Det har gått några dagar sedan mitt senaste inlägg. Under de dagarna har det spelats fem damallsvenska matcher, dessutom har vi fått veta att Uefa anser att damallsvenska Lieke Martens var den bästa spelaren i eller från Europa under 2016/17.
Jag tänkte börja med det senare, alltså Uefas finaste damfotbollspris, Best Women’s Player in Europe Award.
Det gick alltså till en damallsvensk spelare, vilket är väldigt kul för vår serie. Ja, jag vet att hon numera tillhör FC Barcelona, och att deras president var stolt över både henne och någon skäggig herrspelare…
Men sanningen är ju att Martens får priset för en säsong hon helt och hållet har spelat i damallsvenskan. Inför prisutdelningen hade hon bara varit i sin nya klubb i tre dagar, och hon hade dessutom aldrig spelat någon match för dem.
Så sträck på er i FC Rosengård, det här är väldigt mycket er ära. Även Göteborg FC har gjort mer för Martens utveckling än den katalanska storklubben.
Tyvärr tror jag dock att hon hade nytta av sin nya klubbtillhörighet vid omröstningen. Det är ju alldeles för mycket folk som lägger mer vikt vid titlar och fina namn än på själva sakfrågan.
Efter sin fina EM-insats och efter att ha varit damallsvenskans bästa spelare under våren tycker jag att Martens är en värdig vinnare.
Fast personligen tycker jag ändå att det borde ha gått till Pernille Harder, som varit fullständigt lysande under hela den aktuella säsongen. Hon vann damallsvenskan med LFC hösten 2016 plus den damallsvenska skytteligan och blev dessutom utnämnd till damallsvenskans bästa spelare. Våren 2017 fick hon fart på Wolfsburg, förde upp dem i topp av Frauen-Bundesliga och vann dessutom tyska cupen. Dessutom ledde hon ett skadedrabbat danskt lag till EM-final. Det tycker jag borde ha smällt högst.
Apropå Danmark har deras förbundskapten Nils Nielsen i veckan lämnat sin post med omedelbar verkan. Det känns inte som något som är bra för det danska laget. Det innebär samtidigt att det sannolikt kan vara bra för Sverige eftersom vi ju möter danskorna snart i VM-kvalet.
Populäre Nielsen som hade förbundskaptensjobbet i fyra år ersätts tillfälligt av F19-förbundskaptenen Sören Randa-Boldt.
* När jag ändå är inne på landslag konstaterar jag att Vietnam vann de Sydostasiatiska mästerskapen på två måls bättre målskillnad än Thailand. Deras inbördes match slutade 1–1. Sannolikt kommer ett av Thailand och Vietnam att kvala in till VM i Frankrike 2019.
I nästa års Asiatiska mästerskap gör åtta lag upp om fem VM-platser. Australien, Japan, Kina och Sydkorea bör ta de fyra första, och Filippinerna samt värdnationen Jordanien är mest med som utfyllnad. Plats fem lär alltså stå mellan Thailand och Vietnam, en kamp som känns rätt oviss så här ett år i förväg.
* Så till damallsvenskan där Piteås seger i Linköping var veckans skräll. En skräll som innebär att Rosengård numera fullt ut är inbjudet till guldstrid.
Jag satt på Landskrona IP och kollade på en osannolik cuprysare mellan Landskrona Bois och Elfsborg under onsdagens damallsvenska omgång. I efterhand har jag sett höjdpunkterna från alla matcher, och cirka 80 minuter av matchen mellan Linköping och Piteå. Där var det väldigt tydligt att nya LFC inte är samspelt. Dessutom var laget väldigt passivt i början. Ett samtrimmat och högt pressande Piteå tvingade hemmaspelarna att slå långt, och det verkade LFC inte ha någon plan för.
Under matchens första 20 minuter var Tove Almqvist den enda LFC-spelaren som jag tycker skall ha godkänt. Hon var rörlig, ville ha bollen, medan många andra blåklädda var väldigt stillastående.
I Piteå var det desto fler spelare som inledde starkt. Inte minst Josefin Johansson, som gjorde en kanonmatch. Piteå fick tidigt matchen dit de ville. Mycket genom att laget visade upp en effektivitet som det inte haft tidigare i år.
Efter cirka en kvart orkade Piteå inte hålla upp den höga och aggressiva pressen och då föll man ner i en 5–4–1-uppställning i försvar, allt enligt framgångsrik österrikisk EM-modell. Jag imponerades av hur bra Pitespelarna är på att hjälpa varandra vid de långa passningarna. De hade ofta väldigt bra positioner i andrabollsspelet.
När det gäller Linköpings lag är ju extra intressant den här helgen eftersom det är cupfinal i morgon. Jag tyckte att LFC verkade sakna Magdalena Eriksson något enormt – hon kanske trots allt inte var så överskattad som vissa av er skrivit i kommentatorsfältet här på bloggen? Framför allt saknade jag hennes ledaregenskaper. Jag tyckte nämligen inte att det såg ut som att det fanns någon hemmaspelare som ledde laget i försvarsspelet.
Det var ju nämligen exempelvis otroligt slött försvarsspel på den frispark som ledde fram till Josefin Johanssons läckra ledningsmål. LFC-försvaret var samlat, men ändå inte närvarande. Det var likadant vid 2–0. Hela LFC var hemma på hörna, ändå fick tre Pitespelare stå fria i mitten på Johanssons inlägg i andravågen.
Visst skall väl Cajsa Andersson rädda Hanna Pettersson:s nick, men personligen tycker jag utespelarnas försvarsspel är väldigt mycket sämre än målvaktsinsatsen i aktuell situation.
Den första halvlekens sista 25–30 minuter hade Linköping bollen. Då visade Claudia Neto vilken stabil passningsspelare hon är. Tyvärr rörde sig inte hennes medspelare speciellt mycket, utan de gjorde det ganska lätt för Piteå att försvara sig. Det blev för mycket tramp på bollen i hemmalaget, och för få löpningar.
Dock skall det sägas att Linköping ju faktiskt skapade två superchanser före paus, både Lina Hurtig och Nicoline Sörensen missade trots att de hade öppet mål. Båda chanserna var egentligen bättre än de Piteå gjorde mål på.
I stället bjöd hemmalaget på 3–0 i början av den andra halvleken. Den här gången var det Maja Kildemoes som var kvar i omklädningsrummet. En svag mottagning ihop med bra arbete från Josefin Johansson gjorde att danskan tappade bollen och gav Piteå superläge.
Även efter paus var gästerna vassare än hemmaspelarna. Marija Banusic missade ju exempelvis ett friläge i minut 60. Hon kompenserade ju i och för sig det en minut senare när hon gjorde 1–3. LFC hade även bra nicklägen för både Janni Arnth i 67:e och Hurtig i 71:a. Den andra nicken var bra, men där gjorde Hilda Carlén en mycket fin räddning. Piteå var alltså både vassare i chanserna och hade dessutom den hetaste målvakten.
Ett problem i Linköping var löpningen. Fotboll är en löpsport, men varken Hurtig, Asllani eller Banusic känns speciellt löpvilliga. De ville helst ha bollen till sig, och såg stundtals väldigt stationära ut. Och när de sprang var det mycket rälsbuss, alltså lättläst löpning rakt fram – som om man sprang på raka järnvägsspår.
Almqvist var den som sprang mest, men hon känns inte heller som någon utpräglad djupledslöpare. Kanske att LFC-ledningen måste bygga om lite i laget. Djupledslöparen Emma Lennartsson är exempelvis nedflyttad i backlinjen. Hon behövs nog längre fram i planen.
Det blir spännande att se hur LFC klarar sig i morgondagens cupfinal (avspark 17.45, sänds på TV12) mot Rosengård, som ju lär sätta en ännu hårdare press. Och som dessutom borde ha förutsättningar att orka pressa lite längre tid än Piteå gjorde.
Om jag snabbt går igenom intrycken från damallsvenskan.tv:s höjdpunkter från de andra tre matcherna har en fantastisk räddning av Hammarbys Emma Holmgren på Nathalie Persson:s närskott etsat sig fast. Var det där årets räddning i damallsvenskan?
Det är verkligen otroligt starkt av Holmgren att inte bara hinna ner utan även att kunna hålla den bollen.
Kollar man Göteborg var det andra raka nollan, vilket naturligtvis är väldigt viktigt för självförtroendet. En som verkar ha lite lågt självförtroende för tillfället är Pauline Hammarlund. Hon var dock framme och hade flera farliga lägen, något som talar för att hon snart kommer att göra mål igen.
I matchen Kvarnsveden–Djurgården reagerade jag över att Kvarnsveden gick miste om en straff. För som jag uppfattat handsregeln är det där solkart. Och dessutom bör det vara ett kort på Djurgårdsförsvararen. Förr i tiden skulle det ha varit rött, jag vet inte om den tolkningen har ändrats.
Den målchansutvisning som drabbade Petronella Ekroth kändes odiskutabel. Intressant dock att läsa hennes egen berättelse om hur tufft det var att åka på sitt första röda kort. Jag förstår att det var kämpigt, men inte borde hon behöva skämmas för att hon kom lite snett i en tackling. Det var ju inget överfall.
I Vittsjö gjorde Hannah Wilkinson ett riktigt klassmål. Det var en snygg passning, en kontrollerad mottagning och ett distinkt avslut. I den matchen visade även belgiska Tine Schryvers att hon har ett härligt tillslag. Jag gillar när man skjuter in inläggsfrisparkar som hon exempelvis gjorde vid Mia Carlsson:s kvitteringsmål.
* I elitettan vann tre av de fem topplagen i dag. Bland förlorarna fanns Kungsbacka, som nu är tio poäng ifrån damallsvensk plats och väl därmed kan börja räknas bort från toppstriden.
Kvar är fyra lag, och Växjö och Kalmar får allt större marginal neråt. Växjö har nu tolv poäng och Kalmar fem till trean AIK och fyran Assi. Nästa vecka möts AIK och Kalmar i något som alltmer utvecklas till en måstematch för Solnaklubben.
Växjö håller för övrigt på att bygga upp sin ekonomi inför allsvenskan. Den här nyheten kom i veckan:
* Slutligen en notering kring några internationella träningsmatcher. Där har de engelska lagen haft det väldigt tufft mot franskt och tyskt motstånd. Eller vad sägs om siffrorna:
Lyon–Liverpool 6–0
Montpellier–Manchester City 4–2
Turbine Potsdam–Arsenal 3–0
Wolfsburg–Chelsea 3–1