Känslosamt för Fischer och Lindahl – och en knall

Fotbollskanalen hade i helgen en kul enkät med de damallsvenska tränarna, där de får tycka till om VM-truppen. Det är absolut läsvärt, även det inte är så många av tränarna som tror på att det blir några skrällar. Det gör inte jag heller.

Däremot innehöll helgen en av de största skrällarna i damallsvenskan på flera år. Inför Malmöderbyt skrev jag att:

”Malmöderbyt hade ju kunnat vara kul om man trott att LB skulle ha någon chans. Men det tror jag ju inte.”

Jag trodde fel. För LB07 visade ju att laget kan bita ifrån ibland, vilket var kul. Det är ju inte roligt om serien innehåller flera lag som inte håller måttet.

Det skall sägas direkt att jag inte har sett någon av helgens matcher koncentrerat. Av Malmöderbyt såg jag sista halvtimman okoncentrerat. Och där såg Rosengård ut lite som man gjorde långa stunder förra året. Man hade mycket boll, men det gick inte tillräckligt fort i anfallsspelet, vilket innebar att man inte skapade tillräckligt med målchanser.

Och de gånger man kom till avslut var de oftast rätt lågkvalitativa. Däremot gav LB07 mig svar på tal. Någon kanske minns att jag kritiserade Nathalie Persson för ett vekt avslut i förra omgången. Jag skrev då:

”Om LB07 skall kunna hänga kvar i damallsvenskan måste man göra mål på sina chanser. Eller framför allt träffa inom målramen.”

När Persson fick chansen mot sin tidigare klubb Rosengård visade hon ingen vekhet. Tvärtom small det till i burgaveln bakom Zecira Musovic. Det målet hade landslagsmålvakten ingen chans på. Däremot borde hon stoppat den hörna som LB gjorde 1–0 på.

LB:s segermål satte Andrea Thorisson Diaz på övertid. Det är ju en spelare som är egen produkt i FC Rosengård. Släkten är värst.

Efter tre omgångar hade jag en känsla av att det fanns en uppenbar risk att Rosengård skulle dra ifrån i toppen. Då tyckte jag att laget såg väldigt starkt ut. Nu är jag inte lika säker. Förlusten mot LB visade på svaghet i Rosengård. 6–6 i avslut mot LB är verkligen långt ifrån godkänt.

Jag kan faktiskt inte komma på när vi senast fick se en liknande bomb i vår högsta serie. Någon som har något förslag?

I söndagens enda match vann Piteå hemma mot Kristianstad med 2–1. Det lilla jag såg var hemmalaget något lite bättre i en jämn match. Hemmalaget hade också det flyt som krävs. Det var nämligen Kristianstadsspelare sist på bollen i alla tre målen.

Vid 1–0 tog Madelen Janogy:s avslut på Therese Ivarsson och ställde Brett Maron i Kristianstadsmålet helt. Och vid 2–0 var det Sif Atladottir som omedvetet styrde in ett inspel från Fernanda da Silva. Möjligen touchade Janogy bollen innan den tog på Atladottir. Janogy har faktiskt fått 2–0-målet på förbundets hemsida, men vare sig forwarden touchade bollen eller inte, anser jag att det målet måste bokföras som självmål.

Segern innebär att Piteå nu ligger trea i tabellen. Med en match mindre spelad är man två poäng bakom serieledande Linköping. Piteå är ett av två obesegrade lag i serien.

Kristianstad däremot har fem poäng upp till tabelltoppen på sjunde plats i den jämna serien. Skånskorna kan jämna ut serien ytterligare genom seger mot LFC i nästa omgång. Och faktum är att det är en väldigt viktig match för Kristanstad, om laget tänker vara med i toppstriden. Känslan är nästan att man måste slå Linköping för att inte halka för långt efter.

LFC toppar ju numera tabellen. Man gör det efter att ha vunnit med 2–0 mot Kungsbacka och därmed tagit fjärde segern i serien.

Första målet kom genom Frida Maanum på straff sedan Pernilla Milton fällt Lina Hurtig. Milton agerade klantigt i eget straffområde även senast mot Piteå, och har således dragit på sig straffar i två matcher i rad.

LFC:s andra mål skickade Stina Blackstenius enkelt in i tomt mål sedan Kungsbackamålvakten Karolina Bucaro Stenman kommit ut helt snett. Det var för övrigt andra matchen i rad som Blackstenius fick en gåva av en motståndarmålvakt.

Noterbart var att Matilda Haglund vaktade LFC:s mål, så båda lagen hade bytt målvakt jämfört med föregående omgång. Noterbart också att Bucaro Stenman utöver missen fick mycket beröm för sin insats i sin damallsvenska debut.

Apropå Kungsbacka hörde jag att mittbacken Josephine Chukwunonye skulle vara klar för klubben. Nigerianskan har tidigare bland annat spelat för Vittsjö och Asarum.

Vi stannar på Västkusten. För utöver Piteå är det Göteborg som fortsatt är obesegrat i årets damallsvenska. Faktum är att Göteborg efter lördagens 3–1-seger mot Djurgården har hela 15 tävlingsmatcher i rad utan förlust. Starkt.

Jag har bara sett höjdpunkterna på damallsvenskan.tv. Utifrån dem förstår jag inte varför Djurgårdens 2–1-mål blev underkänt. Någon som vet varför? För jag kan faktiskt inte se en enda anledning till att döma bort Hanna Folkesson:s nickmål i den 40:e minuten.

Kif Örebro har visat sig vara en pigg nykomling. I helgen vann man med 1–0 mot bortasvaga Växjö efter ett sent segermål från Heather Williams, som skarvnickade in en hörna.

Här noteras att även Växjö hade bytt målvakt jämfört med förra omgången. Lisa Karlsson fick debutera i damallsvenskan. Hon blev därmed tredje Växjömålvakten på bara fem omgångar.

En intressant situation var när Karlsson fick frispark på övertid i den första halvleken när Evelina Summanen gjorde mål. Jag måste ärligt talat säga att jag inte har full koll på regeln om hur man får agera mot målvakten i målområdet. Men om Summanens agerande är regelvidrigt bör nog regeln skrivas om. För där tycker jag att det bör dömas mål.

Slutligen kunde Eskilstuna glädjas åt att finländska Tia Hälinen var tillbaka i startelvan i lördags. Det var en positiv överraskning eftersom det första beskedet ju var att hon skulle missa hela vårsäsongen.

Poäng- och spelmässigt innebar däremot inte matchen mot Vittsjö några positiva överraskningar för Eskilstuna. Skånskorna vann med 1–0 och verkar ha dominerat rätt stort. Vittsjö är därmed uppe på fjärde plats i tabellen, bara två poäng bakom Linköping.

Eskilstuna ligger nia. Man har fyra poäng – lika få som man hade efter fem omgångar i fjol. Då hade man redan hunnit sparka tränaren Jonas Björkgren.

Det om damallsvenskan för den här gången. Det finns dock anledning att återkomma till serien ganska snart, det är ju full omgång redan på onsdagskvällen.

I England är det däremot inga omgångar kvar. Där hade Arsenal redan säkrat ligaguldet inför helgens avslutning. Laget visade att man är bäst och vann med 1–0 mot tvåan Manchester City. Därmed tog Arsenal inte bara flest poäng. Man gjorde också flest mål och släppte in minst.

För svensk del var det riktigt känslosamt när Hedvig Lindahl tackade för sig i Chelsea efter 4,5 år. Som avskedspresent fick hon spela igen i ligan för första gången sedan den 10 februari. Chelsea vann bortamatchen mot Reading med 3–2 och slutar därmed trea i WSL.

Hon lämnar nu Londonklubben efter en säsong där hon vaktat lagets mål nio gånger i ligan. På de nio matcherna släppte hon bara in fem mål, och hon höll nollan i sex av matcherna.

Innan jag släpper Lindahl är här en länk till ett kul klipp om hennes väg till Chelsea. Det blir intressant att se var hon fortsätter karriären.

I den sista omgången fick vi en svensk målskytt. Det var doldisen Amanda Nildén som gjorde sitt första mål i WSL när Brighton vann med hela 4–0 mot West Ham.

Här är slutfacit för alla svenska spelare i WSL:

Hedvig Lindahl – 9 matcher (alla från start), 810 spelminuter. Sex hållna nollor.

Jonna Andersson – 18 matcher (alla från start), 1508 spelminuter. 0 mål.

Magdalena Eriksson – 19 matcher (alla från start), 1710 spelminuter. 2 mål.

Ali Riley – 9 matcher (2 från start), 345 spelminuter. 0 mål.

Amanda Nildén – 4 matcher (en från start), 146 spelminuter. 1 mål.

Jessica Samuelsson – 8 matcher (en från start), 186 spelminuter. 0 mål.

Skytteligan vanns av Arsenals Vivianne Miedema på 21 mål – vilket är nytt målrekord i WSL. Tvåa kom Nikita Parris på 19. Parris lämnar nu Manchester City. Uppgifter placerar henne i Lyon. Vi får se framöver om det stämmer.

När vi ändå är på de brittiska öarna kastar jag in en liten anmärkningsvärd nyhet från Skottland. Där var det cupfinal i fredags, en final Hibernian vann efter straffläggning mot Glasgow City.

Det anmärkningsvärda här är att det faktiskt var Hibernians fjärde raka cuptitel. I den skotska ligan däremot är det länge sedan Glasgow City lät någon annan klubb fira. Glasgow har vunnit tolv raka ligaguld, och leder även årets upplaga. Men i cupen är det alltså Hibs som dominerar.

Så till helgens andra tårdrypande, svenska avsked. Det handlar förstås om Nilla Fischer som avtackades i Wolfsburg. Även där blev huvudpersonen rörd till tårar.

Tyvärr startade sändningen på DFB-tv först när hyllningen inför avspark var i sitt slutskede. Men man uppfattar ju att Fischer torkar flera tårar ur sina ögon. Bland annat strax innan hon får en kram av motståndaren Amanda Ilestedt.

Fischer byttes ut i den 85:e minuten för att återigen få ta emot publikens ovationer. Det inträffar drygt 1.43 in i det länkade klippet ovan.

Här är ett litet klipp från bytet:

Och 2.07 in i länken från DFB-tv-sändningen höjer Fischer segerskölden som bevis för att Wolfsburg är tyska mästarinnor säsongen 2018/19. En kul notering är att det står folk vid sidan av podiet med flaggor där klubbarna är sorterade efter sluttabellen. Visst är det lite charmigt att inte alla är digitaliserat?

Fischer har vant sig vid att höja pokaler och sköldar under sin tid i Wolfsburg. Även om hon inte var lagkapten direkt från början har svenskan på sina sex säsonger vunnit hela tio stora titlar. Fyra i ligan, fem i cupen och en i Champions League. Imponerande.

Det var ju annars bara bottenstriden som levde på allvar i den sista omgången av Frauen-Bundesliga. Där tog Werder Bremen en fin poäng borta mot Freiburg. Det räckte dock inte, för att Bayer Leverkusen skrällvann med 2–1 mot Essen Det innebär att Leverkusen passerar Bremen i tabellen – och håller sig kvar. Bremen däremot faller ner i andraligan.

Dagens resultat innebär också att de tre svenskklubbarna kom topp tre. Turbine Potsdam tog nämligen tredjeplatsen med en poäng mer än Essen.

Här är svenskarnas facit i Frauen-Bundesliga:

Nilla Fischer – 21 matcher (alla från start), 1766 spelminuter. 3 mål.

Amanda Ilestedt – 13 matcher (elva från start), 1004 spelminuter. 0 mål.

Fridolina Rolfö – 16 matcher (åtta från start), 883 spelminuter. 9 mål.

Rolfö kom med sina nio mål på en delad niondeplats i skytteligan. Den vanns av Wolfsburgs Ewa Pajor på 24 mål. Tvåa kom klubbkompisen Pernille Harder med 17 och trea blev Essens Lea Schüller med 14.

I Spanien var det cupfinal under sen lördagskväll. Där misslyckades Atletico Madrid med att vinna dubbeln. Ligamästarinnorna föll nämligen oväntat med 2–1 mot Real Sociedad inför 17 550 åskådare.

Esther Gonzalez gav Atletico ledningen med ett riktigt läckert volleymål. Kvitteringen var långt ifrån läcker – det var en riktigt jobbig målvaktstavla.

Segermålet tryckte landslagsforwarden Nahikari Garcia in en kvart in i den andra halvleken. På slutet pressade Atletico på för kvittering – men det blev alltså Sociedadklacken som fick jubla.

Apropå Spanien tog sig spanjorskorna vidare till semifinal i U17-EM via 6–0-seger mot redan semifinalklara Portugal i sista gruppomgången.

Det spanska laget såg jag i Borås tidigare i år. Då imponerades jag av den löpstarka 16-åringen Salma Paralluelo. Hon gjorde tre av målen mot Portugal, tre högklassiga mål gjorda på helt olika sätt. Paralluelo är helt klart ett namn att lägga på minnet.

Semifinalerna går för övrigt under tisdagen mellan Spanien och Nederländerna samt mellan Tyskland och Portugal.

Det här inlägget inleddes med VM-koppling, och avslutas också med mer VM-koppling. För sen söndagskväll svensk tid spelade vår gruppmotståndare USA landskamp mot Sydafrika.

USA vann med 3–0 (1–0) efter att Sam Mewis gjort de två första målen och inhopparen Carli Lloyd det tredje. Mewis fick plats i startelvan eftersom Lindsey Horan har höftproblem.

USA startade så här: Alyssa NaeherKelley O’Hara, Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Crystal DunnTobin Heath, Mewis, Julie Ertz, Rose Lavelle, Christen PressAlex Morgan.

Jag såg den sista halvtimman. Det hade gjorts rätt många byten då, vilket gör den tiden svårvärderad. Men även om USA gjorde två av sina mål under den tiden tyckte jag att amerikanskorna hade ett rätt statiskt och fantasilöst spel.

De mötte ändå ett väldigt uddlöst Sydafrika. Gästerna ställde nämligen upp utan sina båda Kinaproffs Linda Motlhalo och Thembi Kgatlana. Framför allt den sistnämnda är ju en blixtsnabb djupledslöpare, vilket Sydafrika hade behövt för att kunna såra USA.

Jag hörde Alexi Lalas analysera USA:s insats. Han konstaterade att match gav noll svar på hur amerikanskorna klarar av kontringsstarkt motstånd, samt att det väcktes frågor kring lagets förmåga att dyrka upp tajta försvar.

VM-trupperna klara för Norge, Frankrike och USA

I kväll har Växjö och Vittsjö inlett den fjärde damallsvenska omgången. Ännu så länge har jag bara noterat att matchen slutade 1–1, vilket innebär att Vittsjö lånar andraplatsen i serien i någon dag.

Jag skriver lånar eftersom det redan är klart att Vittsjö som bäst kan ligga tre när alla lag spelat klart den fjärde omgången. Ett av Linköping och Kif Örebro kommer att passera.  Det gör även sannolikt ytterligare något lag.

I går var det ju även cupfinal i Tyskland. Där vann Wolfsburg med 1–0 mot Freiburg efter segermål av polska Ewa Pajor. Det innebar att lagkapten Nilla Fischer fick höja cuppokalen ytterligare en gång.

Pajor gjorde målet på retur efter stolpskott av Pernille Harder.

Pajor höll på att göra ytterligare ett mål, ett riktigt drömmål.

En av de färska tyska cupmästarinnorna är norska Caroline Graham Hansen. Hon fanns som väntat med när förbundskapten Martin Sjögren presenterade Norges VM-trupp tidigare i dag – det var en trupp utan några stora skrällar. Rubrikerna i svensk media handlade om att Ada Hegerberg inte kommer att spela VM. Men det var ju högst väntat. Det hade ju faktiskt varit en jätteskräll om hon varit med i truppen.

Målvakter (3): Ingrid Hjelmseth, Cecilie Fiskerstrand och Oda Bogstad.

Backar (7): Maria Thorisdottir, Maren Mjelde, Kristine Minde, Ingrid Moe Wold, Stina Hovland, Synne Hansen och Cecilie Kvamme.

Mittfältare (9): Caroline Graham Hansen, Frida Maanum, Vilde Böe Risa, Ingrid Syrstad Engen, Therese Sessy Åsland, Amalie Eikeland, Emilie Haavi, Guro Reiten och Karina Sävik.

Forwards (4): Isabell Herlovsen, Lisa Marie Utland, Elise Thorsnes och Emilie Nautnes.

Det är en VM-trupp med svensk förbundskapten och tre spelare som håller till i damallsvenskan nu; Maanum, Böe Risa och Utland. Ytterligare tre (Mjelde, Minde och Graham Hansen) har tidigare spelat i svenska klubbar. Det är också en trupp som innehåller hela åtta spelare från mästarlaget LSK Kvinner.

Under kvällen har även de båda guldkandidaterna Frankrike och USA presenterat sina 23-mannatrupper. Där var det av förklarliga skäl hårdare konkurrens om platserna än i den norska truppen.

I USA handlar eftersnacket till Jill Ellis uttagning om att den snabba forwarden med de långa inkasten, Jessica McDonald, kom med. Och kanske framför allt att defensivt skickliga ytterbacken Casey Short ställdes utanför truppen medan rutinerade Ali Krieger kom med.

Här är hela truppen:

Målvakter (3): Alyssa Naeher, Ashlyn Harris och Adrianna Franch.

Backar (7): Abby Dahlkemper, Tierna Davidson, Crystal Dunn, Ali Krieger, Kelley O’Hara, Becky Sauerbrunn och Emily Sonnett.

Mittfältare (6): Morgan Brian, Julie Ertz, Lindsey Horan, Rose Lavelle, Allie Long och Samantha Mewis.

Forwards (7): Tobin Heath, Carli Lloyd, Jessica McDonald, Alex Morgan, Christen Press, Mallory Pugh och Megan Rapinoe.

I den här truppen har vi tre spelare som har spelet i damallsvenskan i form av Harris, Krieger och Press. I den franska truppen finns det däremot inga spelare som haft någon svensk klubbadress.

Däremot fanns det även skrällar i förbundskapten Corinne Diacre:s trupp. För det måste ju ses som en jätteskräll att stora framtidsnamnet på forwardssidan och tillika skytteligaledaren i franska ligan, Marie-Antoinette Katoto ställs utanför truppen.

Men visst, PSG-forwarden var ju det stora affischnamnet inför fjolårets U20-VM på hemmaplan. Och då pallade hon inte pressen. Hon gick in i den turneringen som lagkapten, med bänkades och tappade bindeln.

Nu räcker inte hennes 22 ligamål för en plats i VM-truppen. Det är helt klart hårt om platserna i den franska truppen.

Saknades i truppen gjordes också Lyons stora backtalang Selma Bacha, Barcelonas mittfältsveteran Kheira Hamraoui samt Montpelliers duktiga forward Clarisse Le Bihan.

Spelare som kommer med till VM, och som jag anser vara stora överraskningar är den 31-åriga mittbacken Julie Debever från Guingamp och Fleurys 26-åriga mittfältare Maéva Clemaron. Det är två spelare som var helt okända för mig. Och jag trodde att jag hade rätt bra koll på de franska spelarna…

Emelyne Laurent hade jag koll på, men även hennes VM-plats måste anses vara en skräll. Den 20-åriga forwarden inledde säsongen i Lyon, där hon spelade 337 minuter i ligan och gjorde ett mål. I januari flyttade hon till Guingamp, där hon gjort ytterligare ett mål. Laurent har alltså gjort 20 mål färre än jämnåriga Katoto i ligan – ändå är det Laurent som får spela VM på hemmaplan.

Här är hela den franska truppen:

Målvakter (3): Sarah Bouhaddi, Solene Durand och Pauline Peyraud-Magnin.

Backar (8): Wendie Renard, Griedge Mbock Bathy, Aissatou Tounkara, Julie Debever, Eve Perisset, Marion Torrent, Amel Majri och Sakina Karchaoui.

Mittfältare (6): Amandine Henry, Elise Bussaglia, Grace Geyoro, Gaetane Thiney, Maeva Clemaron och Charlotte Bilbault.

Forwards (6): Eugenie Le Sommer, Viviane Asseyi, Kadidiatou Diani, Valerie Gauvin, Delphine Cascarino och Emelyne Laurent.

 

Frankrike körde över USA

Inför en utsåld arena i Le Havre gjorde Frankrike i kväll bästa möjliga reklam för sommarens VM-slutspel.

Fransyskorna fullständigt utklassade världsettorna från USA. Matchen slutade 3–1 (1–0) efter två mål av Kadidiatou Diani och ett av inhopparen Marie-Antoinette Katoto. Mallory Pugh reducerade på övertid.

Frankrike ägde matchen från första till sista minuten och hade ytterligare minst fem 100-procentiga målchanser. Jag såg matchen på en stream som låste sig några gånger, vilket gjorde att jag missade sex–sju minuter. Av det jag såg hade USA bara en riktig målchans på hela matchen – den Pugh gjorde mål på.

Den här kartan över amerikanska bolltouchar under den första halvleken visar att fransyskorna höll gästerna borta från straffområdet.

Det bör ju poängteras att Frankrike är i full säsong, medan amerikanskorna just har dragit igång sin försäsong. Det bör även poängteras att USA kom till spel med ett ganska reservbetonat lag.

Frankrikes lag (4–2–3–1): Sarah BouhaddiMarion Torrent, Aissatou Tounkara, Wendie Renard, Amel MajriAmandine Henry, Elise BussagliaDelphine Cascarino (Katoto, 69), Gaetane Thiney, Eugenie Le Sommer – Diani (Vivianne Asseyi, 83).

USA:s lag (4–3–3): Alyssa NaeherEmily Sonnett (Carli Lloyd, 71), Abby Dahlkemper, Becky Sauerbrunn, Emily Fox (Tierna Davidson, 46) – Crystal Dunn, Morgan Brian, Lindsey Horan (Samantha Mewis, 83) – Mallory Pugh, Alex Morgan (Jessica McDonald, 83), Christen Press.

I VM lär USA ha bytt halva startelvan. 20-åriga vänsterbacken Emily Fox är en av de som tappade mark i kampen om platserna i USA:s VM-trupp. Hon lär drömma mardrömmar om Delphine Cascarino i natt. Fransyskan sprang nämligen i cirklar kring amerikanskan. Bland annat kom 1–0-målet efter en duell mellan de båda.

I paus fick Fox lämna plats åt Tierna Davidson, som skötte vänsterkanten mycket bättre. Men då kom fransyskorna fram i mitten i stället…

Det är inte bara på vänsterbacksplats USA kommer att ha bytt personal till VM. Då lär åtminstone tre ur kvartetten Tobin Heath, Megan Rapinoe, Rose Lavelle och Julie Ertz starta. De var alla borta till följd av skadekänningar eller sjukdom. De tre första är otroligt viktiga för USA:s anfallsspel. Ertz är spelaren som tagit hand om nyckelrollen på defensivt mittfält.

Efter att Lauren Holiday slutade, vilket hon gjorde efter VM-guldet 2015, sökte förbundskapten Jill Ellis efter en ny defensiv mittfältare med ljus och lykta. Svaret visade sig vara att flytta upp Ertz från mittförsvaret.

Det testade Ellis mot Brasilien i juli 2017. Sedan dess hade USA 28 raka matcher utan förlust fram till i dag. Och då spelade inte Ertz.

I en annan landskamp tidigare i dag vann Nederländerna med 2–1 mot Sveriges motståndare på tisdag, Sydafrika. Noterbart från den matchen var att Lieke Martens byttes ut med skadekänning i mitten av den första halvleken.

Målen gjordes av Sherida Spitse (läckert lobbskott) och Vivianne Miedema för Nederländerna och Thembi Kgatlana för hemmalaget.

Tajt toppstrid, damallsvenskan.tv och rött för Asllani

I dag tajtade det till sig i toppen av damallsvenskan. Så här jämnt har det inte varit i toppen sedan den tredje omgången.

Det var i och för sig tre lag inom två poäng även efter omgång 10, men då var det längre avstånd. Efter att Piteå förlorat i Vittsjö och Göteborg vunnit hemma mot Djurgården är det nu en poäng mellan Piteå och Rosengård samt ytterligare en poäng ner till Göteborg.

Vad jag förstått av rapporterna från Vittsjö var 2–1-segern i högsta grad motiverad. Hemmalaget var spelmässigt sett klart bättre från början till slut. Ändå såg det ut att kunna bli 1–1.

Men formstarka Michelle De Jongh avgjorde på övertid. De Jongh är en spelare som jag länge har tyckt har landslagspotential. Men under 2017 var hon tyvärr en bra bit ifrån den nivå jag hoppats hon skulle nå. Under våren blixtrade hon till, och nu kanske hon börjar komma upp på den riktigt höga nivå jag trott att hon har kapacitet för. Att hon gjort mål i fyra av de fem senaste omgångarna är ett tecken på det.

Dagens mål känns dock i första hand som en tavla av Cajsa Andersson. För den typen av skott från dålig vinkel skall inte kunna gå in.

Medan Piteå åkte på en tung förlust tog Vittsjö tre otroligt tunga poäng. Laget har klarat förlusten av Linda Sällström på ett imponerande sätt. Med finländskan i laget gjorde man 1,27 mål per match. Utan henne har man gjort sex på tre matcher, och plötsligt ligger laget nu på tabellens övre halva. Starkt.

Över de fem senaste omgångarna har Vittsjö tagit elva poäng. Bara ett lag har tagit fler – Göteborg.

Jag tog en sväng till Ullevi tidigare i dag. Där var fler åskådare än jag hade trott.

Men som framgår av tweeten ovan var jag inte inte imponerad av den första halvleken. Den var rent ut sagt dödstråkig.

Och tyvärr bidrog arenan till det. För på stora Ullevi kommer man otroligt långt ifrån spelet. På moderna fotbollsarenor kommer man så nära spelet att man känner intensiteten och hör hur spelarna kommunicerar. Då brukar jag känna viss behållning även vid tråkiga matcher. Men på stora Ullevi kommer man så långt ifrån spelet att det blir lite som att se matchen på tv.

Efter paus blev det dock bättre fart på hemmalaget, och de 1224 åskådarna började leva sig med i matchen. När slutsignalen ljöd var de flesta på läktarna trots allt nöjda, för hemmalaget hade visat sin klass och till slut vunnit med solklara 3–0.

När jag rankade damallsvenskans sommar-silly season i förra veckan var Göteborg etta och Djurgården tvåa. Jag fick se flera av sommarens nyförvärv i aktion, och sett till dagens match har Göteborg lyckats klart bäst.

För både Julia Zigiotti Olme och Karin Lundin gjorde mål, och Emma Pennsäter debuterade på ett tryggt och säkert sätt i Göteborgs backlinje. Av Djurgårdens nytillskott var det Julia Spetsmark som då och då blixtrade till. Hon har absolut potential att bli en av sommarens bästa rekryteringar. Däremot tyckte jag att Maddie Bauer gjorde en ovanligt blek figur. Jag har höga förväntningar på amerikanskan, men hon måste visa mycket mer än hon gjorde i dag för att infria de förväntningarna.

Djurgården var ett av de lag som jag inför seriestart trodde skulle kunna bli ett topplag. Men nu är man i högsta grad indraget i nedflyttningsstriden. Man ligger bara över strecket på bättre målskillnad än LB07. Men precis som Malmöklubben har Djurgården inlett hösten med matcher mot topplag.

I dagens tredje match föll just LB07 till slut med klara 5–2 i Linköping. På slutet av damallsvenskan.tv:s sändning sa kommentatorn att:

”5–2 och Asllani utvisad – det är väl de stora rubrikerna i den här matchen.”

Sedan satte aktuell kommentator och/eller hans kameraman ihop ett klipp med höjdpunkter där man varken visade eller nämnde utvisningen. Udda.

Jag gillar ju att det sätts ihop klipp med höjdpunkter från alla matcher. Men jag gillar inte att man väljer bort viktiga saker som utvisningar. Om kommentatorn själv tycker att utvisningen är en av matchens huvudrubriker borde den ju komma med i ett klipp med matchens viktigaste händelser. Eller?

När jag nu ändå är inne och gnäller lite på damallsvenskan.tv tänkte jag passa på att ta upp några andra dåliga saker. När jag såg Kif Örebros tv-höjdpunkter från elitettan förra veckan insåg jag att de är proffsigare än damallsvenskan.tv:s. Kif Örebro bjöd på en skylt med namnet på såväl målskytt som framspelare. Sådana skyltar existerar inte hos damallsvenskan.tv.

Där får man exempelvis inte ens reda på alla byten när de sker. Framför allt inte i matcherna från Piteå, för där klarar inte kameramannen av att vinkla ner kameran till den punkt där bytena görs. Följden blir att vi som ser matcherna och kommentatorn, som sannolikt sitter i Stockholm, inte får reda på när byten sker. Utan plötsligt dyker det upp nya spelare i matchen utan att tv-produktionen uppmärksammat det.

Tyvärr ger de här sakerna damallsvenskan.tv en amatörstämpel. Det är bra att vi som är intresserade kan se matcherna, men produktionen är alltså ofta sämre än den borde vara.

Tillbaka till matchen mellan Linköping och LB07. Eftersnacket där handlar om utvisningen på Kosovare Asllani, en utvisning som sannolikt Peter Gerhardsson är rätt nöjd med. Han får ju nämligen en utvilad och sannolikt spelsugen Asllani till den otroligt viktiga landslagssamlingen i slutet av månaden.

Asllani tyckte själv på sitt twitterkonto att hon borde ha haft två straffar, men att hon i stället fick två gula kort. Hon skrev också att hon aldrig har filmat.

Efter att ha kollat situationerna håller jag med Asllani om att hon inte filmade. Jag tycker att hon borde ha fått straff i den första situationen, den i den 77:e minuten där jag upplever det som att Asllani blir nedsprungen av Maria Möller Thomsen.

Domaren bedömde det däremot som filmning och varnade Linköpingsstjärnan.

I den andra situationen, i minut 87, håller jag däremot inte med Asllani. Visst, det går att blåsa straff för duellen med Rebecka Persson, men här köper jag domarens bedömning – att det inte är straff. Och vid det tillfället upplever jag inte att Asllani varnas för filmning, utan för sin protest, där hon kastar bollen i marken.

Här kan man ju tycka att en så rutinerad spelare som Kosovare Asllani borde kunna hantera sina känslor bättre i slutminuterna i en match där hennes lag leder med 5–2.

Linköpings seger innebär att laget hakar på Kristianstad i kampen om den sista medaljplatsen i serien.

I elitettan tappade serieledande Lidköping överraskande poäng hemma mot bottenlaget Ljusdal. Därmed är toppstriden i vår näst högsta serie ännu jämnare än den i damallsvenskan. Det är ju nämligen tre lag inom en poäng i toppen av elitettan. Och bakom de tre är det bara sex poäng ner till Kvarnsveden och formstarka Assi. Nästa helg möts Assi och Kungsbacka i en högintressant match.

Utanför Sverige noteras att Manchester United fick en succéstart på sin damsatsning när laget vann sin första tävlingsmatch med 1–0 borta mot Liverpool i WSL cup.

I USA har NWSL nått fram till slutspurten, och fem lag gör upp om de två sista slutspelsplatserna. Två av de fem möttes i natt, Portland och Chicago. Jag såg den andra halvleken av matchen, som i högsta grad var högklassig. Det var länge sedan jag såg en så bra klubblagsmatch.

Det slutade 2–2 sedan Sam Kerr först gjort Chicagos båda mål och Portland kommit ikapp genom mål från Tobin Heath och Christine Sinclair.

Portland spelade lysande på slutet. Det var underbart att se hur kvartetten Andressinha, Heath, Sinclair och Lindsey Horan samspelade.

Resultatet innebär att Portland behåller greppet om tredjeplatsen i tabellen. Chicago ligger fyra, men trion Orlando, Utah och Houston har alla kvar chansen att sno åt sig slutspelsplatser.

USA vann, Australien fortsätter att imponera

USA besegrade Brasilien med 4–1 i natt, ett resultat som innebär att amerikanskorna stod som slutsegrare i Tournament of Nations på bättre målskillnad än tvåan Australien.

Den amerikanska damfotbollssidan The Equalizer konstaterar efter segern att USA nu har 19 raka landskamper utan förlust, och utropar laget som stor guldfavorit i nästa års VM-slutspel.

Visst, sedan 1–0-förlusten mot Australien i slutet av juli i fjol, en match som ingick i 2017 års Tournament of Nations, har USA 16 segrar och tre kryss. Det är förstås otroligt imponerande, och jag håller med om att USA i nuläget finns bland guldfavoriterna till nästa års VM-slutspel.

Innan jag fortsätter mina funderingar har skall jag berätta att det var länge sedan jag såg USA spela. Deras landskamper avgörs ofta mitt i natten svensk tid, så även de tre matcherna i den senaste veckans turnering.

Därav har jag ingen bild av hur USA:s spel ser ut för tillfället. Dock har man ju förstått att de hittat defensiv stabilitet genom att spela stabila Julie Ertz som defensiv mittfältare framför ett mittbackspar med spelskickliga Becky Sauerbrunn och talangfulla Tierna Davidson.

Dessutom har man höjt den offensiva kreativiteten rejält när man kunnat spela Lindsey Horan på centralt mittfält och både Megan Rapinoe och Tobin Heath på kanterna. Framför allt verkar Heath inte bara vara frisk, hon verkar även vara i toppform.

Det är bra för internationell damfotboll med ett starkt USA eftersom det är ett stort land där damfotbollen har hög status.

Det som gör att jag ändå vill avvakta med att ropa ut att USA är klara VM-favoriter är ju att 18 av de här 19 matcherna har spelats i USA, inför en stor hemmapublik, Huvuddelen av motståndarna har inte bara haft bortaplan, utan även tidsomställning att ta hänsyn till.

Den enda bortamatchen USA haft det senaste året spelades mot Kanada i Vancouver, och slutade 1–1. De andra kryssen har varit mot Frankrike och Australien, två lag jag ser som ungefär lika stora guldfavoriter i VM som amerikanskorna.

Klart är att USA är tillbaka på banan igen, vilket är kul. Ett annat lag som är på banan är nämnda Australien. The Matildas har jag sett i nästan tre halvlekar under den senaste veckans turnering.

Jag såg dem försvara sin ledning mot Brasilien i första matchen och jag såg dem vinna mot ett trubbigt Japan med 2–0 i natt. Även om Japan faktiskt vann mot Australien i finalen av de Asiatiska mästerskapen tidigare i år skulle jag säga att förbundskapten Asako Takakura har problem, anfallsproblem.

Australien–Japan var nämligen en match där japanskorna var klart bättre i spelet fram till mitten av motståndarnas planhalva. Så långt har Japan har ett väldigt bra passningsspel. Däremot saknas både djupledshot och spelare som kan slå en öppnande passning med hög kvalitet. Japan har helt enkelt inga nycklar att ta sig igenom starka försvar.

Därför förlorade Japan alla sina tre matcher i Tournament of Nations. Därför tror jag att japanskorna får det väldigt svårt att ta sig till en tredje raka VM-final nästa år. Det framgångsrika laget under Norio Sasaki hade snabbhet på kanterna i Shinobu Ohno och Nahomi Kawasumi och man hade kanske världens bästa passningsspelare och tia i Homare Sawa. I OS 2012 hade man dessutom en toppforward av högsta världsklass i Yuki Nagasato.

Även om Kawasumi var med i veckans trupp, och Nagasato börjar komma upp ur en lång formsvacka, känns alltså dagens Japan väldigt trubbigt. Det blir intressant att se hur förbundskapten Takakura kommer att agera under det närmaste året för att lösa sina anfallsproblem.

Alanna Kennedy

Australien har däremot inga anfallsproblem. Genom segern kommer man att passera Japan på världsrankingen, och återigen vara Asiens bästa lag.

The Matildas är lite av Japans motsats. De har lite problem med uppspelen, även om Alanna Kennedy nog är en av världens tre–fyra bästa mittbackar. Däremot har man inga offensiva problem. När man väl kommer till anfall har man sylvassa Sam Kerr längst fram och extremt hög fart på en hel hög spelare, inte minst på ytterbacksplatserna med Hayley Raso och Ellie Carpenter.

Hayley Raso

För mig var just 18-åriga Carpenter det stora utropstecknet hos The Matildas. Tidigare har jag tyckt att hon varit med mer för att hon är ett ungt framtidsnamn än för att hon är redo för A-landslaget. Så var det inte nu, Carpenter har vuxit in i den internationella seniorfotbollen och är redan en internationell toppspelare. Får hon fortsätta att vara skadefri finns inga gränser för hur bra hon kan bli.

Carpenter är född 2000. Under turneringen fick även Amy Sayer (född 2001) och Mary Fowler (född 2002) göra sina debuter i A-landslagssammanhang. Det finns förstås faror med att släppa fram sina talanger i väldigt tidig ålder. Skulle de stanna i utvecklingen är det risk att den tidiga debuten mer blir ett hinder än en uppmuntran, att spelarna knäcks mentalt.

Men Australien har goda erfarenheter av att släppa fram spelare tidigt. Och om Sayer och Fowler får samma utveckling som Carpenter och Kerr (båda debuterade som 15-åringar) och Caitlin Foord (debuterade som 16-åring) är framtiden riktigt ljus för The Matildas.

Caitlin Foord

Nämnda Foord har varit skadad en längre period, och missade bland annat Asiatiska mästerskapen. Under Tournament of Nations gjorde hon tre korta inhopp. Det längsta var 22 minuter i natt mot Japan, och jag tyckte allt att hon ser ut att vara på väg tillbaka till toppformen igen – och då lyfter Australien ytterligare.

Min känsla är att Australien definitivt blir att räkna med i VM nästa år. Den spets laget besitter gör dem till en minst lika stor guldfavorit som USA. I varje fall för mig.

Slutligen några övergångar. PSG:s trupp kändes tunn i International Champions Cup, där laget kom sist. I dag har man gjort klart med Kinas duktiga mittfältare Wang Shuang.

I engelska WSL håller nykomlingen West Ham på att bygga ett spännande lag. Senast att ansluta är Nya Zeelands duktiga ytterback Ria Percival. Sedan tidigare har man knutit upp spelare som Jane Ross, Julia Simic, Claire Rafferty och Gilly Flaherty.

Sällström klar för Paris FC – och mycket mer

I dag blev det klart, måltjuven Linda Sällström lämnar Vittsjö GIK för Paris FC.

Det är förståeligt att den 30-åriga finländskan vill testa spel nere på kontinenten efter drygt tio säsonger i Sverige. Och Paris FC känns som ett bra klubbval, även om laget har ganska många intressanta forwards.

Rutinerade Gaetane Thiney är affischnamnet, men även Camille Catala och Clara Mateo är spännande franska forwards. 27-åriga Catala spåddes en lysande karriär, men väntar ännu på sitt stora genombrott, medan 21-åriga Mateo var förstavalet som toppforward i det franska U20-landslag som spelade VM-final för två år sedan.

Det känns som en kul utmaning för Sällström, som med en så spelskicklig anfallspartner som Thiney borde ha goda förutsättningar att göra många mål i den franska ligan. Men för Vittsjö var det här sämsta möjliga nyhet.

I en TT-text säger ordförande Erika Nilsson:

”Vi vill inte hindra en spelare från att göra karriär, men det är klart att det känns lite jobbigt med tanke på var vi ligger.”

Hon säger även att det är tufft att hitta en stark ersättare.

”Rosengård jagar för fullt, Linköping jagar för fullt och vi jagar för fullt. Det är skittufft rent ut sagt. Vi har trådar ute, och bra spelare som ska provträna. Det är bara att jobba vidare, vi kan inte ge upp för att en spelare lämnar. Nu får andra spelare ta klivet upp”

I och med tappet känns Vittsjö som en högst tänkbar avstigningskandidat. Om man kan vara favorit till att åka ut är det nog den nordostskånska klubben som är det nu. Dessutom tappade Vittsjö Osinachi Ohale till Växjö i helgen. Medan Sällström har spelat 90 minuter i alla elva vårmatcherna har Ohale däremot bara spelat sex av matcherna.

Apropå de där andra klubbarna som ordförande Nilsson nämner så verkar det dröja innan Linköping har klart med de forwards som klubben sagt att man skall värva. Med tanke på att det brukar ta några matcher att komma in i ett nytt lag känns det som att LFC får räkna med att förlita sig till sitt nuvarande manskap under de kommande tre–fyra matcherna.

Men på något sätt är det kanske rättvist att det är just Linköping och Vittsjö som möts i den damallsvenska omstarten på söndag, två lag som tappat sina måltjuvar under sommaren.

Kollar man listan över forwards som är tillgängliga på marknaden finns där Marie-Laure Delie, Jennifer Hermoso, Natasha Dowie och kanske även Nadia Nadim. Det här är en kvartett som lär vara så dyr att svenska klubbar har svårt att knyta upp dem. Men om de inte får kontrakt i någon toppklubb så kanske, kanske att det går att locka någon av dem till damallsvenskan.

Utöver Vittsjös båda tapp har det inte hänt så mycket på nyhetsfronten i Sverige sedan det förra inlägget. Däremot spelades de lite träningsmatcher i helgen. Här är resultaten:

LSK–Göteborg 3–3

Vittsjö–Rosengård 0–2

P18–Djurgården 0–4

Linköping–Eskilstuna 2–1

Piteå–Assi 3–0

Kristianstad–Vålerenga 0–1

Växjö–Bröndby 1–2

LB07–BSF 6–1

Tittar vi utanför Sveriges gränser har det hänt lite. På nyhetsfronten har väl sannolikt konflikten i Nya Zeelands landslag nått sin ände. I varje fall har förbundskapten Andreas Heraf nu till slut valt att avgå.

Fotbollsmässigt pågår Tournament of Nations, den sista omgången spelas natten mot fredag. I den andra omgången var Australien mycket nära att besegra USA.

The Matildas tog ledningen i 22:a minuten genom Chloe Logarzo efter att Lisa De Vanna gjort ett fantastiskt förarbete.

Först i den 90:e minuten kvitterade USA genom formstarka Lindsey Horan. På klippet finns även en fin tunnel från en annan formstark spelare, Tobin Heath. Den som drabbas av tunneln är för övrigt Hammarbys Elise Kellond-Knight.

Matchen slutade 1–1, och då både USA och Australien vann sina första matcher är det troligt att något av lagen kommer att vinna turneringen. Tabellen inför slutomgången ser ut så här:

USA             5–3    4
Australien     4–2    4
Brasilien       3–4    3
Japan          3–6     0

I USA:s 4–2-seger mot Japan gjorde Alex Morgan de tre första amerikanska målen, därmed har Morgan nu gjort 16 landslagsmål det senaste året – starkt. Här är två av de tre målen:

I Brasiliens 2–1-seger mot Japan slog Marta till med ett klassmål. Men den brasilianska svenskans fullträff hamnade ändå i skuggan av Beatriz fina 2–0-mål. Hennes förstatouch med yttersidan var högklassig. Även Japans tröstmål var snyggt.

I U19-EM klarade varken Norge eller Danmark av att nå finalen. Där blev det istället spansk 1–0-seger mot Tyskland.

Sett till klippet med höjdpunkter nedan var den spanska segern fullständigt odiskutabel. Spanjorskorna hade fyra ramträffar innan segermålet föll. Tyskland däremot verkar inte ha haft en enda målchans.

I de Centralamerikanska och karibiska spelen tog storfavoriten Mexiko hem spelet. Man vann finalen mot Costa Rica med 3–1 efter att alla de tre mexikanska målen kom inom ramen av fyra minuter i den andra halvleken.

I bronsmatchen vann Venezuela med 1–0 mot Trinidad och Tobago.

Slutligen till det försök till klubblags-VM som kallades International Champions Cup och avgjordes natten mot måndag. Där vann ett reservbetonat North Carolina Courage med 1–0 mot Lyon.

Jag såg matchen, där amerikanskorna inledde bra med fin press och vassa kontringar under de första 25–30 minuterna. Under den perioden föll också segermålet. Det var ovanligt nog annars så passningssäkra Saki Kumagai som slog bort en boll och öppnade för Lynn Williams att spela fram Heather O’Reilly.

Slutet av den första och hela den andra halvleken var det dock utspelning. Lyon lät inte North Carolina låna bollen. Trots att fransyskorna skapade minst en handfull 100-procentiga målchanser lyckades man dock inte kvittera. Man kom inte närmare än två bollar i målramen.

Efteråt firade amerikanskorna som om man verkligen hade vunnit ett VM. Man fick dessutom en rätt okej mottagning när man kom hem.

Tyvärr har jag svårt att känna någon VM-känsla av en turnering som spelas under ett amerikanskt landslagsfönster och under europeisk försäsong. Det hade varit roligare om den här turneringen spelades under tävlingssäsong, och med alla de bästa spelarna.

Portland mästare efter halvtråkig final

Lagkapten Christine Sinclair höjde alldeles nyss pokalen som säger att Portland Thorns är NWSL-mästarinnor efter seger med 1–0 i finalen mot grundseriesegrarna North Carolina Courage.

Det innebär att det fortfarande efter fem säsonger inte är någon av seriesegrarna som också vunnit ligatiteln. För Portland var det andra gången man fick höja pokalen. Man vann även premiärsäsongen 2013.

Sedan tog FC Kansas City hem spelet 2014 och 2015 innan Western New York Flash vann i fjol. Flash köptes till Cary, North Carolina i vintras, och gjorde således sin andra raka final i år.

Portlands segermål kom i den andra halvleken och var lite slumpartat. En inläggsfrispark från mittlinjen styrde på en axel och hamnade framför en helt fristående Lindsey Horan, som dundrade in segerbollen.

Lindsey Horan

Horan utnämndes för övrigt till finalens MVP.

Själva matchen var inte så bra som jag hade hoppats på, utan rätt taktiskt tråkig. Jag hade hopp om att det skulle bli lite mer öppet, vilket det brukar vara i de här finalerna. Men sett till underhållning var det här den sämsta finalen jag sett.

Besvikelsen över det avvaktande spelet och på självs spelkvaliteten berodde nog dels på att amerikanska lag brukar spela rätt rakt, dels på hur många världsspelare som ingår i de båda trupperna. Bara det att Portland kan ha spelare som Nadia Nadim, Allie Long och Dagny Brynjarsdottir på bänken från start säger ju lite om kvaliteten på lagen.

Nadim och Amandine Henry gjorde sina sista matcher för Portland, och fick alltså en riktigt fin avslutning.