Frustration i Linköping, styrkebesked av Växjö

I dag har den tredje damallsvenska omgången gått vidare med två matcher. Jag har sett båda och här är lite synpunkter.

Först spelade Kristianstad och Linköping 1–1 inför svaga 382 åskådare på nya Kristianstad Fotbollsarena. Det var en intressant match, där Marcus Walfridson visade att han börjat anpassa mästarlagets spelsätt efter bristen på snabbhet i backlinjen.

I den första halvleken stod LFC väldigt lågt, och man höll ihop lagdelarna mycket bättre än tidigare matcher. Defensivt såg det stabilt och bra ut. Däremot skapade man egentligen inte en enda riktig målchans i offensiven. Ändå ledde man med 1–0 efter 45 minuter.

Orsaken var en grov målvaktstavla från Kristianstads målvakt Moa Olsson, som redan i elfte minuten släppte in ett löst vänsterskott från Kosovare Asllani. Men får man avsluten inom ramen kan det bli mål…

I SVT:s pausintervjuer sa Asllani och Walfridson rätt saker. Asllani menade att LFC måste jobba hårdare än man gjort i de tidigare matcherna.

”Det känns som att vi gått på 70 procent.”

Och Walfridson sa:

”Vi är här för att täppa till bakåt. Men jag hade önskat att vi kunde hålla i bollen lite längre i anfallsspelet.”

För att nå framgång måste ett lag känna trygghet, och sådan får man i ett fungerande försvarsspel. Dock fungerade in försvaret lika bra efter paus. LFC hamnade ännu lägre i planen, och flera spelare blev lite passiva.

Dessutom väckte SVT:s kommentatorer frågan om hur det är med fysen i Linköping. De tyckte att flera spelare såg trötta ut på ett tidigt stadium.

Det kan vara svårt att se från tv-skärmen. Men klart är att om man spelar ett lågt försvarsspel bör man ha både löpvilja och -styrka i omställningarna för att skapa målchanser. Och utöver några bra minuter precis mitt i halvleken såg man inte mycket löpning från de gästande spelarna.

Det man i stället såg på slutet var frustration. Fortfarande i ledning tog Marija Banusic ett gult kort genom att efter signal skicka i väg bollen så att den flög ur arenan och ut på något som såg ut som en parkeringsplats. Det gäller nog för tränare Walfridson att hålla uppe humöret på Banusic, för forwarden kommer lite i kläm när LFC väljer spelsätt med lågt försvarsspel och omställningar. Hon är ju varken en försvarsspelare eller löpare.

Efter Kristianstads kvittering blev frustrationen ännu större i LFC. Och Anna Oskarsson drog på sig något som kan vara årets mest idiotiska röda kort. Hon hade redan en varning när hon demonstrativt kastade bollen i marken som protest för att hon inte fick inkast när hon själv sparkade ut bollen över linjen. Så agerar inte en spelare som är i balans.

Om det är så att det börjar komma in negativ energi i truppen måste lagledningen agera blixtsnabbt. Annars kan det ta väldigt lång tid att få ordning på lagbygget.

Ett bakslag på många sätt för LFC var att det sträckte till högt upp i baklåret på Maja Kildemoes, vilket gjorde att man tappade en mittback. Även om Emma Lennartsson vikarierade med den äran behöver Linköping ha alla backar tillgängliga.

Slutligen något kul kring Linköping. Och det var förstås att Johanna Rasmussen äntligen fick göra damallsvensk debut för klubben efter 14 månaders frånvaro till följd av en korsbandsskada.

Linköping var alltså nöjt med sitt försvarsspel före paus. Kristianstad bör vara nöjt med sitt under hela matchen. Den officiella statistiken sa 7–2 i avslut mot mål till KDFF, och min räkning av målchanser visade också just 7–2 (2–1) – och då var ju den ena egentligen inte ens en chans. Båda LFC-chanserna går för övrigt att se på det här klippet:

När det gäller KDFF tyckte SVT-experten Markus Johannesson att laget spelade för långsamt i den första halvleken. I viss mån hade han rätt.

Som jag ser det var det dock kanske inte passningstempot som var det stora problemet, utan valet av forwards. För mot ett lag som backar hem så långt som LFC gjorde behöver man ha smarta och rörliga forwards att sätta upp bollen på i anfallsuppbyggnaden.

Ju mer jag ser Ogonna Chukwudi, desto mer känner jag att hon inte är någon riktig forward. Hon är bäst när hon kommer från kanten. Therese Ivarsson är ju inte heller någon riktig forward. Hon är fantastisk inne i straffområdet, även i dag hade hon flera chanser, bland annat ett skott i kryssribbans utsida. Men i uppspelsfast kändes inte heller Ivarsson trygg.

Dock blev det här väldigt mycket bättre när Chukwudi klev av och Ivarsson och Amanda Edgren bildade forwardspar. De hittade omgående en bra arbetsfördelning. Så kanske att Elisabet Gunnarsdottir fick lösningen på anfallsfrågan där. Alltså att flytta ut Chukwudi på kanten och köra Edgren och Ivarsson centralt.

Så till den andra matchen. Där hade jag också 7–2 i målchanser, fast den här gången till bortalaget. Växjös 2–1-seger mot Hammarby var således helt i sin ordning, sett till vad lagen skapade.

Det här var första gången i allvenskan som  Växjö tilläts spela det passningsorienterade spel som man byggt upp. Den förre tränaren Pierre Persson var influerad av japansk damfotboll, där man ju är väldigt bra på att hålla bollen inom laget.

Det japanska landslaget har dock oftast haft rätt svårt att få till spetsigheten. Den tanken bar jag med mig i paus av dagens match. För trots att småländskorna hade haft ett stort övertag i bollinnehav var det Hammarby som hade den första halvlekens bästa målchans.

Men i den andra halvleken visade Anna Anvegård de kvaliteter som gjort henne till skyttedrottning i elitettan två år i rad. Hon hade hunnit med att ha två bra avslut innan hon nickade in 1–0-målet i den 57:e minuten. Det var för övrigt starkt att kunna styra in det stenhårda inlägget från Frida Boriero. Den senare sköt ju in bollen i målområdet.

Drygt 20 minuter senare trixade Anvegård bort två hemmaförsvarare och satte 0–2. Där visade hon både kontroll och klass. Men hon är ju inte den enda bollskickliga spelaren i Växjö. Boriero, Alexandra Jonasson och Jelena Cankovic är tre andra värda att nämna.

Det var till slut ett styrkebesked från Växjö. Deras seger var odiskutabel, även om det hann bli lite nervöst på övertid. Hammarby bytte in Elise Kellond-Knight i den 62:a minuten, och ganska omgående fick vi se ett par spelvändningar som ingen annan i damallsvenskan klarar av att utföra.

Australiskan slog dessutom en fantastiskt fin inläggsfrispark i den 91:a minuten. En frispark som Frida Sjöberg skallade in från nära håll bakom annars stabila Katie Fraine.

Hammarby tappade därmed serieledningen, vilket var väntat. På minuskontot såg jag flera frustrerade gester under matchens slutskede. Det är förstås inte lovande. Men om man håller uppe humöret, kommer laget garanterat att bli en obehaglig motståndare för många år. Man har flera vassa spelare som går rakt på mål. Det kombinerat med Kellond-Knights fina inhopp ger hopp om en ljus framtid.

En annan rolig sak var publiksiffran på 1619 åskådare. Det innebär att Hammarby fortsatt leder den damallsvenska publikligan. Det är vi inte vana vid. Men kul att en storstadsklubb lyckas locka publik.

Slutligen sa den officiella statistiken 9–15 i avslut mot mål. Så kul var det inte. Utan återigen på Kanalplan räknades även skott som gick utanför, och till och med missriktade inlägg, som avslut mot mål.

 

Regelfundering, världslaget, Press och självmål

Under helgen fick vi klart med de fyra semifinallagen i Svenska cupen. Det blev Linköping, Rosengård, Eskilstuna och Djurgården. 13.30 på måndagen lottas det vilka som möter vilka till helgen. Lottningen direktsänds här.

Rosengård och Eskilstuna blev de två bästa gruppsegrarna och kan inte mötas. De kommer att ha hemmamatcher i semifinalerna.

Tillagt i efterhand: Semifinalerna lottades till Eskilstuna–Linköping och Rosengård–Djurgården. Vinnaren av Rosengård och Djurgården lottades att ha hemmamatch i finalen.

I de fyra gruppfinalerna blev det segrar för Eskilstuna (med 2–0 mot Kvarnsveden) och Rosengård (med 3–2 mot Kristianstad), medan Djurgården (1–1 borta mot Piteå) och Linköping (1–1 hemma mot Göteborg) gick vidare på kryss.

Det var dramatik i Arcushallen i Luleå på söndagskvällen när Djurgården kvitterade i fjärde övertidsminuten, och därmed slog ut Piteå.

När det gäller matchen mellan LFC och Göteborg har det varit lite eftersnack till hur rimligt det var att Linköping kunde avancera på kryss. Båda lagen slutade ju egentligen på exakt samma tabellrad, och spelade alltså oavgjort i inbördes möte. Linköping vann dock gruppen på bättre placering i damallsvenskan i fjol.

Med tanke på att förutsättningarna var klara innan avspark, och att klubbarna hade haft chansen att ha synpunkter innan reglerna spikades finns det inte så mycket att säga om att Linköping står som gruppsegrare. Däremot är det värt att diskutera upplägget till framtida cupupplagor.

För är det verkligen rimligt att lag som Linköping får flera olika fördelar i cupen för att de var ett topplag i damallsvenskan förra året? Det är ju inte ens samma turnering.

I reglerna för cupens gruppspel står det nämligen att:

1) Fyra lag av 16 seedas. Övriga tolv lottas in geografiskt i grupperna.

2) De fyra seedade lagen får två hemmamatcher vardera. Det är får även det lag som är lägst seedat i varje grupp. Däremot får det andra- och det tredjeseedade laget bara en hemmamatch.

3) Om två, tre eller fyra lag hamnar på exakt samma tabellrad och dessutom har lika i inbördes möte placeras det lag som lyckades bäst i damallsvenskan i fjol högst.

I alla de här tre punkterna hade alltså Linköping fördel gentemot Göteborg. LFC var ett av de fyra seedade lagen, vilket gjorde att man hade två hemmamatcher i gruppspelet, medan Göteborg var andraseedat och bara fick en hemmamatch.

LFC fick dessutom den avgörande matchen mot Göteborg på hemmaplan, och man kunde där spela på kryss eftersom man tog guld förra året, och därmed hade högre ranking.

Personligen tycker jag att LFC här har fått några fördelar för mycket på gamla meriter. När det gäller att särskilja lag som noterats för exakt samma tabellrad finns det flera framkomliga vägar att gå. Eftersom Linköping och Göteborg möttes i den sista omgången hade det ju lätt gått att avgöra gruppsegern via straffläggning.

Det hade ju förstås förutsatt att straffläggning var inskrivet i reglerna, vilket jag hoppas att det blir till nästa år. I de flesta gruppmatcher i kvalspel genomför man ju straffläggning om ifall det skulle bli lika. Samma sak borde införas i cupspelet, både för herrar och damer. Då hade vi sluppit att Linköpings damer och IFK Göteborgs herrar avancerat på ranking.

Om fler än två lag är inblandade kan det ju bli så att även straffarna blir lika. Då tycker jag att man skall ta till Fifas upplägg, där man sorterar efter fair play. Ifall Svenska Fotbollförbundet gjort som Fifa skulle Göteborg ha vunnit gruppen. De drog nämligen inte på sin några kort i gruppspelet, medan LFC ådrog sig en varning.

Under punkten 6.2 i tävlingsbestämmelserna till hösten borde det stå att placering i gruppspelet avgörs utifrån:

1) Flest poäng
2) Bäst målskillnad
3) Flest gjorda mål
4) Inbördes resultat
5) Inbördes straffläggning
6) Fair play
7) Högst ranking

Det om regler. Nu till själva matcherna. Jag hade på Linköping–Göteborg och Rosengård–Kristianstad på datorskärmar bredvid varandra. Mitt fokus var klart oftast riktat mot den förstnämnda matchen.

Det allmänna intrycket från Linköping Arena var att LFC såg väldigt svagt ut. Nu får man förstås väga in att Linköping hade haft fler spelare iväg på landslagsuppdrag än Göteborg samt att LFC i startelvan saknade viktiga pjäser som Maja Kildemoes, Lina Hurtig och nyligen värvade Natasha Dowie.

Klart är att de lär behövas. För stundtals blev faktiskt Linköping utspelat av Göteborg. Framför allt var det klasskillnad under de första 30 minuterna. Under den perioden hade Linköping det väldigt jobbigt i djupled.

Offensivt saknade mästarlaget helt djupledshot, vilket passade Göteborgs backlinje utmärkt. Defensivt blev Linköpings mittbackar gång på gång ifrånsprungna av Rebecka Blomqvist. Hon hade tre rena frilägen de första 28 minuterna. Ett av dem ledde till mål. Även om LFC ryckte upp sig lite sista kvarten kändes 0–1 i underkant i paus.

Rebecka Blomqvist

Inte heller i den andra halvleken hade LFC något anfallsspel att tala om. Dock bjöds man på ett mycket billigt mål när Beata Kollmats ställde sina försvarskamrater genom att lättvindigt släppa ett inlägg förbi sig. Bollen nådde Elin Landström som kunde trycka in kvitteringen.

Resten av matchen hade LFC trots allt hyfsad kontroll. Man valde att falla otroligt tidigt med hela backlinjen varje gång man kunde frukta att en djupledsboll var på gång. Det gjorde att man inte åkte på några fler frilägen. Men det ledde samtidigt också till att man inte orkade få till något anfallsspel.

Totalt sett i matchen var Göteborg det spelmässigt bättre laget, men LFC gjorde vad man behövde för att gå vidare. Dock lär LFC behöva höja sig ganska många snäpp om man skall ha minsta chans mot Manchester City om 1,5 veckor.

I hemmalaget var Hilda Carlén den överlägset bästa spelaren. Hon räddade mästarinnornas semifinalplats. Hon Göteborg imponerades jag återigen av Emma Koivisto, som framför allt var väldigt bra före paus, och av Taylor Leech. I den första halvleken utmärkte sig även målskytt Blomqvist.

När det gäller Rosengårds 3–2-seger mot Kristianstad är Anja Mittag spelaren att hylla. När jag såg Rosengård mot Qviding för några veckor sedan tyckte jag att tyskan såg ut att vara ungefär lika seg som i höstas. Men under söndagen såg hon vassare ut än på länge.

Hennes 2–1-mål är ju dessutom riktigt fotbollsgodis.

Under söndagen möttes för övrigt de båda damallsvenska nykomlingarna i en träningsmatch. Där vann Växjö med 3–0 mot Kalmar efter två mål och ett assist från Anna Anvegård. Se höjdpunkter från matchen här.

En nyhet som skulle kunna röra Sverige är den att Christen Press har tackat nej till Houston Dash och tros komma att spela sin klubbfotboll utanför USA i år. Saken är ju den att transferfönstren är stängda till alla större ligor utan den svenska och den norska. Press har ju spelat i Göteborg tidigare. Favorit i repris?

Christen Press

En favorit i repris blev det för Nilla Fischer när hon kom med i Fifpros världslag för andra året i rad. I det lag som presenterades på den internationella kvinnodagen fanns även en andra svensk spelare, nämligen Hedvig Lindahl. Kul.

Här är hela laget:

Målvakt:
Hedvig Lindahl (Sverige – Chelsea FC)

Hedvig Lindahl

Backar:
Lucy Bronze (England – Olympique Lyonnais)
Nilla Fischer (Sverige – VfL Wolfsburg)
Wendie Renard (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Irene Paredes (Spanien – PSG)

Irene Paredes

Mittfältare:
Camille Abily (Frankrike – Olympique Lyonnais)
Dzsenifer Marozsán (Tyskland – Olympique Lyonnais)
Marta Vieira da Silva (Brasilien – Orlando Pride)

Marta

Forwards:
Pernille Harder (Danmark – VfL Wolfsburg)
Lieke Martens (Nederländerna – FC Barcelona)
Alex Morgan (USA – Orlando Pride)

Pernille Harder

Noterbart alltså att Sverige och Frankrike var enda länderna att få med fler än en spelare i laget. För svensk del var ju inte fjolåret något toppår. Och jag hade ju inte med någon svensk spelare i mitt världslag.

Men det ligger ofta en liten fördröjning i de här priserna och utnämningarna. Eftersom det sänds minimalt med damfotboll på tv har spelare och experter inte sett tillräckligt mycket, utan man går ofta på hur bra spelarna var i de senaste mästerskapen, eller vilken roll de har i sina lag.

Här är det intressant att varken Lindahl eller Fischer lyckades speciellt bra i fjolårets EM-slutspel. Jag hade till och med underkänt snittbetyg på Fischer. Dock har ju båda varit stabila och väldigt bra över tid de senaste åren, så på det sättet var utnämningarna både kul och klart välförtjänta.

Det var tredje gången Fifpro tog ut ett världslag. Här är de två tidigare:

2015:

Hope Solo Meghan Klingenberg, Kadeisha Buchanan, Wendie Renard, Julie Ertz (då Johnston) – Amandine Henry, Carli Lloyd, Aya Miyama Anja Mittag, Celia Sasic, Eugenie Le Sommer.

2016:

Hope Solo – Leonie Maier, Wendie Renard, Nilla Fischer, Ali Krieger – Dzsenifer Marozsan, Carli Lloyd, Marta Vieira da Silva – Alex Morgan, Ada Stolsmo Hegerberg, Eugenie Le Sommer.

Så till helgens internationella matcher. Det var spelledigt både i England och Tyskland. I Frankrike har Lyon och Montpellier vunnit sina matcher, medan PSG spelar Parisderby i kväll.

Både Linda Sembrant och Sofia Jakobsson spelade hela matchen när Montpellier vann med 3–1 borta mot Guingamp. Jakobsson satte dessutom 3–1-målet, hennes femte mål för säsongen. Noterbart i Lyons 5–0-seger mot Soyaux var att Ada Hegerberg var tillbaka efter två månaders skadefrånvaro. Och som alltid numera gjorde norskan mål. Hon satte sin 22:a fullträff på 14 ligamatcher.

I Spanien var det seriefinal mellan Barcelona och Atletico Madrid. Den slutade 1–1, vilket innebär att de regerande mästarinnorna Atletico leder med en poängs marginal med åtta omgångar kvar att spela. Storsatsande och stjärnspäckade Barca har inte vunnit på de två senaste säsongerna och kan alltså gå miste om titeln för tredje året i rad.

Atletico tog ledningen när Sonia Bermudez utnyttjade att landslagsmålvakten Sandra Panos missbedömde en långpassning. Barca kvitterade på straff genom Andressa Alves i början av den andra halvleken.

Slutligen en liten tillbakablick på förra veckans She Believes Cup. Där vann USA finalen med 1–0 mot England.

Jag har ju förutspått att USA skall tappa i kvalitet framöver. Jag backar inte från den spådomen, men kanske ändå att amerikanskorna kan komma att klamra sig fast vid positionen som världsetta några år till.

England är kanske den främsta utmanaren för tillfället, då Tyskland står och stampar med försvarsproblem.

I She Believes Cup hade i och för sig även England lite trubbel i de bakre leden. USA:s segermål i finalen var ett engelskt självmål, där tre engelska spelare var sist på bollen. Och faktum var att England gjorde självmål i alla sina tre matcher, och alla tre gångerna var mittbacken Mille Bright inblandad.

Först styrde hon in ett skott från Frankrikes Gaetane Thiney med ryggen…

…sedan hann hon inte undan på returen från Hasret Kayici:s skott, och…

…i finalen var det Bright som ställde till det för Karen Bardsley så att Megan Rapinoe:s inlägg gick i mål. Självmålet skrevs på Bardsley, men jag tycker nog ändå man kan säga att Bright gjorde tre självmål i turneringen. I varje fall 2,5…

Trots det var Bright inte den mest olyckliga spelaren i det engelska laget under veckan i USA. Det var i stället den före detta Göteborgs- och Rosengårdsspelaren Anita Asante. Knappt en kvart in i sin landslagscomeback åkte hon nämligen på en knäskada.

Det visade sig vara korsbandet. Därmed är Asante sannolikt borta från fotboll under resten av 2018. Förstås en vansinnigt tråkig nyhet.

Diverse nytt inför damfotbollshelgen

Det har varit lite körigt de senaste dagarna. Men i torsdags hade jag på Rosengårds bortamatch i Rumänien på en av mina två skärmar på jobbet.

Det är synd att säga att jag kollade speciellt koncentrerat, men några noteringar gjorde jag från 1–0-segern. Först den uppenbara om att även Malin Levenstad håller Ebba Wieder högt, till och med högre än landslagsuttagna Hanna Folkesson. För visst är det lite anmärkningsvärt att det var Wieder som startade bredvid Caroline Seger och inte Folkesson?

Nu visade ju sig den uttagningen var väldigt bra, för det var ju just Wieder som snyggt och behärskat satte segermålet, som kom på efterspelet till den här hörnan:

I övrigt noterade jag att Rosengård borde ha gjort fler mål, men att självförtroende och skärpan i avgörande lägen inte finns där för tillfället.

Dessutom finns det osäkerhet i försvarsspelet. Cluj verkade ha scoutat Rosengård dåligt, för de hade en snabb forward i Alexandra Lunca. I den första halvleken huserade dock Lunca hela tiden på högerkanten, vilket innebar att hon mest hela tiden hamnade i löpdueller med snabba Ali Riley.

Efter paus utgick Lunca mer från mitten, eller från vänster, och då såg Clujs djupledsspel betydligt farligare ut. Lagets farligaste chans var dock ett ribbskott i 89:e minuten.

Bristen på snabbhet i Rosengårds högerförsvar lär vara något som de damallsvenska konkurrenterna kommer att försöka utnyttja. Först ut är Djurgården i morgon, en spännande match där Stockholmslaget inte känns chanslöst.

Apropå Djurgården ser jag att Mia Jalkerud fortfarande officiellt står bokförd för lagets reduceringsmål senast mot Linköping. Det måste väl ändå vara fel, det var ju ett klockrent självmål av Maja Kildemoes.

De mest intressanta damallsvenska matcherna i helgen spelas dock i dag, och handlar om bottenstriden.

Kif Örebro har haft ett lovande spel de senaste matcherna, vilket bör innebära bra segerchans när man tar emot formsvaga LB07. Matchen är viktig för båda lagen, eftersom en förlust för LB skulle innebära att laget återigen får börja slänga oroliga blickar neråt i tabellen.

Samma sak för Vittsjö, som tar emot elfteplacerade Göteborg. I nuläget har Vittsjö både marginal neråt och många lag mellan sig och nedflyttningsstrecket. Men en förlust skulle göra situationen mycket mer nervig.

För Göteborg är det en riktig ödesmatch. Laget tog sju poäng på de tre första omgångarna i våras. Sedan dess är man sämst av alla, och har bara tagit ytterligare sju poäng på de senaste 14 omgångarna. Göteborg är svagt i de defensiva omställningarna, vilket borde passa Vittsjö som handsken. Dock vann göteborgskorna vårmötet med 2–0. Repris nu också?

I övrigt kring damallsvenskan meddelades i går att Eskilstunas avgående tränare Viktor Eriksson blir förbundskapten för ett pojklandslag.

Apropå Eskilstuna har jag glömt att lägga upp det här läckra bakverket på bloggen. Det är nog inte bara det första Eskilstuna United-bakverket som skapats i Skottland, utan sannolikt ett av de snyggaste någonsin. Eller hur?

I helgen drar kvalet till elitettan i gång. En av matcherna är Jitex–Asarum, nu klockan 15.00. Den matchen går att se här:

Apropå Jitex läste jag här att Linn Andersson säger att den typen av kval som det till elitettan, alltså där en seriesegrare inte automatiskt flyttas upp, aldrig skulle kunna existera inom herrfotbollen.

Det där är ju inte sant, även om hon också har en poäng. Det var ju nämligen så att under superettans första säsonger i början av 00-talet tvingades seriesegrarna i divisionen under (division II) till kval. Det kvalet försvann när man införde två division I-serier i herrfotbollen.

Och när elitettan infördes för några år sedan var det flera norrdistrikt som ville ha samma mellansteg i damfotbollen, alltså bara två serier under elitettan. Fast det förslaget röstades ner av distrikten i söder, troligen av ekonomiska skäl.

Slutligen en liten koll på vad som händer utanför Sveriges gränser. Rent matchmässigt är det en rätt tråkig helg. Mest intressant är utan tvekan slutspelet i NWSL, med en semifinal vardera klockan 21.30 på lördags- och söndagskvällen. Har jag fattat rätt går de att se på live på ligans hemsida.

Annars är det mest jämställdhets- och rättvisefrågor som är på tapeten runt om i världen. I Brasilien har landslaget skrivit ett öppet brev till förbundsledningen. Om det går att läsa här:

I Norge kunde damlandslagsspelarna i går fira ett rejält lyft av ersättningen, sedan herrlandslagets spelare släppt stora delar av sin ersättning till tjejerna. Den första länken, som innehåller ett klipp där NRK berättar den goda nyheten för Emilie Haavi är klart sevärd.

I Norge visar för övrigt herrlandslaget mycket större respekt för sina kvinnliga kollegor än i Sverige, eller i de flesta andra länder. Man minns ju inte minst det här Instagraminlägget från Mats Möller Dahlie i somras. När kommer någon svensk herrlandslagsspelare skriva något liknande?

Da jeg var 15 år gammel flyttet jeg til Manchester, hvor jeg spilte for Manchester United i tre år. Der møtte jeg en machokultur og en garbedrobekultur som var ny og uvant, og som har preget meg siden. «Don’t show you are cold» fikk jeg beskjed om på benken, iført shorts og T-skjorte i minusgrader. Det var bare ett eksempel på hvordan de ønsket å herde oss til å bli det de mente var «real men». Og mye av det var bra. Jeg trengte å bli herdet, for du kan ikke synes synd på deg selv hvis du skal lykkes i fotballen, og slik er jeg glad for at jeg gikk den veien jeg gikk. Men hvordan mange så på jenter og kvinner, det preger meg fortsatt i dag. Jeg tror mye er blitt annerledes i den tradisjonelle engelske fotballkulturen i løpet av de siste årene, for jeg ser mange tegn til at store klubber tar jenter og fotball på et helt annet alvor nå, men i den fotballkulturen jeg var en del av var kvinner og fotball en vits. Det ble bare latterliggjort. Det var en ekkel generell holdning til hva kvinner skulle være og skulle gjøre, som var totalt dominerende. Jeg vet ikke om de tenkte over det selv, sannsynligvis ikke, men det fikk meg til å tenke. For jeg vokste opp og spilte med jenter som nå er blitt Europas beste. Jeg vet nøyaktig hvor hardt de har jobbet, og det er hardere enn de fleste uansett kjønn. Derfor forakter jeg alle som ikke viser jentene respekt, som slenger dritt og skriver dritt i kommentarfeltene nærmest for moro skyld. Sammen med holdningene jeg møtte i England for en del år siden, er det en påminnelse om at likestillingen kanskje ikke er kommet langt likevel. Ja, jeg tror vi har kommet lenger i Norge, men hvis alle ser seg selv i speilet, så tror jeg mange av oss vil finne ut at de kan bedre. Jeg sier ikke at alle må se på, men jeg synes vi skal støtte jentene våre hundre prosent, og det starter med oss menn. Heia Norge og lykke til i EM!

A post shared by Mats Møller Dæhli (@matsdaehli95) on

 

Slutligen till Danmark, där truppen till den viktiga VM-kvalmatchen mot Sverige nu är presenterad.

Jämförelse: Linköping mot Rosengård

Nu på förmiddagen har Champions League dragit i gång på allvar. I går hade jag tanken på att göra en längre genomgång, match för match. Men när sådana dök upp både på Spelare 12 och på Hattrick så tänkte jag om och lade min tid på annat.

Valet föll på en jämförelse mellan våra två representanter i turneringen, Linköping och Rosengård. Sett till seedning bör det vara Rosengård som har störst chans att gå långt, de kan ju nämligen inte lottas mot exempelvis Lyon eller Wolfsburg i en trolig åttondelsfinal.

Sett till spelstyrka känns däremot Linköping som det klart starkaste laget i nuläget. De senaste omgångarna i damallsvenskan har jag kollat in våra båda storlag lite extra. Här är vad jag kommit fram till.

Först lite bakgrund. Fram till förra sommaren hade Rosengård varit det bättre laget av de två under hela 2010-talet. Malmöklubben vann SM-guldet 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015. 2012 missade man guldet på målskillnad till Tyresö.

Rosengård firar SM-guldet 2014

Linköping tog medaljer, men var sällan på allvar med i guldracet. På senhösten 2015 hade man dock guldläge, då segrar mot Eskilstuna och Rosengård i de två sista omgångarna hade inneburit LFC-guld.

Då vek LFC ner sig. 2016 var Linköping starkare på alla sätt, och man gjorde en mycket stark vår, där man hade ett kryss och resten segrar. Trots det var det Rosengård som toppade tabellen på bättre målskillnad när serien tog OS-uppehåll.

Där tappade dock Malmöklubben sitt fajterhjärta. Pådrivaren och vinnarskallen Sara Björk Gunnarsdottir lämnade nämligen för Wolfsburg, en förlust Rosengård fortfarande inte har klarat av att täcka upp för. Med Gunnarsdottir i laget hade Rosengård under fjolåret ett poängsnitt på 2,8 – utan henne sjönk snittet till 2,0 poäng per match.

Pernille Harder

Linköping däremot körde på, och vann som bekant guldet obesegrat på fantastiska 62 av 66 möjliga poäng. Efter säsongen tappade LFC dock flera tunga spelare. I princip försvann hela offensiven med Pernille Harder, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Man tappade också tunga pjäser på mittfältet i form av Mariann Gajhede Knudsen och Renee Slegers. Dessutom drog nyförvärvet Johanna Rasmussen av korsbandet i mitten av februari.

Dock kom alla spelarförlusterna tidigt, vilket gjorde att Martin Sjögren hade gott om tid på sig att hitta ersättare. Det gjorde han framgångsrikt. Han fortsatte att följa den formel han använde sig av under sina år i LFC, att värva landslagsaktuella spelare i 20-årsåldern. Den här gången i första hand Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin.

Martin Sjögren

I mitten av december lämnade även Sjögren, som ersattes av Kim Björkegren. Den senare använde försäsongen på ett bra sätt och lyckades snabbt få ihop laget.

Även Rosengård hade förändringar i truppen under vintern, fast inte lika omvälvande som LFC. Natasa Andonova och Gaelle Enganamouit försvann och ersattes av Hanna Folkesson och Sanne Troelsgaard. På den damallsvenska upptaktsträffen gav damfotbollsexpertisen Malmöklubben ett 70-procentigt favoritskap. Bara cirka 15 procent trodde på LFC.

Mitt tips föll dock på Linköping, mycket eftersom Rosengård åkte på ett blytungt tapp lagom till seriestart. Storstjärnan Marta såldes nämligen till Orlando Pride. Som ersättare kom Anja Mittag. Jag skrev att Mittag innebar målgaranti, men det har det inte gjort. Tvärtom har tyskan varit damallsvenskans största besvikelse den här säsongen. Hon har exempelvis inte gjort ett enda spelmål sedan omgång 9, matchen mot Kristianstad den 4 juni.

Anja Mittag

När jag kollat in Mittag i de senaste matcherna är det tydligt att hon har ett svagt självförtroende. Mot Kristianstad hade hon en läcker skarv, som i nästa läge ledde till en öppen målchans. Avslutet blev dock en riktig snedspark som gick många meter utanför. I spelet reagerade jag över hur hon oftast hamnar felvänd och långt tillbaka i planen. Tyskan är ju en spelare man vill ha högt upp, helst i straffområdet – där hon tidigare varit så vass.

Under våren klarade sig ändå Rosengård hyfsat, mycket tack vare att Lieke Martens var fantastiskt bra. När hon lämnade efter elva omgångar hade Rosengård 25 poäng och 31–9 i målskillnad. Linköping gjorde inte riktigt lika många mål (hade 27–10 i målskillnad), men lyckades ändå samla in hela 30 poäng under våren.

Lieke Martens

Under sommaren tappade båda topplagen tunga spelare. Hos Rosengård lämnade utöver Martens även Amanda Ilestedt, Sofie Junge Pedersen och Emma Berglund. Linköping i sin tur blev av med Jessica Samuelsson och Magdalena Eriksson.

Rosengård ersatte med Caroline Seger, Simone Boye Sörensen, Jenna Hellstrom och Glodis Perla Viggosdottir, medan LFC värvade in Kosovare Asllani, Nicoline Sörensen, Anna Oskarsson och Frida Maanum.

Här gjorde Linköping ett klart bättre arbete. Känslan är att man i större utsträckning värvade spelartyper som man hade behov av än vad Rosengård gjorde. Malmöklubben tappade med Martens sin offensiva kreatör, men man valde inte att ta in någon kreativ ersättare. Kanske trodde man att kreativiteten i den befintliga truppen skulle vara tillräcklig, men ännu så länge har det inte visat sig vara på det viset.

Claudia Neto

Ser man till statistiken är det ganska klart att både Linköping och Rosengård är sämre i höst än de var i våras. Omsättningen på spelarsidan är förstås ett skäl, ett annat är tunga skador. Linköping har ju tvingats spela utan sin bästa spelare, Claudia Neto, under större delen av hösten. Rosengård har ännu inte kunnat använda varken EM-succén Boye Sörensen, Lina Nilsson eller Lotta Schelin i höst. Klart att sådana tapp påverkar.

Här är lite statistik:

Linköping
Våren: 27–10 i målskillnad, 30 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,73 poäng, samt 2,46 gjorda mål och 0,91 insläppta.

Hösten: 14–6 i målskillnad, 13 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,17 poäng, samt 2,33 gjorda mål och 1,00 insläppta.

Rosengård
Våren: 31–9 i målskillnad, 25 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,27 poäng, samt 2,82 gjorda mål och 0,82 insläppta.

Hösten: 9–8 i målskillnad, 9 poäng. Det innebär ett snitt per match på 1,50 poäng, samt 1,50 gjorda mål och 1,50 insläppta.

Faktum är att inget av lagen i höst kan nå upp till vårens poängskörd, ens vid rakt igenom segrar i de fem återstående matcherna. Noterbart hur Rosengårds målskörd har sjunkit när man spelat utan Martens och Schelin, men ännu mer anmärkningsvärd är den stora ökningen av insläppta mål. Här har säkert den bristande kontinuiteten haft stor betydelse. De senaste matcherna har ju bara Ali Riley varit kvar från vårens backlinje.

Ali Riley

När jag ändå är inne på statistik kan man konstatera att båda lagen har sämre tabellrad än de hade i fjol, både poäng- och målmässigt.

Efter 17 omgångar i fjol hade Linköping 49 poäng och målskillnaden 57–12. Nu har man alltså 43 poäng och 41–16. Rosengård hade 45 poäng och 48–8 efter 17 omgångar i fjol. Nu står man på 34 poäng och 40–17.

Det här skulle ju kunna bero på att motståndarna har blivit bättre, men jag tror att huvudskälet är att båda toppklubbarna är sämre i år än i fjol. I Linköpings fall är det dock inte jättestor skillnad. Årets LFC har gjort väldigt bra ifrån sig.

När jag kollat in LFC och Rosengård de senaste matcherna har det slagit mig att Linköpings lag känns mycket mer bolltryggt, trots att den mest bolltrygga av dem alla – Neto – är skadad. Framför allt känns det som att LFC har mer tid på sig på offensiv planhalva än Rosengård.

Janni Arnth

Här skulle jag ge kvartetten Janni Arnth, Kosovare Asllani, Marija Banusic och Lina Hurtig stor del av förtjänsten. Alla är väldigt bra med bollen, och ser till att lagkompisarna får extra tid. Hurtig har vuxit ju längre säsongen gått, och känns som LFC:s bästa offensiva vapen för tillfället.

Och Asllani har varit ett lyft för LFC:s offensiva spel. Hon jobbar över stora ytor och har verkligen vuxit ut till en stor spelare. Hennes insats senast mot Djurgården var ju lysande, både offensivt och defensivt.

Banusic har jag som bekant kritiserat för att hon springer för lite, och jag tycker även att hon har visat sämre form i höst. Men totalt sett är förstås hennes säsong med beröm godkänd. Det är på många sätt hennes förtjänst att LFC lyckats hålla uppe målskyttet. Senast mot Djurgården var hon inte med i matchen jättemycket, men de gånger hon hade bollen rättvänd gjorde hon bra saker. Hon hade ju bland annat två högklassiga instick som ledde till 100-procentiga målchanser, varav en blev mål.

Defensivt har LFC också fyllt luckorna efter de flyktade spelarna på ett bra sätt. Danska duon Janni Arnth och Maja Kildemoes kompletterar varandra bra. Mot Djurgården slogs jag återigen av vilken smart passningsspelare Arnth är. Hennes uppspel var verkligen högklassiga, och såg till att mittfältarna fick tid att göra något bra av bollen.

På högerbacken kommer Anna Oskarsson långt på sin energi och vilja, den gör att man ibland glömmer hennes brister. Men hon har väldigt långt kvar innan hon kan fylla Jessica Samuelssons defensiva skor. Hon måste dessutom förbättra sitt passningsspel rätt rejält, nu är det väldigt dålig kvalitet på hennes passningar, ofta även på de som går mot rätt adress.

Jack Majgaard Jensen

Kollar man Rosengårds lag och spel känns det alltså mycket mer stressat än LFC:s för tillfället. Bristen på lugn i Rosengårds spel kan ju höra ihop med att det verkar långt ifrån lugnt i klubben. Sparkningen av Jack Majgaard Jensen mitt i säsongen känns ju fortfarande väldigt konstig. Vad var det som gjorde att man inte kunde ha kvar honom den dryga månad som återstår av säsongen?

Det blir inte lätt för inhoppande Malin Levenstad att få ordning på laget och spelet, inte minst nu när guldet känns kört, vilket riskerar att sänka spelarnas motivation ett par snäpp.

Kollar vi på spelare så bidrar ju Caroline Seger med ett lugn i passningsspelet, men hon har å andra sidan varit allt annat än lugn till temperamentet. Jag tycker att hon har lagt för mycket energi på domarinsatserna i höst, energi som hon hade behövt i spelet.

Seger är förresten intressant på många sätt. Jag, och många andra med mig, har ju varit väldigt kritiska mot henne i höst. Jag gav henne i och för sig godkänt i landskampen mot Kroatien, men kände ändå inte att hennes spel lyfte. Den sekvens jag minns av henne från matchen är från slutet av den första halvleken när hon tappade bollen till Ivana Rudelic i ett livsfarligt läge med bara två backar bakom sig. Där gjorde dock Seger ett utmärkt hemjobb, och vann tillbaka bollen.

På sin presskonferens i måndags berättade förbundskapten Peter Gerhardsson att Seger hade 100 procent passningar till rätt adress mot Kroatien. Det är en fullständigt fantastisk prestation, en prestation som även fick mig att fundera. Vad är det som gör att jag minns ett bolltapp och inte hennes fina passningsspel?

Ella Masar McLeod

Offensivt var Lieke Martens och Ella Masar McLeod Malmöklubbens bästa vapen i våras. Martens har alltså lämnat, och Masar McLeod har inte kvar vårformen. Kanske hör det ihop med att just Martens passningar är saknade, kanske med att Lotta Schelin drog på sig en del av bevakningen i våras, bevakning som nu riktas mot Masar McLeod.

Höstens spelare i Rosengård har varit Sanne Troelsgaard. Hon har burit lagets offensiv, trots att hon till och med spelat högerback i omgångar. När danskan var avstängd senast mot Kristianstad saknades hon rejält.

Rosengård har en intressant startelva, när alla spelare är friska. Men den här säsongen har att satsa pengarna på elva toppspelare inte varit något framgångsrecept. Då har Linköpings val att satsa lite bredare funkat mycket bättre.

 

En seriefinal med massor av rubriker

Det här har varit en sådan helg där jag inte haft tid att sitta och kolla in matcherna live. Jag hann i och för sig se lite av Vittsjö–Piteå tidigare i dag, men i övrigt har det mest varit klipp med höjdpunkter.

Dagens höjdare har ju på alla sätt varit Rosengård–Linköping. Jag kunde alltså inte se den när den spelades. Men precis som vid cupfinalen spelade jag in matchen. Dessutom lyckades jag undvika att höra slutresultatet, så nu på söndagskvällen har även jag sett matchen ”live”.

Det blev verkligen en match med massor av bottnar. Med massor av rubriker, och vändningar. Vi tar det i turordning:

1) Efter en fjärdedel av matchen, alltså efter halva den första halvleken kände jag att Rosengård var det klart bättre laget, även om jag bara hade 2–1 i riktigt klara målchanser.

2) I minut 26 gjorde i stället Linköping och Kristine Minde 0–1.

Kristine Minde

3) Tio minuter senare fick Jonna Andersson sin karriärs första gula kort (jag skrev om den frågan här) och Rosengård tilldömdes straff. På repriserna kändes straffen hårt dömd, men live tyckte jag spontant att det var straff. Alltså kan jag inte klandra domare Laura Rapp för domslutet. Andersson tog ju en stor risk när hon bara gick på spelare (Anja Mittag) och inte på boll.

4) Straffen slog Caroline Seger utanför Cajsa Andersson:s mål.

5) Direkt i upptakten av den andra halvleken bjöd Marija Banusic på ett riktigt klassnummer till 0–2.

6) Mitt i den andra halvleken kändes det som att Linköping hade god kontroll på matchen. Visst var det 8–2 i hörnor, men jag hade bara 4–3 i målchanser till Rosengård, som kändes rätt uddlöst.

Här gör jag en paus. Om 0–2 hade stått sig tiden ut skulle damallsvenskans guldstrid i princip ha varit avgjord. I det läget skiljde det sju poäng mellan topplagen.

Så långt var jag imponerad över hur LFC klarat sig utan både Claudia Neto och Tove Almqvist. Så långt var Sanne Troelsgaard och Seger stora syndabockar i hemmalaget. Troelsgaard stod för stora missar vid båda LFC-målen, medan Seger först var lam vid 0–1 och sedan stod för den vansinnigt svagt slagna straffen. Att slå en straff utanför är för mig jämställt med grova målvakts- eller domartavlor.

Jack Majgaard Jensen

Efter EM har Rosengårdstränaren Jack Majgaard Jensen verkligen provat sig fram med sin skadeförföljda trupp. Ebba Wieder har exempelvis hoppat mellan högerback, högerytter, central mittfältare och forward under de fyra matcherna. När det gäller högerbacksposten har Rosengårdstränaren haft svårt att pricka rätt i Lina Nilsson:s frånvaro. Troelsgaard var alltså väldigt olycklig i defensiven i dag.

Apropå Majgaard Jensen undrar jag lite över valet att ge Seger kaptensbindeln direkt som ny i laget. Ofta behöver man ha en period på sig för att komma in i ett nytt lag. Det är ganska ofta som sommarförvärv inte hittar rätt i sina nya lag förrän de även fått en försäsong ihop med de nya lagkompisarna. Att ge en helt ny spelare kaptensuppgiften innan hon är inne i laget kan vara att lägga väl stor press på spelaren. Vet inte om det är det som hänt med Seger, men jag tycker verkligen inte att hon har varit speciellt bra i höst.

Däremot är det bara att lyfta på den bildliga hatten för Marija Banusic. Jag skrev ju inför seriefinalen att det skulle bli intressant att se vad hon kunde göra mot toppmotstånd. Jag skrev även att jag anser att landslagsforwarden är ett relativt oprövat kort i tuffa matcher mot toppförsvar. Det gav ju upphov till en rätt het debatt i kommentatorsfältet här i bloggen.

Banusic själv lämnade ett bra svar på Malmö IP. Hon slog frisparken till 0–1 och gjorde alltså 0–2. Frisparken vid 0–1 var väl egentligen halvt misslyckad, men blev ju väldigt bra när två nämnda hemmaspelare gjorde dåliga insatser och målskytt Minde två bra.

Däremot finns det inget att invända mot 0–2-målet. Där är det först tydligt att Banusic högljutt ger sig till känna när Lina Hurtig anfaller på vänsterkanten. När väl passningen kommer står Linköpingsforwarden för två fantastiska tillslag. Det är klass rakt igenom, kul att se.

Men Banusic fick inte bli matchvinnare. Hon byttes ut i 66:e minuten. Och därmed är det dags att fortsätta att rada upp rubriker från seriefinalen:

7) I minut 69 fick Rosengård lite vittring. 1–2 genom Ella Masar McLeod som kom perfekt på Iva Landeka:s väl avvägda inläggsfrispark. Däremot hade Cajsa Andersson en konstig position – hoppades hon kanske kunna gå ut och plocka inlägget? Och Janni Arnth förlorade nickduellen klockrent.

8) Från minut 80 och framåt var det bara Rosengård. Linköping såg helt slutkört ut, laget verkade nästan ha vuxit fast vid eget straffområde. Här saknades Neto kopiöst mycket, alltså en spelare som kan hålla i bollen och se till att medspelarna får lite andrum.

På hemmalagets nionde solklara målchans kom också kvitteringen. Återigen var Arnth snett ute på ett inlägg. Den här gången var det uppflyttade mittbacken Glodis Perla Viggosdottir som fick öppet läge – och som gjorde mål.

9) Enda gången Linköping lyckades lyfta laget den sista kvarten var i minut 90, men då åkte man istället på en kontring. Anja Mittag blev frispelad – och fälldes av Maja Kildemoes. Där kom tyvärr dagens gigantiska domarblunder. Fram till den här situationen hade jag inga stora invändningar mot domare Rapp. Men i slutminuten tappade hon allt.

Först blåste hon inte alls, men där fick hon hjälp av sin assisterande domare Sandra Fogelberg. Och när man valt att blåsa frispark för fällning av en fri spelare, då måste man även ta upp det röda kortet. På tv-bilderna ser man hur Rapp också placerar högerhanden på sin bakficka. Men sedan händer något, och hon springer ut till Fogelberg.

Direkt när jag såg händelsen anade jag att de fyra domarna helt enkelt inte hade koll på vilken LFC-spelare som stod för fällningen. Det visade sig att jag hade rätt. Det blev inget kort alls.

Kildemoes lyckades alltså rädda sitt lag genom ett regelbrott, och kom dessutom undan helt utan straff – det kändes inte bra. Fadäsen var självklart inte heller bra för domarkåren, inte med tanke på hur debatten har gått den senaste veckan.

Som grädde på moset visade fjärdedomaren att Rapp hade lagt till minst fyra minuter. Palavern kring frilägesfällningen tog två minuter och 15 sekunder. Ändå blåste Rapp av efter 95,01. Svagt att inte lägga till mer för sitt eget tillkortakommande.

Matchen slutade alltså 2–2. Det blev 10–2 i hörnor och jag hade 10–3 i klara målchanser. Ändå är det väl Linköping som måste räknas som dagens vinnare. De har ju fortfarande fyra poängs ledning och ett klart grepp om SM-guldet.

Innan jag lämnar seriefinalen tycker jag att Ali Riley, Hanna Folkesson, Masar McLeod och Wieder var bra i Rosengård i olika delar av matchen. Hos Linköping tycker jag att målskyttarna Banusic och Minde var framträdande. Men jag gillade även vad Emma Lennartsson uträttade.

Därmed över till den betydligt tråkigare drabbningen Vittsjö–Piteå 0–0. När jag kikade på den chansfattiga matchen noterade jag att Josefin Johansson återigen var framträdande i Piteå. Det jag framför allt imponerades av var hur fantastiskt bra på hon är på att läsa av var andrabollarna hamnar, kan någon annan i landet slå henne på fingrarna där?

Hilda Carlén

En annan notering rör Hilda Carlén. Jag har ju varit väldigt skeptisk till om hon skall kunna bli en riktigt pålitlig landslagsmålvakt. Fast här börjar jag svänga. I år har jag inte sett de där situationerna där det blir panik i hennes målområde vid hörnor och inläggsfrisparkar. Carlén verkar ha lärt sig att hantera luftbollarna, vilket är väldigt lovande. För på skott och i närspelet är hon ju högklassig.

Kanske har Carlén använt June Pedersen i träningen? Det borde ju vara en stor tillgång för en målvakt att kunna ställas mot en av världens bästa hörnläggare på träning.

Så till bottenstriden. Där är LB07 nu väldigt nära säkrat kontrakt, Kristianstad likaså. Efter deras segrar i går står de nu på 20 respektive 18 poäng. Jag kollade tabellerna under den senaste tioårsperioden, och de lag som åkt ut med flest poäng är Hammarby på 18 poäng 2015 och Djurgården på 19 poäng 2012.

Det kan krävas över 20 poäng för att hänga kvar i år, med tanke på hur jämnt det är. Det innebär att Kristianstad behöver åtminstone en seger till. Det gör även formstarka Vittsjö. De har inte förlorat efter EM-uppehållet och står efter dagens 0–0-match mot Piteå på 17 poäng.

Jag tror att nedflyttningslagen finns i kvartetten Hammarby, Kvarnsveden, Göteborg och Örebro. Sett över de matcher som spelats sedan EM-uppehållet är Örebro och Kvarnsveden de mest formsvaga gängen, och således även de som ligger mest illa ut. De har tagit ett respektive två poäng på de här fyra omgångarna. De är således också de båda lag som sannolikt är gladast över det landslagsuppehåll som kommer nu.

Kvarnsveden är för övrigt ett konstigt lag. Det är bara det båda topplagen som har gjort fler mål än Borlängegänget, men defensivt är Kvarnsveden seriens klart sämsta lag. Därför ligger man där man ligger i tabellen.

Första helgen i oktober skall Kvarnsveden till Göteborg. Det är förstås en otroligt viktig match, inte minst för KGFC. Det kändes som att Göteborg var på väg uppåt direkt efter EM-uppehållet. Men gårdagens förlust i Malmö gör att Göteborg återigen är väldigt illa ute. Det värsta för laget är att Pauline Hammarlund verkar ha tappat självförtroendet. Hon har inte gjort några mål efter EM.

Som det ser ut nu kommer det att bli fem eller sex lag från Skåne och Småland i nästa års damallsvenska. Serien kanske skall döpas om till damsydsvenskan i så fall.

Växjö lär i alla fall gå upp. Laget vann toppmötet i elitettan mot AIK med 4–2 efter två nya mål av Anna Anvegård. Höjdpunkter från den matchen går att se här.

Anna Anvegård

IFK Kalmar låg på damallsvensk plats inför helgen. Men man åkte på en riktig käftsmäll, förlust med hela 7–2 hemma mot bottenlaget Sundsvall. Höjdpunkter från den superskrällen finns här.

Förlusterna för AIK och Kalmar gjorde att Assi gick upp på damallsvensk plats i och med dagens 1–0-seger mot Västerås BK 30. Assi har alltså numera saken i egna händer. Man har dock även det tuffaste spelschemat av de fyra topplagen i de sju återstående omgångarna, Kalixgänget har bland annat kvar att möta alla de tre andra topplagen.

I botten av elitettan vann alltså Sundsvall i Kalmar, och i dag tog Östersund tre blytunga poäng i och med 1–0 mot Mallbacken. Därmed har både Sundsvall och Östersund nu kontakt med just Mallbacken och Böljan. Det kan bli jämnt kring nedflyttningsstrecket där också till slut.

Sträck på er i FC Rosengård

Det har gått några dagar sedan mitt senaste inlägg. Under de dagarna har det spelats fem damallsvenska matcher, dessutom har vi fått veta att Uefa anser att damallsvenska Lieke Martens var den bästa spelaren i eller från Europa under 2016/17.

Jag tänkte börja med det senare, alltså Uefas finaste damfotbollspris, Best Women’s Player in Europe Award.

Det gick alltså till en damallsvensk spelare, vilket är väldigt kul för vår serie. Ja, jag vet att hon numera tillhör FC Barcelona, och att deras president var stolt över både henne och någon skäggig herrspelare…

Men sanningen är ju att Martens får priset för en säsong hon helt och hållet har spelat i damallsvenskan. Inför prisutdelningen hade hon bara varit i sin nya klubb i tre dagar, och hon hade dessutom aldrig spelat någon match för dem.

Så sträck på er i FC Rosengård, det här är väldigt mycket er ära. Även Göteborg FC har gjort mer för Martens utveckling än den katalanska storklubben.

Tyvärr tror jag dock att hon hade nytta av sin nya klubbtillhörighet vid omröstningen. Det är ju alldeles för mycket folk som lägger mer vikt vid titlar och fina namn än på själva sakfrågan.

Efter sin fina EM-insats och efter att ha varit damallsvenskans bästa spelare under våren tycker jag att Martens är en värdig vinnare.

Fast personligen tycker jag ändå att det borde ha gått till Pernille Harder, som varit fullständigt lysande under hela den aktuella säsongen. Hon vann damallsvenskan med LFC hösten 2016 plus den damallsvenska skytteligan och blev dessutom utnämnd till damallsvenskans bästa spelare. Våren 2017 fick hon fart på Wolfsburg, förde upp dem i topp av Frauen-Bundesliga och vann dessutom tyska cupen. Dessutom ledde hon ett skadedrabbat danskt lag till EM-final. Det tycker jag borde ha smällt högst.

Apropå Danmark har deras förbundskapten Nils Nielsen i veckan lämnat sin post med omedelbar verkan. Det känns inte som något som är bra för det danska laget. Det innebär samtidigt att det sannolikt kan vara bra för Sverige eftersom vi ju möter danskorna snart i VM-kvalet.

Populäre Nielsen som hade förbundskaptensjobbet i fyra år ersätts tillfälligt av F19-förbundskaptenen Sören Randa-Boldt.

* När jag ändå är inne på landslag konstaterar jag att Vietnam vann de Sydostasiatiska mästerskapen på två måls bättre målskillnad än Thailand. Deras inbördes match slutade 1–1. Sannolikt kommer ett av Thailand och Vietnam att kvala in till VM i Frankrike 2019.

I nästa års Asiatiska mästerskap gör åtta lag upp om fem VM-platser. Australien, Japan, Kina och Sydkorea bör ta de fyra första, och Filippinerna samt värdnationen Jordanien är mest med som utfyllnad. Plats fem lär alltså stå mellan Thailand och Vietnam, en kamp som känns rätt oviss så här ett år i förväg.

* Så till damallsvenskan där Piteås seger i Linköping var veckans skräll. En skräll som innebär att Rosengård numera fullt ut är inbjudet till guldstrid.

Jag satt på Landskrona IP och kollade på en osannolik cuprysare mellan Landskrona Bois och Elfsborg under onsdagens damallsvenska omgång. I efterhand har jag sett höjdpunkterna från alla matcher, och cirka 80 minuter av matchen mellan Linköping och Piteå. Där var det väldigt tydligt att nya LFC inte är samspelt. Dessutom var laget väldigt passivt i början. Ett samtrimmat och högt pressande Piteå tvingade hemmaspelarna att slå långt, och det verkade LFC inte ha någon plan för.

Under matchens första 20 minuter var Tove Almqvist den enda LFC-spelaren som jag tycker skall ha godkänt. Hon var rörlig, ville ha bollen, medan många andra blåklädda var väldigt stillastående.

I Piteå var det desto fler spelare som inledde starkt. Inte minst Josefin Johansson, som gjorde en kanonmatch. Piteå fick tidigt matchen dit de ville. Mycket genom att laget visade upp en effektivitet som det inte haft tidigare i år.

Efter cirka en kvart orkade Piteå inte hålla upp den höga och aggressiva pressen och då föll man ner i en 5–4–1-uppställning i försvar, allt enligt framgångsrik österrikisk EM-modell. Jag imponerades av hur bra Pitespelarna är på att hjälpa varandra vid de långa passningarna. De hade ofta väldigt bra positioner i andrabollsspelet.

När det gäller Linköpings lag är ju extra intressant den här helgen eftersom det är cupfinal i morgon. Jag tyckte att LFC verkade sakna Magdalena Eriksson något enormt – hon kanske trots allt inte var så överskattad som vissa av er skrivit i kommentatorsfältet här på bloggen? Framför allt saknade jag hennes ledaregenskaper. Jag tyckte nämligen inte att det såg ut som att det fanns någon hemmaspelare som ledde laget i försvarsspelet.

Det var ju nämligen exempelvis otroligt slött försvarsspel på den frispark som ledde fram till Josefin Johanssons läckra ledningsmål. LFC-försvaret var samlat, men ändå inte närvarande. Det var likadant vid 2–0. Hela LFC var hemma på hörna, ändå fick tre Pitespelare stå fria i mitten på Johanssons inlägg i andravågen.

Visst skall väl Cajsa Andersson rädda Hanna Pettersson:s nick, men personligen tycker jag utespelarnas försvarsspel är väldigt mycket sämre än målvaktsinsatsen i aktuell situation.

Den första halvlekens sista 25–30 minuter hade Linköping bollen. Då visade Claudia Neto vilken stabil passningsspelare hon är. Tyvärr rörde sig inte hennes medspelare speciellt mycket, utan de gjorde det ganska lätt för Piteå att försvara sig. Det blev för mycket tramp på bollen i hemmalaget, och för få löpningar.

Dock skall det sägas att Linköping ju faktiskt skapade två superchanser före paus, både Lina Hurtig och Nicoline Sörensen missade trots att de hade öppet mål. Båda chanserna var egentligen bättre än de Piteå gjorde mål på.

I stället bjöd hemmalaget på 3–0 i början av den andra halvleken. Den här gången var det Maja Kildemoes som var kvar i omklädningsrummet. En svag mottagning ihop med bra arbete från Josefin Johansson gjorde att danskan tappade bollen och gav Piteå superläge.

Även efter paus var gästerna vassare än hemmaspelarna. Marija Banusic missade ju exempelvis ett friläge i minut 60. Hon kompenserade ju i och för sig det en minut senare när hon gjorde 1–3. LFC hade även bra nicklägen för både Janni Arnth i 67:e och Hurtig i 71:a. Den andra nicken var bra, men där gjorde Hilda Carlén en mycket fin räddning. Piteå var alltså både vassare i chanserna och hade dessutom den hetaste målvakten.

Ett problem i Linköping var löpningen. Fotboll är en löpsport, men varken Hurtig, Asllani eller Banusic känns speciellt löpvilliga. De ville helst ha bollen till sig, och såg stundtals väldigt stationära ut. Och när de sprang var det mycket rälsbuss, alltså lättläst löpning rakt fram – som om man sprang på raka järnvägsspår.

Almqvist var den som sprang mest, men hon känns inte heller som någon utpräglad djupledslöpare. Kanske att LFC-ledningen måste bygga om lite i laget. Djupledslöparen Emma Lennartsson är exempelvis nedflyttad i backlinjen. Hon behövs nog längre fram i planen.

Det blir spännande att se hur LFC klarar sig i morgondagens cupfinal (avspark 17.45, sänds på TV12) mot Rosengård, som ju lär sätta en ännu hårdare press. Och som dessutom borde ha förutsättningar att orka pressa lite längre tid än Piteå gjorde.

Om jag snabbt går igenom intrycken från damallsvenskan.tv:s höjdpunkter från de andra tre matcherna har en fantastisk räddning av Hammarbys Emma HolmgrenNathalie Persson:s närskott etsat sig fast. Var det där årets räddning i damallsvenskan?

Det är verkligen otroligt starkt av Holmgren att inte bara hinna ner utan även att kunna hålla den bollen.

Kollar man Göteborg var det andra raka nollan, vilket naturligtvis är väldigt viktigt för självförtroendet. En som verkar ha lite lågt självförtroende för tillfället är Pauline Hammarlund. Hon var dock framme och hade flera farliga lägen, något som talar för att hon snart kommer att göra mål igen.

I matchen Kvarnsveden–Djurgården reagerade jag över att Kvarnsveden gick miste om en straff. För som jag uppfattat handsregeln är det där solkart. Och dessutom bör det vara ett kort på Djurgårdsförsvararen. Förr i tiden skulle det ha varit rött, jag vet inte om den tolkningen har ändrats.

Den målchansutvisning som drabbade Petronella Ekroth kändes odiskutabel. Intressant dock att läsa hennes egen berättelse om hur tufft det var att åka på sitt första röda kort. Jag förstår att det var kämpigt, men inte borde hon behöva skämmas för att hon kom lite snett i en tackling. Det var ju inget överfall.

I Vittsjö gjorde Hannah Wilkinson ett riktigt klassmål. Det var en snygg passning, en kontrollerad mottagning och ett distinkt avslut. I den matchen visade även belgiska Tine Schryvers att hon har ett härligt tillslag. Jag gillar när man skjuter in inläggsfrisparkar som hon exempelvis gjorde vid Mia Carlsson:s kvitteringsmål.

* I elitettan vann tre av de fem topplagen i dag. Bland förlorarna fanns Kungsbacka, som nu är tio poäng ifrån damallsvensk plats och väl därmed kan börja räknas bort från toppstriden.

Kvar är fyra lag, och Växjö och Kalmar får allt större marginal neråt. Växjö har nu tolv poäng och Kalmar fem till trean AIK och fyran Assi. Nästa vecka möts AIK och Kalmar i något som alltmer utvecklas till en måstematch för Solnaklubben.

Växjö håller för övrigt på att bygga upp sin ekonomi inför allsvenskan. Den här nyheten kom i veckan:

* Slutligen en notering kring några internationella träningsmatcher. Där har de engelska lagen haft det väldigt tufft mot franskt och tyskt motstånd. Eller vad sägs om siffrorna:

Lyon–Liverpool 6–0
Montpellier–Manchester City 4–2
Turbine Potsdam–Arsenal 3–0
Wolfsburg–Chelsea 3–1

Den stora guiden till EM-finalen

Bara tre länder har tidigare blivit Europamästarinnor i fotboll; Sverige, Norge och Tyskland. Och bara fem länder har spelat EM-final; de tre nämnda plus England och Italien.

2017 har vi haft ett skrällarnas mästerskap som kommer att ge oss ett fjärde mästarlag, och som redan givit två nya finalister. Det handlar om två länder där damfotboll intressemässigt sett är en mycket liten sport, men där det har varit fina tittarsiffror på de senaste matcherna.

Men både i Nederländerna och Danmark är det väldigt lång bit att vandra innan de exempelvis är uppe på samma intressenivå som i Sverige. Jag har ju tidigare skrivit om att EM gått ganska spårlöst förbi i vardagsmiljön i värdnationen. När jag körde mellan arrangörsstäderna såg jag mycket lite som vittnade om det pågående mästerskapet.

Exempelvis såg jag inte en enda skylt längs vägen till Deventer. Inte heller till Rotterdam, Utrecht eller Breda. Det var bara precis vid arenorna man kunde ana att det pågick ett EM-slutspel.

Medialt har jag ju konstaterat att det var fler svenska journalister än nederländska på plats på de nederländska pressträffarna inför kvartsfinalen. Och när man bläddrade i tidningarna i värdnationen under mästerskapets inledning fick man leta efter artiklar om EM. Det var fokus på cykel (Tour de France), VM i simning – där det nederländska damlandslaget i vattenpolo fick betydligt större uppmärksamhet än det i fotboll, samt förstås på herrfotboll.

Nu har det ändå blivit ett uppsving, fast knappast någon hysteri. I dag har jag kollat sportsajterna för de stora nederländska tidningarna De Telegraaf, Allgemeine Dagblad och de Volkskrant.

Alla har artiklar inför EM-finalen, men på de två första sajterna ligger får man scrolla och leta lite efter dem. Det är VM i friidrott (Daphne Schippers), herrfotboll och volleyboll som får störst utrymme. Bara hos de Volkskrant är det fokus på damfotbollen.

Men publiken har i alla fall tagit landslaget till sina hjärtan. Det har varit utsålt på alla hemmalagets matcher, vilket visar att arrangören kunde ha valt större arenor för mästerskapet. Och faktum är att Nederländerna har haft bra publiksiffror på sina landskamper på senare år.

Även i Danmark är intresset för EM-finalen stort. Den danska tilldelningen av biljetter sålde slut på mindre än en halvtimme.

Det var lysande också lysande tittarsiffror i Danmark under semifinalen mot Österrike, fler än 25 procent av befolkningen såg exempelvis straffläggningen.

Kanske kan det leda till ett nödvändigt lyft för damfotbollen. Läser man den här artikeln inser man att dansk damfotboll rent intressemässigt ligger 20 år efter Sverige. Det är alltså tyvärr väldigt långt till någon mer varaktig, dansk damfotbollshausse.

Men den här söndagen kommer i alla fall folket i Nederländerna och Danmark att vara bänkat för att se EM-finalen. Här är min stora guide till den:

EM-final 2017: Nederländerna–Danmark
Söndag 6 augusti 17.00
Spelas på De Grolsch Veste, Enschede – en arena som under EM kallas FC Twente Arena.

TV: SVT 1 och Eurosport 1.
Tips: 60–40

Troliga laguppställningar: Nederländerna: Sari Van Veenedaal – Desiree van Lunteren, Stefanie van der Gragt, Anouk Dekker, Kika van Es – Jackie Groenen, Sherida Spitse – Shanice van den Sanden, Danielle van de Donk, Lieke Martens – Vivianne Miedema.
Danmark: Stina Lykke Petersen – Theresa Nielsen, Simone Boye Sörensen, Stine Larsen, Cecilie Sandvej – Sanne Troelsgaard Nielsen, Sofie Junge Pedersen, Maja Kildemoes, Katrine Veje – Nadia Nadim, Pernille Harder.

Domare: Esther Staubli, Schweiz

Inbördes möten: I tävlingssammanhang är det 4–3 i segrar till Danmark. Ingen tävlingsmatch har slutat oavgjord. Totalt har lagen mötts 21 gånger. Danmark har elva segrar, Nederländerna sex. Fyra gånger har det blivit oavgjort. Målskillnaden är 32–13 i dansk favör. Dock har Nederländerna vunnit lagens tre senaste möten.

Nederländerna
Världsrankning: 12 – har som bäst varit rankat som nummer 11.

Turneringen i siffror:
Fem raka segrar, 9–1 i målskillnad.
Avslut 65–53
Avslut mot mål: 24–15
Passningar till rätt adress: 1 337 – 267 per match

Kommentar: Inför avspark i EM gav jag värdnationen fem procents chans att ta guld och 30 procents chans att ta medalj. Medaljen är ju redan säkrad, och guldchansen har ökat rejält.

Nu får Nederländerna räknas som knapp, men klar guldfavorit. Huruvida det är bra återstår att se, för det har ju inte gått så bra för de lag som burit favoritskapet i de tidigare utslagsomgångarna.

Tittar vi på laget har förbundskapten Sarina Wiegman-Glotzbach gjort ett fantastiskt jobb. Hon var assistent 2014–16 och tog över huvudansvaret i januari efter Roger Reijners, som avgick i december i fjol.

Under sina sju månader på jobbet har Wiegman-Glotzbach byggt om landslaget på ett fantastiskt bra sätt. Hon har plockat bort flera äldre spelare ur både trupp och startelva och satsat på yngre. Hennes arbete med landslaget gör henne till en het kandidat till att vinna priset som världens bästa damfotbollstränare under 2017. En tävling där hon i första kommer att utmanas av Danmarks Nils Nielsen, Österrikes Dominik Thalhammer, Englands Mark Sampson och kanske framför allt Australiens Alen Stajcic.

Som sitt närmaste stöd har Wiegman-Glotzbach rutinerade Foppe de Haan, som är mest känd för att ha lett Heerenveens herrlag under fler än 15 säsonger.

Under EM har man sluppit skador och tränarduon har också valt att spela med i princip samma startelva i alla fem matcherna. Det är bara på ena mittbackspositionen som man gjort någon ändring. Där har Stefanie van der Gragt varit förstavalet, medan tidigare lagkaptenen Mandy van den Berg har gjort några gästspel.

Man måste ju säga att det har varit mycket modig coachning att plocka bort sin lagkapten. När det gäller backlinjen är det ju intressant att man dels har en tidigare mittfältare i Anouk Dekker som mittback och att man har Ajax nummer 10, Desiree van Lunteren, som högerback. Ja, högerbacken spelar i en tia-roll i klubblaget.

Wiegman-Glotzbachs allra mest geniala drag har dock varit att satsa fullt ut på Jackie Groenen (efternamnet uttalas Schronen) bredvid Sherida Spitse. Som jag ser det har Groenen varit EM:s klart bästa spelare. Kvaliteten i hennes passningsspel är det som har burit det nederländska laget.

Och trots att Groenen ser liten och tunn ut är hon en utmärkt närkampsspelare. Sannolikt för att hon har en bra tajming samt en låg tyngdpunkt. Här har hon säkert hjälp av att hon varit en framgångsrik judoka under ungdomsåren. Jag skrev ett inlägg om Groenens bakgrund tidigare under mästerskapet, det hittar ni här.

Trots att det varit Groenen som burit det nederländska laget känns det som att det är kvartetten Lieke Martens, Danielle de Donk, Shanice van de Sanden och Vivianne Miedema som fått de flesta rubrikerna under mästerskapet. Det handlar om en kvartett som bidrar till ett otroligt snabbt djupledsspel, en kvartett där alla har potential att bli matchvinnare.

Personligen har jag tyckt att Nederländerna fått lite för mycket beröm för att spela en posivit anfallsfotboll. Visst inledde man EM med tre halvlekar med härligt anfallsspel, men efter det har man inte anfallit speciellt mycket.

Faktum är att Nederländerna totalt sett har kommit till färre avslut per match än vad Sverige gjorde. I alla sina tre senaste matcher har värdnationen stannat på nio avslut, alltså ett var tionde minut. Det tycker jag inte är speciellt offensivt.

Däremot har det nederländska laget visat på fantastisk kvalitet i avsluten, och på taktisk förståelse. Fast det senare är inte alltid värt applåder. Jag tycker exempelvis inte att det var speciellt vackert när van de Sanden mot England sprang ner och ställde sig vid hörnflaggan i en kontring tre mot fyra innan matchuret nått 82,30. Inte vackert, men taktiskt.

Fast framför allt är det kvaliteten som skall lyftas fram. Kolla siffrorna för nederländska avslut här ovan. Nederländerna har alltså 65–52 i avslut totalt och 24–15 i avslut mot mål. Det är förstås otroligt bra gjort att sätta nio mål och bara släppa in ett med de siffrorna.

Det är oftast offensiven som lyfts fram, men att bara ha släppt in ett mål när man haft 52 avslut mot sig – det är väldigt bra. Det tyder på att man ligger nära, och är bra på att störa motståndarna i avgörande ögonblick.

Till offensiven. I de tre nederländska matcher jag har sett så noga att jag räknat klara målchanser har de haft tre, fyra respektive fyra chanser – och gjort sex mål. Det är en otroligt bra effektivitet.

Jämför man med Sverige behöver Nederländerna nästan bara hälften så många avslut för att göra mål. Sverige behövde 13,5 avslut per mål, medan Nederländerna har behövt 7,2.

En intressant notering är att Sverige faktiskt har slagit fler passningar till rätt adress per match än ”bollsäkra” Nederländerna (304 mot 267). Den stora skillnaden är ju förstås att Nederländerna har mycket bättre kvalitet på sina passningar kring straffområdet, samt att Nederländerna har varit skickligare på att få sina avslut mot mål (24 mot Sveriges 13).

Just kvaliteten kring motståndarnas straffområde blir självklart Nederländernas nyckel även i finalen. Kanske får vi se något mästerverk av det här slaget igen. För alla moment i det här målet kan man njuta av hur många gånger som helst.

I finalen har Nederländerna en stor plusfaktor på Danmark – och det är publiken. Förutom extra energi kommer den säkerligen leda till att de orange får några frisparkar extra. Kanske blir publiken tungan på vågen i en på förhand rätt öppen match.

Danmark
Världsrankning: 15 – har som bäst varit rankat som nummer 6.

Turneringen i siffror:
Tre ”rena” segrar, en straffseger och en förlust, 4–2 i målskillnad.
Avslut 63–89
Avslut mot mål: 25–25
Passningar till rätt adress: 1 523 – 285 per match (omräknat till 90-minutersmatcher).

Kommentar: Danmark kom till EM med en 3–4–3-uppställning. Den blev snart justerad till 4–4–2, vilket blev nyckeln till större stabilitet för Nils Nielsens lag.

Danmark slår ur underläge i finalen. De har lägst världsranking av de båda finallagen, och inför turneringen gav jag danskorna två procents chans till guld och 20 procents medaljchans.

Danmark är närmast efter Nederländerna det lag som har haft de snabbaste och bästa offensiva omställningarna. Mycket beroende på lagkaptenen Pernille Harder. Med sin fantastiska inställning och arbetsmoral har hon burit sitt lag. Dock skall jag säga att jag inte tyckt att hon varit så bra som man hoppats i avgörande lägen. Harder har ju exempelvis inte gjort något mål fram till finalen.

Målen är spridda på fyra olika spelare. Ett av dem har smarta Nadia Nadim gjort. När forwarden kom till EM hade hon precis tagit sig genom en period av skadebekymmer. Det märktes, för hon startade trögt men har vuxit in i turneringen.

Faktum är ju att Danmark bara har gjort fyra mål på fem matcher. Man har levt på den defensiva stabilitet man fick i samband med bytet till 4–4–2. Kollar man siffrorna på avslut har danskorna alltså haft 89 avslut mot sig. Bara två har gått in, det ena på straff, det andra på en rejäl tavla från annars lysande målvakten Stina Lykke Petersen.

I samtliga fem matcher har Danmark haft färre avslut än sin motståndare. Och det är bara mot Belgien och Österrike som danskorna haft större bollinnehav.

Fram växer alltså en bild av ett danskt lag som bygger mer på snabba omställningar än på långa anfall. Något som borde passa det nederländska mittförsvaret rätt dåligt.

När de här båda lagen möttes förra gången rev danskorna upp stora hål i det nederländska försvaret, framför allt i den andra halvleken. Jag räknade totalt till sex 100-procentiga målchanser för Danmark. Men avsluten var inte 100-procentiga, det fanns en anledning till varför den nederländska målvakten Sari van Veenendaal prisades som matchens lirare i den matchen. Och när inte hon räddade sköt danskorna över eller utanför.

I finalen måste danskorna hitta högre kvalitet i avsluten än senast.

Det faktum att Nederländerna vann gruppmatchen med 1–0 kan vara en av danskornas största tillgångar. Det kan smyga sig in en lite farlig känsla i hemmalaget att ”det här skall vi klara av”.

Medan Nederländerna har kunnat spela med samma manskap i alla matcher har Danmark nu tre tunga skador i truppen, vilket har gjort att man varierat en del i elvan. Med två mittbacksskador har forwarden Stine Larsen gått ner i mittförsvaret och skött uppgiften lysande.

Den senaste skadan, det avslitna korsbandet på Line Sigvardsen Jensen, ställer till det inför finalen. Washingtonmittfältaren har ju ansvarat för balansen på det centrala mittfältet på sistone. Nu står förbundskapten Nielsen inför frågan om han skall spela med Sofie Junge Pedersen, Nanna Christiansen eller Sanne Troelsgaard bredvid Maja Kildemoes på centralt mittfält.

Om valet faller på Junge Pedersen eller Christiansen kommer Troelsgaard flyttas ut på högerkanten. Om Troelsgaard flyttas in centralt blir det Frederikke Thögersen som får chansen på högerkanten.

En annan fråga är om Nielsen vågar fortsätta spela med relativt långsamma Line Röddik Hansen på vänsterbacken mot snabba van de Sanden. Jag tror inte det, utan gissar att Cecilie Sandvej får chansen igen, precis som förra gången mot Nederländerna. Eftersom man redan har Katrine Veje på den kanten, en spelare som inte är direkt känd för att göra ett 100-procentigt arbete i defensiven, behöver man spela den back som har störst chans att klara van de Sanden en mot en.

Defensivt är annars Rosengårdsförvärvet Simone Boye Sörensen den danska nyckelspelaren. Hon har gjort en kanonturnering. Hon är passningssäker, bra på att driva fram bollen och står oftast rätt. Dessutom avgjorde hon straffläggningen i semifinalen.

Och skulle det gå till straffläggning även i finalen, då är Danmark en het kandidat. Man har ju nämligen världens bästa straffmålvakt i Stina Lykke Petersen. Hittills i EM har hon räddat tre av de sex straffar hon haft emot sig. Eftersom två dessutom har gått över har hon bara släppt in en. Så gissningsvis vill Nederländerna avgöra inom 120 minuter.

 

Slutligen satt jag på Sparta stadion i Rotterdam när Nils Nielsen höll presskonferens efter lagens första möte. Förutom att det inte var en enda dansk journalist i rummet förvånades vi alla närvarande över Nielsens första svar.

”Jag är glad att Nederländerna vann, för värdnationen behöver gå långt i det här mästerskapet.”

Han fick frågan om han verkligen var glad över att hans lag förlorade. Då förtydligade han att:

”Jag är förstås gladast om både vi och Nederländerna går vidare.”

Nu har båda lagen gått vidare hela vägen till finalen, och man undrar ju hur glad Nielsen är om hans lag förlorar även den andra gången mot värdnationen…

Det var min guide till EM-finalen. Innan jag sätter punkt för inlägget ett litet tillägg till det förra inlägget. Där hade jag ju synpunkter på ökningen av diverse olika tråkigheter som exempelvis tröjdragningar.

Det riktiga skräckexemplet stod ju Sarah Zadrazil för mot Pernille Harder. Österrikiskan visade ändå lite skön glimt när hon kommenterade ett klipp med tröjdragningen så här:

”Jag rörde henne knappt”