Kan Jordanien skrälla sig till VM?

Under förmiddagen har de Asiatiska mästerskapen 2018 lottats, alltså den turnering som räknas som Asiens VM-kval.

Och det blev en väldigt snedvriden lottning, där alla de högst rankade lagen hamnade i samma grupp. Samtidigt kan man säga att det blev en riktigt drömlottning för värdnationen Jordanien. Och för Kina, Thailand och Filippinerna.

Som värdnation fick ju Jordanien fördelen att vara toppseedat i lottningen tillsammans med Japan. I pott 2 fanns Australien och Kina, i pott 3 Sydkorea och Thailand och i pott 4 Vietnam och Filippinerna.

Och som sagt, alla de högst rankade lagen hamnade i en grupp, och de lägst rankade i den andra.

Asien har fem platser i VM. De går till de fyra semifinallagen i de Asiatiska mästerskapen samt till vinnaren av matchen om femte plats.

Eftersom Nordkorea försvann redan i förkvalet fanns det på förhand en god chans för Thailand eller Vietnam att ta den femte platsen. I och med lottningen har Thailands chans ökat rejält, medan Vietnam i princip känns borta. Vietnam är ju den stora förloraren i dagens lottning. Vietnam har ju faktiskt två segrar och två kryss mot Thailand i lagens fyra senaste möten, även om det enda krysset slutade med förlust efter straffläggning.

En snabbanalys utifrån lottningen gör gällande att det bör bli två lag från grupp A och tre från grupp B som går till VM. Det rimliga är att de två lagen från grupp A är Kina och Thailand och de tre från grupp B är Japan, Australien och Sydkorea.

Men faktum är att Thailand inte är självklar grupptvåa i grupp A. Det kan nämligen vara läge att höja en liten varningsflagg för Jordanien. För ett par veckor sedan föll man bara med 2–0 mot Japan.

Kollar man på hur det gått i de senaste mötena med huvudkonkurrenterna om den andra VM-platsen bakom Kina så vann jordanskorna med klara 5–1 senast mot Filippinerna.

I OS-kvalet för två år sedan slutade Thailand–Jordanien bara 1–0. Nu har det jordanska laget hemmaplan, vilket skulle kunna innebära ytterligare ett lyft. Och nog skulle det vara väldigt kul för damfotbollen om ett lag från Mellanöstern tog sig till VM?

Jordanien var med i de Asiatiska mästerskapen redan 2014. Då kvalade man sig in. I gruppfinalen blev det 4–0 mot Uzbekistan, höjdpunkter från den matchen här:

I slutspelet blev det tre raka förluster; 1–3 mot Vietnam, 1–3 mot Australien och 0–7 mot Japan. De jordanska målen i slutspelet gjordes av måltjuven Maysa Jbarah och lagkaptenen Stephanie Al-Naber, som fortfarande är två av lagets nyckelspelare.

Mittfältare Al-Naber, som har en mycket fin vänsterfot, konstaterade efter den turneringen (klippet nedan) att laget lärde sig mycket och förhoppningsvis kommer bättre förberedda nästa gång. Intressant även att hon berättar att det bara fanns tio klubbar i Jordanien 2014. Vet inte hur det ser ut nu.

Vi får se i april hur Jordanien står sig den här gången. Asiatiska mästerskapen avgörs nämligen 6–20 april nästa år.

Till Italien, där Juventus fortsätter att vara utan poängförlust i ligan. Martina Rosucci gjorde båda när Fiorentina besegrades med 2–0 i gårdagens prestigematch.

Det resultatet innebär att Fiorentina redan är tolv poäng efter Juventus efter åtta omgångar. Det lär inte bli något nytt guld för svensklaget från Florens.

Slutligen en liten historia från USA. Där är talangerna Jaelin Howell (18 år) och Sophia Smith (17 år) nyckelspelare i det U20-landslag som för tillfället spelar fyrnationsturnering mot England, Finland och Brasilien. Duon fick redan i våras känna sig för på läger med A-landslaget.

Vad är det då som är så speciellt med de här båda talangerna?

Jo, de har följt varandra sedan dagis. Båda kommer från lilla Windsor i Colorado, en stad med cirka 20000 invånare, och står alltså nu och bankar på dörren till A-landslaget. Vilka kan oddsen vara för att hitta två landslagsspelare i samma dagisgrupp i USA?

Lite funderingar kring den danska domen

Det har snart gått en vecka sedan Danmarks fotbollsförbund, DBU, fick domen för att deras damlandslag lämnade walkover mot Sverige.

Danmarks dom

Jag har funderat rätt mycket över det här under de senaste dagarna. Och ju mer jag tänker på det desto mer solklart känns det att domen är vansinnigt ogenomtänkt. Att det är en dom som visar att Uefa inte tar damfotboll på allvar.

Det enda rimliga straffet hade ju varit att utesluta Danmark ur VM-kvalet.

Det är ju nämligen så att inga andra domslut kan anses vara rättvisa mot alla inblandade motståndare. Rättvisa mot de lag som vill vara med i VM-kvalet fullt ut.

Av kommentarerna som kommit efter domen vet jag att många av er tycker att jag har helt fel, att Danmark skall bedömas snällt eftersom spelarna slogs för en bra sak och eftersom de svenska spelarna gav dem sitt stöd. Så må det vara. Men det tycker jag inte borde spela någon roll. Jag tycker faktiskt att omständigheterna borde vara helt ointressanta för Uefa i deras dom, och jag tycker inte att det påverka vilka spelare som är kompisar med vilka.

Det enda intressanta är att Danmark aktivt valde att inte tävla. Då borde de inte heller tillåtas vara med i resten av tävlingen.

Att lämna walkover strider mot idrottens principer, det är högst osportsligt. Det går att straffa det lag som lämnar walkover på ett sätt så att man förlorar på walkovern, men det går inte att få till rättvisa för de andra lagen i tävlingen.

Mer om det strax.

Först tänkte jag bara påtala att VM är en tävling mellan fotbollsförbund. En VM-kvalmatch mellan Sverige och Danmark är alltså egentligen en match mellan SvFF (Svenska Fotbollförbundet) och det danska, DBU. Eftersom DBU inte kom till spel på Gamla Ullevi är det således DBU som lämnade walkover.

Det är således just DBU som Uefas dom gäller.

I sitt beslut tog Uefa ställning till om det var rimligt av DBU att lämna walkover. Sett till hur straffet blev tyckte ju tydligen Uefa att det var en rimlig walkover. Jag har inte sett eller hört några motiveringar eller domskäl, men sett till mildheten i straffet verkade ju Uefa närmast tycka synd om DBU.

Som synes på skärmdumpen ovan dömdes Danmark till 3–0-förlust, vilket är det vanliga straffet när ett lag ”ofrivilligt” brutit mot någon av fotbollens regler. De dömdes också till ett bötesstraff på 20 000 euro – just under 200 000 kronor i dagens växlingskurs, vilket ju faktiskt kan vara en mindre summa än vad det hade kostat för Danmark att åka till Göteborg och genomföra matchen.

Dessutom fick man en villkorlig dom som säger att om man lämnar en walkover till under de närmaste fyra åren blir man utkastade ur den då pågående tävlingen.

Det är verkligen ett otroligt billigt straff för ett brott mot idrottens principer.

Tillbaka till problemen med att få till rättvisa för alla lag i en tävling där något lämnat walkover.

Jag inser att det kan vara rimligt att tillåta lag att lämna en walkover på allra lägsta gärdsgårdsnivå, där lag kämpar med tunna trupper och en influensavåg kan ställa till det. Men det är inte oproblematiskt ens på den nivån.

Som jag ser det ska det inte på något sätt gå att vinna på att lämna walkover. Och det skall helst inte heller gå att förlora på att en motståndare lämnar walkover. Därmed blir det enda riktigt rättvisa på elitnivå att det lag som lämnat walkover utesluts.

För det är när man låter laget spela vidare som problemen dyker upp.

Visst är det rimligt att tro att Sverige i normala fall inte hade vunnit med så stora siffror som 3–0 mot Danmark. Men i idrottshistorien har det hänt väldigt mycket konstigare saker än exempelvis en svensk 4–0- eller 5–1-seger. Det är alltså inte omöjligt att Danmark faktiskt har vunnit på att lämna walkover, och Sverige således förlorat både sportsligt och ekonomiskt på att inte få spela matchen.

För dansk del kan fördelen förintas genom ett poängavdrag på en eller några poäng.  Personligen tycker jag alltid att lag som lämnar walkover även borde drabbas av poängavdrag. Då kan man aldrig dra egen nytta av en walkover.

Däremot är det väldigt mycket svårare att skapa rättvisa för det vinnande laget. Hur skall det kunna kompenseras för att eventuellt ha gått miste om fem måls målskillnad?

Man kan ju faktiskt i slutändan förlora mot ett tredje lag för att man aldrig fick chansen att spela den där matchen. Det är just påverkan på tredje part som gör att jag tycker att uteslutning är det enda rimliga straffet.

Nu kanske någon kommer med invändningen att i det aktuella fallet är det ju ändå bara mellan Sverige och Danmark som kampen om VM-platsen i grupp D står.

Jovisst, men det måste väl ändå råda likhet inför lagen? Uefa kan väl inte döma ut olika straff beroende på om det är bra eller dåliga lag som lämnar walkover?

Och i VM-kvalet är det ju dessutom så att bara de fyra bästa grupptvåorna får chansen att spela playoff. Det kan ju vara så att Sverige blir grupptvåa, och tar en av de där playoffplatserna på grund av Danmarks walkover. Då är det tre andra, ”oskyldiga” lag som drabbas på grund av att DBU brutit mot idrottens principer.

Som jag ser det har Uefa dömt DBU utan att tänka på framtida konsekvenser.

Det känns nästan som att man har dömt DBU till mildast möjliga straff eftersom man tycker synd om DBU som har så uppstudsiga spelare.

För sanningen är ju att det danska förbundet kommer undan helt i och med den här domen. Det låga bötesbeloppet visar ju med all önskvärt tydlighet att Uefa inte tycker att DBU skall straffas för det inträffade. Om Uefa hade stöttat spelarna och velat ge förbundspamparna en knäpp på näsan borde man ju visat det genom att döma förbundet till kännbara böter. Nu är det bara de danska spelarna som straffas med en 3–0-förlust.

Om vi ändå skall snudda vid omständigheterna i det här fallet så visste både DBU och de danska spelarna om att en walkover sannolikt skulle innebära uteslutning. Ändå valde spelarna att genomföra en bojkott, och förbundet undvek att försöka ordna upp allt.

Nu kanske någon säger att: ”Men spelarna måste väl få kämpa för bättre förhållanden?”

Absolut. Men om spelarna samtidigt vill deltaga i en tävling bör de välja att strejka mot allt annat än just den tävlingen.

En faktor som sällan nämns bland de som tycker synd om de danska spelarna är ju att Danmark trots allt tillhör de 15–20 landslag som har det bäst förspänt i världen.

Tycker man att det är okej att Danmark lämnar walkover i en tävlingsmatch på grund av dåliga förutsättningar måste det även vara okej om ganska många andra landslag gör det. Vem vill se den utvecklingen?

Slutligen några ord om ett inlägg från bloggkollega Rainer Fussgänger där han skriver lite om mig. Han skriver att jag i mitt förra inlägg om domen ”hellre sett att Danmark straffats hårdare eftersom han (jag) befarar att andra lag nu kan börja bojkotta matcher och på så sätt ‘vinna’ genom att endast förlora 0–3”.

Det där stämmer inte. Jag har inte skrivit att jag tror att Danmarks walkover är början på en trend där lag av taktiska skäl kommer att lämna walkover. Jag har bara skrivit att domen öppnar för fler wo-matcher framöver. Och det gör den.

Jag hade hellre sett att framtida strejkande spelare eller fattiga förbund avskräckts från att se walkover som ett alternativ. Men tyvärr har Uefa nu gjort ett brott mot en av idrottens grundprinciper hyfsat legitimt. Det går ju att komma ju undan med en villkorlig dom.

Rainer själv tyckte för övrigt att det var en väldigt bra dom, och han irriterades över att SvFF:s landslagschef Marika Domanski Lyfors kallade det för:

”Ett högst förvånande beslut”

Han tycker att Domanski Lyfors borde ha hållit tyst. Det tycker inte jag. Jag tycker tvärtom att det var utmärkt att landslagschefen markerade sin och Sveriges åsikt. Dessutom tycker jag att hon har rätt, Uefa tog ju ett högst förvånande beslut.

 

Förvånansvärt snällt straff för Danmark

I dag kom alltså domen mot Danmark efter deras walkover mot Sverige. Och det blev en på alla sätt anmärkningsvärt mild bestraffning.

Alldeles för mild enligt mitt sätt att se på det. För om man bara döms till 3–0-förlust för att utebli från en match finns det rätt många lag som skulle kunna vinna på att utebli, och det kan ju inte vara tanken. Exempelvis hade ju Ungern dragit några måls fördel av att strunta i att åka till Borås för Sveriges senaste VM-kvalmatch.

Lämnar man walkover bör straffet i alla sammanhang vara hårdare än bara förlust med 3–0. Jag tycker fortfarande att uteslutning faktiskt hade varit det mest logiska straffet, med 3–0-förlust plus poängavdrag med något eller några poäng som första alternativ.

Det här innebär ju alltså att danskorna på allvar är med i kampen om en VM-plats igen, vilket ju inte bara påverkar lagen i Sveriges grupp. Deras chans att bli en av de bästa grupptvåorna är ju nu rätt stor.

Deras chans att vinna gruppen finns också kvar. Men eftersom inbördes möte räknas före målskillnad i kvalet har dock Sverige klar inbördes fördel inför bortamötet nästa år. Danmarks stora chans är nog ändå att Sverige går på en mina i matcherna mot övriga motståndare.

I övrigt i dag har Manchester City och Slavia Prag tagit sig till kvartsfinal i Champions League. Det står alltså Slavia på Linköpings drömlott nästa vecka. Mot samtliga övriga sex lag kommer vår svenska representant att få slå ur underläge.

Det blir den väntade elvan

Som jag anade från träningen i söndags blir det samma svenska startelva som mot Kroatien. Den här gången är den uppritad som 4–2–3–1, vilket känns rimligt.

Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Mia Carlsson – Kosovare Asllani, Caroline SegerFridolina Rolfö, Marija Banusic, Lina HurtigStina Blackstenius.

På bänken sitter Hilda Carlén, Jonna Andersson, Magdalena Eriksson, Julia Roddar, Hanna Folkesson, Elin Rubensson och Mimmi Larsson.

Lite funderingar inför en riktig hemmamatch

Detta bildspel kräver JavaScript.

De senaste dagarna har jag nästan haft landslaget runt knuten. De bor nämligen bara någon minuts promenad från mitt hem.

I dag struntade jag trots det i träningen. Den var bara öppen för media i 15 minuter, och att kolla på uppvärmningar är sällan speciellt givande.

Däremot såg jag en spännande träning i går. Den var väldigt fokuserad på att hitta rörelsemönster för att spela sig igenom tajt stående motståndare. Upplägget liknade inte något jag sett tidigare. Det var väldigt mycket spel med elva spelare på små ytor, bland annat spel elva mot elva på cirka en fjärdedels plan.

Jag såg att Kosovare Asllani tyckte att det var lite konstigt att vara så nära Göteborg, där Gamla Ullevis gräsmatta var väldigt fin. Jag kan förstå det. Samtidigt ser det ut att bli regn både i Göteborg och Borås i morgon. Och då tror jag att Sverige gynnas mer av att spela på konstgräs, än på ett halt hybridgräs.

Samtidigt som jag började skriva på det här inlägget hade jag för övrigt på Malmö FF–AIK i herrallsvenskan. Och när man såg färgen på gräset i Malmö så var det lätt att förstå varför förbundet valde att lägga en av de här oktoberkamperna på konstgräs.

Vad blir det då för typ av match i morgon?

Eftersom det sannolikt blir spel mot ett mål kommer Ungern mest att få spela försvarsspel. Där lär de spela ett markeringsspel som påminner om Kroatiens.

Det kan således bli en matchbild som liknar den Sverige hade i första VM-kvalmatchen. Ungern spelade 2–2 mot just kroatiskorna i förra veckan. Och i första omgången föll man med 6–1 mot Danmark.

Kollar man Ungerns resultat de senaste åren är de väldigt varierande. De hade Tyskland i sin EM-kvalgrupp. Tyskorna vann med 12–0 hemma 2015, men bara med 1–0 borta i fjol.

Ungern har ett affischnamn, den otroligt duktiga Wolfsburgspelaren Zsanett Jakabfi, som ju bland annat gjorde fem av Wolfsburgs åtta mål mot Eskilstuna i fjolårets Champions League. Men Jakabfi är inte med här i Borås. Jag är lite osäker på skälet. Men uppfattade jag rätt på DFB-tv:s sändning senast berodde det på att hon är lite småskadad.

Den trupp Ungern har med sig består av rakt igenom nya spelare för mig. På pappret är Henrietta Csiszár den man skall ha lite koll på. Hon håller till i tyska Bayer Leverkusen (startade 17 matcher i Frauen-Bundesliga i fjol) och har gjort två av de tre ungerska målen i VM-kvalet.

Men Csiszár i all ära, det här är en match som Sverige skall vinna säkert. Det blir spännande att se om man klarar av att spela sig igenom ett tajt, ungerskt försvar.

Senast i Kroatien gjorde planen det svårt att spela sig igenom centralt. Däremot kom man runt på kanterna flera gånger. Då var dock inläggskvaliteten inte av internationell klass. Det kanske var därför som man nötte inlägg och inlöpningar på slutet av gårdagens träning.

Marija Banusic

Sett till gårdagens träning blir det alltså samma svenska startelva som i Kroatien. Således får Marija Banusic en ny chans som tia. Linköpingsforwarden har inte varit lika vass i höst som hon var i våras.

Varför det är så kan man bara spekulera i. Jag har ju flera gånger skrivit att jag tycker att jag tror att hon varit en av världens allra bästa spelare om hon lagt till löpstyrka till de egenskaper hon redan besitter. Hon har bra teknik, bra skott med båda fötterna, kan nicka – och är framför allt väldigt smart på planen, jag skulle säga att hon har den främsta fotbollshjärnan i svensk damfotboll.

Men hennes löpstyrka borde inte vara sämre nu än den var i våras. En gissning är att hon lidit av avsaknaden av Claudia Neto. Banusic har bara gjort ett mål (två om man räknar in Svenska cupen) sedan Neto blev skadad. Kanske har det gjort att Banusic fått färre bollar att jobba med i klubblaget.

Förhoppningsvis klarar landslagets backar och mittfältare av att hitta in med bollar till Banusic i morgon.

Sofia Jakobsson

Som tia har Banusic en huvudroll i det offensiva spelet. Men det är fler än hon som behöver prestera. Exempelvis är det press på Stina Blackstenius i rollen som toppforward. Klubbkompisen Sofia Jakobsson har visat kanonform efter comebacken och bankar på dörren. Men Jakobsson kommer inte att spela i den här samlingen, så Blackstenius får en bra chans att visa att platsen som toppforward är hennes.

Noterbart kring Blackstenius är att hon spelat 28 landskamper och gjort fem mål. Fyra av de målen har kommit i stora mästerskap. Blackstenius har alltså vuxit med uppgiften, vilket är otroligt viktigt. Men skall hon Jakobsson på bänken måste Blackstenius även göra mål i kval- och träningsmatcher framöver.

När man är inne på forwards, och på Banusic (som hade tröja nummer 8 senast) är det lätt att börja tänka på Lotta Schelin. För oj, vad jag lider med henne. Det gjorde ont att kolla på det SVT-klipp som jag länkade i förra veckan. Och när jag läste den här intervjun i Aftonbladet var det nästan som att jag också fick huvudvärk.

Jag hoppas verkligen att Schelin kommer tillbaka till fotbollsplanen. För gör hon det så har hon ju fått ordning på värken. Så vi får hoppas, hoppas, hoppas.

I övrigt i morgon går Hedvig Lindahl förbi Thomas Ravelli som den målvakt som spelat flest A-landskamper för Sverige. För mig var hon den som hade spelat flest redan för länge sedan, för jag tycker inte att man skall jämföra antalet herr- och damlandskamper. Mest eftersom damerna har fler landslagsdatum per år än herrarna.

Det har ju för övrigt varit en ovanligt nyhetstät landslagssamling, framför allt förstås genom den danska strejken. Danmarks landslag befinner sig för tillfället i Kroatien, där man skall spela VM-kval i morgon.

Huruvida den matchen kommer att ha någon betydelse eller inte återstår att se. Det troliga är ju fortfarande att Uefa på något sätt ser till att Danmark blir chanslöst på att ta en VM-plats. Antingen genom uteslutning, eller genom ett så stort poängavdrag att de varken kan vinna gruppen eller bli en av de fyra bästa grupptvåorna.

I går skrev Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson på Twitter att de vill spela Danmarksmatchen vid senare datum.

I dag har förbundet klargjort att så inte blir fallet. Spontant tycker jag att det är rätt från Svenska fotbollförbundets sida. De danska spelarna visste vad de gjorde. De blev informerade inför Ungernmatchen om vilka straff som skulle kunna följa om man lämnade walkover i en VM-kvalmatch. Ändå ställde valde man att strejka och att ställa ultimatum.

För övrigt vacklar jag fortfarande ganska rejält om vad jag egentligen tycker om grunden i den danska konflikten, alltså om vad spelare skall tjäna när de representerar sitt landslag.

I de flesta sporterna är det enbart en ära att dra på sig landslagsdressen, det är inte snack om någon lön. På så sätt är den danska konflikten en ren lyxgrej. Å andra sidan tjänar ju landslagsspelarna på herrsidan otroligt mycket mer än damerna, och borde det inte vara lika mycket värt att spela fotbollslandskamper för herrar som för damer? Det handlar ju inte om ett jobb, utan om ett uppdrag. Ja, jag är medveten om att det finns undantag, att vissa länders fotbollsförbund har anställt sina landslagsspelare. Och det gör ju förresten inte frågan enklare.

Så till lite saker som hänt utanför Sveriges gränser. Just nu pågår Fifagalan där man prisar världens bästa spelare och ledare från november 2016 till augusti 2017. Som bekant har ju nomineringarna på damsidan varit pinsamma i år.

Men det blev två bra vinnare till slut. Nederländerna tog storslam i form av Lieke Martens och Sarina Wiegman, vilket känns bra. Mindre bra att Fifagalan arrangerades ett datum där damvinnarna inte kunde vara med.

Kul förresten att världens bästa spelare hade Sverige och damallsvenskan som hemhörighet under hela perioden.

För er som vill återuppleva den nederländska guldsommaren rekommenderas den här lilla dokumentären:

Apropå Nederländerna är de ju inblandade i tisdagens mest intressanta VM-kvalmatch när man tar emot Martin Sjögren:s Norge. Det blir intressant att se hur de båda lagen har utvecklats efter sina så extremt åtskilda EM-öden.

Eftersom det är inbördes möten som prioriteras före målskillnad är matcherna mellan de olika gruppernas tilltänkta topplag extremt viktiga.

Nederländerna var för övrigt i Österrike i slutet av förra veckan, och spelade ett riktigt dimdrama, där Europamästarinnorna vann med 2–0 mot bronsmedaljörerna.

Apropå möten mellan tilltänkta topplag i så innebär ju Islands 3–2-seger i Tyskland att tyskorna måste vinna med två måls marginal på bortaplan för att vinna det inbördes mötet med isländskorna.

Skulle Tyskland och Island vinna sina respektive matcher mot Tjeckien, Slovenien och Färöarna väntar en hyperintressant gruppfinal på Island den 1 september nästa år.

Tillbaka till intressanta matcher under tisdagen. Till den kategorien räknas helt klart Portugal–Belgien. Det är portugisiskornas första VM-kvalmatch, medan Belgien redan har två segrar. Skall Portugal kunna haka på Belgien och Italien i kampen om gruppsegern krävs nog hemmaseger här.

 

Plötsligt är VM väldigt nära – men vem orkar jubla?

Vi kommer allt närmare en otroligt tråkig VM-kvalseger. Under kvällen fick ju nämligen Svenska fotbollförbundet en skriftlig bekräftelse på att det inte blir någon match på fredag.

Fast 100-procentigt klart är det väl ändå inte förrän Uefa förklarar matchen för inställd. I samma ögonblick skulle Sverige ta ett jättesteg mot VM-slutspelet 2019.

I min stora VM-kvalguide gav jag Sverige 45 procents chans att vinna gruppen. Den chansen ökar till till långt över 90 procent vid en fastställd wo-seger. Och skulle danskorna bli uteslutna kan vi nästan redan börja boka biljetterna. Trots det känner man ju inte minsta glädje. Det var ju inte så här Sverige skulle ta det största steget mot VM.

Jag har ägnat mitt arbetspass i kväll åt att försöka sätta mig in i den danska konflikten. Jag har noterat att de flesta som skriver eller säger något här i Sverige till 100 procent tar spelarnas parti. Och visst känner även jag överlägset störst sympati med spelarna.

Ändå kan jag inte riktigt förstå varför Spelarföreningen känner sig tvungen att ställa ultimatum. Varför kunde de inte halat ut på förhandlingen lite till? Det är ju trots allt inte jättemycket som skiljer mellan parterna, och nu blir spelarna de stora förlorarna – inte förbundet.

Flera av spelarna går ju miste om chansen att få spela ett VM-slutspel under sin karriärs bästa år. Exempelvis är ju Pernille Harder 27 år 2019 – alltså den ålder där fotbollsspelare brukar ha sin sportsliga topp.

Jag såg att förre förbundskaptenen Niels Nielsen anser att parterna väljer att offra ”det oviktiga” damlandslaget inför de förhandlingar som kommer om herrlandslagets kollektivavtal. Han säger så här till Jyllands-Posten (min översättning):

”Damlandslaget är ju inte viktigt för någon av parterna. Både DBU och Spillerforeningen är beredda att offra damlandslaget för en större sak. Problemet är att spelarna inte har förstått att det skulle kunna gå så här. Att man närmast stänger landslaget i fyra år. För det tror jag inte att spelarna ville.”

Det är ju otroligt tråkigt om Nielsen har rätt i att damerna använts som ett slagträ. Och det är minst lika tråkigt om han har rätt i att det blir fyra års avstängning.

Straffskalan är en annan sak jag kollat under kvällen. VM är ju Fifas tävling, men det europeiska kvalet sköts av Uefa – vilket innebär att det är Uefa som bestämmer straffet.

Till den danska nyhetsbyrån Ritzau hänvisade Uefa i ett mejl till artikel 24 i tävlingsreglerna. I den artikeln är dock skrivningarna mycket oprecisa. Det verkar vara helt upp till Uefas etiska och disciplinära enhet att ta det beslut de tycker är rimligt.

För dansk del fruktar jag att enheten vill statuera exempel som avskräcker andra landslag från att göra samma sak. Alltså ligger uteslutning väldigt nära till hands.

De danska spelarna verkar inte ha givit upp hoppet

Det danska fotbollsförbundet har meddelat att fredagens VM-kvalmatch är avblåst. Men nu på eftermiddagen verkar de danska spelarna förbereda sig för match. Det kan nog bli fler svängningar i den här frågan innan deadline.

För övrigt har jag uppdaterat det förra inlägget. Bland annat med en faktakoll kring det där Wales-exemplet som använts, och som tyvärr jag tillhör de som spridit vidare. Det straff som nämnts i det fallet verkar inte stämma.