Lite noteringar från Sverige–Ungern

Under onsdagseftermiddagen (klockan 14.30) presenterar Peter Gerhardsson den landslagstrupp som skall till Bordeaux och spela mot Frankrike den 27 november.

Det blir förstås intressant att se hur truppen formeras nu när Sofia Jakobsson bör vara aktuell på forwardssidan, medan varken Jessica Samuelsson eller Johanna Rytting Kaneryd är tillgängliga.

Men ännu intressantare än truppen blir ju vilken startelva Gerhardsson kommer att välja, och hur laget kommer att spela. Vår nye förbundskapten har ju sagt att han kommer att anpassa valet av spelare och spelsätt efter motstånd.

Mot Kroatien och Ungern har ju Gerhardsson kunnat tänka 95 procent offensivt. Mot Frankrike måste han höja den defensiva procenten rätt rejält.

Med det sagt är det dags för en liten tillbakablick på EM-kvalmatchen i Borås för två veckor sedan. Jag har kollat om matchen och gjort lite noteringar. De kommer här i den ordning som de hamnade på mitt anteckningspapper:

* Matchinledningen: Plottrigt spel, men väldigt många korta passningar. Dessutom inte alltid med 100-procentig precision. Den typen av spel kan funka mot svaga lag som Ungern, men känns som lite av självmordstaktik mot Frankrike.

I tolfte minuten försökte Mia Carlsson med ett långt uppspel från backlinjen, in bakom den ungerska. Vad jag kan minnas var det både det första och det enda långa, svenska uppspelet i matchen.

Linda Sembrant

* Snabbhetsproblem i vänsterförsvaret. Carlsson och Linda Sembrant hängde inte riktigt med när det blev s defensiva omställningar. Följden blev att Sembrant föll ner några meter och tog extra djup.

Det lär inte vara någon bra taktik mot snabba franska kantspelare. Med tanke på att Samuelsson också är borta blir en av Gerhardssons viktigaste uppgifter att hitta snabbhet i backlinjen till Frankrikematchen.

Jämfört med deras EM-lag kan ju Frankrike nu spela med blixtsnabba kantspelare både till vänster (Amel Majri) och höger (Delphine Cascarino).

* För mycket tvåtouch i uppspelsfas. När Sverige byter kan har ofta såväl Nilla Fischer, Linda Sembrant som Caroline Seger två tillslag innan de spelar vidare. Följden blev att Ungern lätt hann flytta över sitt lag.

Mot Frankrike måste Sverige flytta bollen mycket snabbare i backlinjen. I den 31:a minuten fick vi dock till ett kanonanfall, mycket tack vare en snabb vändning i backlinjen. Det började med att Samuelsson spelade direkt till Sembrant, som tog med sig bollen med sitt första tillslag och spelade vidare ut på kanten till Mia Carlsson på det andra. Kristianstadsbacken stötte fram bollen med ett direktpass till Hurtig som fick autobahn fram till vänster. Hurtig valde ett tidigt inlägg mot bortre stolpen där Fridolina Rolfö först var nära att göra mål. På returen var det ett upplägg för Stina Blackstenius, som dock sköt över från nära håll.

Trots att det inte blev mål var det ett föredömligt anfall. Men de svenska spelarna måste alltså jobba på att minska antalet tillslag, inte minst gäller det här Seger, som gärna slår till bollen två gånger. Hon behöver lära sig att jobba med ett tillslag mycket mer. Hade jag varit hennes tränare hade jag nog förbjudit henne att spela med fler än ett tillslag på träning, och dessutom tvingat henne att spela framåt. På så sätt skulle hon kanske få ett lite snabbare, offensivt beslutsfattande. Nu tar det ofta lite för lång tid innan hon blir rättvänd, och då hinner motståndarna stänga till luckorna.

Lina Hurtig och Zecira Musovic

* Lina Hurtig var fantastisk i den första halvleken. Jag fick ju lite kritik för att jag gav Hurtig för högt betyg – en fyra. Men när jag kollar om matchen finner jag ingen anledning att sänka det betyget.

Linköpingsspelaren var direkt inblandad i fyra av Sveriges fem första, riktigt heta målchanser. Totalt var hon direkt eller indirekt inblandad i fyra av de fem målen. Solklar fyra, speciellt som det var hon som visade vägen genom att göra det viktiga 1–0-målet och få hål på Ungern.

* I den andra halvleken tappade det svenska laget lite fokus. Det blev ännu mer tvåtouch, och dessutom alltfler slarviga passningar. Alltså passningar bakom medspelare, eller på fel fot, saker som gjorde att vårt lag tappade tempo i spelet.

Under några perioder blixtrade dock laget till, och till slut hamnade vi enligt min räkning på 15–0 (8–0) i klara målchanser.

* Jag står fast vid att Kosovare Asllani var bästa svenska spelare, men Lina Hurtig var inte långt efter. När det gäller den betygsättning jag medverkade till i BT, se länk ovan, står jag i princip fast vid den. Mia Carlsson gjorde mycket bra, men hade väldigt många felpass, vilket gör att hennes trea känns svag.

Marija Banusic

Kvaliteten på de fasta situationerna från Marija Banusic var såpass hög att hon nosade på en trea. Mina fokusspelare inför matchen var just anfallsduon med Banusic och Stina Blackstenius. Banusic briljerade med högklassiga hörnor och frisparkar, däremot tyckte jag att hon var rätt medioker i själva spelet. Blackstenius ville otroligt mycket, men var ärligt talat inte speciellt lyckad. Hon kommer nog mer till sin rätt när det blir mer djupledsspel, vilket det lär bli mot Frankrike.

I den matchen kommer mitt fokus sannolikt riktas mot defensiven, där ju inte minst Caroline Seger har en nyckelroll. Vi får väl se vilken elva Gerhardsson väljer, men troligt är att man kommer att kolla in Seger lite extra på tv-sändningen från Frankrike.

Julia Spetsmark

* Det om senaste landskampen. I den truppen ingick ju Julia Spetsmark. Hon har stått för dagens svenska damfotbollsnyhet genom att skriva på ett ettårskontrakt med Manchester City. Det blir intressant att följa hur hon lyckas där.

* I dag har även kandidaterna till Årets tränare presenterats. De tre blev Kim Björkegren (Linköping), Elisabet Gunnarsdottir (Kristianstad) och Joel Riddez (Djurgården). Det rimliga är att Björkegren tar hem det, men man tycker ju att Gunnarsdottir också borde prisas för sitt tålmodiga arbete med Kristianstad.

* Slutligen har Dalarnas Tidningar i dag kommit med uppgifter om att Tabitha Chawinga skulle vara klar för Jiangsu Suning i den kinesiska ligan. Det skulle ju sannolikt innebära att hon kommer att få en rejäl lön, vilket är kul.

Men nog hade man velat se henne i någon av de stora europeiska ligorna? För att få se hur många mål hon hade kunnat göra där.

Lite funderingar inför en riktig hemmamatch

Detta bildspel kräver JavaScript.

De senaste dagarna har jag nästan haft landslaget runt knuten. De bor nämligen bara någon minuts promenad från mitt hem.

I dag struntade jag trots det i träningen. Den var bara öppen för media i 15 minuter, och att kolla på uppvärmningar är sällan speciellt givande.

Däremot såg jag en spännande träning i går. Den var väldigt fokuserad på att hitta rörelsemönster för att spela sig igenom tajt stående motståndare. Upplägget liknade inte något jag sett tidigare. Det var väldigt mycket spel med elva spelare på små ytor, bland annat spel elva mot elva på cirka en fjärdedels plan.

Jag såg att Kosovare Asllani tyckte att det var lite konstigt att vara så nära Göteborg, där Gamla Ullevis gräsmatta var väldigt fin. Jag kan förstå det. Samtidigt ser det ut att bli regn både i Göteborg och Borås i morgon. Och då tror jag att Sverige gynnas mer av att spela på konstgräs, än på ett halt hybridgräs.

Samtidigt som jag började skriva på det här inlägget hade jag för övrigt på Malmö FF–AIK i herrallsvenskan. Och när man såg färgen på gräset i Malmö så var det lätt att förstå varför förbundet valde att lägga en av de här oktoberkamperna på konstgräs.

Vad blir det då för typ av match i morgon?

Eftersom det sannolikt blir spel mot ett mål kommer Ungern mest att få spela försvarsspel. Där lär de spela ett markeringsspel som påminner om Kroatiens.

Det kan således bli en matchbild som liknar den Sverige hade i första VM-kvalmatchen. Ungern spelade 2–2 mot just kroatiskorna i förra veckan. Och i första omgången föll man med 6–1 mot Danmark.

Kollar man Ungerns resultat de senaste åren är de väldigt varierande. De hade Tyskland i sin EM-kvalgrupp. Tyskorna vann med 12–0 hemma 2015, men bara med 1–0 borta i fjol.

Ungern har ett affischnamn, den otroligt duktiga Wolfsburgspelaren Zsanett Jakabfi, som ju bland annat gjorde fem av Wolfsburgs åtta mål mot Eskilstuna i fjolårets Champions League. Men Jakabfi är inte med här i Borås. Jag är lite osäker på skälet. Men uppfattade jag rätt på DFB-tv:s sändning senast berodde det på att hon är lite småskadad.

Den trupp Ungern har med sig består av rakt igenom nya spelare för mig. På pappret är Henrietta Csiszár den man skall ha lite koll på. Hon håller till i tyska Bayer Leverkusen (startade 17 matcher i Frauen-Bundesliga i fjol) och har gjort två av de tre ungerska målen i VM-kvalet.

Men Csiszár i all ära, det här är en match som Sverige skall vinna säkert. Det blir spännande att se om man klarar av att spela sig igenom ett tajt, ungerskt försvar.

Senast i Kroatien gjorde planen det svårt att spela sig igenom centralt. Däremot kom man runt på kanterna flera gånger. Då var dock inläggskvaliteten inte av internationell klass. Det kanske var därför som man nötte inlägg och inlöpningar på slutet av gårdagens träning.

Marija Banusic

Sett till gårdagens träning blir det alltså samma svenska startelva som i Kroatien. Således får Marija Banusic en ny chans som tia. Linköpingsforwarden har inte varit lika vass i höst som hon var i våras.

Varför det är så kan man bara spekulera i. Jag har ju flera gånger skrivit att jag tycker att jag tror att hon varit en av världens allra bästa spelare om hon lagt till löpstyrka till de egenskaper hon redan besitter. Hon har bra teknik, bra skott med båda fötterna, kan nicka – och är framför allt väldigt smart på planen, jag skulle säga att hon har den främsta fotbollshjärnan i svensk damfotboll.

Men hennes löpstyrka borde inte vara sämre nu än den var i våras. En gissning är att hon lidit av avsaknaden av Claudia Neto. Banusic har bara gjort ett mål (två om man räknar in Svenska cupen) sedan Neto blev skadad. Kanske har det gjort att Banusic fått färre bollar att jobba med i klubblaget.

Förhoppningsvis klarar landslagets backar och mittfältare av att hitta in med bollar till Banusic i morgon.

Sofia Jakobsson

Som tia har Banusic en huvudroll i det offensiva spelet. Men det är fler än hon som behöver prestera. Exempelvis är det press på Stina Blackstenius i rollen som toppforward. Klubbkompisen Sofia Jakobsson har visat kanonform efter comebacken och bankar på dörren. Men Jakobsson kommer inte att spela i den här samlingen, så Blackstenius får en bra chans att visa att platsen som toppforward är hennes.

Noterbart kring Blackstenius är att hon spelat 28 landskamper och gjort fem mål. Fyra av de målen har kommit i stora mästerskap. Blackstenius har alltså vuxit med uppgiften, vilket är otroligt viktigt. Men skall hon Jakobsson på bänken måste Blackstenius även göra mål i kval- och träningsmatcher framöver.

När man är inne på forwards, och på Banusic (som hade tröja nummer 8 senast) är det lätt att börja tänka på Lotta Schelin. För oj, vad jag lider med henne. Det gjorde ont att kolla på det SVT-klipp som jag länkade i förra veckan. Och när jag läste den här intervjun i Aftonbladet var det nästan som att jag också fick huvudvärk.

Jag hoppas verkligen att Schelin kommer tillbaka till fotbollsplanen. För gör hon det så har hon ju fått ordning på värken. Så vi får hoppas, hoppas, hoppas.

I övrigt i morgon går Hedvig Lindahl förbi Thomas Ravelli som den målvakt som spelat flest A-landskamper för Sverige. För mig var hon den som hade spelat flest redan för länge sedan, för jag tycker inte att man skall jämföra antalet herr- och damlandskamper. Mest eftersom damerna har fler landslagsdatum per år än herrarna.

Det har ju för övrigt varit en ovanligt nyhetstät landslagssamling, framför allt förstås genom den danska strejken. Danmarks landslag befinner sig för tillfället i Kroatien, där man skall spela VM-kval i morgon.

Huruvida den matchen kommer att ha någon betydelse eller inte återstår att se. Det troliga är ju fortfarande att Uefa på något sätt ser till att Danmark blir chanslöst på att ta en VM-plats. Antingen genom uteslutning, eller genom ett så stort poängavdrag att de varken kan vinna gruppen eller bli en av de fyra bästa grupptvåorna.

I går skrev Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson på Twitter att de vill spela Danmarksmatchen vid senare datum.

I dag har förbundet klargjort att så inte blir fallet. Spontant tycker jag att det är rätt från Svenska fotbollförbundets sida. De danska spelarna visste vad de gjorde. De blev informerade inför Ungernmatchen om vilka straff som skulle kunna följa om man lämnade walkover i en VM-kvalmatch. Ändå ställde valde man att strejka och att ställa ultimatum.

För övrigt vacklar jag fortfarande ganska rejält om vad jag egentligen tycker om grunden i den danska konflikten, alltså om vad spelare skall tjäna när de representerar sitt landslag.

I de flesta sporterna är det enbart en ära att dra på sig landslagsdressen, det är inte snack om någon lön. På så sätt är den danska konflikten en ren lyxgrej. Å andra sidan tjänar ju landslagsspelarna på herrsidan otroligt mycket mer än damerna, och borde det inte vara lika mycket värt att spela fotbollslandskamper för herrar som för damer? Det handlar ju inte om ett jobb, utan om ett uppdrag. Ja, jag är medveten om att det finns undantag, att vissa länders fotbollsförbund har anställt sina landslagsspelare. Och det gör ju förresten inte frågan enklare.

Så till lite saker som hänt utanför Sveriges gränser. Just nu pågår Fifagalan där man prisar världens bästa spelare och ledare från november 2016 till augusti 2017. Som bekant har ju nomineringarna på damsidan varit pinsamma i år.

Men det blev två bra vinnare till slut. Nederländerna tog storslam i form av Lieke Martens och Sarina Wiegman, vilket känns bra. Mindre bra att Fifagalan arrangerades ett datum där damvinnarna inte kunde vara med.

Kul förresten att världens bästa spelare hade Sverige och damallsvenskan som hemhörighet under hela perioden.

För er som vill återuppleva den nederländska guldsommaren rekommenderas den här lilla dokumentären:

Apropå Nederländerna är de ju inblandade i tisdagens mest intressanta VM-kvalmatch när man tar emot Martin Sjögren:s Norge. Det blir intressant att se hur de båda lagen har utvecklats efter sina så extremt åtskilda EM-öden.

Eftersom det är inbördes möten som prioriteras före målskillnad är matcherna mellan de olika gruppernas tilltänkta topplag extremt viktiga.

Nederländerna var för övrigt i Österrike i slutet av förra veckan, och spelade ett riktigt dimdrama, där Europamästarinnorna vann med 2–0 mot bronsmedaljörerna.

Apropå möten mellan tilltänkta topplag i så innebär ju Islands 3–2-seger i Tyskland att tyskorna måste vinna med två måls marginal på bortaplan för att vinna det inbördes mötet med isländskorna.

Skulle Tyskland och Island vinna sina respektive matcher mot Tjeckien, Slovenien och Färöarna väntar en hyperintressant gruppfinal på Island den 1 september nästa år.

Tillbaka till intressanta matcher under tisdagen. Till den kategorien räknas helt klart Portugal–Belgien. Det är portugisiskornas första VM-kvalmatch, medan Belgien redan har två segrar. Skall Portugal kunna haka på Belgien och Italien i kampen om gruppsegern krävs nog hemmaseger här.

 

Drömlott för Linköping – men nit för Rosengård

Alldeles nyss lottades 16 lag från elva olika länder in i Champions Leagues åttondelsfinaler. Utfallet blev så här:

Sparta Prag–Linköping
Gintra–Barcelona
Chelsea–Rosengård
LSK–Manchester City
Brescia–Montpellier
BIIK Kazygurt–Lyon
Fiorentina–Wolfsburg
Stjarnan–Slavia Prag

Lagen som står först inleder med hemmamatch 8/9 november. Returerna spelas 15/16 november.

Sveriges båda representanter börjar alltså borta. Rosengård ställs mot engelska svensklaget Chelsea med Hedvig Lindahl och Magdalena Eriksson. Tillsammans med Montpellier var det tuffast möjliga lottning för Malmöklubben. Med tanke på nuvarande form håller jag Chelsea som ganska klara favoriter i det dubbelmötet. Såg 65–35 i engelsk favör.

Svenskmöte blir det också mellan Fiorentina och Wolfsburg, där självklart tyskorna är megafavoriter. Noterbart i övrigt att isländska Stjarnan i Slavia Prag fick en lottning som gör det fullt möjligt för laget att ta sig vidare till vårens kvartsfinal.

För Linköping var de båda lagen från Prag de drömlotter som fanns att tillgå. Den tjeckiska huvudstaden är för övrigt första stad någonsin att få med två lag till åttondelsfinal. Och visst hade de svenska mästarinnorna flyt. Sparta är det sämsta laget av de åtta seedade. Här ser jag LFC som storfavoriter, det är minst 90–10 i svensk favör.

Apropå Linköping såg jag sent i går kväll Kristine Minde:s segermål mot Kristianstad. Norskan är en av damallsvenskans allra nyttigaste spelare. Hon är sällan glimrande, men alltid stabil. Dessutom har hon en fantastisk förmåga att göra viktiga mål.

Nu i höst har Minde gjort 1–0-målet i fem av lagets sju senaste matcher i damallsvenskan och Champions League. Otroligt imponerande.

Dessutom är ju Minde mer allround än de flesta andra spelare. Jag vet inte hur hon är som målvakt, men alla andra positioner löser hon klockrent.

Jag blir inte förvånad om hon gör ytterligare några viktiga mål den här hösten. Fast i damallsvenskan är det ju inte ens säkert att LFC behöver göra några fler mål.

För sett till vad som Rosengård visade upp på Valhalla i går känns det långt ifrån säkert att Malmölaget tar full poäng i de sista tre omgångarna. För efter målkalasen mot Djurgården och Cluj var det trubbiga och statiska Rosengård tillbaka igen.

Jag trodde möjligen att Anja Mittag skulle lyfta självförtroendet av att dels göra ledningsmålet mot Djurgården, dels visa vägen mot Cluj. Men inte ens det där 50:e Champions Leaguemålet verkar ha fått tyskan att lyfta på huvudet.

För mot Göteborg såg hon allt annat än självsäker ut. Hon stod för ett par riktigt grova missar i den andra halvleken, bland annat lyckades hon vid ett par tillfällen att skjuta över såväl målet som det fångstnät som finns bakom. Bland annat inträffade det vid en frispark från ett väldigt bra läge.

* I dag har landslagstruppen samlats i Göteborg inför fredagens VM-kvalmöte med Danmark. Dagens nyhet är att Sofia Jakobsson ansluter till samlingen för att träna med laget.

Jakobsson startade igen, och spelade 86 minuter i gårdagens 1–0-seger för Montpellier. Någon som är bättre utbildad inom rehabilitering efter knäskador än jag får gärna säga till om jag är helt ute och reser. Men visst känns det väl som fullständig idioti att Jakobsson direkt efter sin långa skadefrånvaro för korsbandsskada har spelat 45, 85 respektive 86 minuter inom åtta dagar?

Noterbart att Stina Blackstenius däremot fick inleda på bänken. Hon byttes in i 53:e minuten. Det blev dock inga svenskmål i den franska ligan i helgen. Däremot blev vann båda svensklagen PSG och Montpellier sina matcher med 1–0.

* Det tyska svenskmötet mellan Wolfsburg och Turbine Potsdam slutade 2–2 efter att lagen bjudit varandra på varsitt mål. Amanda Ilestedt utmärkte sig med en spektakulär brytning i den andra halvleken, och Nilla Fischer slog den öppnande passningen som ledde till 2–1-målet. Höjdpunkter finns här.

Utöver höjdpunkterna hann jag se några få minuter i matchupptakten innan jag stack till Göteborg i går. Uppfattade jag kommentatorn rätt hade Zsanett Jakabfi tackat nej till att vara med i Ungerns landslag den kommande samlingen. Stämmer det blir motståndet i Borås nästa tisdag ännu mer överkomligt. Jag har försökt hitta den ungerska truppen till Sverigematchen, men inte lyckats.

* Så till USA där det såg ut så här när Portland Thorns kom hem till Portland:

Spelmässigt var alltså inte finalen någon höjdare. Även publiksiffran på 8124 var en liten besvikelse. Den amerikanska ligan ligger annars flera klasser före de europeiska när det gäller publikintresset.

Snittet i grundserien blev 5083 åskådare. Flest hade förstås Portland Thorns med 17 653. Deras lägsta publiksiffra den här säsongen var 14 471, fler än det någonsin varit på en damallsvensk match. Faktum är att Portlands bottenrekord alla kategorier (drygt 9600 åskådare) också är högre än det damallsvenska publikrekordet.

Sämst publiksnitt i år i NWSL hade FC Kansas City med 1 788. Det är det bara Eskilstuna United som slår i damallsvenskan.

Apropå NWSL blev Christine Sinclair första spelare att vinna fyra proffstitlar i USA. Hon vann WPS 2010 med FC Gold Pride och 2011 med Western New York Flash. Nu har hon vunnit NWSL två gånger med Portland. Hon har dessutom 4–0 i ligafinaler.

Stor dag för Mittag och Jakobsson

Efter en usel period har Anja Mittag hittat tillbaka till målformen. När Rosengård vann med 4–0 mot Cluj blev hon målskytt för andra matchen i rad. Därmed blev hon även historisk i damernas Champions League.

Tyskan blev nämligen först av alla att nå upp till 50 mål i turneringen. Topp tio i skytteligan genom tiderna går att läsa här.

I listan går att notera att flera av spelarna har Sverigeanknytning. Utöver Mittag även:

3) Marta, 46 mål – samtliga gjorda för svenska klubbar.
4) Lotta Schelin, 42 mål.
6) Hanna Ljungberg, 39 mål.

Skytteligan i årets turnering leds av Ada Stolsmo Hegerberg på fem fullträffar. Noterbart är att 22-åringen redan har gjort totalt 27 mål i Champions Leaguesammanhang. För att komma in på topp tio genom tiderna krävs 33 mål. Den norska Lyonstjärnan kan mycket väl vara uppe på topplistan redan under den här säsongen.

Hegerberg gjorde två mål under onsdagskvällen. Lika många satte Sofia Jakobsson när Montpellier vann med 2–0 borta mot Zvezda Perm. Det första kom efter fin framspelning från Stina Blackstenius:

Och det andra målet kom på retur efter att Blackstenius nickat i ribban:

Det är förstås otroligt kul för Jakobsson att göra sådan succé direkt i sin comeback. Jag gläds enormt med henne.

Samtidigt måste jag säga att det kändes som rent vansinne att låta henne spela 85 minuter i Ryssland. När man kommer tillbaka från en så allvarlig skada som en korsbandsskada ändå är bör man matchas mycket försiktigt i början. Att följa upp söndagens 45 minuter med 85 på onsdagen är knappast vad som går under försiktig matchning. Men vi får hoppas att Montpelliers lagledning vet vad de gör.

De båda svenska lagen tog säkra segrar i kväll. Linköping vann med 3–0 mot Apollon – höjdpunkter finns här. Dock hade LFC lite otur med övriga resultat, vilket gör att laget med största sannolikhet blir oseedat i åttondelsfinalen.

Det usla seedningssystem som Uefa har för damernas Champions League har nämligen gjort att nästan hälften av de seedade lagen har åkt ut. Av de 14 lag som gått vidare är det åtta seedade och sex oseedade. LFC är just nu lag nummer åtta. Men eftersom Manchester City med stor sannolikhet går vidare på torsdagskvällen kommer LFC att petas ner till niondeplatsen.

Det innebär att man riskerar att ställas mot storlag som Lyon och Wolfsburg i nästa omgång. Det finns dock även drömlotter bland de seedade lagen. Där tänker jag i första hand på de båda tjeckiska representanterna Slavia och Sparta Prag, men även italienska Brescia vore en bra lottning.

Rosengård blir förstås seedat. För dem står det i första hand Chelsea och Montpellier på de sportsliga nitlotterna.

Chelsea vann onsdagens mest spännande match, även om man förlorade. Bayern München vann ju nämligen returen med 2–1, men Chelsea gick vidare med totalt 2–2 och fler mål på bortaplan.

För Bayern var det här ett nytt bakslag i den turnering där alla andra tyska lag brukar ta sig mycket långt. Men Bayern är ett undantag till den regeln. Det här var tredje gången av fyra som man försvann redan innan jul. Enda gången man klarat sig förbi åttondelen var i fjol, och då åkte man ut i kvartsfinal.

Den här gången hade Bayern dock väldigt mycket otur med domslut. Fast det såg länge rätt mörkt ut. Fran Kirby sprang igenom i 60:e minuten och fixade så att Chelsea fick det där viktiga bortamålet som skulle tvinga Bayern att göra tre för att avancera.

Münchenlaget pressade på, inte minst genom att mata in höjdbollar i Chelseas straffområde. Det jag såg var Millie Bright fantastisk på att ta bort de där höjdbollarna. Men hon skulle ändå hamna i centrum av andra skäl. Även om Fridolina Rolfö officiellt är bokförd för Bayerns kvittering är det ju nämligen ett oturligt självmål från just Bright i 75:e minuten.

Och drygt sex minuter senare var det 2–1 efter att Lucie Vonkova utnyttjat en ganska grov tavla från Hedvig Lindahl. Plötsligt hade Bayern ganska okej med tid att fixa avancemanget.

Men man hade inte domaren med sig. För nog är väl det här en situation där det mycket väl kunde ha blivit, och till och med borde ha blivit straff? Det är för övrigt just Millie Bright som är syndaren igen.

I 95:e minuten fick Bayern in ett 3–1-mål. Fast det blev bortdömt på något som jag upplever som mycket vaga grunder.

Det är tydligt så att Champions League inte är Bayern Münchens turnering.

Jämförelse: Linköping mot Rosengård

Nu på förmiddagen har Champions League dragit i gång på allvar. I går hade jag tanken på att göra en längre genomgång, match för match. Men när sådana dök upp både på Spelare 12 och på Hattrick så tänkte jag om och lade min tid på annat.

Valet föll på en jämförelse mellan våra två representanter i turneringen, Linköping och Rosengård. Sett till seedning bör det vara Rosengård som har störst chans att gå långt, de kan ju nämligen inte lottas mot exempelvis Lyon eller Wolfsburg i en trolig åttondelsfinal.

Sett till spelstyrka känns däremot Linköping som det klart starkaste laget i nuläget. De senaste omgångarna i damallsvenskan har jag kollat in våra båda storlag lite extra. Här är vad jag kommit fram till.

Först lite bakgrund. Fram till förra sommaren hade Rosengård varit det bättre laget av de två under hela 2010-talet. Malmöklubben vann SM-guldet 2010, 2011, 2013, 2014 och 2015. 2012 missade man guldet på målskillnad till Tyresö.

Rosengård firar SM-guldet 2014

Linköping tog medaljer, men var sällan på allvar med i guldracet. På senhösten 2015 hade man dock guldläge, då segrar mot Eskilstuna och Rosengård i de två sista omgångarna hade inneburit LFC-guld.

Då vek LFC ner sig. 2016 var Linköping starkare på alla sätt, och man gjorde en mycket stark vår, där man hade ett kryss och resten segrar. Trots det var det Rosengård som toppade tabellen på bättre målskillnad när serien tog OS-uppehåll.

Där tappade dock Malmöklubben sitt fajterhjärta. Pådrivaren och vinnarskallen Sara Björk Gunnarsdottir lämnade nämligen för Wolfsburg, en förlust Rosengård fortfarande inte har klarat av att täcka upp för. Med Gunnarsdottir i laget hade Rosengård under fjolåret ett poängsnitt på 2,8 – utan henne sjönk snittet till 2,0 poäng per match.

Pernille Harder

Linköping däremot körde på, och vann som bekant guldet obesegrat på fantastiska 62 av 66 möjliga poäng. Efter säsongen tappade LFC dock flera tunga spelare. I princip försvann hela offensiven med Pernille Harder, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius. Man tappade också tunga pjäser på mittfältet i form av Mariann Gajhede Knudsen och Renee Slegers. Dessutom drog nyförvärvet Johanna Rasmussen av korsbandet i mitten av februari.

Dock kom alla spelarförlusterna tidigt, vilket gjorde att Martin Sjögren hade gott om tid på sig att hitta ersättare. Det gjorde han framgångsrikt. Han fortsatte att följa den formel han använde sig av under sina år i LFC, att värva landslagsaktuella spelare i 20-årsåldern. Den här gången i första hand Lina Hurtig, Marija Banusic och Irma Helin.

Martin Sjögren

I mitten av december lämnade även Sjögren, som ersattes av Kim Björkegren. Den senare använde försäsongen på ett bra sätt och lyckades snabbt få ihop laget.

Även Rosengård hade förändringar i truppen under vintern, fast inte lika omvälvande som LFC. Natasa Andonova och Gaelle Enganamouit försvann och ersattes av Hanna Folkesson och Sanne Troelsgaard. På den damallsvenska upptaktsträffen gav damfotbollsexpertisen Malmöklubben ett 70-procentigt favoritskap. Bara cirka 15 procent trodde på LFC.

Mitt tips föll dock på Linköping, mycket eftersom Rosengård åkte på ett blytungt tapp lagom till seriestart. Storstjärnan Marta såldes nämligen till Orlando Pride. Som ersättare kom Anja Mittag. Jag skrev att Mittag innebar målgaranti, men det har det inte gjort. Tvärtom har tyskan varit damallsvenskans största besvikelse den här säsongen. Hon har exempelvis inte gjort ett enda spelmål sedan omgång 9, matchen mot Kristianstad den 4 juni.

Anja Mittag

När jag kollat in Mittag i de senaste matcherna är det tydligt att hon har ett svagt självförtroende. Mot Kristianstad hade hon en läcker skarv, som i nästa läge ledde till en öppen målchans. Avslutet blev dock en riktig snedspark som gick många meter utanför. I spelet reagerade jag över hur hon oftast hamnar felvänd och långt tillbaka i planen. Tyskan är ju en spelare man vill ha högt upp, helst i straffområdet – där hon tidigare varit så vass.

Under våren klarade sig ändå Rosengård hyfsat, mycket tack vare att Lieke Martens var fantastiskt bra. När hon lämnade efter elva omgångar hade Rosengård 25 poäng och 31–9 i målskillnad. Linköping gjorde inte riktigt lika många mål (hade 27–10 i målskillnad), men lyckades ändå samla in hela 30 poäng under våren.

Lieke Martens

Under sommaren tappade båda topplagen tunga spelare. Hos Rosengård lämnade utöver Martens även Amanda Ilestedt, Sofie Junge Pedersen och Emma Berglund. Linköping i sin tur blev av med Jessica Samuelsson och Magdalena Eriksson.

Rosengård ersatte med Caroline Seger, Simone Boye Sörensen, Jenna Hellstrom och Glodis Perla Viggosdottir, medan LFC värvade in Kosovare Asllani, Nicoline Sörensen, Anna Oskarsson och Frida Maanum.

Här gjorde Linköping ett klart bättre arbete. Känslan är att man i större utsträckning värvade spelartyper som man hade behov av än vad Rosengård gjorde. Malmöklubben tappade med Martens sin offensiva kreatör, men man valde inte att ta in någon kreativ ersättare. Kanske trodde man att kreativiteten i den befintliga truppen skulle vara tillräcklig, men ännu så länge har det inte visat sig vara på det viset.

Claudia Neto

Ser man till statistiken är det ganska klart att både Linköping och Rosengård är sämre i höst än de var i våras. Omsättningen på spelarsidan är förstås ett skäl, ett annat är tunga skador. Linköping har ju tvingats spela utan sin bästa spelare, Claudia Neto, under större delen av hösten. Rosengård har ännu inte kunnat använda varken EM-succén Boye Sörensen, Lina Nilsson eller Lotta Schelin i höst. Klart att sådana tapp påverkar.

Här är lite statistik:

Linköping
Våren: 27–10 i målskillnad, 30 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,73 poäng, samt 2,46 gjorda mål och 0,91 insläppta.

Hösten: 14–6 i målskillnad, 13 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,17 poäng, samt 2,33 gjorda mål och 1,00 insläppta.

Rosengård
Våren: 31–9 i målskillnad, 25 poäng. Det innebär ett snitt per match på 2,27 poäng, samt 2,82 gjorda mål och 0,82 insläppta.

Hösten: 9–8 i målskillnad, 9 poäng. Det innebär ett snitt per match på 1,50 poäng, samt 1,50 gjorda mål och 1,50 insläppta.

Faktum är att inget av lagen i höst kan nå upp till vårens poängskörd, ens vid rakt igenom segrar i de fem återstående matcherna. Noterbart hur Rosengårds målskörd har sjunkit när man spelat utan Martens och Schelin, men ännu mer anmärkningsvärd är den stora ökningen av insläppta mål. Här har säkert den bristande kontinuiteten haft stor betydelse. De senaste matcherna har ju bara Ali Riley varit kvar från vårens backlinje.

Ali Riley

När jag ändå är inne på statistik kan man konstatera att båda lagen har sämre tabellrad än de hade i fjol, både poäng- och målmässigt.

Efter 17 omgångar i fjol hade Linköping 49 poäng och målskillnaden 57–12. Nu har man alltså 43 poäng och 41–16. Rosengård hade 45 poäng och 48–8 efter 17 omgångar i fjol. Nu står man på 34 poäng och 40–17.

Det här skulle ju kunna bero på att motståndarna har blivit bättre, men jag tror att huvudskälet är att båda toppklubbarna är sämre i år än i fjol. I Linköpings fall är det dock inte jättestor skillnad. Årets LFC har gjort väldigt bra ifrån sig.

När jag kollat in LFC och Rosengård de senaste matcherna har det slagit mig att Linköpings lag känns mycket mer bolltryggt, trots att den mest bolltrygga av dem alla – Neto – är skadad. Framför allt känns det som att LFC har mer tid på sig på offensiv planhalva än Rosengård.

Janni Arnth

Här skulle jag ge kvartetten Janni Arnth, Kosovare Asllani, Marija Banusic och Lina Hurtig stor del av förtjänsten. Alla är väldigt bra med bollen, och ser till att lagkompisarna får extra tid. Hurtig har vuxit ju längre säsongen gått, och känns som LFC:s bästa offensiva vapen för tillfället.

Och Asllani har varit ett lyft för LFC:s offensiva spel. Hon jobbar över stora ytor och har verkligen vuxit ut till en stor spelare. Hennes insats senast mot Djurgården var ju lysande, både offensivt och defensivt.

Banusic har jag som bekant kritiserat för att hon springer för lite, och jag tycker även att hon har visat sämre form i höst. Men totalt sett är förstås hennes säsong med beröm godkänd. Det är på många sätt hennes förtjänst att LFC lyckats hålla uppe målskyttet. Senast mot Djurgården var hon inte med i matchen jättemycket, men de gånger hon hade bollen rättvänd gjorde hon bra saker. Hon hade ju bland annat två högklassiga instick som ledde till 100-procentiga målchanser, varav en blev mål.

Defensivt har LFC också fyllt luckorna efter de flyktade spelarna på ett bra sätt. Danska duon Janni Arnth och Maja Kildemoes kompletterar varandra bra. Mot Djurgården slogs jag återigen av vilken smart passningsspelare Arnth är. Hennes uppspel var verkligen högklassiga, och såg till att mittfältarna fick tid att göra något bra av bollen.

På högerbacken kommer Anna Oskarsson långt på sin energi och vilja, den gör att man ibland glömmer hennes brister. Men hon har väldigt långt kvar innan hon kan fylla Jessica Samuelssons defensiva skor. Hon måste dessutom förbättra sitt passningsspel rätt rejält, nu är det väldigt dålig kvalitet på hennes passningar, ofta även på de som går mot rätt adress.

Jack Majgaard Jensen

Kollar man Rosengårds lag och spel känns det alltså mycket mer stressat än LFC:s för tillfället. Bristen på lugn i Rosengårds spel kan ju höra ihop med att det verkar långt ifrån lugnt i klubben. Sparkningen av Jack Majgaard Jensen mitt i säsongen känns ju fortfarande väldigt konstig. Vad var det som gjorde att man inte kunde ha kvar honom den dryga månad som återstår av säsongen?

Det blir inte lätt för inhoppande Malin Levenstad att få ordning på laget och spelet, inte minst nu när guldet känns kört, vilket riskerar att sänka spelarnas motivation ett par snäpp.

Kollar vi på spelare så bidrar ju Caroline Seger med ett lugn i passningsspelet, men hon har å andra sidan varit allt annat än lugn till temperamentet. Jag tycker att hon har lagt för mycket energi på domarinsatserna i höst, energi som hon hade behövt i spelet.

Seger är förresten intressant på många sätt. Jag, och många andra med mig, har ju varit väldigt kritiska mot henne i höst. Jag gav henne i och för sig godkänt i landskampen mot Kroatien, men kände ändå inte att hennes spel lyfte. Den sekvens jag minns av henne från matchen är från slutet av den första halvleken när hon tappade bollen till Ivana Rudelic i ett livsfarligt läge med bara två backar bakom sig. Där gjorde dock Seger ett utmärkt hemjobb, och vann tillbaka bollen.

På sin presskonferens i måndags berättade förbundskapten Peter Gerhardsson att Seger hade 100 procent passningar till rätt adress mot Kroatien. Det är en fullständigt fantastisk prestation, en prestation som även fick mig att fundera. Vad är det som gör att jag minns ett bolltapp och inte hennes fina passningsspel?

Ella Masar McLeod

Offensivt var Lieke Martens och Ella Masar McLeod Malmöklubbens bästa vapen i våras. Martens har alltså lämnat, och Masar McLeod har inte kvar vårformen. Kanske hör det ihop med att just Martens passningar är saknade, kanske med att Lotta Schelin drog på sig en del av bevakningen i våras, bevakning som nu riktas mot Masar McLeod.

Höstens spelare i Rosengård har varit Sanne Troelsgaard. Hon har burit lagets offensiv, trots att hon till och med spelat högerback i omgångar. När danskan var avstängd senast mot Kristianstad saknades hon rejält.

Rosengård har en intressant startelva, när alla spelare är friska. Men den här säsongen har att satsa pengarna på elva toppspelare inte varit något framgångsrecept. Då har Linköpings val att satsa lite bredare funkat mycket bättre.

 

Långt ifrån någon lättanalyserad premiär

Det har gått en vecka sedan Peter Gerhardsson:s debut som svensk förbundskapten. Jag har ju lovat ett längre inlägg om 2–0-segern mot Kroatien, men det är ärligt talat inte jättelätt att ha så hemskt många klara åsikter om matchen.

Det blev ju varken en lättspelad eller lättanalyserad match. Ösregnet förstörde planen. Och den förstörda planen förstörde möjligheterna att spela.

Möjligen går det att kritisera Gerhardsson för just det, alltså att laget valde ett spelsätt där man höll bollen på den dåliga gräsplanen i för stor utsträckning.

Att laget spelade sig fram till offensiv planhalva med spel längs marken var väl ok, jag kan inte säga att jag saknade de långa och höga uppspelen. Däremot tycker jag att man borde ha matat in fler inlägg mot kroatiskornas straffområde.

Gerhardsson mönstrade en uppställning med nästan genomgående starka huvudspelare, ett faktum som utnyttjades väldigt dåligt. Delvis för att de inlägg som slogs hade dålig kvalitet, men även för att det slogs för få.

Inför matchen hade man ju frågetecken kring rätt många saker, som exempelvis vad Gerhardsson kommer att använda för spelsätt, spelsystem och vilka spelare han har valt ut. Spelsättet är redan nämnt. Här är några tankar kring övriga punkter:

Spelsystemet: Gerhardsson gillar inte att prata om spelsystem i sifferform. Han vill hellre prata om roller.

Inför avspark satte assisterande förbundskapten Magnus Wikman ändå upp ett 4–3–3 med Marija Banusic som central mittfältare. Det där var dock en uppställning som bara fanns på pappret.

Jag såg nämligen aldrig Banusic på central mittfält. Och Gerhardsson kan knappast hävda att LFC-forwarden hade en mittfältsroll, hennes roll var ju definitivt den släpande forwardens.

Skall jag sätta siffror på Gerhardssons spelsystem skulle jag säga att det var ett ganska utpräglat 4–4–1–1 i uppställt försvar och ett 4–2–3–1 som ibland drog mot 4–1–4–1 i anfall.

Spelarna: Gerhardsson körde alltså med den här startelvan: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Mia CarlssonFridolina Rolfö, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lina Hurtig – Banusic – Stina Blackstenius.

På bänken placerade han: Hilda Carlén, Jonna Andersson, Emma Berglund, Elin Rubensson, Hanna Folkesson, Johanna Rytting Kaneryd och Mimmi Larsson.

På läktaren fanns således Zecira Musovic, Nathalie Björn, Amanda Ilestedt, Tove Almqvist och Julia Spetsmark.

Här kan man notera att Gerhardsson ändrade i ”hackordningen” under samlingen. Både Berglund och Rubensson kom ju in som reserver, men båda slog sig in i matchtruppen, Rubensson blev ju dessutom inbytt.

Skall jag gå in på spelarkritik tycker jag att Lina Hurtig var Sveriges bästa spelare. Hon får en stark trea i betyg. Jag hade även givit treor till Linda Sembrant och Mia Carlsson.

Sämst var Banusic och Fridolina Rolfö, båda får ettor i betyg. Rolfö hade matchens bästa målchans, men sköt en bra bit utanför när hon var helt fri – det är inte godkänt.

Övriga spelare kvitterar ut godkänt betyg, alltså tvåor. Dock måste jag säga att jag är lätt bekymrad över hur formsvaga Caroline Seger skall klara av att styra upp det defensiva mittfältet fredagen den 20 oktober när Danmark kommer till Gamla Ullevi. På Segers yta kommer ju en av världens bästa spelare, Pernille Harder, att husera. Och då måste Seger upp flera nivåer mot det hon har presterat den senaste tiden.

Apropå den där Danmarksmatchen fick den för övrigt ändrad avsparkstid i går. Den startar 18.15.

I kväll börjar det…

Det har blivit tisdag, och i kväll 18.00 är det avspark i VM-kvalet för svensk del (matchen sänds på TV12). Det är även avspark för Peter Gerhardsson som svensk förbundskapten.

Har jag fattat rapporterna rätt från de som är på plats i Kroatien kommer den svenska startelvan att vara formerad så här: Hedvig LindahlJessica Samuelsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Jonna AnderssonFridolina Rolfö, Kosovare Asllani, Caroline Seger, Lina HurtigMarija Banusic, Stina Blackstenius.

Det innebär alltså till tio elftedelar den elva jag kommenterade i det här inlägget. Det är Tove Almqvist som har fått lämna plats åt klubbkompisen i Linköping, Asllani. Det är ju knappast någon oväntad förändring, det var ju just Almqvist som var skrällen i den förra elvan.

I övrigt finns inte mycket att tillägga till det jag skrev i det länkade inlägget. Jag vet ju varken hur Gerhardsson har tänkt spela eller vilka roller de olika spelarna kommer att ha. Oavsett svensk laguppställning och spel är Kroatien ett lag vi skall slå med minst två–tre måls marginal.

Jag har noterat i intervjuer att man jobbat mycket med offensiva detaljer på träningarna. Det blir intressant att se om det ger några resultat. Några av de aktuella intervjuerna går för övrigt att se här:

Utanför VM-kvalet har det spelats några intressanta landskamper de senaste dagarna. Frankrike har exempelvis spelat två träningslandskamper, dels 1–0 mot Chile, dels 3–1 mot Spanien på måndagskvällen.

I den första matchen gjorde Olympique Marseilles Vivianne Asseyi segermålet. Där visade Chiles målvakt, PSG-spelaren Tiane Endler att hon är en kapabel sista utpost.

Kul förresten att Chile klarar av att spela resultatmässigt jämnt mot Frankrike. Det visar att det finns hopp om att Sydamerika snart skall kunna flytta fram sina positioner igen. För de senaste fem–sex åren har ju de sydamerikanska lagen tappat gentemot övriga världseliten.

Här är målen från den franska 3–1-segern mot Spanien. Det franska laget hade framgång med en hörnvariant som påminde om den svenska busskuren, fast snurrigare… Den varianten gav två mål, bland annat 1–0 av Laura Georges:

Eugenie Le Sommer placerade läckert upp 2–0-målet i krysset:

Spanien och Mariona Caldentey fixade en snygg reducering:

Slutligen fastställde Ouleymata Sarr slutresultatet på nämnd hörnvariant:

Australien fortsätter att visa att man numera är ett av världens absolut bästa länder. Inför en fullsatt arena i Sydney besegrade The Matildas Brasilien med 2–1 i helgen. Brasilianskorna borde ha varit revanschsugna eftersom de föll mot just Australien med 6–1 i fyrnationsturneringen i USA nyligen.

Mål i 2–1-matchen gjordes av Lisa De Vanna, Sam Kerr och Debinha:

Scenen med seger inför fullsatt arena gjorde att en australisk legendar blev tårögd:

Slutligen spelade det en vänskapsmatch i ordets bästa bemärkelse mellan USA och Nya Zeeland i helgen. Eller vad säger man om omfamningen mellan Ali Riley och Kelley O’Hara?

USA vann matchen med 3–1. Gästernas mål bar damallsvensk stämpel eftersom Vittsjös Hanna Wilkinson nickade in Rosengårds-Rileys inlägg.