En blogg om internationell damfotboll

Johan Rydén, sportreporter på Borås Tidning, bloggar om damfotboll på allra högsta nivå

En blogg om internationell damfotboll

Det officiella allstarlaget från EM – och mitt

I dag släpptes det allstarlag från EM som Uefas tekniska observatörspanel har tagit ut. Som väntat fanns ingen svensk spelare med i elvan.

Det var nästan storslag till finallagen. Tyskland fick med fem spelare och England fick med fyra. Dessutom fanns en fransk och en spansk spelare med.

EM:s officiella allstarlag ser ut så här: Mary Earps – Giulia Gwinn, Leah Williamson, Marina Hegering, Sakina Karchaoui – Keira Walsh, Aitana Bonmati, Lena Oberdorf – Beth Mead, Alexandra Popp, Klara Bühl.

Här är några andra allstarlag:

Inför EM-finalen tog även SVT (Daniel Nannskog och Markus Johannesson) ut sin drömelva från mästerskapet:

Merle Frohms – Ona Batlle, Millie Bright, Wendie Renard, Sakina Karchaoui – Aitana Bonmatí, Kosovare Asllani, Lena Oberdorf – Beth Mead, Alexandra Popp, Delphine Cascarino.

– Aitana Bonmatí, Kosovare Asllani, Lena Oberdorf – Beth Mead, Alexandra Popp, Delphine Cascarino

Själv tog jag ut ett lag inför turneringen och ett nytt inför semifinalerna. Nu är det dags att presentera det slutgiltiga laget. Jag har valt att ta ut en elva, plus tolv ersättare – alltså en full EM-trupp.

Så här ser mitt drömlag ut:

Nicky Evrard, Belgien/OH Leuven

Lucy Bronze, England/Barcelona
Marina Hegering, Tyskland/Wolfsburg  
Wendie Renard, Frankrike/Lyon  
Sakina Karchaoui, Frankrike/PSG

Lena Oberdorf, Tyskland/Wolfsburg  
Keira Walsh, England/Manchester City

Beth Mead, England/Arsenal 
Lina Magull, Tyskland/Bayern München  
Delphine Cascarino, Frankrike/Lyon

Alexandra Popp, Tyskland/Wolfsburg

Ersättare:
Mary Earps, England/Manchester United (mv)
Merle Frohms, Tyskland/Eintracht Frankfurt
Giulia Gwinn, Tyskland/Bayern München, 
Kathrin Hendrich, Tyskland/Wolfsburg
Leah Williamson, England/Arsenal
Selma Bacha, Frankrike/Lyon
Georgia Stanway, England/Bayern München
Grace Geyoro, Frankrike/PSG
Kosovare Asllani, Sverige/Milan
Aitana Bonmati, Spanien/Barcelona 
Klara Bühl, Tyskland/Bayern München
Alessia Russo, England/Manchester United

Förbundskapten: Sarina Wiegman, England

Det blev alltså några ändringar i startelvan efter de tre sista matcherna. Marina Hegering tog en självklar plats i elvan. Jag tror faktiskt att Tyskland förlorade guldet när de tvingades byta ut henne i första förlängningskvarten i finalen.

Notera också att jag anser att Frankrike hade turneringens två bästa vänsterbackar, även om Bacha stundtals spelade överallt. Dock skall sägas att konkurrensen var betydligt hårdare på högerbacksplatsen där såväl Ona Battle som Laura Wienroither var goda utmanare till mina två val. För övrigt höll jag på Giulia Gwinn inför semifinalerna, men Lucy Bronze var inblandad i de engelska segermålen både mot Sverige och Tyskland, vilket blev avgörande för mitt val av Bronze i elvan.

Noterbart också att jag har med en spelare som inte startade en enda match – Alessia Russo. Men hon gjorde fyra mål som inhoppare, och får således agera supersub även i min EM-trupp. Om Marie-Antoinette Katoto hade spelat mer än 94 minuter i turneringen hade hon varit given, för det var 94 väldigt bra minuter. Men det är lite för lite speltid för att kunna komma med, tycker jag.

Nu välkomnar jag era allstarlag. Det är alltid roligt att se hur andra tänker.

Jag välkomnar även synpunkter på vem som varit Europas bästa spelare säsongen 2021/22. Jag har numera den svenska mediarösten i Uefas officiella pris till den bästa spelaren i Europa. Och jag tycker att det är svårt i år. Så kanske att jag kan vara påverkbar när kandidaterna kommer…

EM-guld till England inför rekordpublik

Tyskland var minst lika bra, men alla stjärnor stod rätt på himlen för England. Därför vann Lionesses alldeles nyss EM-guld via 2–1 efter förlängning mot Tyskland.

Allt, verkligen allt gick Englands väg i den här turneringen. Så var det på vägen fram till finalen. Och det fortsatte även i avslutningsmatchen på Wembley.

Det började redan på uppvärmningen där Tysklands skyttedrottning Alexandra Popp fick kasta in handduken till följd av en muskelskada. In i startelvan med kort varsel kom Lea Schüller. Det var tydligt att det bytet påverkade det tyska spelet under den första halvleken. Utan sin naturliga uppspelspunkt kändes Tyskland rätt vilset under de första 45 minuterna.

Den första halvleken gick alltså till England, dock utan att hemmalaget på något sätt var överlägset. För trots att det engelska laget kändes bättre hade jag faktiskt 2–2 i klara målchanser i paus.

Och. Vid den ena målchansen slog bollen upp på Leah Williamson:s arm. Den var högre än axelhöjd, den typen av hands skall alltid bestraffas. Tyskland skulle alltså haft en straff. Men återigen gjorde VAR-domarna en avgörande miss i det här mästerskapet. Tråkigt.

Överhuvud taget var domarinsatsen rätt dålig i finalen. Det var pinsamt att se hur den ukrainska domaren Kateryna Monzul, utan att på något sätt agera, lät de engelska spelarna maska bort turningens sju sista minuter. När det tar 72 sekunder att lägga en hörna, som det gjorde på slutet, måste domaren börja jobba med sina kort.

Men Monzul blandade och gav under hela matchen. Hon delade ut flera rätt billiga gula kort under ordinarie speltid. Men blundade för de stora sakerna när det skulle avgöras.

England hade verkligen tur med domsluten. Utöver den straff laget skulle ha haft emot sig tycker jag även att Alessia Russo borde ha fått rött kort. Det var minst gult för den armbåge hon delade ut till Kathrin Hendrich och minst gult för den tackling mot Lena Oberdorf som hon också blev varnad. Och så fick de engelska spelarna alltså maska ohämmat på slutet.

Tillbaka till själva spelet. I paus verkade det som att det tyska laget kunde prata ihop sig om hur man skulle agera utan Popp. För den andra halvleken gick till Tyskland. Jag räknade till 5–1 i klara målchanser i halvleken.

Men. England gjorde mål på sin enda. Målet kom när hemmalaget spelade i numerärt underläge eftersom Beth Mead behandlades för en skada hon ådrog sig när hon själv gick in rätt fult mot Marina Hegering.

Lysande Keira Walsh slog en fantastisk djupledspassning till inhopparen Ella Toone. Fri med målvakten Merle Frohms stod Toone för en högklassig lobb. Ett mycket vackert mål.

Men som ofta när ett lag gör något bra gör motståndarna något mindre bra. Jag tyckte att Kathrin Hendrich långa stunder gjorde en kanonmatch i finalen. Men hon var misslyckad vid båda de engelska målen, vilket ju förstås drar ner betyget rejält. Vid 1–0 såg hon Toones löpning, och hade gott om tid att ta djup. Men gjorde inte det.

I drygt 17 minuter var England i ledningen. Sedan gjorde Tyskland ett jättefint mål. Inbytta Sydney Lohmann drog upp anfallet. Hon spelade ut till en annan inhoppare, Tabea Wassmuth, vars inspel hamnade på foten på Lina Magull. Den sistnämnda styrde läckert upp bollen i nättaket.

Det var 1–1 efter ordinarie tid. Och jag hade alltså 7–3 i målchanser till Tyskland. Under förlängningen räknade jag bara in två målchanser. De kom i den andra kvarten, och båda var engelska.

Den första i minut 110 var guldmålet. Beth Mead tvingades gå av efter sin fula tackling mot Hegering. In då kom istället Chloe Kelly. Det är hon som bär de gyllene skorna på kvällens guldfest.

En högerhörna från Lauren Hemp vanns av Lucy Bronze. Bollen damp ner mitt framför det tyska målet, där inhoppare Kelly befann sig. Hon fick två chanser, och på andra chansen lyckades hon få bollen mellan benen mot Kathy Hendrich.

Såg jag rätt var det dessutom så att Hendrich i förstaläget petade bort bollen från målvakt Frohms. Hendrich stod alltså för ett olyckligt ingripande även vid Englands andra mål. Överhuvud taget har mittförsvaret varit Tysklands akilleshäl de senaste åren. Men Hendrich och Marina Hegering har gjort en bra turnering. Dock blev det tyska laget väldigt mycket darrigare när Hegering tvingades byta i minut 103. Inhopparen Sara Doorsoun-Khajeh såg verkligen inte trygg ut. Faktum är att det bytet kan ha varit det som avgjorde matchen.

Tillsammans med Chloe Kellys 2–1-mål förstås. Efter det målet följde alltså en stunds maskande innan det stora segerjublet bröt ut. Och vilket jubel det var. Tänk att få fira guld med 87 192 åskådare, där säkert 80 000 var hemmasupportrar. Publiksiffran var för övrigt den högsta på en EM-match alla kategorier – alltså även herrarnas turneringar.

Lagkapten Leah Willamson strålade med hela ansiktet när hon lyfte pokalen mot Londonhimlen. Den fest som har dragit igång nu skulle man ha varit med om.

England tog nästan storslam i Uefas utmärkelser. Keira Walsh prisades som finalens bästa spelare. Det priset tyckte jag nog kunde ha gått till Lina Magull.

Beth Mead vann skytteligan på sina sex mål och fem assist. Hon fick även pris som turneringens bästa spelare. Där vet jag inte heller om jag delar juryns uppfattning. Jag tycker nog att Walsh har varit den genomgående bästa engelska spelaren. Men det är svårt att vinna den här typen av priser som defensiv innermittfältare.

Dock fick Lena Oberdorf ett högst välförtjänt pris. Tysklands sexa blev turneringens bästa unga spelare. Ett självklart val, även om hon inte var lika suverän i finalen som hon varit tidigare i turneringen.

Frågan är ändå om inte turneringens allra bästa aktör var Sarina Wiegman. För andra Europamästerskapet i rad förde hon värdnationen till guld. En makalös prestation.

Hennes metod är något för andra tränare att lära ifrån. Både i Nederländerna och England har hon givit en startelva fullt förtroende. Men hon har aldrig tvekat att göra byten när saker inte fungerar. När England var i brygga mot Spanien var det hennes byten som vände matchen.

Och i finalen var det två inhoppare som gjorde målen. Många ville se glödheta Alessia Russo från start istället för Ellen White. Men Wiegman hade sin smarta idé om att spela väl samspelta Fran Kirby och White tillsammans. Och sedan byta in klubbkompisarna Toone och Russo tillsammans, för att ha en spets som känner varandra väl.

EM-final 2022

England–Tyskland 2–1 efter förlängning.
1–1 (0–0) efter ordinarie tid.

Mål: 1–0 Ella Toone (62, assist Keira Walsh), 1–1 Lina Magull (79, assist Tabea Wassmuth), 2–1 Chloe Kelly (110).

Varningar, England: Georgia Stanway, Ellen White, Alessia Russo och Chloe Kelly. Tyskland: Felicitas Rauch, Lena Oberdorf och Lea Schüller.
Domare: Kateryna Monzul, Ukraina
Publik: 87 192 på Wembley

Målchanser: 5–7 efter förlängning. 3–7 (2–2) efter ordinarie tid.

England (4–2–3–1): Mary Earps – Lucy Bronze, Millie Bright, Leah Williamson, Rachel Daly (Alex Greenwood, 88) – Georgia Stanway (Jill Scott, 88), Keira Walsh – Beth Mead (Chloe Kelly 62), Fran Kirby (Ella Toone, 55), Lauren Hemp (Nikita Parris, 119) – Ellen White (Alessia Russo, 55).

Tyskland (4–1–4–1): Merle Frohms – Giulia Gwinn, Kathrin Hendrich, Marina Hegering (Sarah Doorsoun-Khajeh, 103), Felicitas Rauch (Lena Lattwein, 113) – Lena Oberdorf – Svenja Huth, Sara Däbritz (Sydney Lohmann, 73), Lina Magull (Linda Dallmann, 91), Jule Brand (Tabea Wassmuth, 46) – Lea Schüller (Nicole Anyomi, 67).

Löfven, Blackstenius, Schelin, Sjögren, Hegerberg, Örgryte och Marozsan

Inlägget korrigerat i efterhand i delen om Stina Blackstenius övergång.

I gårdagens inlägg lovade jag komma med ett nyhetssvep från runtom i damfotbollsvärlden. Och här är det.

Fast jag börjar med en uppföljning av gårdagens inlägg om hur svensk fotboll har styrts under coronakrisen. Det bör ju nämligen sägas att statsminister Stefan Löfven:s sågning av Stockholms fotbollförbund även var en käftsmäll för Svenska fotbollförbundet.

Distriktsförbunden har självbestämmanderätt, men statsministerns utspel var ändå en väldigt tydlig signal till SvFF om att skaffa sig hårdare kontroll över sina distrikt. Kanske att det är ett av skälen till att SvFF den senaste tiden varit tydligare i sin kommunikation med distrikt och klubbar. Som exempel skrev man så här den 16 april:

”Distriktsförbund och föreningar ska följa Folkhälsomyndighetens föreskrifter med allmänna råd som, med ikraftträdande den 17 april 2020, anger att matcher, träningsmatcher och tävlingar kan genomföras för barn och ungdomar födda 2002 och senare, medan man avråder från tävlings- och träningsmatcher för vuxna.”

Så till den senaste tidens damfotbollsnytt. I går kunde vi se på SVT att Piteå IF tappar cirka 350 000 kronor på att Piteå Summer Games inte blir av i år.

Piteå IF

I samma inslag konstaterar Piteås ordförande Rikard Fahlman att coronakrisen dessutom sannolikt kommer att leda till dyrare reskostnader i år:

”Vi vet ju inte hur allsvenskan kommer att spelas. Där kommer vi antagligen att åka på en smäll med dyrare kostnader för resor och det är en väldigt stor del av våra kostnader. Nu har vi Umeå på 22 mils avstånd, men annars är närmsta matchen Uppsala, så varje bortamatch är med flyg. Det kostar enorma pengar.”

Klubben har redan tappat 100 000 kronor på biljetter de inte kan boka av. Nu är ordförandens förslag att det bör införas en resekostnadsfördelning i damallsvenskan.

EFD:s generalsekreterare Tomas Hoszek svarar så här på det förslaget:

”Om Piteå önskar en sådan lösning behöver den dras med övriga klubbar i damallsvenskan. EFD har inga ytterligare medel att dela ut än det vi redan gör.”

Det återstår att se om övriga damallsvenska klubbar vill släppa delar av sina intäkter för att hjälpa Piteå och Umeå.

Stina Blackstenius

Den största inhemska nyheten de senaste veckorna är ju Stina Blackstenius övergång från Linköping till Göteborg. I förra veckan presenterade GP intressant bakgrundsinfo kring övergången.

I en lång artikel presenterade tidningen utdrag ur det tävlingsärende som gjorde Blackstenius klar för Göteborg. Det visar att tvisten har hållit på sedan den 12 november. Det är nämligen det datum som Göteborg ansåg att klubbarna var överens. En linje som även förbundets skiljenämnd sedan gick på.

I november skrev Göteborg ett spelaravtal med Blackstenius, som man laddade upp i förbundets datasystem Fogis. Däremot lade man aldrig upp något övergångsärende. Och här stannade allt. Här har det tidigare felaktigt stått att Göteborg även la in en övergång i Fogis. Men det var jag som hade läst texten i GP dåligt.

Formuleringen i tidningen är: ”Det enda som saknades var Linköpings FC:s signatur, erfar GP. Den kom aldrig.” Enligt tidningen berodde det på ett par olika saker:

1) LFC fick in nya sponsorspengar, vilket förbättrade klubbens ekonomiska läge.
2) Mimmi Larsson skrev på för Rosengård, vilket gjorde att Linköpings behov av Blackstenius blev klart större.

Först i slutet av februari tog Göteborg ärendet till skiljenämnd, och den 27 mars avgjordes tvisten. Det är lätt att förstå att Blackstenius har haft svårt att hålla fokus den här vintern.

Vi har nyligen också fått veta vad Lotta Schelin har haft fokus på den senaste tiden. Ihop med sin fru Rebecca Schelin har Schelin skrivit en självbiografi som heter ”I huvudet på Lotta Schelin” och som släpps i höst. Den går redan nu att förhandsboka.

I veckan har Sofia Jakobsson fyllt 30 år. Grattis.

På en mycket lägre nivå har division IV-klubben Örgryte IS gjort ett antal fina nyförvärv. Öis är kanske det av de herrelitlag som i år startar damlag från gärdsgårdsserierna som fått minst uppmärksamhet.

Men Örgryte har skaffat sig en stomme av ett gäng tidigare Jitexprofiler. Först anslöt Sofia Skog med damallsvenska meriter från just Jitex och Göteborg FC samt flerfaldiga bandyvärldsmästaren Elin Sandgren, som spelat damallsvenskt för QBIK och Jitex. Och nyligen fick man in ytterligare ett meriterat nyförvärv i Julia Strahl, som spelat i elitettan med Kungsbacka och Jitex.

Skog och Strahl har för övrigt redan gjort mål för Örgryte.

Tillbaka till högsta nivån. Ute i Europa körs diverse hem- eller familjeutmaningar. Här är hur Linda Sembrant löste familjeutmaningen #FamilyChallenge:

I Norge ligger fotbollsträningen nere, och det är stopp för publikmatcher åtminstone till den 1 september.

Det händer ändå lite grand i vårt västra grannland. Bland annat har Martin Sjögren förlängt sitt kontrakt som norsk förbundskapten. Han blir minst kvar över det EM-slutspel som nu är flyttat till 2022.

Sjögren var för övrigt med i Olof Lundh:s podd för några veckor sedan. Då sa förbundskaptenen att han inte tror att storstjärnan Ada Hegerberg kommer tillbaka till landslaget.

Det ledde till en dispyt med båda systrarna Hegerbergs agenter Alan Naigeon och Victor Bernard. Naigeon tycker både att Sjögren hade dålig tajming med sina uttalanden samt att förbundskaptenen gått över gränsen. Agenten säger:

”Jag förstår inte vad han vill säga? Vad måste Ada göra? Måste hon ringa Martin för att få komma tillbaka? Han tar upp det här med jämna mellanrum. Jag förstår inte vad han har för problem?”

Jag har inte hört podden, men jag minns att Ada Hegerberg tog upp ämnet i magasinet Josimar just innan fjolårets VM-slutspel. Det tyckte jag var väldigt dålig tajming, eftersom det tog bort fokus från de spelare som Norge faktiskt hade med till VM. I det länkade inlägget skrev jag att: ”Så agerar inte lagspelare – bara egoister.”

Och vad jag har hört så har agent Naigeon rätt. Ada Hegerberg måste ta initiativet om hon vill tillbaka till landslaget. Och hon måste även be både spelare och ledare om ursäkt. Exakt för vad det är hon behöver be om ursäkt för har jag däremot inte hört något om.

Sjögren har alltså förlängt. En förbundskapten som däremot inte får förlängt är Englands bas, Phil Neville. Han kommer att köra vidare över OS, där det är Storbritannien som skall spela. Däremot leder inte Neville Englands lag i EM-slutspelet 2022.

För övrigt vill Svenska fotbollförbundet förlänga Peter Gerhardsson:s kontrakt att löpa över EM 2022. Gerhardsson har för övrigt gått ner i lön under den period har är korttidspermitterad.

Trots två förluster i Algarve ligger Sverige för övrigt kvar på femteplatsen på världsrankingen, även på den senaste rankinglistan.

Nu under coronatider har det diskuterats och spekulerats kring hur olika sporter, lag och idrottare kommer att klara krisen. För ett tag sedan gick det internationella spelarfacket Fifpro ut med en rapport som sa att damfotbollen som sport kan vara hotad.

Det kändes väl alarmistiskt, även om förstås det finns anledning att fråga sig hur internationella herrfotbollsklubbar kommer att hantera sina damlag nu när det blir kämpigt med ekonomin.

Här i Sverige svarade i alla fall EFD på rapporten med att säga att de trots allt ser framtiden an med optimism:

”Vi analyserar löpande fakta vi har och de signaler vi får från omvärlden. Coronakrisen kommer att övergå till något nytt, och då bygger sig svensk damelitfotboll stark igen.”

Jag är också inne på EFD:s linje. Damfotbollen har blivit så stark att den inte kommer att raseras av den här pandemin. Det är även en åsikt som stöds av svenska spelaragenten Maria Karlsson de Cecco och av en sponsorskonsult vid namn Anders Lindén. Den senare säger till SVT:

”Det genombrottet som kom 2019, med fotbolls-VM och allt som skedde, det går inte att stoppa, tror jag.”

Frågan är om Lyon kan stoppa stjärnduon Dzsenifer Marozsan och Sarah Bouhaddi från att lämna klubben. Den viktiga Lyonduon sägs vara stora prestigevärvningar av Utah Royals i NWSL. Då snackar vi inte bara prestige för klubben, utan också för hela ligan.

Marozsan har varit Lyons bästa spelare de senaste åren. Och om hon lockas från Europas största klubb till USA, då är det en jättevinst för amerikansk klubbfotboll.

Rykten säger att Bouhaddi och Marozsan kommer att ersättas av Atletico Madrids Lola Gallardo och Wolfsburgs Sverigebekanta mittfältare Sara Björk Gunnarsdottir.

Det känns ju faktiskt lite konstigt. För jag ser Gunnarsdottir som en väldigt annorlunda spelare än Marozsan. Men kanske att Lyon försöker att bygga om sitt lag och sitt spel.

Ett lag som håller på att bygga om är Bayern München. I veckan har man gjort klart med tyska landslagsbacken Marina Hegering. Därmed har Bayern på kort tid värvat både Hanna Glas och Hegering till sin backlinje.

De värvningarna antyder att Bayern kommer att tappa backar från den ännu ej avslutade säsongen. För på högerbackssidan har man ju exempelvis redan tyska landslagsspelarna Giulia Gwinn och Kathrin Hendrich. Mittbackar finns det också gott om: Amanda Ilestedt, Simone Boye-Sørensen, Carina Wenninger, Simone Laudehr och Kristin Demann.

Vid en koll på tabellen i Frauen-Bundesliga är det för övrigt inte i defensiven som Bayern har tappat mest på Wolfsburg, utan i offensiven. Wolfsburg har 74–7 i målskillnad, medan Bayern har 43–13. Men visst, backlinjen är ju också en del av offensiven. Så kanske att de nya värvningarna kan hjälpa Bayern både framåt och bakåt. Och München har ju dessutom tidigare gjort klart med Lea Schüller till offensiven för nästa säsong. Så man jobbar ju även på att spetsa till offensiven.

Slutligen noterar jag att Kinas landslag tränar på inför ett avgörande OS-playoff som vi inte vet när det kan bli av.

 

Lokaltidningarna sänder Champions League

I kväll spelar Göteborg och Piteå sextondelsfinaler i Champions League. Ingen av de båda hemmamatcherna mot Bayern München och Brøndby sänds av någon etablerad tv-kanal. Däremot har lokaltidningarna valt att streama matcherna på sina hemsidor.

Således kan man se på Göteborg–Bayern München på gp.se (avspark 18.45) och Piteå–Brøndby på pt.se (avspark 19.00).

I övrigt går några av de andra matcherna med svenskintresse att se på youtube. Här är länkar till Mitrovica–Wolfsburg. Där är det avspark 18.00:

20.30 startar Juventus–Barcelona, vilket troligtvis blir Linda Sembrant:s tävlingsdebut för Juve:

Och 21.00 går det att se Breidablik–Sparta Prag här:

Alla matcher visas på något sätt. I den här tweeten ser ni vilka kanaler som sänder:

För svensk del är det till Piteå vi skall sätta vårt klart största hopp. Vid lottningen bedömde jag att chanserna för svensk seger i dubbelmötet mellan Göteborg och Bayern München är mindre än tio procent. Den uppfattningen kvarstår med tanke på att Göteborg är inne i en formsvacka samtidigt som Amanda Ilestedt:s och Ali Riley:s lag har imponerat stort i säsongsupptakten.

Göteborg måste vinna i kväll för att ha kvar en rimlig chans till avancemang. Enligt GP tvingas dock laget komma till spel utan nyckelspelaren Vilde Böe Risa. I stället får 17-åriga Hanna Andersson chansen i startelvan. Hon har totalt spelat 30 minuter i damallsvenskan i år.

Kul för Andersson, men väldigt tråkigt för Göteborg att inte kunna matcha bästa laget. Enligt GP startar man så här:

Loes Geurts – Emma Koivisto, Beata Kollmats, Taylor Leach, Natalia Kuikka – Elin Rubensson, Julia Roddar, Filippa Curmark, Hanna Andersson – Julia Zigiotti Olme, Rebecka Blomqvist.

Hos Bayern vimlar det av VM-spelare. Skall man nämna några så blev ju kantspelaren Giulia Gwinn utnämnd till VM:s bästa unga spelare. Forwarden Linda Dallmann är en härlig tekniker, Lineth Beerensteyn är blixtsnabb och innermittfältarna Melanie Leupolz och Lina Magull är väldigt spelskickliga.

För Piteå bedömde jag i samband med lottningen chanserna mot Brøndby till 50/50. Då skrev jag också att om jag var tvungen att välja en favorit skulle det bli det danska storlaget, mest med tanke på att rutinen – Brøndby har varit med i alla upplagor av Champions League.

Danskorna har tagit tolv av 18 möjliga poäng i upptakten på ligaspelet. Duon Nanna Christiansen och Nicoline Sörensen har gjort 15 mål ihop, och är spelarna att stoppa.

Nanna Christiansen

Känslan nu är ändå att Piteå har ganska god chans att vinna det här. Vårt mästarlag är svårslaget, och jag tror att det har en fördel av att inte vara lika bra scoutat som det är i damallsvenskan. Sannolikt möter inte Brøndby många lag som spelar som Piteå på hemmaplan.

 

En analys av VM-finalen

För en stund sedan avslutades semifinalen i Afrikanska mästerskapen för herrar mellan Senegal och Tunisien. Senegal vann med 1–0 efter förlängning.

Orsaken till att jag tar upp en herrfotbollsmatch i en blogg om damfotboll är en situation i den andra förlängningskvarten. En Senegalback fick bollen på armen, och domaren dömde straff.

Jag tänkte direkt att det där var nästan en exakt likadan hands som Holland fick straff på i åttondelsfinalen mot Japan. Senegalbacken hade armen hängande några centimeter utanför kroppen, i en naturlig position – precis som Kumagai.

I VM valde domaren att inte dubbelkolla på VAR-bilderna, utan Saki Kumagai:s ofrivilliga hands hjälpte Holland vidare. Och som bekant gick holländskorna sedan hela vägen till final.

Den här gången valde domaren dock efter lite palaver att kliva av planen och kolla reprisbilderna. Min tolkning är att Kumagais hands inte skall vara bestraffningsbar. Det blev bekräftat i den här situationen – för Tunisiens straff ströks.

Nu kan man ju inte slå fast handstolkningen utifrån en situation. Men det är ju ändå en tydlig signal att VAR-domarna har haft Kumagaisituationen att utgå ifrån, och att de sa ifrån nu.

Därmed tycker jag att jag fick en bekräftelse på att Hollands straff var felaktig. Det var även en bekräftelse på att Frankrike inte skulle haft straff i kvartsfinalen mot USA när bollen tog Kelley O’Hara:s hand.

Det om domslut och regler. Nu till ett utlovat inlägg om VM-finalen. Det har hunnit gå drygt en vecka sedan slutsignalen ljöd och VM var över. Det är således på tiden att jag ger den analys av finalen som jag hade utlovat.

Jag noterar att tränargurun Raymond Verheijen inför finalen såg klubbtillhörigheten i Hollands trupp som en viktig faktor till lagets framgångar. Och visst måste det vara en tillgång att en spelare från varje lagdel har tillhört samma klubb den gångna säsongen.

Även USA har ju fördel av att ha ett samspelt lag. Som bekant är ju USA:s landslag nästan som ett klubblag. Sveriges förbundskapten Peter Gerhardsson kallade ju USA för just ett av världens bästa klubblag inför lagens möte i gruppspelet. Då sa han också att:

”De har mycket tid tillsammans och ser ut som ett klubblag i sitt sätt att agera. Alla är väldigt tydliga i sina roller. De har sin 4-3-3-uppställning och är ett väldigt centrerat lag. Oavsett vilka som spelar så är det väldigt tydligt.”

Så det var två väl samspelta lag som gjorde upp i finalen. Verheijen hade även synpunkter på tränarna. Över turneringen bedömde han Sarina Wiegman vara taktiskt skickligare än Jill Ellis.

I finalen valde Wiegman en taktik som gick ut på att inrikta försvarsspelet på att hålla rent centralt, och släppa kanterna. Det var också väldigt tydligt hur Holland gjorde allt för att dra ner tempot.

Dessutom hade Wiegman sannolikt sett hur Spanien mötte USA med ett fysiskt spel, något som störde amerikanskorna. Därför valde Holland även att spela väldigt fysiskt, ofta låg man på eller just över gränsen till det tillåtna.

Offensivt låg Wiegmans fokus på kontringar. Därför flyttade hon om i sin vanliga elva. Hon flyttade ner Vivianne Miedema så att hon fick en tiaroll på mittfältet. Framför sig hade skyttedrottningen Lineth Beerensteyn – som normalt brukar utgå från högerkanten. Tredje förändringen vad gäller positioner var att Danielle van de Donk fick lämna tiarollen för att istället utgå från högerkanten.

Dessutom ställde Wiegman upp med en mer fysisk backlinje än hon brukar när hon tog bort Merel van Dongen och istället flyttade in Anouk Dekker i elvan. Dekker gick in i mittförsvaret och sköt ut Dominique Bloodworth på vänsterbacken.

USA ställde upp i sin vanliga 4–3–3. Jill Ellis valde återigen Sam Mewis framför Lindsey Horan på mittfältet. I övrigt kändes elvan ganska solklar.

USA hade ju rivstartat i de sex första VM-matcherna, och gjort mål inom tolv minuter i allihop. Men den här gången skulle man få det tuffare i matchupptakten. Ganska direkt efter avspark blev det tydligt vad Holland var ute efter.

Efter 2.12 fick Holland inkast. Det fanns möjlighet att kasta snabbt. Men det tog hela 22 sekunder innan bollen sattes i spel.

2.45: Dekker ger Alex Morgan en bröstvärmare. Bollen har spelats iväg sedan länge, men Dekker tar chansen att fullfölja sin tackling.

Så där rullar det. Holland tar varje chans att fullfölja sina tacklingar, och de maskar vid inkasten. Som efter 6.59 – då det tar Holland 18 sekunder att få iväg ett inkast. Och efter 8.30 skickar Bloodworth av Rose Lavelle av planen. En minut senare får Sherida Spitse gult kort för en sen och ful tackling mot samma amerikanska.

https://twitter.com/zac13_/status/1147886599138447360

Det är tydligt att USA störs både av Hollands maskande samt av det hårda spelet. Ganska tidigt börjar amerikanskorna markera att de får ta mycket stryk.

Bland annat ligger Morgan kvar länge i straffområdet efter att ha fått en smäll i ryggen från Bloodworth precis innan Morgan skall ta emot bollen. Det är en sådan där taktisk smäll, alltså en som i princip aldrig ger straff, men som ändå stör forwarden så mycket att mottaggningen oftast blir dålig.

Amerikanskan försöker visa för domarna att Holland hela tiden spelar på gränsen. Den här gången blir dock demonstrationen överdriven, och det blir i stället Morgan som får en tillsägelse.

Inledningsvis har USA också, trots stort övertag i bollinnehav, väldigt svårt att skapa målchanser. Man har för många tillslag, vilket gör att det tar för lång tid att vända spelet. Hollands centrerade försvar funkar väldigt bra i cirka 35 minuter.

Sedan börjar amerikanskorna använda sig av snabbare spelvändningar. Och då kommer också målchanserna. Två kommer på inspel från Megan Rapinoe. Först är Sam Mewis otroligt nära att nicka in 1–0. Sari van Veenendaal gör dock en kanonhalvlek och räddar turligt och närmast omedvetet med sidan av kroppen.

Mindre än en halvminut senare styr Morgan ett Rapinoeinlägg. Återigen har van Veenendaal turen med sig i räddningen. Liggande styr hon nämligen bollen via stolpen och in i skopan.

Strax efter räddar van Veenedaal med skicklighet när Morgan skjuter från straffområdeslinjen.

Först på övertid i halvleken har Holland sin första målchans. Det är rörigt i USA:s straffområde en stund. Hollänskorna lyckas dock inte få till något avslut mot mål under halvleken. Jag sätter ändå 4–1 i klara målchanser till USA i paus.

På övertid inträffade en situation som jag reagerade över. Det var Lieke Martens som nickade en boll. Precis när holländskan träffat bollen kom Kelley O’Hara farande och nickade Martens i huvudet. Domaren reagerade inte över själva kollissionen, men bröt ändå spelet när båda blev liggande.

När matchen väl startade igen blev det uppkast. Det här tycker jag är ett stort problem inom fotbollen. Sporten är väldigt dålig på att skydda spelarnas huvuden.

Om O’Hara hade kommit så sent in i en duell mot fötterna hade det minst varit gult kort. Det hade varit rött om hon kommit med dubbarna före. Nu skallade hon ner Martens – och fick inget straff alls.

Eller. Möjligen kan man säga att synden straffade sig själv för amerikanskan, för hon tvingades kliva av matchen i halvtid. Men skallningar borde straffas hårdare. För övrigt reagerade jag på samma sätt när Kosovare Asllani på ett liknande sätt blev skallad av Sherida Spitse i semifinalen.

Det var alltså mållöst i paus. Då listade tränarguru Verheijen risker med Hollands 4–4–1–1-uppställning:

Jag vet inte om det var just någon av de punkterna som avgjorde matchen. Jag hade under hela världsmästerskapet ifrågasatt Hollands backlinje.

Den klarade sig dock väldigt bra större delen av turneringen. Men till slut blev den Hollands fall. Stefanie van der Gragt tittade inte över axeln i 58:e minuten när hon skulle rensa bort ett inlägg som hade ändrat riktning på Sherida Spitse. van der Gragts höga spark träffade i sidan på Alex Morgan. Domaren agerade inte spontant, men fick hjälp av VAR-rummet. Det var ju faktiskt en solklar straff.

Även om van der Gragt inte har någon avsikt att sparka Morgan är det just var hon gör. Och man får inte sparka motståndare i brösthöjd.

Rapinoe klev fram och var iskall från straffpunkten. Målet var hennes sjätte och innebar att hon samtidigt säkrade segern i skytteligan.

Efter det målet släppte Holland på handbromsen och gick för en kvittering. Då blev skillnaden mellan lagen otroligt tydlig. Holland kom ingenstans, medan USA hade anfall på anfall.

Matchen punkterades helt i 69:e minuten när Crystal Dunn vann en duell mot van de Donk. Via Sam Mewis spelades bollen till Rose Lavelle. Mittfältaren drev en bra bit. Hon hann med att dra en sula innan hon gjorde en kroppsfint som satte van der Gragt på fel ben. Sedan pricksköt Lavelle in 2–0-målet. Saken var klar.

Resten av matchen var klasskillnad. Jag räknade till slut till 11–2 i målchanser och tycker nog att USA borde ha fått en straff till, för i 87:e minuten fick van der Gragt bollen på armen. Holländskan hade armen över skulderhöjd, och då finns det ju inte längre någon ofrivillig hands.

När holländskorna hade sitt enda avslut mot mål i matchen hade USA redan haft sju. Och det slutade 9–1 i avslut mot mål. USA var totalt sett minst en klass bättre än Holland i den här matchen. Det faktum att amerikanskorna vann alla sju matcher under ordinarie tid säger ju det mesta om lagets klass.

Holländskorna kan dock gå med höga huvuden. Laget gjorde en kanonturnering. Trots att varken Lieke Martens eller Shanice van de Sanden var nära sin EM-form nådde alltså laget ända till finalen. En väldigt bra prestation av Wiegmans gäng.

Men i finalen var man aldrig nära. Där var USA alldeles för bra.

Efteråt på prisutdelningen prisades Sari van Veenedaal som VM:s bästa målvakt. I skytteligan vann Rapinoe före Morgan och Ellen White. Rapinoe blev även turneringens allra bästa spelare. Tvåa där kom Lucy Bronze och trea blev Rose Lavelle. Bästa unga spelare blev tyska stjärnskottet Giulia Gwinn.

Noterbart i övrigt är att Rapinoe blev den första spelare någonsin att starta tre raka VM-finaler. Kvartetten Alex Morgan, Tobin Heath, Ali Krieger och Carli Lloyd spelade också i sina tredje raka finaler, men ingen av dem har startat alla tre gångerna.

Analys av kvartsfinalen – Tyskland borde nog fått en straff

Nu har man fått sova en natt på saken. Sova en natt på det faktum att Sverige är i VM-semifinal. Och det känns lika bra i dag som det gjorde i går.

Efter gårdagens kvartsfinal läste jag flera kommentarer om att det var den bästa match landslaget någonsin gjort. Och visst, Sverige gjorde en väldigt bra match. Men den bästa någonsin? Nej, det tycker jag nog inte att det var.

Frågan är förresten vilka matcher som skulle kunna kandidera till just den titeln, Sveriges bästa landskamp någonsin. Kom gärna med förslag.

Personligen kommer jag inte så här spontant på någon självklar kandidat. Men jag tycker exempelvis att vårt landslag var starkare i höstas än det är nu, att den avgörande VM-kvalmatchen mot Danmark var bättre än gårdagens kvartsfinal.

Mot danskorna var jag egentligen aldrig orolig, det svenska laget kändes rakt igenom superstabilt. Visst kan den känslan ha påverkats av att Sverige vann på kryss den gången. Men vid en liten tillbakablick ser jag att jag hade högre betyg på de svenska spelarna i Viborg än vad jag satte i går. Mot Danmark blev snittet 3,82, medan jag nöjde mig med 3,36 mot Tyskland.

Betygen i går var för övrigt femma på Sofia Jakobsson, fyror på Hanna Glas och Stina Blackstenius samt treor på övriga.

När man funderar tillbaka på gårdagens match så tror jag att Sverige hade nytta av solen och värmen – 32 grader i skuggan vid avspark. Dock var större delen av planen i sol, vilket bör ha inneburit ytterligare cirka tio grader. Den första kvarten såg det ganska darrigt ut. Vårt försvar hade så långt jobbigt med kvicka och rörliga tyskor.

Framför allt hittade man runt på vår högerkant. Och duon Lina Magull och Sara Däbritz hittade inledningsvis ytor framför vår backlinje. Bland annat tog Nilla Fischer en farlig frispark mot Magull precis utanför svenskt straffområde i femte minuten.

När Magdalena Eriksson stod för dubbla missar och bjöd Tyskland på 1–0-målet såg det riktigt illa ut. Först slog Eriksson ett uppspel rakt på Däbritz. I sin ambition att rädda situationen föll vår vänsterback för långt och upphävde i nästa läge offsiden på Magull. Tyskan tackade för det och trixade snyggt upp bollen i luften och smällde sedan in ledningsmålet på volley.

När de fick chansen stod först Däbritz för en fin prestation när hon slog en smart passning mellan de svenska mittbackarna till Magull, som alltså avslutade anfallet snyggt. I det läget tyckte jag att det kändes väldigt mörkt för svensk del, även om vi hade inlett lovande i offensiven.

Hedvig Lindahl

Där syntes det direkt att Sverige ville spela i djupled, helst innan det tyska laget hade hunnit samla sig. Man såg det i fjärde minuten när Hedvig Lindahl gick på snabb utspark mot Blackstenius efter den första tyska hörnan. Man såg det i elfte minuten när Fridolina Rolfö fint hittade Jakobsson i djupled och skapade Sveriges första 100-procentiga målchans. Man såg det i 19:e minuten när Elin Rubensson med första blicken letade efter Blackstenius efter en brytning.

Djupledsbollarna skulle gärna komma bakom Marina Hegering, som ibland kliver fram lite för långt och därmed lämnar ytor bakom sig. Just så var det vid 1–1-målet.

Det började med att tyskorna satte bra press på det svenska laget. Linda Sembrant var tvungen att sätta bollen långt på sitt förstatillslag för att inte hamna i problem. Blackstenius hade en bra position, och var en trolig måltavla för långbollen. Det såg Hegering och den tyska mittbacken klev därmed upp i Blackstenius rygg.

Vad Carolin Simon gjorde i det läget är dock högst oklart. Den tyska vänsterbacken släppte Jakobsson och tog ett par steg ut mot kanten. Den enda förklaring jag kan hitta till det rörelsemönstret är att Simon var så säker på att tyskorna skulle vinna långbollen, och att hon därmed började söka en anfallsposition. Jag såg att hon tjuvade lite i omställningarna fler gånger – och ställde därmed Hegering i svåra situationer.

När just Hegering (solens fel?) inte nådde upp på Sembrants långboll var felplacerade Simon helt körd – och Jakobsson helt fri.

Sofia Jakobsson

Jakobssons avslut var sedan lite lagom studsigt för att gå under Almuth Schult:s utsträckta högerben. Avslutet påminde ganska mycket om det mål som Jakobsson gjorde i Viborg – det som tog Sverige till VM. Den här gången gjorde hon målet som tog in Sverige på allvar i kvartsfinalen.

Tyskland satte aldrig någon hysterisk press på det svenska laget, typ den vi drabbades av på Friends i april. Men inledningsvis fick de ändå hyfsat tryck på vår baklinje. Men den där pressen avtog ganska betydligt efter cirka 25 minuter. Samtidigt började Sverige i det skedet få bättre betalt för sin press. Vårt lag var ju modigt från start, och klev upp ganska högt. Det höll på att bli dyrt inledningsvis, men betalade sig över tid.

Att den tyska pressen avtog kan ha berott på flera skäl. Dels av trötthet, det var ju varmt, och bara Hedvig Lindahl spelade den första halvleken på en skuggad del av planen. Men det kan även ha varit så att tyskorna började bli lite rädda för de svenska långbollarna, och därmed tog en lite lägre position.

Efter paus började tyskorna med lite mer tillbakadraget lag. Redan efter drygt två minuter kunder Sverige spela sig igenom det laget. Hanna Glas vann en duell mot Lina Magull, där tyskan blev liggande. Bollen gick via Caroline Seger till Magdalena Eriksson, som slog en fin passning till Kosovare Asllani, en passning som slog ut det tyska mittfältet.

Asllani spelade ut till Jakobsson på högerkanten. Hon utmanade, och tog sig förbi Giulia Gwinn. Inlägget gick mot bortre delen av straffområdet, där Rolfö kom perfekt. Nicken var bra, men räddades ändå fint av Schult.

Stina Blackstenius

Dock hade Sverige väldigt många bra inlöp i straffområdet på inlägget. Fyra svenskor löpte in på bra ytor. På returen hade Stina Blackstenius placerat sig på den allra bästa ytan. Hon tog emot bollen med höften och skickade sedan upp den i nättaket med vänstern.

Blackstenius som haft det så tungt under våren var matchhjälte för andra matchen i rad. Hon visade verkligen återigen att hon är de stora matchernas spelare. Faktum är att det kändes ganska tydligt att målet från Kanadamatchen betydde enormt för Blackstenius. Jag tyckte att hon redan från start i kvartsfinalen var bättre i det felvända spelet än jag sett på länge. Det gav det svenska laget fler uppspelspunkter, vilket ju är otroligt viktigt för att kunna ha ett eget spel.

Lite ställde ju för övrigt värmen till det för Sverige också. Efter 63 minuter fick Nilla Fischer kramp, och tvingades till byte. Fischer har varit känslig för kramp i varma matcher tidigare, spontant kommer jag att tänka på VM-premiären mot Nigeria för fyra år sedan. Den gången skylldes det för övrigt på rödbetsjuice.

Amanda Ilestedt

Fischers kramp innebar att Amanda Ilestedt fick komma in i mittförsvaret i ett ganska jobbigt läge. Hon skötte sig dock utmärkt.

Redan i paus hade för övrigt Tyskland bytt in storstjärnan Dzsenifer Marozsan. I 70:e minuten satte tyskorna även in Lena Oberdorf på mittfältet för att kunna flytta upp Alexandra Popp på topp. Allt för att få ett rejält tryck på Sverige. I det skedet kändes det ganska tryggt, även om tyskorna ofta var kring det svenska straffområdet.

Oron började i minut 82, när Hedvig Lindahl var sent ute på ett inlägg från Marozsan mot Popp. Som tur var vinkades tyskorna av för offside – annars hade det varit en tysk straff. Efter den situationen kändes det darrigt, inte minst från Lindahls sida. Hon kom ut snett på ytterligare ett par bollar. Kanske var det ett utslag av hennes matchovana som vi fick se. Kanske var det lite nervositet över att vara så nära att äntligen få vinna en stor match mot Tyskland.

Från den där straffsituationen tyckte jag först att det var anmärkningsvärt att VAR-rummet behövde 2,5 minuter för att slå fast att det var offside. Men när bilden kom upp visade det ju sig att Sverige klarade sig med någon centimeter. Det visade sig också att offsiden var på Magull, medan Popp var på rätt sida.

Straffsituationen i VM-kvartsfinalen

Magull valde sedan att inte gå på bollen. Utifrån tidigare bedömningar i VM kan hon inte ansetts ha påverkat spelet. Därmed känns det som att Tyskland borde ha haft en straff. Vi kom alltså undan med blotta förskräckelsen. Att det var så nära tysk straff fattade jag först i dag när jag såg om matchen. I går kändes den där situationen helt lugn, jag fattade som sagt inte varför det tog så lång tid.

Även om jag totalt sett tycker att Marozsan gjorde en ganska blek figur var det på hennes inlägg som tyskorna hade sina chanser. Det var hon som slog inlägget vid straffsituationen, och på en inläggsfrispark från henne några minuter senare fick inhoppare Oberdorf öppet mål. Där hann hjärtat slå många slag innan man insåg att nicken gick utanför.

Hjärtat var sedan uppe i halsgropen i 93:e minuten, när Marozsan spelade loss Svenja Huth på högerkanten. Inlägget gick förbi Lindahl mot bortre stolpen, där Hegering dök upp. Glas gjorde dock ett bra jobb och störde tyskan så mycket att nicken gick över det tomma målet.

Fridolina Rolfö

Hjärtat dunkade rätt mycket de sista tre minuterna också, men det svenska laget redde som bekant ut det. Under de där sista övertidsminuterna byttes Fridolina Rolfö ut. Drygt tio minuter in i den andra halvleken hade hon fått sitt andra gula kort i turneringen. Därmed är hon avstängd i semifinalen.

Den svenska lagledningen lämnade i dag in en protest mot varningen, som var hård. Men den typen av protester brukar aldrig gå igenom, så räkna med att Rolfö får se matchen mot Nederländerna från läktaren. Men man förstår att Rolfö hade nära till tårarna när hon fick kortet. För båda hennes varningar i VM har kommit för omedvetna förseelser.

Noterbart i övrigt var att Sverige hade bättre fasta situationer än tidigare. Vi hade bara tre hörnor, men alla var bra. Kollar vi matchstatistiken visar den:

Sverige–Tyskland 2–1 (1–1)
Avslut, totalt: 12–13
Avslut mot mål: 6–6
Hörnor: 3–5
Frisparkar: 6–8
Bollinnehav: 41–59
Passningar till rätt adress: 216–422
Tacklingar: 5–20
Rensningar: 5–21

Noterbart är att förbundskapten Peter Gerhardsson både före och efter kvartsfinalen har pratat om att laget har jobbat med att spela sig ur knipor. Statistiken över rensningar visar att man kommit en bra bit på vägen på den punkten.

Sverige har även kommit en bra bit på vägen i VM. Jag återkommer med tankar om nästa uppgift – onsdagens semifinal mot Nederländerna, eller Holland som de själva säger.

Startelvan i kvarten – och Nederländerna till semifinal

Det är drygt en timma till avspark i Rennes och vi har fått Sveriges startelva. Det blev som väntat samma lag som vann senast mot Kanada.

Alltså: Hedvig LindahlHanna Glas, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Magdalena ErikssonSofia Jakobsson, Elin Rubensson, Caroline Seger, Fridolina RolföKosovare AsllaniStina Blackstenius.

Då gjorde vårt lag en högklassig andra halvlek. Det är ju just den där andra halvleken mot Kanada där vårt lag har utmärkt sig positivt i den här turneringen.

De två första matcherna gjorde man sitt jobb – inte mer. I matchen mot USA valde förbundskapten Peter Gerhardsson att vila spelare och i första halvleken mot Kanada var det bra defensiv, men närmast obefintlig offensiv. I dag krävs det med största sannolikhet två högklassiga halvlekar om det skall bli seger.

Sverige slår ju verkligen ur underläge. Dels för vår historia mot Tyskland, men även för att vi är nia i världen medan tyskorna är rankade som världstvåa.

Tyskland startar med en elva utan Dzsenifer Marozsan, vilket är bra nyheter för svensk del. Hon är ju en av världens bästa speluppläggare, samt har väldigt bra fasta situationer – och har ett bra skott.

Följande elva spelare startar för tyskorna: Almuth SchultGiulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Dorosoun-Khajeh, Carolin SimonLina Magull, Sara DäbritzSvenja Huth, Alexandra Popp, Linda DallmannLea Schüller. Det är en väldigt offensiv uppställning. Båda ytterbackarna har offensiven som styrka, och alla mittfältare är i grunden offensiva. Det finns alltså ingen utpräglad bollvinnare på mittfältet, något som borde kunna gynna Sverige.

För drygt fyra år sedan möttes Sverige och Tyskland senast i en VM-match. Trots att Sverige hade gjort en blek turnering var jag försiktigt positiv inför avspark. Jag trodde att Sverige skulle kunna utnyttja det faktum att Tyskland hade ett långsamt mittförsvar.

Fyra år senare är jag inte det minsta positiv. Visst bär man på en förhoppning om att Sverige skall kunna göra en kanonmatch och skrälla sig till semifinal – och till OS. Men i grunden är jag inställd på att kvällens match är Sveriges sista i VM på minst fyra år.

Jag skriver på minst fyra år eftersom jag inser att det långt ifrån är säkert att Sverige är med i nästa VM-slutspel. Med tanke på hur tajt det var i kvalet i höstas, och med tanke på hur snabbt flera europeiska lag har utvecklats de senaste fyra åren kan man inte ta något för givet. Så det gäller att njuta av de cirka 100 minuter fotboll vi har framför oss.

När det gäller det tyska laget är det lite som 2015 – det är i försvarsspelet som bristerna finns. Fast mittförsvaret är inte lika långsamt längre. Däremot har tyskorna spelat med väldigt högt uppskjutna ytterbackar, vilket har lämnat mittbackarna ganska ensamma. Och i dag har man alltså valt bort att ha någon utpräglad bollvinnare på mittfältet.

Fast frågan är ju hur mycket man kan prata om defensiva brister för ett lag som inte släppt in ett enda mål, och som har en målvakt som bara behövt stoppa fem skott på fyra VM-matcher.

Många säger att det är rätt läge att möta Tyskland nu. Som jag skrev i början av veckan tycker jag aldrig att det är rätt läge att möta Tyskland. Jag minns ju att det var rätt läge att möta Tyskland både i EM 2013 och i OS 2016. I båda turneringarna hade tyskorna förlorat matcher i gruppspelet, och man hade inte fått spelet att funka.

Men Tyskland är väldigt bra på att hitta sätt att vinna. Trots att laget inte imponerade i de där två turneringarna stod man ändå till slut där med pokalen.

En annan orsak till min lite negativa inställning till matchen är ju träningsmatchen i våras. Där blev vårt landslag totalt överkört av ett starkt tyskt lag. Framför allt hade vi väldigt svårt med den höga, tyska pressen. Tyskorna tog framgångsrikt bort Caroline Seger och Kosovare Asllani i den svenska uppspelsfasen.

På Friends spelade Sverige med tre mittbackar. Det har vi inte gjort sedan dess. Frågan är om det upplägget skrotades i samband med den överkörningen.

Positivt för svensk del i dag är att det är så varmt att vi inte lär möta en lika hög och intensiv, tysk press. För en stund sedan var det 35 grader varmt i skuggan och 46 grader i solen. Jag vet inte exakt hur solen slår över arenan vid 18.30-tiden, men det är väl risk att det kommer att vara sol på åtminstone en del av planen.

I dagens första kvartsfinal var i princip hela planen i sol under den första halvleken. Bara någon meter vardera på ena lång- och kortsidan var i skugga.

I värmen i Valenciennes inledde Italien bäst och hade den första halvlekens två bästa chanser genom Valentina Bergamaschi och namnen Valentina Giacinti. Bergamaschi var helt fri, men hennes volleyavslut blev vekt. Giacints skott var tillräckligt hårt för att helt ställa Sari van Veenendaal. Fast bollen smet utanför.

Nederländerna hade ingen riktigt farlig chans före paus. Man hade ett bra frisparksläge, men det klarade inte Sherida Spitse av att göra något bra av.

Direkt efter paus kopplade däremot Nederländerna greppet. Jag hörde att italienskorna var väldigt trötta i slutet av åttondelsfinalen. Det kändes från start i den andra halvleken i dag att de ville ha lägsta möjliga tempo. Och längsta möjliga paus i varje spelavbrott.

När fantastiska Vivianne Miedema nickade in Sherida Spitse:s inläggsfrispark till 1–0 i minut 70 gick redan Italien på knäna. Dessutom hade de bytt ut Barbara Bonansea. Bytet visade tydligt att den italienska förbundskaptenen Milena Bertolini prioriterar dagsform framför meritlista.

För på pappret är ju Bonansea spelaren som skall göra det för Italien. Men efter en mindre bra insats i åttondelen och en trög start i kvarten fick hon inte fortsatt förtroende, utan byttes ut redan i minut 54. Sett till hela VM:et är det svårt att kritisera Bertolinis coachningsfilosofi. Hon startade ju VM med Ilaria Mauro som förstaforward. Men när inte Mauro levererade i premiären hamnade hon plötsligt allt längre utanför laget.

Italien har totalt sett gjort en mycket bra turnering. Jag varnade lite för laget inför avspark, skrev att de med maximal utdelning kunde nå medaljmatcher, men ”det rimliga är nog ändå att det tar slut i åttondels- eller kvartsfinal”.

Det tog slut i kvarten. Men spelmässigt visade Italien lovande takter, och laget är fortfarande på uppgång. I backlinjen har de lite äldre spelare, men i övrigt är de flesta så pass unga att de bör ha flera VM-slutspel framför sig.

Men i Valenciennes orkade Italien inte stå emot. Hoppet om semifinal och OS minskade dramatiskt vid Miedemas mål. Och tio minuter senare, när även Stefanie van der Gragt nickade in en inläggsfrispark från Spitse var det helt avgjort.

Nederländerna vann med 2–0 (0–0), och till slut var det fullt rättvist. Jag räknade till 7–3 i målchanser i orange favör. De hade även 60–40 i bollinnehav, 381–163 i passningar till rätt adress och totalt 21–6 i avslut.

Nederländerna är för första gången någonsin klart för OS. Nederländerna är också klart för sin första VM-semifinal någonsin, man blir motståndare till vinnaren i kvällens kvartsfinal, den mellan Sverige och Tyskland.

Otroligt starkt av de orangeklädda. Laget visar att EM-guldet på hemmaplan inte var någon tillfällighet. Man visar också hur fin utveckling man kan ha på fyra år. I det senaste världsmästerskapet var laget otroligt nära att missa åttondelsfinal. Men man klarade sig vidare som grupptrea, och åkte sedan ut mot Japan.

Inte nog med att Nederländerna har flyttat fram positionerna inom seniorfotbollen, de har genomgående haft bra lag på ungdomssidan de senaste åren. Så man gör inget tillfälligt besök i världstoppen, utan man är där för att stanna.

Tyskland hackade sig till tre poäng

Frankrike imponerade stort mot asiatiskt motstånd i går, man avgjorde redan före paus. Däremot hade Tyskland det mycket jobbigare mot asiatiskt motstånd i dag.

Bakom den tyska 1–0-segern rymdes en hel del flyt. Faktum är att jag tycker att oavgjort hade varit det rimligaste resultatet. Dels för att jag fick det till jämna 5–4 (3–3) i tysk favör vad gäller bra målchanser.

Men kanske framför allt för att tyskorna hade lite hjälp av domaren. Jag upplevde att Tyskland fick med sig alla tveksamma domslut. Dessutom var min spontana reaktion att segermålet borde ha varit bortdömt. Den åsikten har inte ändrats.

På de repriser jag sett hoppar Alexandra Popp rakt in i en kinesiska. Tyskan är vänd åt fel håll, och ser således inte bollen. Det borde ha varit frispark.

Det som förvånade mig där var att domarna inte tog chansen att granska situationen med VAR. Om de hade gjort det tror jag inte att det tyska målet hade godkänts.

Kina överraskade på flera sätt. Dels valde man att starta med affischnamnet Wang Shuang på bänken, precis som man gjorde i genrepet mot Frankrike. Jag antar att det var ett taktiskt drag, att inleda med en defensivt inriktad elva, för att sedan få in alltmer anfallskraft ju längre matchen led.

Kina överraskade också genom att vara generellt bättre än jag förväntat. Så har bra har jag inte sett det kinesiska laget sedan VM 2015. Lagkapten Wu Haiyan höll ihop försvaret på ett utmärkt sätt. Och forwarden Yang Li hade två otroligt bra målchanser i den första halvleken. Den första borde ha varit mål, men istället för att bara rulla in bollen i tomt mål valde Yang Li två tillslag – och tyskorna hann täcka. I hennes andra friläge sköt hon i insidan av stolpen.

Kina var alltså starkt. Känslan är att laget bör ha goda chanser i matcherna mot Sydafrika och Spanien.

Tyskland däremot imponerade inte alls så mycket som när jag sett dem under våren. Tvärtom var det tyska mittbacksproblemet tillbaka. Sara Doorsoun-Khajeh hade ett par riktiga indianare som skapade riktig oreda i försvaret.

Och offensivt kom inte laget till så många avslut som man hade trott. Jag sätter ett ganska stort frågetecken för toppforwarden Alexandra Popp, som inte var så delaktig i spelet som jag hade förväntat mig. Jag tyckte det såg ut som att hon hade fokus på annat än att göra mål.

Noterbart också att tyskorna inte klarade av att utnyttja att Kinas målvakt Peng Shimeng visade stor osäkerhet i luftspelet. Där hade Kina sin största svaghet.

De som gladde i det tyska laget var ungdomarna. Giulia Gwinn, Lena Oberdorf, Lea Schüller och Klara Bühl är fyra spelare som utmärkt sig i ungdomslandslag de senaste åren. De tre första fick speltid, och visade att de är redo för att storma in även i seniorfotbollen. Framför allt imponerade Gwinn rejält. Inte bara för att hon snyggt smällde in segermålet. Hon gjorde ett stort arbete både offensivt och defensivt längs sin kant.

Sammanfattningsvis var det inget guldspel som tyskorna visade upp. Å andra sidan vinner man inte VM-guld under gruppspelet. Tyskland kommer att få chans att växa sig in i turneringen, något laget brukar vara bra på.

Den stora VM-guiden – grupp B

Här är del två av VM-guiden. Under lördagen spelas de två första matcherna i grupp B, en grupp där Tyskland är ganska klar favorit. Här är lite tankar om de fyra lagen i den gruppen:

Tysklands elva i EM-finalen 2013

Tyskland

Världsranking: 2

Guldchans: 20–25 procent

Nyckelspelare: Dzsenifer Marozsan – Lyons eleganta tia skall även styra Tysklands anfallsspel.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–2–3–1): Almuth Schult – Giulia Gwinn, Marina Hegering, Sara Doorsoun-Khajeh, Caroline Simon – Melanie Leupolz, Sara Däbritz – Svenja Huth, Dzsenifer Marozsan, Lea Schüller – Alexandra Popp.

Kommentar: Tyskland är ett lag som man egentligen inte vet var det står. Det är ju nämligen ett nybygge som är oprövat i stora sammanhang.

Klart är att laget är väldigt talangfullt, samt att det har en mycket hög högstanivå. Det fick Sverige känna på i träningsmatchen på Friends Arena tidigare i år.

Tyskland har ju varit inne i en generationsväxling en tid. Problemet har knappast varit brist på skickliga spelare, utan mer att få ihop ett fungerande lag av alla talanger.

Steffi Jones misslyckades med sitt lagbygge och fick lämna våren i fjol. Då kom interimtränaren Horst Hrubersch in och gjorde ett kanonjobb. När han lämnade i höstas var han obesegrad. Det är även nya förbundskaptenen Martina Voss-Tecklenburg sedan hennes tillträde.

Det var när laget vann mot Frankrike i slutet av februari som man förstod att Tyskland var tillbaka på allvar i världstoppen.

Tysklands svaghet under senare år har varit bristen på snabbhet i mittförsvaret. Voss-Tecklenburg ser ut att matcha ett väldigt grönt mittbackspar i form av Essens Marina Hegering och Wolfsburgs Sara Doorsoun-Khajeh. Duon är i och för sig 29 respektive 27 år, men är ändå färska på den högsta internationella nivån.

Offensivt känns det tyska laget otroligt starkt. Inget annat lag har så många lysande alternativ på mittfältet och i anfallet. Voss-Tecklenburg verkar bygga kring spelgeniet Dzsenifer Marozsan och nickstarka Alexandra Popp. Den senare har fått kaptensbindeln, vilket indikerar att hon kommer att ingå i elvan.

Tyskland är absolut ett av de lag som kan gå hela vägen. I mitt tips vinner de gruppen, men åker sedan ut mot Kanada i semifinal. Dessutom tippar jag att det blir som 2015 – man förlorar alltså bronsmatchen mot England.

Spanien

Spanien

Världsranking: 13

Guldchans: 1–5 procent

Nyckelspelare: Patri Guijarro. Supertalangen är tänkt att driva det spanska anfallsspelet. Men hon har varit skadad hela våren, så det är ett stort frågetecken för formen.

Spelare med Sverigekoppling: Jennifer Hermoso har spelat i Tyresö och Celia Jimenez i Rosengård.

Startelva i genrepet (4–1–4–1): Sandra Panos – Marta Torrejon, Irene Paredes, Maria Pilar Leon, Marta Corredera – Virginia Torrecilla – Amanda Sampedro, Vicky Losada, Alexia Putellas, Mariona Caldentey – Jennifer Hermoso.

Kommentar: Jag har väntat på Spaniens stora genombrott på den internationella scenen. Det kommer, var så säkra. Däremot är jag tveksam till om det kommer i det här mästerskapet.

Jag tror kanske att det blir i EM 2021 som Spanien slår till på allvar på seniornivå. Bland ungdomarna är landet redan av högsta världsklass – bäst i Europa, och jämte Japan bäst i världen.

Och talangerna står på kö att slå sig in i nationselvan. Tanken var att bästa spelaren i fjolårets U20-VM, Barcelonas Patri Guijarro, även skulle driva offensiven i årets VM. Fast Patri har varit skadad hela våren, och det känns inte som att det här blir hennes mästerskap.

I stället känns det som att det är Jennifer Hermoso som måste göra målen. Den tidigare Tyresöspelaren har haft det tungt i de senaste mästerskapen. Lossnar det nu?

Jennifer Hermoso

Defensivt har Spanien haft problem med vem som skall spela bredvid PSG:s Irene Paredes i mittförsvaret. Det ser ut att bli Mapi (Maria Pilar) Leon som får förtroendet i stället för tidigare förstavalet Andrea Pereira. Det tror jag är ett klokt val.

Jag tror att Spanien går vidare som grupptvåa. Då väntar segraren i Sveriges grupp i åttondelsfinal. Och där tror jag att mästerskapet tar slut för spanjorskorna. Skulle de ändå ta sig till kvartsfinal väntar sannolikt Frankrike i kvarten. Vilket också känns som en övermäktig uppgift – även om just fransyskorna brukar vackla i kvartsfinaler.

 

Kina

Världsranking: 16

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Wang Shuang – PSG:s eleganta tia är otroligt viktig för Kinas anfallsspel.

Spelare med Sverigekoppling: Ingen

Startelva i genrepet (4–4–2): Peng Shimeng – Ying Wang, Wu Haiyan, Lin Yuping, Liu Shanshan – Lou Jiahui, Tan Ruyin, Wei Yao, Gu Yasha – Yang Li, Wang Shanshan.

Kommentar: Kina såg väldigt spännande ut i VM 2015. Då föll man mot USA i en tät kvartsfinal. Känslan var ändå att landet återigen var på väg mot den absoluta världstoppen.

Fast de senaste åren har kinesiskorna återigen tappat mark, och nu känns inte laget som någon medaljkandidat. Klart är att laget är defensivt välorganiserat. Det är inte lätt att göra mål på.

I genrepet gjorde dock Frankrike två och vann med 2–1. Kinas fina kvittering gjordes av lagets två offensiva nyckelspelare. Speluppläggaren Wang Shuang kom in från bänken i genrepet och stod för den fina framspelningen. Målet gjordes av skyttedrottningen Wang Shanshan.

Kina har haft det svårt med målskyttet i de större sammanhangen. Tanken är att två gånger Wang skall lösa den biten.

Tyvärr tror jag inte på någon kinesisk framgång i sommar. Jag tror som bäst att laget kan komma trea i gruppen. Det kan ju räcka till åttondelsfinal. Men längre än så tror jag knappast att Kina tar sig.

 

Sydafrika

Världsranking: 49

Guldchans: Promillenivå

Nyckelspelare: Thembi Kgatlana – den hypersnabba forwarden utsågs till Afrikas bästa spelare 2018.

Spelare med Sverigekoppling: Leandra Smeda spelar för Vittsjö.

Startelva i genrepet: Andile Dlamini – Lebogang Ramalepe, Bambanani Mbele, Noko Matlou, Nothando Vilakazi – Refiloe Jane, Kholosa Biyana – Amanda Mthani, Linda Motlhlalo, Thembi Kgatlana – Ode Fulutudilu.

Kommentar: Sydafrikas Banyana Banyana drömmer om att för första gången ta sig vidare ur ett internationellt gruppspel.

I vintras trodde jag att laget skulle ha en ganska bra chans att göra det. Laget såg ju nämligen väldigt defensivt stabilt ut i början av året. 2–1–förlust mot Nederländerna och 0–0 mot Sverige var ju två hoppingivande resultat.

Men på sistone har Sydafrikas försvar läckt ganska rejält. 0–3 mot USA och framför allt 2–7 i genrepet mot Norge är illavarslande siffror. Siffror som säkert skapar oro bland de sydafrikanska backarna.

Nu känns det inte som att Sydafrika kommer att kunna rå på något av lagen i gruppen. Men osvuret är ju bäst.

Sydafrika har några riktigt spännande spelare. Forwarden Thembi Kgatlana är sanslöst snabb, alltså en spelare som är perfekt att kontra på. Och 18-åriga mittfältstalangen Sibulele Holweni skall vara något utöver det vanliga. Hon blir spännande att följa.

2019 startar med ett rejält uppsamlingsheat

Jag tänkte inleda 2019 med att blicka tillbaka på förra årets två sista veckor. Den mest anmärkningsvärda svenska övergången under den perioden var ju helt klart Marija Banusic:s flytt från Beijing till Montpellier.

Banusic hade ett tungt 2018 där hon bland annat tappade sin landslagsplats. I nuläget känns hon ganska långt ifrån VM-truppen, i varje fall om Peter Gerhardsson kommer att fortsätta att jobba utifrån upplägget med två spelare på varje position.

Banusic känns ju egentligen bara aktuell i tiarollen. Och i nuläget ser jag åtminstone Kosovare Asllani, Fridolina Rolfö och Anna Anvegård som starkare kandidater på den positionen. Banusic lär behöva göra en kanonvår i Frankrike för att kunna ta en VM-plats.

Noterbart är ju att Banusics övergång kan öppna för en annan svensk forward med en tung höst bakom sig, nämligen Stina Blackstenius.

Gerhardssons förstaval som toppforward har bara gjort mål i två av 16 matcher i höst. Blackstenius hade en glödhet vecka i slutet av oktober där hon gjorde fem mot Metz och ett mot Lille. Men utöver det har det varit torka för Vadstenas fotbollsstolthet. Det har ju ryktats sedan sommaren 2017 att hon vill hem till Linköping, även om hon själv har dementerat i offentliga sammanhang.

Inklusive Banusic har Montpellier nu sju forwards. Kanske att man därmed överväger att släppa Blackstenius, som bara har ett halvår kvar på sitt kontrakt. Det skulle inte bara vara bra för henne själv, utan även för landslaget. För förbundskapten Gerhardsson hade ju sannolikt uppskattat att Asllani och Blackstenius fått ett halvår att spela ihop sig innan VM.

Dagarna innan jul förlängde en annan landslagsforward sitt kontrakt med Växjö. Anna Anvegård skrev in bara på för 2019, utan även för 2020. Intressant att hon efter lång tids fundering alltså förlängde med två år. Det måste väl innebära att Anvegård tror att Växjö kommer att bli ännu bättre de kommande åren.

En som däremot tackade nej till sin klubbs kontraktsförslag var Olivia Schough.

Samtidigt som Göteborg offentliggjorde intressanta värvningen av norska Vilde Böe Risa meddelades att Schough troligen kommer att lämna. Hon gjorde en stark säsong 2018, och vann den (i och för sig högst opålitliga) damallsvenska assistligan i stor stil.

Samtidigt tyckte jag att Amanda Johnsson Haahr var uppe på Schoughnivå i slutet av säsongen. Utan att ha någon insyn i förhandlingarna har jag funderat lite över om Göteborgsledningen kanske väljer att satsa på den sannolikt billigare Johnsson Haahr till årets serie.

Vi som följer Schough på sociala medier kan inte undgå att se att hon umgås mycket med Rosengårdsspelare. Där har hon ju både flera före detta lagkompisar, samt flera landslagskompisar. Kanske att hon hoppas hamna i Malmö den här säsongen?

Tillbaka till Göteborg. För där finns Årets spelare i damallsvenskan 2018. I varje fall när spelarna själva får välja.

Elin Rubensson var inte nominerad i en enda kategori till Fotbollsgalan. Men när med- och motspelare får rösta anses hon alltså vara damallsvenskans bästa spelare. Jag protesterar inte, för trots att hon inte var nominerad hade jag ju henne som potentiell vinnare av priset som årets mest värdefulla spelare.

Det är Spelarföreningen som håller i de damallsvenska spelarnas omröstningar. De tar även ut årets bästa elva. Den såg ut så här:

Personligen hade jag velat ha med Kosovare Asllani i laget. Annars har jag inga stora synpunkter.

En nyhet som gått ganska obemärkt förbi var att även elitettans skytteligavinnare förlängde sitt kontrakt dagarna innan jul. Sandra Lagerbratt spelar alltså med Lidköping även i år.

En liga rullar på under helgerna, och det är W-league i Australien. Det är en liga som har inletts på ett väldigt jämnt och spännande sätt.

I dag på morgonen svensk tid vann Melbourne City borta mot Western Sydney Wanderers med 2–1 i det som måste ha varit årets första tävlingsmatch alla kategorier inom damfotbollen.

Resultatet innebär att Melbourne efter åtta omgångar ligger på femte plats med 13 poäng. Men man har bara tre poäng upp till serieledande lokalkonkurrenten Melbourne Victory. Faktum är att åtta av de nio lagen fortfarande har realistiska chanser att nå slutspelet.

I toppen av skytteligan delar tre spelare på ledningen med åtta mål vardera. Det handlar om Veronica Latsko (Adelaide United), Sam Kerr (Perth Glory) och Sverigebekanta Natasha Dowie (Melbourne Victory).

Det är ganska många spelare som väljer att dubblera spel i USA:s NWSL och i Australiens W-league. En av dem är japanska Yuki Nagasato, som fick ett lyft igen under 2018 efter ett par tunga år. Kanske att 31-åringen kan dyka upp i Japans VM-trupp till sommaren. Nagasato har inte spelat i landslaget sedan våren 2016, då japanskorna överraskande missade kvalet till OS.

Men den här mottagningen och avslutet visar ju att hon har kvar sina kvaliteter:

Nagasato har för övrigt nyligen startat en blogg – en andra blogg. Hon har bloggat på japanska i över 13 år. Men nu tar hon klivet och skriver även för oss som inte klarar att tyda de japanska tecknen.

Ligan i Australien rullar alltså. Ligorna i Italien och Spanien har tagit ett mycket kort jullov. Båda har nått halvtid och återstartar redan på trettondagsafton.

I Italien leder Juventus tabellen efter halva serien. Petronella Ekroth:s lag är en poäng före Milan och tre före Fiorentina med Stephanie Öhrström.

Lana Clelland

Skytteligan leds av skotska Lana Clelland (Fiorentina) och Valentina Giacinti (Milan), båda på elva mål. Ingen av de svenska spelarna i ligan har gjort mål under de första elva omgångarna. Här speltid i ligan för kvintetten:

Ekroth, Juventus – 7 matcher, 377 minuter
Öhrström, Fiorentina – 8 matcher, 720 minuter
Saga Fredriksson, Sassuolo – 3 matcher, 237 minuter
Jenny Hjohlman, Florentia – 9 matcher, 686 minuter
Julia Molin, Verona – 11 matcher, 990 minuter

Det går bra för svensklagen. Bakom Juventus och Fiorentina ligger Sassuolo på fjärde plats, Florentia på sjätte och Verona på nionde.

I Spanien är det mästarinnorna Atletico Madrid som leder efter 15 av 30 omgångar. Atletico är en poäng före Barcelona och sex före Levante. Barca är obesegrat medan de båda andra topplagen står på varsin förlust.

Skytteligan leds av Albacetes Alba Redondo på elva mål, ett före fjolårets vinnare, mexikanska Charlyn Corral från Levante.

Spanien är en tänkbar motståndare för Sverige i en eventuell åttondelsfinal i årets VM. Precis som under EM för två år sedan har spanjorskorna problem med att hitta en utpräglad målskytt.

Jag tror ju att den målskytten i framtiden kommer att heta Claudia Pina. Men det är för tidigt att tro att 17-åringen skall bära den spanska offensiven redan till sommaren. Även om hon gör mål både med höger och vänster fot – och med huvudet.

Skottland: Celtic blir den första skotska klubb att satsa på ett professionellt damlag.

Norge/Tyskland: Man hade ju hoppats att LSK:s talangfulla innermittfältare Ingrid Syrstad Engen skulle ta vägen via Sverige ut i världen. Men så blev det inte. Veckan innan jul stod det klart att den 20-åriga landslagsspelaren fortsätter karriären med 2,5 år i Wolfsburg.

Det blir allt trängre på den tyska storklubbens mittfält…

Österrike: 2018 års spelare i Österrike heter Sarah Zadrazil. Den 25-åriga mittfältaren spelar sin klubbfotboll ihop med Amanda Ilestedt i Turbine Potsdam.

Island: Nyligen utsågs Sara Björk Gunnarsdottir till årets spelare i Island. I helgen fick hon ett ännu finare pris, då utsågs den före Rosengårdsmittfältaren till årets idrottare i sitt hemland.

Danmark/England: Veckan innan jul stod det klart att Manchester City släpper Nadia Nadim från hennes kontrakt. Danskan ville ju bort från den engelska storklubben redan i somras, men tvingades då kvar. Frågan är vad klubben vann på det.

För under hösten har Nadim, som fyller 31 i morgon, bara spelat två hela matcher, och det i olika cuper.

Tyskland: Nya förbundskaptenen Martina Voss-Tecklenburg tagit ut sin första trupp. Det handlar om en bred trupp för ett träningsläger.

Men den är ändå intressant, för den innehåller bland annat Essens Lena Oberdorf som fyllde 17 år den 19 december samt Sjoeke Nüsken som fyller 18 om tre veckor. Även kvintetten Tanja Pawollek, Giulia Gwinn, Lena Lattwein, Klara Bühl och Sydney Lohmann är fortfarande tonåringar.

Sju av 30 uttagna spelare i den tyska landslagstruppen är alltså under 20 år. Man skulle ju önska att det stod lika många unga talanger och bankade på dörren till den svenska VM-truppen, men så är det inte. Årgångarna 1998–2002 känns rätt tunna.

Men förhoppningsvis kommer det bättre tider framöver. I varje fall har flickfotbollen haft en lysande utveckling här i Västsverige sedan hemma-EM 2013.

Allra sist ett klipp med lite fotbollsgodis från förra året:

Stormatch mot Tyskland på Friends

I går meddelade Svenska Fotbollförbundet att man fixat en stormatch till Friends Arena nästa år.

Den 6 april 13.45 kommer vår arvfiende Tyskland till herrlandslagets nationalarena. Det är bara att hoppas att publiken i Stockholmsområdet tar chansen att se två av världens bästa lag.

Jag föreslog redan för snart 2,5 år sedan att förbundet skulle försöka fylla Friends med en match av det här slaget. Kul att förbundsfolket nu sytt ihop en sådan match.

För vårt damlandslag blir det första matchen på Friends. Däremot har ju faktiskt Tyskland redan spelat en match där. De vann ju EM-finalen 2013 mot Norge med 1–0 just på Friends. Då var 41 301 åskådare på plats. Hur många blir det i april?

Apropå landskamper kan det vara läge att blicka tillbaka lite på söndagens Englandsmatch och komma med lite spelarkritik.

De båda lagens målvakter kämpar ju inbördes om speltiden i Chelsea. Utifrån söndagens match kändes Hedvig Lindahl som en nivå bättre än Carly Telford. Framför allt tyckte jag att det var klasskillnad i luftrummet. Medan Lindahl äger sitt målområde kändes Telford darrig varenda gång Sverige fick hörnor.

I backlinjen saknades ju Nilla Fischer. Det märktes inte speciellt mycket. Amanda Ilestedt fyllde nämligen luckan på ett utmärkt sätt. Jag tycker att hon får ett allt bättre passningsspel, inte minst känns hon allt säkrare på de lite längre passningarna.

Jessica Samuelsson var ju tillbaka på högerbacken. Jag tyckte nog att hon var lite otajmad, vilket inte är konstigt då hon inte spelat så jättemycket det senaste året. Som tur är har hon gott om tid att hitta toppformen igen. Det är ju sju månader till VM.

På mittfältet kändes Caroline Seger klockren i försvarsspelet. Däremot tyckte jag att Kosovare Asllani hade det lite jobbigt i början av matchen. Hon växte dock in i det och blev allt bättre. Den trygghet med bollen som både Seger och Asllani besitter är otroligt viktig för laget.

När Anna Anvegård fick chansen i den position hon har i klubblaget, alltså allra högst upp, gjorde hon sin bästa landskamp. Då tänker jag inte bara på att hon gjorde mål, utan jag tyckte även att hon kom mer med i spelet.

Känslan efter matchen är att Mimmi Larsson kanske kom lite längre från VM. Det är ju Larsson som tidigare varit första alternativet till Stina Blackstenius i toppositionen. Men Anvegård kan nog ha passerat nu.

England–Sverige var inte den enda landskampen i helgen med toppnationer på planen. Nästan alla lag på topp tio på världsrankingen var i farten.

Ettan USA vann ju i Portugal, en match jag redan har avhandlat. Amerikanskorna spelar för övrigt i kväll igen, i Skottland (avspark 20.15 svensk tid).

Tvåan Tyskland vann med 5–2 hemma mot Italien. Nedan går det att se hela matchen. Målen föll enligt följande:

1–0 Lina Magull (5.02), 2–0 Alexandra Popp (17.49), 2–1 Barbara Bonansea (28.08), 2–2 Daniela Sabatino (42.20), 3–2 Giulia Gwinn (49.55), 4–2 Lena Petermann (59.11), 5–2 Leonie Maier (85.18).

Noterbart är att Tyskland håller på att bygga om sitt lag. Tillfällige förbundskaptenen Horst Hrubesch har givit många nya och unga namn chansen, vilket känns spännande. Mot Italien startade Tyskland så här: Merle FrohmsMaximiliane Rall, Sara Doorsoun-Khajeh, Johanna Elsig, Felicitas Rauch – Magull, Sara Däbritz – Gwinn, Lena Lattwein, Svenja Huth – Popp.

I den elvan var den 25-åriga Hoffenheimbacken Maximiliane Rall eller hennes 18-åriga klubbkompis Lena Lattwein två spelare jag inte hade hört talas om. Båda gjorde debut, och båda var bra.

Noterbart är att Rall var helt ny i landslagssammanhang, hon har inte spelat en enda ungdomslandskamp. Lattwein var med i två flicklandskamper som 15-åring, men har inte platsat i ungdomslandslaget för sin ålder de senaste tre åren. Nu behöver hon inte det, för nu är hon ju plötsligt startspelare i A-landslaget…

En orsak till att flera nya spelare fick chansen i lördags är ju förstås att tyskorna spelar i dag igen, 16.00 hemma mot Spanien. Då blir det sannolikt fler välkända namn i startelvan.

Även världsfyran Frankrike vann sin match i helgen. Ett franskt lag utan Eugenie Le Sommer besegrade ett Brasilien utan Marta med 3–1. Jag såg delar av den andra halvleken och tyckte att fransyskorna kändes som det klart bättre laget.

Världsåttan Brasilien känns som ett stort frågetecken inför VM. Det är lite som att tiden stått stilla i Brasilien, laget är byggt kring samma spelare som för tio år sedan; Formiga, Marta och Cristiane. Och när de inte är i form, eller saknas, då är brasilianskorna inte riktigt nära de andra topplagen i världen.

Helgens stora skräll kom när världssexan Australien förlorade med 3–2 hemma mot Chile. av de klipp jag sett verkar det ha varit en ensidig historia där The Matildas radade upp chanser.

PSG-målvakten Tiane Endler var dock precis så bra som hon måste vara om Chile skall kunna ta några poäng i VM. Hon kapitulerade bara för två straffar från Emily van Egmond. Och den andra var Endler också nära att rädda.

Chile var också effektivt. Man utnyttjade att den före detta Piteåmålvakten Lydia Williams hade en dålig dag. Jag upplever normalt Williams som väldigt stabil. Men i lördags blev hon överlobbad två gånger efter missade utrusningar.

Lagen möts igen i dag på förmiddagen (9.30 svensk tid), det troliga är att Australien då vinner med ett par-tre måls marginal. Blixten slår ju sällan ner på samma ställe två gånger i rad.

Världssjuan Japan vann med 4–1 mot Norge efter två mål av Mana Iwabuchi.

Slutligen är det ju tisdag, vilket innebär att det är dags för returen i finalen av Europas VM-playoff. I första matchen vann världstian Nederländerna mot Schweiz med 3–0. Höjdpunkter därifrån ser ni här:

19.00 är det avspark i kväll, och allt talar för att Nederländerna vinner det här dubbelmötet. Det troliga är att man vinner även kvällens match. Det bör ju passa Europamästarinnorna som handen i handsken att få ligga och kontra på ett måljagande hemmalag.

 

Österrikes Koren på plats i Växjö

I morgon kommer Växjö DFF att hålla en presskonferens. Allt talar för att man där presenterar Simona Koren som nyförvärv.

Den österrikiska forwarden lade nämligen tidigare i dag upp en film tagen i Växjö på instastories. Koren kommer närmast från Sunderland i engelska WSL. Där gjorde hon ett mål på sju matcher den senaste säsongen. Att stanna i Sunderland var sannolikt knappast aktuellt då klubben ju flyttades ner två divisioner, trots att man sportsligt sett hängde kvar med marginal.

25-åringen har också några landskamper på sin meritlista. Vad jag kan se har hon spelat sju minuter i det pågående VM-kvalet.

Koren är sannolikt tänkt som ersättare till Elin Åkerman, som lämnar Växjö och går till IFK Kalmar.

En spelare som de damallsvenska klubbarna säkert har drömt om att lösa är Kanadas forwardsstjärna Janine Beckie. Men det blir inte Sverige för henne, utan Beckies nästa klubb blir Manchester City.

https://twitter.com/janinebeckie4/status/1027571624336338944

En annan forward som det hade varit spännande att se i Sverige är Colombias temperamentsfulla Lady Andrade. Hon hamnar dock i AC Milans nybildade damlag. Där gör hon sällskap av den före detta Tyresöspelaren Thaisa Moreno.

I gruppen intressanta forwards som i dag hittat nya klubbar finns även franska landslagsspelaren Marie-Laure Delie. Hon fortsätter sin karriär i franska liganykomlingen Metz.

I övrigt på den internationella banan noterade jag att Freyr Alexandersson i går presenterades som assisterande förbundskapten till Erik Hamrén. Vad det innebär för det isländska damlandslaget har jag inte sett några uppgifter om. Men Alexandersson borde ju kunna jobba dubbelt under de månader som återstår av VM-kvalet.

I U20-VM blev Tyskland i dag andra lag att säkra en kvartsfinalplats. Man vann med 2–0 mot Kina samtidigt som Nigeria vann med 1–0 mot Haiti. De resultaten innebär utöver att tyskorna är klara för slutspel även att Haiti är utslaget.

Det tyska 1–0-målet kom på ett högklassigt avslut från Freiburgs Giulia Gwinn. Se det här:

Nigeria och Kina gör upp om den andra kvartsfinalplatsen i grupp D i sista omgången på måndag. Nigeria har bättre målskillnad och avancerar på kryss.

I grupp C blir det en riktig rysaravslutning sedan Spanien i dag besegrat Japan med 1–0 och USA kört över Paraguay med hela 6–0. De resultaten innebär att Spanien långt ifrån är klara för slutspel trots full poäng och målskillnaden 5–1.

Om USA vinner mot Spanien och Japan mot Paraguay blir det en målskillnadsaffär mellan tre lag.

Japan är klart för kvartsfinal om man vinner med minst fyra måls marginal mot Paraguay. I det läget måste spanjorskorna ta minst en poäng mot USA, för då är Spaniens målskillnad sämst av de tre topplagen. För amerikanskorna är däremot saken solklar, vinner de mot Spanien blir det slutspel.

Spanien     5–1   6
USA           6–1   3
———————-
Japan        1–1   3
Paraguay   1–9   0

En liten guide till U20-VM i Frankrike

Det är inte bara damallsvensk återstart i dag. Nu klockan 13.30 är det även avspark för U20-VM i Frankrike.

Det är ett mästerskap där vi har med en svensk spelare. För jag ser Göteborgs Annahita Zamanian som svensk eftersom hon har bott i Sverige i 16 av sina 20 år, och fått hela sin fotbollsfostran här. Men Zamanian är inte svensk medborgare, utan fransk och brittisk.

I VM spelar hon för värdnationen Frankrike, som är en av de stora guldfavoriterna. Fransyskorna föll med 3–2 mot Spanien i fjolårets EM-final.

Frankrike har ett kanonlag. Målvakten Mylene Chavas utsågs till turneringens bästa målvakt i det förra U20-VM:et för två år sedan och är en trolig arvtagare till Sarah Bouhaddi i det franska A-landslaget. I backlinjen finns Lyons 17-åriga megatalang Selma Bacha, som ju startade som vänsterback i årets Champions Leaguefinal.

Frankrike har också turneringens kanske allra mest intressanta forward i PSG:s skyttedrottning Marie-Antoinette Katoto. Hon är en riktig powerforward, och gjorde hela 21 mål i franska ligan den senaste säsongen. Hon vann skytteligan i U19-EM 2016, där hon även prisades som turneringens allra bästa spelare. I fjol var hon ”för bra” för att spela U19-EM, men i år vill värdnationen ställa bästa möjliga lag på benen.

Personligen tror jag att Katoto kan vara den anfallare som Frankrike sökt efter med ljus och lykta under 2010-talet. Mitt tips är att hon även blir en profil i nästa års VM.

Bakom Katoto är det faktiskt inte otroligt att Zamanian får en stor roll. Hon har fått tröja nummer 10 och gjorde segermålet mot Mexiko i genrepet.

Andra franska spelare att ha koll på är Lyons Emelyne Laurent och PSG:s Sandy Baltimore.

Dock får vi i Sverige inte chansen att se det franska laget i aktion förrän i ett eventuellt slutspel. Det är nämligen bara fyra gruppspelsmatcher som tv-sänds i Sverige, och det är Tysklands tre matcher samt Spanien–USA. Det är Eurosport 2 som gäller, och från och med kvartsfinalerna sänds alla matcher. TV-tablå för U20-VM finns här.

Det som är kul med U20-VM är att väldigt många lag brukar ha chans att nå långt. Alla lagen från Europa, Asien och Afrika brukar stå sig bra, liksom de nordamerikanska – alltså de flesta lagen. Här är en liten genomgång grupp för grupp:

Grupp A: Frankrike, Ghana, Nederländerna och Nya Zeeland.

Det franska laget har jag redan avhandlat, och det bör ta en av de två kvartsfinalplatserna. Övriga lag har jag rätt dålig koll på, men Nederländerna var bra i fjolårets U19-EM och bör ha en god chans.

I Nederländernas lag är det anfallsparet Joelle Smits (Twente) och Fenna Kalma (Heerenveen) som är affischnamnen. De båda var i topp i skytteligan i nederländska eredivisie förra säsongen. Kalma vann på 21 mål, ett före Smits.

På senare år har Ghana alltid varit starkt i U20-sammanhang, och det bör stå mellan just Ghana och Nederländerna om vilket lag som följer med Frankrike till kvartsfinal.

Grupp B: Brasilien, England, Mexiko och Nordkorea.

Det här är en vansinnigt tuff grupp. Här har vi de regerande mästarinnorna från Nordkorea, det starka mexikanska laget som vann det Nordamerikanska U20-mästerskapet i våras, Brasilien som vann det Sydamerikanska mästerskapet samt ett England som är på uppgång.

Hos England är Manchester Citys mittfältsess Gloria Stanway den stora stjärnan. Men trots att hon är otroligt spelskicklig och utrustad med ett tungt skott tror jag att England får det svårt att ta sig vidare ur gruppspelet.

Nordkorea har alltid starka och bollskickliga lag, och lär vara ett av de lag som tar sig vidare till kvartsfinal.

Kanske att dagens öppningsmatch mellan Mexiko och Brasilien blir helt avgörande om vilket lag som följer med Nordkorea vidare. Hos Brasilien är det Madrid CFF:s starka forward Geyse da Silva man skall ha ögonen på. Hon gjorde hela tolv mål på sju matcher i de Sydamerikanska U20-mästerskapen i våras. Även Kerolin Nicoli är en spännande spelare.

Mexiko har ett väldigt bra lag, som alltså vann mästerskapen i Nordamerika i februari, man gjorde det efter seger mot USA efter straffläggning i finalen. Då blev hyllade målvakten Emily Alvarado stor matchvinnare.

Jag såg finalen i våras och minns att jag imponerades av Mexikos snabba anfallsspel i djupled. De spelare som drog till sig min blick var nickstarka forwarden Katty Martinez, duktiga mittbacken Miriam Garcia samt snabba yttrarna Jacqueline (Lizbeth) Ovalle och Dayana Cazares. Dessutom hade Mexiko flera spelskickliga spelare på central mittfält. Det blir tufft, men jag tror att Mexiko tar sig vidare till kvartsfinal.

Grupp C: Japan, Paraguay, Spanien och USA.

Ytterligare en stentuff grupp. Här tror jag att Paraguay får det svårt att ta några poäng. En otroligt spännande spelare har man dock i forwarden Jessica Martinez från topplaget i Brasiliens liga, Santos. Trots att hon precis har fyllt 19 år blir det här hennes fjärde VM, hon har sedan tidigare två U17-VM och ett U20-VM på meritlistan. Sitt första VM gjorde hon som 14-åring.

Övriga tre lag i gruppen har alla potential att vinna VM-guldet, men bara två går alltså vidare till kvartsfinal.

Japan vann Asiens U20-mästerskap i fjol anförda av stortalangen Riko Ueki som bland annat avgjorde finalen mot Nordkorea.

USA såg jag lite i deras U20-mästerskap i februari. Då blev jag först inte jätteimponerad, men laget växte och var starkt i finalen då man alltså föll mot Mexiko. Då var A-landslagsspelaren Tierna Davidson med. Det är hon inte nu, USA saknar även Mallory Pugh som håller åldern för det här mästerskapet.

Bland de spelare som är med skulle jag utropa barndomskompisarna Jaelin Howell (pådrivare på mittfältet) och tekniska Sophia Smith, till lagets stjärnor. Båda har varit med på läger med A-landslaget. I övrigt föll min blick på duktiga högerbacken Kiara Pickett och löpstarka mittfältaren Savannah DeMelo.

Medan USA låter sina A-landslagsspelare vila har Spanien med sig sina till Frankrike. Det handlar om Barcelonaduon Patricia Guijarro och Aitana Bonmati samt Athletic Clubs forward Lucia Garcia.

Speluppläggaren Guijarro, Patri kallad, är värd lite extra uppmärksamhet. Hon är helt ordinarie i A-landslaget, och i fjol vann hon skytteligan i U19-VM med fem mål på fem matcher. Två av dem gjorde hon i finalen.

I grunden tror jag att Japan och Spanien kommer att gå vidare ur den här gruppen. Men USA brukar växa med uppgiften, och sedan de kvalade in har de spelat väldigt många matcher ihop. Bland annat har man vunnit mot Frankrike, England och Tyskland, vilket visar att amerikanskorna inte skall räknas bort.

Det här har alltså förutsättningar att bli en riktig rysargrupp. Den tv-sända matchen mellan USA och Spanien nästa måndag kanske blir helt avgörande?

Grupp D: Haiti, Kina, Nigeria och Tyskland.

Slutligen till den grupp vi kan se mest av på svensk tv. Där ser jag Tyskland som klara favoriter. Det tyska laget har potential att ta hem VM-guldet, laget bygger kring Freiburgs många talanger. Trion Janina Minge, Giulia Gwinn och Klara Bühl är alla spelare som jag följt ett tag, och som burit den här tyska årgången.

Andraplatsen i gruppen bör stå mellan Nigeria och Kina, där jag har en känsla av att Nigeria kan vara det något bättre laget. Hos nigerianskorna är det mittfältaren Racheedat Ajibade som är spelaren att ha koll på. 18-åringen gör sin fjärde VM-turnering, och hon gjorde mål i alla Nigerias kvalmatcher.

Sista laget i gruppen är VM-debutanterna Haiti. Det är ett lag som inte bör ha kvalitet att gå vidare till kvartsfinal. Men de tog USA till straffläggning i de nordamerikanska mästerskapen, och slog ut Kanada. Så helt chanslöst bör inte Haiti vara.

Haiti har ett par riktigt intressanta spelare. Jag tänker dels på Montpelliers forward Nerilia Mondessir, dels på fantastiska Melchie Dumornay. Den senare är bara 14 år, fyller 15 den 17 oktober, men är redan så bra att hon borde kunna vara en profil på den här nivån. Dumornay har både god speluppfattning och ett fantastiskt tillslag.

 

Smällar för Kaneryd, Linköping, Samuelsson och Kvarnsveden

 

Johanna Rytting Kaneryd

Dagens vansinnigt tråkiga damfotbollsnyhet är att Johanna Rytting Kaneryd har dragit av korsbandet. Det inträffade dagen efter att hon skrivit på för Rosengård, vilket var samma dag som hon presenterades för klubben.

Rytting Kaneryd har tidigare haft en korsbandsskada i vänsterknät. Och det är samma knä som drabbats nu igen. FC Rosengård skriver på sin hemsida att hon blir borta minst sex månader. Jag skulle nog snarare tippa på att hon blir borta mellan nio månader och ett år. Som tidigast skulle det innebära att hon kan spela för sin nya klubb nästa höstsäsong. Men risken finns att hela 2018 är förlorat.

Det här är ju verkligen otroligt tråkigt för Rytting Kaneryd, och man lider enormt med henne. Det är även ett stort bakslag för Rosengård som måste ut och värva ytterligare minst en kreativ mittfältare till nästa säsong.

Apropå Rosengård och mittfältare har Nellie Lilja från LB07 skrivit på ett tvåårskontrakt i dag. Ytterligare en intressant värvning.

Det om dagens händelser. Nu till en genomgång av helgens händelser. Jag har haft fullt fokus på herrfotboll under hela helgen, och har inte hunnit se någon damfotboll. Nu i kväll har jag dock kollat igenom en hel hög med klipp med höjdpunkter.

Sportsligt sett är det ju bottenstriden som har varit i fokus. Men jag börjar ändå genomgången av helgen med toppen, och damallsvenskans mest anmärkningsvärda resultat på många, många år.

Inför den 20:e omgången förra helgen hade inget hemmalag förlorat med fler än tre måls marginal i årets damallsvenska. Då inträffade ju det sensationella att Eskilstuna förlorade med hela 5–1 mot nästjumbon Göteborg, trots att United tog ledningen i den andra halvleken.

I lördags åkte Eskilstuna till Linköping, där de svenska mästarinnorna skulle firas av sin hemmapublik. Personligen tillbringade jag min lördagseftermiddag i Åtvidaberg. På vägen stannade jag och åt i just Linköping. Vid bordet bredvid satt det två Eskilstunasupportrar. Vi pratade lite, och det slutade med att jag önskade dem lycka till. De svarade: ”Det lär behövas”.

Ingen av oss kunde väl ana att Eskilstuna några timmar senare hade tagit årets i särklass största bortaseger i damallsvenskan – hela 6–0 mot de svenska mästarinnorna.

Tyvärr är det ju ett resultat som ger damallsvenskan dålig reklam. Ett resultat som spontant gjorde att man undrade om LFC-spelarna hade druckit för mycket champagne under guldfirandet.

Samtidigt vet man att vissa lag ibland kan falla ihop totalt. Och LFC är ett sådant lag, ett lag som haft en ful ovana att rasa ihop en gång per år. Fjolåret var ett undantag, i övrigt har vi ju 0–5 i Malmö i sista omgången 2015, 0–4 hemma mot Örebro 2014, 0–4 i Malmö 2013 och 0–6 i Göteborg 2012. Men de flesta rasen från tidigare år har skett på bortaplan.

Det här var LFC:s största ras på hemmaplan i en tävlingsmatch på minst tolv år. Det är extremt dålig reklam när man skall försöka sälja in sitt SM-guld. Och det är bara att hoppas att alla inblandade skäms.

Visst fick Lisa Lantz en katastrofstart, och bjöd på de två första målen. Men ett topplag där spelarna har bra karaktär tillåter sig inte att bli förnedrade i sin hemmaborg.

Matchens stora spelare var Loreta Kullashi, en spelare som snart lär banka på porten till Peter Gerhardsson:s landslag. Hon visade ju exempelvis väldigt hög klass när hon utnyttjade Lantz misstag vid 0–2-målet.

För LFC är det match i Prag i Champions League på onsdag, alltså en bra chans till snabb revansch. Tyvärr har ingen svensk tv-kanal valt att sända varken LFC:s eller Rosengårds bortamatcher. Vansinnigt tråkigt.

I Rosengård är ordföranden väldigt besviken på tv-cheferna. Och det har han ju anledning att vara. Det här är ju för övrigt samma visa som man hört vid i princip varje UWCL-omgång de senaste åren. Frågan är hur man kan paketera turneringen för att få någon tv-kanal att hugga. Den som har lösningen lär bli rejält hyllad i damfotbollsvärlden.

Den här gången räddas vi intresserade tittare av att Chelsea–Rosengård kommer sändas av Chelsea på Youtube. När det gäller Sparta Prag–LFC kan den komma att sändas av Corren. Där är inget klart ännu. Däremot är det klart att Corren sänder returen i Linköping.

Tillbaka till damallsvenskan. Medan Linköping den kunna komma över helgens smäll är det värre i Borlänge, där Kvarnsveden har spelat sin sista damallsvenska match för den här gången.

Kvarnsvedens IK

Som opartisk betraktare hade jag gärna sett att spänningen levt ändå in i slutomgången. Men jag förstår att supportrar till Göteborg, Hammarby och Vittsjö har lite annan syn på den saken. De klubbarna är det ju numera anledning att gratulera till nytt kontrakt.

Kvarnsvedens 3–1-förlust mot Rosengård i lördags innebar ju att Hammarby hade klarat kontraktet, samt att Vittsjö och Göteborg hade chansen att göra det redan i omgång 21.

Hannah Wilkinson blev Vittsjös hjältinna när hon fixade poäng mot Örebro på övertid i lördags. Och igår frälste Adelina Engman sitt Göteborg med ett drömmål på volley mot Djurgården.

Medan klipp på instatstorys visar väldigt trevlig stämning i Göteborgs omklädningsrum i går eftermiddag var det depp i Borlänge.

Kvarnsveden har alltså tagit 19 poäng – en summa som räckt till nytt kontrakt de allra flesta säsonger. Men i år har det ju varit så jämnt att det krävts högre poäng än vanligt.

Och då har Kvarnsveden fallit på sitt svaga försvarsspel, och framför allt på att man haft en för dålig backlinje. Man drabbades av tunga smällar tidigt i våras, när först mittbacken och lagkaptenen Denise Sundberg drog av korsbandet, och sedan även tänkta förstamålvakten Lina Lundqvist gjorde samma sak.

Dock var det inte på vårens insatser som Kvarnsveden åkte ut, utan på höstens – där man bara har vunnit en match.

Tabitha Chawinga

Det som gör Kvarnsveden unikt är att man har vräkt in mål framåt. Exempelvis har skyttedrottningen Tabitha Chawinga stått för en bragd. Hon spelar alltså i ett lag som åker ur serien. Ändå har hon gjort flest spelmål av alla i damallsvenskan sedan serien lämnade amatörstadiet.

Det var ju först efter den svenska VM-succén 2003 som vi fick helprofessionella spelare i damallsvenskan. Sedan dess är de tre bästa noteringarna:

2017: 25 mål, Tabitha Chawinga, Kvarnsveden (0 straffar – och en match kvar)
2010: 25 mål, Manon Melis, Malmö (1 straff)
2007: 26 mål, Lotta Schelin, Göteborg (minst 1 straff – statistiken på svenskfotboll.se från 2007 är inte komplett)

Chawingas 25 spelmål i serien är verkligen en makalöst bra prestation. I Kristianstad på söndag kan hon även passera Schelin.

Chawinga har som bekant kontrakt även över nästa år, vilket gör att Kvarnsveden kommer att få en bra grundplåt för att finansiera en snabb återkomst när de säljer henne. För hon kan ju inte bli kvar. Hon var ju redan för bra för elitettan 2015, och hon lär ju inte ha blivit sämre. (Tillagt i efterhand: Kontraktet ser ut att brytas vid nedflyttning. Se kommentarerna nedan)

Elizabeth Addo

Borlängeklubben lär ju utöver Chawinga tappa ytterligare några spelare. Bland annat har ju LFC länge uppgetts ha ögonen på duktiga Elizabeth Addo. Och Julia Roddar och Lova Lundin borde vara två andra spelare som är högintressanta för andra damallsvenska klubbar. Dessutom har ju tränare Jonas Björkgren ryktats vara aktuell för Eskilstuna.

Jonas Björkgren

Även om Örebro ligger en bra bit efter övriga lag i tabellen känns det som att det är två ovanligt starka lag som åker ur vår högsta serie i år. Det gör ju att det återigen känns aktuellt att ta upp den fråga som aktualiserats av både Pär Lagerström i det här inlägget och Jonas Eidevall en bit in i det här inlägget.

Pär Lagerström

Alltså frågan om utökning av antalet lag i damallsvenskan. Rent sportsligt ställer jag mig bakom ett sådant förslag. I år hade det absolut gått att få ihop en stark damallsvenska med både 14 och 16 lag.

Nackdelen här är ju att det kommer att bli dyrare med fler resor samt ännu mer slitsamt för de toppklubbar som kombinerar damallsvenskt spel med Champions League. Men rent sportsligt tror jag att svensk damfotboll hade gynnats av en utökning.

Göteborg och Hammarby är alltså två av de tre lag som säkrade kontraktet i helgen. De är även numera damallsvenskans två mest formstarka lag. Båda är obesegrade i de fem senaste omgångarna, och de har även tagit flest poäng: Göteborg har elva, Hammarby har nio medan trion Linköping, Rosengård och Piteå alla har tagit åtta på de fem senaste matcherna.

Med tanke på hur olika lag har hoppat rent formmässigt i höst roade jag mig med att räkna ut den damallsvenska hösttabellen efter tio av elva omgångar. Den ser ut så här:

(Tillagt i efterhand: Ser nu att bloggen Hattrick också har räknat ut samma tabell i kväll. Ibland tänker vi likadant… )

Piteå                16–10   18
Linköping         17–14   18
Rosengård       21–13   17
Eskilstuna        19–13   15
Göteborg         14–10   15
Djurgården       16–15   15
Hammarby       13–  9   14
Kristianstad      14–13   14
Vittsjö               11–10   12
LB07                  8–18   10
Kvarnsveden    15–19     8
Örebro              11–29     3

Det är alltså vansinnigt jämnt i höst. Åtta lag inom fyra poäng i toppen, och bara Örebro som är riktigt avsågat. Av hösttabellen kan man konstatera att medan guldstriden i praktiken avgjordes i våras, har nedflyttningsstriden avgjorts under hösten.

Minns att det såg ut så här i bottenstriden efter halva serien:

Kvarnsveden   24–30    11
Vittsjö             12–18     11
Hammarby     13–17     10
——————————-
Örebro            10–17     10
Göteborg        16–31       9

* Kampen om den sista damallsvenska platsen till 2018 är däremot inte avgjord. Däremot försvann skrällaget Assi ur kampen i går när man föll på hemmaplan mot Växjö med 3–2. Gästernas tre mål ser du här:

Därmed är det klart att antingen IFK Kalmar eller AIK spelar i damallsvenskan 2018. Det är fördel Kalmar, som är tre poäng före. Därmed räcker det med en Kalmarpoäng hemma mot Assi på söndag för att IFK Kalmar skall gå upp.

AIK spelar hemma mot Holmalund, i omgångens allra mest laddade match. Båda lagen har ju nämligen enormt mycket att spela för – men ingen av dem har sitt öde i egna händer.

Holmalund har ju trillat ner under nedflyttningsstrecket, med nio måls sämre målskillnad än Böljan. Det är stor fördel för Falkenbergsklubben, som avslutar hemma mot nedflyttningsklara Östersund.

Om Holmalund flyttas ned innebär det en mardrömsstart för den nya damfotbollssatsningen i Alingsås – den som skall kallas Alingsås FC. Överhuvud taget har det varit ett uselt år för västsvensk damfotboll med Göteborg FC i damallsvensk bottenstrid och risk att både Holmalund och Hovås Billdal åker ur elitettan. Dessutom misslyckades Jitex med att kvala sig upp.

* Så till England där det visade sig att Jessica Samuelsson drabbades av en värre fotskada mot Ungern i Borås än man hade trott.

Hon har opererats i dag, och risken är att Arsenalspelaren är borta i ett halvår. Därmed är två kantspelare borta ur landslagstruppen inför landskampen med Frankrike i slutet av november. Peter Gerhardsson lär få fundera lite över hur hans landslag skall möta snabba, franska anfallsspelare.

* Apropå England och Arsenal, så gjorde Fara Williams ett spektakulärt mål för Reading när man vann med 2–1 mot just Arsenal i i WSL Cup i helgen. Se själv:

* Så till Frankrike där PSG stärkte sina aktier i kampen om en Champions Leagueplats. Emma Berglund:s lag vann mot svensklaget Montpellier med 3–1, vilket gör att PSG nu är fyra poäng före Montpellier i tabellen.

* Slutligen till Tyskland, där Frauen-Bundesliga numera leds av uppstickaren Freiburg. Jag kan inte säga att jag är så säker på att de kommer att hålla hela vägen. Men Freiburg har verkligen ett ungt och otroligt intressant lag.

Man vann lördagens seriefinal mot Wolfsburg med 1–0 efter segermål från 18-åriga Giulia Gwinn. Det var Gwinns femte mål, vilket gör att hon delar andraplatsen i skytteligan med 23-åriga klubbkompisen Lina Magull.

Närmast bakom dem med fyra mål finns ytterligare en Freiburgtalang, den ännu 16-åriga Klara Bühl (född den 7 december 2000). Gwinn och Bühl är långt ifrån de enda tonåringarna som får speltid i obesegrade Freiburg, som nu leder tabellen med en poäng före Bayern München och tre poäng före Wolfsburg och Frankfurt. Utöver Freiburg är Turbine Potsdam enda obesegrade laget i ligan. Men Amanda Ilestedt:s gäng har för många kryss och är trots noll förluster redan åtta poäng från serieledning.

Pernille Harder

Ledaren av den tyska skytteligan är för övrigt Wolfsburgs Pernille Harder, som gjort sex mål. Men hon lämnade alltså Freiburg mållös. Så höjdpunkter från seriefinalen här.

Sett till länkat klipp ser Wolfsburg ut att ha haft ett rejält tryck mot Freiburgmålvakten Laura Benkarth i den andra halvleken. Och Freiburg hade tur, för Nilla Fischer:s lag verkar ha fått ett till synes korrekt mål bortdömt på slutet. För nog ser det ut som att Ewa Pajor befinner sig bakom bollen när Sara Björk Gunnarsdottir spelar fram?

Venezuela – en spännande uppstickare

I går gjorde Linköping ett litet ryck i damallsvenskan. Man gjorde det efter att Göteborg, som jag upplever det av tv-bilderna, bjudit på två självmål. Det innebär att tre av LFC:s fyra senaste mål har varit självmål.

Det är ju anmärkningsvärt, fast inte så konstigt. Med tanke på hur hårt tillbakapressade motståndarna blir är det inte speciellt underligt att ett eller annat inlägg styrs in i eget mål av motståndarbackar. Kanske är det här också ett tecken på att LFC i år har det flyt som krävs för att bärga ett SM-guld. Fast fem omgångar återstår och mycket kan hända ännu.

Apropå guldstriden har det i dag förekommit uppgifter om att Rosengård skulle vara intresserat av att kontraktera Hope Solo, något som klubben dementerar. Mer än så behöver väl inte sägas om den saken. Det om damallsvenskan.

Det här inlägget är nämligen tänkt att handla om framtidens internationella damfotbollsstjärnor. Många av dem är nu på plats i Jordanien, där U17-VM drar i gång i morgon, fredag. Mästerskapet sänds av Eurosport och inleds med en riktig kanonmatch redan 13.45 premiärdagen – Tyskland–Venezuela. Mer om de lagen strax.

Först tänkte jag bara konstatera att det här är en riktigt intressant turnering, ett härligt stjärnspäckat ungdomsmästerskap. För även om spelarna bara är 17 år har ganska många redan skaffat sig rätt imponerande meritlistor.

Allra mest meriterad är Kanadas Deanne Rose, som ju har en bronsmedalj från OS. Hon är en powerforward, som bland annat blev målskytt mot Brasilien i bronsmatchen i Belo Horizonte. Rose är svårstoppad på seniornivå, hon borde därmed kunna vara ett grymt vasst vapen för Kanada på den här nivån.

Trots Rose känns dock inte Kanada som någon riktig medaljkandidat, det gör dock drygt hälften av de andra lagen. Bland segerkandidaterna räknar jag in de regerande mästarinnorna Japan, de asiatiska mästarinnorna Nordkorea, de europeiska mästarinnorna Tyskland, EM-tvåorna Spanien, de sydamerikanska mästarinnorna Venezuela, de båda afrikanska länderna Ghana och Nigeria samt förstås de nordamerikanska mästarinnorna USA.

I det amerikanska laget finns förresten också ett riktigt affischnamn i Ashley Sanchez. 17-åringen har redan varit uttagen i A-landslaget till ett läger i april. Ihop med 18-åriga Mallory Pugh är det Sanchez som är USA:s stora hopp i nästa generation.

Andra spelare som nämns med respekt inför turneringen är Paraguays Jessica Martínez, “Pirayu” kallad och Nigerias storstjärna Rasheedat Ajibade – båda var förresten redan med i F17-VM 2014. Nämnas bör även Englands Gloria Stanway som gjort fyra ligamål för Manchester City i år.

Bland mina huvudkandidater finns en relativt ny nation inom den internationella damfotbollen – Venezuela.

Landet var nykomling i sådana här sammanhang för två år sedan, då tog man sig till semifinal och var ytterst nära medalj. Det blev förlust efter straffläggning mot Italien i bronsmatchen. Nu gör man en mycket intressant start, det känns inte alls omöjligt med medalj för det land som kan bli Sydamerikas nya stormakt inom damfotbollen.

För ”Vinotinto” – som laget kallas – har vunnit två raka U17-mästerskap på sin hemkontinent. Nationen har även kvalat till U20-VM senare i år – där var man mycket nära att vinna det sydamerikanska U20-mästerskapet. Framgångarna på ungdomsnivå har skapat ett enormt intresse och engagemang i landet.

För vad sägs om att fantastiska 45 321 åskådare såg landet vinna mot Brasilien i finalen av Sydamerikanska U17-mästerskapen i mars? De här bilderna från när storpubliken sjunger nationalsången inför finalen är mäktiga, eller hur:

Tänk er att få se drygt 45 000 åskådare på en flickmatch i Sverige. Känns ju tyvärr inte så troligt.

Venezuela har en av turneringens allra mest intressanta spelare. Deyna Castellanos är namnet att lägga på minnet. 17-åringen vann skytteligan i F17-VM redan för två år sedan, då på sex mål och tre assist. Gör hon tre mål i Jordanien blir hon tidernas bästa målskytt i F17-VM-sammanhang. Det känns inte alls omöjligt.

I de sydamerikanska mästerskapen tidigare i år gjorde nämligen Castellanos mål i alla sju matcherna, totalt slutade teknikern på tolv fullträffar. Hon lär vara en av de spelare som flest storklubbar från Europa och Nordamerika åker till Jordanien för att studera. Kanske kan någon damallsvensk klubb knyta upp supertalangen?

I Venezuela skall även liraren Daniuska Rodríguez, som gjorde sex mål och hade nio assists i sydamerikanska mästerskapen, vara en spelare att hålla ögonen på.

Venezuela inleder alltså mot Tyskland. Ett Tyskland jag imponerades stort av vid EM-slutspelet tidigare i år. Där hade både Tyskland och Spanien lag som genomgående bestod av väldigt bollsäkra och passningsskickliga spelare. Det var helt enkelt två lag som spelade en njutbar fotboll.

Under EM rekommenderade jag er att titta extra noga på de båda 15-åringarna Lorena Navarro (Spanien, född 11 november 2000) och Klara Bühl (Tyskland, född 7 december 2000). Kortväxta Navarro har ett unikt spelsinne för att vara 15 år, hon rör sig otroligt smart i och omkring straffområdet. Och Bühl har ett grymt steg. Det handlar om två forwards med potential att bli världsstjärnor även på seniornivå.

Fyra av de tyska nyckelspelarna kommer för övrigt från talangfabriken Freiburg. Det handlar om forwardsen Bühl och Vanessa Ziegler, lagkaptenen Janina Minge och aktiva mittfältaren Giulia Gwinn.

På seniornivå har Gwinn kommit längst. Hon gjorde tio matcher i Frauen-Bundesliga förra säsongen och har varit helt ordinarie hittills i höst, även Minge och Bühl har redan spelat i två Frauen-Bundesligamatcher vardera den här hösten. Kul för turneringen förresten att Freiburg släpper hela fyra A-lagsaktuella spelare.

Jag räknar Tyskland och Venezuela som favoriter i den ändå rätt öppna grupp som även innehåller Kanada och Kamerun.

Det lag som fått den riktiga drömlottningen är Spanien. Man har hamnat i samma grupp som Mexiko, Nya Zeeland och troliga slagpåsen Jordanien. Det borde bli nio poäng. Räkna med det bollskickliga spanska laget i kvartsfinal alltså.

De två sista grupperna känns däremot väldigt öppna och svårtippade. Grupp C innehåller Nigeria, Brasilien, England och Nordkorea och grupp D består av USA, Paraguay, Ghana och Japan. Och som sagt, jag tror att det kan bli ett väldigt välspelat mästerskap.