstår att Rolfö hade nära till tårarna när hon fick kortet. För båda hennes varningar i VM har kommit för omedvetna förseelser.

Noterbart i övrigt var att Sverige hade bättre fasta situationer än tidigare. Vi hade bara tre hörnor, men alla var bra. Kollar vi matchstatistiken visar den:

Sverige–Tyskland 2–1 (1–1)
Avslut, totalt: 12–13
Avslut mot mål: 6–6
Hörnor: 3–5
Frisparkar: 6–8
Bollinnehav: 41–59
Passningar till rätt adress: 216–422
Tacklingar: 5–20
Rensningar: 5–21

Noterbart är att förbundskapten Peter Gerhardsson både före och efter kvartsfinalen har pratat om att laget har jobbat med att spela sig ur knipor. Statistiken över rensningar visar att man kommit en bra bit på vägen på den punkten.

Sverige har även kommit en bra bit på vägen i VM. Jag återkommer med tankar om nästa uppgift – onsdagens semifinal mot Nederländerna, eller Holland som de själva säger.

Startelvan i kvarten – och Nederländerna till semifinal

Det är drygt en timma till avspark i Rennes och vi har fått Sveriges startelva. Det blev som väntat samma lag som vann senast mot Kanada.

Alltså: Hedvig LindahlHanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena ErikssonSofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina RolföKosovare AsllaniStina Blackstenius.

Då gjorde vårt lag en högklassig andra halvlek. Det är ju just den där andra halvleken mot Kanada där vårt lag har utmärkt sig positivt i den här turneringen.

De två första matcherna gjorde man sitt jobb – inte mer. I matchen mot USA valde förbundskapten Peter Gerhardsson att vila spelare och i första halvleken mot Kanada var det bra defensiv, men närmast obefintlig offensiv. I dag krävs det med största sannolikhet två högklassiga halvlekar om det skall bli seger.

Sverige slår ju verkligen ur underläge. Dels för vår historia mot Tyskland, men även för att vi är nia i världen medan tyskorna är rankade som världstvåa.

Tyskland startar med en elva utan Dzsenifer Marozsan, vilket är bra nyheter för svensk del. Hon är ju en av världens bästa speluppläggare, samt har väldigt bra fasta situationer – och har ett bra skott.

Följande elva spelare startar för tyskorna: Almuth SchultGiulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Dorosoun-Khajeh, Carolin SimonLina Magull, Sara DäbritzSvenja Huth, Alexandra Popp, Linda DallmannLea Schüller. Det är en väldigt offensiv uppställning. Båda ytterbackarna har offensiven som styrka, och alla mittfältare är i grunden offensiva. Det finns alltså ingen utpräglad bollvinnare på mittfältet, något som borde kunna gynna Sverige.

För drygt fyra år sedan möttes Sverige och Tyskland senast i en VM-match. Trots att Sverige hade gjort en blek turnering var jag försiktigt positiv inför avspark. Jag trodde att Sverige skulle kunna utnyttja det faktum att Tyskland hade ett långsamt mittförsvar.

Fyra år senare är jag inte det minsta positiv. Visst bär man på en förhoppning om att Sverige skall kunna göra en kanonmatch och skrälla sig till semifinal – och till OS. Men i grunden är jag inställd på att kvällens match är Sveriges sista i VM på minst fyra år.

Jag skriver på minst fyra år eftersom jag inser att det långt ifrån är säkert att Sverige är med i nästa VM-slutspel. Med tanke på hur tajt det var i kvalet i höstas, och med tanke på hur snabbt flera europeiska lag har utvecklats de senaste fyra åren kan man inte ta något för givet. Så det gäller att njuta av de cirka 100 minuter fotboll vi har framför oss.

När det gäller det tyska laget är det lite som 2015 – det är i försvarsspelet som bristerna finns. Fast mittförsvaret är inte lika långsamt längre. Däremot har tyskorna spelat med väldigt högt uppskjutna ytterbackar, vilket har lämnat mittbackarna ganska ensamma. Och i dag har man alltså valt bort att ha någon utpräglad bollvinnare på mittfältet.

Fast frågan är ju hur mycket man kan prata om defensiva brister för ett lag som inte släppt in ett enda mål, och som har en målvakt som bara behövt stoppa fem skott på fyra VM-matcher.

Många säger att det är rätt läge att möta Tyskland nu. Som jag skrev i början av veckan tycker jag aldrig att det är rätt läge att möta Tyskland. Jag minns ju att det var rätt läge att möta Tyskland både i EM 2013 och i OS 2016. I båda turneringarna hade tyskorna förlorat matcher i gruppspelet, och man hade inte fått spelet att funka.

Men Tyskland är väldigt bra på att hitta sätt att vinna. Trots att laget inte imponerade i de där två turneringarna stod man ändå till slut där med pokalen.

En annan orsak till min lite negativa inställning till matchen är ju träningsmatchen i våras. Där blev vårt landslag totalt överkört av ett starkt tyskt lag. Framför allt hade vi väldigt svårt med den höga, tyska pressen. Tyskorna tog framgångsrikt bort Caroline Seger och Kosovare Asllani i den svenska uppspelsfasen.

På Friends spelade Sverige med tre mittbackar. Det har vi inte gjort sedan dess. Frågan är om det upplägget skrotades i samband med den överkörningen.

Positivt för svensk del i dag är att det är så varmt att vi inte lär möta en lika hög och intensiv, tysk press. För en stund sedan var det 35 grader varmt i skuggan och 46 grader i solen. Jag vet inte exakt hur solen slår över arenan vid 18.30-tiden, men det är väl risk att det kommer att vara sol på åtminstone en del av planen.

I dagens första kvartsfinal var i princip hela planen i sol under den första halvleken. Bara någon meter vardera på ena lång- och kortsidan var i skugga.

I värmen i Valenciennes inledde Italien bäst och hade den första halvlekens två bästa chanser genom Valentina Bergamaschi och namnen Valentina Giacinti. Bergamaschi var helt fri, men hennes volleyavslut blev vekt. Giacints skott var tillräckligt hårt för att helt ställa Sari van Veenendaal. Fast bollen smet utanför.

Nederländerna hade ingen riktigt farlig chans före paus. Man hade ett bra frisparksläge, men det klarade inte Sherida Spitse av att göra något bra av.

Direkt efter paus kopplade däremot Nederländerna greppet. Jag hörde att italienskorna var väldigt trötta i slutet av åttondelsfinalen. Det kändes från start i den andra halvleken i dag att de ville ha lägsta möjliga tempo. Och längsta möjliga paus i varje spelavbrott.

När fantastiska Vivianne Miedema nickade in Sherida Spitse:s inläggsfrispark till 1–0 i minut 70 gick redan Italien på knäna. Dessutom hade de bytt ut Barbara Bonansea. Bytet visade tydligt att den italienska förbundskaptenen Milena Bertolini prioriterar dagsform framför meritlista.

För på pappret är ju Bonansea spelaren som skall göra det för Italien. Men efter en mindre bra insats i åttondelen och en trög start i kvarten fick hon inte fortsatt förtroende, utan byttes ut redan i minut 54. Sett till hela VM:et är det svårt att kritisera Bertolinis coachningsfilosofi. Hon startade ju VM med Ilaria Mauro som förstaforward. Men när inte Mauro levererade i premiären hamnade hon plötsligt allt längre utanför laget.

Italien har totalt sett gjort en mycket bra turnering. Jag varnade lite för laget inför avspark, skrev att de med maximal utdelning kunde nå medaljmatcher, men ”det rimliga är nog ändå att det tar slut i åttondels- eller kvartsfinal”.

Det tog slut i kvarten. Men spelmässigt visade Italien lovande takter, och laget är fortfarande på uppgång. I backlinjen har de lite äldre spelare, men i övrigt är de flesta så pass unga att de bör ha flera VM-slutspel framför sig.

Men i Valenciennes orkade Italien inte stå emot. Hoppet om semifinal och OS minskade dramatiskt vid Miedemas mål. Och tio minuter senare, när även Stefanie van der Gragt nickade in en inläggsfrispark från Spitse var det helt avgjort.

Nederländerna vann med 2–0 (0–0), och till slut var det fullt rättvist. Jag räknade till 7–3 i målchanser i orange favör. De hade även 60–40 i bollinnehav, 381–163 i passningar till rätt adress och totalt 21–6 i avslut.

Nederländerna är för första gången någonsin klart för OS. Nederländerna är också klart för sin första VM-semifinal någonsin, man blir motståndare till vinnaren i kvällens kvartsfinal, den mellan Sverige och Tyskland.

Otroligt starkt av de orangeklädda. Laget visar att EM-guldet på hemmaplan inte var någon tillfällighet. Man visar också hur fin utveckling man kan ha på fyra år. I det senaste världsmästerskapet var laget otroligt nära att missa åttondelsfinal. Men man klarade sig vidare som grupptrea, och åkte sedan ut mot Japan.

Inte nog med att Nederländerna har flyttat fram positionerna inom seniorfotbollen, de har genomgående haft bra lag på ungdomssidan de senaste åren. Så man gör inget tillfälligt besök i världstoppen, utan man är där för att stanna.

Tyskland hackade sig till tre poäng

Frankrike imponerade stort mot asiatiskt motstånd i går, man avgjorde redan före paus. Däremot hade Tyskland det mycket jobbigare mot asiatiskt motstånd i dag.

Bakom den tyska 1–0-segern rymdes en hel del flyt. Faktum är att jag tycker att oavgjort hade varit det rimligaste resultatet. Dels för att jag fick det till jämna 5–4 (3–3) i tysk favör vad gäller bra målchanser.

Men kanske framför allt för att tyskorna hade lite hjälp av domaren. Jag upplevde att Tyskland fick med sig alla tveksamma domslut. Dessutom var min spontana reaktion att segermålet borde ha varit bortdömt. Den åsikten har inte ändrats.

På de repriser jag sett hoppar Alexandra Popp rakt in i en kinesiska. Tyskan är vänd åt fel håll, och ser således inte bollen. Det borde ha varit frispark.

Det som förvånade mig där var att domarna inte tog chansen att granska situationen med VAR. Om de hade gjort det tror jag inte att det tyska målet hade godkänts.

Kina överraskade på flera sätt. Dels valde man att starta med affischnamnet Wang Shuang på bänken, precis som man gjorde i genrepet mot Frankrike. Jag antar att det var ett taktiskt drag, att inleda med en defensivt inriktad elva, för att sedan få in alltmer anfallskraft ju längre matchen led.

Kina överraskade också genom att vara generellt bättre än jag förväntat. Så har bra har jag inte sett det kinesiska laget sedan VM 2015. Lagkapten Wu Haiyan höll ihop försvaret på ett utmärkt sätt. Och forwarden Yang Li hade två otroligt bra målchanser i den första halvleken. Den första borde ha varit mål, men istället för att bara rulla in bollen i tomt mål valde Yang Li två tillslag – och tyskorna hann täcka. I hennes andra friläge sköt hon i insidan av stolpen.

Kina var alltså starkt. Känslan är att laget bör ha goda chanser i matcherna mot Sydafrika och Spanien.

Tyskland däremot imponerade inte alls så mycket som när jag sett dem under våren. Tvärtom var det tyska mittbacksproblemet tillbaka. Sara Doorsoun-Khajeh hade ett par riktiga indianare som skapade riktig oreda i försvaret.

Och offensivt kom inte laget till så många avslut som man hade trott. Jag sätter ett ganska stort frågetecken för toppforwarden Alexandra Popp, som inte var så delaktig i spelet som jag hade förväntat mig. Jag tyckte det såg ut som att hon hade fokus på annat än att göra mål.

Noterbart också att tyskorna inte klarade av att utnyttja att Kinas målvakt Peng Shimeng visade stor osäkerhet i luftspelet. Där hade Kina sin största svaghet.

De som gladde i det tyska laget var ungdomarna. Giulia Gwinn, Lena Oberdorf, Lea Schüller och Klara Bühl är fyra spelare som utmärkt sig i ungdomslandslag de senaste åren. De tre första fick speltid, och visade att de är redo för att storma in även i seniorfotbollen. Framför allt imponerade Gwinn rejält. Inte bara för att hon snyggt smällde in segermålet. Hon gjorde ett stort arbete både offensivt och defensivt längs sin kant.

Sammanfattningsvis var det inget guldspel som tyskorna visade upp. Å andra sidan vinner man inte VM-guld under gruppspelet. Tyskland kommer att få chans att växa sig in i turneringen, något laget brukar vara bra på.

Den stora VM-guiden – grupp B

Här är del två av VM-guiden. Under lördagen spelas de två första matcherna i grupp B, en grupp där Tyskland är ganska klar favorit. Här är lite tankar om de fyra lagen i den gruppen:

Tysklands elva i EM-finalen 2013

Tyskland

Världsranking: 2

Guldchans: 20–25 procent

Nyckelspelare: Dzsenifer Marozsan – Lyons eleganta tia skall även styra Tysklands anfallsspel.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Doorsoun-Khajeh, Caroline Simon – Melanie Leupolz, Sara Däbritz – Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan, Lea Schüller – Alexandra Popp.

Kommentar: Tyskland är ett lag som man egentligen inte vet var det står. Det är ju nämligen ett nybygge som är oprövat i stora sammanhang.

Klart är att laget är väldigt talangfullt, samt att det har en mycket hög högstanivå. Det fick Sverige känna på i träningsmatchen på Friends Arena tidigare i år.

Tyskland har ju varit inne i en generationsväxling en tid. Problemet har knappast varit brist på skickliga spelare, utan mer att få ihop ett fungerande lag av alla talanger.

Steffi Jones misslyckades med sitt lagbygge och fick lämna våren i fjol. Då kom interimtränaren Horst Hrubersch in och gjorde ett kanonjobb. När han lämnade i höstas var han obesegrad. Det är även nya förbundskaptenen Martina Voss-Tecklenburg sedan hennes tillträde.

Det var när laget vann mot Frankrike i slutet av februari som man förstod att Tyskland var tillbaka på allvar i världstoppen.

Tysklands svaghet under senare år har varit bristen på snabbhet i mittförsvaret. Voss-Tecklenburg ser ut att matcha ett väldigt grönt mittbackspar i form av Essens Marina Hegering och Wolfsburgs Sara Doorsoun-Khajeh. Duon är i och för sig 29 respektive 27 år, men är ändå färska på den högsta internationella nivån.

Offensivt känns det tyska laget otroligt starkt. Inget annat lag har så många lysande alternativ på mittfältet och i anfallet. Voss-Tecklenburg verkar bygga kring spelgeniet Dzsenifer Marozsan och nickstarka Alexandra Popp. Den senare har fått kaptensbindeln, vilket indikerar att hon kommer att ingå i elvan.

Tyskland är absolut ett av de lag som kan gå hela vägen. I mitt tips vinner de gruppen, men åker sedan ut mot Kanada i semifinal. Dessutom tippar jag att det blir som 2015 – man förlorar alltså bronsmatchen mot England.

Spanien

Spanien

Världsranking: 13

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Patri Guijarro. Supertalangen är tänkt att driva det spanska anfallsspelet. Men hon har varit skadad hela våren, så det är ett stort frågetecken för formen.

Spelare med Sverigekoppling: Jennifer Hermoso har spelat i Tyresö och Celia Jimenez i Rosengård.

Startelva i genrepet (4–1–4–1): Sandra Panos – Marta Torrejon, Irene Paredes, Maria Pilar Leon, Marta Corredera – Virginia Torrecilla – Amanda Sampedro, Vicky Losada, Alexia Putellas, Mariona Caldentey – Jennifer Hermoso.

Kommentar: Jag har väntat på Spaniens stora genombrott på den internationella scenen. Det kommer, var så säkra. Däremot är jag tveksam till om det kommer i det här mästerskapet.

Jag tror kanske att det blir i EM 2021 som Spanien slår till på allvar på seniornivå. Bland ungdomarna är landet redan av högsta världsklass – bäst i Europa, och jämte Japan bäst i världen.

Och talangerna står på kö att slå sig in i nationselvan. Tanken var att bästa spelaren i fjolårets U20-VM, Barcelonas Patri Guijarro, även skulle driva offensiven i årets VM. Fast Patri har varit skadad hela våren, och det känns inte som att det här blir hennes mästerskap.

I stället känns det som att det är Jennifer Hermoso som måste göra målen. Den tidigare Tyresöspelaren har haft det tungt i de senaste mästerskapen. Lossnar det nu?

Jennifer Hermoso

Defensivt har Spanien haft problem med vem som skall spela bredvid PSG:s Irene Paredes i mittförsvaret. Det ser ut att bli Mapi (Maria Pilar) Leon som får förtroendet i stället för tidigare förstavalet Andrea Pereira. Det tror jag är ett klokt val.

Jag tror att Spanien går vidare som grupptvåa. Då väntar segraren i Sveriges grupp i åttondelsfinal. Och där tror jag att mästerskapet tar slut för spanjorskorna. Skulle de ändå ta sig till kvartsfinal väntar sannolikt Frankrike i kvarten. Vilket också känns som en övermäktig uppgift – även om just fransyskorna brukar vackla i kvartsfinaler.

 

Kina

Världsranking: 16

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Wang Shuang – PSG:s eleganta tia är otroligt viktig för Kinas anfallsspel.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–4–2): Peng Shimeng – Ying Wang, Wu Haiyan, Lin Yuping, Liu Shanshan – Lou Jiahui, Tan Ruyin, Wei Yao, Gu Yasha – Yang Li, Wang Shanshan.

Kommentar: Kina såg väldigt spännande ut i VM 2015. Då föll man mot USA i en tät kvartsfinal. Känslan var ändå att landet återigen var på väg mot den absoluta världstoppen.

Fast de senaste åren har kinesiskorna återigen tappat mark, och nu känns inte laget som någon medaljkandidat. Klart är att laget är defensivt välorganiserat. Det är inte lätt att göra mål på.

I genrepet gjorde dock Frankrike två och vann med 2–1. Kinas fina kvittering gjordes av lagets två offensiva nyckelspelare. Speluppläggaren Wang Shuang kom in från bänken i genrepet och stod för den fina framspelningen. Målet gjordes av skyttedrottningen Wang Shanshan.

Kina har haft det svårt med målskyttet i de större sammanhangen. Tanken är att två gånger Wang skall lösa den biten.

Tyvärr tror jag inte på någon kinesisk framgång i sommar. Jag tror som bäst att laget kan komma trea i gruppen. Det kan ju räcka till åttondelsfinal. Men längre än så tror jag knappast att Kina tar sig.

 

Sydafrika

Världsranking: 49

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Thembi Kgatlana – den hypersnabba forwarden utsågs till Afrikas bästa spelare 2018.

Spelare med Sverigekoppling: Leandra Smeda spelar för Vittsjö.

Startelva i genrepet: Andile Dlamini – Lebogang Ramalepe, Bambanani Mbele, Noko Matlou, Nothando Vilakazi – Refiloe Jane, Kholosa Biyana – Amanda Mthani, Linda Motlhlalo, Thembi Kgatlana – Ode Fulutudilu.

Kommentar: Sydafrikas Banyana Banyana drömmer om att för första gången ta sig vidare ur ett internationellt gruppspel.

I vintras trodde jag att laget skulle ha en ganska bra chans att göra det. Laget såg ju nämligen väldigt defensivt stabilt ut i början av året. 2–1–förlust mot Nederländerna och 0–0 mot Sverige var ju två hoppingivande resultat.

Men på sistone har Sydafrikas försvar läckt ganska rejält. 0–3 mot USA och framför allt 2–7 i genrepet mot Norge är illavarslande siffror. Siffror som säkert skapar oro bland de sydafrikanska backarna.

Nu känns det inte som att Sydafrika kommer att kunna rå på något av lagen i gruppen. Men osvuret är ju bäst.

Sydafrika har några riktigt spännande spelare. Forwarden Thembi Kgatlana är sanslöst snabb, alltså en spelare som är perfekt att kontra på. Och 18-åriga mittfältstalangen Sibulele Holweni skall vara något utöver det vanliga. Hon blir spännande att följa.

2019 startar med ett rejält uppsamlingsheat

Jag tänkte inleda 2019 med att blicka tillbaka på förra årets två sista veckor. Den mest anmärkningsvärda svenska övergången under den perioden var ju helt klart Marija Banusic:s flytt från Beijing till Montpellier.

Banusic hade ett tungt 2018 där hon bland annat tappade sin landslagsplats. I nuläget känns hon ganska långt ifrån VM-truppen, i varje fall om Peter Gerhardsson kommer att fortsätta att jobba utifrån upplägget med två spelare på varje position.

Banusic känns ju egentligen bara aktuell i tiarollen. Och i nuläget ser jag åtminstone Kosovare Asllani, Fridolina Rolfö och Anna Anvegård som starkare kandidater på den positionen. Banusic lär behöva göra en kanonvår i Frankrike för att kunna ta en VM-plats.

Noterbart är ju att Banusics övergång kan öppna för en annan svensk forward med en tung höst bakom sig, nämligen Stina Blackstenius.

Gerhardssons förstaval som toppforward har bara gjort mål i två av 16 matcher i höst. Blackstenius hade en glödhet vecka i slutet av oktober där hon gjorde fem mot Metz och ett mot Lille. Men utöver det har det varit torka för Vadstenas fotbollsstolthet. Det har ju ryktats sedan sommaren 2017 att hon vill hem till Linköping, även om hon själv har dementerat i offentliga sammanhang.

Inklusive Banusic har Montpellier nu sju forwards. Kanske att man därmed överväger att släppa Blackstenius, som bara har ett halvår kvar på sitt kontrakt. Det skulle inte bara vara bra för henne själv, utan även för landslaget. För förbundskapten Gerhardsson hade ju sannolikt uppskattat att Asllani och Blackstenius fått ett halvår att spela ihop sig innan VM.

Dagarna innan jul förlängde en annan landslagsforward sitt kontrakt med Växjö. Anna Anvegård skrev in bara på för 2019, utan även för 2020. Intressant att hon efter lång tids fundering alltså förlängde med två år. Det måste väl innebära att Anvegård tror att Växjö kommer att bli ännu bättre de kommande åren.

En som däremot tackade nej till sin klubbs kontraktsförslag var Olivia Schough.

Samtidigt som Göteborg offentliggjorde intressanta värvningen av norska Vilde Böe Risa meddelades att Schough troligen kommer att lämna. Hon gjorde en stark säsong 2018, och vann den (i och för sig högst opålitliga) damallsvenska assistligan i stor stil.

Samtidigt tyckte jag att Amanda Johnsson Haahr var uppe på Schoughnivå i slutet av säsongen. Utan att ha någon insyn i förhandlingarna har jag funderat lite över om Göteborgsledningen kanske väljer att satsa på den sannolikt billigare Johnsson Haahr till årets serie.

Vi som följer Schough på sociala medier kan inte undgå att se att hon umgås mycket med Rosengårdsspelare. Där har hon ju både flera före detta lagkompisar, samt flera landslagskompisar. Kanske att hon hoppas hamna i Malmö den här säsongen?

Tillbaka till Göteborg. För där finns Årets spelare i damallsvenskan 2018. I varje fall när spelarna själva får välja.

Elin Rubensson var inte nominerad i en enda kategori till Fotbollsgalan. Men när med- och motspelare får rösta anses hon alltså vara damallsvenskans bästa spelare. Jag protesterar inte, för trots att hon inte var nominerad hade jag ju henne som potentiell vinnare av priset som årets mest värdefulla spelare.

Det är Spelarföreningen som håller i de damallsvenska spelarnas omröstningar. De tar även ut årets bästa elva. Den såg ut så här:

Personligen hade jag velat ha med Kosovare Asllani i laget. Annars har jag inga stora synpunkter.

En nyhet som gått ganska obemärkt förbi var att även elitettans skytteligavinnare förlängde sitt kontrakt dagarna innan jul. Sandra Lagerbratt spelar alltså med Lidköping även i år.

En liga rullar på under helgerna, och det är W-league i Australien. Det är en liga som har inletts på ett väldigt jämnt och spännande sätt.

I dag på morgonen svensk tid vann Melbourne City borta mot Western Sydney Wanderers med 2–1 i det som måste ha varit årets första tävlingsmatch alla kategorier inom damfotbollen.

Resultatet innebär att Melbourne efter åtta omgångar ligger på femte plats med 13 poäng. Men man har bara tre poäng upp till serieledande lokalkonkurrenten Melbourne Victory. Faktum är att åtta av de nio lagen fortfarande har realistiska chanser att nå slutspelet.

I toppen av skytteligan delar tre spelare på ledningen med åtta mål vardera. Det handlar om Veronica Latsko (Adelaide United), Sam Kerr (Perth Glory) och Sverigebekanta Natasha Dowie (Melbourne Victory).

Det är ganska många spelare som väljer att dubblera spel i USA:s NWSL och i Australiens W-league. En av dem är japanska Yuki Nagasato, som fick ett lyft igen under 2018 efter ett par tunga år. Kanske att 31-åringen kan dyka upp i Japans VM-trupp till sommaren. Nagasato har inte spelat i landslaget sedan våren 2016, då japanskorna överraskande missade kvalet till OS.

Men den här mottagningen och avslutet visar ju att hon har kvar sina kvaliteter:

Nagasato har för övrigt nyligen startat en blogg – en andra blogg. Hon har bloggat på japanska i över 13 år. Men nu tar hon klivet och skriver även för oss som inte klarar att tyda de japanska tecknen.

Ligan i Australien rullar alltså. Ligorna i Italien och Spanien har tagit ett mycket kort jullov. Båda har nått halvtid och återstartar redan på trettondagsafton.

I Italien leder Juventus tabellen efter halva serien. Petronella Ekroth:s lag är en poäng före Milan och tre före Fiorentina med Stephanie Öhrström.

Lana Clelland

Skytteligan leds av skotska Lana Clelland (Fiorentina) och Valentina Giacinti (Milan), båda på elva mål. Ingen av de svenska spelarna i ligan har gjort mål under de första elva omgångarna. Här speltid i ligan för kvintetten:

Ekroth, Juventus – 7 matcher, 377 minuter
Öhrström, Fiorentina – 8 matcher, 720 minuter
Saga Fredriksson, Sassuolo – 3 matcher, 237 minuter
Jenny Hjohlman, Florentia – 9 matcher, 686 minuter
Julia Molin, Verona – 11 matcher, 990 minuter

Det går bra för svensklagen. Bakom Juventus och Fiorentina ligger Sassuolo på fjärde plats, Florentia på sjätte och Verona på nionde.

I Spanien är det mästarinnorna Atletico Madrid som leder efter 15 av 30 omgångar. Atletico är en poäng före Barcelona och sex före Levante. Barca är obesegrat medan de båda andra topplagen står på varsin förlust.

Skytteligan leds av Albacetes Alba Redondo på elva mål, ett före fjolårets vinnare, mexikanska Charlyn Corral från Levante.

Spanien är en tänkbar motståndare för Sverige i en eventuell åttondelsfinal i årets VM. Precis som under EM för två år sedan har spanjorskorna problem med att hitta en utpräglad målskytt.

Jag tror ju att den målskytten i framtiden kommer att heta Claudia Pina. Men det är för tidigt att tro att 17-åringen skall bära den spanska offensiven redan till sommaren. Även om hon gör mål både med höger och vänster fot – och med huvudet.

Skottland: Celtic blir den första skotska klubb att satsa på ett professionellt damlag.

Norge/Tyskland: Man hade ju hoppats att LSK:s talangfulla innermittfältare Ingrid Syrstad Engen skulle ta vägen via Sverige ut i världen. Men så blev det inte. Veckan innan jul stod det klart att den 20-åriga landslagsspelaren fortsätter karriären med 2,5 år i Wolfsburg.

Det blir allt trängre på den tyska storklubbens mittfält…

Österrike: 2018 års spelare i Österrike heter Sarah Zadrazil. Den 25-åriga mittfältaren spelar sin klubbfotboll ihop med Amanda Ilestedt i Turbine Potsdam.

Island: Nyligen utsågs Sara Björk Gunnarsdottir till årets spelare i Island. I helgen fick hon ett ännu finare pris, då utsågs den före Rosengårdsmittfältaren till årets idrottare i sitt hemland.

Danmark/England: Veckan innan jul stod det klart att Manchester City släpper Nadia Nadim från hennes kontrakt. Danskan ville ju bort från den engelska storklubben redan i somras, men tvingades då kvar. Frågan är vad klubben vann på det.

För under hösten har Nadim, som fyller 31 i morgon, bara spelat två hela matcher, och det i olika cuper.

Tyskland: Nya förbundskaptenen Martina Voss-Tecklenburg tagit ut sin första trupp. Det handlar om en bred trupp för ett träningsläger.

Men den är ändå intressant, för den innehåller bland annat Essens Lena Oberdorf som fyllde 17 år den 19 december samt Sjoeke Nüsken som fyller 18 om tre veckor. Även kvintetten Tanja Pawollek, Giulia Gwinn, Lena Lattwein, Klara Bühl och Sydney Lohmann är fortfarande tonåringar.

Sju av 30 uttagna spelare i den tyska landslagstruppen är alltså under 20 år. Man skulle ju önska att det stod lika många unga talanger och bankade på dörren till den svenska VM-truppen, men så är det inte. Årgångarna 1998–2002 känns rätt tunna.

Men förhoppningsvis kommer det bättre tider framöver. I varje fall har flickfotbollen haft en lysande utveckling här i Västsverige sedan hemma-EM 2013.

Allra sist ett klipp med lite fotbollsgodis från förra året: